Några återklanger från MatchPoint Seminar i Århus 2013

Århus universitet har sedan 2009 varje år arrangerat de s.k. MatchPoint-seminarierna, där internationellt ledande forskare och praktiker från olika yrkesområden samlas för att diskutera en given tematik. Till årets seminarier, som ägde rum 23-25 maj med temat Social Trust, Recognition and Multicultural Citizenship, passade några medarbetare vid Centrum för Europaforskning i Lund på att resa för att söka inspiration och nya idéer. Här följer en kort redogörelse för några av de intressantare (av olika skäl) föredragen och debatterna under seminariet.

Konferensen öppnade storslaget med föreläsningar av två samtida samhällsvetenskapliga giganter i direkt följd. Vad inspirationen beträffar kan båda i sina framträdanden sägas ha valt att gå längs väl upptrampade forskningsstigar. Om Robert Putnam talade om invandring, kulturell mångfald och socialt kapital försvarade Will Kymlicka sina tankar kring det multikulturella medborgarskapet.

Robert D. Putnam: Immigration and Social Capital

Efter en kort teoretisk introduktion om socialt kapital och dess betydelse för gruppers och individers liv, hälsa och utveckling presenterade Putnam i Århus sina tankar om invandringens möjligheter och utmaningar. Han höll sig på det stora hela inom ramarna för sin Skytteföreläsning från 2006 om hur graden av kulturell mångfald påverkar graden av förtroende i det amerikanska samhället.

Putnam framhåller att världen generellt blir alltmer etniskt heterogen, inte minst genom invandring, och att mångfald i allmänhet bör betraktas som en tillgång. Han ser invandring som kulturellt berikande och som något som ofta leder till större kreativitet. Han menar också att invandring ofta är ekonomiskt gynnsam för det mottagande samhället, med reservationen att detta inte alltid gäller för infödda med lägre inkomster, som i stället kan missgynnas.

Putnams studie bygger på 30000 intervjuer i 46 samhällen av olika storlek, baserat på definitioner av ras och etnicitet som används i den amerikanska folkräkningen från år 2000. Studien är en dyster läsning för den som vill se ett framgångsrikt superdiversifierat, invandringsintensivt samhälle. Den hävdar att mer kulturell mångfald leder till ett samhälle med mindre förtroende mellan människor. Inte bara litar människor i ett starkt etniskt heterogent samhälle mindre på främlingar, de har också mindre förtroende för sina grannar och för medlemmar ur deras egna etniska grupp. En hög grad av mångfald leder alltså inte nödvändigtvis till etniska gruppkonflikter, men till en lägre grad av tillit i samhället. Mångfald får alltså enligt studien folk att lita mindre på varandra, eller som Putnam uttrycker det, mångfalden lockar fram sköldpaddan i oss så vi sluter oss i våra skal. 

Studien visar också på samband mellan ökad mångfald och lägre förtroende för myndigheterna, lägre valdeltagande, minskat antal nära vänner och lägre livskvalité. Det enda som egentligen ökar med mångfald är enligt Putnam TV-tittandet. Putnams slutsats av sin studie är att ökad mångfald leder till en förlust av socialt kapital.

Det stora empiriska material som sammanfattades i första delen av Putnams föredrag pekar alltså på att ökad kulturell mångfald riskerar föra med sig negativa konsekvenser för ett samhälles solidaritet och sammanhållning.  Eftersom Putnam flera gånger påpekade att det inte finns något alternativ till ökad mångfald ägnades därför återstoden av föredraget åt frågan om hur man trots allt kan främja dessa värden i starkt etniskt heterogena samhällen. Putnam framförde här förhoppningen att invandringens negativa konsekvenser kanske bara gäller på kort sikt.

