Michel Houllebecqs Underkastelse

En av förra årets för mig mest efterlängtade nya böcker var den franske författaren Michel Houllebecqs roman Underkastelse. Boken väckte stor uppmärksamhet genom sitt scenario för en nära framtid där en fransk koalitionsregering ledd av Muslimska Brödraskapet i samförstånd med vänstern och den borgerliga högern islamiserar Frankrike samtidigt som männen, eller åtminstone de bättre bemedlade av dem, kollektivt tar revansch och flyttar fram sina positioner. Dessutom utkom Underkastelse samma dag som terrorangreppet mot den satiriska tidskriften Charlie Hebdo ägde rum i januari 2015 – Houellebecq fanns också avbildad på omslaget till det då aktuella numret. Att jag under året otåligt väntat på översättningen beror, förutom tematiken, framförallt på att Houllebecq länge varit en av mina favoritförfattare, genom sin svarta humor, sin skärskådande blick för samtiden och förmågan att ur denna fånga upp framtidsscenarier som han driver till sin spets.

En omedelbar igenkänningsfaktor i boken är huvudpersonen Francois, som är samme slags lite loje, distanserade, passivt analyserande, politiskt och ideologiskt alienerade och samtidigt meningssökande och förstrött sexkonsumerande manlige intellektuelle antihjälte som ofta i Houllebecqs romaner. I Underkastelse är han litteraturprofessor på Sorbonne, mellan 40 och 50, barn- och hustrulös, expert på fransk 1800-talslitteratur, livstrött och på det stora hela uppgiven. Som ofta hos författarens romanfigurer är det mest ett alltmer sällan uppblossande sexliv med betydligt yngre kvinnor som tillfälligt tänder livsgnistan, men sexmissbruket är även det i bästa fall halvengagerat – frånvaro av sex innebär främst att det finns en anledning mindre att inte lägga sig att dö. För de genomlysningsprojekt av samtiden som Houllebecqs romaner är blir en sådan huvudperson ett närmast idealiskt redskap – han genomskådar samtidens försåtligt idealistiska språkliga bländverk och dimridåer samtidigt som han förkroppsligar den upplevda tomheten i dess centrala individualistiska frigörelseideal, som i Houllebecq romanvärld mest skapar ensamhet och leda. Francois försöker verkligen förstå världen och sin tid, men är i grunden alltför ointresserad av att engagera sig för något utanför sig själv och fördriver i stället tiden med slentrianmässig undervisning, enstaka tidskriftsartiklar och inåtvänd sexkonsumtion. Denne slags hjälte lämpar sig förvisso också alldeles utmärkt som katalysator för Houllebecqs humoristiska sinnelag – böckerna framkallar ständiga småleenden, och Underkastelse är inget undantag.

I Underkastelse dras de yttersta konsekvenserna av flera linjer i samtidens europeiska politik, idédebatt och demografi ut, som Houllebecq ser dem. Den ordning som bärs upp av regeringar från en växlande men snarlik mittenvänster och mittenhöger uppfattas som allt mindre legitim, relevant och förankrad i bredare medborgarskaror, och etniska och religiösa motsättningar tilltar parallellt med att den medelklass som fortfarande känner sig säker framhärdar i sina löpande livsprojekt som om ingenting förändrats. De politiska och mediala eliterna väljer i boken t.ex. att inte på allvar hantera de tilltagande kravallerna på gatorna eftersom detta skulle kunna tänkas gynna Nationella Fronten som efter 2017 blivit Frankrikes ohotat största parti. I första omgången av presidentvalet 2022 vinner Marine Le Pen, men hon ställs i andra valomgången mot det snabbt uppseglande Muslimska Brödraskapets kandidat Mohammed Ben Abbe som med stark mobilisering både i förorter och utanför förväntade väljargrupper knappt besegrar socialisternas Manuel Valls. Ställt inför en möjlig valseger för Nationella Fronten väljer då det franska politiska etablissemanget, både dess vänster och höger, att ingå allians med Muslimska Brödraskapet om en koalitionsregering ”till försvar för republiken”. I en mycket spänd situation där både identitärer och jihadister från respektive sida med våld försöker hindra den politiska processen gör de gamla politiska eliterna upp om Frankrike framtida omdaning med Muslimska Brödraskapet. I Houllebecqs scenario väljer alltså de gamla eliterna att inför hotet från Nationella Fronten bejaka islamisering, för det är inte tal om något annat i författarens framtidsvision, framför, om man så vill, nativisering i Nationella Frontens regi. Islamiseringen av ett stort europeiskt land, mardrömsvisionen i kontrajihadistiska dystopier och Eurabiatänkande, sker alltså inte genom att Muslimska Brödraskapet vinner majoritet utan genom att det inhemska etablissemanget ser en åtminstone till en början lättare islamisering som ett mindre ont än att ett inhemskt antietablissemangsparti kommer till makten. Särskilt tydligt blir det när vänstern och progressiva intellektuella med relativ lätthet, trots den laicistiska franska traditionen, offrar upprätthållandet av en sekulär statsmakt till förmån för antirasism. Vad gäller den borgerliga högern har den i Houellebecqs värld redan övergivit de värderingar som upprätthålls av deras ännu nationalstatsorienterade väljare, och har sedan länge sin lojalitet i ett federalistiskt EU-projekt. Vad som kulminerar i Houllebecqs vision är alltså det som ofta kallats en eliternas flykt. Brödraskapet vinner andra valomgången, utan att det närmare skildras hur, och en koalitionsregering bildas med Ben Abbe som president och en menlös gaullist som premiärminister.

Det bör sägas att islamiseringen i romanen knappast är totalt genomgripande. Rätt mycket förblir som vanligt i den parisiska vardagen, särskilt mat- och dryckesvanor, men kvinnorna börjar genast klä sig kyskare, även om kristna kvinnor inte tar på sig huvudduk, och det offentliga rummet blir mycket mer maskulint. Detta beror i hög utsträckning på den största förändringen, som sker inom utbildnings- och familjepolitiken. Den offentliga finansieringen av sekulära skolor minskas kraftigt så att de flesta föräldrar börjar sätta sina barn i könssegregerade muslimska skolor eller i katolska privatskolor i stället för i statsfinansierade fattigskolor. Bara en liten minoritet flickor förväntas bedriva högre studier och kvinnliga lärare sägs upp. Arbetslösheten i samhället minskas drastiskt eftersom de flesta kvinnor blir hemmafruar, vilket underlättas av kraftigt ökade vårdnadsbidrag. De statliga universiteten islamiseras. Mest symboliskt blir Sorbonne där huvudpersonen arbetar islamiskt och dessutom mycket ekonomiskt välmående genom saudisk sponsring. Månggifte tillåts och börjar snabbt praktiseras, inte minst av ivriga manliga franska konvertiter. Den franska vänstern med sina starka sekulära traditioner är helt kraftlös i sina protester eftersom den domineras så fullständigt av antirasismen att den inte kan hitta något läge varifrån de kan kritisera islamisternas radikala högervridning av samhället. Den intensiva men relativt idéfattiga debatten mellan snarlika alternativ i det tidigare samhället ersätts av en mycket mer lågintensiv debatt.

Olika personer får i boken framföra sin förklaring till varför islam så lätt kunde vinna mark. Främst hävdar de att dess budskap i grunden är så enkelt – de satsar benhårt på demografi och barnafödande – Houllebecq försöker uppenbarligen säga att muslimer som grupp till skillnad från de infödda fransmännen bevarat förmågan att tänka kollektivt. Dessutom betonas utbildning (kampen om det uppväxande släkters själar). Däremot är Brödraskapet mycket mindre intresserade av tillväxtbaserad ekonomi. Sedan visar det sig att Brödraskapet återupplivar den konservativa distributismen som betonar familjeföretag och i princip vill se familjen, inte stora sociala offentligfinansierade skyddsnät, som den viktigaste solidariska enheten. En boom för småföretag följer vilket gör det nya styret mer populärt. Även om boken inte går så långt fram i tiden tycks det som om Brödraskapet i Houllebecqs scenario lyckas tilltala stora delar av det franska samhället, även om man kan diskutera, med lättfunna parallella exempel på ideologistinna politiken-först-regimer, om det som framställs som islams styrka, det svaga intresset för ekonomi, verkligen är en fördel på längre sikt. Den nye islamiske presidenten ger också Frankrike en ny nationell idé i att återupprätta ett slags romarrike där EU:s säte flyttas till Rom och Aten och de arabiska Medelhavsländerna och Turkiet snabbt blir medlemmar. EU får därmed en franskdominerad Medelhavsfokus, vilket ju även tidigare franska regeringar jobbat för.

