Rapport från stor multikultikonferens på University of Surrey

Här följer en liten helt inofficiell rapport från konferensen The Future of Multiculturalism: Structures, Integration Policies and Practices, anordnad 26-27 juni på University of Surreys välordnade campus i mycket trevliga gamla saxiska Guildford några mil söder om London (tack till Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet som bidrog med medel för resa och boende).

Jag tänkte här först presentera några sammanfattande synpunkter och kommentarer och därefter i mycket lätt tillrättalagd form redovisa de föredrag jag hade möjlighet att bevista. Det blir en lång bloggpost, men här kan nog finnas ett och annat som är läsvärt för den som är intresserad av dessa frågor.

Konferensen syftade till att diskutera de utmaningar som uppstått för forskning kring multikulturalism, invandring och integration efter Merkels, Camerons och Sarkozys ”avståndstagande” från multikulturalismen. Man ville dels diskutera i vilken mån multikulturalismen (uppenbarligen både som idékomplex och som praktik) verkligen är på tillbakagång i centrala europeiska länder, och vilka möjligheter som kan finnas i alternativa koncept som interkulturalism och interkulturell dialog, samt hur dessa innehållsmässigt förhåller sig till multikulturalism. I konferensen deltog några ledande brittiska teoretiker på det multikulturalistiska fältet (Tariq Modood och Bhikhu Parekh), och även personer med förankring både i forskning och policy (t.ex. Ted Cantle som skrev The Cantle Report i Storbritannien efter de etniska kravallerna 2001, eller Europarådets tidigare rådgivare Robin Wilson som skrev de policydokument där organisationen valde att anamma ”interkulturalism” i stället för ”multikulturalism”).

Som betonades i det första huvudanförandet tycktes det vara en självklar utgångspunkt för de flesta konferensdeltagare att multikulturalism i deskriptiv mening (förstått som en fortsatt växande huvudsakligen immigrerad mångfald av etniska, religiösa o.s.v. grupper i Europa) är ett intrinsikalt gott värde och att det motstånd mot detta som kan skönjas från delar av den infödda befolkningen bör övervinnas. Mitt intryck var dessutom att rätt många vanliga konferensdeltagare – till skillnad från vissa huvudtalare – var känslomässigt engagerade i vad som i bättre svensk debatt kallas normativ multikulturalism. Av de deltagare jag hade möjlighet att lyssna på var det bara den engelske antirasisten Paul Thomas (se sammanfattning nedan) som framförde kritik mot hur multikulturalistiska praktiker, t.ex. inom utbildningsväsendet eller genom lokala resursprioriteringar, kan missgynna och alienera den infödda befolkningen (i detta fall vit engelsk arbetarklass) och skapa grogrund för motsättningar mellan lokala gemenskaper. Några forskare lyfte dock fram undersökningar där inhemskt missnöje mot både invandring och konkreta praktiker för att hantera densamma kom fram.

Min presentation handlade om en diskurs kring kulturell mångfald i ukrainska Bukovina som huvudsakligen inte är inriktad på migration utan på befintlig eller historisk mångfald och även omfattar majoritetsbefolkningen, och inte ser bejakandet av kulturell mångfald som ett redskap för moralisk transformation av densamma. Möjligen blir det en artikel från min sida om detta. Detta blogginlägg ger någon inblick i frågan.

Det bör sägas att konferensen hade en ganska stark brittisk slagsida: särskilt huvudtalarna och de större panelerna förde huvudsakligen även den teoretiska diskussionen utifrån brittiskt, eller snarare engelskt, empiriskt material, med några jämförelser och exempel från andra europeiska länder, eller från Australien och Kanada. Detta påpekades också av några deltagare, t.ex. av den danske sociologen Per Mouritsen, som betonade att det kan finnas översättningsproblem när resonemang från historiskt mer liberala och pluralistiska samhällen som det brittiska tillämpas på historiskt klart mindre kulturpluralistiska kontinentala välfärdsstater.

Några innehållsmässiga intryck från konferensen:

Flera talare fäste stora förhoppningar om att postmodern identitetspolitik ska kunna erbjuda ett alternativ till, eller möjlighet för reform av, en normativ multikulturalism som uppfattas som essentialistisk, gruppcentrerad, konservativ och okänslig för såväl individuella behov som genusperspektiv och andra ”non-racial identities”. Ibland uttryckte kritikerna här varianter av vad som i Sverige ibland rubriceras som liberal kritik mot multikulturalismen, men fokus låg oftare mer generellt på begrepp som antiessentialism och multipla och relationella identiteter. Kritiken är kort sagt knappast ny eller överraskande och framfördes utifrån ett antal kända mönster.