Dock får man nog säga att om Putnams empiriska slutsatser om sambandet mellan kulturell mångfald och förtroende är evidensbaserade och bygger på ett mycket omfattande empiriskt underlag, är hans idéer om hur den ökade mångfalden positivt kan hanteras i princip politisk-filosofiskt allmängods. Han anför främst medborgerlig nationalism (flag worshiping), och bindestrecksidentiteter (hyphenated identities), alltså att man t.ex. ska kunna vara puertorican eller arab på en identitetsnivå och amerikansk medborgare på en annan. Nya grupper bör då assimileras in i en övergripande nationell gemenskap samtidigt som varje grupp behåller så mycket särart som den önskar bevara. Putnam redogjorde för hur olika invandrargrupper avlöst varandra och successivt blivit en del av det amerikanska samhället. Poängen var att den senast invandrade gruppen alltid varit bönder (peasants) och låglönearbetare som den redan etablerade amerikanska befolkningen (som i sin tur härstammar från tidsmässigt olika invandringsvågor) sett ner på men som efter ett tag avancerat i den inofficiella etniska hierarkin och kommit att accepteras som fullvärdiga amerikaner, t.ex. som potentiella äktenskapspartners. Putnam menade här att den amerikanska erfarenheten kan tjäna som inspirationskälla för andra länder.

Mitt intryck, och inte bara mitt att döma av samtal med konferensdeltagare och kommentarer från andra talare, är dock att Putnam inte lyckades överbrygga trovärdighetsklyftan mellan forskningsresultaten och hans tämligen slätstrukna integrationsmodell. Putnam fick t.ex. i svar på en  publikkommentar medge att hans modell inte fungerar för indianer som levde i området före européernas ankomst och för afro-amerikaner som med tvång fördes till Amerika som slavar. Putnam lyckas heller inte riktigt förklara på vilket sätt hans amerikanska modell är tillämpbar t.ex. i europeiska samhällen. Han underströk att han är medveten om skillnaderna mellan USA och många gamla europeiska nationalstater men gav ingen nyckel till hur en framgångsrik översättning av det amerikanska konceptet ska göras. Modellen möter sannolikt svårigheter i länder som inte traditionellt är invandrarländer och där den infödda befolkningen inte ser sig som arvtagare till invandrare.

Förvisso kan man också fundera över översättbarheten av själva den empiriska studien – kan man tänka sig andra arrangemang än de amerikanska genom vilka ökad mångfald inte får så allvarliga konsekvenser för förtroende? Och finns det några solida empiriska studier, inte bara normativ politisk teori, som i så fall visar det?

Will Kymlicka: Are Models of Multicultural Citizenship sustainable?

Morgonens andra samhällsvetenskapliga levande legend, den kanadensiske politiske filosofen Will Kymlicka, försvarade sina tankar om det multikulturella medborgarskapet och gav en kort historisk tillbakablick på hur normativ multikulturalism vuxit fram efter andra världskriget.

Kymlicka definierar multikulturalism som ”ett förslag att erkänna och stödja kulturella praktiker så att de kan reproduceras”. Han underströk här att det förvisso finns kulturella praktiker som inte bör reproduceras, t.ex. segregation och parallellsamhällen. För Kymlicka har multikulturalismen historiskt varit ett egalitärt projekt som syftat till att ersätta de etniska hierarkier som dominerade före andra världskriget med jämlika praktiker. Viktiga inslag i det egalitära multikulturella projektet var avkoloniseringen, den afro-amerikanska kampen för medborgerliga rättigheter, och därefter feminism, homosexuellas och handikappades rättigheter. Till ett senare skede hör också fokus på invandring, på känsligare mediehantering av etnisk mångfald, multikulturella läroplaner, klädkoder och positiv diskriminering.

Ett viktigt underliggande inslag i det egalitära multikulturalistiska projektet var för Kymlicka att den dominerande gruppen bör förändras och att de bör berövas fantasier om att de äger staten.

Kymlicka menar att det inte finns tillräckligt många studier för att man ska kunna säga huruvida ”det multikulturalistiska projektet” lyckats eller inte, men nämner hur i Kanada, som varit officiellt multikulturalistiskt sedan 1960-talet, det enligt opinionsundersökningar är multikulturalister som är stolta över sitt land och inte ”xenofoberna”. Vidare nämnde han hur vietnamesiska invandrare var mer politiskt aktiva i (officiellt multikulturalistiska) kanadensiska Toronto än i amerikanska Boston. Här replikerade Putnam påpassligt att medan den kanadensiska migrationspolitiken starkt gynnar välutbildade och välbärgade invandrare tar USA fortfarande huvudsakligen emot lågutbildade och fattiga, och att det därför inte är uppenbart vad Kymlickas jämförelse egentligen säger. Och Kymlicka underlät verkligen i sin beskrivning av den kanadensiska situationen att berätta om vilka invandrare Kanada tar emot.

