Teoretiska reflektioner kring etnopluralismen

Etnopluralismen är ett samlingsnamn för doktriner som utvecklats inom olika delar av den radikala högern för att konceptualisera etniska relationer och etnisk mångfald. Den avvisar traditionella rasistiska uppfattningar om värdehierarkiska relationer mellan etniska grupper där den egna gruppen ses som överlägsen, och betonar i stället mångfalden av likvärdiga etniska grupper som ett egenvärde, och som något som bör skyddas genom att omfattande kontakter mellan olika grupper undviks. Etnopluralismen har ibland beskrivits som en multikulturalism från höger, som artikulerar invandringsmotstånd och etnonationalistiska diskurser med ett kulturpluralistiskt och globaliseringskritiskt språkbruk.

Etnopluralism för nationalister och på det akademiska samt mediala fältet

Idag uppfattas etnopluralism som en särskiljande ideologisk markör mellan aktörer och positioner inom svensk nationalism. För organisationer som Nordisk Ungdom och Nationaldemokraterna är etnopluralismen av avgörande betydelse som världsåskådning, medan den avvisas som naiv och orealistisk av mer socialdarwinistiskt präglade nationalsocialister. Sverigedemokraterna bekänner sig inte explicit till etnopluralismen, som ses som något som hör en radikalare, etnobiologiskt definierad nationalism till. Dock framförs i både akademisk och medial diskurs (för akademisk se t.ex. von Essen/Fleischer 2006, Hellström 2010) ofta uppfattningen att partiets kulturnationalism, som förutsätter att invandrare för att accepteras som medlemmar i en (kultur)nationell gemenskap tonar ned eller avstår från avvikande kulturdrag, är etnopluralistisk eftersom den syftar till att upprätthålla en hegemonisk nationell enhetskultur i paritet med motsvarande nationella enhetskulturer i andra länder. I medial diskurs används dock vanligen här termen kulturrasism, ett begrepp som använts av den franske filosofen Pierre-André Taguieff som beteckning för den franska nya högerns etnopluralism. Bland svenska nationalister ses dock inte i allmänhet Sverigedemokraterna som etnopluralister, eftersom etnopluralism inte anses förenlig med partiets kulturnationalistiska assimilationssträvan. Vare sig Sverigedemokraterna eller högerradikala aktörer anser att etnopluralism går att förena med kulturnationalism, eftersom etnopluralismens gruppdefinitioner vilar på en stark etnobiologisk (”etnonationalistisk”) grund. Etnopluralismen anses här vara meningsfull som en organisationsprincip för relationerna mellan mer eller mindre strikt etnobiologiska eller etnogenealogiska gemenskaper.

Möjligen kan man förstå skillnaden i synen på vad etnopluralismen omfattar mellan svenska nationalistiska aktörer och bedömare utifrån genom att konstruera ett ”hårt” och ett ”mjukt” etnopluralismbegrepp. Den hårda etnopluralismen skulle i sådana fall vara förenlig med det som bland nationalister av såväl anhängare som motståndare kallas etnonationalism (i akademisk begreppsanvändning alltså snarare etnobiologisk eller etnogenealogisk nationssyn). Etnopluralismen reglerar här relationerna mellan jämlika men åtskilda i möjligaste mån ”oblandade” etniska grupper, i första hand definierade av gemensamt ursprung. Den mjuka etnopluralismen skulle då vara förenlig med det som på det högra fältet kallas kulturnationalism (i akademisk begreppsanvändning skulle man kunna tänka sig termen etnokulturell nationssyn), enligt vilken en utifrån kommande person kan bli svensk, förutsatt att vederbörande eftersträvar assimilation till en etnokulturell gemenskap som uppfattas som svensk av dess medlemmar, så att även ett Sverige som bebos av människor med olika ursprung kommer att domineras av människor som ser sig som en del av en svensk etnokulturell gemenskap och tradition. Även Sverigedemokraternas öppna svenskhet, som accepterar assimilerade nykomlingar som medlemmar av nationen, skulle alltså enligt denna syn kunna vara i linje med en etnopluralistisk grundsyn. Den separatistiska principen är här inte strikt ursprungsbaserad utan etnokulturell – världen bör bestå av etnokulturella gemenskaper som har en etnobiologisk grundstomme (den historiskt framväxta svenska nationen) men är öppna för nya medlemmar som tillägnar sig det kulturarv gruppen historiskt har skapat och samtidigt nedtonar sina ursprungliga gemenskaper. När Sverigedemokraterna beskrivs som etnopluralister (kulturrasister) av bedömare utifrån tycks det vara denna ”mjuka”, kulturnationalistiska, tolkning av begreppet som avses. För den ”hårdare” etnopluralismen är detta dock inte etnopluralism utan just kulturnationalism och kan inte vara något annat.