Ted Cantle, en av konferens huvudtalare, menade att även om multikulturalister i regel fört fram mer nyanserade identitetsuppfattningar än den tidigare i västra Europa dominerande (men av Cantle inte närmare definierade) ”assimilationismen”, är deras tänkande fortfarande i huvudsak essentialistiskt, vilket leder till en pluralistisk monokulturalism. Tanken är alltså att där det tidigare bara fanns plats för en eller ett fåtal kollektiva identiteter finns det med multikulturalismen plats för många sådana, samtidigt som dessa fortfarande framställs som relativt enhetliga kulturella block, där lite utrymme lämnas för individuell variation. Annorlunda uttryckt menar Cantle att ”vi” (alltså deltagare i brittisk debatt om det multietniska och multireligiösa samhället) gått från grova primordialistiska identitetskoncept till primordialistiska ”finer grained identities”. Cantle noterade att många multikulturalistiska debattörer i Storbritannien ser på kosmopolitiska identiteter (ett av denna multikulturalismkritiks honnörsord) med misstänksamhet, eftersom de i dessa ser en mer ”subtil form av assimilation”. Kontinuiteten i sociologiskt tänkande mellan multikulturalismen och tidigare hegemoniska former betonades på olika sätt av flera talare. Vissa menade att de forna europeiska kolonialimperierna med multikulturalismen i förhållande till invandrare för vidare den koloniala praktiken att dela in befolkningen i tydliga grupper. En forskare från Norge, som ju inte har ett kolonialt arv på samma sätt som Storbritannien, hävdade i stället att multikulturalismen för vidare nationalismens monokulturella tänkande, så att multikulturalismen blir en slags multipel monokulturism.

Robin Wilson, som också starkt kritiserade den normativa multikulturismen från ett ”interkulturalistiskt” perspektiv, sammanfattade budskapet med att multikulturalismen är kommunitär och går tvärtemot det individualistiska samhällskoncept som ligger till grund för människorättsdiskursen. Det är värt att notera att under en konferens som ständigt återkom till begrepp som ”communities” och ”community cohesion” var detta enda gången jag hörde ordet kommunitarism nämnas, och då i detta negativa sammanhang. Enligt samma mönster talade Wilson också via Ulrich Beck om multikulturalismen som “apartheid med mänskliga rättigheter”, som skapar alienering i stället för integration, trycker ner debatten om genusfrågor och driver liberalt sinnade medborgare in i det reaktionära lägret (med vilket avsågs invandrings- och islamkritik).

Även de forskare (t.ex. en av konferensens organisatörer, Tariq Modood) som betonade multikulturalismens landvinningar och nedtonade skillnaderna mellan denna och dess tänkta normativa alternativ (här främst interkulturalismen) instämde, med vissa reservationer, i den antiessentialistiska kritiken, men framhöll att denna kritik ryms inom multikulturalismens huvudfåra och inte bör riktas emot multikulturalismen som sådan.

Föga överraskande både utgår från och utmynnar denna kritik i ett större fokus på den enskilde individen till skillnad från multikulturalismens tydligare gruppfokus. Interkulturalismens förespråkare betonade att man vill erkänna både individer och grupper, men tycks ibland göra lite för mycket av det postmoderna individfokuserade multipla identitetskoncept man gärna hänvisar till. Detta koncept är förvisso på ett plan empiriskt självklart, för att inte säga banalt: individen kan samtidigt bära upp flera identiteter (svensk, småstadsbo, pappa, kristen, fotbollsintresserad, rökare, köttätare, eller, för att använda Cantles exempel vara pakistansk Glasgowtjej med muslimskt ursprung som håller på Glasgow Rangers i fotboll).

Denna enkla antiessentialism kan vara relevant i specifika vardagssituationer där själva möjligheten att kombinera vissa konkreta identiteter förnekas (sådana situationer är inte svåra att föreställa sig), men framstår som svagare om den ska gälla som kritik mot komplexa ideologiska system och politiska praktiker som nationalism eller multikulturalism som kanske inte alltid trovärdigt kan göras tillräckligt halmgubbslika. I svensk debatt har det utifrån liknande utgångspunkter gjorts försök att tillbakavisa yttringar av svensk nationalism genom att hänvisa till att en svensk man kan ha t.ex. föräldraidentiteten gemensamt med många icke-svenskar medan han inte har det med alla svenskar, vilket skulle visa på orimligheten av att lansera ett politiskt projekt baserat på den ena eller den andra definitionen av svenskhet. Att individen bär multipla identiteter innebär inte att alla identiteter är lika viktiga, hanteras av individen på samma sätt, eller har samma potential för politisering i en given kontext..

Eller för att ta ett exempel från konferensen: när Cantle vände sig emot uttrycket ”the Muslim community of Britain” utifrån konstaterandet att det ju finns många olika muslimska gemenskaper i Storbritannien, menade Modood senare att det i vissa analyser kan vara relevant att lägga fokus på en mer övergripande nivå, hur självklart det än är att denna ”gemenskap” empiriskt kan brytas ner i många beståndsdelar. Det handlar kanske här om på vilken nivå man väljer att rikta förstoringsglaset. Kort sagt, även om det finns situationer där människor faktiskt agerar som essentialismkritikens halmgubbar har nog varken nationalister, multikulturalister eller islamister någon större svårighet att värja sig mot paradigmet som sådant, t.ex. genom att använda förstoringsglaset kreativt.