Angående talet om multikulturalismens kris hävdade Kymlicka att trenden går mot en minskad användning av ordet multikulturalism samtidigt som de multikulturalistiska policies som faktiskt implementerats är kvar, med undantag för Nederländerna. Kymlicka menar att vad människor tänker på när de säger att multikulturalismen är på tillbakagång är att allt fler länder ställer krav på kurser och prov av olika slag för att invandrare ska beviljas medborgarskap. Kymlicka menar att detta är en felaktig slutsats då sådana inslag bara läggs ovanpå existerande multikulturella policies. Det finns alltså ingen absolut motsättning mellan sådana kurser och test och multikulturalistism. Det kan kanske vara av intresse för den svenska debatten att Kymlicka ser inte bara språktest utan även krav på kunskaper i historia för medborgarskap som acceptabla och möjliga inom ramen för multikulturalistisk politik. Dock pekar han på att myndigheterna bör underlätta för denna process genom att betala för kurser och test.

Frederik Stjernfelt: Problems in Culturalism – On Tendencies to Over- and Underestimate Culture as a Political Factor

Den sista huvudföreläsningen den första dagen hölls av Frederik Stjernfelt, professor vid Institut for Æstetik og Kommunikation – Center for Semiotik vid Århus universitet och flitig deltagare i danska debatter om hur livet i ett multietniskt och multireligiöst samhälle bör hanteras. Stjernfelts tämligen schematiska framställning kan kanske sägas ha sina rötter i vad som ibland kallas upplysningsfundamentalism.

Stjernfelt ser två huvudspår i dansk debatt om kultur och religion. Den ena sidan lägger alldeles för liten vikt vid kulturen, som tillsammans med religion enbart framstår som ytfenomen, medan det är ekonomiska och politiska faktorer som antas avgöra. Den andra sidan lägger enligt Stjernfelt alldeles för stor vikt vid kulturen, och ser den som grunden för all mänsklig handling.

Det första synsättet, av Stjernfelt kallat ”no-culturism”, har sina rötter i marxism, där kultur blir en del av överbyggnaden, när problem som tycks vara kulturella eller religiösa i själva verket bör angripas i sina sociala rötter. Om socio-ekonomiska orättvisor rättas till kommer de kulturella stridsfrågorna att försvinna. Begreppet falskt medvetande ligger här nära för att förstå existensen av andra tolkningsramar. Denna syn är vanlig i diskussioner om kultur, religion och invandring. Stjernfelt hänvisar här till forskning om radikalisering som motsäger non-culturism eftersom de flesta radikaler inte är fattiga och inte anger fattigdom som skäl för sin aktivism.

Han nämner också hur vänstersidan i dansk debatt samtidigt kan använda föreställningen om ekonomins primat för att legitimera stöd för religioner och kulturer de uppfattar som förtryckta eller underordnade. Eftersom dessa företeelser inte kan ges skulden för handlingar och agendor som i grunden har sitt upphov i socio-ekonomiska orättvisor finns det inget hinder för att verka för att de får särskilt skydd.

Kulturalismen, å andra sidan, har för Stjernfelt sina rötter i tysk romantik och Herder, 1800-talets liberala nationalism och 1900-talets mindre liberala dito, liksom i det tidiga 1900-talets amerikanska antropologi. Kulturer ses här som homogena, stängda och oförmögna att kommunicera med andra kulturer. Ur denna antropologiska skola växte det i slutet av 1940-talet fram en kritik av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. En människa är då fri bara när hon lever enligt det frihetsbegrepp som gäller inom hennes kultur. Stjernfelt menar att denna slags multikulturalism i dag lever sida vid sida med universella mänskliga rättigheter i FN:s dagliga arbete. Han fick här också in en liten släng mot Kymlicka vars multikulturella medborgarskap han menar kommer ur denna kulturalistiska tradition, vilket Kymlicka i sin tur avvisade för att i stället lyfta fram den amerikanska medborgarrättsrörelsen som främsta inspirationskälla.

