”…det där har vi ju dekonstruerat”

Jag tar mig här friheten att utveckla en kort kommentar jag skrev med anledning av Andreas Johansson Heinös text om nationalism i Axess.

Då och då stöter man på försök att avfärda nationalism eller andra politiska åskådningar byggda runt starka kollektiva identiteter på grund av dess konstruerade natur, enligt modellen ”det där har vi ju dekonstruerat”. Vad som kunde blivit intressanta politiskt-filosofiska diskussioner om vad som är identitetspolitiskt önskvärt och hur det kan rättfärdigas försvinner i en ontologisk axelryckning och ett implicit normativt ställningstagande mot ett socialt fenomen.

Den amerikanske statsvetaren Alexander Motyl har i artikeln The social construction of social construction dekonstruerat konstruktivismen som metod. Motyl menar att  socialkonstruktivismens problem är att den antingen är så ontologiskt radikal att den blir svåranvändbar i ett samhällsvetenskapligt sammanhang, eller, vilket är betydligt vanligare, uttrycker truismer som att ”eliter reproducerar eller förändrar sociala artefakter”. Man skulle kanske kunna parafrasera det kända Internetmemet och hävda att sociala företeelser är sociala.

Sociala identiteter är mycket riktigt konstruerade genom att de uppstår och verkar i ett socialt sammanhang, att de är processuella, icke-naturgivna och föränderliga. Insikten kan tyckas trivial men har ändå bidragit till åtskilliga goda studier inom t.ex. nationalismforskning de senaste decennierna, där fokus blir hur sociala identiteter uppstår och förändras, hur de stöts mot andra socialt relevanta identiteter, hur de är socialt förankrade, vilka aktörer som är pådrivande för att vidmakthålla och förändra dem o.s.v.

Ser man konstruktivismen som ett sätt att studera sociala processer blir däremot inställningen att ”…det där har vi ju dekonstruerat” svårbegriplig. Om svenskhet är en social process blir det ju märkligt om diskussioner kring svenskhet avfärdas med att den ”dekonstruerats”. Typ så där en gång för alla.

Någonting annat måste sannolikt ligga bakom axelryckningen. En vanlig uppfattning tycks vara att kollektiva identiteters konstruerade natur innebär att de på något sätt är falska. Vad konstruktivismen anses göra är då inte bara att studera sociala processer utan att ”avslöja bluffen”. Tanken tycks vara, mer eller mindre medvetet och mer eller mindre explicit, att om identiteter är socialt konstruerade ”finns” de inte på riktigt, och därför behöver man inte ta politiska eller moraliska anspråk framförda i deras namn på allvar annat än som möjliga i grunden irrationella hot.

Det tycks vara så att den som påstår att något är socialt konstruerat oftast talar om något som vederbörande inte tycker om, eller anser är farligt, obehagligt eller inte känner sig bekväm med. Jag kan inte dra mig till minnes någon situation där någon inlett en diskussion om något vederbörande värdesätter eller stöder med att hävda att dessa företeelser är socialt konstruerade. Kan man föreställa sig följande uttalande i en svensk politisk debatt?

”Vi måste visa vårt stöd till människorättsaktivisterna i landet x, eftersom regimen bryter mot de mänskliga rättigheterna, och universella mänskliga rättigheter är en social konstruktion vi tycker är viktig”.

eller

”Visserligen är fria och rättvisa val en social konstruktion, men vi vill ändå protestera mot att de vitryska myndigheterna bryter mot den”.

I stället naturaliserar man fria och rättvisa val. Eftersom fria val uppfattas som något gott kommer ingen på tanken att det är en social konstruktion, eller att det överhuvudtaget skulle vara relevant i sammanhanget att åberopa sociala företeelsers konstruerade natur.

Konstruktivismen är alltså inte bara ett vetenskapligt paradigm utan kan också vara en diskursiv strategi som används för att uppnå vissa mål. Dekonstruktionens syfte blir då att underminera den politiska och sociala legitimiteten hos en företeelse eller en aktör. Särskilt vanligt är detta i diskussioner om kollektiva identiteter (och inte minst nationella sådana). I stället för att föra diskussioner om identitet och kulturell mångfald på ett politiskt-filosofiskt plan använder sig ibland mediala och politiska aktörer av en ontologisk genväg där man tillämpar konstruktivismen selektivt på vissa identitetsnarrativ.

Nu är det ju så att alla sociala företeelser kan dekonstrueras, inte bara de vi inte gillar. Att det är möjligt att påvisa ursprunget, den sociala maktbasen eller det ideologiska innehållet i en rörelse, idéströmning, teori eller politisk linje betyder dessutom inte att dessa har gjorts illegitima eller politiskt och socialt obrukbara. Att det är möjligt att visa att en kollektiv identitet för första gången politiskt artikulerades i ett visst sammanhang innebär inte att identiteten blir mindre reell eller legitim. För att ta ett närliggande exempel, det faktum att principen om allas lika värde är en social konstruktion gör inte tanken på allas lika värde mindre legitim eller relevant.

