Michel Houllebecqs Underkastelse

En av förra årets för mig mest efterlängtade nya böcker var den franske författaren Michel Houllebecqs roman Underkastelse. Boken väckte stor uppmärksamhet genom sitt scenario för en nära framtid där en fransk koalitionsregering ledd av Muslimska Brödraskapet i samförstånd med vänstern och den borgerliga högern islamiserar Frankrike samtidigt som männen, eller åtminstone de bättre bemedlade av dem, kollektivt tar revansch och flyttar fram sina positioner. Dessutom utkom Underkastelse samma dag som terrorangreppet mot den satiriska tidskriften Charlie Hebdo ägde rum i januari 2015 – Houellebecq fanns också avbildad på omslaget till det då aktuella numret. Att jag under året otåligt väntat på översättningen beror, förutom tematiken, framförallt på att Houllebecq länge varit en av mina favoritförfattare, genom sin svarta humor, sin skärskådande blick för samtiden och förmågan att ur denna fånga upp framtidsscenarier som han driver till sin spets.

En omedelbar igenkänningsfaktor i boken är huvudpersonen Francois, som är samme slags lite loje, distanserade, passivt analyserande, politiskt och ideologiskt alienerade och samtidigt meningssökande och förstrött sexkonsumerande manlige intellektuelle antihjälte som ofta i Houllebecqs romaner. I Underkastelse är han litteraturprofessor på Sorbonne, mellan 40 och 50, barn- och hustrulös, expert på fransk 1800-talslitteratur, livstrött och på det stora hela uppgiven. Som ofta hos författarens romanfigurer är det mest ett alltmer sällan uppblossande sexliv med betydligt yngre kvinnor som tillfälligt tänder livsgnistan, men sexmissbruket är även det i bästa fall halvengagerat – frånvaro av sex innebär främst att det finns en anledning mindre att inte lägga sig att dö. För de genomlysningsprojekt av samtiden som Houllebecqs romaner är blir en sådan huvudperson ett närmast idealiskt redskap – han genomskådar samtidens försåtligt idealistiska språkliga bländverk och dimridåer samtidigt som han förkroppsligar den upplevda tomheten i dess centrala individualistiska frigörelseideal, som i Houllebecq romanvärld mest skapar ensamhet och leda. Francois försöker verkligen förstå världen och sin tid, men är i grunden alltför ointresserad av att engagera sig för något utanför sig själv och fördriver i stället tiden med slentrianmässig undervisning, enstaka tidskriftsartiklar och inåtvänd sexkonsumtion. Denne slags hjälte lämpar sig förvisso också alldeles utmärkt som katalysator för Houllebecqs humoristiska sinnelag – böckerna framkallar ständiga småleenden, och Underkastelse är inget undantag.

I Underkastelse dras de yttersta konsekvenserna av flera linjer i samtidens europeiska politik, idédebatt och demografi ut, som Houllebecq ser dem. Den ordning som bärs upp av regeringar från en växlande men snarlik mittenvänster och mittenhöger uppfattas som allt mindre legitim, relevant och förankrad i bredare medborgarskaror, och etniska och religiösa motsättningar tilltar parallellt med att den medelklass som fortfarande känner sig säker framhärdar i sina löpande livsprojekt som om ingenting förändrats. De politiska och mediala eliterna väljer i boken t.ex. att inte på allvar hantera de tilltagande kravallerna på gatorna eftersom detta skulle kunna tänkas gynna Nationella Fronten som efter 2017 blivit Frankrikes ohotat största parti. I första omgången av presidentvalet 2022 vinner Marine Le Pen, men hon ställs i andra valomgången mot det snabbt uppseglande Muslimska Brödraskapets kandidat Mohammed Ben Abbe som med stark mobilisering både i förorter och utanför förväntade väljargrupper knappt besegrar socialisternas Manuel Valls. Ställt inför en möjlig valseger för Nationella Fronten väljer då det franska politiska etablissemanget, både dess vänster och höger, att ingå allians med Muslimska Brödraskapet om en koalitionsregering ”till försvar för republiken”. I en mycket spänd situation där både identitärer och jihadister från respektive sida med våld försöker hindra den politiska processen gör de gamla politiska eliterna upp om Frankrike framtida omdaning med Muslimska Brödraskapet. I Houllebecqs scenario väljer alltså de gamla eliterna att inför hotet från Nationella Fronten bejaka islamisering, för det är inte tal om något annat i författarens framtidsvision, framför, om man så vill, nativisering i Nationella Frontens regi. Islamiseringen av ett stort europeiskt land, mardrömsvisionen i kontrajihadistiska dystopier och Eurabiatänkande, sker alltså inte genom att Muslimska Brödraskapet vinner majoritet utan genom att det inhemska etablissemanget ser en åtminstone till en början lättare islamisering som ett mindre ont än att ett inhemskt antietablissemangsparti kommer till makten. Särskilt tydligt blir det när vänstern och progressiva intellektuella med relativ lätthet, trots den laicistiska franska traditionen, offrar upprätthållandet av en sekulär statsmakt till förmån för antirasism. Vad gäller den borgerliga högern har den i Houellebecqs värld redan övergivit de värderingar som upprätthålls av deras ännu nationalstatsorienterade väljare, och har sedan länge sin lojalitet i ett federalistiskt EU-projekt. Vad som kulminerar i Houllebecqs vision är alltså det som ofta kallats en eliternas flykt. Brödraskapet vinner andra valomgången, utan att det närmare skildras hur, och en koalitionsregering bildas med Ben Abbe som president och en menlös gaullist som premiärminister.

Det bör sägas att islamiseringen i romanen knappast är totalt genomgripande. Rätt mycket förblir som vanligt i den parisiska vardagen, särskilt mat- och dryckesvanor, men kvinnorna börjar genast klä sig kyskare, även om kristna kvinnor inte tar på sig huvudduk, och det offentliga rummet blir mycket mer maskulint. Detta beror i hög utsträckning på den största förändringen, som sker inom utbildnings- och familjepolitiken. Den offentliga finansieringen av sekulära skolor minskas kraftigt så att de flesta föräldrar börjar sätta sina barn i könssegregerade muslimska skolor eller i katolska privatskolor i stället för i statsfinansierade fattigskolor. Bara en liten minoritet flickor förväntas bedriva högre studier och kvinnliga lärare sägs upp. Arbetslösheten i samhället minskas drastiskt eftersom de flesta kvinnor blir hemmafruar, vilket underlättas av kraftigt ökade vårdnadsbidrag. De statliga universiteten islamiseras. Mest symboliskt blir Sorbonne där huvudpersonen arbetar islamiskt och dessutom mycket ekonomiskt välmående genom saudisk sponsring. Månggifte tillåts och börjar snabbt praktiseras, inte minst av ivriga manliga franska konvertiter. Den franska vänstern med sina starka sekulära traditioner är helt kraftlös i sina protester eftersom den domineras så fullständigt av antirasismen att den inte kan hitta något läge varifrån de kan kritisera islamisternas radikala högervridning av samhället. Den intensiva men relativt idéfattiga debatten mellan snarlika alternativ i det tidigare samhället ersätts av en mycket mer lågintensiv debatt.

