Att störa homogenitet

Recension av Att störa homogenitet. Anna Furumark (red), Nordic Academic Press, Lund 2013

Ideologiska paradigmskiften tycks ofta ha den egenheten att striden mot värderingar och antaganden knutna till en tidigare hegemoni pågår långt efter det att denna brutits och en ny linje börjar etableras. Det betyder att det ofta är den föregående periodens idéer och praktiker som dekonstrueras och nagelfars som bundna till en tidigare rådande maktordning, medan den maktordning vars tillblivelse kritiken legitimerar i stället tas för given och undgår motsvarande genomlysning. Åtminstone i väntan på nästa skifte.

Under senare decennier har forskare inom flera humanvetenskapliga discipliner med all rätt lyft fram hur framväxten av deras fält under 1800- och det tidiga 1900-talet formats i samspel med den politiska och ekonomiska maktens behov av kunskap, legitimitet och förankring. När t.ex. moderna nationalstater växte fram kodifierades standardspråk som idealiserade och avgränsade enheter av språkvetare, för att sedan spridas och populariseras genom utbildningssystemet och användas som kommunikativt redskap och identifikationsmässigt kitt för nationen. På samma sätt förankrade nationalstaternas kulturarvsinstitutioner starka föreställningar om nationens historiska arv, kultur och identitet. Här betonades gärna nationens långa historiska kontinuitet från forntid till nutid liksom ett tämligen enhetligt folks rika kulturtraditioner, samtidigt som etniska minoriteter och de identiteter och erfarenheter som idag lyfts fram ur olika intersektionella perspektiv ofta hamnade i skymundan.

Det är mot föreställningar om det svenska kulturarvet rotade i denna fram till de senaste årtiondena dominerande institutionella tradition den nyligen utkomna antologin Att störa homogenitet (Nordic Academic Press) vänder sig. I boken diskuterar såväl forskare som företrädare för kulturarvsinstitutionerna hur verksamheten vid de senare kan göras relevant i ett alltmer globaliseringspräglat, multikulturellt Sverige. Utgångspunkten är att det traditionella kulturarvsperspektivet idag inte har samma relevans som tidigare, och dessutom riskerar att bidra till diskriminering och utanförskap i ett Sverige där stora delar av befolkningen har utländsk bakgrund. I stället betonar boken andra perspektiv – antingen i form av enskilda grupper (funktionshindrade, homosexuella, resande, invandrare) eller ett mer övergripande perspektiv på det svenska kulturarvet som tar tydlig ideologisk ställning för förändring mot kontinuitet, för ”öppenhet” mot ”slutenhet”, och för fötter mot rötter.

Den infallsvinkel boken erbjuder lär knappast överraska någon som under de senaste decennierna verkat vid högre lärosäten eller med någon regelbundenhet följt svensk debatt. Vi fokuserar i denna recension därför inte på de bidrag till boken som skrivits utifrån ett mer renodlat forskar- eller journalistiskt perspektiv, t.ex. av Heléne Lööf, Mattias Gardell eller Magnus Linton. Intressanta för bloggen är snarare de kapitel som skrivits av aktörer inom svensk kulturarvsförvaltning, alltså av forskare och tjänstemän på Statens historiska muséer, Riksantikvarieämbetet, Statens kulturråd, enskilda muséer o.s.v., då dessa personer i sin dagliga gärning bidrar till att forma det offentligstödda svenska kulturarvets teori och praktik. Dock kommer vi kort även att belysa några texter som diskuterar kulturarvsarbete i förhållande till de nationella minoriteterna.

