Samuel Moyn och de mänskliga rättigheterna

FD Kristian Nilsson, också från Tankesmedjan Verklighetens Tolk, har tidigare skrivit flera gästinlägg på Österifrån. Här presenterar han den amerikanske historikern Samuel Moyns skildring av hur dagens syn på de mänskliga rättigheterna har utvecklats på ett fundamentalt nytt sätt sedan 1970-talet. Konsekvenserna av denna utveckling torde märkas varje dag i svensk politik och debatt, vilket blir teman för andra texter.

***

True, rights have long existed, but they were from the beginning part of the authority of the state, not invoked to transcend it. (Moyn 2010:7)

Samuel Moyn, född 1972, är professor i juridik och historia vid Harvard. Moyn har i böcker som The Last Utopia (2010) och Human Rights and the Uses of History (2014) beskrivit hur mänskliga rättigheter som koncept vuxit fram och förändrats.

Enligt Moyn är vår tids västliga syn på mänskliga rättigheter inte särskilt gammal – den har utmejslats sedan 1970-talet. Äldre föreställningar om mänskliga rättigheter ingick i en värld med suveräna nationalstater, medan vår tids mänskliga rättigheter befinner sig i en värld där rättigheterna är globala och överstatliga.

Han menar även att utöver utvecklingen av mänskliga rättigheter från en nationalstatlig till en överstatlig, global kontext har rättigheternas innehåll under efterkrigstiden förskjutits. Ska mänskliga rättigheter begränsas till frågor om individuella rättigheter som yttrande- och trosfrihet eller bör sociala och ekonomiska förhållanden inkluderas bland de mänskliga rättigheterna? Det har skett en rörelse från FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna (1948), som innehöll sociala och ekonomiska rättigheter, via den nya vågen av mänskliga rättigheter under 1970-talet som var fokuserad på individuella kärnrättigheter, till dagens rättigheter som utökas med kollektiva rättigheter

Vidare har det enligt Moyn skett en förskjutning i frågan om huruvida införandet eller skyddandet av mänskliga rättigheter kan anses vara en legitim grund för att åsidosätta folkrätten och rättfärdiga väpnade interventioner i humanismens namn.

Nationalstaten och de mänskliga rättigheters framväxt

Frågan om de mänskliga rättigheternas historia och hur långt bak i historien vi kan hitta mänskliga rättigheter är ett stort forskningsfält. Moyn menar att äldre tiders universalism som hos de grekiska stoikerna eller i Bibeln är för annorlunda i förhållande till moderna mänskliga rättigheter för att det ska kunna dras en historisk linje från dessa historiska tanketraditioner till vår tid. Det är med 1700-talets revolutioner och diskussioner om människans rättigheter, om medborgarskapsfrågor och om förhållandet mellan medborgare och stat som grunden läggs för uppkomsten av de mänskliga rättigheterna.

Debatten om medborgarens rättigheter i förhållande till staten präglade även 1800- och det tidiga 1900-talets diskussioner kring människans rättigheter. Andra världskrigets fasor medförde en insikt att internationell politik och skyddet av enskilda människor måste organiseras bättre för att undvika nya förödande krig. Krigets segrarmakter skapade FN som en organisation där deras inbördes förhållanden formaliserades och balanserades i Säkerhetsrådet.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kom 1948. I detta dokument lades grunden till senare debatter kring begreppet. Det är dock enligt Moyn viktigt att poängtera att i detta dokument ingår mänskliga rättigheter i ett internationellt system av suveräna nationalstater. De mänskliga rättigheterna i konventionen är ganska omfattande då det ingår även sociala och ekonomiska rättigheter utöver politiska rättigheter som yttrandefrihet. Det kalla kriget fördjupades dock strax efter bildandet av FN, vilket medförde att frågan om mänskliga rättigheter föll i skuggan av den större kampen mellan de framväxande kommunistiska och kapitalistiska blocken.

Moyn anser att de moderna, överstatliga mänskliga rättigheterna uppstod på 1970-talet. Den amerikanska medborgarrörelsen handlade primärt om rättigheter för medborgarna inom den amerikanska nationalstaten. Även de koloniala frihetsrörelserna uppfattade de mänskliga rättigheterna i nationalstatliga och kollektiva termer. Folken i tredje världen hade den mänskliga rättigheten att skapa sina egna nationalstater.

last utopia

De överstatliga mänskliga rättigheternas genombrott på 1970-talet

Den nya formen av mänskliga rättigheter uppkom när självständigheten för kolonierna genomförts och USA förlorat kriget i Vietnam. Nu lades grunden för en ny mer moralbaserad och universell inställning till mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter var inte enbart frågan om dess roll i en nationalstat. Varje individ hade rättigheter och dessa rättigheter var oberoende av var individen bodde. Mänskliga rättigheter var därmed inte kopplade till de enskilda nationalstaterna.

Denna förändrade syn på mänskliga rättigheter fick en kraftfull start i den amerikanske presidenten Jimmy Carters invigningstal 1977. I talet tog Carter upp mänskliga rättigheter som ett rättesnöre för amerikansk utrikespolitik. Denna politik skulle bli mer inriktad på ideella och moraliska principer än den realpolitik som hade präglat tidigare administrationers utrikespolitik. I samband med den amerikanska utrikespolitikens förändrade inriktning upplevde äldre mänskliga rättighetsorganisationer som Amnesty International ett uppsving. Det bildades även nya, inflytelserika organisationer som Human Rights Watch.

Kampen för de mänskliga rättigheterna fokuserades på enskilda fall i diktaturernas Latinamerika och på dissidenternas kamp i Östeuropa. De mänskliga rättigheternas innehåll minskades jämfört med deklarationen från 1948. Nu handlade det framför allt om individers personliga rättigheter samt om kampen mot tortyr. Frågor om ekonomiska och sociala rättigheter bortsågs till stor del. Denna minimalistiska syn på mänskliga rättigheter medförde att frågan om till exempel den liberala och kapitalistiska demokratins betydelse för mänskliga rättigheter inte prioriterades. Detta var inte i motsättning till deklarationen, som inte uttryckligen stöder ett särskilt samhällssystem. Kampen för mänskliga rättigheter var inte baserat på politik utan på framför allt moraliska argument. Denna inriktning stämde överens med de östeuropeiska dissidenternas kamp som var moralisk, rent av ”antipolitisk”.

Denna ”opolitiska” syn på mänskliga rättigheter förändrades under Ronald Reagans styre då mänskliga rättigheter sattes in i ett större ideologiskt sammanhang där tonvikten lades vid att sprida liberal demokrati. Tanken var att mänskliga rättigheter endast kunde ta fäste i en omgivning präglad av demokrati och liberal marknadsekonomi. Denna democracy promotion medförde enligt Moyn att de kommunistiska samhällena i Östeuropa sågs som omöjliga att reformera, medan högerdiktaturer i Latinamerika hade potential för reformer.

HumanRights_JK_Final.indd

Sovjetunions sammanbrott och den moderna synen på mänskliga rättigheter

Sovjetunionens fall, det kalla krigets slut och USA:s status som den enda kvarvarande supermakten utgjorde förutsättningarna för att dagens syn på mänskliga rättigheter skulle få riktigt genomslag. Den bipolära världsordningen hade upphört och det fanns möjlighet att skapa överstatliga domstolar som skulle hantera brott mot de mänskliga rättigheterna.

Den förändrade rollen för mänskliga rättigheter växte fram tillsammans med en ändrad inställning till folkrätten. Med mänskliga rättigheter som ett överstatligt rättesnöre borde inte brott mot de mänskliga rättigheterna kunna begås bakom folkrättens formella skydd av staters suveränitet. Efter omvärldens oförmåga att förhindra grova brott i Rwanda och Jugoslavien utvecklades tankegången om att omvärlden borde ges rätt att ingripa i staters interna politik om de begick grova brott mot befolkningen. Denna tankegång formaliserades till Responsibility to Protect (R2P), som antogs av FN:s generalförsamling 2005.

Ett annat exempel på den nya synen på mänskliga rättigheter, där brott ska hanteras av överstatliga domstolar, var inrättandet av Internationella brottsmålsdomstolen 2002. Moyn menar dock att detta inte har någon egentlig betydelse då världshegemonen USA inte har ratificerat den underliggande Romstadgan och därmed inte har underställt sig domstolen. Många andra stater, som Ryssland, har inte heller ratificerat stadgan. Stater som Kina, Turkiet och Indien har inte ens undertecknat den. Domstolens överstatlighet accepteras därmed inte av ett flertal stater, däribland två permanenta medlemmar av säkerhetsrådet.

Kanske är entusiasmen kring Internationella brottsmålsdomstolen ett talande exempel på att uppgivenheten inför möjligheten till ett större, internationellt genomslag för överstatliga rättigheter får många att nöja sig med mer blygsamma framgångar.

International courts may not be a mirage, but one thing is clear, they emerged as an oasis because people had stopped searching for a promised land where the fight for equity involves more than litigating past crime.(Moyn 2010:67)

Den nuvarande utvecklingen

Moyn menar att stödet till moraliserande, överstatliga mänskliga rättigheter samt humanitära straffinvasioner i skurkstater som bryter mot mänskliga rättigheter troligtvis främst varit möjlig i en postbipolär övergångsperiod med amerikansk hegemoni. Denna värld håller redan på att omvandlas till en värld där USA förlorar sitt hegemoniska inflytande till förmån för en ny multipolär världsordning.

Stödet till R2P har sedan början av 2000-talet minskat. Detta beror bland annat på att ingripande i andra stater kan medföra att den invaderade staten upphör att existera i praktiken med anarki i landet och destabilisering av omkringliggande stater som följd. Ingripandet i Libyen var en viktig vändpunkt. Den gamla regimen kunde störtas genom att mobilisera argument utifrån moralistisk humanism. Vad denna moralism inte kunde bidra med var att en anständigare regim tog makten. Libyen har kastats ner i kaos och de moralistiska humanisterna har vänt sig mot andra mer spännande områden. Ansvaret för skydda har lagts på hyllan utan större åthävor eller självanalys.

En annan trend är att de mänskliga rättigheterna sedan 1970-talet ges ett allt större innehåll. Denna utveckling kan beskrivas som att äldre generationer rättigheter ersätts av nya generationer. Den första generationen av rättigheter var begränsad till individuella rättigheter som yttrandefrihet och frihet från tortyr. Den andra generationen innehöll sociala rättigheter knutna till boende och hälsa. Den tredje generationen vidgar begreppet till att innefatta kollektiva rättigheter som rätten till utveckling, rätten till internationell solidaritet och rätten till fred.

Sammanfattning

Vår tids mänskliga rättigheter har en relativt kort historia som leder tillbaka till 1970-talet. Visserligen bygger de mänskliga rättigheterna på dokument och deklarationer från 1940-talet, men dessa dokument skrevs under en tid när mänskliga rättigheter sågs ingå i ett system av suveräna nationalstater. Frågor om människans rättigheter ingick i detta system och inte i ett separat, överstatligt system av lagar och domstolar ovanför nationalstaterna.