Olika personer får i boken framföra sin förklaring till varför islam så lätt kunde vinna mark. Främst hävdar de att dess budskap i grunden är så enkelt – de satsar benhårt på demografi och barnafödande – Houllebecq försöker uppenbarligen säga att muslimer som grupp till skillnad från de infödda fransmännen bevarat förmågan att tänka kollektivt. Dessutom betonas utbildning (kampen om det uppväxande släkters själar). Däremot är Brödraskapet mycket mindre intresserade av tillväxtbaserad ekonomi. Sedan visar det sig att Brödraskapet återupplivar den konservativa distributismen som betonar familjeföretag och i princip vill se familjen, inte stora sociala offentligfinansierade skyddsnät, som den viktigaste solidariska enheten. En boom för småföretag följer vilket gör det nya styret mer populärt. Även om boken inte går så långt fram i tiden tycks det som om Brödraskapet i Houllebecqs scenario lyckas tilltala stora delar av det franska samhället, även om man kan diskutera, med lättfunna parallella exempel på ideologistinna politiken-först-regimer, om det som framställs som islams styrka, det svaga intresset för ekonomi, verkligen är en fördel på längre sikt. Den nye islamiske presidenten ger också Frankrike en ny nationell idé i att återupprätta ett slags romarrike där EU:s säte flyttas till Rom och Aten och de arabiska Medelhavsländerna och Turkiet snabbt blir medlemmar. EU får därmed en franskdominerad Medelhavsfokus, vilket ju även tidigare franska regeringar jobbat för.

Men mest intressant är detta på individnivå, på huvudpersonens privata plan. Litteraturprofessorn sparkas först ut från det nya Sorbonne, inte av ideologiska skäl utan, typiskt nog för en Houllebecqkaraktär, helt enkelt för att han är bortrest när ombildningen sker. Han får dock en fantastisk pension. Francois har alltså först reagerat på omvälvningarna genom att fly oroligheterna i Paris och söka sin tillflykt till katolska vallfartsorter nära Poitiers (var annars?). Hans försök att komma till rätta med sig själv genom att söka mening i Mariakult och katolsk klostervistelse misslyckas dock, inte för att han direkt ogillar det utan för att han inte uppfattar att han finner de svar han söker. Dessutom irriterar han sig på rökförbudet i klostret.

Så när Francois får chansen att komma tillbaks till universitetet och de fördelar detta ger – om han konverterar till islam – accepterar han. Han konstaterar visserligen moloket att studentskorna är täckta och inte sexuellt tillgängliga på samma sätt som tidigare, men noterar samtidigt att de gifts bort med lektorerna och professorerna. Både begåvade och mindre begåvade kollegor tar sig både en och flera unga arabiska fruar. Framförallt imponeras han av den nye rektorn, en belgisk f.d. identitär och Guenonexpert som konverterade till islam redan 2013 efter att ha blivit förtvivlad över civilisationens förfall när jugendhotellet Metropol i Bryssel stängdes. Francois blir imponerad av rektorns fruar – en femtonåring för sex och en fyrtioåring för fantastisk matlagning. Han läser med intresse rektorns islamiska omvändelselitteratur. En central iakttagelse här är dock att även om Francois är uppriktigt intresserad av de mer intellektuella resonemangen i rektorns framställning är det i stället, förutom den mycket höga lönen på lärosätet, chansen att få tillgång till lojala och tillgivna hustrur som får honom att ta steget och konvertera.

Inte ens en trots allt sökande litteraturprofessor på Sorbonne faller alltså när allt kommer omkring för de teologiska eller intellektuella insikterna i den nya religionen utan för möjligheten till sex och god mat som en konversion ger i bokens nya Frankrike. Där uppdaterad katolicism ger det moderna, barnlösa individuella subjektet chansen att finna sig själv i en tillfällig retreat till klosterlivet lockar islam i boken med unga tjänstvilliga hustrur. Den egocentriske, postideologiske Francois söker därmed sin tillflykt till samma förströelser som tidigare i det sekulära, individualistiska och formellt jämställda Frankrike inte hjälpte honom övervinna sin upplevelse av tomhet och meningslöshet. Att han efter konversionen till islam tycks vara på väg att göra det leder kanske in oss på en möjlig tolkning av det enda ordet i bokens titel – i det nya mansdominerade, för att inte säga chauvinistiska och oförblommerat hierarkiska islamiserade Frankrike tillhör han ur rent konsumtionsperspektiv liksom många andra franska män vinnarna. Med en postkolonial läsning kanske man kan säga att övergången till islam i boken ger ekonomiskt, kulturellt och kognitivt bemedlade vita fransmän tillgång till unga undergivna rasifierade kvinnokroppar i en utsträckning som inte skådats sedan kolonialismen.

Man kunde invända att detta sker till ett högt pris – de inhemska franska männen blir själva underkastade den nya ordningen och därmed ytterst styrda av andra män i sitt eget land. Man kommer här att tänka på ukrainska Oksana Zabuzjkos 1990-talsroman Fältstudier i ukrainskt sex där författarinnan menar att de ukrainska kvinnorna under sovjettiden togs dubbelt – i överförd bemärkelse av det sovjetiska imperiet och i direkt mening av de ukrainska männen, som i sin tur dominerade kvinnorna samtidigt som de själva dominerades av makten i imperiets centrum. Skillnaderna är dock större än likheterna. Som Francois konstaterar räcker det med en mycket enkel konversionsceremoni för att få tillgång till de nya möjligheterna. I övrigt kan han fortsätta dricka vin och diskutera fransk 1800-talslitteratur med vänner och bekanta precis som förut. De kuvade ukrainska männen fick i stället se sitt språk hotat och sitt land omdanas av den imperiala ångvälten under materiellt jämförelsevis påvra omständigheter och utan hedonistisk kompensation.

Francois och hans gelikar har knappast någon anledning att sakna det egalitära franska nationella projektet.

Samuel Moyn och de mänskliga rättigheterna

FD Kristian Nilsson, också från Tankesmedjan Verklighetens Tolk, har tidigare skrivit flera gästinlägg på Österifrån. Här presenterar han den amerikanske historikern Samuel Moyns skildring av hur dagens syn på de mänskliga rättigheterna har utvecklats på ett fundamentalt nytt sätt sedan 1970-talet. Konsekvenserna av denna utveckling torde märkas varje dag i svensk politik och debatt, vilket blir teman för andra texter.