Tillkomst och syfte

Bokens tillkomst och syfte förklaras i förordet av redaktören Anna Furumark, som lett projektet Norm, Nation och Kultur vid Örebro läns museum, ett projekt som ligger till grund för boken. Furumark beskriver hur hon blev intresserad av att titta närmare på nationalism, främlingsfientlighet och föreställningar om homogenitet efter att ha kommit i kontakt med SD:s hemsida liksom nätsidor som Nationell Idag, Flashback och Avpixlat, som förvisso stod för olikartade positioner men förde fram farhågor om att det svenska folket och svenska värderingar var hotade av invandring och degenererade eliter. När hon sedan började arbeta på Sveriges Hembygdsförbund hittade hon ”snarlika formuleringar om behovet av att skydda den svenska kulturen” (s.7), om än utifrån andra målsättningar:

”Här var förstås syftet ett annat än hos de främlingsfientliga rörelserna. Men man byggde samma föreställningar om svensk kultur, drivna av en rädsla för att något höll på att gå förlorat. Det var tydligt att i det mest otippade politiska fältet, där fanns politiken.” (s. 7-8)

Detta är också en – förvisso principiellt fullt rimlig – utgångspunkt för boken: kulturarv är politik, och kulturinstitutionerna är ideologiproducenter som bidrar till att forma normer och värderingar om kulturarv, folk och samhälle. Det finns därför inget, som Fredrik Svanberg, forskningschef på Statens historiska muséer uttrycker det, ”neutralt sätt att berätta på” om kulturarvet, utan medarbetarna måste välja perspektiv. Det finns alltså en stark medvetenhet hos de tongivande kapitelförfattarna om att boken genom att dekonstruera gamla föregivettaganden och utgå från nya syftar till att påverka nationella självbilder och berättelser.

Mer problematiskt blir det när kulturarvsmedarbetarnas belägenhet av Furumark beskrivs i binära moraliska termer som ett val mellan gott och ont. Kulturarvet är visserligen i sig varken gott eller ont, men det kan användas antingen på ett gott sätt för att ”skapa gemenskaper, inkludera och överbrygga skillnader” eller på ett ont sätt ”för att exkludera, stänga ute och skapa ett vi och ett dom och dra gränser mellan människor” eller som ”effektivt bränsle i en intolerant retorik” (s. 8). Beklagligt nog genomsyras boken av sådana enkla, pamflettartade motsatspar. Det gäller inte minst de teoretiskt och konceptuellt inriktade kapitel som inte fokuserar på enskilda minoriteter. Furumarks resonemang här bygger på den sociologiskt och antropologiskt rätt hopplösa utopin om den gränslösa gemenskapen, som är öppen, vidsynt och inte på något sätt organiserar sig i in- och utgrupper.

Kulturarvet och de nationella minoriteterna

Detta är desto mer olyckligt som bokens strävan att inkludera tidigare mindre synliga minoriteter – ”det där som skaver och stör” – i kulturarvsberättelserna är sympatisk. De texter som utgår från specifika minoritetsperspektiv är också generellt de mest givande.

I två kapitel diskuteras kulturarv och homogenitet i förhållande till de nationella minoriteterna. Om etnologen Britt-Inger Lundqvist, verksam vid RUNG, levandegör hur hon som resande ”stör homogenitet av födsel och ohejdad vana”, berättar Johan Loock, antikvarie vid länsstyrelsen i Jämtland, om kulturarvspolitik i Jämtland och Härjedalen i förhållande till områdets samer. Lundqvist uppmärksammar hur resande t.ex. genom sin syn på familjesammanhållning över generationerna kan utmana den moderna individ- och kärnfamiljsinriktade svenskhetens invanda normer. Samtidigt betonar hon också att traditionella resandenormer inom gruppen kan störas t.ex. av enskilda individers avvikande sexuella läggning. De homogena normer som störs kan för Lundqvist alltså både vara det större svenska samhällets och resandegruppens egna. Loock nämner länsstyrelsens försök att bredda det fjällbondecentrerade kulturarvsarbetet i Härjedalen, och beskriver lokala stridsfrågor kring den samiska kulturens närvaro i området, som reaktioner på de nya ortsnamns- och myndighetsskyltarna på det officiella minoritetsspråket sydsamiska och markkonflikter mellan renägare och bönder. Både Lundqvists och Loocks texter är läsvärda och rymmer intressanta resonemang. Att ”störa homogenitet” genom att lyfta fram hittills mindre synliggjorda historiska nationella minoriteter är ur bloggens synpunkt rimligt och på ett principiellt plan oproblematiskt.