Men mest intressant är detta på individnivå, på huvudpersonens privata plan. Litteraturprofessorn sparkas först ut från det nya Sorbonne, inte av ideologiska skäl utan, typiskt nog för en Houllebecqkaraktär, helt enkelt för att han är bortrest när ombildningen sker. Han får dock en fantastisk pension. Francois har alltså först reagerat på omvälvningarna genom att fly oroligheterna i Paris och söka sin tillflykt till katolska vallfartsorter nära Poitiers (var annars?). Hans försök att komma till rätta med sig själv genom att söka mening i Mariakult och katolsk klostervistelse misslyckas dock, inte för att han direkt ogillar det utan för att han inte uppfattar att han finner de svar han söker. Dessutom irriterar han sig på rökförbudet i klostret.

Så när Francois får chansen att komma tillbaks till universitetet och de fördelar detta ger – om han konverterar till islam – accepterar han. Han konstaterar visserligen moloket att studentskorna är täckta och inte sexuellt tillgängliga på samma sätt som tidigare, men noterar samtidigt att de gifts bort med lektorerna och professorerna. Både begåvade och mindre begåvade kollegor tar sig både en och flera unga arabiska fruar. Framförallt imponeras han av den nye rektorn, en belgisk f.d. identitär och Guenonexpert som konverterade till islam redan 2013 efter att ha blivit förtvivlad över civilisationens förfall när jugendhotellet Metropol i Bryssel stängdes. Francois blir imponerad av rektorns fruar – en femtonåring för sex och en fyrtioåring för fantastisk matlagning. Han läser med intresse rektorns islamiska omvändelselitteratur. En central iakttagelse här är dock att även om Francois är uppriktigt intresserad av de mer intellektuella resonemangen i rektorns framställning är det i stället, förutom den mycket höga lönen på lärosätet, chansen att få tillgång till lojala och tillgivna hustrur som får honom att ta steget och konvertera.

Inte ens en trots allt sökande litteraturprofessor på Sorbonne faller alltså när allt kommer omkring för de teologiska eller intellektuella insikterna i den nya religionen utan för möjligheten till sex och god mat som en konversion ger i bokens nya Frankrike. Där uppdaterad katolicism ger det moderna, barnlösa individuella subjektet chansen att finna sig själv i en tillfällig retreat till klosterlivet lockar islam i boken med unga tjänstvilliga hustrur. Den egocentriske, postideologiske Francois söker därmed sin tillflykt till samma förströelser som tidigare i det sekulära, individualistiska och formellt jämställda Frankrike inte hjälpte honom övervinna sin upplevelse av tomhet och meningslöshet. Att han efter konversionen till islam tycks vara på väg att göra det leder kanske in oss på en möjlig tolkning av det enda ordet i bokens titel – i det nya mansdominerade, för att inte säga chauvinistiska och oförblommerat hierarkiska islamiserade Frankrike tillhör han ur rent konsumtionsperspektiv liksom många andra franska män vinnarna. Med en postkolonial läsning kanske man kan säga att övergången till islam i boken ger ekonomiskt, kulturellt och kognitivt bemedlade vita fransmän tillgång till unga undergivna rasifierade kvinnokroppar i en utsträckning som inte skådats sedan kolonialismen.

Man kunde invända att detta sker till ett högt pris – de inhemska franska männen blir själva underkastade den nya ordningen och därmed ytterst styrda av andra män i sitt eget land. Man kommer här att tänka på ukrainska Oksana Zabuzjkos 1990-talsroman Fältstudier i ukrainskt sex där författarinnan menar att de ukrainska kvinnorna under sovjettiden togs dubbelt – i överförd bemärkelse av det sovjetiska imperiet och i direkt mening av de ukrainska männen, som i sin tur dominerade kvinnorna samtidigt som de själva dominerades av makten i imperiets centrum. Skillnaderna är dock större än likheterna. Som Francois konstaterar räcker det med en mycket enkel konversionsceremoni för att få tillgång till de nya möjligheterna. I övrigt kan han fortsätta dricka vin och diskutera fransk 1800-talslitteratur med vänner och bekanta precis som förut. De kuvade ukrainska männen fick i stället se sitt språk hotat och sitt land omdanas av den imperiala ångvälten under materiellt jämförelsevis påvra omständigheter och utan hedonistisk kompensation.

Francois och hans gelikar har knappast någon anledning att sakna det egalitära franska nationella projektet.

Samuel Moyn och de mänskliga rättigheterna

FD Kristian Nilsson, också från Tankesmedjan Verklighetens Tolk, har tidigare skrivit flera gästinlägg på Österifrån. Här presenterar han den amerikanske historikern Samuel Moyns skildring av hur dagens syn på de mänskliga rättigheterna har utvecklats på ett fundamentalt nytt sätt sedan 1970-talet. Konsekvenserna av denna utveckling torde märkas varje dag i svensk politik och debatt, vilket blir teman för andra texter.

***

True, rights have long existed, but they were from the beginning part of the authority of the state, not invoked to transcend it. (Moyn 2010:7)

Samuel Moyn, född 1972, är professor i juridik och historia vid Harvard. Moyn har i böcker som The Last Utopia (2010) och Human Rights and the Uses of History (2014) beskrivit hur mänskliga rättigheter som koncept vuxit fram och förändrats.

Enligt Moyn är vår tids västliga syn på mänskliga rättigheter inte särskilt gammal – den har utmejslats sedan 1970-talet. Äldre föreställningar om mänskliga rättigheter ingick i en värld med suveräna nationalstater, medan vår tids mänskliga rättigheter befinner sig i en värld där rättigheterna är globala och överstatliga.

Han menar även att utöver utvecklingen av mänskliga rättigheter från en nationalstatlig till en överstatlig, global kontext har rättigheternas innehåll under efterkrigstiden förskjutits. Ska mänskliga rättigheter begränsas till frågor om individuella rättigheter som yttrande- och trosfrihet eller bör sociala och ekonomiska förhållanden inkluderas bland de mänskliga rättigheterna? Det har skett en rörelse från FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna (1948), som innehöll sociala och ekonomiska rättigheter, via den nya vågen av mänskliga rättigheter under 1970-talet som var fokuserad på individuella kärnrättigheter, till dagens rättigheter som utökas med kollektiva rättigheter

Vidare har det enligt Moyn skett en förskjutning i frågan om huruvida införandet eller skyddandet av mänskliga rättigheter kan anses vara en legitim grund för att åsidosätta folkrätten och rättfärdiga väpnade interventioner i humanismens namn.

Nationalstaten och de mänskliga rättigheters framväxt

Frågan om de mänskliga rättigheternas historia och hur långt bak i historien vi kan hitta mänskliga rättigheter är ett stort forskningsfält. Moyn menar att äldre tiders universalism som hos de grekiska stoikerna eller i Bibeln är för annorlunda i förhållande till moderna mänskliga rättigheter för att det ska kunna dras en historisk linje från dessa historiska tanketraditioner till vår tid. Det är med 1700-talets revolutioner och diskussioner om människans rättigheter, om medborgarskapsfrågor och om förhållandet mellan medborgare och stat som grunden läggs för uppkomsten av de mänskliga rättigheterna.

