Gästinlägg: Utmaningar mot medborgaren som grundbulten i den parlamentariska demokratin

Jag har idag äran att för första gången presentera ett gästinlägg på bloggen, författat av FD Kristian Nilsson från Tankesmedjan Verklighetens Tolks Smålandskontor. Texten kan ses som en fortsättning på och fördjupning av mitt blogginlägg om Globala mänskliga rättigheter vs folksuveränitet. Tankesmedjan ser all anledning att återkomma med fler texter på detta tema.

Utmaningar mot medborgaren som grundbulten i den parlamentariska demokratin

Kristian Nilsson (FM i Statsvetenskap, FD i Fennougristik)

“Det kanske inte är medborgarskapet – vilket bortskänkes som en gåva av nationen – som ger rätten till demokratiskt deltagande. Kanske är det i stället den legala relation som ofrånkomligen upprättas mellan en människa och det politiska system som hon för närvarande är underställd.” (DN 2013-03-17)

En osignerad ledare i DN med rubriken Vem får rösta i skuggsamhället? satte igång en livlig debatt kring frågor om förhållandet mellan medborgare och papperslösa och de senares rättigheter att delta i demokratiska politiska val. Ledaren utgick från artikeln Irregular migration and democracy: the case for inclusion av Ludvig Beckman, professor i Statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Ledaren aktualiserade frågan om vem som ska ha demokratiskt inflytande (rösträtt) på det politiska styret av Sverige. Ska det politiska styret av nationalstaten utgå från de svenska medborgarna eller ska man utgå från ett styre med alla (myndiga) personer bosatta/ verksamma i Sverige? Frågan kan beskrivas som ett val mellan ett styre utifrån folksuveränitetsprincipen om att Sverige styrs av folket (svenska medborgare) som utser sina folkvalda, respektive en position som menar att den demokratiska makten ska utgå från alla individer bosatta i Sverige, oavsett medborgarskap eller formell rätt att vistas i landet.

Ledarartikeln öppnade även upp andra frågor kring demokrati och nationalstaternas suveränitet i en alltmer globaliserad värld.

Nationalstatens suveränitet i en globaliserad värld

Sverige är en demokratisk, suverän nationalstat. Det internationella westfaliska systemet med suveräna stater har utvecklats över lång tid och det har klarat av att hantera olika typer av statsbildningar från despotier till representativa demokratier. I representativa demokratier är det medborgarna (nationen/ folket) som utser sin regering i allmänna val.

En tydlig trend i nationalstaternas suveränitetsutveckling sedan andra världskriget är att det tillkommit nya politiska sammanslutningar som EU samt konventioner om mänskliga rättigheter som FN:s konventioner om mänskliga rättigheter och domstolar som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, vilket har satt nationalstaternas suveränitet under viss press. Genom anslutning till övernationella och transnationella organisationer och konventioner kan staterna sägas ha frivilligt överlämnat en del av sin suveränitet. Den brittiske statsvetaren David Held beskriver denna utveckling som:

“De mänskliga rättigheterna kan i princip övertrumfa den nationella gemenskapens rättsanspråk; de bildar en universell måttstock som kan användas för att bedöma den enskilda politiska gemenskapens förtjänster och brister.” (Held s. 53)

Andra förändringar som minskat nationalstaternas roll som suveräna aktörer på den internationella arenan är enligt Held uppkomsten och utvecklingen av det transnationella civila samhället med aktörer som Amnesty, Rädda Barnen och Greenpeace. Vidare kan nationalstatliga institutioner som till exempel riksbankerna samarbeta relativt autonomt med motsvarande institutioner i andra stater. Ju mer nationalstaterna interagerar med andra stater, desto mer kommer deras “ödesgemenskaper” att överlappa. Samarbetet inom EU är en tydlig utveckling för att föra samman de olika staterna under en gemensam organisation med nya institutioner, rätts- och styrningsstrukturer (Held ss. 36, 39, 83).

Utvecklingen kan tyckas peka på att ju mer världen globaliseras och det transnationella samarbetena intensifieras, desto mer försvagas nationalstaternas suveränitet. Men man ska inte denna se denna utveckling som enkelriktad och irreversibel. Nationalstater kan om de vill ta tillbaka suveränitet. De konservativa i Storbritannien har uttryckt irritation över hur Europadomstolen vid ett antal tillfällen försvårat för brittisk rättvisa. Inrikesministern Theresa May upprepade i mars 2013 att vid en eventuell konservativ valseger kan Storbritannien mycket väl lämna Europakonventionen och därmed återta en del suveränitet.