Den tidstypiska betoningen av rörelse

Mer problematiska är som sagt de texter i boken som söker föra mer generella diskussioner och riktar in sig på att kritisera gamla kulturarvsparadigm och, mer eller mindre explicit, föra fram nya.

”Men vi har aldrig varit det där blåögda folket, vi har alltid rört på oss och vi har alltid blivit mottagna på andra platser. Att säga något annat är att förespråka en fördummande historieskrivning” (s. 118).

Om vi lämnar halmgubben om blåögdhet åt sidan ser vi i citatet från intervjun med Kennet Johansson, generaldirektör på Kulturrådet, en mycket tidstypisk betoning av rörelse på bekostnad av platsbundenhet. Det är naturligtvis sant att det alltid funnits svenskar som rört på sig, mer eller mindre under olika tider och i olika sammanhang. Dock tror jag att detta resonemang starkt underskattar hur knutna till ett mindre geografiskt område många svenskar länge faktiskt varit. Bloggens ägare har t.ex. ägnat sig en hel del åt släktforskning och kan konstatera att sju av åtta släktgrenar (med utgångspunkt i mor- och farföräldrarnas föräldrageneration) så långt tillbaks man kan finna dem i kyrkböckerna vuxit upp, bildat familj och levt sina liv inom några mils omkrets. En gren har historiskt sin hemvist på Skaftö i Bohuslän, en i västgötska Kinnekulle, en på Falbygden, en i ångermanländska Ådalen o.s.v. Denna starka platsbundenhet tycks gälla fram till årtiondena runt förra sekelskiftet, då många släktmedlemmar började röra på sig i större utsträckning och korsa såväl kontinenter som läns- och statsgränser. Frågan är dock hur rimlig en historietolkning är som så enkelt avfärdar en platsbundenhet som torde vara den huvudsakliga erfarenheten för den stora massan svenska bönder och fiskare.

Vidare kan vi fråga oss följande: om den maktordning som kulturarvsinstitutionerna understödde genom att betona plats och kontinuitet var den moderna svenska nationalstatens, vad är det då egentligen för en maktordning som skrivs fram genom frasen ”vi har alltid rört på oss”? Och vad är det för värden som åker ut med det homogena badvattnet här?

Ett kulturarvsarbete som inkluderar alla

I Svanbergs kapitel ges ett mer genomarbetat teoretiskt och ideologiskt perspektiv än i de andra texterna, även om utgångspunkten också här är både analytiskt och moraliskt binär. Svanberg menar, i likhet med vad som även förs fram av Furumark och Johansson, att kulturarvsarbetet i det mångkulturella Sverige bör ”berätta om och iscensätta en mångfald av identiteter samt rörelser, kulturell förändring och människors band till flera platser” (s. 27). Denna goda triad ställs mot den onda motsvarigheten kontinuitet, hembygd och ursprung. Människan antas här i enlighet med det populära talesättet ha fötter, inte rötter. Att människan möjligen kunde tänkas ha både fötter och rötter skulle kanske störa, om vi får vara lite polemiska, bokens homogena retorik. I Svanbergs text sägs det också allra tydligast att det inte är tillräckligt att lyfta fram nya grupper och arbeta utifrån minoritetsperspektiv. Det viktiga är i stället att ”motverka själva det essentialistiska gränsdragandet i sig” (s. 28).