***

True, rights have long existed, but they were from the beginning part of the authority of the state, not invoked to transcend it. (Moyn 2010:7)

Samuel Moyn, född 1972, är professor i juridik och historia vid Harvard. Moyn har i böcker som The Last Utopia (2010) och Human Rights and the Uses of History (2014) beskrivit hur mänskliga rättigheter som koncept vuxit fram och förändrats.

Enligt Moyn är vår tids västliga syn på mänskliga rättigheter inte särskilt gammal – den har utmejslats sedan 1970-talet. Äldre föreställningar om mänskliga rättigheter ingick i en värld med suveräna nationalstater, medan vår tids mänskliga rättigheter befinner sig i en värld där rättigheterna är globala och överstatliga.

Han menar även att utöver utvecklingen av mänskliga rättigheter från en nationalstatlig till en överstatlig, global kontext har rättigheternas innehåll under efterkrigstiden förskjutits. Ska mänskliga rättigheter begränsas till frågor om individuella rättigheter som yttrande- och trosfrihet eller bör sociala och ekonomiska förhållanden inkluderas bland de mänskliga rättigheterna? Det har skett en rörelse från FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna (1948), som innehöll sociala och ekonomiska rättigheter, via den nya vågen av mänskliga rättigheter under 1970-talet som var fokuserad på individuella kärnrättigheter, till dagens rättigheter som utökas med kollektiva rättigheter

Vidare har det enligt Moyn skett en förskjutning i frågan om huruvida införandet eller skyddandet av mänskliga rättigheter kan anses vara en legitim grund för att åsidosätta folkrätten och rättfärdiga väpnade interventioner i humanismens namn.

Nationalstaten och de mänskliga rättigheters framväxt

Frågan om de mänskliga rättigheternas historia och hur långt bak i historien vi kan hitta mänskliga rättigheter är ett stort forskningsfält. Moyn menar att äldre tiders universalism som hos de grekiska stoikerna eller i Bibeln är för annorlunda i förhållande till moderna mänskliga rättigheter för att det ska kunna dras en historisk linje från dessa historiska tanketraditioner till vår tid. Det är med 1700-talets revolutioner och diskussioner om människans rättigheter, om medborgarskapsfrågor och om förhållandet mellan medborgare och stat som grunden läggs för uppkomsten av de mänskliga rättigheterna.

Debatten om medborgarens rättigheter i förhållande till staten präglade även 1800- och det tidiga 1900-talets diskussioner kring människans rättigheter. Andra världskrigets fasor medförde en insikt att internationell politik och skyddet av enskilda människor måste organiseras bättre för att undvika nya förödande krig. Krigets segrarmakter skapade FN som en organisation där deras inbördes förhållanden formaliserades och balanserades i Säkerhetsrådet.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kom 1948. I detta dokument lades grunden till senare debatter kring begreppet. Det är dock enligt Moyn viktigt att poängtera att i detta dokument ingår mänskliga rättigheter i ett internationellt system av suveräna nationalstater. De mänskliga rättigheterna i konventionen är ganska omfattande då det ingår även sociala och ekonomiska rättigheter utöver politiska rättigheter som yttrandefrihet. Det kalla kriget fördjupades dock strax efter bildandet av FN, vilket medförde att frågan om mänskliga rättigheter föll i skuggan av den större kampen mellan de framväxande kommunistiska och kapitalistiska blocken.

Moyn anser att de moderna, överstatliga mänskliga rättigheterna uppstod på 1970-talet. Den amerikanska medborgarrörelsen handlade primärt om rättigheter för medborgarna inom den amerikanska nationalstaten. Även de koloniala frihetsrörelserna uppfattade de mänskliga rättigheterna i nationalstatliga och kollektiva termer. Folken i tredje världen hade den mänskliga rättigheten att skapa sina egna nationalstater.

last utopia

De överstatliga mänskliga rättigheternas genombrott på 1970-talet

Den nya formen av mänskliga rättigheter uppkom när självständigheten för kolonierna genomförts och USA förlorat kriget i Vietnam. Nu lades grunden för en ny mer moralbaserad och universell inställning till mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter var inte enbart frågan om dess roll i en nationalstat. Varje individ hade rättigheter och dessa rättigheter var oberoende av var individen bodde. Mänskliga rättigheter var därmed inte kopplade till de enskilda nationalstaterna.

Denna förändrade syn på mänskliga rättigheter fick en kraftfull start i den amerikanske presidenten Jimmy Carters invigningstal 1977. I talet tog Carter upp mänskliga rättigheter som ett rättesnöre för amerikansk utrikespolitik. Denna politik skulle bli mer inriktad på ideella och moraliska principer än den realpolitik som hade präglat tidigare administrationers utrikespolitik. I samband med den amerikanska utrikespolitikens förändrade inriktning upplevde äldre mänskliga rättighetsorganisationer som Amnesty International ett uppsving. Det bildades även nya, inflytelserika organisationer som Human Rights Watch.

Kampen för de mänskliga rättigheterna fokuserades på enskilda fall i diktaturernas Latinamerika och på dissidenternas kamp i Östeuropa. De mänskliga rättigheternas innehåll minskades jämfört med deklarationen från 1948. Nu handlade det framför allt om individers personliga rättigheter samt om kampen mot tortyr. Frågor om ekonomiska och sociala rättigheter bortsågs till stor del. Denna minimalistiska syn på mänskliga rättigheter medförde att frågan om till exempel den liberala och kapitalistiska demokratins betydelse för mänskliga rättigheter inte prioriterades. Detta var inte i motsättning till deklarationen, som inte uttryckligen stöder ett särskilt samhällssystem. Kampen för mänskliga rättigheter var inte baserat på politik utan på framför allt moraliska argument. Denna inriktning stämde överens med de östeuropeiska dissidenternas kamp som var moralisk, rent av ”antipolitisk”.

Denna ”opolitiska” syn på mänskliga rättigheter förändrades under Ronald Reagans styre då mänskliga rättigheter sattes in i ett större ideologiskt sammanhang där tonvikten lades vid att sprida liberal demokrati. Tanken var att mänskliga rättigheter endast kunde ta fäste i en omgivning präglad av demokrati och liberal marknadsekonomi. Denna democracy promotion medförde enligt Moyn att de kommunistiska samhällena i Östeuropa sågs som omöjliga att reformera, medan högerdiktaturer i Latinamerika hade potential för reformer.