Debatten om medborgarens rättigheter i förhållande till staten präglade även 1800- och det tidiga 1900-talets diskussioner kring människans rättigheter. Andra världskrigets fasor medförde en insikt att internationell politik och skyddet av enskilda människor måste organiseras bättre för att undvika nya förödande krig. Krigets segrarmakter skapade FN som en organisation där deras inbördes förhållanden formaliserades och balanserades i Säkerhetsrådet.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kom 1948. I detta dokument lades grunden till senare debatter kring begreppet. Det är dock enligt Moyn viktigt att poängtera att i detta dokument ingår mänskliga rättigheter i ett internationellt system av suveräna nationalstater. De mänskliga rättigheterna i konventionen är ganska omfattande då det ingår även sociala och ekonomiska rättigheter utöver politiska rättigheter som yttrandefrihet. Det kalla kriget fördjupades dock strax efter bildandet av FN, vilket medförde att frågan om mänskliga rättigheter föll i skuggan av den större kampen mellan de framväxande kommunistiska och kapitalistiska blocken.

Moyn anser att de moderna, överstatliga mänskliga rättigheterna uppstod på 1970-talet. Den amerikanska medborgarrörelsen handlade primärt om rättigheter för medborgarna inom den amerikanska nationalstaten. Även de koloniala frihetsrörelserna uppfattade de mänskliga rättigheterna i nationalstatliga och kollektiva termer. Folken i tredje världen hade den mänskliga rättigheten att skapa sina egna nationalstater.

last utopia

De överstatliga mänskliga rättigheternas genombrott på 1970-talet

Den nya formen av mänskliga rättigheter uppkom när självständigheten för kolonierna genomförts och USA förlorat kriget i Vietnam. Nu lades grunden för en ny mer moralbaserad och universell inställning till mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter var inte enbart frågan om dess roll i en nationalstat. Varje individ hade rättigheter och dessa rättigheter var oberoende av var individen bodde. Mänskliga rättigheter var därmed inte kopplade till de enskilda nationalstaterna.

Denna förändrade syn på mänskliga rättigheter fick en kraftfull start i den amerikanske presidenten Jimmy Carters invigningstal 1977. I talet tog Carter upp mänskliga rättigheter som ett rättesnöre för amerikansk utrikespolitik. Denna politik skulle bli mer inriktad på ideella och moraliska principer än den realpolitik som hade präglat tidigare administrationers utrikespolitik. I samband med den amerikanska utrikespolitikens förändrade inriktning upplevde äldre mänskliga rättighetsorganisationer som Amnesty International ett uppsving. Det bildades även nya, inflytelserika organisationer som Human Rights Watch.

Kampen för de mänskliga rättigheterna fokuserades på enskilda fall i diktaturernas Latinamerika och på dissidenternas kamp i Östeuropa. De mänskliga rättigheternas innehåll minskades jämfört med deklarationen från 1948. Nu handlade det framför allt om individers personliga rättigheter samt om kampen mot tortyr. Frågor om ekonomiska och sociala rättigheter bortsågs till stor del. Denna minimalistiska syn på mänskliga rättigheter medförde att frågan om till exempel den liberala och kapitalistiska demokratins betydelse för mänskliga rättigheter inte prioriterades. Detta var inte i motsättning till deklarationen, som inte uttryckligen stöder ett särskilt samhällssystem. Kampen för mänskliga rättigheter var inte baserat på politik utan på framför allt moraliska argument. Denna inriktning stämde överens med de östeuropeiska dissidenternas kamp som var moralisk, rent av ”antipolitisk”.

Denna ”opolitiska” syn på mänskliga rättigheter förändrades under Ronald Reagans styre då mänskliga rättigheter sattes in i ett större ideologiskt sammanhang där tonvikten lades vid att sprida liberal demokrati. Tanken var att mänskliga rättigheter endast kunde ta fäste i en omgivning präglad av demokrati och liberal marknadsekonomi. Denna democracy promotion medförde enligt Moyn att de kommunistiska samhällena i Östeuropa sågs som omöjliga att reformera, medan högerdiktaturer i Latinamerika hade potential för reformer.

HumanRights_JK_Final.indd

Sovjetunions sammanbrott och den moderna synen på mänskliga rättigheter

Sovjetunionens fall, det kalla krigets slut och USA:s status som den enda kvarvarande supermakten utgjorde förutsättningarna för att dagens syn på mänskliga rättigheter skulle få riktigt genomslag. Den bipolära världsordningen hade upphört och det fanns möjlighet att skapa överstatliga domstolar som skulle hantera brott mot de mänskliga rättigheterna.

Den förändrade rollen för mänskliga rättigheter växte fram tillsammans med en ändrad inställning till folkrätten. Med mänskliga rättigheter som ett överstatligt rättesnöre borde inte brott mot de mänskliga rättigheterna kunna begås bakom folkrättens formella skydd av staters suveränitet. Efter omvärldens oförmåga att förhindra grova brott i Rwanda och Jugoslavien utvecklades tankegången om att omvärlden borde ges rätt att ingripa i staters interna politik om de begick grova brott mot befolkningen. Denna tankegång formaliserades till Responsibility to Protect (R2P), som antogs av FN:s generalförsamling 2005.

Ett annat exempel på den nya synen på mänskliga rättigheter, där brott ska hanteras av överstatliga domstolar, var inrättandet av Internationella brottsmålsdomstolen 2002. Moyn menar dock att detta inte har någon egentlig betydelse då världshegemonen USA inte har ratificerat den underliggande Romstadgan och därmed inte har underställt sig domstolen. Många andra stater, som Ryssland, har inte heller ratificerat stadgan. Stater som Kina, Turkiet och Indien har inte ens undertecknat den. Domstolens överstatlighet accepteras därmed inte av ett flertal stater, däribland två permanenta medlemmar av säkerhetsrådet.

Kanske är entusiasmen kring Internationella brottsmålsdomstolen ett talande exempel på att uppgivenheten inför möjligheten till ett större, internationellt genomslag för överstatliga rättigheter får många att nöja sig med mer blygsamma framgångar.

International courts may not be a mirage, but one thing is clear, they emerged as an oasis because people had stopped searching for a promised land where the fight for equity involves more than litigating past crime.(Moyn 2010:67)

Den nuvarande utvecklingen

Moyn menar att stödet till moraliserande, överstatliga mänskliga rättigheter samt humanitära straffinvasioner i skurkstater som bryter mot mänskliga rättigheter troligtvis främst varit möjlig i en postbipolär övergångsperiod med amerikansk hegemoni. Denna värld håller redan på att omvandlas till en värld där USA förlorar sitt hegemoniska inflytande till förmån för en ny multipolär världsordning.

Stödet till R2P har sedan början av 2000-talet minskat. Detta beror bland annat på att ingripande i andra stater kan medföra att den invaderade staten upphör att existera i praktiken med anarki i landet och destabilisering av omkringliggande stater som följd. Ingripandet i Libyen var en viktig vändpunkt. Den gamla regimen kunde störtas genom att mobilisera argument utifrån moralistisk humanism. Vad denna moralism inte kunde bidra med var att en anständigare regim tog makten. Libyen har kastats ner i kaos och de moralistiska humanisterna har vänt sig mot andra mer spännande områden. Ansvaret för skydda har lagts på hyllan utan större åthävor eller självanalys.

En annan trend är att de mänskliga rättigheterna sedan 1970-talet ges ett allt större innehåll. Denna utveckling kan beskrivas som att äldre generationer rättigheter ersätts av nya generationer. Den första generationen av rättigheter var begränsad till individuella rättigheter som yttrandefrihet och frihet från tortyr. Den andra generationen innehöll sociala rättigheter knutna till boende och hälsa. Den tredje generationen vidgar begreppet till att innefatta kollektiva rättigheter som rätten till utveckling, rätten till internationell solidaritet och rätten till fred.