Kosmopolitanism och global demokrati

Något som antyds i DNs ledare och Beckmans artikel är att en reducerad suveränitet för nationalstater som Sverige kan skapa en demokratisk ordning där även skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare/ papperslösa/ statslösa reduceras och rent av kan försvinna. Om skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare osv. upphävs uppkommer en situation där nationellt medborgarskap inte är viktigt längre; de nationella medborgarna ersätts med i politiskt hänseende “världsmedborgare”.

David Held menar att den nuvarande westfaliska systemet, som består av territoriellt definierade medborgare och statslösa, kan ersättas av politisk kosmopolitism, som består av egalitära individer (världsmedborgare) inom ett globalt system. Här står individen i centrum i en kosmopolitism som har tre huvudkomponenter:

“1) Egalitär individualism; 2) Ömsesidigt erkännande och 3) Opartiskhet […]. Den första principen är helt enkelt att individen är det “yttersta föremålet för moralisk hänsyn”. Den andra slår fast att människors lika moraliska värde bör erkännas av alla. Den tredje slutligen påbjuder att alla synpunkter måste få en opartisk belysning i offentlig deliberation. (Held s. 23)

Ludvig Beckman utgår inte från en uttalad kosmopolitisk position, men han intresserar sig för frågan om medborgare i en demokrati ska ha något egentligt företräde framför papperslösa eller “irreguljära immigranter” när det gäller politiskt inflytande inom en stats territorium. Beckman sätter frågan om demokrati i centrum och frågar från ett universellt perspektiv varför irreguljära invandrare inte får delta i hur staten de bor i ska styras. Beckman menar att från demokratisynpunkt borde irreguljärer/ papperslösa ha samma rättigheter som medborgarna och de som har legala dokument. Han tillägger att en demokrati i princip ska ha öppna gränser och vara öppen för fri invandring.

Enligt Beckman ska inte tiden hur länge en person bott i ett land påverka dennes politiska inflytande. Eftersom alla boende i ett område påverkas av politiska beslut, så bör alla också få vara med och bestämma över dessa beslut. Alltså bör en nyinflyttad papperslös som väljare ha samma demokratiska rättigheter som en infödd medborgare. Utan att gå in på svenska förhållanden, förespråkar Beckman därmed ur ett rent väljarperspektiv att alla som bor i Sverige kan ses som likvärdiga “svenskar”. På så sätt kan även de papperslösa beskrivas som svenskar.

Om svenskarna på Stockholms tunnelbana

Utgår man från tanken på att alla personer som befinner sig på ett avgränsat territorium som en stat ska ha rätten att delta och påverka, är det lättare att förklara vad Miljöpartiets språkrör Åsa Romson menade i en riksdagsdebatt med Jimmie Åkesson, när hon talade om att alla passagerare på tunnelbanan i Stockholm kan beskrivas som svenskar.

Replikskiftet lät så här enligt Sveriges Radio:

De som åker på min tunnelbana i Stockholm är svenskar, menade Robson.

– Om jag åker tunnelbana i japan – är jag då japan?, kontrade Åkesson.

Jimmie Åkessons kvicka replik är logisk för den som utgår från att medborgaren är subjektet i en nationalstat. Romsons tunnelbaneexempel kan bero på improviserad slarvighet, men hon kan även ha argumenterat från en kosmopolitisk utgångspunkt, där hon uttryckligen stöder idén om att alla som bor och verkar i Sverige kan beskrivas som likvärdiga samhällssubjekt, som politiska svenskar. Det skulle därför varit intressant att höra ett svar från henne på Åkessons fråga. Ett konsekvent kosmopolitiskt svar från Romson skulle då vara:

– Om du, Jimmie Åkesson, hade varit bosatt i Japan – med papper eller utan – så hade du självklart varit en japan.

Idéutbyte mellan mainstream medborgarskapsanhängare och demokratisk kosmopolit

DN:s artikel är ett inlägg i en större debatt ifall det är nationalstatens medborgare eller den egalitära individen (världsmedborgaren) som bör ses som det primära subjektet i olika demokratiska sammanhang från lokala territorier över nationalstater, regionala identiteter upp till den globala nivån. Detta visar den diskussion som utifrån artikeln fördes mellan Sanna Rayman (@sannarayman) och Love Bonnier (@LoveBonnier). Rayman utgår från en nationalstatsposition, medan Bonnier har ett kosmopolitiskt perspektiv.