HumanRights_JK_Final.indd

Sovjetunions sammanbrott och den moderna synen på mänskliga rättigheter

Sovjetunionens fall, det kalla krigets slut och USA:s status som den enda kvarvarande supermakten utgjorde förutsättningarna för att dagens syn på mänskliga rättigheter skulle få riktigt genomslag. Den bipolära världsordningen hade upphört och det fanns möjlighet att skapa överstatliga domstolar som skulle hantera brott mot de mänskliga rättigheterna.

Den förändrade rollen för mänskliga rättigheter växte fram tillsammans med en ändrad inställning till folkrätten. Med mänskliga rättigheter som ett överstatligt rättesnöre borde inte brott mot de mänskliga rättigheterna kunna begås bakom folkrättens formella skydd av staters suveränitet. Efter omvärldens oförmåga att förhindra grova brott i Rwanda och Jugoslavien utvecklades tankegången om att omvärlden borde ges rätt att ingripa i staters interna politik om de begick grova brott mot befolkningen. Denna tankegång formaliserades till Responsibility to Protect (R2P), som antogs av FN:s generalförsamling 2005.

Ett annat exempel på den nya synen på mänskliga rättigheter, där brott ska hanteras av överstatliga domstolar, var inrättandet av Internationella brottsmålsdomstolen 2002. Moyn menar dock att detta inte har någon egentlig betydelse då världshegemonen USA inte har ratificerat den underliggande Romstadgan och därmed inte har underställt sig domstolen. Många andra stater, som Ryssland, har inte heller ratificerat stadgan. Stater som Kina, Turkiet och Indien har inte ens undertecknat den. Domstolens överstatlighet accepteras därmed inte av ett flertal stater, däribland två permanenta medlemmar av säkerhetsrådet.

Kanske är entusiasmen kring Internationella brottsmålsdomstolen ett talande exempel på att uppgivenheten inför möjligheten till ett större, internationellt genomslag för överstatliga rättigheter får många att nöja sig med mer blygsamma framgångar.

International courts may not be a mirage, but one thing is clear, they emerged as an oasis because people had stopped searching for a promised land where the fight for equity involves more than litigating past crime.(Moyn 2010:67)

Den nuvarande utvecklingen

Moyn menar att stödet till moraliserande, överstatliga mänskliga rättigheter samt humanitära straffinvasioner i skurkstater som bryter mot mänskliga rättigheter troligtvis främst varit möjlig i en postbipolär övergångsperiod med amerikansk hegemoni. Denna värld håller redan på att omvandlas till en värld där USA förlorar sitt hegemoniska inflytande till förmån för en ny multipolär världsordning.

Stödet till R2P har sedan början av 2000-talet minskat. Detta beror bland annat på att ingripande i andra stater kan medföra att den invaderade staten upphör att existera i praktiken med anarki i landet och destabilisering av omkringliggande stater som följd. Ingripandet i Libyen var en viktig vändpunkt. Den gamla regimen kunde störtas genom att mobilisera argument utifrån moralistisk humanism. Vad denna moralism inte kunde bidra med var att en anständigare regim tog makten. Libyen har kastats ner i kaos och de moralistiska humanisterna har vänt sig mot andra mer spännande områden. Ansvaret för skydda har lagts på hyllan utan större åthävor eller självanalys.

En annan trend är att de mänskliga rättigheterna sedan 1970-talet ges ett allt större innehåll. Denna utveckling kan beskrivas som att äldre generationer rättigheter ersätts av nya generationer. Den första generationen av rättigheter var begränsad till individuella rättigheter som yttrandefrihet och frihet från tortyr. Den andra generationen innehöll sociala rättigheter knutna till boende och hälsa. Den tredje generationen vidgar begreppet till att innefatta kollektiva rättigheter som rätten till utveckling, rätten till internationell solidaritet och rätten till fred.

Sammanfattning

Vår tids mänskliga rättigheter har en relativt kort historia som leder tillbaka till 1970-talet. Visserligen bygger de mänskliga rättigheterna på dokument och deklarationer från 1940-talet, men dessa dokument skrevs under en tid när mänskliga rättigheter sågs ingå i ett system av suveräna nationalstater. Frågor om människans rättigheter ingick i detta system och inte i ett separat, överstatligt system av lagar och domstolar ovanför nationalstaterna.

En annan förändring av synen på de mänskliga rättigheterna har handlat om en ökad betoning av frågor om moral och rätt. Efterkrigstidens mänskliga rättigheter handlade till stor del om hur den enskilda människan skulle kunna få del av det goda och jämlika samhället. Efter Sovjetunionens och den bipolära världsordningens fall expanderade den moralistiska tillämpningen av mänskliga rättigheter till att åsidosätta folkrätten i den humanitära invasionens namn – Responsibility to Protect.

Utvecklingen av mänskliga rättigheter som en del av ett system av nationalstater till ett system där nationell suveränitet överlämnas till överstatliga domstolar som IBD ingår i en allmän trend av hur nationalstaternas suveränitet försvagas av processer som globalisering och förstärkandet av den överstatliga dimensionen i EU.

Litteratur och länkar

Moyn, Samuel (2010): The Last Utopia: Human Rights in History. Belknap Press, Cambridge Massachusetts & London, England

Moyn, Samuel (2014): Human Rights and the Uses of History. Verso, London & New York

http://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Mansklig-sakerhet/Responsibility-to-Protect-R2P/

http://en.wikipedia.org/wiki/International_Criminal_Court

Comparing the incomparable: multicultural Swedishness versus national statehood of the Baltic States I

2014 har för min del främst ägnats åt Ukrainarelaterade saker, både medialt och populärvetenskapligt kring den nu pågående konflikten i landet, och forskningsmässigt om minnet av förkrigstida kulturell mångfald i en stad i västra Ukraina. Det har inte funnits mycket tid att fundera över ett annat av bloggens huvudfokus, nämligen tankar om den svenska utvecklingen och de ideologiska och identitetsmässiga landskap som avtecknar sig här.

Jag publicerar därför nu på bloggen i två avsnitt ett kapitel ur den litauiske filosofen och författaren Tomas Kavaliauskas bok Conversations about European Transcultural Memory (Vilnius 2014). I boken samtalar Kavaliauskas med forskare och intellektuella från olika europeiska länder om minnespolitik, identiteter, och politiska och socio-kulturella transformationer.

I nedan publicerade kapitel diskuterar han Sverige och Baltikum, men nog i första hand Sverige, med mig och statsvetaren Andreas Johansson Heinö. Kavaliauskas ställde fem frågor och här följer samtalet kring de två första. Den avslutande delen publicerar jag om någon vecka. Frågorna och titeln på samtalet har formulerats av Tomas Kavaliauskas.

Samtalet ägde rum under våren 2013.

Boken.

Conversations about Transcultural European Memory

Hela boken kan laddas ner här.