Nu används förvisso denna kritik ibland rent normativt. Cantle hävdade t.ex. uppfattningen att identiteter inte bör vara tillskrivna (ascribed) utan bör vara valda och övergående (transitory). I Cantles marknadsanpassade version av identitetsbildning ska man alltså inte bli definierad av andra utan man ska få välja själv vem man vill vara, dock bör man inte fastna i sina identiteter. Rörliga, dynamiska och ständigt växlande identiteter ska hjälpa individen få distans till alltför starka och ensidigt lojalitetskrävande etniska och religiösa gemenskaper. Och det är ju ingen ovanlig uppfattning. Ett problem med detta normativa argument är dock att inte alla identitetsyttringar som är obehagliga för en samtida upplyst liberal är tillskrivna och inte alla sympatiska identiteter är valda. Man kan faktiskt välja att vara en hårdför baskisk etnonationalist eller somalisk islamist i stället för att acceptera en identitet som ständig shape-shiftare i ett globalt konsumtionssamhälle. Bara för att även islamisten stundom shape-shiftar behöver denne ju inte göra just detta till en dygd eller organisationsprincip, så att själva rörelsen definierar det relevanta i innehållet.

Jag har heller ingen svårighet att instämma i Modoods påpekande om att det antiessentialistiska spåret inte bör få oss att bortse från gruppbegreppet om vi vill förstå vad som händer i ett samhälle. Att alla gruppidentiteter kan brytas ner utifrån hur den mångfacetterade individen agerar i enskilda situationer innebär inte att grupper inte finns. Vad det betyder är att det inte handlar om biljardbollar som stöter mot varandra utan om kategorier vilkas gränser, innehåll och öppenhet/slutenhet kan variera över tid.

Som redan framskymtat löpte diskussionen om likheter och skillnader mellan multikulturalism eller interkulturalism som en röd tråd genom flera föredrag och paneldiskussioner. Cantle och Wilson menade här tydligt att interkulturalismen står för något annat än multikulturalismen: antiessentialistisk identitetssyn, mer betoning av dialog över gemenskapsgränser där multikulturalismen skapar samhällen som glider isär, större betoning av det som förenar alla medborgare i ett enhetligt moraliskt rum, tydligare avståndstagande från illiberala värden, ett mer globalt till skillnad från nationalstatligt perspektiv o.s.v. Konferensens initiativtagare Parekh och Modood betonade snarare att de inslag som framhålls som centrala för interkulturalismen, inklusive dialogbegreppet, sedan länge finns utvecklade inom multikulturalistisk teori och att skillnaderna mellan interkulturalism och multikulturalism inte ska överdrivas.

Modood hävdade också tillsammans med några kollegor att multikulturalismen som praktik inte slagit till reträtt utan snarare avancerat under de senaste tio åren, och att den tillbakagång som identifierats av vissa iakttagare mest handlar om den retoriska nivån. Mer om detta i redogörelsen för föredragen.

Föredragen

Som alltid vid större konferenser fanns det inte möjlighet att bevista samtliga sessioner eftersom dessa kördes parallellt. Jag tänkte i det följande kort sammanfatta de viktigaste presentationerna (keynotes och andra) som jag hade möjlighet att höra under konferensen. Jag lägger senare eventuellt till länkar till relevanta artiklar talarna skrivit.

Sammanfattningarna är gjorda som korta anteckningar.

Ted Cantle (Institute of Community Cohesion, Coventry U): Interculturalism as a new narrative

Skrev Cantle Report efter upploppen i England 2001. Cantle utgick tydligt från att alla i salen är multikulturalister (här tycks det betyda främst i deskriptiv mening, att vara ”för” kulturell mångfald). Han menar att det finns goda argument för ett multikulturellt samhälle och tog upp ord som ”vibrant” och ”creative”. Han betonade samtidigt att detta är en minoritetsuppfattning och att vi i föreläsningssalen tillhör denna minoritet. Han redovisade en brittisk undersökning från 2011 där bara 8% av respondenterna beskrev sig som confident multiculturalists. 16% liberals, 75% not in favor of MC. 80% var mot “migration” (här tycks detta vara deskriptiv MK). Han menar att i Europa är 80% konsekvent emot eller konsekvent bekymrade om MK. Det finns lite folkligt och lite politiskt stöd för MK. Samtidigt menar han att MK (i deskriptiv mening) är den nya verkligheten överallt utom kanske i Nordkorea. Han menar att MK som policy har misslyckats och att vi nu behöver interkulturalism. Detta är inte bara en fråga om re-branding, även om en sådan behövs. Detta är en rekonceptualisering för en tid av globalisering och supermångfald.