Tar man konstruktivismen på allvar och ser den som ett sätt att förstå historiska eller pågående sociala identifikationsprocesser måste man tillämpa samma analytiska redskap på alla identiteter på spelplanen. Det går alltså inte att ställa en konstruerad (och därmed implicit ”mindre äkta”) kollektiv identitet mot en icke-konstruerad (och därmed ”mer äkta”).  Om identitet x är en konstruktion är också identiteterna y och z konstruktioner. Däremot kan identiteter vara olika starkt socialt förankrade, vilket kan undersökas empiriskt.

Man kan alltså inte använda konstruktivismen för att ifrågasätta möjligheten att tala om en svensk kultur på grund av dess inneboende mångfald och komplexitet för att i nästa stund tala om behovet att stödja kurdisk kultur utan att tala om dess inneboende mångfald och komplexitet. Eller, för att ta ett exempel från Twitter, om man sätter citationstecken runt begreppet ”etniska svenskar” kan man inte i nästa andetag oproblematiskt tala om etniska kurder utan citationstecken. Eller rättare sagt, det kan man visst göra, men då visar man alltså inte att man tillägnat sig ett mer sofistikerat sätt att förstå kollektiva identiteter utan man ägnar sig åt politiska projekt. Och nej, vem som är mest förtryckt har inte med saken att göra.

Om konstruktivismen har rätt i att kollektiva identiteter är  sociala processer, betyder det att man kan man konstruera vilken kategori som helst med vilka attribut som helst i vilken dimension som helst? Teoretiskt kan man det och det finns en del roliga, men inte nödvändigtvis framgångsrika, exempel (tjuvasjiska intellektuellas lansering av Carl Michael Bellman som tjuvasjisk nationalikon på 1990-talet). I praktiken finns dock ofta tydliga gränser för vilka identiteter som är möjliga för vilken grupp, vid vilken tidpunkt och i vilka sammanhang. I medial och politisk diskurs används konstruktivismen nästan som, som en kollega till mig uttryckte det, magical thinking, alltså en tro på att man med rätt resurser kan omskapa världen lite som man vill: det som en gång konstruerats kan (läs: bör) omkonstrueras genom intellektuella operationer och social övertalning.

Nu är det inte så enkelt. Om vi ser nationer som praktiska kategorier, som processuella, föränderliga och historiskt framväxta men vid varje given tidpunkt efter sin tillblivelse sammansatta och komplexa reella formationer, så för nationerna samman olika historiska erfarenheter, sätt att institutionellt hantera saker och ting, habitus, förståelsehorisonter. Nationen flaggas då inte bara med Billig (1995) explicit utanför det amerikanska skolhuset, utan är också närvarande i situationer där människor kanske inte tänker på att de agerar i ett nationellt (eller etniskt) paradigm. Detta är också ett konstruktivistiskt perspektiv, men det förnekar inte selektivt sociala realiteter.

Annonser

7 thoughts on “”…det där har vi ju dekonstruerat”

  1. Konstruktivismens karaktär av politisk strategisk metod för en vänster som låtit Marx passera Frankfurt och Paris är uppenbar. Vi väntar fortfarande på dekonstruktionerna av ”aboriginen”, ”palestiniern” och ”klassamhället”.

  2. Klistrar här in en tänkvärd kommentar från en läsare, Kristian, som har problem med sina inloggningar (nej, det är alltså inte jag som försöker mig på att skriva i dialogform).

    ”Intressant att kurderna blivit standardexemplet på hur olika ”folk” diskuteras. Det är både bra och dåligt. Bra för man kan ta in en orientalistisk dimension att västliga nationer kommit längre än de orientaliska.

    Sämre då kurdiskhet likt samiskhet är en etnokulturell identitet. Svensk har ju även en statsrättslig komponent som gör svensk mer komplex än kurdisk. Man behöver inte använda något som purkurd för det finns ingen statsmässig (med etnisk heterogenitet) kurdiskhet.

    Andreas Johansson Heinö har diskuterat en del om det specifika med svenskhet, då i det etniskt homogena Sverige växte den statsmässiga svenskheten ihop med den etniska. I ett alltmer etniskt heterogent Sverige kan inte denna duosvenskhet egentligen inte upprätthållas längre.
    /Kristian”

    • Nu kommer det likväl att se ut som jag skriver dialoger med mig själv, men det är sant att det inte är oproblematiskt att det så ofta blir kurderna som får exemplifiera de etniska grupper som den svenska realsocialkonstruktivismen inte plockar isär slentrianmässigt på samma sätt som den svenska. Jag hade i bakhuvudet det välkända exemplet med radiodebatten mellan SD:s Mattias Karlsson och en representant för den svenska hembygdsrörelsen, där den selektiva dekonstruktionen kom att röra svenskar och kurder. Dessutom förekom det ett citationsteckensomgärdat ”etniska svenskar” på Twitter dagen före, skrivet av en person som är engagerad i kurdiska frågor.