***

Comparing the incomparable: multicultural Swedishness versus national statehood of the Baltic States. Tomas Kavaliauskas conducts an academic conversation with Andreas Johansson Heinö and Niklas Bernsand

Tomas Kavaliauskas

Let me start this intriguing conversation with a reference to Andreas’ article “Democracy between collectivism and individualism: De-nationalization and individualization in Swedish national identity.” There we learn that the discourse of Swedish cultural and political elite has been anti-nationalist and pro-multiculturalist. The article emphasizes that Swedish national identity has been deconstructed and the words like “patriotism” or “fatherland” have acquired a negative meaning. Thus, if “patriotism” and “fatherland” have a negative connotation, how do we then explain Swedish love for the royal family and monarchy, which represents Swedish honour?

Andreas Johansson Heinö

First, one has to understand that there are at least two competing, or rather, unrelated but co-existing, discourses in Sweden when it comes to the question of the monarchy. There is an elite discourse, which I mention in the article you refer to, which strongly rejects the monarchy and despises the whole idea of royalism. The monarchy is repeatedly described in terms such as ”reactionary”, ”old-fashioned”, ”un-modern” and not seldom understood to be shameful for a country that in so many other aspects are considered to be very modern and progressive. It is for Swedish intellectuals an annoying distortion to the otherwise beautiful self-image of Swedes.

But at the same time there also exists a completely opposite attitude. Although the rates are decreasing, the royal family is still very popular among Swedes and a stable majority of them wants to maintain the monarchy. That is of course the only reason why almost no politicians seriously advocate to get rid of the monarchy.

In fact, pictures of the royal family are one of very few nationalist symbols that are available for use in Sweden. These pictures are common on birthday greeting cards, many people in middle-class neighbourhoods hoist their flags on the birthdays of the members of the royal family and they are always on the front pages of the best-selling weekly magazines.
What is interesting from a multicultural perspective is that the official Swedish discourse is out of touch with large parts of the new Sweden. The national holiday, introduced as lately as the 1980s and not becoming a work-free holiday until the 2000s are in fact celebrated more among non-native Swedes. So when intellectuals in Sweden ridicule the royal family, they are playing a risky game of offending immigrants who appreciate one of the few available symbols for national integration. In fact, immigrants trying to integrate into Sweden face a real choice, not between the ethnic and the civic, but between the elitist and the popular.

Niklas Bernsand

As you mention in your question, our fellow conversationalist’s article focuses on elite discourses of national identity, which might or might not coincide with popular views. The monarchy in Sweden as an institution has a very stable level of support, while personal trust in the king and other members of the royal family shows more variation over time. Although support for abolishing the monarchy has increased somewhat since the mid-1970s, in the most reliable survey only about 20% of the population were in 2011 in favour of such a reform, and the monarchy was supported by a majority of respondents from all sociological categories. Interestingly, surveys also show that support for and trust in the monarchy is significantly lower among elite groups such as parliamentarians and journalists than in the population at large. So there seem to be a disagreement between elite and popular views on this matter, although many critics of the monarchy argue in terms of principle and do not see this as an issue of immediate political importance. Since the monarchy is a genuinely popular institution with functions restricted to the symbolic and ceremonial sphere the passive republicanism of important political actors does not translate into political action, and there are few signs that the long-established political consensus on the monarchy will be seriously challenged in the foreseeable future.
Some researchers have argued that Swedish political and media discourse on national identity and multiculturalism long remained inside the framework of a hegemonic multiculturalism, while others have pointed to the comparatively low level of actual institutionalisation in Swedish society of multiculturalist policies. Andreas Johansson Heinö argues that “tolerant” Swedish political and media discourse celebrating cultural diversity and the cultural contributions of immigrants to Swedish society and fighting to keep xenophobic rhetoric out of public space to a large extent has masked expectations that immigrants eventually will succumb to progressive and modern Swedish norms and values. In this view, the Swedish self-image of tolerance while not being outright false is a serious distortion that prevents a better understanding of the changes Swedish society is going through.

This Swedish anti-nationalist discourse should rather be understood as a modernist Swedish nation-building that included nationalist assumptions about the specific moral content of Swedishness. If earlier conservative and particularistic versions of Swedishness were based on a perceived unity of monarchy, church, fatherland and people, modernist Swedishness had universalist ambitions, and was seen as reflecting the building a new democratic and progressive Sweden that was to be a role model for other countries and peoples. Modernist Swedish national identity was conceived as rational and modern, with no need for old-school national self-aggrandisement and explicit nationalist manifestations, and it was, paradoxically, implied that Swedes carried those virtues to a larger extent than other nations, and thus had been able to move exceptionally far on the road to a mature, decent and fair society.

As for pro-multiculturalism, if you allow me to paraphrase the famous slogan from Soviet nationality policies, much Swedish discourse praising cultural diversity can be seen as multiculturalist in form, but the expectations and assumptions behind it have often rather been Swedish modernist in content. Diversity in terms of food, music and other safe markers of ethno cultural otherness was encouraged, but it was expected that newcomers eventually would embrace the hegemonic rational and progressive norms of modern Swedish society.

Modernist Swedishness took shape in an ethnically homogenous society where ethnos and demos to a very large extent overlapped – with the exception of a few small ethnic minority groups – and the actual experience of handling widespread everyday ethno-cultural diversity was limited. This is still felt even in debates on immigration and cultural diversity in the profoundly heterogeneous Swedish society that has emerged over the last decades. Obviously, today national identity discourses are much less stable and homogenous then during the heyday of modernist Swedishness in the 1970s or 1980s, with both new evolving postnational elite discourses on Swedishness and anti-elite counter discourses emphasising ethno-cultural notions of Swedishness. All those visions of Swedishness seem, though, to conceive of Swedishness as a one-layered identity. Johansson Heinö in fact is one of the few participants of contemporary Swedish identity debates who sometimes argue in terms of the parallel existence of two layers of Swedishness – an ethno-cultural one being the equivalent of the various immigrant ethnic cultures, and an inclusive civic form encompassing all Swedish citizens irrespective of ethno-cultural background. It is quite amusing to see how almost everyone – anti-immigration activists, pro-immigration multiculturalists or liberals – is united in a complete lack of understanding of such an identity concept. Even now, when Swedish identity discourse slowly grows accustomed to the fact that otherness actually can mean something and that not everyone wants to identify with (all the more divergent) Swedish norms, Swedish thinking on cultural diversity is still structured by assumptions inherited from the not too distant past when there was much less diversity to deal with.

T. Kavaliauskas

By comparing Swedish anti-essentialist politics with the Baltic States – Estonia, Latvia and Lithuania – where politics are based on essentialist ethnic-national identity, we face a striking cleavage. On one coast of the Baltic Sea we have dismantled (or an attempt to dismantle) essence of national identity, on the other shore we have a continuous tradition of ethnic essence. Then the question is: should the Baltic States take lessons from Sweden?