Vad är då skillnaden mellan IK och MK? IK är bättre än MK för att den tar hänsyn till en internationell och inte bara en nationell dimension, och att den ser identitet som ett dynamiskt koncept som inte bara handlar om ras (etnicitet) utan inkluderar andra former av skillnad. Här finns också en större interdisciplinaritet som fokuserar på geopolitik, transnationalism, diaspora och sociala medier. Från början handlade MK om relationerna mellan essentialiserade majoritets- och minoritetsgrupper. Nu handlar det om supermångfald, där stora städer i Europa kan rymma 300 språk och mindre rurala städer så många som 70 språk. Vi är också i en situation där globalisering och europeisering har skapat en känsla av maktlöshet och alienation från elitgrupperna. Den industriella basen krymper, företagens makt växer och utmanar nationalstatens makt och nationell identitet. Cantle menade att den radikala högern och högerpopulisterna förstår detta bättre än vad ”vi” gör. Med referens till Putnam hävdade han att det sociala kapitalet anses hotat.

På marken har samtidigt uppfattningen om vad som är ras (etnicitet) förändrats och det finns svagare stöd för biologiska uppfattningar. Samtidigt är en binär vit-icke-vitnivå institutionaliserad i Storbritannien utifrån ett västligt raskoncept där alla som inte är helt vita ses som icke-vita. Han syftar sannolikt på den s.k. one-drop rule, men gav inga empiriska exempel. Han menar att under MK med dess mer nyanserade identitetsuppfattning är tänkandet fortfarande essentialistiskt och har resulterat i en pluralistisk monokulturalism. När vi gått från assimilationsmodeller till MK har vi alltså gått från primordialistiska koncept till primordialistiska finer grained identities  Begreppet mixed race förstärker också tankar på rasrenhet. Identiteter bör ses som relationella. Kosmopolitiska identiteter ses med misstänksamhet, även av multikulturalister som en mer subtil form av assimilation.  Ras-etnicitet är fortfarande viktigt men inte den enda formen av identitet. Sexuell läggning, tro, handikapp. Han försöker förklara för multikulturalisterna att när man debatterar segregation är det inte för att lägga skulden på minoriteter utan om att se problemet med parallella liv. Han menar att helt segregerade gemenskaper är mer insulära och mer rädda för andra, och mer mottagliga för extremism.

Vidare kan man jobba med community cohesion, helst på lokal nivå. Man bör inte blanda in alltför omdebatterade begrepp som brittiskhet. Mångfald ska ses som något positivt, där man bör erkänna “clustering”, men kritisera parallella liv. Han menar att detta redan haft stor framgång.

Man bör uppmuntra kommunikation, erkänna identiteten som dynamisk, stödja enighet och utmana illiberalitet. Detta är inte bara en reaktion på motståndet mot MK. Han tycks se kosmopolitism som en naturlig del av IK, ett nytt sätt att se saker. Nya identiteter skapas och vi utmanar ständigt hur vi ser på oss själva.  IK påminner här lite grann om queerkonceptet. Man bör skapa delade rum som bygger broar och förenar.

Cantle hävdade att IK i grunden har en liknande som MK, men binder samman och förstärker de olika identiteterna på ett tydligare sätt. Individer bör utveckla IK-kompetens, genom det nationella utbildningssystemet. Gör vi inte det hamnar vi efter Kina, Indien och Brasilien och kan inte klara oss i den nya världen. Exempel på en god identitet är en flicka från Glasgow: en pakistansk tonårsflicka av muslimskt ursprung från Glasgow som gillar Glasgow Rangers. Identiteter ska inte vara and tillskrivna, utan valda och övergående. Han avslutar med att citera Le Pen (framgår inte exakt vem) som sagt att kampen nu står mellan nationalism och globalism. ”Vi” behöver nu en egen vision för att möta detta.

Paul Thomas (U of Huddersfield): Peripheral actors? White people, multiculturalism and integration

En gammal antirasistisk aktivist som gjort mycket arbete på marken ute i olika gemenskaper och förortsområden och därför efterlyser mer empiriskt förankrade perspektiv. Han fokuserar på vita gemenskaper och beklagar utifrån ett tydligt vänsterperspektiv att brittisk policy och debatt inte tagit tillräckligt stor hänsyn till klass. Tidigare var vithet normen, även om några forskare menat att vithet före kolonialismen sågs som något som tillhörde medel- och överklassen, inte arbetarklassen. Men i vår tid har enligt Thomas vithet varit en självklar norm. Han går här i polemik med andra forskare som säger att vithet bör ignoreras, och hävdar att om identiteter är relationella kan man inte strunta i vithet utan att strunta i alla de identiteter vithet definieras emot. Han talar faktiskt om de olika positionerna som abolitionists and preservationists. Han kritiserade uppfattningen som tidigare kunde föras fram att alla vita är rasister. Tanken var att rasism ansågs höra samman med makt och att makten låg hos vita. Denna analys fungerar dåligt i maktlösa vita gemenskaper. Vita är den grupp som är minst säker på sin kultur. De har inte en kultur som anses kunna produceras i festivaler, vilket är ett vanligt identitetsuttryck i det multikulturalistiska Storbritannien. Han citerade en respondent som sagt att “Jag kan inte förstå vad de har för kultur”.