Se diskussionen mellan Rayman och Bonnier i skärmdumpar nedan.

Avslutning

Den här artikeln presenterade DN:s osignerade ledare i ett större sammanhang av en debatt om vem som utgör den demokratiska nationalstatens subjekt. På den ena sidan står den etablerade tanken på att representativa demokratier finns i ett etablerat världssystem av stabila nationalstater. På den andra sidan framförs en kosmopolitisk tanke, som utgår från hypotesen att stabila representativa demokratier kan fortleva även i ett världssystem som inte längre präglas av nationalstatssystemets stabilitet.

För den ena sidan är det medborgaren (som tillsammans med de andra medborgarna i nationen/ folket utser regeringen för den gemensamma nationalstaten) som utgör subjektet.

För den andra sidan är det den enskilde individen (världsmedborgaren) som utgör subjektet.

För den ena sidan är subjektet reellt. För den andra sidan är subjektet en tankefigur.

Skärmdumpar av tweetutbytet mellan Sanna Rayman och Love Bonnier:

raymanbonnier1

raymanbonnier2

raymanbonnier3

Litteratur

Held, David, 2012, Kosmopolitism: Ideal och verklighet. Daidalos

Beckman, Ludvig, 2013, Irregular migration and democracy: the case for inclusion i Citizenship Studies Vol. 17. No. 1, 48-60

Annonser

7 thoughts on “Gästinlägg: Utmaningar mot medborgaren som grundbulten i den parlamentariska demokratin

  1. Men för att balansera upp lite – EKMR fyller ju en väldigt viktig funktion eftersom svenskar i praktiken saknar grundlagsskydd – en majoritet kan ju införa socialism eller sharia modell Saudiarabien på mindre än ett år om de skulle vilja. Tack vare bland annat EKMR så finns ju iaf lite trygghet mot den här förtryckande nationalstatsbaserade demokratin. Så så länge Sverige inte har en ordentlig konstitution så kramar jag mer än gärna MR – förutom andra och tredje generationens MR som såklart är skräp.

    Förresten, FN-deklarationen är ju varken en konvention eller juridiskt bindande, konstigt exempel?

  2. Tack för kommentaren!

    EKMR kan kanske fungera som en liten bromskloss för att hindra två olika riksdagar att införa socialism eller sharia modell Saudiarabien.

    Själv tycker jag att nationalstaten ska försöka behålla så mycket som möjligt av suveräniteten och inte förlita sig på att någon annan ska gripa in vid risk för medborgerligt demokratiskt hjärnsläpp. Det är ju vår egen medborgerliga plikt att garantera att nationalstaten inte inför diktatur som styrelseskick.

    ”Förresten, FN-deklarationen är ju varken en konvention eller juridiskt bindande, konstigt exempel?”

    Korrekt. Har bett Niklas att ändra.

  3. ”Han tillägger att en demokrati i princip ska ha öppna gränser och vara öppen för fri invandring.” Vadå i princip? Till och med vänsterliberaler som Chantal Mouffe säger klart och tydligt att demokrati alltid handlar om vi/dem, medborgare och icke-medborgare. Resonemanget påminner hur som haver om Vanessa Bakers demokratisyn, som hon redogjorde för i ett nummer av Axess, i vilken en väldigt specifik demokratisyn ses som universellt giltig, trots att det rör sig om en synnerligen partikulär idé som har emanerat ur akademiskt luftslottsbyggande, på tryggt avstånd från hemskheter.

    Även om en Beckman eller en Baker fick igenom sina önskningar, och alla som vistas i Sverige ses som svenskar i politisk-subjektsmässig mening, så håller likväl den absoluta merparten av världens befolkning inte med om detta ty de har konventionella suveränitetsprincipsrelaterade demokratisynsätt. Faktum är att den kosmopolitiska demokratin är ännu ett uttryck för den svenska mångkulturalistiska globaliseringsparadoxen. Svenskar är de mest öppensinnade, öppenhjärtiga och gränslösa, medan resten av orden – med få undantag – inte är det, och det gäller såväl situerade stater som Japan, Taiwan och Sydkorea, som betydligt fattigare sådana.

  4. Ping: Gästinlägg: Nationell och kosmopolitiserad historiesyn | Österifrån

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s