If yes, then we run into major problems, for instance, what to do with the legacy of the Singing or Velvet Revolutions of the 1989? What I mean is that 1989 is the sacred year for the entire East Central Europe that celebrates the fall of the Berlin Wall/Iron Curtain, which was accompanied with patriotic-fatherland symbolism and national movements claiming independence. The second independence of the Baltic States signified the end of the Soviet Union. The collapse of the latter is unimaginable without National fronts of Latvia and Estonia and of Lithuanian Sąjūdis just as Solidarność in Poland. Moreover, the second independence is understood as a restoration of the independence of the interwar period between1918-1939. Needless to say, this period is very nationalistic as at the time national projects were flourishing as a modern idea.

However, in Sweden already in the 1960‘s national identity was under criticism, whereas in the Baltic States a critique of nationalism even today is precarious, since national identity here is directly linked to sovereignty discourse and statehood. The Russian language referendum in Latvia in 2012 that raised so many tensions between Latvian Russians and ethnic Latvians sheds light on how mentally and politically the Baltic States are unprepared for multiculturalism. The word “unprepared“ is misguiding, since the issue here is not only psychological, but also geopolitical. Any linguistic or cultural cleavages between Latvians and Latvian Russians or Estonians and Estonian Russians (suffice to recall riots in Tallinn in 2007 due to the removal of Alyosha monument) has been instrumentalized and over politicized by Moscow, which leads to geopolitical games of protecting Russian minorities in “hostile” Pribaltika. The same problem was facing Lithuania between 2010 and 2012 having a cold war with Lithuanian Polish over “w” letter, street names, and bilingual education programs.

Would you see then the Baltic States and Sweden as living in different paradigms and in even different time horizons (using Hans George Gadamer’s term)? If so, is it because of a different history or is it because of different levels of open-mindedness? After all, it probably also has to do with a sense of security – insecure nations are reluctant to abandon their national identity based on fatherland’s essentialism? So where does the secret of Sweden lie?

A. J. Heinö

Indeed, the differences between Sweden and the Baltic States are huge. One way to illustrate the cleavage is to look closer at the Swedish nationalist party, the Sweden Democrats, that entered parliament in 2010 after five failed attempts, the longest road to a European parliament for any – eventually successful – anti-immigrant party.
The Sweden Democrats are regularly described as an extreme party in Sweden. And the distance between them and the other established parties in terms of both ideology and policy is huge. In fact, the Sweden Democrats are commonly rejected as being ”un-Swedish”, due to their intolerant attitude towards minorities, in particular Muslims, and their support for ethnic nationalism. You still cannot find a singular leading Swedish intellectual who even with reservations would say that this party is not bad in all respects. I think Belgium is the only country where the established parties have successfully maintained a similarly clear distance towards an anti-immigrant party. In other cases – Denmark, Netherlands and Austria for example, these parties have been able to influence policy through direct cooperation and negotiation with other parties.
But, and this is my point, if you really look at the ideas and policies of the Sweden Democrats, from a Baltic perspective you would have a hard time to find any extreme standpoints. I would rather claim that in a Central and East European perspective, they represent a mainstream centre-right attitude towards nationalism. When it comes to immigration policy, citizenship laws and minority policies, they argue for what is already the norm in the Eastern half of Europe: restrictive asylum laws, language test for citizenship.

To understand the anti-nationalist norm in Sweden, you have to look at our history. The main reason is fairly simple and has to do with the homogeneity of the Swedish society up until the 1960s. Few other European countries could compete with Sweden in the first half of the 19th century in terms of ethnic homogeneity – Iceland of course, and maybe Portugal among similar-sized nations. Frankly, the degree of ethnic homogeneity made political nationalism irrelevant. There was a quite strong rightist nationalist movement in the first decades of the century, but already in the 1920s and the 1930s, Swedish nationalism became obsolete. With no obvious threats to the national sovereignty, there were no incentives to mobilize around the nationalist issue. And then, in the late 1960s, anti-nationalism came to accompany multiculturalism as the new ideology of the political and intellectual elites.

So before even considering whether Sweden might be a normatively attractive model for the Baltic States, I think one has to realize that it is only in a context where all threats against both the national sovereignty and the ethnic homogeneity have been removed, that such an attitude may become the norm. This is, of course, the main reason why Sweden has seen an increase in political nationalism the last decades. The Sweden Democrats are a reaction against increasing cultural diversity.

N. Bernsand

No, the starting points when it comes to national identity discourses differ so profoundly between Sweden and The Baltic States that is hard to conceive of how the former could function as a role model for the latter. There might also be a time lag inherent in the posing of such a question, since it seems to be inspired by how Swedish identity discourse worked under previous conditions of comparatively high levels of perceived cultural security, a factor which you correctly bring into the game. In contemporary culturally diverse Sweden, however, public discourse reflects a society being very much at loss as for how to deal with national identity. If you feel you need a role model maybe you should look somewhere else.

But if we start with the notion of Swedish anti-essentialism, in connection with the previous question we saw that the modernist project on the one hand was critical to more conservative projections of Swedishness but on the other hand was not anti-essentialist in the sense that Swedishness and the Swedish nation as such were deconstructed. Swedishness was perceived as very real and tangible, although its content was supposed to differ radically from earlier models. Modernist Swedishness really did emerge in conditions of great cultural security: it was connected to social optimism and widespread faith in a bright future, and was born in a time of rapid and stable economic growth and greatly increased living standards for ordinary Swedes. It also took place in a society which was only accepting the first waves of work immigration from various European countries, but was still very ethno-culturally homogenous. In such conditions this kind of national identity could, for several decades, thrive.

Modernist Swedishness lingers on as a deeper cultural text, but it is increasingly challenged by various competing liberal universalist, postmodern and postcolonial strands and by ethno-cultural anti-elite discourses. Swedish identity discourse is presently in a state of flux, and if modernist Swedishness emerged in conditions of cultural security now the context is rather marked by deep-felt cultural insecurity, triggered by processes of economic and cultural globalisation and the loss of faith in ever-increasing prosperity, the transfer of significant powers of the Swedish nation-state to the European Union, large-scale immigration transforming the ethno-demographic make-up of the country, and last but not least individualisation and subcultural and socio-economic fragmentation.

In this context, anti-essentialism in the sense of a more fundamental deconstruction indeed has become an important component of political and medial discourses in the last 10 or 15 years. This happened after the breakthrough of social constructivism, first in academic circles, and then, often in strikingly superficial and inconsequential interpretations, in political and media discourse. The notion that national identities are socially constructed is unfortunately here often misunderstood as if such identities are less ‘true’, something that better informed people know does not really ‘exist’, but, that in any case ought to be properly managed by the social engineering of language use. Here the linguistic turn in the social sciences enters Swedish public debates as a kind of magical thinking.