Den nya högerns etnopluralism och dess kritiker

Etnopluralismen har flera olika källor. Viktigt i en svensk högerradikal kontext torde vara den europeiska, i synnerhet den franska, nya högerns tankar om ”folkens sak” och ”rätten till skillnad”, som utövat starkt inflytande på kretsen kring Nordiska Förbundets identitära bloggar på motpol.nu och som är den inriktning som här främst beskrivs, och amerikanen Richard McCullochs tankar om det rasliga fördraget, som har tjänat som viktig inspirationskälla för nationaldemokraterna (för en läsvärd och informationsrik redogörelse för detta spår se Fleischer 2003).

Som ofta betonas i den akademiska litteraturen (se t.ex Betz 1994: 183) utvecklades de tankegångar som idag ofta kallas etnopluralism för att ge den nya högern ett nytt språk för att hantera mångfald och etniska relationer. Man sökte en annorlunda och mer kommunikativt effektiv begreppsapparat som skulle skilja den nya högerns idéer från såväl komprometterade rasistiska och socialdarwinistiska tankefigurer som från den invandringspositiva multikulturalism man förknippade med vänstern, som man menade skyddade invandrade minoriteter utan att erkänna de infödda europeiska befolkningsgrupperna. Man ville både komma ifrån tidigare generationers stigmatiserade högerradikala språkbruk och utveckla ett förhållningssätt till den situation som uppkommit i delar av västra Europa i samband med avkolonialiseringen och en tilltagande utomeuropeisk invandring. Efter det kalla krigets slut har den nya högern betonat etnopluralismen inom ramen för ett tänkt antiliberalt alternativ till en globalkapitalistisk världsordning där människor reduceras till makt- och rotlösa konsumenter på livets olika marknader, och där traditionella sociala identiteter och organiska band hotas av en nivellerande nyliberalism med universella anspråk (Bernsand 2012). Ledande tänkare inom den franska nya högern som Alain de Benoist och Guillaume Faye började från 1970-talet i samband med en bredare ideologisk förändringsprocess tala om vikten av att skydda och utveckla världens etniska mångfald, där varje etnisk grupp har en unik plats och tillför ett unikt värde. I stället för socialdarwinismens skoningslösa kamp mellan grupper med olika positioner på tänkta värdehierarkiska skalor menade man att alla folk var likvärdiga, och att upprätthållandet av identiteter och fysiska och kulturella diakritika var ett självändamål. Fleischer (2003: 42), som i likhet med många andra forskare ser etnopluralismen som en ny form av rasistisk doktrin, menar här att etnopluralismen ”i stället för överhöghet och hierarki betonar skillnad och mångfald”. I den doktrin man utvecklade argumenterade man för en slags multikulturalism från höger, eller som man sade, en differentiell antirasism, där inte bara invandrade grupper utan även den infödda befolkningen i de europeiska länderna tillerkändes en rätt till skillnad gentemot andra grupper, i något som kan beskrivas som en dubbelriktad separatism. I motsats till multikulturalismens invandringspositiva kulturpluralism, såg den nya högern invandringen som ett hot mot både de infödda befolkningarnas och invandrarnas rätt till skillnad. Samtidigt som man anslöt sig till en antikolonialistisk doktrin som fördömde västs imperialism i förhållande till länderna i tredje världen, menade man att invandringen till Europa ytterst är ett resultat av globala strukturella orättvisor hos det kapitalistiska systemet, men att storskalig invandring till Europa inte löser grundproblemen utan medför svåra identitetsförluster för invandrarna samtidigt som de europeiska befolkningarnas möjlighet att utöva sin rätt till skillnad urholkas. Man ville därför stoppa eller minimera invandringen, samtidigt som invandrarnas kulturella särarter skulle respekteras. Lika lite som det var rättfärdigt att tvinga invandrare till assimilation in i majoritetskulturen var det försvarbart att tvinga de infödda befolkningarna att assimilera in nya grupper i sin egen livsvärld.

Principen för etniska relationer utgick mycket riktigt från ett hyllande av mångfalden och skillnaden, vilket gör att en gruppseparatistisk linje blir vägledande för hur samexistensen mellan världens etniska grupper bör regleras. Med detta sagt ska inte nödvändigtvis den separatistiska principen uppfattas i absoluta termer – alla strömningar som kan infogas under ett etnopluralistiskt tak går inte nödvändigtvis lika långt. Om McCullochs princip om evolutionär divergens uttryckte en förhoppning om att de biologiska skillnaderna mellan olika människogrupper med tiden ska fördjupas (Fleischer 2003: 8-11), kan andra, som den svenske identitäre bloggaren Solguru (2011) se etnopluralismen inte som ett recept för en hermetiskt tillämpad åtskillnad mellan olika grupper utan som en grundprincip för en bevarad etnisk mångfald.

