Gästinlägg: Kulturella minnen i Lviv – Idéernas museum och Franz Josefs huvud

Etnologen Eleonora Narvselius från Centrum för Europaforskning i Lund skriver idag ett gästinlägg på bloggen. Eleonora ingår tillsammans med arkitekten och byggnadsvårdsexperten Bo Larsson och bloggens ägare i ett forskningsprojekt vid LU finansierat av Riksbankens Jubileumsfond om hanteringen av det multietniska kulturarvet i fyra öst- och centraleuropeiska städer. Eleonora skriver där om Lviv i Galizien, som också är hennes födelsestad, medan jag, som framgått i några inlägg på bloggen, fokuserar på Tjernivtsi i Bukovina.

Bilderna är Eleonoras om inte annat framgår av bildtexterna.

Källarvalvet i den gamla stenbyggnaden vilar i halvdunkel, och de massiva väggarna dämpar ljuden från den livliga gatan utanför. Vi befinner oss i Lviv, i en underjordisk del av det väldiga Bernardinerklostret, byggt på 1700-talet i barockstil. Platsens mystiska atmosfär stimulerar fantasin och passar utmärkt för långa samtal.  Mannen som pratar med mig medan han sippar det otroligt aromatiska kaffet är energisk, kortklippt och muskulös. Utseendemässigt påminner han mest om en brottare eller en postsovjetisk affärsman med halvkriminellt förflutet. Skenet bedrar dock, för Oles’ Dzyndra är ingen dunkel figur utan en respekterad konstnär, med utbildning som arkitekt och glasgjutare i bagaget och med många bollar i luften. I likhet med många andra kreativa Lvivbor strävar han efter att vara ekonomiskt oberoende.

Därför driver Dzyndra restaurangen Trapezna där vi befinner oss. Men främst är han en av de eldsjälar vars originella och smått galna idéer – som inspirerats av den västukrainska huvudstadens rika kulturarv – har präglat Lvivs kulturliv i drygt tjugo år. Dzyndras hjärtebarn och mest kända verksamhet är Idéernas museum (Muzej Idej), som länge har längre tjänat som hamn för olika konstnärliga projekt som sätter individens möte med historia och minnenas omvandlingskraft i fokus. Muséet och betydelsen av kulturella minnen i Lviv blev därför det givna ämnet för vårt samtal.

Bildkollage berättar om Idéernas museum i Lviv.

Bildkollage om Idéernas museum i Lviv.

I dagens Lviv, tidigare huvudstad i den forna österrikiska provinsen Galizien, råder det ingen brist på idéer om vilka kulturella minnen och episoder ur stadens mångkulturella förflutna som bör räddas från glömska och komma alla till godo. Ukrainas självständighet – för vilken den kulturella och politiska mobiliseringen som började just i Lviv under det sena 1980-talet spelade en mycket viktig roll – aktualiserade ett sökande efter ett självständigt historiskt narrativ. En ny ukrainocentrisk berättelse, som länge burits upp av den antikommunistiska ukrainska diasporan i USA och Kanada, producerade starka bilder av en lidande nation. Denna kanoniserade version av nationens förflutna förlamade dock mer än den inspirerade, och fokuserade nästan uteslutande på tragik och martyrskap. Då den inte erbjöd någon optimistiskt motvikt har den också börjat ifrågasättas.

Utan att direkt sätta sig mot det nationella historieberättandet började Lvivs akademiska och kreativa publik stegvis vända blickarna mot stadens kulturella och historiska mångfald. Anspelningar på polackernas, judarnas, österrikarnas, tyskarnas och armeniernas närvaro genom historien hittar man lätt i arkitekturen, i litterära verk och i de historiska minnen som återberättas i många galiziska familjer. Med olika förevändningar och i olika skepnader lyfts de numera fram, förmedlas, dekontextualiseras, bagatelliseras och kommersialiseras. Minnena av den rysk-sovjetiska epoken är dock fortfarande alltför brinnande färska för att kunna omvandlas till ett ”användbart förflutet”. Den historiska mångfald som utplånades från Lviv i och med Förintelsen och efterkrigstidens fördrivningar av stadens polacker har emellertid hunnit ”kallna”. Gradvis har den blivit en källa till exotiska, attraktiva, gulliga, excentriska, romantiska och kaxiga representationer som tillsammans tjänar som motvikt till den övervägande svartvita, tragiska nationella historien. Att de sistnämnda egenskaperna ofta i Lviv ses som bärande för ”vår egen” ukrainska historia bekräftas av de skandaler och kontroverser som uppstod när andra nationer började påminna om sitt tragiska förflutna i Lviv och Galizien.