En annan förändring av synen på de mänskliga rättigheterna har handlat om en ökad betoning av frågor om moral och rätt. Efterkrigstidens mänskliga rättigheter handlade till stor del om hur den enskilda människan skulle kunna få del av det goda och jämlika samhället. Efter Sovjetunionens och den bipolära världsordningens fall expanderade den moralistiska tillämpningen av mänskliga rättigheter till att åsidosätta folkrätten i den humanitära invasionens namn – Responsibility to Protect.

Utvecklingen av mänskliga rättigheter som en del av ett system av nationalstater till ett system där nationell suveränitet överlämnas till överstatliga domstolar som IBD ingår i en allmän trend av hur nationalstaternas suveränitet försvagas av processer som globalisering och förstärkandet av den överstatliga dimensionen i EU.

Litteratur och länkar

Moyn, Samuel (2010): The Last Utopia: Human Rights in History. Belknap Press, Cambridge Massachusetts & London, England

Moyn, Samuel (2014): Human Rights and the Uses of History. Verso, London & New York

http://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Mansklig-sakerhet/Responsibility-to-Protect-R2P/

http://en.wikipedia.org/wiki/International_Criminal_Court

Annonser

Gästinlägg: Nationell och kosmopolitiserad historiesyn

Här kommer ett tredje gästinlägg på bloggen av FD Kristian Nilsson, även han från Tankesmedjan Verklighetens Tolk.

***

Den här bloggposten introducerar begreppet kosmopolitisering i en diskussion som handlar om två olika förhållningssätt till nationell historia. Som exempel används två artiklar: ett inlägg i Aftonbladet av kolumnisten Johan Hakelius, Att läsa DN är som att se en hund gräva i sanden samt en kolumn av Mona Masri, Varken förr eller senare har svensk export gått lika bra som under slavhandeln i Dagens Nyheter. Hakelius inlägg var en kommentar till Masris artikel.

Masri berättade i sin kolumn att hon utifrån en längre vistelse i Los Angeles börjat fundera kring svensk historia. I mötet med amerikaner beskrev hon Sverige och den svenska modellen i ljusa färger, men hon fick en mörk historia i retur från en man med delvis skandinavisk bakgrund:

Höjden av min svenska själv­godhet fick jag erfara när en amerikansk man berättade för mig att han har skandinaviska rötter, varpå jag ställde entusiastiska frågor i ett försök att hitta något gemensamt att knyta kontakt kring. Snabbt förstod jag dock att hans skandinaviska blod inte var en källa till stolthet. Det skandinaviska blodet betyder för honom i stället slavägarblod. Att han sitter framför mig på ett kafé i östra Los Angeles är troligtvis ett resultat av en våldtäkt för några generationer sedan. Alla skandinaver som tog båten över till Amerika var tydligen inte lika oskyldiga som Mobergs Karl Oskar och Kristina. Även skandinaver ägnade sig åt att köpa och sälja människor som boskap.

Utifrån detta samtal började Masri fundera kring svensk historia i en större global, men framför allt amerikansk historiekontext. Äldre svensk historia sattes in i den större historien om det transatlantiska slaveriet. Masri upptäckte ett för henne okänt kapitel i svensk historia och frågade sig:

Varför fick jag i skolan aldrig lära mig något om Sveriges koloniala historia? Att Sverige under 1700-­talet var världens största exportör av järn som användes för att tillverka slavbojor är knappast något vi diskuterar i Sverige. Varken förr eller senare har svenska exportaffärer gått lika bra som under slavhandeln.

Förslagsvis borde då enligt Masri den svenska historien inordnas i en större historia där slavhandeln står i centrum. Med anledning av Masris text vände sig Johan Hakelius i sin kolumn dock mot idén att svensk historia inordnas i ett amerikanskt historienarrativ:

 det [är] förstås en kittlande, men helt skev beskrivning att ­göra slaveriet till huvudsak i svensk ekonomi. Det är ideologi. Det är ett sätt att amerikanisera svensk historia.

För att visa hur orimligt Masris påstående var angående slavhandelns betydelse i svensk ekonomisk historia jämförde Hakelius 1700-talets svenska ekonomi med dagens:

Att ungefär 200 miljarder i handelsöverskott, en BNP på 3 600 miljarder och en BNP per skalle som, i fasta priser, åtminstone är 30 gånger högre än på 1700-talet, visar att det inte helt gått utför.

Masri och Hakelius skriver från två helt olika positioner. Hakelius utgår från Sverige när det handlar om svensk, ekonomisk historia. Masri utgår från en amerikaniserad historia och inordnar Sveriges ekonomiska historia i denna historia. Dessa positioner kan betecknas som nationell historieskrivning och kosmopolitiserad historieskrivning.

Uppluckring av indelningen mellan inrikes historia, utrikes historia och världshistoria

Försvagningen av nationalstaterna genom globalisering och ökad EU-integration innebär att tidigare centrala ämnen och verksamheter på nationell nivå luckras upp. Ett sådant ämne är inrikes historia/svensk historia som varit ett för nationalstaten Sverige mycket prioriterat ämne. Redan under tidigmodern tid förstod myndigheterna att det var viktigt med att ge Sverige och svenskarna en historia, som kunde både användas internt för undervisning och externt i en historisk kraftmätning med konkurrerande stater. Sverige fick storslagna historieskrivningar av Johannes Magnus och Olof Rudbeck. Efter stormaktstiden blev historieböckerna mindre fantasifulla, men syftet att förmedla en tydlig svensk historia förblev viktig.  Med folkskolans införande och en ökande nationalstatlig konsolidering blev skolans och de allmänna historieböckerna viktiga för en svensk samhörighetskänsla. Samhörighetskänslan skapades och betonades bland annat genom att inrikes historia sågs som ett ämne skiljt från allmän historia/ världshistoria. Vår historia var vår och utomlands hade andra folk sina egna historier.

Denna historiska samhörighetskänsla producerades även i folkhemmets Sverige, men med kommunismens fall försvann ett yttre hot och med globalisering och EU-inträde började skillnaden mellan en distinkt svensk historia i kontrast till i vidare bemärkelse ”världshistorien” suddas bort.  Med värnpliktens avskaffande, eliternas ökade globalisering och en större rörlighet av människor över statsgränserna har under 2000-talet viktiga element för en renodlad nationell historia försvagats. Fundamenten för inrikes historia luckras upp och konceptet inrikes historia kan utmanas. En utmanare är den process som kan kallas för kosmopolitisering.

Inrikes historia utmanas av kosmopolitisering

Kosmopolitiseringen är enligt sociologerna Daniel Levy och Ulrich Beck en process som sker lite i skymundan av kosmopolitismen, som huvudsakligen är ett elitprojekt. Kosmopolitisering är däremot ett mer spontant förlopp som uppstår av de stora förändringar som skett med globalisering, internetifiering och migration i olika riktningar. Kosmopolitiseringen sker oberoende av ifall de kosmopolitiserade är positivt eller negativt inställda till en världsordning där nationalstaternas (och deras specifika historier) betydelse marginaliseras av globalisering och uppluckrade gränser. Beck & Levy skriver:

Whereas normative cosmopolitanism is a voluntary choice and often an elite affair, cosmopolitanization draws attention to the fact that an increasingly cosmopolitan reality produces side effects that are often not wanted and even go unobserved. A ‘banal’ and ‘coercive’ cosmopolitanization unfolds beneath the surface of persisting national spaces. Globalization provides a new context for the transformation of national identifications. And cosmopolitanization is the mechanism through which nationhood is reimagined. (Beck & Levy 2013:5-6)

Begreppet kosmopolitisering kan utifrån citatet uppfattas både kvantitativt och kvalitativt. Det är även tänkbart att en kraftig kosmopolitisering kan ge upphov till motreaktioner utifrån den nationella historiebeskrivningen. Det relativa maktförhållandet mellan nationalstatsbaserad historieskrivning och kosmopolitiserad historieskrivning kan bero, dels på nationalstatens styrka och dess instrumentella skäl till att stödja nationell historieskrivning, dels på hur omfattande kosmopolitiseringen är. I ekonomiskt och politiskt isolerade länder med liten migration behöver företrädare för en nationell historiesyn inte anstränga sig lika mycket för att producera en övertygande nationell historieskrivning som i globaliserade länder med kosmopolitiserad befolkning.

Avslutning: Kommer nationella historieskrivningar att försvinna i en kosmopolitiserad värld?

Frågan är drastisk men det verkar inte vara särskilt sannolikt att historier om inrotade och framgångsrika enheter som nationalstaterna kommer att försvinna på ett bra tag. Nationella historier bygger inte enbart på föreställda gemenskaper eller konstruerade narrativ utan även på institutionella, demografiska, sociala och geografiska kontinuiteter. Den svenska nationalstaten är organiserad enligt ibland flera hundra år gamla principer och institutioner – dessa grunder raseras inte helt enkelt av ökad kosmopolitisering. En stabil institution som till exempel kungahuset verkar inte särskilt hotad av ens något slags Europas förenta stater.

I Masris text kommer de nationella institutionerna fram:

I ena sekunden kan jag prata på om hur modernt och progressivt Sverige är – föräldraledighet, välfärd, gratis utbildning – för att i nästa stund få frågan: Är det sant att ni har prinsessor och kungar i Sverige? ”Ja”, piper jag fram.

Dessa prinsessor och kungar bidrar dock till att även Masris kosmopolitiserade historiesyn kan verka utifrån nationell grund.

Hakelius och Masris artiklar representerar två olika historiepositioner: nationell historiesyn och kosmopolitiserad historiesyn. Artiklarna är goda exempel på hur globaliseringen håller på att luckra upp tidigare tydliga uppdelningen mellan inrikes/ nationell historia, utrikes historia och världshistoria. Svensk inrikes historia har inte saknat internationella perspektiv och har aldrig varit kontextlöst renodlat nationell. Svensk historia har dock ställts i tydlig kontrast till internationell historia. Det är denna gräns som försvagas av kosmopolitiseringen.

Litteratur

Ulrich Beck & Daniel Levy, Cosmopolitanized Nations: Re-imagining Collectivity in World Risk Society Theory Culture Society 2013 30: 3

På nedanstående länkar kan man läsa Kristians två föregående texter på Österifrån:

https://osterifran.wordpress.com/2013/03/22/gastinlagg-utmaningar-mot-medborgaren-som-grundbulten-i-den-parlamentariska-demokratin/

https://osterifran.wordpress.com/2013/09/03/gastinlagg-om-folkrorelser-och-folkstyre/

Gästinlägg: Inte bara ressentiment – hur minns man Königsberg i dagens Kaliningrad?