Svanberg framhåller särskilt att kulturarvsarbetet i det nya multietniska Sverige inte får bedrivas enligt ett äldre ramverk som skulle kunna exkludera andra än etniska svenskar:

”Ett falskt val sätts upp mellan svenskhet som ett uppmålat historiskt och kulturellt ”vi”, som enligt dem finns i kulturarvet, och nutidens komplexa mångfald av ursprung och identiteter, religioner och sexuella läggningar” (s. 19-20)

Det falska valet mellan kulturarv och mångfald är farligt eftersom idén om svenskheten som långt historiskt arv inte kan kopplas till alla svenska medborgare. Svanberg tar här liksom Furumark fajten både mot näthatare och mot tidigare generationers homogeniserande svenska kulturarvsarbete. Försök att avgränsa kulturarvet ses både som en del av ett större motstånd i olika europeiska länder mot ökande mångfald och globalisering, och som ett problematiskt internt arv inom kulturarvsinstitutionerna. Dessa har tidigare haft som uppgift att bygga arv och gemensamma berättelser, men det som tidigare byggts riskerar nu att slå tillbaks mot det nya Sverige:

”I en tid av globalisering, ökad mänsklig rörlighet samt religiös och sexuell frihet kan de skapade arven i stället få en söndrande och diskriminerande effekt.” (s. 21).

Kulturarvet blir då till en ”innanförskapsmagi” där vissa inte får vara med eftersom deras förfäder inte bodde i Sverige och därför inte kunnat medverka till att sätta prägel på det Sverige som historiskt vuxit fram. Kulturarvspraktiken blir här för Svanberg åter något som är antingen öppet eller uteslutande; antingen så formuleras ett kulturarv som stängt eller som mångfaldigt. Mellansteg, som kanske kunde utformas efter vad det faktiska historiska material kulturarvsinstitutionerna har att bygga med inom olika teman och områden, får inte plats i den binära modellen.

Hur ska då kulturarvsinstitutionerna göra för att upphäva det falska valet mellan kulturarv och dagens mångfald? Först och främst bör de enligt Svanberg lyfta blicken och se det Sverige som nu verkligen finns därute:

”För Sverige är idag rent faktiskt mångfald, inte homogenitet, och har egentligen alltid varit det. Svenskarna har olika historiska erfarenhet, band till många olika platser i världen, föredrar olika sorters kultur, traditioner religioner, familjemönster och sexuella läggningar och så ska det vara” (s. 26).

För att alla, alltså även de vilkas förfäder inte levde i Sverige, ska kunna inkluderas och känna sig delaktiga i kulturarvet, bör kulturvårdsinstitutionernas berättelser inte ta fasta på kontinuitet, hembygd och ursprung utan just ”iscensätta en mångfald av identiteter” och betona kulturell förändring. Och ur ett strikt synkront perspektiv är det förmodligen heller inte särskilt problematiskt att förevisa och iscensätta de livsstilar och kulturmönster som finns hos de människor som lever i Sverige idag, vare sig dessa har lång historia i landet eller upprätthålls av nyanlända somalier eller irakiska kurder. Det ligger dock i sakens natur att förvänta sig att kulturarvsinstitutionerna ska erbjuda historiska perspektiv och faktiskt kunna säga något även om kontinuitet, om hur dagens Sverige vuxit fram och hur det är historiskt förankrat, vilket ju inte på något sätt hindrar att förändring och impulser utifrån lyfts fram. Här måste Svanberg göra något som är svårare än att bara dekonstruera, nämligen konstruera, och därmed ta hänsyn till de tillbakahållande faktorer och ramar som inte kan ignoreras om ett trovärdigt narrativ ska kunna förmedlas. Det är som sagt konceptuellt oproblematiskt att i överblickar över Sveriges framväxt ge mer uppmärksamhet åt de historiska nationella minoriteterna. Deras förfäder har levt och verkat här precis som majoritetsbefolkningens förfäder. De finns i kyrkböckerna, i soldatlängderna, och har påverkat utformningen av såväl de urbana landskapen som landsbygdsnäringarna. Samma sak kan dock – ännu – inte sägas om de mer nyligen invandrade etniska grupper som saknar historiska band till Sverige. I det svenska fallet finns inte ens några koloniala relationer att falla tillbaka på som byggmaterial. Så länge de svenska kulturarvsinstitutionerna inte förvandlas till världsarvsinstitutioner som inte antas ha någon särskild anledning att fokusera just på Sverige är det svårt att se hur individer från nyanlända etniska grupper ska kunna känna sig inkluderade i det svenska kulturarvet annat än indirekt genom abstrakt fokus på just ”öppenhet”, ”blandning”, ”rörelse” och ”förändring”. Däremot kan förstås nya berättelser skapas i det samtida som sedan blir en del av ett framtida svenskt kulturarv, men frågan är om författarna till boken är så fria från nu-fixering att de kan acceptera att Kulturarv 2.0 är en process som tar århundraden att förankra.