Restaurerad väggmålad butiksreklam på polska och tyska i centrala Lviv. Foto Niklas Bernsand.

Restaurerad väggmålad butiksreklam på polska och tyska i centrala Lviv. På andra hus finns även jiddischspråkig väggreklam. Foto Niklas Bernsand.

Oles’ Dzyndras syn på Lvivs förflutna är visserligen säregen och personlig, men hans konstnärliga reflektioner kan också förklaras utifrån de ovannämnda tendenserna i postsovjetisk minneskultur och minnespolitik i Västukraina. Idéernas Museum har vuxit fram ur ett motstånd mot traditionella museiformer. Enligt Dzyndra förknippar en vanlig ukrainare muséer främst med

”en kuriosakammare med stinkande burkar, döda kroppar, dammigt skräp, där någonting hänger, ligger – och vi måste komma dit och uppropa: ”vad fint det är!””

Det traditionella muséet framstår alltså som en retrospektion utan reflektion, som döda former där alla spår av det förflutnas levande energi har utplånats. Det stoft som Idéernas Museum strävar att förmedla är i stället energi och vitalitet snarare än intellektualism eller estetisk distans. Energi är för övrigt en återkommande metafor i Dzyndras berättelse om Lvivs säregenhet. Enligt konstnären är hans mission att

smitta med denna stad. Detta är en värdig stad, en stad med egen värdighet – trots de mängder av tölpar som bor här nu. Denna stad har en enorm positiv energi. Lviv har en förmåga att rensa sig själv. Lviv smittar också med sin energi, och min uppgift är att smitta så mycket folk som möjligt med Lviv.”

Lvivs läge nära en av Europas geografiska ”mittpunkter”, vid en centraleuropeisk vattendelare och ovanpå den underjordiska floden Poltva har bidragit till ryktet om stadens mystiska dragningskraft och vitalitet. Ändå är det främst stadens historiska mångfald och komplexitet som gör Lviv så spännande för både turister, konstnärer och forskare.

Tidens omvandlingskraft, självreflektion framkallad i möten med historien, och det kulturella minnets paradoxer har varit ledmotiv i många projekt initierade av Idéernas Museum. Ett återkommande evenemang med tydlig fokus på stadens unika byggda miljö är Bernardengarden, en årlig friluftsfestival som syftar till att engagera unga arkitekter i den svåra uppgiften att leda bevaringsarbete och stadsplanering i Lviv historiska stadskärna. Ett annat pågående projekt är LeoPoltivis vilket uppmärksammar stadens ”hemliga flod” Poltva som av sanitära skäl leddes under jorden på den österrikisk-ungerska tiden. Poltva rinner under Lvivs centrala gator genom ett komplicerat kanaliseringsssystem som under andra världskriget var gömställe för flera hundra judar, och nyss uppmärksammats i In Darkness, Agnieszka Hollands film om Förintelsen i Lviv. Enligt projektets initiativtagare kan den mytomspunna floden och det underjordiska rörsystemet bli en del av stadens varumärke, en praktisk resurs och turistattraktion förutsatt att man genomför ett komplext rekonstruktionsarbete. Tanken är bl.a. att så småningom öppna en del av Lvivs underjordiska utrymmen för turister och att rädda denna del av kulturarvet från glömska och förfall.