Här kommer ännu ett gästinlägg av etnologen Eleonora Narvselius från Centrum för Europaforskning i Lund. Eleonora ingår tillsammans med arkitekten och byggnadsvårdsexperten Bo Larsson och mig i ett forskningsprojekt vid LU finansierat av Riksbankens Jubileumsfond om hanteringen av det multietniska kulturarvet i fyra öst- och centraleuropeiska städer. Eleonora skriver där om Lviv i Galizien, som också är hennes födelsestad, medan jag, som framgått i några inlägg på bloggen, fokuserar på Tjernivtsi i Bukovina. Parallellt har också Eleonora ett projekt där hon jämför minneshanteringen i Lviv med den i ryska Kaliningrad (f.d. Königsberg). Dagens text bygger på en forskningsresa Eleonora gjorde till Kaliningrad i oktober-november i år.

Bilderna är Eleonoras om inte annat framgår av bildtexterna. Tidigare har Eleonora på bloggen publicerat en text om kulturella minnen i Lviv.

De första dagarna i Kaliningrad gick jag omkring i staden med en trist känsla av igenkännande: här har vi ännu ett postsovjetiskt provinscentrum med höghus av standardtyp, med kaotisk reklam, minibussar, herrelösa hundar och affischer som lockar till konserter med ryska popstjärnor. Ännu en stad i det forna Sovjetunionens västra gränsland som, med en Kaliningradbos ord, ”förr i tiden var Europa, men nu blivit ”inte-fullt-ut-Europa”. Ännu en stad som rensats på sin förkrigstida befolkning, hastigt inkluderats i ett nytt ideologiskt system och blivit en del av andra människors efterkrigshistoria. Just därför är dock den stad som en gång hette Königsberg idag mycket intressant som en plats där den urbana minnessfären på ett komplext sätt kodas om, och där kulturella minnen om den forna staden – och inte bara den förkrigstida tyska utan också den sovjetiska – blir allt viktigare.

Kaliningrad fick sitt sovjetiska namn 1946 som en hedersbetygelse åt en viktig kommunistisk ledare, ”unionens ålderman” Michail Kalinin. Staden rymmer spår från flera epoker och historiska berättelser från flera nationer. Förutom de ryska och preussiska komponenterna ser man i staden tecken på dess betydelse också för polsk och litauisk kultur. Man återfinner dessutom inte bara spår av dessa folks historiska närvaro, utan även avtryck av dagens invandring av mer avlägsna grupper – t.ex. i form av en moské som byggs nära stadens centrum, eller den redan färdiga armeniska kyrkan i stadens utkant.

Polska spår - byst till Chopin

Polska spår – byst till Chopin

I dagens Ryssland är Kaliningradregionen mest känd som Jantarnyj kraj, bärnstenslandet, eftersom upp till 90 procent av bärnstensproduktionen kommer därifrån. Berättelsen om bärnstenen upprepas ofta både i turistnäringen och i skolböcker. Minst lika stor uppmärksamhet förtjänar dock områdets rika historia, som till stor del är typisk för ett gränsland där flera staters intressen kolliderat. Området förknippas med den förkristna baltiska stammen pruser, den tyska ordens militära aktiviteter samt framväxten av den preussiska staten i krigen med storhertigdömet Litauen och Polen.

Restauerade takmålningar i kyrkan i Mühlhausen (dagens Gvardejskoje), där Martin Luthers dotter Margrethe är begravd.

Restauerade takmålningar i kyrkan i Mühlhausen (dagens Gvardejskoje), där Martin Luthers dotter Margarethe är begravd.

Upplysningstiden förkroppsligades här av Immanuel Kant och det berömda universitetet Albertina. Under samma period, i samband med sjuårskriget, hamnade Königsberg under ryskt styre för första gången (1758-1762), och stadens invånare, bland dem just Kant, svor trohet till kejsarinnan Elisabet. Senare kom denna korta episod att användas för att historiskt legitimera Sovjetunionens övertagande av norra delen av Ostpreussen (södra delen införlivades med Polen). De materiella spåren efter svensk närvaro är också kopplade till sjuårskriget, t.ex. det stjärnformade svenska citadellet i dagens Baltijsk (Pillau).

Immanuel Kants grav vid sidan av katedralen

Immanuel Kants grav vid sidan av katedralen

Under den första halvan av artonhundratalet såg staden Napoleons expansion, det rysk-franska kriget 1812 och inte minst  en annan av stadens berömda söner, den romantiske författaren E.T.A. Hoffmann. Under 1900-talet blev området en skådeplats för striderna under första och andra världskrigen, Förintelsens grymheter, förvisningen av den tyska befolkningen och den efterföljande sovjetiseringen av territoriet. På grund av dess strategiska läge och den sovjetiska krigsflottans utplacering fram till 1991 hade Kaliningradregionen och dess huvudstad särskild status och var praktiskt taget stängd för utlänningar. Även i dag är tillträdet till ett stort område i länets västra del vid Östersjökusten, där militära anläggningar är koncentrerade, strängt reglerad.

Minnen och maskulinitet

Kaliningrads arkitektur och stadsrum vittnar om att den lokala historiska kulturen tydligt präglas av maskulinitet. De historiska representationernas medelpunkt är berättelser om krig, territoriell expansion, militärt hjältemod och krigskonst. Men vems? Först och främst, naturligtvis, Tsarrysslands och Sovjetunionens. Detta syns nästan överallt; i staden och i området stöter man på många monument till den ryska krigsmakten och till framstående statsmän och militära ledare. Intressant nog blev 2004 även kejsarinnan Elisabet, dotter till Peter den Store, förevigad just som militär ledare och ”statsman”. Kejsarinnan, under vilkens styre Ostpreussen kort hamnade under rysk kontroll, förärades en ryttarstaty i dagens Baltijsk – en sällsynt avvikelse från kanon för hur kvinnor porträtteras, och inte bara i rysk och sovjetisk tradition.

Statyn över kejsarinnan Elisabet

Statyn över kejsarinnan Elisabet

Tyngdpunkten i områdets minneskultur vilar dock på andra världskriget, det Stora Fosterländska Kriget, vilket framgår av alla de minnesplatser, böcker och berättelser som erbjuds turisterna. Detta är föga förvånande, eftersom kriget här inte bara associeras med ett avgörande kapitel i Rysslands lika triumffyllda som tragiska historia, utan också med en skapelsemyt. Efter krigets slut försvinner 1946 den tyska staden Königsberg från kartan och det sovjetiska Kaliningrad uppstår i dess ställe.

Minnesbördor och valda minnen

Moderna minnesbevarande strategier och sätt att förhålla sig till kulturarvet beror till stor del på hur det kulturella minnet fungerar, på hur man i ett samhälle artikulerar det som den franske statsvetaren Georges Mink kallar för minnesbördor och valda minnen. Det komplexa och motsägelsefulla samspelet mellan dessa två komponenter är särskilt påtagligt i städer som Kaliningrad/Königsberg, där minnen från det inte så avlägsna förflutna ofta ter sig som en börda som framkallar bilder av den ”främmande”, ”fientliga” kulturen. Denna gör sig hela tiden påmind genom arkitektur, skönlitteratur och folklore.

Förfallna och nyrenoverade gamla tyska villor.

Förfallna och nyrenoverade gamla tyska villor.

Det är ett välkänt faktum att minnen från den förkrigstida staden envist suddades bort under sovjettiden. Icke desto mindre överlevde i viss mån det tysk-preussiska arvet, tack vare minnesbördan både hos den fördrivna tyska befolkningen och hos de första sovjetiska nybyggarna, men också genom det selektiva minnet hos den sovjetiska kulturelit för vilken den tyska högkulturens meriter (t.ex. Kant och Hoffmann) förtjänade omnämnande och respekt.

Bevarade inskriptioner på tyska kan ses på flera gamla byggnader.

Bevarade inskriptioner på tyska kan ses på flera gamla byggnader.

Det fanns dock andra inslag i arvet från Königsberg som trots sin unika betydelse inte gick att anpassa till den sovjetiska ideologiska versionen av det förflutna. Detta gällde inte minst symbolerna för preussarnas krigskonst och flerhundraåriga politiska dominans i detta land, i Kaliningrad t.ex. det kungliga slottet och fortifikationsbyggnaderna som är utspridda i staden och dess omnejder. Slottets sorgliga öde är välkänt: år 1968 beslutade de lokala myndigheterna att slutligen utplåna de herrelösa ruinerna i stadens centrum. I stället byggdes som en symbol för en ny era det enorma och klumpiga Dom Sovjetov, sovjeternas hus.

Dom Sovetov i bakgrunden, där slottet tidigare stod. I förgrunden den renoverade katedralen.

Dom Sovetov i bakgrunden, där slottet tidigare stod. I förgrunden den renoverade katedralen.

De flesta fortifikationsbyggnaderna gick dock inte ett lika dystert öde till mötes. Efter kriget övergick de flesta välbevarade befästningarna i den sovjetiska arméns ägo, vilket å ena sidan under många decennier gjorde dem ”osynliga” för allmänheten, men å andra sidan konserverade dem i deras ursprungliga funktion och förskonade dem från ett annars oundvikligt förfall. När armén i början av 2000-talet började sälja och hyra ut sina fastigheter i stor skala hamnade många fortifikationsbyggnader i andra händer. Det visade sig dock att varken de lokala eller de federala myndigheterna kunde erbjuda en övergripande plan för bevarande och anpassning av fortifikationsstrukturerna för icke-militära ändamål. Därför förvandlades de i karakteristiskt rött tegel enhetligt byggda befästningarna till en skådeplats för enskilda initiativ, experiment och lekar med det förflutna.

Varför titta på militärarkitektur?

Det var en av mina kollegor i Lviv, en specialist på militärhistoria, som rådde mig att närma mig Kaliningrads tyska arv genom att undersöka hur det står till med de gamla preussiska befästningarna. Tanken tycktes mig först vara excentrisk, för att uttrycka det milt – varför just militär arkitektur, och vad är det för mening med att fördjupa sig i hur kryphål är placerade eller hur brunnar och diken är konstruerade?

Men till slut vann nyfikenhet och insikten att fortifikationsbyggnader kan vara intressanta minnesplatser. Och det visade sig att dagens transformationer av fort, torn och portar öppnar en unik möjlighet att förstå hur ambivalent minnet av Königsberg är i dagens Kaliningrad, och vilka problem och möjligheter som är förknippade med kulturarvsarbete i staden.

Fort nr 5 – Det Stora Fosterländska Kriget

Jag inledde min rundvandring i fort nummer 5, Friedrich Wilhelm III, som nuförtiden hyser en avdelning av det konsthistoriska museet. Det är inte överraskande att en utställning om Stora Fosterländska Kriget placerats i detta fort, som försvarades desperat av tyskarna. Femton sovjetiska soldater fick titeln Sovjetunionens Hjälte för erövringen av fortet. Omedelbart vid ingången möts man med detaljer som ska generera omedelbart igenkännande. Ur högtalarna ljuder sånger om kriget på hög volym, utanför kan man ta ”stoppa-in-huvudet”-bilder, militär teknik finns överallt. Populär litteratur, souvenirer och filmer om kriget finns till försäljning.