Han kritiserar också försök som görs att förändra vita engelsmäns värderingar och beteende och ger exempel på vad han kallar för klumpig antirasism. Det förekommer ”tvångsundervisning” i dessa frågor som inte når vita arbetarklassbarn som ofta är helt likgiltiga. Drakoniska åtgärder från medelklasslärare mot vita arbetarklassbarn som anklagas för rasism när lärarna ofta inte förstår vad som faktiskt uttrycks.

Fokus på etnicitet i stället för klass, vilket gör att det kan öppnas ett Asian Community Centre, men inget motsvarande centrum för det lika fattiga vita kvarteret. ”Varför finns det inga rättigheter för vita?” är en fråga han hört på fält. Etnisk sponsring för minoriteter men inte för vit arbetarklass. Intressant är att Thomas och flera andra talare uttrycker oro för English Defence League och deras försök att organisera vita i förortsområdena, medan nästan ingen nämner BNP. Många pratar om att den vita arbetarklassen misslyckas. Förlust av klasskänsla, förlust av gemenskapskänsla. EDL är en reaktion på detta, och många menar att det är överraskande att EDL inte har större stöd.  När folk söker ett språk för att uttrycka sina problem hittar de ett färdigt etnicitetsspråk som de lätt kan haka på. Intressant nog menar Thomas att negativa reaktioner på invandring av östeuropéer har lett till att vita engelsmän stärks i sin engelska identitet, och talar mindre om sig som vita.

Citat från Thomas: ”MK är väldigt problematiskt för vita”. När man talar om community cohesion tycks det inte påverka vita gemenskaper lika mycket. Vita gemenskaper är de mest segregerade. De är mindre inblandade i community cohesion. 60% av muslimer men bara 25% av vita menar att mångfald gör Storbritannien starkare. 30% av vita och 16% av muslimer stöder däremot större segregation mellan gemenskaperna.

Robin Wilson (Queen’s U, Belfast): The Urgency of Intercultural Dialogue in a Europe of Insecurity

Kommer från Nordirland, har varit rådgivare på Europarådet om interkulturalism och ligger delvis bakom organisationens skifte från MK till IK.

Wilson beskriver hur MK attackeras, med exempel i Merkels, Camerons och Sarkozys uttalanden från 2010 som talar om MK som ett misslyckande. Den radikala högern har gått fram, exempel Frankrike och Grekland 2012. En undersökning i åtta länder visar att det finns ”stark folklig intolerans”.  Han hävdar att assimilation är på väg tillbaks. Exempel: Burkaförbud i Frankrike och Belgien. Deporteringar av romer, tysk minister som sade att islam inte hör hemma i Tyskland, Berlusconis olika uttalanden.

Är MK progressivt och värt att försvara? “Vi ska inte försvara MK”. MK speglar Hollands, Australiens och Kanadas koloniala förflutna. De länder som haft stark MK har också haft eller varit kolonier, tänkandet kan ledas tillbaks till Indien, med stereotypiserade och separata gemenskaper. MK går tvärtemot ett individualistisk samhällskoncept som bygger upp människorättsdiskursen. MK är mer kommunitär.

Oförutsedda effekter. “Apartheid med MR” (Beck 2006). Skapar alienering, inte integration, och driver liberaler till att bli reaktionära. Exempel: Holland. Trycker ner genusfrågor.

Vi behöver ett nytt paradigm. Både assimilation och MK är föråldrade. Assimilationen blev föråldrat efter upploppen i Paris 2005, MK efter upploppen i England 2001, och terrorismattackerna. Wilson lämnade orsakssambanden något oklara.

Interkulturell dialog är lösningen, där mångfald erkänns men isolering undviks.  Integration är för Wilson en gata i två riktningar så att inte bara invandrarna ska integreras utan även de infödda.

Förvaltningen måste vara neutral och stå för ett gemensamt moraliskt rum. Sen följer paradkoncept som civilsamhället, enhet i mångfald, och att det är viktigt att stödja något som Wilson i en (omedvetet?) galghumoristisk parallell till den östeuropeiska realsocialismen kallar ”really existing cosmopolitanism”. Detta syftar alltså på den mångfald som finns på marken. Debatten i Storbrittanien har enligt Wilson fastnat, man ser det som att det bara finns två alternativ: normativ MK eller assimilering. Den brittiska debatten är isolerad från den europeiska och man erkänner inte universella normer. Wilson fick den oväntade frågan om vem som då definierar universella normer och om dessa normer inte är västeuropeiska, på vilket Wilson svarade att de är universella eftersom de baserar sig på alla människors unika värde. Spännande svar. De växte fram som reaktion mot de partikularistiska ideologierna efter 1945, och principen ”aldrig mer”.