Förtjusningen i underjorden gav impuls till ett annat – framtida – projekt som Dzyndra berättar om. Bernardinerklosters väldiga källarrum som hittills givit utrymme till Museets tillfälliga installationer och föreställningar kommer snart att rymma en ny permanent utställning. Tanken är att besökaren ska stiga in i en suggestiv labyrintliknande miljö som provocerar tankar om tidens väsen och människans tidsliga natur. Denna helgjutna upplevelse av tidens alkemi utan referenser till konkreta historiska händelser står i tydlig kontrast mot den typ av ”möten med historien” som Lviv erbjuder i övrigt.

Ändå är denna betoning av vitalitet, energi och kraft som stadens främsta kännetecken ganska typisk. Idén om att djupa historiska kunskaper inte är en nödvändig förutsättning för att få en emotionell upplevelse av historiens närvaro är inte bara ett underförstått argument som genomsyrar turistverksamheten.  En av minnesforskningens insikter är att oavsett vad som hände ”på riktigt” i det förflutna, är det dagens behov, värderingar och intressen som avgör hur och vad en individ eller till och med ett samhälle minns. Detta kan i sin tur innebära att det mödosamma intellektuella arbetet med det förflutna, sökandet efter komplexa kausala kedjor och strävan att avgöra trovärdigheten i olika historiska tolkningar, riskerar att hamna i skymundan.

För att gilla eller ogilla det förflutnas tecken behöver man inte veta mycket om det förflutna. Istället kan man projicera sina egna problem, önskningar och fantasier till det förflutna. I ett kulturellt klimat där högkulturell förfining och intellektualism inte är en del av (nationella) identitetsmodeller blir tonvikten vid virilitet, kraft och energi ett legitimt spår inom popkultur och även seriös konst. Detta i sin tur innebär att man ur det förflutna främst vaskar fram de representationer som förknippas med manlig styrka och virilitet.

Just detta ser man ofta i Lviv. En gemensam nämnare för de historiska gestalter som på den senaste tiden lyfts upp som föremål för nostalgi och beundran är handlingskraft och sexuell energi. För att understryka detta budskap stiliseras de historiska representationerna kraftigt.  Stadens berömda son Leopold von Sacher-Masoch, en känd debattör och författare vars beskrivningar av erotiska dominanslekar gjorde honom till ”masochismens fader”, har blivit förevigad i en bronsfigur som pryder ingången till café Mazokh. Typiskt nog är detta inget ”seriöst” monument utan snarare en karikatyr av borgerliga sexuella ”perversioner”. Turister uppmanas att stoppa handen i Masochs byxficka, och caféets interiör är en blandning av erotiska referenser med masochistiska inslag. 

Masochstatyni Lviv

Masochstatyn utanför Café Mazoch, Lviv

Ett annat av stadens historiskt anknutna visitkort är de s.k. batiary, som främst förknippas med mellankrigets polska Lwów. I den urbana folkloren beskrivs batiary (på polska, batiarzy) som skojare och kvinnotjusare som hånar auktoriteter och tycker om att bråka, men annars har ett hjärta av guld. Dessa romantiserade representanter för stadens dåtida gatusubkultur hyllas numera med sång, dans och öldrickande under Lvivs årliga festival Batiarens dag.

Från den polska restaurangen och mikrobryggeriet  Kumpel i Lviv.

Från den polska restaurangen och mikrobryggeriet Kumpel i Lviv.

De populäraste figurer som masskulturen och turister förknippar med Lviv och Galiziens historia hör ihop med armé, krig och uniformer. Lvivs mest populära tematiska restaurang är Kryivka, som både är känd och ökänd för sin tolkning av den västukrainska nationalistiska gerillan UPA. Enligt den numera kanoniserade historiska berättelsen stred UPA för Ukrainas självständighet och ledde under andra världskriget en kamp mot både nazisterna och mot sovjetmakten. Oftast framställs UPA:s krigare som tragiska hjältar och martyrer som inte förrådde sina höga ideal trots den hopplöst ojämna kampen mot två totalitära regimer. Kryivka presenterar dock UPA-gerillan som jordnära jovialiska sällar vilkas historia förtjänar att berättas med glimten i ögat.

