Om karaimerna i Trakai

Här följer ett mycket anspråkslöst inlägg från mitt senaste besök i Litauen. Jag deltog som medförfattare på en bokpresentation på bokmässan i februari i Vilnius – den största i sitt slag i Baltikum. Det var mycket intressant att besöka bokmässan, även om den får beskrivas som tämligen enspråkigt litauisk, vilket förvisso också är sympatiskt då det visar på en strävan att med egen produktion och översättningar ge ett litet språk som litauiskan maximal funktionell räckvidd. Jag hittade dock några två- och trespråkiga volymer av intresse (en tunn sak om stadsplanering i Vilnius och en imponerande foliant om det s.k. Lilla Litauen, alltså de etniskt litauiska delarna av gamla Ostpreussen, som idag delas av Litauen med Klaipeda (Memel) och Ryssland med Kaliningrad (Königsberg)). Tvåspråkig, med en engelsk och en litauisk textvariant, var också den bok vi presenterade – författaren och filosofen Tomas Kavaliauskas bok med samtal med europeiska forskare och intellektuella om minnespolitik, identiteter och andra angelägna teman. Här samtalar jag och statsvetaren Andreas Johansson Heinö i boken med Tomas om Sverige och Baltikum.

Men detta inlägg ska inte handla om bokmässan, utan följer i stället på en utflykt jag gjorde tillsammans med Tomas till småstaden Trakai ungefär två mil från Vilnius. Trakai har en viktig roll i litauisk historia och var ett tidigt centrum för det litauiska storfurstendöme som kom att sträcka sig mellan Östersjön och Svarta Havet, och senare ingick i personal- och senare realunion med Polen och formade det polsk-litauiska samväldet. Men inte minst är Trakai känt som hemvist för en av Europas minsta etniska minoriteter, karaimerna. Den som liksom bloggens ägare en gång i tiden med stort nöje läste ambassadör Ingmar Karlssons kolumner i Tidningen Z om olika europeiska minoritetsfolk får här möjlighet till en liten nostalgitripp. Ett stycke nordösteuropeisk traditionell kulturell mångfald kommer alltså här.

Karaimerna i Trakai bor främst på näset som via träbroar är förbundet med slottet (bild från http://www.seniejitrakai.lt/place-en-10/)

Karaimerna i Trakai bor främst på näset som via träbroar är förbundet med slottet. Karaimska gatan löper längs den del av näset som är närmast i bild. Från http://www.seniejitrakai.lt/place-en-10/

Det finns på sin höjd ett par tusen karaimer i världen. I Litauen lever enligt senaste folkräkningen 241 karaimer, förutom i Trakai även i Vilnius, och tidigare fanns en församling runt en kenesa (karaimsk synagoga) även i Panevezis. I den polska folkräkningen 2011 identifierade sig 346 personer i första eller andra hand som karaimer. I den ukrainska folkräkningen från 2001 såg sig 1196 ukrainska medborgare som karaimer. Av dessa bodde 671 på Krim (många i Jevpatorija och i Simferopol’), som av många antas vara hela gruppens ursprungsterritorium, och ett drygt hundratal finns kvar i västukrainska Galicien (medan den tidigare gemenskapen i Lutsk tycks ha försvunnit). De tre karaimska synagogor, kenesor, som ännu är i bruk är belägna i Trakai, Vilnius och i Jevpatorija på Krim (fast det hävdas att även kenesan i Simferopol’ tagits i bruk 2012). Betydligt fler kenesor, och därmed församlingar, fanns tidigare på flera håll i Ukraina (se kartan), men på de flesta håll tycks bara själva byggnaderna och lokala kyrkogårdar finnas kvar. Den sista galiciska kenesan, för karaimerna i Halytj, revs av sovjetmakten 1985. I Kyiv ligger den f.d. kenesan mitt i centrum på Jaroslaviv Val, och tjänade sedan sovjettiden länge som Skådespelarnas hus. För några år sedan ska staden dock fattat ett beslut om att byggnaden ska återgå till den karaimska gemenskapen, som i Kyiv utgörs av några tiotals personer. Då jag själv flera gånger bott alldeles i närheten noterar jag att även en uppmärksam besökare kan gå förbi en byggnad många gånger utan att förstå vad det är man ser. Idkar härmed officiellt självkritik och hänvisar en smula förstulet till dogmen om det livslånga lärandet.

Kenesan i sympatiska trähusområdet Zverynas invigdes 1923 i det då polska Vilnius. Den stängdes av sovjetmakten 1949 och omvandlades till både arkiv och bostadshus. Den återlämnades till den karaimska gemenskapen 1989 och öppnades igen 1993.

Kenesan i Vilnius ligger på Liubarto gatve i sympatiska trähusområdet Zverynas, och invigdes 1923 i den då polska staden. Den stängdes av sovjetmakten 1949 och omvandlades till både arkiv och bostadshus. Den återlämnades till den karaimska gemenskapen 1989 och öppnades igen 1993.