"Vi är från Königsberg".

”Vi är från Königsberg. 1941-1945”.

Utställningen i den första salen är ganska traditionell: inledningen av det Stora Fosterländska Kriget, striderna i regionen, stormningen av Festung Königsberg. Jag noterade dock särskilt två utställningar som antyder att omfattande förändringar i den traditionella synen på hur kriget skall presenteras möjligen är på väg. För det första erbjuder museet en utställning med bilder som togs i Ostpreussen strax efter kriget. Intressant nog åtföljs varje foto av utdrag från intervjuer med de första sovjetiska bosättarna som konfronterades inte bara med en mycket annorlunda vardagskultur, utan också med dess tyska bärare, som var kvar i området fram till 1951. Många stycken tyder på att de sovjetiska nybyggarna upplevde en kulturchock, men också på ganska odramatisk interaktion med den tyska lokalbefolkningen. Den andra utställningen – ”Tyskarna mot Hitler” – har utvecklats i samarbete med minnescentret Det tyska motståndet i Berlin. Syftet med denna utställning, liksom med den föregående, är att dekonstruera den demoniska bilden av de ”tyska fascisterna” som länge har dominerat berättelsen om kriget. Ändå märks det att denna nya semantiska accent inspirerad av europeiska minneshanteringsmodeller i stort är ganska kontroversiell. En guide på muséet menade att utställningen ”Tyskarna mot Hitler ” först och främst är till för att muntra upp tyska turister som under sina besök i museet drabbas av dubbla känslor av skuld och av smärta över sin förlorade hembygd.

Fort nr 3 – Paintball och rollspel

Om fort nummer 3, Friedrich Wilhelm I, visste jag bara att det var en av de största och bäst bevarade forten i Kaliningrads förorter och att man kan beskåda det på egen hand. Att hitta denna imponerande och liksom övriga fort i nygotisk stil uppförda röda tegelbyggnad var dock inte lätt. Lyckligtvis fick jag hjälp att hitta vägen genom skogen av Dima – en kille i 20-årsåldern, som också, fick jag senare veta, är en av fortens inofficiella guider och ”väktare”. Det visade sig att detta fort, som den sovjetiska militären tidigare gjort inte särskilt lyckade försök att anpassa till sina behov, numera är uthyrt till en privatperson.

Fort nr 3

Fort nr 3

Den nuvarande förvaltaren av den enorma byggnaden ser fortet främst som en tillfällig inkomstkälla, och hyr ut dess territorium till olika evenemang. Vanliga kunder är ”rekonstruktörerna” (deltagare i militära rollspel), och på senare tid även paintballfantaster som kommer till fortet för att beskjuta varandra och väggarna med exploderande färgkulor. Dima och hans vän Andrej anser att en sådan hantering av fortet är rent barbarisk. Dessa unga människor, som arbetar på ett byggföretag i staden, ser fortet som ett fantastiskt intressant militärt objekt, romantiskt och mystiskt, fullt av hemligheter och dolda faror, och menar att det därför förtjänar en respektfull behandling. Det var i detta fort som en del av den anrika samlingen från Kungliga slottets museum hittades, undangömd under kriget av tyskarna. Till och med ytliga utgrävningar kan här ge intressanta fynd, främst ammunition och andra militära föremål. Fortet utstrålar en otäck aura, eftersom de många oskyddade brunnarna och ventilerna i de mörka gallerierna nyligen blivit dödsfällor för nyfikna lokala barn och oförsiktiga turister. I fortet säger sig en av dess frivilliga väktare nyss ha fotograferat mystiska fantomer i form av ljusa fläckar flera nätter i rad.

För volontärerna, som av fortets förvaltare tillåts att sköta om territoriet och tjäna en liten slant på de få turisterna, är fortet en ovanlig hobby som ger dem en känslomässig kick och möjlighet att jobba med händerna och bokstavligen röra vid det förflutna. Killarna älskar ”sitt” fort och skulle i framtiden vilja öppna ett museum, för att ställa ut de upphittade föremålen och visa fortets historia på ett modernt interaktivt sätt. För dessa planer har de tyvärr varken finansiering, myndighetskontakter eller gedigna expertkunskaper.

På en annan plats i området, i Insterburg (nu Tjernjachovsk) har dock eldsjälarna med hjälp av professionella historikers, konstvetares och formgivares expertkunskap kunnat öppna upp den tyska ordens gamla slott för turism och storskaliga kulturevenemang.

Bärnstensmuséet – estetik framför politik

Att imponerande och välbevarade fortifikationsbyggnader kan anpassas till välbehövliga lokaler för museer insåg man i Kaliningrad för länge sedan. 1979 öppnades ett bärnstensmuseum (det enda i sitt slag i Ryssland) i Donatornet som är pittoreskt beläget vid Övre dammen.

Man skulle kunna tro att en mineralutställning har lite att göra med hur man framställer historiska växlingar. Dock visade det sig att det inte går att berätta sammanhängande om utvinning och konstnärlig bearbetning av bärnsten utan att nämna att det lukrativa hantverket varit utbrett vid Östersjökusten sedan urminnes tider. Det går heller inte att komma ifrån den världsberömda statliga bärnstensmanufakturen (Der Staatlichen Bernstein-Manufaktur) i Königsberg, eller det resultatlösa sökandet och framgångsrika återskapandet av bärnstensrummet som stals under naziockupationen från slottet i Tsarskoje Selo utanför dåvarande Leningrad. Dagens utställning anknyter till dessa historiska ämnen. Dessutom planerar man snart att öppna en avdelning i Statliga Bärnstensmanufakturens gamla lokaler. Tatiana Suvorova, Bärnstensmuseets direktör, betonar för mig att historisk kontinuitet utgör grunden för museets konceptuella vision. Ändå förskjuts ”politiken” i hennes berättelse till bakgrunden, medan ”estetiken” i stället träder fram. Att museets är placerat i en före detta militär byggnad i omisskännligt preussisk stil förklaras också med främst estetiska och praktiska överväganden. Eftersom museets koncept främst är estetiskt bör det vara inhyst i en estetisk och välbevarad byggnad. Estetisering är dock en strategi även för omdefinieringen av andra militära anläggningar i Kaliningrad.

Militäranläggningar som restauranger och konstgallerier

Bärnstensmuséet var den första befästningen i Kaliningrad som renoverades och framgångsrikt anpassades till civila behov. Under en lång tid efter 1991 var det dock fortfarande oklart vad som bör göras med mindre lyckosamma preussiska militära anläggningar som man inte i sovjetisk anda ville använda som lagerlokaler och verkstäder. Den materiella storskaligheten (för att dra in elledningar måste man borra genom en och en halv meter tjocka väggar vilket naturligtvis kostar pengar), de arkitektoniska egenskaperna och lokaliseringen av många byggnader har kylt ivern hos de potentiella investerare som här ville satsa på kommersiellt attraktiva projekt. Hittills har man lyckats omvandla en del torn, grindar och redutter till restauranger och barer. En av de mest rekommenderade restaurangerna i Kaliningrad är Fiskgården (Rybnyj dvor) i före detta Rossgarten Tor (Rossgartenskije vorota) intill Bärnstensmuséet. I samband med stadens 750-årsjubileum 2005 hölls här en officiell middag där självaste president Putin var närvarande. En skylt vid restaurangens ingång som berättar om denna händelse är ett bra exempel på hur man skapar nya minnesplatser i miljöer där det levande minnet av den äldre och främmande kulturen är i stort sett obefintligt. Ofta försöker man då återuppliva denna kultur genom oreflekterad nostalgi och fetischistiska inslag eller strategier. Som exempel kan nämnas en mysig restaurang i Wrangeltornet vars vackra runda sal i rött tegel värms upp med renoverade eldstäder.

Wrangeltornet, numera restaurang.

Wrangeltornet, numera restaurang.

Väggarna i restaurangen är dekorerade både med igenkännbara tyska antikviteter och med tavlor från sovjettiden.

Inredningsdetalj från restaurangen i Wrangeltornet.

Inredningsdetalj från restaurangen i Wrangeltornet.

De portar och torn som ligger i Kaliningrads centrala del har på den senaste tiden uppmärksammats av stadens kulturella elit. Sackheimerporten (Sackheimer Tor), som tidigare använts som lager, verkstad och som diskotek, överlämnades 2013 till Kaliningrads fotoförening och blev en mötesplats för kreativa unga fotokonstnärer. Jurij Seliverstov och Dmitrij Selin som ligger bakom Sackheimportens omvandling till galleri och konsthall, berättade för mig om sina framtida planer och om redan genomförda projekt. De anordnade Sackheimsdagarna efter stadsdelen som gav sitt namn till porten. Man arrangerade då en fotoutställning om Sackheims historia och erbjöd guidade turer i området. Sackheimerportens utveckling till en permanent mötesplats för konstnärer och konstintresserade bromsas dock upp av brist på finansiering för den grundliga renovering lokalen behöver. Liknande planer finns att återuppliva det närliggande tornet Kronprinsen, där man vill öppna ett nationellt centrum för modern konst. Också i detta fall hindras planerna av omfattande renoveringsbehov.

Friedländerporten

Svårigheterna till trots har det blivit ganska vanligt att mindre befästningar i stadens centrum omvandlas till kulturinstitutioner. I slutet av 1990-talet skapades på icke-officiellt initiativ ett lokalhistoriskt museum som fokuserar på stadens förkrigstida vardagsliv. Muséet placerades i Friedländerporten (Friedländer Tor). När dammarna i vad som kallas Komsomols 40-årsjubileumspark rengjordes hittade man en mängd militära och vardagliga föremål. Parkens tidigare direktör, som lyckligtvis var amatörhistoriker och samlare, såg till att fynden kom att ställas ut i Friedländerporten, och med tiden övertygades stadsadministrationen att här inrätta ett museum om förkrigstida stadskultur.

Friedländer Tor.

Friedländer Tor.

Personalen berättade att tjänstemännen inledningsvis var svalt inställda till idén om en ny utställning om ”den gamla staden”. Dåvarande borgmästaren Jurij Savenko tittade skeptiskt på exponaterna, och när han fick veta att personalen hade sökt medel för en kort pedagogisk film om Königsberg hos oligarken Potanins stiftelse lär han ha sagt att ”om ni någonsin får ett öre för detta, ska jag ge er min månadslön”. Han fick se till att hålla sitt löfte. Sedan år 2008 är Fridlandskije vorota det enda muséet i Kaliningrad som är underställt stadsadministrationen. Det utökar sina utställningar, deltar i internationella projekt och lockar fler och fler besökare. Utställningens höjdpunkt är en virtuell rundtur längst det gamla Königsbergs gator. En konstnärligt klippt halvtimmesfilm projiceras på Friedlandsportens dörr samt på gatustenarna utanför, vilket skapar en unik närvaroeffekt.