Kritiker utanför den radikala högern brukar påpeka att etnopluralismen i praktiken är en fortsättning på den rasistiska traditionen med andra medel. Denna kritik, som kommer till uttryck på det akademiska, mediala och ibland politiska fältet, utgår ofta från den liberale franske filosofen Pierre-André Taguieffs argument om att principen om en rätt till skillnad för essentialiserade etnonationella gemenskaper utgör en differentiell eller kulturell rasism. Taguieff (1993-1994: 124) menade att “rasism kan uttryckas både som ett avståndstagande och som ett lovprisande av skillnad, antingen som raser eller kultur, intellekt, tradition och värderingar”, men att den alltid är ”fundamentalt mixofobisk”. Den nya högerns idéer är därför rasistiska även om man inte rangordnar etniska grupper, eftersom man bygger på absoluta kulturella skillnader och är kulturseparatister. Taguieff hävdade vidare att rätten till skillnad lika tillämpad på infödda europeiska befolkningar och invandrargrupper var ett sätt att göra skillnaderna mellan vi och dem absoluta för att kunna exkludera och utvisa avvikande människor. Taguieff menade att rätten till skillnad var ett sätt att rättfärdiga att separera etnokulturella grupper och rensa Europa från nykomna invandrarbefolkningar genom en icke-hierarkisk kult av absoluta skillnader mellan gemenskaper. de Benoist har avvisat denna kritik och menat att “rasism baserad på kultur i stället för biologi är en rasism utan raser. Och utan en tro på en hierarki mellan kulturer kan det inte finnas någon rasism”. På karaktäristiskt maner lånade de Benoist det antirasistiska språket och kallar sin filosofi för en differentiell antirasism, ett argument som för Balibar (1991) i sig utgör en slags metarasism, där rasismen både förklaras (uppstår genom att grupper blandas) och legitimeras (lösningen är etnopluralism). När nationalistiska aktörer i media kritiseras för kulturrasism kan argumentationen ledas tillbaka till Taguieffs kritik av de Benoist.

Noteras kan här möjligen att man i svensk medial diskurs ofta kan ana en övertygelse om att det etnopluralistiska (”kulturrasistiska”) språkbruket i själva verket bara tjänar som fikonlöv för att nödtorftigt dölja vad som i själva verket är en oförvanskad nazism, medan den akademiska diskursen (t.ex. Fleischer 2003: 41) kan se en sådan analys som ”lättvindig” och snarare betrakta rasismen som ett ”fenomen i ständig rörelse”, där etnopluralismen representerar något annat än expansionistisk socialdarwinistisk rasism.

Hur fungerar då den etnopluralistiska mångfaldsprincipen i en situation där de europeiska länderna genom de senaste decenniernas invandring i olika grad kommit att hysa stora befolkningsgrupper med ursprung utanför Europa? Fleischer (2003:46) menar att i sin politiska praktik blir etnopluralismen här oundvikligen rasistisk, eftersom den kommer att förespråka deportering av människor med från de europeiska infödda befolkningarna avvikande etniskt ursprung. Att frågan är central för den radikala högern visar inte minst det faktum att den har bidragit till att den franska nya högerns ledande tänkare gått isär. de Benoist har under 1990-talet och 2000-talet betonat att för överskådlig framtid kommer de flesta utomeuropeiska invandrare stanna i Europa, varför européerna bör tänka igenom situationen och inte ägna sig åt fantasier om massutvisningar. Under dessa omständigheter har principen om rätten till skillnad utmynnat i en ganska vagt definierad kommunitär modell där infödda och invandrade gemenskaper uppmanas att leva så åtskilt som möjligt (fullständig åtskillnad bedöms av de Benoist som orealistisk) och upprätthålla sin egen livsstil under en gemensam lag. de Benoist har framställt det tydligare multikulturalistiska Storbritannien som en bättre modell för etniska relationer än den franska assimilationsprincipen. Föga förvånande menar de Benoists kritiker inom det högra fältet att dennes kommunitära rätt till skillnad, som åtminstone tillsvidare accepterar närvaron av stora invandrade gemenskaper i Europa i praktiken är en radikal multikulturalistisk vision.

