Etnokulturell och medborgerlig svenskhet

Likt gamla veckotidningars säsongsbundna kåserier om den höstlövkrattande hustrun tycks nationaldagen regelbundet ge upphov till ansträngda ledarartiklar, krönikor, bloggtexter o.s.v. på temat svenskhet. Om kåseriernas ”hustrun” är ett namnlöst men dock sinnevärldsligt, tryggt och förutsägbart attribut som ständigt möter världen i bestämd form är nationaldagsgrafomanins svenskhet ofta obestämd och vag, i bästa fall kanske en social ritual man inte riktigt kan bli av med, ungefär som en långdragen svettig handskakning, (eller måste vi verkligen ta i hand?). Tydligen finns nu även en metagenre, som denna på en bukovinsk hotellsoffa snabbt ihopskrivna text inledningen till trots inte är en del av.

Bland de mer konstruktiva inslagen i de svenskhetstextmassor som framvärkts med anledning av detta års nationaldag hör Andreas Johansson Heinös distinktion mellan midsommarafton som en de etniska svenskarnas exkluderande högtid och nationaldagen som en inkluderande högtid förknippad med det officiella Sveriges politiska gemenskap.  Resonemanget kring de olika konnotationerna hos midsommarafton och nationaldagen återfinns även i Johanssons Heinös bok Gillar vi verkligen olika? (Timbro 2012). Tanken är inte på något sätt uppseendeväckande då den går tillbaks till en välkänd idealtypisk motsatsställning inom nationalismforskningen mellan å ena sidan etnisk eller etnokulturell och å andra sidan medborgerlig eller politisk nationalism. Den utgår från två sätt att konceptualisera svenskhet, som båda är förankrade i social praktik och alltså finns där ute.

I det gamla Sverige som fanns före efterkrigstidens stora invandringsvågor sammanföll i stort sett den etniska och den politiska gemenskapen, etnos och demos, med ett fåtal bekanta undantag, och en distinktion dem emellan var inte med nödvändighet socialt meningsfull för särskilt många svenskar.

Johansson Heinös poäng är att i ett alltmer etniskt och religiöst heterogent Sverige kan det vara en god idé att lyfta fram medborgarnationen som en gemensam plattform för alla svenska medborgare oavsett etnisk bakgrund, och det är här resonemanget kring nationaldagen kommer in. I sig är det inte ovanligt i svensk debatt att ta den ökade kulturella mångfalden som intäkt för att omkonceptualisera svensk nationell identitet. Detta görs ofta, som påtalas i Lars Anders Johanssons bloggtext, antingen genom att svenskhet förnekas eller tonas ned, eller genom att det istället talas om nödvändigheten av att skapa en ny svenskhet i den gamla svenskheten ställe. Som jag uppfattar det förespråkar Johansson Heinö här en mer realistisk, om man så vill mognare, variant, där den etnokulturella svenskheten erkänns och kan utvecklas i sin egen takt, medan det offentliga Sverige bygger en övergripande politisk svenskhet. På en nivå har vi då etniska gemenskaper (i varierande utsträckning öppna eller slutna) för etniska svenskar, kurder och finnar bosatta i Sverige, på en annan en svensk politisk gemenskap för alla svenska medborgare.

Det lustiga med denna i akademiska sammanhang synnerligen traditionella modell är att många i svensk debatt inte riktigt tycks förstå resonemanget. Sannolikt beror det på att nästan alla positioner i svenska identitetsdebatter ser svenskhet som ett endimensionellt fenomen.  Det finns då bara en svenskhetsnivå att förändra, eller bara en svenskhetsnivå att försvara. I det första fallet blir erkännandet av den etnokulturella svenskheten problematiskt eftersom det, kan det hävdas, är den som måste förändras för att alla ska kunna känna sig inkluderade när Sverige blivit kulturellt mångfaldigt. Exakt vad detta innebär preciseras dock sällan. I det andra fallet, inte minst bland explicit nationalistiska debattörer och invandringskritiker, tycks man emellanåt inte riktigt se att det här faktiskt lämnas utrymme för etnokulturell svenskhet, alltså att modellen är tvåledad, medan man i andra fall kanske inte är intresserad av att alls ackommodera den etniska mångfalden – man ser att modellen är tvåledad men är kallsinnig till en sådan konstruktion.