Marie Louise Seeberg (NOVA, Norwegian Social Research): Multiculturalisms, Nationalisms and Anthropologists: A Critical Realist Approach

Antropologiskt perspektiv, antiessentialistisk, mot kulturer som ting. I stället en kritisk realistisk syn där sociala objekt är öppna system. Hon nämnde dock att det finns en konflikt mellan deskriptiv och normativ MK. MK kommer ur monokulturellt nationsbygge. Det finns många olika MK som formas av nationella kontexter och av relationer mellan majoritet och minoritet. I Norge har MK aldrig varit officiell. 1973 sades att invandrare skall kunna behålla sin identitet, 1997 talades mer om integration av minoritetsgrupperna, 2004 betonades individerna i mångfalden.

I samma panel nämnde Christian Stokke (Buskeruds högskola) att debatterna kring de danska karikatyrerna ledde till att en grupp unga muslimer med mest pakistansk bakgrund födda i Norge började ta mark i debatten och bli sin egen röst, och de första muslimska rösterna i norsk samhällsdebatt.

Mary Hickman (London Metropolitan U): Britishness, Social Cohesion and ‘Suspect Communities’

Hickman kritiserar fokus “problematic communities”, eftersom motsättningar är något intrinsikalt i varje samhälle. Man skyller på samhället för att det är som det är och döljer statens roll och tar bort uppmärksamheten från ojämlikhet. Vilka motsättningar som är intrinsikala för vilka samhällen och hur detta förändras över tid diskuterades inte av Hickman. Pluralism i konstant konflikt betyder att demokratin lever, säger Hickman. Tanken tycks här vara att de motsättningar som får vissa att kritisera invandringspolitik och multikulturalistiska praktiker i stället är naturliga och i grunden positiva. Problemet är i stället fördelningen av resurser och missriktat statlig politik.

Social cohesion ser hon som en social företeelse med kontextuell betydelse. Människor får själva välja vad de vill förenas med. Britishness som socialt lim kan bara fungera om det finns ett minimum av delade värderingar. Även Hickman pekar på sambandet mellan imperiet och multikulturalismen, som båda delade in befolkningen i grupper. En majoritet var ambivalent till Britishness, minoriteterna stödde den. Detta var irrelevant i Skottland och Nordirland.

Hennes undersökning från olika delar av Storbritannien visar på en del intressanta resultat. Om det dominerande narrativet om en plats hos den lokala gemenskapen ser platsen som befolkad av ungefär samma människor ser de migration negativt. Om platsen inte anses tillhöra någon bestämd grupp är den lokala gemenskapen mer öppen mot migranter. Burden of cohesion ligger i det förra fallet på invandrare medan det i platser med stark mångfald som Leicester anses vara en delad börda. Kort sagt, blandade befolkningar är mer positiva till ytterligare blandning, och har inte samma förväntningar om att nykomlingar ska anpassa sig.

I undersökningen sågs regeringen som pro-immigration. De som bott länge i landet menade att regeringen struntar i dem och mest är intresserad av att hjälpa företagen (med arbetskraftsinvandring, kan man anta).  Ett problem för Hickman är att multikulturalismen inte erkänt vithetens etniska komponent. De vita är osynliga i diskursen, vilket gör att makten blir osynlig. Hickman tycks alltså göra den sammankoppling mellan makt och vithet som Thomas kritiserade. Hon vill att vithetsboxen ska öppnas. Hickman menade helt riktigt att om Britishness försvaras med liberala värderingar är detta fortfarande en nationalistisk praktik. .

Muslimer och irländare är ”suspect communities”. Muslimer känner de blir misstänkta när de träffar vanliga människor, inte bara i kontakt med myndigheter.

Generellt menade Hickman att MK är i goda händer hos dem som är medvetna om ojämlikhetsproblematik och kulturell skillnad. De andra (sannolikt syftas på dem som inte är medvetna) kommer ändå att förändras med tiden. Hon kritiserade här Cantles statistik om befolkningens syn på kulturell mångfald. En majoritet erkänner enligt henne det oundvikliga i globaliseringen och multietniciteten, och vill att deras barn ska kunna hantera detta. Egentligen råder ingen motsättning mellan perspektiven: Hickman fokuserar på vad människor gör, medan Cantle fokuserar på vad människor tycker. Självklart kan människor vilja att barnen ska klara sig i en miljö man inte fullt ut sympatiserar med.

Hickman har kort sagt förtroende för att de tektoniska krafter som ytterst kanaliserar migrationsprocesser i vår tid ska göra att motståndet bryts ner över tid, om så enbart genom att det kvävs rent kvantitativt och genom förändrade livsförutsättningar. Kan ju vara värt att tänka på för den som oftast fokuserar på explicit uttryckta ideologiska motsättningar.

Hickman understryker att folk inte tycker om när någon förklarar för dem vem de ska umgås med. Man ska alltså inte kräva att människor umgås över gränserna så länge de kan hantera ojämlikhet och mångfald. Detta låter som en perfekt lösning för den södermalmska twitterokratin, men man behöver kanske inte tolka Hickman så elakt.

Dubbelpanel: The Retreat of Multiculturalism?

Sista konferensdagen ramades i mycket in av en dubbel panel om multikulturalismens eventuella tillbakagång, ledd först av Bhikhu Parekh, därefter av Tariq Modood.

