De nationella husen i Tjernivtsi

Utmärkande för stadsbilden i dagens Tjernivtsi är förekomsten av de så kallade nationella husen som uppfördes av kulturföreningar från de största etniska gemenskaper som bebodde staden under den österrikiska tiden fram till 1918. De fem klassiska nationella husen är det ukrainska, det tyska, det polska, det judiska och det rumänska och inrättades under en tjugoårsperiod mellan 1890 och 1910.

Husen vittnar både om de etniska gemenskapernas vilja och förmåga att insamla medel för inköp eller uppförande av lokaler som både var viktiga noder för föreningslivet och symboliska uttryck för de etniska gruppernas legitima närvaro i staden.

Det föreningsliv som samlades i de nationella husen upphörde i samband med andra världskriget, och under sovjettiden användes lokalerna för andra ändamål. Med Sovjetunionens upplösning och Ukrainas självständighet återfördes de nationella husen under 1990-talet helt eller delvis till, som det heter lokalt, nationella-kulturella sällskap som ser sig som arvtagare till de (i de judiska, tyska och polska fallen kraftigt decimerade) förkrigstida gemenskapernas organisationer. Det är dock frågan om förfoganderätt, inte äganderätt, vilket ger upphov till dispyter, inte minst då ofta bara delar av de tidigare nationella husen kan användas av dagens gemenskapsorganisationer.

De nationella husen

Ukrainska huset på Lomonosovgatan uppfördes 1897.

Ukrainska huset på Lomonosovgatan uppfördes 1897. Huset ligger centralt mitt emot den armenisk-katolska katedralen, men det påpekas ibland att Ukrainska huset ligger något mer avsides än de tyska och polska motsvarigheterna, som uppfördes på paradgatan Herrengasse, och de rumänska och judiska husen som var belägna vid stadens två viktigaste torg. Detta ska visa på den ukrainska gemenskapens jämförelsevis svagare ekonomiska, sociala och politiska ställning vid förra sekelskiftet. Huset var dock ett viktigt politiskt, organisatoriskt och folkbildningsmässigt centrum. Efter Sovjetunionens fall finns här nu organisationen Ukrainska nationella huset och andra politiska och kulturella ukrainska organisationer.
Det praktfulla Tyska huset öppnades högtidligt 1910 på paradgatan Herrengasse, idag Kobyljans'kagatan. Huset grundades av Kristna tyskars sällskap, som leddes av språkvetaren Gartner och senare av kände och idag på ukrainska återutgivne lokalhistorikern Kaindl. Idag finns här ett museum över tysk-österrikiske författaren Georg Drozdowski och restaurangen Karintia.

Det praktfulla Tyska huset öppnades högtidligt 1910 på paradgatan Herrengasse, idag Kobyljans’kagatan. Huset grundades av Kristna tyskars sällskap, som leddes av framträdande forskare som språkvetaren Gartner och senare av idag på ukrainska återutgivne lokalhistorikern Kaindl. Precis som idag fanns här en restaurang på första våningen (idag heter den Karintia, eftersom Tjernivtsis vänort Klagenfurt är huvudort i Kärnten). Även andra gemenskaper kunde hyra sig i det Tyska huset under den österrikiska tiden – bl.a. ska judiska religiösa högtider ha firats här. Idag finns här ett museum över den tysk-österrikiske författaren Georg Drozdowski, som var från staden, och här finns också det tysk-österrikiska kultursällskapet Wiedergeburt. I Drozdowskisalen på översta våningen ordnas ofta utställningar och presentationer av böcker om tyskspråkiga, ofta judiska, författare från det gamla Czernowitz.

Polska huset invigdes 1905 på Herrengasse, dagens Kobyljans'kagatan, Idag finns här Polska kultursällskapet Adam Mickiewicz.

Polska huset invigdes 1902 på Herrengasse, dagens Kobyljans’kagatan, efter att den snabbt växande polska gemenskapen inte hade nog med plats för läsesalar och samlingslokaler ute i de förorter där de flesta polacker bodde. Här fanns även ett polskt studentsällskap och en idrottsförening. Under sovjettiden fanns här först en  bio och sedan en musikskola. Musikskolan  delar idag huset med Polska kultursällskapet Adam Mickiewicz som sedan 1996 är verksam på första våningen. En byst till Mickiewicz har stått på ingången till andra våningen sedan 1898.

Det vackra Judiska huset inviges 1908 vid nuvarande Teatertorget. Judiska muséet finns idag här liksom några organisationer för den judiska gemenskapen.