Constructivist thinking is selectively applied to those social occurrences which are found to be, for various reasons, unpleasant or dangerous. What is worse, the actual social rootedness in Swedish society of various national identity constructs as, in Brubaker’s terms, ‘categories of practice’, are sometimes poorly understood, which is not helpful for coming to terms with the complex realities of contemporary culturally diverse Sweden. Furthermore, constructivism is often selectively applied to some groups but not to others, as in a well-known case when the chairman of the Swedish National Heritage Federation a few years ago in a debate with a representative of the nationalist Sweden Democrats political party deconstructed the notion of (ethnic) Swedish culture because of the multiple origins of its various expressions, while taking the existence of a – seemingly holistic – immigrant Kurdish culture for granted. Certainly, in the self-image of some participants in the public debates on Swedish identity one could trace continuity back to modernist Swedishness, as they perceive themselves as being the bearers of the most advanced social visions, both in relation to those whose sense of Swedishness is more traditionally rooted, and to some immigrant groups who still are perceived to ‘have’ a culture which should be supported by society in the name of diversity. The chairman of Religious Social Democrats of Sweden recently argued that organizations for young Muslims, Catholics and Christian Orthodox cannot at the moment be expected to show the same degree of tolerance towards sexual minorities as the Swedish majority ought to show, but implied that those groups can change thanks to cooperation with progressive believers from the majority.

To borrow another concept from Soviet nationality policy, the majority should here allow minority cultures to flourish in order for the latter, dialectically, eventually to overcome their backwardness. Simultaneously, many younger representatives of immigrant communities, who were born or raised in Sweden, not any longer seem to accept the implicit leading role of progressive Swedes in managing and conceptualizing cultural diversity. They insist on having their own voices. In my opinion, rightly so.

So, the national identity concept that worked well for several decades now is challenged since society has changed and grown more diverse. It has become more individualistic and less confident in eternally never-ending progress and prosperity.

You are very much to the point when you mention how national liberation and democracy were intertwined as parts of the same struggle in large parts of Central and Eastern Europe in the 1980s and early 1990s. The movement for democracy and for national liberation in the Baltic States went hand in hand, and the same can be said about e.g. Ukraine. This movement is inconceivable without nationalism, and could not have stood as firmly on purely liberal grounds. And, as you mention, since statehood was re-established in the Baltics, there has not – even after NATO membership was won – emerged a sense of security that would have allowed for a real weakening of the link between ethnic nationalism and statehood.

Sure, Sweden and the Baltic States live in different paradigms in these issues. Furthermore, the paradigm of the Baltic States is more recognizable in a wider European context, not only in an Eastern Central European. Indeed, if you look into some specific cultural skirmishes of recent years between Swedish journalists and their Norwegian or Danish colleagues, Swedish exceptionalism is sometimes felt to such an extent that it seems as if Sweden lives in a different paradigm also from our Scandinavian neighbours.

Om den svenska mediebevakningen av Ukraina för Russian Journal of Communication

Jag blev inbjuden att delta i Russian Journal of Communication’s forum om medierna och krisen i Ukraina, och valde att skriva denna korta text om hur jag uppfattade att denna skildrats i svenska media.

Tänk på att texten är skriven i slutet av mars 2014 och inte förhåller sig till saker som hänt därefter. För den slutgiltiga, något längre, texten får man gå till http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/19409419.2014.919817#.U9-BgbEfNFs

Russian Journal of Communication Vol. 6 No. 2 2014, pp. 166-168.

***

My answer focuses on how the events in Ukraine, starting with the emergence of the Euromaidan in the end of November 2013 and continuing into the Russian intervention in Crimea, have been reflected and portrayed in the Swedish media. Although I follow the events mainly from Ukrainian media outlets, including social media, I have also tried to keep an eye on the perspectives offered by Swedish news media in this regard. This I have done both as a news consumer and as a researcher in Ukrainian Studies repeatedly approached during this period by the media for commentaries on various aspects of the unfolding situation.

My conclusion after having followed more than three months of reporting is that Swedish media coverage of the events has not been dominated by one single interpretative frame, but rather by a few competing perspectives and questions. There is also a difference between the coverage during the first months, when the situation was viewed mostly as an internal Ukrainian conflict albeit with important implications for international relations, and the period of the Russian take-over of Crimea, which changed the perspective to that of an inter-state conflict with far-reaching consequences for international security. This change of perspectives also affected the frames through which internal Ukrainian politics were understood.

Initially the most used frame for Swedish reporting was probably quite similar to the “freedom-seeking Eastern Europeans looking to Europe”-view summarized in the question. This depended not only on dominant negative views of the authoritarianism of the present Russian regime, which was identified as supporting the Yanukovych side, but also on a more general Swedish media frame for understanding upheavals in authoritarian countries less familiar for journalists and their audiences: the people striving for freedom and democracy versus the brutal and corrupt dictator clinging to his power. This frame is recognizable from the initial stages of covering events in e.g. Libya, Egypt and Syria. In the Ukrainian case the integrity of the first element of this frame – the people – was subsequently qualified with wide-spread references to a perceived (and often unproblematised) dividedness of Ukrainian society into vaguely conceived “pro-European and nationalist” Western and “pro-Russian” Eastern parts, and to the support the regime was believed to have in the East. Basically, one simplification with some merits was qualified with another simplification with some merits. In connection with this point it is noticeable how the Swedish media had to come to terms with highly politicized concepts such as “Russian-speakers” – a term used by Russian diplomacy to establish a would-be homogenous sociolinguistic category on behalf of which, Russia could act as protector. In some cases the media discourse allowed for the deconstruction of this skewed and manipulative notion, while at other times it was merely reproduced and naturalized as self-evident without any contextualization.

The second element of the frame, the brutal and corrupt dictator – remained in place during all the events and was strengthened, not surprisingly, after the mass killings in Kyiv and the opening-up of the fled dictator’s luxurious estate in Mezhyhirya to the eyes of Kyivans and media consumers.

Already during the first weeks of the protests another frame significantly interfered with the previous one – the strong focus on the role and influence of the Ukrainian far right, first in the demonstrations and later in the new government, mainly through the parliamentary opposition party Svoboda and later also through the Right Sector activist network that emerged as an important street actor in conjunction with the growing authoritarianism of the regime from mid-January. This focus was also part of a previously established media frame: “the threat from the xenophobic far right in Europe”. The medialization of this perspective was further strengthened by much attention to a small group of Swedish far righters who took off to Ukraine to assist activists from Svoboda and the Right Sector. The overall function of this frame was to undermine the image of a democratic and European (in the sense of “EU values”) protest movement. While in some cases this focus may have contributed to a more nuanced covering of the events, what often was achieved was rather distortion, as some journalists and columnists clearly overstressed – both analytically and in terms of the media attention devoted to the issue – the significance of those groups for the protests. Interestingly, one characteristic feature of this frame, in spite of its ubiquity, was that its proponents often portrayed themselves as representing a repressed opinion on the Ukrainian events. In terms of largely absent perspectives one could perhaps add that the participation of activists from the Russian far right in street fights in Kharkiv and Donetsk in March 2014, the far right elements in the intellectual underpinnings of the Russian regime, as well as the Pro-Russian position of many European far right parties have largely been ignored in the Swedish media.