Även muséer i andra fortifikationsbyggnader arbetar multimedialt. Muséet i Kungaporten (Königstor, Korolevskije vorota) handlar om Peter den Stores första storskaliga diplomatiska insats i Europa, och det i Friedrichsburgsporten rymmer det kulturhistoriska centret ”Skeppens återuppståndelse”. Båda byggnaderna tillhör Världsoceansmuseum, stadens största, och är dessutom kraftfullt finansierade med federala budgetmedel. De är grundligt renoverade, välutrustade och används även till en mängd olika populära evenemang som kurser, konferenser, diplomatiska möten etc. Muséerna domineras konceptuellt av berättelsen om de mångfacetterade relationerna och samarbetet mellan Ostpreussen och Ryssland.

Фото 13

Renoveringen av dessa portar inför 750-årsjubiléet är ett exempel på ett lyckat internationellt samarbete där tyska, polska och ryska institutioner deltog. Numera pryds Kungaportens fasad med fint återställda porträtt av Königsbergs forna härskare: den tjeckiske kungen Ottokar II Przemysl som grundade staden år 1255, och den förste preussiske kungen Fredrik I och den mäktige hertig Albrekt I. Det visade sig vara svårt att återställa skulpturerna då sovjetiska soldater efter att Königsberg erövrats i april 1945 behandlade dem så som många andra ”fascistiska symboler” och hänsynslöst slog sönder figurernas huvuden och händer. Avbildningar av preussiska militära ledare räddades från en symbolisk ”avrättning” endast på Rossgartenporten. Anställda på det intilliggande Bärnstensmuséet berättade att porträtten av de preussiska generalerna Scharnhorst och Gneisenau ”benådades” av en sovjetisk överste som i sista stund blev informerad om att generalerna inte var ”fascister” utan Rysslands allierade i kriget mot Napoleon.

Inte bara ressentiment

Inställningen till Königsbergs kulturarv har genomgått stora förändringar. Om kategoriskt avvisande och kylig likgiltighet var typiskt för efterkrigstiden, ger det känsloläget nu successivt vika för mer komplexa idéer, attityder och sätt att interagera. Max Popov, en känd fotograf från Kaliningrad som förra året gav ut ett vackert illustrerat album med titeln Parallellt minne. 150 år av Königsbergs och Kaliningrads historia i fotografier, beskriver den allmänna inställningen till Königsberg i dagens Kaliningrad som ressentiment, d.v.s. ”en känsla av svaghet eller underlägsenhet, men också avundsjuka mot ”fienden”/som/ leder till att man fostrar värdesystem som förnekar ”fiendens” värderingar”. Denna filosofiska term, som togs i bruk av Nietzsche och numera flitigt används i akademisk diskurs (t.ex. i Liah Greenfelds imponerande studie om nationalismens olika typer), blottlägger de dolda motsägelser och den komplexitet som präglar uppfattningar om ”den andre”. Där förenas förnekelse och nästan erotisk attraktion, samt önskan att både imitera och förtrycka.

Modell över Königsbergskatedralen och dess tidigare omgivningar, i katedralens museum.

Modell över Königsbergskatedralen och dess tidigare omgivningar, i katedralens museum.

De tankar om det historiska arvet Kaliningradborna delade med mig antyder att negativ inställning och förnekelse, som oftast förknippas med ressentiment, med all sannolikhet inte längre är det viktigaste inslaget i bemötandet av det tyska förflutna. Nuförtiden är bemötandet till stor del situationsbetingat och präglas av människornas sociala bakgrund och kulturella kapital. Poeten Boris Bartfeld, ordförande i Kaliningradavdelningen av Ryska författarförbundet och ägare till hotellen Sagoberättarens hus (Dom skazotjnika, en hänvisning till E.T.A. Hoffmann) och Albertina (namnet på det berömda universitet i Königsberg), är övertygad om att för Kaliningradborna kan det preussisk-tyska kulturarvet bli ”en språngbräda till framtiden, så som för en pojke som griper tag i kanten på ett staket och i farten hoppar över till andra sidan.”

Denna syn på kulturarvet som resurs delas inte av Alexandra Artamonova, som är en författare och journalist från den yngre generationen. Hon växte upp i ett gammalt tyskt hus där av en slump inte bara gamla möbler utan också små vardagliga föremål från de tyska invånarna blivit kvar. I skänken bevarades som en relik en figurin i porslin som föreställde en trumslagarpojke. Artamonova frågar sig:

”Vad är kulturarv? Det är vad överförs från generation till generation inom en familj. Dessa stolar, detta husgeråd har vi inte ärvt, de är hittegods, en skatt. De tillhör inte oss, utan vi har fått bevara dem tills deras rättmätiga arvingar kommer till oss och ber att få dem tillbaka. Vi får aldrig slänga dem, det är oetiskt, men för oss är de hieroglyfer som vi själva inte kan avkoda.”

Fort nr 1 – Stas Laurušonis

Dessa i någon mening polära inställningar till det tyska kulturarvet interagerar på olika sätt i praktiken. Låt oss åter ta den preussiska militärarkitekturen som exempel på Kaliningradborna attityd. Med hjälp av ”snöbollsmetoden” blev jag bekant med en av de intressantaste personligheterna som arbetar och lever i nära anknytning till forten. Stas Laurušonis är känd som Fort nummer 1, Steins, väktare. På grund av olika omständigheter har han och hans familj bott i fortet i mer än tio år. Mellan fortet och familjen har en symbios formats: kolossen i rött tegel ger tak över huvudet och extrainkomster till dem som adopterade den, medan människorna bebor det och inte låter det omvandlas till ruiner besegrade av naturen.

Fort nr 1, där Stas Laurusonis med familj bor.

Fort nr 1, där Stas Laurusonis med familj bor.

I sitt omfattande bibliotek har Laurušonis samlat många böcker om befästningar och annan arkitektur i Europa. I en av salarna ställer han ut ammunition och husgeråd som hittats på fortets territorium, i en annan ligger prydligt stapplade trästockar – resterna av en gammal träbro som arkeologer inte kunde ta med sig efter en utgrävning, i ytterligare en finns säckar med mänskliga kvarlevor som hittades vid en annan utgrävning, och lite längre bort – byggmaterial. Gravstenar med inskriptioner på tyska – antagligen rester av krigsgravar från 1920-talet – har nyss lastats ut på den stora gården intill fortets huvudbyggnad.

Tyska hjälmar ur Stas Laurusonis samling.

Tyska hjälmar ur Stas Laurusonis samling.

Trots sin uppenbara passion för samlande av historiska föremål funderar Stas inte på att omvandla fortet till ett museum. Hans attityd till fortet kan snarast beskrivas som ett slags ekologism. Han förklarar sin säregna syn å ena sidan med sin uppväxt i en blandad litauisk-rysk familj, som har gett honom möjlighet att jämföra olika kulturellt grundade sätt att förhålla sig till arkitektoniska monument. Å andra sidan är han en ståndaktig motståndare till ”sovjetiskhet” som mental inställning. Stas är övertygad pacifist och blev på grund av detta under sovjettiden, i likhet med många andra som vägrade att tjänstgöra i den sovjetiska armén, skickad till en psykiatrisk klinik. Hans nära förhållande till fortet beror varken på en särskild förkärlek för militärproblematik eller på identifikation med ”tyskhet”.

”Rekonstruktörerna” – krigslekar i Fort nr 2

Dessa drag kännetecknar däremot de ”rekonstruktörer” som regelbundet samlas på Fort nummer 2, Bronzart, som också hålls under uppsikt av Stas.

Fort Nr 2

Fort Nr 2

Just i detta fort hade jag turen att få syn på människor med denna ovanliga hobby. En grupp på sju-åtta personer i gråa uniformer med lättigenkännliga militära symboler från Tredje Riket kom till platsen i sina Mercedesar och Fordar. I bilarna fraktade de replikor av tyska vapen, korgar med mat och ölbackar. Efter en kort genomgång ställde Stas fortet till deras förfogande. Vilka är dessa människor? De flesta är småföretagare, poliser, tjänstemän – alltså ganska välbärgade människor. Kopior av tyska uniformer och vapen är inte billiga på den svarta marknaden, och till och med för att skjuta på skoj och ha en picknick på fortet måste man betala åtskilliga tusen rubel.

Fynd från Fort nr 2.

Fynd från Fort nr 2.

Under ett samtal över en kopp te i en provisorisk lägenhet i fort nummer 1 frågar jag Stas huruvida de rika ”rekonstruktörerna” någonsin har kommit till honom med förslag om att betala för en sanering av territoriet eller för renovering av byggnaden. Stas ler återhållsamt:

”Varför skulle de? Och vad kan i själva verket en sådan renovering ge? När jag hör det ordet får jag gåshud. I vårt fall innebär det att göra saker på sitt eget sätt, att tillåta förändringar. Forten har redan gjort sitt, i det stora hela behövs de inte, det är praktiskt taget omöjligt att hitta en modern användning för dem. För mig är det viktigt att ”mina” och andra fort inte ska försvinna. För mig är de arkitektoniska monument och en del av det lokala landskapet. Om det finns någon här som är villig att betala för att spela spel – låt dem göra det! Men innan någon börjar hugga ned buskarna där borta bör han tänka igenom mycket noga vad det kan leda till, eftersom det kommer att påverka byggnaden.”

Stas avstår från att komma med moraliska pekpinnar när det gäller ”rekonstruktörernas” förkärlek till Wehrmachtuniformer och föremål med nazistiska symboler. För Stas, som är en övertygad antisovjetjik med buddhistiska inslag i sin livsfilosofi och en person som kan de litauiska berättelserna om andra världskriget väcker hans ryska landsmäns subkulturella nostalgier inga särskilt starka känslor. Istället bedömer – och fördömer – han mer än gärna regeringens korruption, byråkraternas likgiltighet för kulturmonument, den ohejdade konsumtionismen och storhetsvansinnet som präglar olika stadsprojekt.

Hans tankar om det förflutna och om det arkitektoniska arvet kan å ena sidan ses som exotiska och protestinriktade, men är å andra sidan ganska typiska för människor som hör till den sista sovjetiska generationen. Och detta är bara en liten del av det material ur vilket nutidens minneskultur i Kaliningradregionen utformas.

Hur pass välbehövliga och produktiva idéerna är återstår att se i framtiden.

Gästinlägg: Om folkrörelser och folkstyre

Om Hilding Johanssons memoarer

Dagens gästinlägg har författats av Kristian Nilsson från Tankesmedjan Verklighetens Tolks Smålandskontor, som tidigare medverkat på bloggen med en text om motsättningen mellan ett nationalstatsbaserat och ett kosmopolitiskt medborgarideal. Denna text handlar om en tung företrädare för 1900-talets arbetarrörelse och dennes syn på folk, folkrörelser och folkstyre. Temat är i högsta grad relevant även för vår samtid, och vår förhoppning är att läsaren i texten förutom andlig vederkvickelse också ska finna medborgerlig inspiration.