Saken är nämligen den att Svanberg har markkänsla nog att se nationen som något som är ”här för att stanna” ”under överskådlig framtid” (s. 29). Den svenska nationen kommer alltså inte att försvinna med globalisering och invandring. För Svanberg bygger då en god nationell identitet på mångfald och kulturell frihet, men det är lättare sagt än gjort att hantera den historiska kontinuiteten i bygget. Boken löser inte dilemmat utan spänningen mellan ett synkront mångfaldsvänligt nationsbygge och denna nations historiska förankring finns i högsta grad kvar. Svanberg har säkert  rätt i att det inte handlar om ett val, men det finns stora frågetecken kring många av de perspektiv som förs fram i boken.

Och, för att anknyta till recensionens inledning, den kritiska udden i boken är helt inriktad på det språk makten tidigare talade och vad det språket idag kan ha för konsekvenser i termer av diskriminering och sociala orättvisor. Det finns ingen analys alls över vilka större maktordningar och politiska, sociala och kulturella förändringar det egna analytiska språket är kopplat till. Kanske måste man stå med åtminstone en fot utanför paradigmet för att ana det.

Annonser

12 thoughts on “Att störa homogenitet

  1. Att du orkar ta dig an smörjan. När man läser sådant här tappar man ju hoppet om framtiden fullständigt. Hur har extremistiska mångkulturalister kunnat ta ett sådant strypgrepp om våra kulturarvsinstitutioner? Etniska minoriteters kultur och identiteter ska förstås bevaras och främjas men svenskheten omformas till någon sorts rotlös allemansidentitet. Och i det arbetet verkar man inte dra sig för ren historieförfalskning. Skrämmande och dystopiskt. Jag undrar vad vanligt folk skulle säga om de fick klart för sig vad som pågår inom våra kulturarvsinstitutioner. Jag brukar dra mig för extrem retorik men här pågår ju rent faktiskt ett folkförräderi av monumental dimension, och det svenska folket tvingas t o m bekosta det genom de skattepengar som går till dessa institutioner. Men en folklig motreaktion mot galenskapen har ju, i o m SD, börjat formeras. Intressant nog har en av förrädarna upptäckt det och börjat använda det som ett tillhygge för att tvinga våra hembygdsförbund till underkastelse under den svenskfolksfientliga agendan.

    • Jag tror folk vid kulturarvsinstitutionerna i grunden gör ett gott arbete för att föra vidare det svenska kulturarvet. Vad antologin visar är att en del av de idéer som idag finns om hur de stora samhällsförändringarna påverkar kulturarvsarbetet är i hög grad problematiska. Men detta är en fråga att diskutera igenom på alla samhällsnivåer.

      Men jag gläds åt att även i ilskans stund accepterar invandringskritikern att de etniska minoriteternas kultur bör bevaras och främjas.

      • ”Jag tror folk vid kulturarvsinstitutionerna i grunden gör ett gott arbete för att föra vidare det svenska kulturarvet.”