The relative weight of the “far right influence” frame somewhat diminished, however, after Russia began the process of annexation of Crimea, which shifted the general focus to an inter-state conflict involving an aggressive and authoritarian Russia threatening a weak Ukrainian state. The only media outlets that explicitly supported the Russian position was on-line editions associated with the far right, such as Fria Tider, not the least by referring their readers to news items from Russia Today. In mainstream media some voices from the political left, while not being explicitly Pro-Russian, downplayed the Russian aggression and focused on the Ukrainian far right. In the case of the leading Swedish tabloid Aftonbladet, these divisions stroke right through the edition, as the op-eds defended consistently Ukrainian state sovereignty while the culture section criticized alleged Western anti-Russian bias and preferred to talk about the dangers of Ukrainian fascism.

As a final point here it is quite striking how commonsensical media understandings of political institutions such as elections and referenda effect the reporting on current events in situations when what takes place is rather the imitation of such institutions. Although the particular circumstances of the Crimean “referendum” on March 16 was covered quite extensively, when “exit-polls” and “results” came in they were often reported as if they concerned a routine parliamentary election in an established democracy.

 

Tredjeuppgiftar om politiska situationen i Ukraina

Kom gärna till en paneldebatt om situationen i Ukraina med mig och Eleonora Narvselius, etnolog och Ukrainakännare på Lunds universitet. Moderator: Tomas Sniegon, Europastudier, Språk- och litteraturcentrum.

Tid: 30 januari 16-18

Plats: Språk- och litteraturcentrum, sal A339

Arrangörer är Centrum för Europaforskning vid Lunds universitet och Öst- och Centraleuropastudier vid Språk- och litteraturcentrum.

Paneldebatt, Lund. Bild: Katharina Andersson.

Paneldebatt, Lund. Bild: Katharina Andersson.

***

Om situationen i östra Ukraina i Svenska Dagbladet 15 april: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/alltmer-oroligt-i-ostra-ukraina_3461412.svd?sidan=18

Om förändringar i vardagen på Krim i Svenska Dagbladet 29 mars: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svep-ukrainakrisen_3386708.svd?sidan=17

Medverkade i seminariet The Crisis in Ukraine, organiserat av Brännpunkt Europa på Göteborgs universitet 27 mars, med Oksana Shmulyar-Green och Rutger Lindahl: https://www.facebook.com/photo.php?fbid=793197657375224&set=oa.524872440965327&type=1&theater

Kommenterade på seminariet So what is going on in Ukraine? på Södertörn, med Olena Podolyan, Roman Horbyk och Oksana Udovik: http://webappo.web.sh.se/p3/ext/custom.nsf/calendar?openagent&key=17_03_so_what_is_going_on_in_ukraine_1394092422822

Intervjuad i Sydsvenska Dagbladet om ”folkomröstningen” på Krim 17 mars: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tre-experter-svarar-pa-fragor-kring-rysslands-ambitioner-att-annektera-krim_3372604.svd

Talar i Studio Ett om Krim 6 mars: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5802164

Om Krim för TT 6 mars: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/krim-rostar-ja-till-att-bli-ryskt_3332928.svd

Om Krim i Svenska Dagbladet 6 mars: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/niklas-bernsand-kiev-accepterar-aldrig-ryskt-krim_3334538.svd

Talar om ukrainska regeringen i Aktuellt 4 mars: http://www.svtplay.se/video/1849863/4-3-21-00

Om desinformation som del i krigföringen i Svenska Dagbladet 4 mars:  http://www.svd.se/nyheter/utrikes/desinformation-i-krigforing_3328268.svd 

Chattar med Expressens läsare 3 mars:http://www.expressen.se/nyheter/stall-fragor-till-ukrainakannaren/

Om Ukraina i P1 Morgon3 mars: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5798461

Intervjuad i Svenska Dagbladet 3 mars: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/vart-att-veta-om-krisen-i-ukraina_3321912.svd

Om Ukraina i Studio Ett 28 februari:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5797349

Intervjuad i Svenska Dagbladet 26 februari: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/svep-ukraina-efter-janukovitj_3302514.svd?sidan=6

Intervjuad i ETC 21 februari: http://www.etc.se/utrikes/nyval-i-ukraina

Intervjuad i Sydsvenskan 19 februari: http://www.sydsvenskan.se/varlden/ett-inbordeskrig-ar-fullt-tankbart/

Intervjuad i Fokus om Ukraina: http://www.fokus.se/2014/01/envis-kamp/

Skrev debattartikel om den politiska situationen i Ukraina på SVT Debatt:

http://debatt.svt.se/2014/01/25/eu-maste-pressa-makthavarna-i-ukraina/

Medverkar i seminariet Ukraina i kris på ABF-huset i Stockholm 23 januari 2014 18-20, tillsammans med Katja Gortjinskaja, vice chefredaktör för Kyiv Post och Martin Kragh, ekon dr, Uppsala Centrum för Rysslandsstudier. Samtalsledare är Torgny Hinnemo, journalist.

Mer info här

Olof Klebergs referat från seminariet på OSSE-nätverkets hemsida.

***

Expressens ledarsida:

http://bloggar.expressen.se/opinionsbloggen/2014/01/straffa-eliten-i-ukraina/

Intervjuad i Dagens ETC 24 januari (ej på nätet)

Intervjuad av Aftonbladets Erik Melin om situationen i Ukraina:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17985391.ab

Här är också en kortare intervju på samma tema lite tidigare hos Kalle Kniivilä i Sydsvenskan:

http://www.sydsvenskan.se/varlden/expert-tror-pa-nyval-i-ukraina/

Även i Dagen:

http://www.dagen.se/nyheter/expert-dorren-till-eu-stangs-vid-for-harda-tag/

Multiculturalism in Scandinavia. Vytautas Magnusuniversitetet i Kaunas, Litauen

Jag lägger här upp en länk till ytterligare en video, från en föreläsning jag höll i september 2012 på Vytautas Magnusuniversitet i Kaunas, Litauen, inför magisterstudenter på fakulteten för social och politisk teori.

Multiculturalism in Scandinavia