Till Trakai kom karaimerna 1397 i sällskap med den litauiske storfursten Vytautas den store som var på väg hem efter ett fälttåg på Krim. Männen i de 380 inbjudna familjerna skulle tjänstgöra som soldater, vakter, skrivare och tolkar vid slottet i Trakai, ett av de viktigaste i landet. De bosatte sig där de flesta lokala karaimer idag fortfarande bor, i området längs Karaimska gatan på ett långsmalt näs mellan två sjöar, alldeles intill träbron ut till det på en holme belägna medeltidsslottet. Längs Karaimska gatan står de flesta bostadshus och alla gruppens gemensamma byggnader, så som kenesan, muséet, den karaimska föreningens hus och ett par etniska restauranger som serverar karaimsk mat till de många turisterna.

Det karaimska muséet, det enda av slag i världen, invigdes 1938 och består av en liten samling föremål i tre små rum.

Det karaimska muséet, som ska vara det enda i sitt slag i världen, invigdes 1938 och består av en liten etnografisk samling i tre små rum. Muséet är uppkallat efter gruppens ledare under första halvan av 1900-talet, krimfödde Seraja Khan Sjapsjal.

Denna lilla hyllning till storfurst Vytautas den store, som bjöd in karaimerna till Litauen 1398 och hålls i står aktning, syns i ett fönster på muséet.

Denna hyllning till storfurst Vytautas den store, som bjöd in karaimerna till Litauen 1398, syns i ett fönster på muséet.

Samtidigt med karaimerna kom en grupp muslimska tatarer, en annan fascinerande lokal minoritetsgrupp, som dock lämnade Trakai i början på 1600-talet. Idag lever några tusen lipkatatarer främst i Vilnius och i ett par byar utanför staden (liksom i Vitryssland och Polen), men en moské byggdes 1930 för gruppen även i Litauens dåvarande huvudstad Kaunas). De har förlorat sitt tatariska språk och är idag helt litauisktalande, men de har bevarat sin muslimska religion.

Så här de flesta hus längs Karaimska gatan ut: små trähus med tre fönster på första våningen. Enligt traditionen är det första fönstret tillägnat Gud, det andra storfurst Vytautas och det tredje gästen.

Så här ser de flesta hus längs Karaimska gatan ut: små trähus med tre fönster på första våningen. Enligt traditionen är det första fönstret tillägnat Gud, det andra storfurst Vytautas och det tredje gästen.

Karaimerna talar traditionellt ett turkiskt språk, som tillhör den kyptjakiska gruppen liksom t.ex. krimtatariska och nu utdöda polovetsiskan. Språket lever idag starkast i Trakai, som fungerar som något av karaimernas huvudstad. Likväl är antalet talare sannolikt inte mycket mer än ett hundratal. Guiden på det lilla karaimska muséet vi besökte berättade att det främst är de riktigt gamla och den unga generationen som talar språket – medelålders som levde större delen av sina liv i sovjetiska Litauen har det svårare med språkkunskaperna. Även om språket främst används  inom och mellan karaimska familjer och vid gudstjänster finns det numera i Trakai en sommarskola dit karaimska barn från hela världen reser för att lära sig språket. Lärarinnan för denna lilla transnationella språkgemenskap är en fransk karaimska från Paris. Språkrevitalisering pågår alltså i någon mån. Enligt den ukrainska folkräkningen uppger en stor majoritet av de ukrainska karaimerna ryska som modersmål, några ukrainska och bara sex procent karaimska (eftersom modersmål kan vara en identifikationsmässig snarare än pragmatisk kategori kan man dock fråga sig hur många av de senare som verkligen kan och använder språket). Karaimskan anses vara relevant för turkologer då det bevarat vissa arkaiska drag (förutom att här finns intressanta språkkontaktfenomen med litauiska och polska; se Galina Kobeckaites Kratkij otjerk o karaimach v Litve, men för att se den behöver ni sannolikt antingen besöka det karaimska muséet eller mig).

Jag lär mig karaimska, skriven 1996 av lokale prästen Firkovicius, här i en monter på muséet.

Läroboken Jag lär mig karaimska, skriven 1996 av lokale prästen Firkovicius, här i en monter på muséet.

Vad som förutom språket främst utmärker denna nordösteuropeiska minoritetsgrupp är att man utövar en variant av judendomen, karaismen, som bygger på Gamla Testamentet men inte erkänner Talmud eller tolkningar av de heliga skrifterna. Läran uppstod i Främre Orienten på 700-talet och har ett betydligt större antal utövare än den turkisktalande etniska gruppen karaimer. Vad jag förstår finns det olika uppfattningar om förhållandet mellan karaimernas judiska religion och etniska ursprung. Vissa hävdar att karaimerna härstammar från en grupp judar från Mellanöstern som flyttat till Krim och där tagit till sig en turkisk dialekt (tydligen ska här finnas genetiska undersökningar som delvis bekräftar denna hypotes). Vissa karaimska ledare har dock hävdat att gruppen inte är judisk i etnobiologisk mening utan härstammar från khazarerna, turkisktalande nomader mellan Don och Volga vilkas översta skikt antog judendomen. Denna teori har dock mött kritik av såväl språkvetenskapliga som teologiska skäl. Enligt en annan teori kommer karaimerna från kyptjakiska grupper inom Gyllene Horden som ankom till Krim så sent som i slutet av 1200-talet. Banden till den turkiskspråkiga världen var dock ett faktum som bidrog till att nazisterna drog slutsatsen att karaimerna inte var judar, varför de också skonades från förintelsen.