      Din inramning av problemen är också bra. För det första hade det säkert varit bättre att ta ett tydligare ”statsbärande” folk som jämförelse. Det hade blivit en bättre balans i resonemanget. Invändningen man kan göra är att det faktiskt ofta tycks vara möjligheten av att tala just om om en svensk etnokultur som ifrågasätts på grund av intern komplexitet. Så var det t.ex. i diskussionen mellan Mattias Karlsson och hembygdsrepresentanten, som handlade om stöd för olika typer av folkkultur. I svenska diskussioner om turkisk minoritetspolitik framhålls ofta förtryck och påtvingad assimilering, men jag har aldrig hört att turkiskheten som sådan plockas ner på grund av sin inre komplexitet och ställs mot oproblematiska kurder. Här underkänns X:s anspråk på att Y egentligen är X (eftersom man ser det som självklart att Y är Y). Däremot har jag aldrig hört någon ifrågasätta att man kan tala om ett X på grund av X:s inre komplexitet. Både X och Y erkänns, men som separata identiteter, och X:s monopol på att ensam bestämma statens identitetsuttryck utan att fråga Y och Z ifrågasätts. I Sverige sker det ifrågasättandet samtidigt som även själva X ifrågasätts.

      Här kommer kanske det tidigare homogena Sveriges sammansmältning av etnicitet och statsmakt in. När demografin förändras och detta inte längre gäller blir svenskar konfunderade eftersom de inte är vana vid att svenskhet artikuleras oberoende av statsmakten. När Sovjetunionen upplöstes uppstod en identitetskris bland många ryssar eftersom det ryska stats- och nationsbygget skett parallellt med imperiets expansion. När imperiet rullas tillbaka blir det osäkert var det egna egentligen börjar. Är det något liknande vi ser i Sverige fast utan den territoriella faktorn?

      För det andra passar det kurdiska exemplet n på något jag tidigare funderat mycket på, nämligen svenska progressiva eliters behov av att i sin identitetskonstruktion vara ett steg före de grupper man på olika plan känner ansvar för. Detta får utvecklas i ett annat inlägg.

  3. Väldigt bra text! För mig själv, som har har en politisk position i skärningspunkten mellan konservatism och libertarianism, har dessa diskussioner om vad som är och inte är en social konstruktion alltid varit intressanta. Som du påpekar är det exempelvis ett historiskt faktum att mänskliga rättigheter är en social konstruktion. Sitt mest explicita uttryck fick väl uppfattningen om förekomsten av mänskliga rättigheter först i slutet på 1700-talet. Sedan fanns det såklart tidigare än så tankar på något slags himmelsk eller naturlig rätt. John Locke var där och nosade och Magna Charta, ursprungligen vad jag förstått ett dokument framtvingat av upproriska baroner trötta på en allt för för påstridig kungmakt, är väl tidigare uttryck för rättighetstanken.

    Att något är en social konstruktion gör det dock inte nödvändigtvis till en nullitet. Inomliberal debatt handlar faktiskt ofta idag om att kritisera de mänskliga rättigheterna. Klassiska liberaler/libertarianer är ofta väldigt kritiska till vissa av de uppräknade rättigheterna i den rättighetskatalog som FN antog 1948. Se exempelvis denna lilla skrift utgiven av Timbro betitlad Fullständiga rättigheter:

    http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=johan%20norberg%20fullst%C3%A4ndiga%20r%C3%A4ttigheter&source=web&cd=1&ved=0CCsQFjAA&url=http%3A%2F%2Fwww.timbro.se%2Fbokhandel%2Fpejling%2Fpdf%2F75664194.pdf&ei=h5OyUJu5D4qE4AT9yoDYDg&usg=AFQjCNHUct-hWZqXnN1QNux35C7q2JXOKA

    Det är ett försvar av de första 21 rättigheterna i FN:s deklaration och en kritik av övriga uppräknade rättigheter. Själv är jag benägen att hålla med Norberg både i hans selektiva försvar och kritik av denna rättighetskatalog. Jag är helt medveten om att dessa rättigheter inte, som Moses tio budord, mottogs av människorna från Gud fader. Däremot är det för mig självklart att vaktslå om yttrandefrihet, tryckfrihet, rätt till fredliga sammankomster, egendomsrätt och religionsfrihet m.m. Jag är nämligen övertygad om att en stat som inte begränsas i sin maktutövning av dylika rättighetskataloger skapar ett samhäller där det är otrevligt att leva. Jag försvarar därför dessa rättigheter främst på något slags utilitaristisk grund eller kanske rentav på någon själviskt idé som jag har om vad som utgör det goda samhället.