Svårigheterna att göra en tvåledad modell begriplig i vårt länge så etnokulturellt homogena land kanske förklarar att samme Johansson Heinö i en debattartikel om svenskhet i Expressen snarast gör det etnokulturella inslaget i modellen implicit. Det finns där, t.ex. när Johansson Heinö avvisar en antirasistisk motdebattör som hävdat att det är rasistiskt att påstå att alla människor inte är lika mycket svenskar. Men det är nog svårt att tala om dessa ting med så små bokstäver. När den etnokulturella beståndsdelen inte uttrycks tillräckligt explicit blir konsekvensen sannolikt att modellen inte förmår uppnå sin faktiska potential att överbrygga förtroendeklyftor inom svensk identitetspolitik.

Pedagogiskt och tydligt framställd har nämligen den konceptuella uppdelningen i en etnokulturell och en medborgerlig svenskhet klara fördelar. Främst handlar det om att modellen faktiskt erkänner etniska identiteter utan att ge upp tanken på ett gemensamt politiskt rum. Ett svenskt rum erkänns dit identitetspolitikens sociala ingenjörskonst inte når. Här bestämmer människor själva, varje dag, över gemenskapens gränser, och vilka kriterier som är relevanta för att upprätthålla dem. Detta rum är lika föränderligt som andra sociala rum, men det är en förändring som sker nerifrån i den takt gemenskapens medlemmar själva bestämmer. Man bjuder vem man vill till sitt midsommarfirande helt enkelt. På samma sätt avvisas tanken på invandrares fullskaliga eller huvudsakliga assimilering. Man förväntas vilja anpassa sig till en politisk svenskhet (vars innehåll måste definieras tydligare, men där ett på språkliga och historisk-kontextuella grundkunskaper byggt medborgarskap kan tänkas ingå), men det fordras inte att invandraren ”blir svensk” i djupare mening. Om vederbörande vill detta och accepteras i den svenska etnokulturella gemenskapen är det utmärkt, om inte så går det ändå om den politiska lojaliteten finns. Ingen förväntas lämna sina traditioner i en resväska på Öresundsbron. Kort sagt, modellen är mer tillåtande inför kulturell mångfald, både etniska svenskars och nyinflyttades, samtidigt som den inte ser dessa som färdiga paket utan är tillräckligt öppen för att kunna hantera förändring. 

Sverige är som bekant en mycket gammal europeisk nationalstat och inte ett invandrarland som t.ex. USA. Invandrarland blev Sverige när den svenska nationen redan var socialt formad, och huvudsakligen på ett sätt där bindestrecksidentiteter inte var nödvändiga. Därför kan man inte bygga medborgarnationen från noll i ett rent synkront perspektiv, utan den måste konceptualiseras utifrån hur Sverige historiskt vuxit fram och ta hänsyn till etablerade identiteter. Precis hur medborgarnationen ska utformas får bli föremål för  förhandlingar där öppenhet och välvilja anbefalles på den tecknade grunden. Alternativen är rätt dystra: fortsatt socialt sönderfall, orealistiska och orättfärdiga förväntningar på svenskars eller invandrares assimilation, eller den radikala högerns repatrieringspolitik.

I vilken mån den framgångsrika och stabila, av social tillit präglade medborgarnation som Johansson Heinö vill bygga är förenlig med den liberala högerns fria rörlighetsmaximalism kan dock sannerligen diskuteras.

 

Annonser

One thought on “Etnokulturell och medborgerlig svenskhet

  1. Välskrivet och viktigt inlägg. Jag definierar visserligen svenskhet utifrån flera dimensioner, men då är det flerdimensionellt inom ramarna för den etnokulturella dimension som du nämner som en av två huvudsakliga svenskhetsdimensioner. Samtidigt vet jag inte hur meningsfull den andra idealtypiska dimensionen – den inkluderande och politiska – egentligen är i fråga om svenskhetstermer. De flesta vet ändå att medborgare, oavsett härkomst och andra särdrag, delar samma politiska rum, och då faller sig kanske svensk medborgare som mer distinkt än det mer etnokulturellt konnoterande svenskhet.

    Oavsett den senare termens relevansgrad har jag under några års tid ansett att strukturell assimilering är ett adekvat och användbart begrepp i dessa sammanhang, och även Adam Cwejman med flera, tycks ha använt sig av detta för att förklara hur inkludering i den svenska politiska makrogemenskapen kan ske. Noterbart är att detta gäller såväl temporära som permanenta (f.d.) migranter. Det handlar kanske inte minst om att följa lagar och inte skapa friktion i det offentliga rummet.

    När det gäller radikalhögerns repatrieringspolitik så bör det understrykas att det finns flera tänkbara mellanpositioner. Jag har skrivit om det bland annat här: http://swedishdissident.blogspot.se/2011/03/bortom-mang-och-monoprefix.html

    Ps. Till listan i slutet av ovanstående inlägg kan även materiella pullfaktorer adderas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s