___

“Grunden för folkstyrelsen är att många människor intresserar sig för de gemensamma angelägenheterna. Skulle människorna över lag strunta i dessa och helt gå upp i det privata, förlorar demokratin sin grundval. Flera av folkstyrelsens former kunde kanske bevaras, men det bleve ett annat politiskt system än det nuvarande.” (s. 231)

Citatet är taget från Hilding Johansson memoarbok. Memoarer – demokrati och politik. Boken skrevs i början av 1990-talet, men gavs ut först 2013 efter att hans änka renskrivit det handskrivna manuskriptet. Boken är utgiven av Hjalmarson & Högberg bokförlag.

hilding-johansson-memoarer

Hilding Johansson (1915-1994) var en ledande socialdemokratisk politiker från Västergötland som var verksam i kommunpolitik (Trollhättan), landstingspolitik (Norra Älvsborg) och i rikspolitiken (framför allt i riksdagens konstitutionsutskott).

Johansson kom från enkla omständigheter, fadern dog när Hilding var ung. Den unge Hilding hade dock ambitionen att att studera och kunde trots stora svårigheter läsa både på gymnasium (Vänersborg) och universitet (Göteborg). Johansson försvarade en doktorsavhandling i statskunskap 1947.

Johansson växte upp i en miljö inom arbetarklassen som ofta beskrivs som skötsam av bland annat idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i boken Den skötsamme arbetaren. Johansson beskriver livet för sin barndoms familj och dess umgänge som:

“De tillhörde industriarbetargruppen och utmärktes av stor skötsamhet. Man arbetade hårt, hushållade strängt med de begränsade inkomsterna, var rädd för ekonomiska äventyrligheter, särskilt lån, levde helnyktert eller näst intill, bildade sig och hade omtanke om barnens fortsatta studier efter folkskolan.” (s. 29)

Denna skötsamhetskultur uppstod inte med den industriella revolutionen. Johansson fortsätter: “I mitt fall hade skötsamhetsmentaliteten till en del luthersk grund, som jag tagit i arv från mina föräldrar. I sin tur hade de ärvt den från flera tidigare generationer.”

Johansson tycker att mycket var bra med denna kultur, men att han och andra vände sig mot det kuvande inslaget inom lutheranismen: “Däremot har jag opponerat mig mot Luthers teser om undersåtlighet och underdånighet.” (s. 29)

Denna skötsamhetskultur tog Johansson med sig till Folkrörelsesverige och det politiska livet. Han blev särskilt aktiv inom nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsens politiska gren, d.v.s Socialdemokraterna.

Johansson utvecklade sin syn på politik och demokrati i en tid då demokratin och friheten i Sverige hotades av nazism och kommunism. Han lärde sig redan under skolåren på 1930-talet att formulera sin inställning till demokrati och folkstyrelse i debatter med “nazister och halvnazister” samt andra motståndare till det demokratiska folkstyret (s. 45-48).

Folkrörelserna och demokratin

Enligt Johansson är det i mångt och mycket folkrörelserna som utgör grunden för det demokratiska folkstyret i Sverige:

“Det finns ett för Sverige mycket karaktäristiskt samband mellan folkrörelserna och folkstyrelsen. När folkrörelserna bröt igenom var det en stark motsättning mellan deras demokrati och privilegiestyrelsen i stat och kommun. Då de bredde ut sig fick man ett nytt element i det svenska samhället. Det torpederade den härskande ordningen som byggde på att inkomst och förmögenhet gav privilegium att styra. Många folkrörelser engagerade sig direkt för vidgad eller allmän rösträtt. Alla öppnade vägen för en ny ordning genom sin egen styrelse och verksamhet.

Många lärde sig i folkrörelserna demokrati genom att praktisera den. Rörelseföreningarna var den stora demokratiskolan. I allmänhet iakttog man mycket strikta former för besluten. Samtidigt lärde man sig ta ansvar. Diskussionernas vågor gick ibland höga. Man lärde sig ge och ta skäl, jämka och kompromissa. Som regel byggde ordningen på att varje medlem hade rätt att delta i besluten och ägde en röst.” (s. 83)

Stora delar av befolkningen har skolats in i en kultur av konflikthantering och beslutsfattande som bygger på en strikt formalism som tillåter debatter med stora motsättningar och där beslut tas genom röstförfarande där varje medlem har en röst. Johansson betraktar motsättningar som naturliga och kommer man inte till en acceptabel kompromiss tar man till omröstning där minoriteten godtar majoritetens beslut.

Vilka är folket i folkrörelserna?

Johansson menar att “folket” i folkrörelserna inte inkluderar alla invånarna i Sverige. Folket står i en motsättning gentemot eliten eller överklassen:

“Det är den gamla uppdelningen i herrar och folk som går igen. Ser man historiskt på de organisationer som  brukar betecknas som folkrörelser i Sverige, finner man att de har sin överväldigande medlemsanslutning från de nedre samhällsklasserna.

Det fanns “herrar” inom frikyrkor och nykterhetsföreningar, t.ex. lektorer, fabrikörer och officerare. Men de var få. De flesta medlemmarna var bönder, arbetare, handlare och hantverkare. Folkskolelärarna som trädde fram som ledande krafter inom båda rörelserna räknades inte som “herrar””. (s. 94-95)

“Folkrörelserna var nederklassrörelser. Deras historiska roll var att väcka, mobilisera och lyfta dessa klasser. Fortfarande kan de sägas utgå från de lägre samhällsklasserna. Också i denna betydelse har ordet folk täckning i verkligheten. Därför träder folkrörelserna fram som stora, självständiga nederklassbaserade grupperingar.” (s. 95)

Det bör poängteras att Johansson inte påstår att folkrörelserna var (är) stängda för personer från högre samhällsskikt. Dessa fick (får) dock anpassa sig till den “folkliga” och demokratiska jämlikhet som rådde (råder) inom de olika organisationerna:

“Den demokratiska miljön låg också i att det fanns en likställighet i förhållande till rörelsen mellan medlemmarna. Det kunde finnas medlemmar som omgavs med en betydande auktoritet och höjdes över de vanliga medlemmarna. Det kunde vara svårt att bryta den rangordning som yrke och social ställning innebar i det dåtida samhället. Det kunde vara en lektor, en präst eller en redaktör. Man kunde ha svårt att titulera dem med du utan använde sig av yrkestitel. Men de uppfattades som medlemmar och hade i varje fall inte mer än en röst i voteringarna.” (s. 83-84)

Folkrörelsernas utveckling och framtid

Johansson såg hur folkrörelserna blev allt starkare från 1930-talet, men att tyngdpunkten förskjutits från de idédrivna och identitetsbaserade folkrörelserna som nykterhetsrörelsen till de mer intressedrivna rörelserna som idrottsrörelsen. Detta trodde han var en process som skulle fortsätta även i framtiden (s. 102-113).

Att de moderna folkrörelsernas form och innehåll på många sätt skiljer sig från tidigare minskar enligt Johansson inte deras betydelse för den ständiga skolning i demokrati som är nödvändig för en välfungerande demokrati:

“Också efter det demokratiska genombrottet utgör folkrörelserna grunden för folkstyrelsen. De fortsätter att vara demokratiska miljöer och medborgarskolor. Man lär sig demokrati genom att praktisera den. Generation efter generation får träning i demokrati som är av grundläggande betydelse.” (s. 84)

Gästinlägg: Kulturella minnen i Lviv – Idéernas museum och Franz Josefs huvud

Etnologen Eleonora Narvselius från Centrum för Europaforskning i Lund skriver idag ett gästinlägg på bloggen. Eleonora ingår tillsammans med arkitekten och byggnadsvårdsexperten Bo Larsson och bloggens ägare i ett forskningsprojekt vid LU finansierat av Riksbankens Jubileumsfond om hanteringen av det multietniska kulturarvet i fyra öst- och centraleuropeiska städer. Eleonora skriver där om Lviv i Galizien, som också är hennes födelsestad, medan jag, som framgått i några inlägg på bloggen, fokuserar på Tjernivtsi i Bukovina.

Bilderna är Eleonoras om inte annat framgår av bildtexterna.

Källarvalvet i den gamla stenbyggnaden vilar i halvdunkel, och de massiva väggarna dämpar ljuden från den livliga gatan utanför. Vi befinner oss i Lviv, i en underjordisk del av det väldiga Bernardinerklostret, byggt på 1700-talet i barockstil. Platsens mystiska atmosfär stimulerar fantasin och passar utmärkt för långa samtal.  Mannen som pratar med mig medan han sippar det otroligt aromatiska kaffet är energisk, kortklippt och muskulös. Utseendemässigt påminner han mest om en brottare eller en postsovjetisk affärsman med halvkriminellt förflutet. Skenet bedrar dock, för Oles’ Dzyndra är ingen dunkel figur utan en respekterad konstnär, med utbildning som arkitekt och glasgjutare i bagaget och med många bollar i luften. I likhet med många andra kreativa Lvivbor strävar han efter att vara ekonomiskt oberoende.

Därför driver Dzyndra restaurangen Trapezna där vi befinner oss. Men främst är han en av de eldsjälar vars originella och smått galna idéer – som inspirerats av den västukrainska huvudstadens rika kulturarv – har präglat Lvivs kulturliv i drygt tjugo år. Dzyndras hjärtebarn och mest kända verksamhet är Idéernas museum (Muzej Idej), som länge har längre tjänat som hamn för olika konstnärliga projekt som sätter individens möte med historia och minnenas omvandlingskraft i fokus. Muséet och betydelsen av kulturella minnen i Lviv blev därför det givna ämnet för vårt samtal.

Bildkollage berättar om Idéernas museum i Lviv.

Bildkollage om Idéernas museum i Lviv.

I dagens Lviv, tidigare huvudstad i den forna österrikiska provinsen Galizien, råder det ingen brist på idéer om vilka kulturella minnen och episoder ur stadens mångkulturella förflutna som bör räddas från glömska och komma alla till godo. Ukrainas självständighet – för vilken den kulturella och politiska mobiliseringen som började just i Lviv under det sena 1980-talet spelade en mycket viktig roll – aktualiserade ett sökande efter ett självständigt historiskt narrativ. En ny ukrainocentrisk berättelse, som länge burits upp av den antikommunistiska ukrainska diasporan i USA och Kanada, producerade starka bilder av en lidande nation. Denna kanoniserade version av nationens förflutna förlamade dock mer än den inspirerade, och fokuserade nästan uteslutande på tragik och martyrskap. Då den inte erbjöd någon optimistiskt motvikt har den också börjat ifrågasättas.

