Resandefolket och romerna

Det här med mänskliga relationer kan ju vara svårt rent allmänt. Ibland tycks det fungera så att när en utomstående helt oombett försöker gå in i en intern debatt så enas de grälande i pur förvåning och ger sig på den utomstående i stället. Det skulle jag i sådana fall kunna bjuda på…

Jag har de senaste åren haft ett växande intresse för resandefolkets språk, musik och historia i de nordiska länderna. Det senaste året har jag i samband med detta haft förmånen att få flera kontakter inom resandefolket – i verkliga livet eller i lite kortare form på nätet. Nu är ju ett intresse inte mycket värt om det endast leder till att man samlar kunskap på hög för sig själv, så därför tog jag initiativ till en kväll i november förra året om resandefolkets språk och kultur med Centrum för Europaforskning och Lunds stadsbibliotek som medarrangörer. Lingvisten Gerd Carling från Språk- och litteraturcentrum vid Lunds universitet föreläste och eminenta Ralf Novak-Rosengren Trio spelade och sjöng resandesånger på resanderomani och svenska. Det blev en riktigt lyckad kväll med stor publik, god skiv- och bokförsäljning för musikerna och en mycket trevlig och givande pubsittning med de senare och deras vänner efteråt. Den formella anledningen till resandekvällen var att 2012 förklarats som det romska kulturåret med anledning av den första kända officiella anteckningen om romsk närvaro i Sverige från 1512. Flera av oss menade att många arrangemang i riket under 2012 tog fasta på senare invandrade romska grupper, medan den grupp som verkligen har femhundra års kontinuitet i landet hamnade lite i skymundan. Därför fokuserade vi vår kväll på just resandefolket.

Denna post tillkommer sedan några av de resande jag i olika sammanhang haft kontakt med hamnat på olika sidor i en rätt långvarig stridsfråga om resandefolkets identitet och etnokulturella tillhörighet. Frågan som diskuteras handlar just om resandefolkets förhållande till den större romska kategorin. Den handlar alltså, lite tillspetsat, om huruvida de resande är romer eller inte. Problemet blir desto mer komplext som svaret på frågan har betydelse för hur de resande representeras i förhållande till den svenska statsmakten och för de språkliga och kulturella rättigheter som kommer gruppen till del utifrån hur den uppfattas och beskrivs av svenska myndigheter.

De resande ingår i dagsläget i Sverige officiellt i den större kategorin romer, som också omfattar de kalderashsläkter m.m. som invandrade från andra hälften av 1800-talet, finska kale (som för övrigt har samma sintiursprung som svenska resande) och andra grupper som kommit främst från Balkanområdet i olika vågor sedan 1970- talet. Romani chib, som är ett nationellt minoritetsspråk i Sverige sedan mer än ett decennium tillbaka, är ett samlingsnamn på olika romanivarianter, där resandefolkets romani är en (och i sin tur uppdelad i flera dialekter). Vissa resande menar dock att resande inte bör inräknas i den större romska kategorin utan bör ha egen, separat minoritetsstatus. Se t.ex. här för en text som argumenterar för att erkännandet av resandefolket som en del av den romska gruppen osynliggör de resande. Andra menar att de resande, även om de utgör en egen grupp, även officiellt bör räknas in i en större romsk gemenskap de delar ursprung och släktband med.

Detta är en mycket känslig fråga, så jag vill tydligt förklara vad denna korta text syftar till och vad den inte syftar till. Texten syftar alltså inte till att ge svaret på huruvida resande är romer eller inte. För det första är jag inte en akademisk auktoritet på resandefolket. Jag tror mig ha en relativt hög grad av inläsning och kunskap om olika aspekter av resandefolkets liv och historia i Sverige, men jag har själv inte bedrivit någon egen forskning om gruppen. För det andra, och viktigare: detta är ytterst en fråga om identifikation och kan bara besvaras av gruppens egna medlemmar. Jag hoppas endast här, utifrån terminologi som används inom identitetsforskningen, kunna presentera logiken i de båda sidornas argument. På detta sätt kanske det också lite tydligare kan komma fram att det faktiskt finns möjliga kompromissytor mellan de linjer som förs fram. Förhoppningsvis kan texten leda till lite klarare diskussioner.