Deltagarna i den första panelen konstaterade att den enbart bestod av sydasiater. Varun Uberoi presenterade en artikel han skrivit med Modood om multikulturalismen i själva verket inte ryckt fram de senaste åren. Trots kritik mot MK menar författarna att MK ryckt fram eftersom politikerna nu stöder ett av MK:s centrala mål som de tidigare inte stödde. Brittiskhet uppfattas i allmänhet nu som mer inklusiv än tidigare, vilket var vad MK förespråkat, t.ex. i publikationer av Parekh och Modood så tidigt som 1989-1990.  Politikerna kan hjälpa Storbritannien att bli mer inklusivt, och institutioner som tidigare diskriminerat minoriteter stöder nu dem. Politikerna var tidigare ointresserade av antidiskriminering. För inte så länge sedan ville många politiker inte omdefiniera brittiskhet, utan stärka dess traditionella yttringar. Detta har förändrats och det råder bred enighet i politiken om att brittiskhet bör förändras för att kunna inkludera fler.

Arbetet som inleddes av Labour för ny brittiskhet fokuserar på nyanlända invandrare (t.ex. medborgarskapsceremonier) och små barn (utbildningssystemet). Att vara brittisk är en medborgerlig identitet och handlar om Storbritanniens politiska uppbyggnad. Barn i England får i skolan lära sig om det brittiska samhällets förändrade natur. Gordon Brown menade att eleverna inte bara skulle lära sig vitas historia utan alla gruppers i Storbritanniens historia. Man kan bygga en medborgerlig multikulturalistisk nationell identitet. Det medborgerliga är inklusivt, och MK är inklusivt eftersom den erkänner britternas mångfald. Konservativa accepterar nu att man bör bygga om britternas identitet för att inkludera minoriteter, och vill skapa en nationell identitet som är öppen alla. Generellt är politiken mer inkluderande än år 2000. MK har ryckt fram.

Naser Meer presenterade en artikel han skrivit med Modood för Journal of Intercultural Studies där de jämför IK och MK. De redogör för kritiken av MK (leder till social fragmentering, social splittring. bortser från socio-ekonomiska frågor, skapar moralisk tvekan bland den infödda befolkningen, illiberalism, gruppfokusering, essentialism). Är IK då en uppdaterad MK? IK sägs handla mer om samexistens, om samarbete och dialog. Meer vill visa att allt detta finns i multikulturalistisk teori (t.ex. Charles Taylors The Politics of Recognition och Parekhs tankar om att kulturell mångfald ar ett intrinsikalt värde eftersom det uppmuntrar till att alla kulturer reflekterar över sig själva). Meer vill visa att MK egentligen innehåller allt som finns i IK och att man bör tona ned skillnaderna mellan dem.

Modood själv betonade att konferensen är Parekhs idé. MK handlar om erkännande av gruppskillnader (post-migration) i det offentliga livet, och om makrosymbolisk integration, vilket jag tolkar som att MK:s värderingar ska råda inte bara inom enskilda sektorer och i lagstiftning utan ska genomsyra samhället. Vidare har det handlat om vardagserfarenheten av blandning och förändring . Ingen ska definieras av sitt ursprung, vare sig av majoriteten eller sin egen grupp.

Multikulturalismen är fortsatt närvarande och går inte tillbaka. Vi tänker fortfarande i termer av gruppsociologi. Detta kommer ur den starka antiessentialistiska vågen, men vi behöver ett gruppkoncept. Där har varit få betydelsefulla förändringar av politiken mot etniska minoriteter, förutom kanske i Nederländerna. Banting-Kymlickarapporten som mäter mångfald utifrån ett antal olika kriterier visar att 1980-2000 hade de flesta länder en svag multikulturalistisk förankring, medan denna blev starkare 2000-2010, vilket är den period där det ibland hävdas att multikulturalismen går tillbaka. MK kryper framåt och grupperkännande ges på alla statsnivåer, t.ex. med råd för olika minoriteter som samtalspartner för regeringen i Tyskland under Merkel och i Frankrike under Sarkozy, i Norge. Religiösa skolor har blivit flera även i Frankrike (judiska och muslimska). Det pågår stora diskursiva makrosymboliska strider (här preciserade inte Modood exakt vad han menade). Modood tvivlar på att västländerna kan tillmötesgå den växande muslimska befolkningen (i många länder ca 10%, snart kanske det dubbla enligt Modood) utan multikulturalism. Det finns alltså inga bevis för att multikulturalismen går tillbaks Retorik är viktigt men inte avgörande.

Modood lade till i en kort replik till Cantle att hybrididentititeter är bra och att gruppidentiteter kan vara förtryckande, men att man inte ska marginalisera medlemmar av minoriteter som anser att traditionella värderingar är viktiga.