Utan att direkt sätta sig mot det nationella historieberättandet började Lvivs akademiska och kreativa publik stegvis vända blickarna mot stadens kulturella och historiska mångfald. Anspelningar på polackernas, judarnas, österrikarnas, tyskarnas och armeniernas närvaro genom historien hittar man lätt i arkitekturen, i litterära verk och i de historiska minnen som återberättas i många galiziska familjer. Med olika förevändningar och i olika skepnader lyfts de numera fram, förmedlas, dekontextualiseras, bagatelliseras och kommersialiseras. Minnena av den rysk-sovjetiska epoken är dock fortfarande alltför brinnande färska för att kunna omvandlas till ett ”användbart förflutet”. Den historiska mångfald som utplånades från Lviv i och med Förintelsen och efterkrigstidens fördrivningar av stadens polacker har emellertid hunnit ”kallna”. Gradvis har den blivit en källa till exotiska, attraktiva, gulliga, excentriska, romantiska och kaxiga representationer som tillsammans tjänar som motvikt till den övervägande svartvita, tragiska nationella historien. Att de sistnämnda egenskaperna ofta i Lviv ses som bärande för ”vår egen” ukrainska historia bekräftas av de skandaler och kontroverser som uppstod när andra nationer började påminna om sitt tragiska förflutna i Lviv och Galizien.

Restaurerad väggmålad butiksreklam på polska och tyska i centrala Lviv. Foto Niklas Bernsand.

Restaurerad väggmålad butiksreklam på polska och tyska i centrala Lviv. På andra hus finns även jiddischspråkig väggreklam. Foto Niklas Bernsand.

Oles’ Dzyndras syn på Lvivs förflutna är visserligen säregen och personlig, men hans konstnärliga reflektioner kan också förklaras utifrån de ovannämnda tendenserna i postsovjetisk minneskultur och minnespolitik i Västukraina. Idéernas Museum har vuxit fram ur ett motstånd mot traditionella museiformer. Enligt Dzyndra förknippar en vanlig ukrainare muséer främst med

”en kuriosakammare med stinkande burkar, döda kroppar, dammigt skräp, där någonting hänger, ligger – och vi måste komma dit och uppropa: ”vad fint det är!””

Det traditionella muséet framstår alltså som en retrospektion utan reflektion, som döda former där alla spår av det förflutnas levande energi har utplånats. Det stoft som Idéernas Museum strävar att förmedla är i stället energi och vitalitet snarare än intellektualism eller estetisk distans. Energi är för övrigt en återkommande metafor i Dzyndras berättelse om Lvivs säregenhet. Enligt konstnären är hans mission att

smitta med denna stad. Detta är en värdig stad, en stad med egen värdighet – trots de mängder av tölpar som bor här nu. Denna stad har en enorm positiv energi. Lviv har en förmåga att rensa sig själv. Lviv smittar också med sin energi, och min uppgift är att smitta så mycket folk som möjligt med Lviv.”

Lvivs läge nära en av Europas geografiska ”mittpunkter”, vid en centraleuropeisk vattendelare och ovanpå den underjordiska floden Poltva har bidragit till ryktet om stadens mystiska dragningskraft och vitalitet. Ändå är det främst stadens historiska mångfald och komplexitet som gör Lviv så spännande för både turister, konstnärer och forskare.

Tidens omvandlingskraft, självreflektion framkallad i möten med historien, och det kulturella minnets paradoxer har varit ledmotiv i många projekt initierade av Idéernas Museum. Ett återkommande evenemang med tydlig fokus på stadens unika byggda miljö är Bernardengarden, en årlig friluftsfestival som syftar till att engagera unga arkitekter i den svåra uppgiften att leda bevaringsarbete och stadsplanering i Lviv historiska stadskärna. Ett annat pågående projekt är LeoPoltivis vilket uppmärksammar stadens ”hemliga flod” Poltva som av sanitära skäl leddes under jorden på den österrikisk-ungerska tiden. Poltva rinner under Lvivs centrala gator genom ett komplicerat kanaliseringsssystem som under andra världskriget var gömställe för flera hundra judar, och nyss uppmärksammats i In Darkness, Agnieszka Hollands film om Förintelsen i Lviv. Enligt projektets initiativtagare kan den mytomspunna floden och det underjordiska rörsystemet bli en del av stadens varumärke, en praktisk resurs och turistattraktion förutsatt att man genomför ett komplext rekonstruktionsarbete. Tanken är bl.a. att så småningom öppna en del av Lvivs underjordiska utrymmen för turister och att rädda denna del av kulturarvet från glömska och förfall.

Förtjusningen i underjorden gav impuls till ett annat – framtida – projekt som Dzyndra berättar om. Bernardinerklosters väldiga källarrum som hittills givit utrymme till Museets tillfälliga installationer och föreställningar kommer snart att rymma en ny permanent utställning. Tanken är att besökaren ska stiga in i en suggestiv labyrintliknande miljö som provocerar tankar om tidens väsen och människans tidsliga natur. Denna helgjutna upplevelse av tidens alkemi utan referenser till konkreta historiska händelser står i tydlig kontrast mot den typ av ”möten med historien” som Lviv erbjuder i övrigt.

Ändå är denna betoning av vitalitet, energi och kraft som stadens främsta kännetecken ganska typisk. Idén om att djupa historiska kunskaper inte är en nödvändig förutsättning för att få en emotionell upplevelse av historiens närvaro är inte bara ett underförstått argument som genomsyrar turistverksamheten.  En av minnesforskningens insikter är att oavsett vad som hände ”på riktigt” i det förflutna, är det dagens behov, värderingar och intressen som avgör hur och vad en individ eller till och med ett samhälle minns. Detta kan i sin tur innebära att det mödosamma intellektuella arbetet med det förflutna, sökandet efter komplexa kausala kedjor och strävan att avgöra trovärdigheten i olika historiska tolkningar, riskerar att hamna i skymundan.

För att gilla eller ogilla det förflutnas tecken behöver man inte veta mycket om det förflutna. Istället kan man projicera sina egna problem, önskningar och fantasier till det förflutna. I ett kulturellt klimat där högkulturell förfining och intellektualism inte är en del av (nationella) identitetsmodeller blir tonvikten vid virilitet, kraft och energi ett legitimt spår inom popkultur och även seriös konst. Detta i sin tur innebär att man ur det förflutna främst vaskar fram de representationer som förknippas med manlig styrka och virilitet.

Just detta ser man ofta i Lviv. En gemensam nämnare för de historiska gestalter som på den senaste tiden lyfts upp som föremål för nostalgi och beundran är handlingskraft och sexuell energi. För att understryka detta budskap stiliseras de historiska representationerna kraftigt.  Stadens berömda son Leopold von Sacher-Masoch, en känd debattör och författare vars beskrivningar av erotiska dominanslekar gjorde honom till ”masochismens fader”, har blivit förevigad i en bronsfigur som pryder ingången till café Mazokh. Typiskt nog är detta inget ”seriöst” monument utan snarare en karikatyr av borgerliga sexuella ”perversioner”. Turister uppmanas att stoppa handen i Masochs byxficka, och caféets interiör är en blandning av erotiska referenser med masochistiska inslag. 

Masochstatyni Lviv

Masochstatyn utanför Café Mazoch, Lviv

Ett annat av stadens historiskt anknutna visitkort är de s.k. batiary, som främst förknippas med mellankrigets polska Lwów. I den urbana folkloren beskrivs batiary (på polska, batiarzy) som skojare och kvinnotjusare som hånar auktoriteter och tycker om att bråka, men annars har ett hjärta av guld. Dessa romantiserade representanter för stadens dåtida gatusubkultur hyllas numera med sång, dans och öldrickande under Lvivs årliga festival Batiarens dag.

Från den polska restaurangen och mikrobryggeriet  Kumpel i Lviv.

Från den polska restaurangen och mikrobryggeriet Kumpel i Lviv.

De populäraste figurer som masskulturen och turister förknippar med Lviv och Galiziens historia hör ihop med armé, krig och uniformer. Lvivs mest populära tematiska restaurang är Kryivka, som både är känd och ökänd för sin tolkning av den västukrainska nationalistiska gerillan UPA. Enligt den numera kanoniserade historiska berättelsen stred UPA för Ukrainas självständighet och ledde under andra världskriget en kamp mot både nazisterna och mot sovjetmakten. Oftast framställs UPA:s krigare som tragiska hjältar och martyrer som inte förrådde sina höga ideal trots den hopplöst ojämna kampen mot två totalitära regimer. Kryivka presenterar dock UPA-gerillan som jordnära jovialiska sällar vilkas historia förtjänar att berättas med glimten i ögat.

Man får förstås inte glömma en annan respekterad figur – som också han oftast framställs i militär uniform – nämligen Franz Josef I. I galiziernas minnen har den gode kejsaren en särskild plats eftersom han förkroppsligar den gyllene habsburgska epoken. Hans uniform och militära hållning associeras dock inte främst (eller kanske inte alls) med manlig kraft och virilitet utan med den civiliserade statens stabilitet, beskyddande framtoning och värdighet. Historiskt sett var rutenerna (d.v.s. de galiziska ukrainarna) de lojala ”tyrolarna från öst” som hyllade kejsaren som sin beskyddare mot de polska rivalerna. Numera beror Lvivbornas positiva attityd till Franz Josefs epok på, som en känd historiker uttryckte det, ”nostalgi för den välfungerande tyskspråkiga byråkratin”.  Dagens galiciers positiva inställning till dubbelmonarkin kan avläsas i en mängd kulturella uttryck, inte minst masskulturella. Ändå har paradoxalt nog, trots en mängd restauranger med kejsarens porträtt och sezessionsinspirerande interiörer i den galiziska metropolen, ingen gata uppkallats efter honom och ingen staty rests till hans ära.

Café Tsisar (Kejsaren) i centrala Lviv. Köket och uppges dock vara ukrainska. Foto Niklas Bernsand.

Café Tsisar (Kejsaren) i centrala Lviv. Köket uppges dock vara ukrainskt. Foto Niklas Bernsand.

Ett fint avskalat monument över den åldrande Franz Josef finns däremot i en annan västukrainsk stad som bevarar goda minnen av det habsburgska styret, nämligen i Tjernivtsi, före detta huvudstad i österrikiska provinsen Bukovina. Till skillnad från i Lviv är kejsaren i Tjernivtsi inte en del av det svårfångade spiritus loci utan snarare en politiker under vars regering staden fick sitt nutida europeiska utseende och blev ett blommande Lilla Wien.

Franz Josef-statyn i Tjernivtsi.

Franz Josef-statyn i Tjernivtsi.

Paradoxerna i de nutida Lvivbornas minnen, där en mängd referenser till den mångkulturella historien inte tycks generera mobiliseringskraft, framkom i ett av Idéernas Museums senaste projekt. Projektet heter Minnesmärke till minnet (Pamjatnyk pamjati) och dess idé är lika enkel som den är sinnrik. För att högtidlighålla Franz Josefs minne gjordes en tredimensionell ritning av den unge kejsarens huvud. Kruxet är att för att få se detta huvud materialiserat måste Lvivborna först att köpa ett visst antal speciella mynt med kejsarens avbild, och sedan komma med dem till muséet vid en bestämd tidpunkt. En avgjutning av kejsarens huvud kommer då att pryda stadens gator bara om tillräckligt många Lvivbor inte bara demonstrerar sitt gillande av sin mångkulturella historia utan dessutom gör konkreta insatser – till och med uppoffringar – för att lyfta fram denna historias unikt symboliskt innehåll. Projektets webbsida visar att hittills bara 32 personer, av vilka några är kända namn men de flesta är vanliga medlemmar av intelligentsian – har skaffat sig mynten. Detta är klart otillräckligt för att börja förbereda avgjutningsceremonin.