Sammanfattning

Vår tids mänskliga rättigheter har en relativt kort historia som leder tillbaka till 1970-talet. Visserligen bygger de mänskliga rättigheterna på dokument och deklarationer från 1940-talet, men dessa dokument skrevs under en tid när mänskliga rättigheter sågs ingå i ett system av suveräna nationalstater. Frågor om människans rättigheter ingick i detta system och inte i ett separat, överstatligt system av lagar och domstolar ovanför nationalstaterna.

En annan förändring av synen på de mänskliga rättigheterna har handlat om en ökad betoning av frågor om moral och rätt. Efterkrigstidens mänskliga rättigheter handlade till stor del om hur den enskilda människan skulle kunna få del av det goda och jämlika samhället. Efter Sovjetunionens och den bipolära världsordningens fall expanderade den moralistiska tillämpningen av mänskliga rättigheter till att åsidosätta folkrätten i den humanitära invasionens namn – Responsibility to Protect.

Utvecklingen av mänskliga rättigheter som en del av ett system av nationalstater till ett system där nationell suveränitet överlämnas till överstatliga domstolar som IBD ingår i en allmän trend av hur nationalstaternas suveränitet försvagas av processer som globalisering och förstärkandet av den överstatliga dimensionen i EU.

Litteratur och länkar

Moyn, Samuel (2010): The Last Utopia: Human Rights in History. Belknap Press, Cambridge Massachusetts & London, England

Moyn, Samuel (2014): Human Rights and the Uses of History. Verso, London & New York

http://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Mansklig-sakerhet/Responsibility-to-Protect-R2P/

http://en.wikipedia.org/wiki/International_Criminal_Court

Att störa homogenitet

Recension av Att störa homogenitet. Anna Furumark (red), Nordic Academic Press, Lund 2013

Ideologiska paradigmskiften tycks ofta ha den egenheten att striden mot värderingar och antaganden knutna till en tidigare hegemoni pågår långt efter det att denna brutits och en ny linje börjar etableras. Det betyder att det ofta är den föregående periodens idéer och praktiker som dekonstrueras och nagelfars som bundna till en tidigare rådande maktordning, medan den maktordning vars tillblivelse kritiken legitimerar i stället tas för given och undgår motsvarande genomlysning. Åtminstone i väntan på nästa skifte.

Under senare decennier har forskare inom flera humanvetenskapliga discipliner med all rätt lyft fram hur framväxten av deras fält under 1800- och det tidiga 1900-talet formats i samspel med den politiska och ekonomiska maktens behov av kunskap, legitimitet och förankring. När t.ex. moderna nationalstater växte fram kodifierades standardspråk som idealiserade och avgränsade enheter av språkvetare, för att sedan spridas och populariseras genom utbildningssystemet och användas som kommunikativt redskap och identifikationsmässigt kitt för nationen. På samma sätt förankrade nationalstaternas kulturarvsinstitutioner starka föreställningar om nationens historiska arv, kultur och identitet. Här betonades gärna nationens långa historiska kontinuitet från forntid till nutid liksom ett tämligen enhetligt folks rika kulturtraditioner, samtidigt som etniska minoriteter och de identiteter och erfarenheter som idag lyfts fram ur olika intersektionella perspektiv ofta hamnade i skymundan.

Det är mot föreställningar om det svenska kulturarvet rotade i denna fram till de senaste årtiondena dominerande institutionella tradition den nyligen utkomna antologin Att störa homogenitet (Nordic Academic Press) vänder sig. I boken diskuterar såväl forskare som företrädare för kulturarvsinstitutionerna hur verksamheten vid de senare kan göras relevant i ett alltmer globaliseringspräglat, multikulturellt Sverige. Utgångspunkten är att det traditionella kulturarvsperspektivet idag inte har samma relevans som tidigare, och dessutom riskerar att bidra till diskriminering och utanförskap i ett Sverige där stora delar av befolkningen har utländsk bakgrund. I stället betonar boken andra perspektiv – antingen i form av enskilda grupper (funktionshindrade, homosexuella, resande, invandrare) eller ett mer övergripande perspektiv på det svenska kulturarvet som tar tydlig ideologisk ställning för förändring mot kontinuitet, för ”öppenhet” mot ”slutenhet”, och för fötter mot rötter.

Den infallsvinkel boken erbjuder lär knappast överraska någon som under de senaste decennierna verkat vid högre lärosäten eller med någon regelbundenhet följt svensk debatt. Vi fokuserar i denna recension därför inte på de bidrag till boken som skrivits utifrån ett mer renodlat forskar- eller journalistiskt perspektiv, t.ex. av Heléne Lööf, Mattias Gardell eller Magnus Linton. Intressanta för bloggen är snarare de kapitel som skrivits av aktörer inom svensk kulturarvsförvaltning, alltså av forskare och tjänstemän på Statens historiska muséer, Riksantikvarieämbetet, Statens kulturråd, enskilda muséer o.s.v., då dessa personer i sin dagliga gärning bidrar till att forma det offentligstödda svenska kulturarvets teori och praktik. Dock kommer vi kort även att belysa några texter som diskuterar kulturarvsarbete i förhållande till de nationella minoriteterna.

Tillkomst och syfte

Bokens tillkomst och syfte förklaras i förordet av redaktören Anna Furumark, som lett projektet Norm, Nation och Kultur vid Örebro läns museum, ett projekt som ligger till grund för boken. Furumark beskriver hur hon blev intresserad av att titta närmare på nationalism, främlingsfientlighet och föreställningar om homogenitet efter att ha kommit i kontakt med SD:s hemsida liksom nätsidor som Nationell Idag, Flashback och Avpixlat, som förvisso stod för olikartade positioner men förde fram farhågor om att det svenska folket och svenska värderingar var hotade av invandring och degenererade eliter. När hon sedan började arbeta på Sveriges Hembygdsförbund hittade hon ”snarlika formuleringar om behovet av att skydda den svenska kulturen” (s.7), om än utifrån andra målsättningar:

”Här var förstås syftet ett annat än hos de främlingsfientliga rörelserna. Men man byggde samma föreställningar om svensk kultur, drivna av en rädsla för att något höll på att gå förlorat. Det var tydligt att i det mest otippade politiska fältet, där fanns politiken.” (s. 7-8)

Detta är också en – förvisso principiellt fullt rimlig – utgångspunkt för boken: kulturarv är politik, och kulturinstitutionerna är ideologiproducenter som bidrar till att forma normer och värderingar om kulturarv, folk och samhälle. Det finns därför inget, som Fredrik Svanberg, forskningschef på Statens historiska muséer uttrycker det, ”neutralt sätt att berätta på” om kulturarvet, utan medarbetarna måste välja perspektiv. Det finns alltså en stark medvetenhet hos de tongivande kapitelförfattarna om att boken genom att dekonstruera gamla föregivettaganden och utgå från nya syftar till att påverka nationella självbilder och berättelser.

Mer problematiskt blir det när kulturarvsmedarbetarnas belägenhet av Furumark beskrivs i binära moraliska termer som ett val mellan gott och ont. Kulturarvet är visserligen i sig varken gott eller ont, men det kan användas antingen på ett gott sätt för att ”skapa gemenskaper, inkludera och överbrygga skillnader” eller på ett ont sätt ”för att exkludera, stänga ute och skapa ett vi och ett dom och dra gränser mellan människor” eller som ”effektivt bränsle i en intolerant retorik” (s. 8). Beklagligt nog genomsyras boken av sådana enkla, pamflettartade motsatspar. Det gäller inte minst de teoretiskt och konceptuellt inriktade kapitel som inte fokuserar på enskilda minoriteter. Furumarks resonemang här bygger på den sociologiskt och antropologiskt rätt hopplösa utopin om den gränslösa gemenskapen, som är öppen, vidsynt och inte på något sätt organiserar sig i in- och utgrupper.

Kulturarvet och de nationella minoriteterna

Detta är desto mer olyckligt som bokens strävan att inkludera tidigare mindre synliga minoriteter – ”det där som skaver och stör” – i kulturarvsberättelserna är sympatisk. De texter som utgår från specifika minoritetsperspektiv är också generellt de mest givande.