Om de Benoist upprätthåller sin tro på etnopluralismen inom ramen för ett slags fait accomplí vad gäller de redan invandrade befolkningsgrupperna, har andra intellektuella inom den nya högern kommit att ifrågasätta begreppet rätten till skillnad och överge en explicit etnopluralism som strategi för etniska relationer. Guillaume Faye (1998;2010) hävdar, i likhet med många av den nya högerns kritiker, att etnopluralismen var en strategi som användes för att kunna försvara bevarandet av europeiska identiteter utan att anklagas för rasism. Faye menade i sin kritik av de Benoists etnopluralism att rätten till skillnad inte längre är ett relevant koncept när Europa hotas “av en massiv icke-europeisk invasion och en erövringslysten islam som skyddas av våra etnomasochistiska eliter”. Faye använder nu hellre ett klassiskt socialdarwinistiskt högerradikalt språk och talar om förmåga till skillnad och folkens strid snarare än folkens sak. Han varnar för de Benoists kommunitarism som accepterar tanken på icke-europeiska enklaver i Europa. Faye är känd för sina eldfängda varningar om faran med islam och muslimsk invandring och han argumenterar för en europeisk ”reconquista” som ska köra ut icke-europeiska invandrare på samma sätt som morer och judar drevs ut ur Spanien i slutet av 1400-talet. Faye menar alltså att icke-européer bör drivas ut ur Europa, men för inte fram den uppfattningen under etnopluralistisk flagg, utan han tar explicit avstånd från denna tradition. Här framträder åter en skillnad mellan hur aktörer på det högra fältet uppfattar etnopluralismen och hur den förstås från positioner utifrån fältet. Det är ju inte svårt att hävda att huvudprincipen bakom Fayes ”reconquista” fortfarande är etnopluralistisk, i den meningen att man vill hålla folkgrupper isär. Med en sådan läsning kanske man kan skilja mellan de Benoists kommunitära och Fayes radikalare, expulsionistiska etnopluralism.

Annonser

8 thoughts on “Teoretiska reflektioner kring etnopluralismen

  1. Mycket intressant läsning om etnopluralism. Idéer som de benoist presenterar om att skapa segregerade samhällen har testats tidigare i Indien med kastsystemet och i Syd Afrikas aparthiad. De misslyckas alltid eftersom de först leder till etniska konflikter och sedan blandas all mångfald ut till en grå smörja. Att låta invandrarna ha egna områden och leva efter sin kultur tills de kan återvända är dock positivt. En kurd är en kurd och ska leva som en kurd oavsett var han befinner sig.

  2. Mycket intressant text! Tack för den!

    de Benoist bemötande av Taguieff känns besvärande lamt. Att acceptera värdenihilistisk kulturrelativism på eget territorium och ändå inte undgå beskyllningen för ”kulturrasism” och sedan värja sig med sofismer det duger inte.

    Den assymmetriska postkoloniala skuldrelationen kommer legitimera och tvinga fram en accelerande parasitism på Europas urfolk. De västerländska folken måste för att värja sig återvinna mod och kulturell självkänsla.
    De västerländska kulturerna är överlägsna de afrikanska och västasiatiska – punkt. Till syvende och sist kommer kulturell överlevnad handla om ”viljan till makt”. Vi kommer aldrig kunna argumentera fram ett allmänt konsensus om att svenska språket, svensk kultur och svenska normer ska fortsätta gälla i Sverige utan att också ”visa musklerna”. I ett land fyllt av Chamberlains men utan en Churchill så långt ögat kan nå så känns en svenskheten implosion dock mer sannolik.
    Horace Engdahl och Ebba Witt har dragit till Finland – ett land där man nog fortfarande kommer läsa Kellgren och Gripenberg när andra gudar dyrkas i Svealand och Götaland.

    /Benge Runfalk
    /Benge R.

  3. Lite krångligt att nya inlägg ligger under en egen flik (”Nya inlägg”) – de kommer ju inte upp på RSS-feeden då (till skillnad från om de ligger under ”Hem”). Det blir svårt att prenumerera på nya inlägg alltså. Eller någon som vet hur jag kan lösa det här?

    • Stämmer – lite större nya grejer kommer att ligga under en egen flik. Om jag inte tänker om. Annars så finns det nu ett första mer vanligt blogginlägg och där kommer fler att följa. Ska konsultera vetenskapen om detta.

      • Det låter iochförsig praktiskt att ha de längre texterna under en separat flik, om du nu har tänkt att ha annat under ”Hem”. Jag tar tillbaka mina invändningar – jag får försöka klara av att hantera flera olika flikar, det ska nog gå det också. 😉

  4. Ping: Hur står det till i Tjernivtsi - Europas hemliga huvudstad? | Världen Österut

  5. Ping: Bukovinsk tolerans: vad betyder kulturell mångfald i Tjernivtsi, Ukraina | Österifrån

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s