    Det gör mig därför alltid bekymrad då människor ifrågasätter svenskhets- eller nationsbegreppet med argumentetet att svenskheten eller nationen är en social konstruktion. Svenskheten och nationen är givetvis i någon mening konstruerade. Den geografiska landmassa som vi kallar Sverige har aldrig av Gud fader i himmelen utpekats och definierats som Sverige. Vårt språk är framsprunget genom en historisk process liksom kulturella artefakter av olika slag. Gör detta att det är meningslöst att tala om den svenska nationen eller bevarandet och nyttan av ett svenskt språk och en svensk kultur? Jag tycker inte det. Lika lite som jag tycker att bara för att man kan påvisa att äganderätten eller yttrandefriheten är sociala konstruktioner så ska de också betraktas som skräp som att kasseras.

    Alla dessa nitiska godhetsapostlar som ränner runt landet och också behärskar landets medier och som försöker ljuga i oss medborgare att all invandring är av godo stör mig något förbannat. Jag stör mig inte bara för att de har fel i sak. Det som också stör mig är det rent perversa och diktatoriska tilltalet i dessa frågor. Dessa s.k. elitära sammanslutningar som medierna, politiken och akademin utgör sig är ju så väldigt uppfylla av sitt godhetspatos. De skriver och talar och dunkar rygg dagarna i ända. Och sticker någon upp så då är de där och hamrar ned och utslungar sina förkastelsedomar. Man kan inte annat än känna vämjelse och förakt för denna överhet som knarkat sig hög på sina egna godhetsfloskler.

  4. Jag visste väl att jag ville läsa ditt inlägg. Det är ett ämne jag givetvis snuddat vid många gånger under min socialantropologiska tid. Det är ett otroligt viktigt område som samhällsvetenskapen måste våga ta bättre tag i. Det så kallade mätbara samhället har gjort att vetenskapen blivit diktatoriskt inriktad på kvantifierbara värden, och som om inte det vore nog söker nu biologer reducera den mänskliga sfären till samma lagbundenhet som i naturen. Och det är inte fel, och de två ämnena kan utan problem existera parallellt.

    Vad som däremot är problematiskt är när de ideal som nu kommit att råda leder till en slags vetenskapligt moralisk härskarteknik där vi sätter oss över våra egna (fd.) omedvetna processer och menar att detta skulle falsifiera allt som vid rör vid samma område. Det är väldigt många vetenskapligt argument som inte alls härleder till att bevisa vad de faktiskt menar. Som nyateisternas försök att motbevisa gud genom att titta på vilka evolutionära/biologiska processer det är som samverkar för att göra en människa troende. Visst hittar vi den mänskliga faktorn i relationen, men det leder inte till ett anti-gudsbevis. Lika lite skulle upptäckten av de faktorer som inspelar för att skapa kollektiva identiteter kunna tala om vad dessa utgörs av. De skulle förklara HUR, men inte VAD. Och eftersom detta VAD ses som mera valbart än HUR, blir det förra per automatik oberättigat.

    Principen om allas lika värde är en social konstruktion, och visst gör det inte tanken mindre legitim. Däremot har jag svårt för värderande konstruktioner i maktpolitiska sammanhang. Det är inte konstigt att en ingrupp ser sina värderingar som överordnade andras, det är förmodligen en av de processer som avgränsar en grupp från första början. Däremot ser jag inte värderingar som objektivt legitima och anser att det är den internationella politikens smutsigare sidor, OAVSETT vilka värderingar det är som propageras. Här är multikulturalismen ett intressant fenomen. Vi ska till alla pris bevara en mångfald, för bevarandets skull vilket på något konstigt sätt har blivit betraktad som en passiv process baserad på principen för människors lika värde. Men vad det egentligen är, är ett aktivt och väderande ställningstagande, som sätter dennes ideal ovanför andra ordningar. Multikulturalism som ideal inte neutralt.

    Men, men men men. Det postmoderna samhällets idealisering av det objektiva är inte heller objektivt. Relativismen är lika omfångslös som universum, och totalt självupphävande. Människor kommer dessutom (uppenbarligen) inte sluta göra val, kommer inte sluta att värdera. Också min egen kritik innehåller värde-argument mot värde-argumenten.

    Jag kan förstå varför din text har blivit runt skickad -den är, med brist på intelligentare uttryck, sjukt bra och berör något mer fundamentalt som vi idag behöver resonera vidare kring. Ska allt som inte är biologiskt essentiellt automatiskt klassificeras som falskt, och så vis möjligt formbart? Inte bara möjligt, utan nödvändigt!? Att det konstruerade inte existerar är en av många paradoxer på temat.

    /Natali

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s