Som ett exempel på institutionaliserad kulturalism nämnde Stjernfelt den malaysiska varianten av normativ multikulturalism, med särlagstiftning, separata domstolar och polisstyrkor för olika etniska grupper. Stjernfelt nämnde också det svenska fallet med den muslimske mannen i Trollhättan som vägrades anställning eftersom han av religiösa skäl inte ville ta en kvinnlig kollega i hand, där kommunen sedan gav skadestånd till mannen för diskriminering. Hade man agerat efter en princip om lika rättigheter så hade man enkelt konstaterat att vill man jobba på den arbetsplatsen så får man ta alla i hand.

Stjernfelt gav också exempel på hur kulturalistiskt newspeak har förändrat betydelsen av viktiga begrepp som tidigare varit starkt förankrade i upplysningen. Tolerans har gått från att syfta på ett erkännande av den andres rätt till yttrandefrihet till att innebära en rätt att inte bli sårad, medan dialog enligt Stjernfelt numera betyder rätten till att få positioner representerade utan kritik, medan religionsfrihet betyder rätten för religiösa församlingar att styra sig själva och sina medlemmar.

Det binära upplägget gav vid handa att Stjernfelt tänkt komma in på slutet som syntesbyggarhjälte och så skedde också. Stjernfelts position visar sig föga överraskande vara universalistisk och sekulär. Kultur är viktigt, men bara som en aspekt, och kulturer är inga separata tankemaskiner. Följaktligen ska inga särskilda privilegier eller särrättigheter accepteras för någon grupp, och tanken på grupprättigheter avvisas helt. Alltså i praktiken var föreläsningen stapelvara från den liberala kritiken mot både normativ multikulturalism och nationalism, kryddat med lite islamkritik för den hugade. Vilket inte hindrar att dekonstruktionen av vad han kallar no-culturalism hade sina poänger.

Georg Sörensen: Cultural Challenges to the Liberal World Order

Georg Sörensen, professor i statsvetenskap vid Århus universitet, talade om de kulturella hoten mot den liberala hegemonin i världen. Sörensen menade, som många andra, att den starka tron på framsteg och framgångsrik modernisering, liberal demokrati och marknadsekonomi som västerländska framgångsrecept har försvagats under det senaste årtiondet.

Sörensen beskrev hur den optimism som starkt präglade 1990-talet efter kalla krigets slut och kommunismens sammanbrott minskade under 2000-talet, som i stället präglats av demokratiska bakslag, avstannade demokratiseringsprocesser, och ekonomisk och finansiell kris. Den liberala idén om ständigt framåtskridande håller på att förvandlas till en mer skeptisk liberalism, där framsteget är möjligt men inte självklart och där liberala värden inte alltid vinner. Den traditionella liberala uppfattningen om ett närmast lagbundet framåtskridande avvisas, och insikten växer om att modernisering inte alltid behöver leda till demokrati, och att det inte finns någon garanti för att alla samhällen kommer att genomgå modernisering och utveckling. För Sörensen är denna insikt om att länder är olika en grundläggande värderingsförändring i den liberala världsordningen.

Som exempel nämnde han Kina som har ett stabilt och väl förankrat icke-liberalt statskapitalistiskt system. Sörensen hävdade att många kinesiska studenter och intellektuella idag ser demonstrationerna mot regimen på Himmelska Fridens torg 1989 som ett uppror som regimen slog ner legitimt. Systemet uppfattas huvudsakligen som legitimt, vilket inte minst bygger på att man framgångsrikt moderniserat landet och tagit 600 miljoner människor ur fattigdom. Detta hindrar inte att systemet har en mycket väl utvecklad repressionsapparat. Kina är för Sörensen ett exempel på hur framgångsrik icke-liberal modernisering utmanar  den liberala hegemonin.