I två kapitel diskuteras kulturarv och homogenitet i förhållande till de nationella minoriteterna. Om etnologen Britt-Inger Lundqvist, verksam vid RUNG, levandegör hur hon som resande ”stör homogenitet av födsel och ohejdad vana”, berättar Johan Loock, antikvarie vid länsstyrelsen i Jämtland, om kulturarvspolitik i Jämtland och Härjedalen i förhållande till områdets samer. Lundqvist uppmärksammar hur resande t.ex. genom sin syn på familjesammanhållning över generationerna kan utmana den moderna individ- och kärnfamiljsinriktade svenskhetens invanda normer. Samtidigt betonar hon också att traditionella resandenormer inom gruppen kan störas t.ex. av enskilda individers avvikande sexuella läggning. De homogena normer som störs kan för Lundqvist alltså både vara det större svenska samhällets och resandegruppens egna. Loock nämner länsstyrelsens försök att bredda det fjällbondecentrerade kulturarvsarbetet i Härjedalen, och beskriver lokala stridsfrågor kring den samiska kulturens närvaro i området, som reaktioner på de nya ortsnamns- och myndighetsskyltarna på det officiella minoritetsspråket sydsamiska och markkonflikter mellan renägare och bönder. Både Lundqvists och Loocks texter är läsvärda och rymmer intressanta resonemang. Att ”störa homogenitet” genom att lyfta fram hittills mindre synliggjorda historiska nationella minoriteter är ur bloggens synpunkt rimligt och på ett principiellt plan oproblematiskt.

Den tidstypiska betoningen av rörelse

Mer problematiska är som sagt de texter i boken som söker föra mer generella diskussioner och riktar in sig på att kritisera gamla kulturarvsparadigm och, mer eller mindre explicit, föra fram nya.

”Men vi har aldrig varit det där blåögda folket, vi har alltid rört på oss och vi har alltid blivit mottagna på andra platser. Att säga något annat är att förespråka en fördummande historieskrivning” (s. 118).

Om vi lämnar halmgubben om blåögdhet åt sidan ser vi i citatet från intervjun med Kennet Johansson, generaldirektör på Kulturrådet, en mycket tidstypisk betoning av rörelse på bekostnad av platsbundenhet. Det är naturligtvis sant att det alltid funnits svenskar som rört på sig, mer eller mindre under olika tider och i olika sammanhang. Dock tror jag att detta resonemang starkt underskattar hur knutna till ett mindre geografiskt område många svenskar länge faktiskt varit. Bloggens ägare har t.ex. ägnat sig en hel del åt släktforskning och kan konstatera att sju av åtta släktgrenar (med utgångspunkt i mor- och farföräldrarnas föräldrageneration) så långt tillbaks man kan finna dem i kyrkböckerna vuxit upp, bildat familj och levt sina liv inom några mils omkrets. En gren har historiskt sin hemvist på Skaftö i Bohuslän, en i västgötska Kinnekulle, en på Falbygden, en i ångermanländska Ådalen o.s.v. Denna starka platsbundenhet tycks gälla fram till årtiondena runt förra sekelskiftet, då många släktmedlemmar började röra på sig i större utsträckning och korsa såväl kontinenter som läns- och statsgränser. Frågan är dock hur rimlig en historietolkning är som så enkelt avfärdar en platsbundenhet som torde vara den huvudsakliga erfarenheten för den stora massan svenska bönder och fiskare.

Vidare kan vi fråga oss följande: om den maktordning som kulturarvsinstitutionerna understödde genom att betona plats och kontinuitet var den moderna svenska nationalstatens, vad är det då egentligen för en maktordning som skrivs fram genom frasen ”vi har alltid rört på oss”? Och vad är det för värden som åker ut med det homogena badvattnet här?

Ett kulturarvsarbete som inkluderar alla

I Svanbergs kapitel ges ett mer genomarbetat teoretiskt och ideologiskt perspektiv än i de andra texterna, även om utgångspunkten också här är både analytiskt och moraliskt binär. Svanberg menar, i likhet med vad som även förs fram av Furumark och Johansson, att kulturarvsarbetet i det mångkulturella Sverige bör ”berätta om och iscensätta en mångfald av identiteter samt rörelser, kulturell förändring och människors band till flera platser” (s. 27). Denna goda triad ställs mot den onda motsvarigheten kontinuitet, hembygd och ursprung. Människan antas här i enlighet med det populära talesättet ha fötter, inte rötter. Att människan möjligen kunde tänkas ha både fötter och rötter skulle kanske störa, om vi får vara lite polemiska, bokens homogena retorik. I Svanbergs text sägs det också allra tydligast att det inte är tillräckligt att lyfta fram nya grupper och arbeta utifrån minoritetsperspektiv. Det viktiga är i stället att ”motverka själva det essentialistiska gränsdragandet i sig” (s. 28).

Svanberg framhåller särskilt att kulturarvsarbetet i det nya multietniska Sverige inte får bedrivas enligt ett äldre ramverk som skulle kunna exkludera andra än etniska svenskar:

”Ett falskt val sätts upp mellan svenskhet som ett uppmålat historiskt och kulturellt ”vi”, som enligt dem finns i kulturarvet, och nutidens komplexa mångfald av ursprung och identiteter, religioner och sexuella läggningar” (s. 19-20)

Det falska valet mellan kulturarv och mångfald är farligt eftersom idén om svenskheten som långt historiskt arv inte kan kopplas till alla svenska medborgare. Svanberg tar här liksom Furumark fajten både mot näthatare och mot tidigare generationers homogeniserande svenska kulturarvsarbete. Försök att avgränsa kulturarvet ses både som en del av ett större motstånd i olika europeiska länder mot ökande mångfald och globalisering, och som ett problematiskt internt arv inom kulturarvsinstitutionerna. Dessa har tidigare haft som uppgift att bygga arv och gemensamma berättelser, men det som tidigare byggts riskerar nu att slå tillbaks mot det nya Sverige:

”I en tid av globalisering, ökad mänsklig rörlighet samt religiös och sexuell frihet kan de skapade arven i stället få en söndrande och diskriminerande effekt.” (s. 21).

Kulturarvet blir då till en ”innanförskapsmagi” där vissa inte får vara med eftersom deras förfäder inte bodde i Sverige och därför inte kunnat medverka till att sätta prägel på det Sverige som historiskt vuxit fram. Kulturarvspraktiken blir här för Svanberg åter något som är antingen öppet eller uteslutande; antingen så formuleras ett kulturarv som stängt eller som mångfaldigt. Mellansteg, som kanske kunde utformas efter vad det faktiska historiska material kulturarvsinstitutionerna har att bygga med inom olika teman och områden, får inte plats i den binära modellen.

Hur ska då kulturarvsinstitutionerna göra för att upphäva det falska valet mellan kulturarv och dagens mångfald? Först och främst bör de enligt Svanberg lyfta blicken och se det Sverige som nu verkligen finns därute:

”För Sverige är idag rent faktiskt mångfald, inte homogenitet, och har egentligen alltid varit det. Svenskarna har olika historiska erfarenhet, band till många olika platser i världen, föredrar olika sorters kultur, traditioner religioner, familjemönster och sexuella läggningar och så ska det vara” (s. 26).

