Globala mänskliga rättigheter vs folksuveränitet

I gårdagens twittermatta, som tillkom med anledning av striden på DN Debatt mellan nationalekonomen Tino Sanandaji och de två liberala debattörerna Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt om konsekvenserna av fri invandring, försökte jag visa på ett underliggande men sällan problematiserat spår i svensk debatt: motsättningen mellan globala mänskliga rättigheter och demokratisk folksuveränitet. Mycket skulle kunna sägas om detta ämne, och mina blogginlägg brukar bli så långa att de hämmar om inte läsning så åtminstone produktion, så jag håller detta medvetet kort och schematiskt. Syftet är alltså inte att föra en uttömmande diskussion utan bara att kort formulera en grundläggande motsättning. Att twittermattan uppkom genom en diskussion om fri invandring betyder inte att det är den enda ingången till problematiken.  Dock är självfallet debattfältet migration av central vikt för hur positionerna formas, och det är kring denna fråga inlägget byggs.

Frågan om fri invandring handlar alltså inte bara om vilka effekter en sådan kan tänkas ha för välfärdsstaten. Detta problemkomplex är relativt uppmärksammat i bättre svensk debatt (se t.ex. denna text hos Peter Santesson för ett nyanserat liberalt inlägg), och diskuteras från olika perspektiv tämligen ofta av främst liberaler och invandringskritiker (i båda fallen av vitt skilda slag), och, åtminstone vad gäller arbetskraftsinvandring, ibland även av vänstern.

Ett mindre uppmärksammat men potentiellt knappast mindre brännande problem kring frågan om fri invandring handlar om vem som är det yttersta subjektet för svensk demokrati. För vem är svensk demokrati till, och inför vem ansvarar ytterst den svenska offentliga makten? Regeringsformen bygger på folksuveränitetsprincipen, att all offentlig makt ska utgå från en folkvald församling, alltså ytterst från folket. Folket, på rikspolitisk nivå, blir här då de som har rösträtt till riksdagen, alltså på det stora hela de som har svenskt medborgarskap. Det är inför detta folk de folkvalda bär ansvar, och det är gentemot detta folk de folkvalda har sina förpliktelser. Detta är den yttersta grunden för det svenska folkstyret och kunde ju tyckas vara okontroversiellt.

I debatten kring fri invandring kan dock emellanåt skönjas ett annat spår, som ibland uttrycks explicit och ibland framskymtar mellan raderna, och som tar avstamp i en global MR-diskurs som avfärdar nationsgränser och söker underminera principen om att svenska folkvalda främst är skyldiga att tillvara det svenska folkets (här de svenska medborgarnas) intressen. Här har det svenska folket inte större principiell rätt till Sverige än andra människor – Sverige tillhör potentiellt alla människor i hela världen.

Visserligen kan man ju hävda att det inte finns någon anledning att respektera en sentida konstruktion som nationalstaten och dess gränser, och i stället föreslå andra politiska konstruktioner (t.ex. någon form av världsfederation). Detta görs dock sällan; i stället nöjer man sig, ibland uttryckligen, med det första ledet och bortser från hur folksuveräniteten i praktiken är starkt förankrad i demokratiska nationalstater där makten utgår från deras respektive folk.

Som exempel kan anföras en artikel av Fredrik Segerfeldt som utifrån ett MR-resonemang hävdar att det inte spelar någon roll hur invandring påverkar Sverige och det samhällssystem de svenska medborgarna röstat fram så länge som det leder till större utjämning på global nivå. Även om det uppstår en invandrad underklass med en levnadsstandard långt under vad vi nu kan föreställa oss i Sverige är detta berättigat så länge dessa invandrare får det bättre här än hemma i sitt land. Särskilt intressant är att principen om allas lika värde här används retoriskt mot svenska medborgares rätt att via valda representanter stifta lagar som begränsar fri rörlighet över gränserna. Det är förvisso möjligt att resonera så, men få läsare torde vara medvetna om vad som händer när detta argument söker praktiskt tillämpning över nationsgränserna.

Liknande argument, dock sällan framförda med samma föredömliga uppriktighet som i fallet ovan, kan förekomma i reaktioner mot protester mot flyktingmottagning på kommunal nivå eller i små tätorter (MR-diskursen kommer alltså inte bara till uttryck i teoretiska diskussioner om fri invandring, utan även i samband med den invandring vi faktiskt har idag). Det kan då handla om att bemöta, eller tala förbi, lokala hänvisningar till kostnader och sociala problem genom att hävda den principiella skyldigheten  att ta emot förföljda och utsatta människor. Att vi principiellt bör ha ett sådant åtagande är inte svårt att instämma i, men det är symptomatiskt att specifika invändningar mot hur en konkret migrationspolitisk åtgärd påverkar ett lokalsamhälle kan avfärdas utifrån ett sådant människorättsperspektiv. Notera också att en del förläggningar tycks uppstå genom direkta avtal mellan Migrationsverket och vinstsugna spekulanter entreprenörer (som heller ibland inte drar sig för att svänga sig med lämpliga fragment ur MR-diskursen), medan den kommunala demokratin ställs inför fullbordat faktum.

Avslutningsvis vill jag understryka att denna kritik mot hur en onyanserad global MR-diskurs underminerar folksuveränitet inte ska uppfattas som ett kulturrelativistiskt avfärdande av mänskliga rättigheter som koncept, och definitivt inte som ett stöd för retoriska figurer som söker ge brutala regimer fria händer gentemot sin egen befolkning. Utgångspunkten här är folksuveränitet i representativa demokratier. Detta kan inte utan vidare föras över till interventionsdebatter av olika slag.

Det går säkert att hitta bättre och för debatten mer centrala exempel på resonemanget – kom gärna med tips så kanske de kan inbakas i en senare uppdatering av texten.

Inte minst bör nämnas att dessa tankar har formats i många diskussioner med Kristian Nilsson, fennougrist och forskare i Lund.

Annonser

4 thoughts on “Globala mänskliga rättigheter vs folksuveränitet

    • Konflikten är självklar, sen kan man dra upp linjerna på olika sätt.

      Poängen med denna blogg, när den inte handlar om Östeuropa, är att lyfta fram en del av dessa självklarheter, sen får tänkande människor hantera detta på sina respektive fält.

      • Bra att du skriver om denna konflikt mellan MR och folksuveräniteten. I Sverige kommer man idag undan med påståendet att en nationsgräns bara är ett streck på ett papper. Ett absurt påstående. Jag vet inte riktigt hur man ska bemöta denna uppenbara dumhet. Jag har funderat på om kontringen i dessa fall ska vara att påstå att mänskliga rättigheter bara är lite bläckstänk på ett papper. Kanske skulle en sådan kontring fundera som en tankeställare för någon. Dock bör det nog undvikas eftersom det är att sänka sig till motdebattörens låga nivå. Förslag på en naturlig stickreplik som höjer debattnivån istället för att dra ned den till imbecill nivå mottages tacksamt.

  1. Svar till Anonym: kontringen för mig består i att tydliggöra var konfliktlinjen går. Jag utgår här från konflikten med folksuveränitet, alltså folkstyre där folk betyder demos.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s