Vidare hävdade Sörensen att den liberala demokratin har skapat sina egna problem. Han talade här om hur en liberal hybris, en tro på att vi kan göra vad vi vill, ledde till de misslyckade försöken att bygga demokrati och fungerande statsstrukturer i Irak och Afghanistan. Man tog inte hänsyn till att Afghanistan är en helt annan stat där eliterna inte är intresserade av att bygga en effektiv centralstat och demokrati.

Här fortsätter för Sörensen en liberal imperialism de europeiska kolonialmakternas äventyr. Sörensen menar att i stället för att underminera sig själv bör liberalismen utgå från den pragmatiska insikten att människor kommer att kräva demokrati när de är övertygade om att den kommer att hjälpa dem till ett bättre liv.

Sörensens föreläsning presenterade kanske inga revolutionerande insikter men förmedlade ett pragmatiskt och utopikritiskt budskap.

 Omvänd hegemoni? Dansk värdedebatt.

Under seminariet hölls också en paneldebatt på danska med framträdande danska journalister, forskare och intellektuella. Här fanns bl.a. den konservative historikern och journalisten Mikael Jalving, partiledaren för socialliberala Radikale Venstre, några chefredaktörer för de stora tidningarna och, mycket karaktäristiskt, en folkhögskolerektor med klassiska bildningsideal i den grundtvigianska traditionen.

Mycket spännande för en svensk åhörare var att panelen blottlade stora och uppenbara skillnader mellan den offentliga debatten i Sverige och Danmark. Mest karaktäristiskt är att styrkeförhållandena tycks vara ombytta. I den danska debatten tycks det vara liberaler och globaliseringsanhängare som klagar över marginalisering och över att många föregivettaganden tycks arbeta mot dem. En liberal debattör berättade att hon alltid får höra att hon är historielös när hon förespråkar globalisering, en annan talade om svårigheten med att vara med i gemenskapen om man ses som annorlunda, medan en tredje menade att den danska debatten ständigt citerar Grundtvig och traumat kring det dansk-preussiska kriget 1864. Hon gick så långt som att säga att det danska historiemedvetandet är för djupt och att man är för lite inriktad på framtiden. Folkhögskolerektorn menade å sin sida att Danmark är och bör vara ett homogent kulturellt rum med plats för olikhet. Mikael Jalving svarade bara, lite retsamt och med glimten i ögat, att det är bra att danskar positivt värderar de människor som levde före oss.

Är det månne så att en historiskt förankrad kommunitarism är the default position i dansk debatt? Det låter ju nästan för bra för att vara sant.

 

Annonser

4 thoughts on “Några återklanger från MatchPoint Seminar i Århus 2013

  1. Tack för en mycket intressant redogörelse, och dessutom med en del egna relevanta reflektioner. (Har fått för mig att man skriver Aarhus även på svenska sedan några år tillbaka men det är, både bildligt och bokstavligt talat, en parentes i sammanhanget.)

    Några intressanta länder, som överlag har lyckats relativt väl med att införliva delvis olika typer av normativ och eventuellt även ”deskriptiv” multikulturalism/mångkulturalism, är Kanada, Malaysia, Singapore, Nya Zeeland och Surinam. Jag tror att en delförklaring är att ingen av dessa länder, förutom möjligen Kanada, har en ”autokton” majoritetsbefolkning (eller allokton befolkning som har en mer eller mindre grundmurad, explicit eller implicit, kollektiv uppfattning att den med klara marginaler kom först, och sålunda har nationalhistorisk företrädesrätt framför senare alloktona grupper). Vidare beror det förstås på invandringens karaktär och kvantitet, i förhållande till tid och befolkningsmängd, samt om majoritetsgruppen förfördelas. Men det torde finnas fler delförklaringar.

    Putnams forskning kan för övrigt kompletteras med följande titlar:

    Frank K. Salter (redaktör) – Risky Transactions: Trust, Kinship, and Ethnicity (2002)
    Frank K. Salter (redaktör) – Welfare, Ethnicity, and Altruism: New Findings and Evolutionary Theory (2004)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s