Utgångspunkten är denna: etnisk identitet kan i en grupp formas på många sätt, och flera olika slags identitetsmarkörer kan användas för att ringa in vad och vilka gruppen omfattar och vad det innebär att tillhöra gruppen. Dessa olika identitetsmarkörer kallas ibland inom forskningen för diakritika. Vanliga sådana bland världens många etniska grupper är språk, ursprung (i sig en komplex kategori), kultur (vilket självklart kan syfta på många slags uttryck och företeelser), religion, historia o.s.v. Det finns ingen generell hierarki bland dessa diakritika – olika grupper betonar olika identitetsmarkörer över tid och rum. Vad man betonar är alltså inte en fråga om rätt eller fel.

Om man ser till hur de båda sidorna argumenterar tycks den ena sidan främst se på frågan om huruvida de resande är romer ur ett synkront, nutidsorienterat, perspektiv. Som jag uppfattar det accepterar även de som idag vill att de resande ska erkännas som en separat etnisk grupp att de resande har sitt ursprung bland de romer som utvandrade från Indien och i ett senare skede i de sintisläkter som kom till Norden med början under 15- och 1600-talen. Däremot menar de att det gemensamma ursprunget idag har mindre betydelse. Vad som har betydelse för denna sida är i stället historiskt framvuxna skillnader i språk, traditioner och livsstil mellan resandefolket och andra till Sverige senare invandrade romska grupper, och för den delen de olika gruppernas skilda historiska erfarenheter. Kort sagt, de tonar ner ursprungets betydelse som diakritisk markör och lägger större vikt vid kulturella markörer som de uppfattar dem idag.

För den andra sidan är detta svårt att ta till sig då det för dem är just ursprunget som definierar själva identiteten. Ursprunget är identiteten, och man betonar sina långa släktlinjer som sträcker sig bakåt åtminstone till slutet av 1600-talet (de svenska kyrkböckerna och annat historiskt material kommer väl till användning här). Man skulle kunna säga att detta sätt att se på ursprung gör själva identifikationsprocessen mindre relevant då identiteten som del av en större romsk gemenskap är en fråga om ursprung som kan fastställas på olika sätt. Ursprunget blir här en central diakritisk markör som knyter resandefolket (som flera av dem också föredrar att på svenska kalla romanifolket) till romerna och gör det otänkbart att bortse från det romska ursprunget när man idag lever sin resandeidentitet. Detta betyder inte att de tonar ned kulturens betydelse – tvärtom gör flera resande på denna sida ett enormt arbete för att bevara och föra vidare gruppens språkliga och kulturella traditioner.

Man kanske kan säga att ett etnokulturellt perspektiv står mot ett etnogenetiskt synsätt. Samtidigt uppfattar jag att båda sidor använder begreppet horta romani (äkta, djupa resande), så det är inte så att gränserna är vidöppna i det första fallet och hermetiskt tillslutna i det andra. Notera nu återigen att detta, ur ett forskningsperspektiv, inte handlar om rätt eller fel utan om olika synsätt.

Finns det då gemensamma ytor som dessa uppfattningar kan mötas på? Jag menar att dessa finns. För det första tycks båda grupperna mena att resandefolket har sitt ursprung i den första vandringens romer, även om de lägger olika vikt vid betydelsen av detta gemensamma ursprung idag. För det andra menar också båda grupperna att resandefolket är en unik grupp med unik identitet och unika språk- och kulturdrag – de ger dock särarten olika inramning i förhållande till övriga grupper inom den romska kategorin, eller kusinerna som en företrädare för den andra linjen uttryckte saken.

Resandefolket står idag inför svåra frågor, som handlar både om att säkra gruppens kontinuitet språkligt och kulturellt och om hur minnet av det för denna grupp mycket svåra svenska 1900-talet ska hanteras. Själv tror jag det finns goda möjligheter att hitta en pragmatisk linje. Språkrevitalisering och arbetet med att bevara och utveckla det rika musikaliska arvet kan genomföras utan att man tar ställning en gång för alla till den övergripande frågan om relationerna till övriga romska grupper (även om kodifieringen av språket kan rymma känsliga moment härvidlag), samtidigt som man i förhandlingar om ursäkt och  kompensation för den svenska statens historiska övergrepp under 1900-talet kan övertyga regeringen om att inte blanda samman dessa frågor med den om integration av romska grupper som inte levde här då övergreppen begicks. Även det senare kan man göra utan att ta ställning till den övergripande frågan om tillhörighet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s