Det vackra Judiska huset invigdes 1908 vid det som vid olika tidpunkter hetat Fischplatz, Elisabethplatz och Schillerplatz, och idag kallas Teatertorget, granne med stadsteatern som från 1905. Huset fungerade under förintelsen som rumänsk militärtribunal. Sovjetmakten omvandlade huset till textilarbetarnas kulturpalats och filade bort Davidsstjärnan från den ornamenterade trappan. Huset har kvar sin funktion som kulturhus för barnkörer och dansklubbar, men efter Sovjetunionens upplösning fick judiska föreningar tillbaks delar av huset. På första våningen finns idag Judiska muséet liksom några organisationer för den judiska gemenskapen.

Rumänska huset invigdes 1892 i tidigare Hotel Weiss lokaler vid Ringplatz, nuvarande Centraltorget.

Rumänska huset invigdes 1892 i tidigare Hotel Weiss lokaler vid Ringplatz, nuvarande Centraltorget. Idag finns det rumänska Eminescusällskapet i vänstra halvan av första våningen i huset, men de rumänska organisationerna vill gärna ha tillträde till hela huset, vilket försvåras av att Appellationsdomstolen sitter i den högra halvan.

Förutom de fem klassiska nationella husen fanns också Lipovanska huset och olika hus förknippade med ryska kulturella sällskap (de senare bestod främst av en lokal strömning som argumenterade för att de lokala rutenerna som den ukrainska befolkningen då kallades var en del av det större ryska folket). Lipovanerna är det lokala namnet på etniskt ryska gammaltroende som flydde undan religiös förföljelse i Ryssland och bosatte sig i Bukovina under andra hälften av 1700-talet, främst i byn Bila Krynytsia där ett munkkloster upprättades och en katedral byggdes i början av 1900-talet finansierad av gammaltroende köpmän i Moskva. Bara ett fåtal lipovaner bodde i Czernowitz, men här fanns en byggnad som kallades Lipovanska huset. Bila Krynytsia ligger idag invid gränsen till Rumänien och här lever fortfarande en minskande gammaltroende församling.

Lipovanska huet är beläget på dagens Holovna.

Lipovanska huset var beläget på Rathausstrasse, dagens Holovna, Huvudgatan. Huset tillhörde det lipovanska munkklostret i Bila Krynytsia från 1898. I österrikiska folkräkningen 1910 uppgav sig 84 stadsbor i Czernowitz vara gammaltroende rysk-ortodoxa. De ska främst ha ägnat sig åt trädgårdsskötsel och handel. Gemenskapen förfogade över ett bönehus i staden, och efter Sovjetunionens upplösning finns nu åter en liten församling runt en kyrka på Kosjevyjgatan.

Armenierna i Bukovina tenderade att identifiera sig med rumäner i de södra delar som idag ingår i Rumänien, främst i staden Suceava, medan gruppen i norra Bukovina med Czernowitz stod nära den polska gemenskapen. De flesta lokala armenier talade polska, hade polska eller förpolskade efternamn och tillhörde den armenisk-katolska (uniatiska) kyrkan, liksom i grannregionen Galizien. I södra delen av Bukovina var armenierna vanligen gregorianer. Många armenier bodde i ett kompakt område vid dagens armeniska, rutenska och ukrainska gator, även om detta kvarter förvisso var heterogent.

Något armeniskt nationellt hus fanns aldrig i Czernowitz trots att den armeniska gemenskapen var välbärgad, hade flera framträdande politiker och ämbetsmän och många hus i staden ägdes av armeniska privatpersoner. Armenierna samlades i stället kring Peter och Pauluskatedralen, byggd 1869-1875 på Armeniska gatan. Före den armenisk-katolska kyrkan byggdes bad katolska armenier i den katolska katedralen på Enzenbergsstrasse, dagens Holovna, dit främst tyska och polska katoliker gick. Armenierna hade där ett eget altare och en armenisk-katolsk församling inrättades formellt 1836.

Armenisk-katolska Peter och Pauluskatedralen, uppförd 1869-1875 på Armeniska gatan.

Armenisk-katolska Peter och Pauluskatedralen, uppförd 1869-1875 på Armeniska gatan. Arkitekt var tjecken Joseh Hlavka, som också ritade metropolitresidenset, nuvarande universitetet, som idag fått status som världskulturarv av UNESCO. Under sovjettiden var katedralen lagerlokal. Efter Ukrainas självständighet 1991 har byggnaden dubbla funktioner: dels som  Orgelmusikens hus, men 2001 återinvigdes den som en gudtjänstlokal för den lilla kvarvarande armenisk-katolska gemenskapen.  Den armeniska föreningen vill idag dock ha tillbaks katedralen, på samma sätt som statsmakten lämnat tillbaks religiösa byggnader till andra gemenskaper.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s