Man får förstås inte glömma en annan respekterad figur – som också han oftast framställs i militär uniform – nämligen Franz Josef I. I galiziernas minnen har den gode kejsaren en särskild plats eftersom han förkroppsligar den gyllene habsburgska epoken. Hans uniform och militära hållning associeras dock inte främst (eller kanske inte alls) med manlig kraft och virilitet utan med den civiliserade statens stabilitet, beskyddande framtoning och värdighet. Historiskt sett var rutenerna (d.v.s. de galiziska ukrainarna) de lojala ”tyrolarna från öst” som hyllade kejsaren som sin beskyddare mot de polska rivalerna. Numera beror Lvivbornas positiva attityd till Franz Josefs epok på, som en känd historiker uttryckte det, ”nostalgi för den välfungerande tyskspråkiga byråkratin”.  Dagens galiciers positiva inställning till dubbelmonarkin kan avläsas i en mängd kulturella uttryck, inte minst masskulturella. Ändå har paradoxalt nog, trots en mängd restauranger med kejsarens porträtt och sezessionsinspirerande interiörer i den galiziska metropolen, ingen gata uppkallats efter honom och ingen staty rests till hans ära.

Café Tsisar (Kejsaren) i centrala Lviv. Köket och uppges dock vara ukrainska. Foto Niklas Bernsand.

Café Tsisar (Kejsaren) i centrala Lviv. Köket uppges dock vara ukrainskt. Foto Niklas Bernsand.

Ett fint avskalat monument över den åldrande Franz Josef finns däremot i en annan västukrainsk stad som bevarar goda minnen av det habsburgska styret, nämligen i Tjernivtsi, före detta huvudstad i österrikiska provinsen Bukovina. Till skillnad från i Lviv är kejsaren i Tjernivtsi inte en del av det svårfångade spiritus loci utan snarare en politiker under vars regering staden fick sitt nutida europeiska utseende och blev ett blommande Lilla Wien.

Franz Josef-statyn i Tjernivtsi.

Franz Josef-statyn i Tjernivtsi.

Paradoxerna i de nutida Lvivbornas minnen, där en mängd referenser till den mångkulturella historien inte tycks generera mobiliseringskraft, framkom i ett av Idéernas Museums senaste projekt. Projektet heter Minnesmärke till minnet (Pamjatnyk pamjati) och dess idé är lika enkel som den är sinnrik. För att högtidlighålla Franz Josefs minne gjordes en tredimensionell ritning av den unge kejsarens huvud. Kruxet är att för att få se detta huvud materialiserat måste Lvivborna först att köpa ett visst antal speciella mynt med kejsarens avbild, och sedan komma med dem till muséet vid en bestämd tidpunkt. En avgjutning av kejsarens huvud kommer då att pryda stadens gator bara om tillräckligt många Lvivbor inte bara demonstrerar sitt gillande av sin mångkulturella historia utan dessutom gör konkreta insatser – till och med uppoffringar – för att lyfta fram denna historias unikt symboliskt innehåll. Projektets webbsida visar att hittills bara 32 personer, av vilka några är kända namn men de flesta är vanliga medlemmar av intelligentsian – har skaffat sig mynten. Detta är klart otillräckligt för att börja förbereda avgjutningsceremonin.

Projektet är alltså en påminnelse om att kulturminnenas väldiga skafferi kan omvandlas till kulturell resurs bara genom ett konkret medvetet arbete – både materiellt och ideellt. Emellertid visar det svaga minnesarbetet på en intressant kulturell tendens. Den handlingskraft som nutida galizier hyllar hos sina kulturella hjältar förblir nämligen ett ouppfyllt önskemål som projiceras på det förflutna som ett slags kompensation.

Annonser

2 thoughts on “Gästinlägg: Kulturella minnen i Lviv – Idéernas museum och Franz Josefs huvud

  1. Ping: Inte bara ressentiment: hur minns man Königsberg i dagens Kaliningrad? | Österifrån

  2. Ping: Forskningsartikel om minneskulturer i Lviv och Tjernivtsi | Österifrån

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s