För att alla, alltså även de vilkas förfäder inte levde i Sverige, ska kunna inkluderas och känna sig delaktiga i kulturarvet, bör kulturvårdsinstitutionernas berättelser inte ta fasta på kontinuitet, hembygd och ursprung utan just ”iscensätta en mångfald av identiteter” och betona kulturell förändring. Och ur ett strikt synkront perspektiv är det förmodligen heller inte särskilt problematiskt att förevisa och iscensätta de livsstilar och kulturmönster som finns hos de människor som lever i Sverige idag, vare sig dessa har lång historia i landet eller upprätthålls av nyanlända somalier eller irakiska kurder. Det ligger dock i sakens natur att förvänta sig att kulturarvsinstitutionerna ska erbjuda historiska perspektiv och faktiskt kunna säga något även om kontinuitet, om hur dagens Sverige vuxit fram och hur det är historiskt förankrat, vilket ju inte på något sätt hindrar att förändring och impulser utifrån lyfts fram. Här måste Svanberg göra något som är svårare än att bara dekonstruera, nämligen konstruera, och därmed ta hänsyn till de tillbakahållande faktorer och ramar som inte kan ignoreras om ett trovärdigt narrativ ska kunna förmedlas. Det är som sagt konceptuellt oproblematiskt att i överblickar över Sveriges framväxt ge mer uppmärksamhet åt de historiska nationella minoriteterna. Deras förfäder har levt och verkat här precis som majoritetsbefolkningens förfäder. De finns i kyrkböckerna, i soldatlängderna, och har påverkat utformningen av såväl de urbana landskapen som landsbygdsnäringarna. Samma sak kan dock – ännu – inte sägas om de mer nyligen invandrade etniska grupper som saknar historiska band till Sverige. I det svenska fallet finns inte ens några koloniala relationer att falla tillbaka på som byggmaterial. Så länge de svenska kulturarvsinstitutionerna inte förvandlas till världsarvsinstitutioner som inte antas ha någon särskild anledning att fokusera just på Sverige är det svårt att se hur individer från nyanlända etniska grupper ska kunna känna sig inkluderade i det svenska kulturarvet annat än indirekt genom abstrakt fokus på just ”öppenhet”, ”blandning”, ”rörelse” och ”förändring”. Däremot kan förstås nya berättelser skapas i det samtida som sedan blir en del av ett framtida svenskt kulturarv, men frågan är om författarna till boken är så fria från nu-fixering att de kan acceptera att Kulturarv 2.0 är en process som tar århundraden att förankra.

Saken är nämligen den att Svanberg har markkänsla nog att se nationen som något som är ”här för att stanna” ”under överskådlig framtid” (s. 29). Den svenska nationen kommer alltså inte att försvinna med globalisering och invandring. För Svanberg bygger då en god nationell identitet på mångfald och kulturell frihet, men det är lättare sagt än gjort att hantera den historiska kontinuiteten i bygget. Boken löser inte dilemmat utan spänningen mellan ett synkront mångfaldsvänligt nationsbygge och denna nations historiska förankring finns i högsta grad kvar. Svanberg har säkert  rätt i att det inte handlar om ett val, men det finns stora frågetecken kring många av de perspektiv som förs fram i boken.

Och, för att anknyta till recensionens inledning, den kritiska udden i boken är helt inriktad på det språk makten tidigare talade och vad det språket idag kan ha för konsekvenser i termer av diskriminering och sociala orättvisor. Det finns ingen analys alls över vilka större maktordningar och politiska, sociala och kulturella förändringar det egna analytiska språket är kopplat till. Kanske måste man stå med åtminstone en fot utanför paradigmet för att ana det.

Gästinlägg: Om folkrörelser och folkstyre

Om Hilding Johanssons memoarer

Dagens gästinlägg har författats av Kristian Nilsson från Tankesmedjan Verklighetens Tolks Smålandskontor, som tidigare medverkat på bloggen med en text om motsättningen mellan ett nationalstatsbaserat och ett kosmopolitiskt medborgarideal. Denna text handlar om en tung företrädare för 1900-talets arbetarrörelse och dennes syn på folk, folkrörelser och folkstyre. Temat är i högsta grad relevant även för vår samtid, och vår förhoppning är att läsaren i texten förutom andlig vederkvickelse också ska finna medborgerlig inspiration.

___

“Grunden för folkstyrelsen är att många människor intresserar sig för de gemensamma angelägenheterna. Skulle människorna över lag strunta i dessa och helt gå upp i det privata, förlorar demokratin sin grundval. Flera av folkstyrelsens former kunde kanske bevaras, men det bleve ett annat politiskt system än det nuvarande.” (s. 231)

Citatet är taget från Hilding Johansson memoarbok. Memoarer – demokrati och politik. Boken skrevs i början av 1990-talet, men gavs ut först 2013 efter att hans änka renskrivit det handskrivna manuskriptet. Boken är utgiven av Hjalmarson & Högberg bokförlag.

hilding-johansson-memoarer

Hilding Johansson (1915-1994) var en ledande socialdemokratisk politiker från Västergötland som var verksam i kommunpolitik (Trollhättan), landstingspolitik (Norra Älvsborg) och i rikspolitiken (framför allt i riksdagens konstitutionsutskott).

Johansson kom från enkla omständigheter, fadern dog när Hilding var ung. Den unge Hilding hade dock ambitionen att att studera och kunde trots stora svårigheter läsa både på gymnasium (Vänersborg) och universitet (Göteborg). Johansson försvarade en doktorsavhandling i statskunskap 1947.

Johansson växte upp i en miljö inom arbetarklassen som ofta beskrivs som skötsam av bland annat idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i boken Den skötsamme arbetaren. Johansson beskriver livet för sin barndoms familj och dess umgänge som:

“De tillhörde industriarbetargruppen och utmärktes av stor skötsamhet. Man arbetade hårt, hushållade strängt med de begränsade inkomsterna, var rädd för ekonomiska äventyrligheter, särskilt lån, levde helnyktert eller näst intill, bildade sig och hade omtanke om barnens fortsatta studier efter folkskolan.” (s. 29)

Denna skötsamhetskultur uppstod inte med den industriella revolutionen. Johansson fortsätter: “I mitt fall hade skötsamhetsmentaliteten till en del luthersk grund, som jag tagit i arv från mina föräldrar. I sin tur hade de ärvt den från flera tidigare generationer.”

Johansson tycker att mycket var bra med denna kultur, men att han och andra vände sig mot det kuvande inslaget inom lutheranismen: “Däremot har jag opponerat mig mot Luthers teser om undersåtlighet och underdånighet.” (s. 29)

Denna skötsamhetskultur tog Johansson med sig till Folkrörelsesverige och det politiska livet. Han blev särskilt aktiv inom nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsens politiska gren, d.v.s Socialdemokraterna.

Johansson utvecklade sin syn på politik och demokrati i en tid då demokratin och friheten i Sverige hotades av nazism och kommunism. Han lärde sig redan under skolåren på 1930-talet att formulera sin inställning till demokrati och folkstyrelse i debatter med “nazister och halvnazister” samt andra motståndare till det demokratiska folkstyret (s. 45-48).

Folkrörelserna och demokratin

Enligt Johansson är det i mångt och mycket folkrörelserna som utgör grunden för det demokratiska folkstyret i Sverige:

“Det finns ett för Sverige mycket karaktäristiskt samband mellan folkrörelserna och folkstyrelsen. När folkrörelserna bröt igenom var det en stark motsättning mellan deras demokrati och privilegiestyrelsen i stat och kommun. Då de bredde ut sig fick man ett nytt element i det svenska samhället. Det torpederade den härskande ordningen som byggde på att inkomst och förmögenhet gav privilegium att styra. Många folkrörelser engagerade sig direkt för vidgad eller allmän rösträtt. Alla öppnade vägen för en ny ordning genom sin egen styrelse och verksamhet.

Många lärde sig i folkrörelserna demokrati genom att praktisera den. Rörelseföreningarna var den stora demokratiskolan. I allmänhet iakttog man mycket strikta former för besluten. Samtidigt lärde man sig ta ansvar. Diskussionernas vågor gick ibland höga. Man lärde sig ge och ta skäl, jämka och kompromissa. Som regel byggde ordningen på att varje medlem hade rätt att delta i besluten och ägde en röst.” (s. 83)

Stora delar av befolkningen har skolats in i en kultur av konflikthantering och beslutsfattande som bygger på en strikt formalism som tillåter debatter med stora motsättningar och där beslut tas genom röstförfarande där varje medlem har en röst. Johansson betraktar motsättningar som naturliga och kommer man inte till en acceptabel kompromiss tar man till omröstning där minoriteten godtar majoritetens beslut.