Parekh avslutade med att kritisera det faktum att multikulturalismen blivit förknippad med migration, t.o.m. Modood hade ju det perspektivet. Kulturell mångfald har två sidor, en inre och en yttre. Om alla invandrare återvände i morgon skulle det fortfarande finnas mångfald. Man behöver därför bryta sambandet mellan multikulturalism och migration. Parekh nämnde här regnbågskoalitioner, och nämnde Skottland, Irland, och homosexuella som relevant mångfaldsfokus. Däremot nämnde han inte med ett ord den infödda engelska befolkningen.

Under andra sessionen presenterade Paul Thomas fakta från en studie om community cohesion och multikulturaismens tillbakagång med material från Oldham. Hans perspektiv är annorlunda än Modoods. Han menar att det har skett en diskursiv förändring med kritik mot multikulturalismen som ger intrycket att denna är på tillbakagång, men i praktiken fortsätter den.  Han betonar att brittisk multikulturalism (osäkert vad som menas) utvecklats nedifrån, lokalt, även om de demografiska förhållandena varierar starkt geografiskt. Intressant nog konstaterar Thomas att det finns mycket lite empirisk forskning om community cohesion trots att det skrivs mycket om detta nästan utan empiriskt material. Kritik av cohesion-industrin.

Upploppen 2001 innebar en policyförändring till community cohesion efter Cantlerapporten, och pilotarbete skulle genomföras med finansiering och vägledning till lokala myndigheter, Man konstaterade att etnisk segregering och parallella liv är ett faktum, att det finns brist på tillhörighet och socialt kapital. Unga respondenter I Oldham accepterar att det finns parallella liv, men skyller sin egen grupp för detta. De definierar community cohesion som meningsfull kontakt mellan gemenskaper, men för manga unga betyder begreppet inte mycket, och visa vita ungdomar avvisar det. Thomas kallar dem för refuseniks, ett ord som användes om dissidenter i Sovjetunionen på 1970-talet.

Därefter försöker Thomas förklara vad community cohesion borde handla om. När konceptet fungerar bör det inriktas på roliga aktiviteter och experiment som skapar gemenskap, inte handla om allvarliga samtal om problem. Skapa dialogytor som inte fokuserar så starkt på etnicitet utan också på territorium, klass och handikapp. Man ska alltså använda ett intersektionellt identitetsbegrepp. Community cohesion förnekar inte skillnad, men försöker skapa gemensamma händelser där särskilda gemenskaper uppmärksammas. Community cohesion kan alltså ”avetnifiera känslor, identifikationer och erfarenheter. Den kan ge balans till multikulturalismen. Man bör notera Thomas tidigare föredrag där han betonar svårigheterna med att få community cohesion att fungera med vita gemenskaper.

Sociologen Per Mouritsen diskuterade olika former av medborgarskap och nämnde vad han kallar för det postkoloniala medborgarskap som lanserades av Scysal 1994 och kan ses som kosmopolitismens svanesång innan problemen med multikulturalismen började uppmärksammas. Här fokuserade man på en kantiansk universalism, och såg inte medborgarskap som nödvändigt för tillgång till rättigheter och förmåner. Tillhörighet och lojalitet förväntades inte i modellen. Med tanke på det nyligen fattade beslutet om förmåner för papperslösa kanske det finns visst hopp för detta synsätt vad Sverige anbelangar.

I den multikulturalistiska medborgarskapsmodellen är medborgarskap inte tillräckligt, erkännande av skillnad fordras också. Mouritsen hävdar intressant nog att multikulturalismen kan fungera i liberala och pluralistiska samhällen som Storbritannien, men inte i integrationistiska samhällen som större delen av det kontinentala Europa där skillnad ses som ett problem. Multikulturalismen är svagare i länder där staten är stark. I dessa senare länder kritiseras multikulturalismen inte bara som koncept utan för att den inte ”gör” något (åt problem som relateras till mångfald). Multikulturalismen ses som för tolerant och som något som agerar för lite eller för sent.

Annonser

3 thoughts on “Rapport från stor multikultikonferens på University of Surrey

  1. Ping: Positiv antirasism eller kampoen om det sunda förnuftet | Österifrån

  2. Mycket intressant rapport. Det som slår mig är att samtliga deltagare som avhandlas, där detta redovisas, helt okritiskt verkar se sig själva mer som sociala aktivister, med uppdrag att bereda vägen för en allmän acceptans av deskriptiv multikulturalism, och inte primärt som forskare som studerar en företeelse. Är väl i och för sig inte en nyhet att många ”studies” är så att säga politiserade projekt, men står själv utanför akademin i dessa fält, och det är därför intressant att se detta så tydligt och ogenerat beskrivet.

    Du verkar däremot ha ett hälsosamt kritiskt förhållningssätt, med förmåga att reflektera över även den egna gruppens intellektuella positioner.

    Upptäckte nyss bloggen, gillar dina välskrivna, intellektuellt hederliga artiklar.

  3. Tack för intresse och vänliga ord. Är själv inte säker på att jag direkt tillhör någon ”grupp” och vilken det i så fall skulle vara. Kör med negativ identifikation i stället:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s