        Säkert. Men här talar vi om personer som verkligen har inflytande över hur kulturarvet ska behandlas framöver. Ta bara det här:

        ”För Sverige är idag rent faktiskt mångfald, inte homogenitet, och har egentligen alltid varit det. Svenskarna har olika historiska erfarenhet, band till många olika platser i världen, föredrar olika sorters kultur, traditioner religioner, familjemönster och sexuella läggningar och så ska det vara”

        Dessa ”svenskar” kan på sin höjd utgöra en liten minoritet av befolkningen och jag antar att han här helt fräckt inkluderar en massa invandrare som svenskar, trots att många av dem kanske ser sig som allt annat än svenskar och inte vill bli svenskar. Denna helt förljugna och ohistoriska bild av svenskhet och svenskar (världens kanske mest homogena folk någonsin, och då talar vi inte bara om etnicitet; något som våra ledare, t ex Erlander, så sent som på 60-talet kunde konstatera och prisa) vill han göra till vägledande för hur vårt kulturarv ska behandlas. Det är sanslöst.

        ”Men jag gläds åt att även i ilskans stund accepterar invandringskritikern att de etniska minoriteternas kultur bör bevaras och främjas.”

        Vad? Framgick det verkligen att jag skrev inlägget i viss affekt? 😉 Skämt åsido. Det är vårt kulturarv det handlar om; ett folks kanske viktigaste ägodel. Och man blir så frustrerad och uppgiven när man ser i vilka händer det till stor del fallit. Fast du missförstod nog min formulering här; det är mångkulturalisternas position jag beskriver, där bevarande och främjande av minoritetskulturer och identiteter är något självklart, medan detsamma för majoritetsbefolkningen, de etniska svenskarna, är suspekt och farligt, rentav nazianstruket kanske. Där tycks stenhård dekonstruktion och självförintelse gälla.

  2. Förträffligt skrivet. Jag har ej läst boken i fråga men ska ändå kommentera några saker utifrån denna text.

    ”Motverka själva det essentialistiska gränsdragandet i sig”. Det är uppenbart att det är ett delvis politiserat projekt som syftar till att dekonstruera, omforma och lansera nya idéer snarare än att mer sakligt belysa och förklara det som varit, är, och komma skall inom rimliga futurala tidsramar. Det deskriptiva och förklarande sker alltså på bekostnad av det normerande och förklarande, ehuru, som du är inne på, även den tidigare diakrona kulturhistorieskrivningen ingalunda var utan värdeomdömen. Därtill komprometterar den binära indelningen mellan det essentiella och det föränderliga – denna halmdockeartade falska dikotomi – den intellektuella ansatsen i verket. Homogenitet och heterogenitet torde rimligen förstås i termer av mer eller mindre, såväl etnokulturellt som etnogenetiskt. Det förstår vem som helst med ett någorlunda rörligt (!) intellekt, men detta har också påtalats i mångfaldsforskningen av Frank K. Salter som jag nämnde tidigare.

    Att förnumstigt påpeka att Sverige inte var etnokulturellt homogent 1950, är lite som att säga att det är oväsentligt om någon som kallar sig miljonär har 978 000 eller 97 800 i sin ägo.

  3. Jag tror det är farligt att försöka gömma undan det nationella, speciellt i vår tid av mångkultur, av rädsla för att kulturarvet ska komma att uppfattas som en ”innanförskapsmagi” där vissa inte får vara med.

    Vad jag menar är att ifall man gömmer undan svenska flaggan, även om avsikten är god, så är det nog lättare för en invandrare att undra:
    – ”Varför får inte jag se flaggan?”, snarare än att tänka:
    – ”Skönt, nu slipper jag känna mig utanför”.

    Att gömma det nationella för vissa blir istället att undanhålla enhet för alla.