Vilka är folket i folkrörelserna?

Johansson menar att “folket” i folkrörelserna inte inkluderar alla invånarna i Sverige. Folket står i en motsättning gentemot eliten eller överklassen:

“Det är den gamla uppdelningen i herrar och folk som går igen. Ser man historiskt på de organisationer som  brukar betecknas som folkrörelser i Sverige, finner man att de har sin överväldigande medlemsanslutning från de nedre samhällsklasserna.

Det fanns “herrar” inom frikyrkor och nykterhetsföreningar, t.ex. lektorer, fabrikörer och officerare. Men de var få. De flesta medlemmarna var bönder, arbetare, handlare och hantverkare. Folkskolelärarna som trädde fram som ledande krafter inom båda rörelserna räknades inte som “herrar””. (s. 94-95)

“Folkrörelserna var nederklassrörelser. Deras historiska roll var att väcka, mobilisera och lyfta dessa klasser. Fortfarande kan de sägas utgå från de lägre samhällsklasserna. Också i denna betydelse har ordet folk täckning i verkligheten. Därför träder folkrörelserna fram som stora, självständiga nederklassbaserade grupperingar.” (s. 95)

Det bör poängteras att Johansson inte påstår att folkrörelserna var (är) stängda för personer från högre samhällsskikt. Dessa fick (får) dock anpassa sig till den “folkliga” och demokratiska jämlikhet som rådde (råder) inom de olika organisationerna:

“Den demokratiska miljön låg också i att det fanns en likställighet i förhållande till rörelsen mellan medlemmarna. Det kunde finnas medlemmar som omgavs med en betydande auktoritet och höjdes över de vanliga medlemmarna. Det kunde vara svårt att bryta den rangordning som yrke och social ställning innebar i det dåtida samhället. Det kunde vara en lektor, en präst eller en redaktör. Man kunde ha svårt att titulera dem med du utan använde sig av yrkestitel. Men de uppfattades som medlemmar och hade i varje fall inte mer än en röst i voteringarna.” (s. 83-84)

Folkrörelsernas utveckling och framtid

Johansson såg hur folkrörelserna blev allt starkare från 1930-talet, men att tyngdpunkten förskjutits från de idédrivna och identitetsbaserade folkrörelserna som nykterhetsrörelsen till de mer intressedrivna rörelserna som idrottsrörelsen. Detta trodde han var en process som skulle fortsätta även i framtiden (s. 102-113).

Att de moderna folkrörelsernas form och innehåll på många sätt skiljer sig från tidigare minskar enligt Johansson inte deras betydelse för den ständiga skolning i demokrati som är nödvändig för en välfungerande demokrati:

“Också efter det demokratiska genombrottet utgör folkrörelserna grunden för folkstyrelsen. De fortsätter att vara demokratiska miljöer och medborgarskolor. Man lär sig demokrati genom att praktisera den. Generation efter generation får träning i demokrati som är av grundläggande betydelse.” (s. 84)

Positiv antirasism eller kampen om det sunda förnuftet

Jag ska i det följande kort diskutera några observationer kring Expomedarbetarna Daniel Poohls och Alexander Bengtssons nyutkomna (2012) 71-sidors bok Positiv antirasism. Så förnyar vi en debatt som kört fast. Jag valde att läsa boken eftersom den lanserades just som en förnyelseskrift, som ett försök att med nya synsätt idémässigt uppdatera svensk antirasism. Den kan alltså både ses som ett inlägg i debatten om hur mångfald bör hanteras och som ett bidrag till metadebatter om hur mångfaldsfrågor och identitetspolitik diskuteras i Sverige idag. Expos tyngd som  antirasistisk auktoritet på olika nivåer i det svenska offentliga samtalet understryker bokens relevans.

Poohl och Bengtsson beskriver sin huvuduppgift som att förklara för allmänheten inte bara vad antirasismen är emot, på vilket man menar att antirasismens fokus hittills ofta legat, utan också vad den är för. Författarna, som kort beskriver hur de formades som antirasister i det tidiga 1990-talets polariserade svenska skolvärld, vill med sin bok på ett lättillgängligt sätt ge antirasistiska gräsrötter ett positivt budskap att ta till sig och sprida vidare.

Tonläget i boken är på många sätt sympatiskt och självreflekterande, och flera av de ställningstaganden och positionsmarkeringar som Poohl och Bengtsson gör ter sig också fullt rimliga och potentiellt vägvinnande ur ett antirasistiskt perspektiv. Andra perspektiv känns klart mindre genomtänkta, vilket givetvis inte hindrar att de under vissa förutsättningar kan fungera retoriskt, beroende på hur spelplanen ser ut vid ett givet tillfälle.

Utopism, pragmatism och (deras) problem

Poohl och Bengtsson betonar att man inte tror man kan skapa ett utopiskt mångfaldssamhälle där superdiversity fungerar helt smärtfritt och alla är uppriktigt intresserade av alla de andras kulturella olikheter. De konstaterar i stället att samhället idag redan är i hög grad mångfaldigt och att man därför måste göra det bästa av den situation som faktiskt finns genom att bekämpa intolerans. Poohl och Bengtsson gör här den helt riktiga observationen att den invandringskritiska opinionen i sin retorik genom inverterad begreppsanvändning ofta håller upp skrattspeglar mot mångfaldsretoriken från politisk och medial mainstream, så att t.ex. 1990-talets berikningsdiskurs kunnat parodieras genom att kriminella invandrare på forum och i kommentarsfält blev kallade för ”kulturberikare”. Frågan är dock om inte författarna är lite väl sena med den slutsatsen; det var nog åtskilliga år sedan som ”kulturberikare” som epitet ersattes av t.ex. ”pensionsräddare”, som har samma funktion av skrattspegel mot 00-talets retorik om invandring som nödvändig för att rädda välfärden. Själva reaktionsmönstret består alltså men dess uttryck förändras. Men likväl, det är sannolikt på många sätt strategiskt riktigt av Poohl och Bengtsson att rekommendera den antirasistiska rörelsen att överge den utopiska retoriken till förmån för ett pragmatiskt förhållningssätt till ett mångfaldssamhälle som bör fås att fungera även om alla inte behöver gilla alla. Författarna försöker kort sagt underminera det invandringskritiska motspråket, så att antirasister till vardags ska kunna bemöta påståendet ”ni trodde man skapa ett underbart samhälle där alla håller varandra i handen men se hur det blev” med ett enkelt ”nej, det trodde vi inte alls, men nu måste vi få det hela att fungera, och ni bara skapar motsättningar i stället för att söka samexistens på lika villkor”. Därmed söker författarna tvinga ut invandringskritiken i en redan i utgångsläget defensiv position.

Dock följer med det pragmatiska avståndstagandet från utopier också konstaterandet att även ett mångfaldssamhälle har problem som inte genom ett trollslag kommer att upphöra. Här bygger författarna sitt befästningsverk längs försvarslinjen ”alla samhällen har problem, och problem i ett mångfaldssamhälle är av samma slag som de som tidigare funnits i samhället”. Antirasismens uppgift är då att förhindra att dessa problem etnifieras av illvilliga aktörer (s. 17-18). Författarna anammar alltså, liksom den brittiska sociologen Mary Hickman, en syn på konflikt som en naturlig del av samhället, och inte som något som kan vändas specifikt mot ett mångfaldssamhälle. Poohl och Bengtsson påpekar följdriktigt att det svenska samhället på 1950-talet (ett årtionde som definitivt emellanåt tenderar att idealiseras i invandringskritisk retorik) inte var konfliktfritt. Att 1950-talets Sverige inte var befriat från konflikter är ju i sig odiskutabelt, men frågan är hur stabil denna försvarslinje är. Är verkligen alla konflikter i dagens svenska mångfaldssamhälle av samma slag som i 1950-talets mer enhetliga Sverige, och är konfliktnivån alltid densamma? Detta är alltså empiriska frågor, öppna för samhällsvetenskaplig forskning, och inte något som oproblematiskt kan tas för givet.

