Ur Viskningarnas bok

De många enskilda människoöden som formar rumänskfödde armeniern Varujan Vosganians Viskningarnas bok är starka, självständiga och levande. Boken handlar i första hand om de armenier som i unga år, under folkmordet 1915, rycktes upp från sina fäders mark i de armeniska landskapen i Mindre Asien eller från sin barndoms gator i Konstantinopel. Vosganians far- och morföräldrar bosatte sig som många andra i Rumänien, där det sedan medeltiden funnits armeniska kvarter i många städer. Deras livsöden, erfarenheter, minnen och oläkta sår utgör tillsammans Viskningarnas bok. Berättelserna rör sig främst bland armenierna i den moldaviska småstaden Focşani ochConstanța vid Svarta havet,  men återvänder ständigt tillsammans med Vosganians äldre släktingar till deras upplevelser i hemlandets armeniska byar och kvarter och i dödsmarscher ner mot den syriska öknen.

Vosganian ser sig som krönikör snarare än som författare, och lyfter inte fram sin egen person annat än som minneskatalysator för ord, bilder, dofter och ljud som levandegör hans far- och morföräldrars generation. Bokens grundkonstruktion är uppenbart kommunitär – krönikans starka individer hämtar sin kraft ur en kollektiv väv som inte bara hålls samman av traumatiska ungdomsminnen utan av mycket äldre trådar, av kollektiva minnen nedskrivna av munkar i klostren och traderade muntligen över generationerna, av sånger och språkliga vändningar, och av religiösa ritualer som iscensätter gemenskapen och ger den fysisk gestalt.

Det är kanske inte överraskande att fotspår blir en framträdande metafor för kontinuitet:

När det regnade och jag var tvungen att gå över gården tog jag på mig de gamla skorna. De gjorde djupa spår i leran, onaturligt djupa för att vara gjorda av ett barn. Mina egna fotspår var mig främmande. Jag var rädd för dem. De fylldes av vatten liksom hovspåren efter hästar. När marken torkade fanns de kvar, strama och djupa som efter en soldats  tunga steg. Det var som om jag hade haft en tyngd på axlarna, som om någonting hade tagit lystna tuggor ur jorden med mina steg. Därför kände jag inte igen spåren. Det som hade gjort avtryck i leran eller avsatts i den torra marken var inte jag. Jag hade ännu inte rätt till egna spår, det hade hänt alltför mycket smärtsamt innan jag kom till världen. Spåren kunde ha gjorts av vem som helst av föregångarna. (Viskningarnas bok, s. 41)

Varujan Vosganian: Viskningarnas bok. Översättning Inger Johansson. Förlag 2244, 2013. Omslagsbild hämtad från förlagets bokpresentation: http://www.bonnierforlagen.se/Katalog/2244/Var-2013/Viskningarnas-bok/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s