Kenesan i Trakai på Karaimu gatve uppfördes vid förra sekelskiftet av samma arkitekt som ritade kenesan i Vilnius. Den lokala gemenskapens kenesa har dock stått på samma plats sedan 1400-talet. Byggnaden är bara öppen för gudstjänst och den karaimska gemenskapens ceremonier.

Kenesan i Trakai på Karaimu gatve uppfördes vid förra sekelskiftet av samma arkitekt som ritade kenesan i Vilnius. Den lokala gemenskapens kenesa har dock stått på samma plats sedan 1400-talet. Byggnaden är bara öppen för gudstjänst och den karaimska gemenskapens ceremonier.

På den gamla karaimska kyrkogården en kort promenad utanför den karaimska bosättningen finns gravinskriptioner på det hebreiska, latinska och kyrilliska alfabetet, och på hebreiska, polska och ryska.

På den gamla karaimska kyrkogården en kort promenad utanför den karaimska bosättningen finns gravinskriptioner på det hebreiska, latinska och kyrilliska alfabetet, och på hebreiska, polska och ryska.

DSCN4389

DSCN4398

Småskalighet och etniskt entreprenörskap

Det som slår en besökare i Trakai är den höga graden av etniskt entreprenörskap i förhållande till gruppens ringa storlek. Här skulle man verkligen vilja stanna ett tag och bedriva om aldrig så blygsamt fältarbete. Några timmars besök väcker åtminstone frågor. Med etniskt entreprenörskap menar jag här inte i största allmänhet affärsverksamhet som bedrivs av medlemmar av en viss etnisk grupp, utan en kommersialisering av den egna gruppen anpassad för turister och andra besökare. Ungefär som Gena i gamla sovjetiska Drutten och Krokodilen som inte bara är krokodil utan även arbetar som sådan på zoo. Man lägger alltså en metanivå, en representationsnivå, till sin egen identitet och spelar ut den till personligt gagn.

Etnokitsch utanför den mest profilerade karaimska restaurangen.

Etnokitsch utanför den mest profilerade karaimska restaurangen. Kybynlar, på litauiska kibinai, ett slags piroger ofta med kål- eller köttfärsfyllning, är den mest kända karaimska maträtten, som spridits som lokal snabbmat över hela Vilnius. Restaurangen, som var fullsatt en vanlig lördag i februari, säljer även egentillverkad karaimsk örtlikör och andra varor för turisten att ta med hem. Örtlikören smakar som etnisk örtlikör brukar göra, d.v.s. etniskt med bismak av ört.

Lite längre bort på samma gata stoltserar en annan restaurang stoltserar med sina kybynlar.

Lite längre bort på samma gata stoltserar en annan restaurang med sina kybynlar/kibinai.

Kafé och värdshus på Karaimska gatan.

Kafé och värdshus på Karaimska gatan.

Fenomenet förekommer naturligtvis i många minoritetssammanhang (och inte bara där), men blir särskilt intressant i en så liten grupp, där färre än två hundra karaimer driver museum (även om vår guide inte var karaimska) och flera etniska restauranger, säljer folkhantverk o.s.v. Rimligen torde många lokala karaimer därmed kunna tjäna sitt uppehälle på sin karaimska identitet och sitt kulturarv, eller omvänt, de kan ägna mycket tid åt sin kultur genom att de lyckas omsätta delar av den kommersiellt.  Om man lägger till att enstaka karaimer från Trakai arbetar som forskare i karaimskt språk och kultur blir det metakaraimska inslaget ännu starkare.

En annan restaurang helgarderar globaliserat genom att erbjuda pizza vid sidan av kybynlar.

En annan restaurang helgarderar globaliserat genom att erbjuda pizza vid sidan av kybynlar.

Associationen mellan karaimer och de små degknytena tycks vara så stark att en lyrisk besökare (låt oss anta det) understryket sambandet på gatskylten som berättar att

Associationen mellan karaimer och de ovannämnda små degknytena tycks vara så stark att en lyrisk besökare (låt oss anta det) valt att med klotter understryka sambandet på skylten som markerar Karaimska gatan.

En möjligen något mindre lyrisk besökare meddelar på väggen till ett lokalt gästhus att polacker är parasiter.

En möjligen något mindre lyrisk besökare, eller samme besökare på mindre lyriskt humör,  meddelar på väggen till ett lokalt gästhus att polacker är parasiter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s