    Sen så vill jag också tillägga att för mig, som har annan bakgrund än svensk, så var det landskapet jag levde i som bidrog mest till upprättandet av ett band till mitt nya land. Jag fascinerades av Västmanlands historia och gjorde det till mitt. Det var min värld, långt borta från andra exotiska delar av landet. Lappland och Skåne var helt andra världar i det nationsbygge jag kände som Sverige. Jag tror att ett återknytande till de svenska landskapens ”mångkultur” kan vara ett steg i rätt riktning ifall man vill skapa en nationalism för alla, både gamla och nya svenskar.

    Avslutningsvis vill jag peka på den intressanta utvecklingen i Egypten där det nu finns tecken på att nationalismen fungerar som en enande kraft mellan kristna kopter och muslimska araber i motståndet mot yttre och inre hot:

    http://www.huffingtonpost.com/2013/10/05/egyptian-nationalism_n_4039450.html

  4. För mig verkar det som det är en slags globalistisk/marxistisk agenda där det traditionella västerländska i detta fallet dess historia är dåligt och måste ändras för att inkludera minoriteter.
    men det progressiva nyskapande som är utifrån är bra.

  5. ”Denna starka platsbundenhet tycks gälla fram till årtiondena runt förra sekelskiftet, då många släktmedlemmar började röra på sig i större utsträckning och korsa såväl kontinenter som läns- och statsgränser. Frågan är dock hur rimlig en historietolkning är som så enkelt avfärdar en platsbundenhet som torde vara den huvudsakliga erfarenheten för den stora massan svenska bönder och fiskare.”

    Det är väl övergången från bondesamhälle till industrisamhälle det där?
    Tack för en läsvärd recension.

  6. Landskapen går 500 år tillbaka tydligen skapade av det organisatoriska geniet Axel oxenstierna. Många svenskar identifierar sig som skåning, smålänning, gotlänning, västgöte, östgöte, etc. Varje landskap borde bli ett landsting eller kanton eller delstat och ingå i det federala Sverige.

  7. För mig räcker det med det besök jag och min son gjorde på Etnografiska i Sthlm för några år sedan. Där pågick bl.a. någon utställning om hur missionärer och liknande personer levde och verkade i typ Afrika osv. på 1800-talet. Perspektivet i utställningen var tydligen att dessa personer skulle kritiseras och hånas. På en skylt stod det, ordagrant: ”hur dum får man vara?” apropå begreppet ”kannibalism”. Utställningen hävdade alltså att allt tal om kannibalism i främmande kulturer var illasinnade (rasistiska) lögner.

    Mycket präktigt och Politiskt Korrekt! — men lögnaktigt. Men vad spelar fakta för roll numera? Att kannibalism finns dokumenterad på tex. Nya Guinea har ingen betydelse när man ska bygga upp en ideologiskt korrekt tankekonstruktion.

    På motsvarande sätt får man väl skriva om Sveriges kulturhistoria så att den mest handlar om dåtidens ”invandrare” — tex. valloner och svedjefinnar, och inte så mycket om de förhatliga etniska svenskarna. Förresten har någon politiker, tror det var Ullenhag, påstått att ”romerna byggde Sverige” — så då får vi väl skriva massor om hur romerna minsann är de verkliga hjärnorna bakom Sveriges industrialisering osv. Allt för att tjäna den nya religionen — mångkulturalismen.

  8. Tackar för en intressant genomgång av detta kulturmarxistiska dokument. Även om språket för en vanlig dödlig ibland kan bli lite väl akademiskt. Det binära eller dikotoma tänkandet verkar vår tids debattörer och ideologer ha mycket svårt att frigöra sig ifrån, vilket naturligtvis påverkar den analytiska förmågan. Att intellektuella personer inte kan frigöra sig från det utan ständigt hemfaller åt en retorik där ond/god och mörker/ljus är eviga motsatspar måste väl ändå vara ett fattigdomsbevis om något. Jag misstänker att det är kulturmarxismen och den politiska korrektheten som präglar och korrumperar tänkandet. Hela dess världsbild bygger ju på ett dikotomt synsätt som förvårar nyanseringar och måttfullhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s