Projektet är alltså en påminnelse om att kulturminnenas väldiga skafferi kan omvandlas till kulturell resurs bara genom ett konkret medvetet arbete – både materiellt och ideellt. Emellertid visar det svaga minnesarbetet på en intressant kulturell tendens. Den handlingskraft som nutida galizier hyllar hos sina kulturella hjältar förblir nämligen ett ouppfyllt önskemål som projiceras på det förflutna som ett slags kompensation.

Gästinlägg: Utmaningar mot medborgaren som grundbulten i den parlamentariska demokratin

Jag har idag äran att för första gången presentera ett gästinlägg på bloggen, författat av FD Kristian Nilsson från Tankesmedjan Verklighetens Tolks Smålandskontor. Texten kan ses som en fortsättning på och fördjupning av mitt blogginlägg om Globala mänskliga rättigheter vs folksuveränitet. Tankesmedjan ser all anledning att återkomma med fler texter på detta tema.

Utmaningar mot medborgaren som grundbulten i den parlamentariska demokratin

Kristian Nilsson (FM i Statsvetenskap, FD i Fennougristik)

“Det kanske inte är medborgarskapet – vilket bortskänkes som en gåva av nationen – som ger rätten till demokratiskt deltagande. Kanske är det i stället den legala relation som ofrånkomligen upprättas mellan en människa och det politiska system som hon för närvarande är underställd.” (DN 2013-03-17)

En osignerad ledare i DN med rubriken Vem får rösta i skuggsamhället? satte igång en livlig debatt kring frågor om förhållandet mellan medborgare och papperslösa och de senares rättigheter att delta i demokratiska politiska val. Ledaren utgick från artikeln Irregular migration and democracy: the case for inclusion av Ludvig Beckman, professor i Statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Ledaren aktualiserade frågan om vem som ska ha demokratiskt inflytande (rösträtt) på det politiska styret av Sverige. Ska det politiska styret av nationalstaten utgå från de svenska medborgarna eller ska man utgå från ett styre med alla (myndiga) personer bosatta/ verksamma i Sverige? Frågan kan beskrivas som ett val mellan ett styre utifrån folksuveränitetsprincipen om att Sverige styrs av folket (svenska medborgare) som utser sina folkvalda, respektive en position som menar att den demokratiska makten ska utgå från alla individer bosatta i Sverige, oavsett medborgarskap eller formell rätt att vistas i landet.

Ledarartikeln öppnade även upp andra frågor kring demokrati och nationalstaternas suveränitet i en alltmer globaliserad värld.

Nationalstatens suveränitet i en globaliserad värld

Sverige är en demokratisk, suverän nationalstat. Det internationella westfaliska systemet med suveräna stater har utvecklats över lång tid och det har klarat av att hantera olika typer av statsbildningar från despotier till representativa demokratier. I representativa demokratier är det medborgarna (nationen/ folket) som utser sin regering i allmänna val.

En tydlig trend i nationalstaternas suveränitetsutveckling sedan andra världskriget är att det tillkommit nya politiska sammanslutningar som EU samt konventioner om mänskliga rättigheter som FN:s konventioner om mänskliga rättigheter och domstolar som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, vilket har satt nationalstaternas suveränitet under viss press. Genom anslutning till övernationella och transnationella organisationer och konventioner kan staterna sägas ha frivilligt överlämnat en del av sin suveränitet. Den brittiske statsvetaren David Held beskriver denna utveckling som:

“De mänskliga rättigheterna kan i princip övertrumfa den nationella gemenskapens rättsanspråk; de bildar en universell måttstock som kan användas för att bedöma den enskilda politiska gemenskapens förtjänster och brister.” (Held s. 53)

Andra förändringar som minskat nationalstaternas roll som suveräna aktörer på den internationella arenan är enligt Held uppkomsten och utvecklingen av det transnationella civila samhället med aktörer som Amnesty, Rädda Barnen och Greenpeace. Vidare kan nationalstatliga institutioner som till exempel riksbankerna samarbeta relativt autonomt med motsvarande institutioner i andra stater. Ju mer nationalstaterna interagerar med andra stater, desto mer kommer deras “ödesgemenskaper” att överlappa. Samarbetet inom EU är en tydlig utveckling för att föra samman de olika staterna under en gemensam organisation med nya institutioner, rätts- och styrningsstrukturer (Held ss. 36, 39, 83).

Utvecklingen kan tyckas peka på att ju mer världen globaliseras och det transnationella samarbetena intensifieras, desto mer försvagas nationalstaternas suveränitet. Men man ska inte denna se denna utveckling som enkelriktad och irreversibel. Nationalstater kan om de vill ta tillbaka suveränitet. De konservativa i Storbritannien har uttryckt irritation över hur Europadomstolen vid ett antal tillfällen försvårat för brittisk rättvisa. Inrikesministern Theresa May upprepade i mars 2013 att vid en eventuell konservativ valseger kan Storbritannien mycket väl lämna Europakonventionen och därmed återta en del suveränitet.

Kosmopolitanism och global demokrati

Något som antyds i DNs ledare och Beckmans artikel är att en reducerad suveränitet för nationalstater som Sverige kan skapa en demokratisk ordning där även skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare/ papperslösa/ statslösa reduceras och rent av kan försvinna. Om skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare osv. upphävs uppkommer en situation där nationellt medborgarskap inte är viktigt längre; de nationella medborgarna ersätts med i politiskt hänseende “världsmedborgare”.

David Held menar att den nuvarande westfaliska systemet, som består av territoriellt definierade medborgare och statslösa, kan ersättas av politisk kosmopolitism, som består av egalitära individer (världsmedborgare) inom ett globalt system. Här står individen i centrum i en kosmopolitism som har tre huvudkomponenter:

“1) Egalitär individualism; 2) Ömsesidigt erkännande och 3) Opartiskhet […]. Den första principen är helt enkelt att individen är det “yttersta föremålet för moralisk hänsyn”. Den andra slår fast att människors lika moraliska värde bör erkännas av alla. Den tredje slutligen påbjuder att alla synpunkter måste få en opartisk belysning i offentlig deliberation. (Held s. 23)

Ludvig Beckman utgår inte från en uttalad kosmopolitisk position, men han intresserar sig för frågan om medborgare i en demokrati ska ha något egentligt företräde framför papperslösa eller “irreguljära immigranter” när det gäller politiskt inflytande inom en stats territorium. Beckman sätter frågan om demokrati i centrum och frågar från ett universellt perspektiv varför irreguljära invandrare inte får delta i hur staten de bor i ska styras. Beckman menar att från demokratisynpunkt borde irreguljärer/ papperslösa ha samma rättigheter som medborgarna och de som har legala dokument. Han tillägger att en demokrati i princip ska ha öppna gränser och vara öppen för fri invandring.

Enligt Beckman ska inte tiden hur länge en person bott i ett land påverka dennes politiska inflytande. Eftersom alla boende i ett område påverkas av politiska beslut, så bör alla också få vara med och bestämma över dessa beslut. Alltså bör en nyinflyttad papperslös som väljare ha samma demokratiska rättigheter som en infödd medborgare. Utan att gå in på svenska förhållanden, förespråkar Beckman därmed ur ett rent väljarperspektiv att alla som bor i Sverige kan ses som likvärdiga “svenskar”. På så sätt kan även de papperslösa beskrivas som svenskar.

Om svenskarna på Stockholms tunnelbana

Utgår man från tanken på att alla personer som befinner sig på ett avgränsat territorium som en stat ska ha rätten att delta och påverka, är det lättare att förklara vad Miljöpartiets språkrör Åsa Romson menade i en riksdagsdebatt med Jimmie Åkesson, när hon talade om att alla passagerare på tunnelbanan i Stockholm kan beskrivas som svenskar.

Replikskiftet lät så här enligt Sveriges Radio:

De som åker på min tunnelbana i Stockholm är svenskar, menade Robson.

– Om jag åker tunnelbana i japan – är jag då japan?, kontrade Åkesson.

Jimmie Åkessons kvicka replik är logisk för den som utgår från att medborgaren är subjektet i en nationalstat. Romsons tunnelbaneexempel kan bero på improviserad slarvighet, men hon kan även ha argumenterat från en kosmopolitisk utgångspunkt, där hon uttryckligen stöder idén om att alla som bor och verkar i Sverige kan beskrivas som likvärdiga samhällssubjekt, som politiska svenskar. Det skulle därför varit intressant att höra ett svar från henne på Åkessons fråga. Ett konsekvent kosmopolitiskt svar från Romson skulle då vara:

– Om du, Jimmie Åkesson, hade varit bosatt i Japan – med papper eller utan – så hade du självklart varit en japan.

Idéutbyte mellan mainstream medborgarskapsanhängare och demokratisk kosmopolit

DN:s artikel är ett inlägg i en större debatt ifall det är nationalstatens medborgare eller den egalitära individen (världsmedborgaren) som bör ses som det primära subjektet i olika demokratiska sammanhang från lokala territorier över nationalstater, regionala identiteter upp till den globala nivån. Detta visar den diskussion som utifrån artikeln fördes mellan Sanna Rayman (@sannarayman) och Love Bonnier (@LoveBonnier). Rayman utgår från en nationalstatsposition, medan Bonnier har ett kosmopolitiskt perspektiv.

Se diskussionen mellan Rayman och Bonnier i skärmdumpar nedan.

Avslutning

Den här artikeln presenterade DN:s osignerade ledare i ett större sammanhang av en debatt om vem som utgör den demokratiska nationalstatens subjekt. På den ena sidan står den etablerade tanken på att representativa demokratier finns i ett etablerat världssystem av stabila nationalstater. På den andra sidan framförs en kosmopolitisk tanke, som utgår från hypotesen att stabila representativa demokratier kan fortleva även i ett världssystem som inte längre präglas av nationalstatssystemets stabilitet.

För den ena sidan är det medborgaren (som tillsammans med de andra medborgarna i nationen/ folket utser regeringen för den gemensamma nationalstaten) som utgör subjektet.

För den andra sidan är det den enskilde individen (världsmedborgaren) som utgör subjektet.

För den ena sidan är subjektet reellt. För den andra sidan är subjektet en tankefigur.

Skärmdumpar av tweetutbytet mellan Sanna Rayman och Love Bonnier:

raymanbonnier1

raymanbonnier2

raymanbonnier3

Litteratur

Held, David, 2012, Kosmopolitism: Ideal och verklighet. Daidalos

Beckman, Ludvig, 2013, Irregular migration and democracy: the case for inclusion i Citizenship Studies Vol. 17. No. 1, 48-60