När Poohl och Bengtsson tar avstånd från utopier för de alltså in antirasismen på en spelplan där aktörer, även från mittfåran, kan kräva att påståenden beläggs empiriskt. Avståndstagandet från utopismen gör det lättare att avvisa viss kritik från mer marginaliserade positioner (vilket kan ha betydelse till vardags i det antirasistiska arbetet), men detta kan ske till priset av att man bidrar till att öppna upp till en bredare och mer förutsättningslös mainstreamdebatt där t.ex. nuvarande eller framtida borgerliga kritiker av invandrings- eller integrationspolitik inte kommer att behöva acceptera rent normativa motargument utan empirisk förankring. Pragmatismen ställer jämfört med den antirasistiska utopismen högre krav på starka och empiriskt hållbara grundargument, alternativt lika höga krav på kontroll över det offentliga samtalet. En antirasism som väljer den första vägen skulle då ha förutsättningar att verkligen bli en positiv och konstruktiv samhällskraft.

Det där med gruppidentiteter

Ett rimligt försök att uppdatera antirasismen från Poohls och Bengtssons sida är att de otvetydigt utgår från att svenskhet och svensk kultur är sociala realiteter. Man avvisar därmed den selektiva dekonstruktivism som i mer eller mindre explicit form sipprat ut från politik, media och organisationsvärld och som i olika sammanhang gett invandringskritiker åtskilliga möjligheter att enkelt inta sunt förnuftspositionen i debatten (det föregivettagna). Detta är strategiskt riktigt av författarna, eftersom det kanske är här antirasistiska debattörer mest konsekvent har fallit på eget grepp. En multikulturalism som genom dekonstruktion förnekar existensen av svenskhet och svensk kultur samtidigt som den oproblematiskt lyfter fram och värnar andra kulturer uppfattas sannolikt av många som orimlig och extrem, och evakuerar därmed frivilligt hela mittfåran till förmån för vilken aktör som helst som förmår gå in och säga ”jo det finns visst en svensk kultur”. Detta tycks Poohl och Bengtsson ha fattat. Man har inte råd att halka ur mittfåran på det sättet.

Den positiva antirasismen föreslår i stället att man betonar svenskhetens föränderlighet och inneboende mångfald, ända ner på individnivå (”alla har var sin svensk identitet”). Detta kontrasterar man mot identitetskonstruktioner som ser svenskhet som något enhetligt i tid och rum. Ibland får man här god hjälp av invandringskritiker som verkligen resonerar enligt Poohls och Bengtssons uppställda halmgubbar. Författarnas kritik mot sverigedemokraten Erik Almquists förhoppningar om att kulturföreningen Gimle ska väcka svenskarnas ”sanna” identitet är t.ex. välförtjänt. Så länge antirasismen håller fast vid att svenskhet inte finns som en social realitet kommer dock ändå hårdfört essentialistiska argument att vinna matchen, vilket alltså är en slutsats som föranlett Expos uppdatering i frågan.

Vi kan också konstatera att författarna har lärt sig göra den fundamentala distinktionen mellan mångfaldsnivån (ibland kallad deskriptiv multikulturalism) och nivån där mångfalden konceptualiseras (ibland kallad normativ multikulturalism). De använder denna åtskillnad för att hävda att Sverige ”i princip alltid varit ett mångkulturellt land” (ett i sig problematiskt påstående som kräver betydande kvalifikationer) men samtidigt, i likhet med många liberala debattörer, markera mot normativ mångkulturalism vars grupptänkande gör den alltför lik nationalismen. Man går så långt som att hävda att i denna bemärkelse är ”extremhögern och multikulturalismen två sidor av samma mynt”. Om författarna således här accepterar den liberala (eller för den delen den ”interkulturalistiska”) kritiken mot den normativa multikulturalismens gruppfokus fortsätter man dock att markera mot försök, i Sverige oftast men inte alltid framförda av borgerliga debattörer, att söka ”stärka medborgarskapet” eller förespråka en ”öppnare nationell identitet” (underförstått att alls hävda fördelarna med nationella identiteter). Sådana visioner faller enligt Poohl och Bengtsson ofta in ”i samma hjulspår som tidigare” (s. 54, underförstått de är i grunden assimilationistiska): ”Människor som kommer till Sverige ska bli svenska. I bästa fall får de vara både turkar, irakier och somalier samtidigt som de är svenskar” (s. 55).

Dessa positioneringar visar på ett viktigt element i den uppdatering av Expos antirasistiska vision som Poohls och Bengtssons bok utgör. Författarna rör sig bort från kollektiva ideologier, inklusive normativ multikulturalism som alltför starkt betonar grupprättigheter, och stöder en multikulturalismkritik som bygger på individualistiska premisser. I denna kritik mot alla starka gruppidentiteter tycks alltså författarna ha svårt att godta ens en modell där en somalisk invandrare kan förbli somalier samtidigt som vederbörande accepteras som svensk. Nätets många kritiker av Expo bör nog notera och reflektera över denna tydliga positionsförskjutning i liberal, anti-kommunitär riktning.

I stället gör Poohl och Bengtsson ett stort nummer av att varje individ bär på många parallella identiteter. Man betonar alltså att svenskarna inte bara ser sig som svenskar utan också har många andra identiteter, som de delar eller inte delar med andra svenskar. Lösningen på problemet med faran i starka gruppidentiteter och individens behov av tillhörighet är alltså att betona multipla identiteter, ett begrepp som kanske inte känns jättefräscht då det var mycket populärt inom akademin i slutet av 1990-talet, men som nu används bl.a. av den akademiska s.k. interkulturalistiska kritiken mot normativ multikulturalism. Vi kanske försiktigt kan gissa att författarna under senare år låtit sig inspireras av detta tänkande.

Tanken är alltså att antirasismen ska ”förändra synen på hur vi förstår vår identitet” (s. 57), så att vi ser varandra som bärare av många olika etniska, språkliga, yrkesmässiga, intressegrundade, sexuella eller rent konsumtionsorienterade identiteter. Därmed låser vi inte fast en individ i en identitet utan ser att hon är en del av flera gemenskaper, vilkas vikt för individen kan variera situationellt. Jag framförde vissa invändningar mot detta tänkande (som det presenterades av den brittiske interkulturalisten Ted Cantle) här. I detta sammanhang är det mer fruktbart att se hur Poohl och Bengtsson genom att resonera utifrån individens multipla identiteter ifrågasätter Sverigedemokraternas betoning av nationell identitet som socialt kitt (”att det är svenskheten som gör att människor håller samman och känner gemenskap”, s. 58).

Man illustrerar sitt resonemang genom att konstruera ett exempel som får anses vara bokens absoluta stilistiska höjdpunkt. Poohl och Bengtsson lyfter fram en rad multipla identiteter hos två Football Manager-beroende svenska antirasister och kommer fram till att Daniel och Alex delar ganska många identiteter, och frågar sig då om det var just den svenska identiteten som förde dem samman. De erinrar sig hur en bekant sverigedemokrat för några år sedan frågat om de vid möten med okända svenskar utomlands inte känner någon gemenskap med dessa. På detta svarar Daniel och Alex efter åtta års betänketid jakande, åtminstone vad gäller första intrycket, jo, en viss gemenskap skulle de nog känna. De menar dock att om dessa svenskar vid det andra intrycket visat sig vara ”salongsberusade sverigedemokrater” (s. 60) så skulle den gemensamma svenska identiteten inte vara en tillräcklig grund för vidare bekantskap. Om det i stället handlat om en Football Manager-beroende argentinsk antirasist menar Daniel och Alex att mötet, som hade det uppstått på en rökig bar i Casablanca, skulle kunna utvecklas till en vacker vänskap.

Slutsatsen här är alltså att det inte är svenskheten som för människor samman, utan det är ett samspel av flera andra identiteter som gör att människor börjar interagera mer långsiktigt, m.a.o. ”vår förmåga att se varandra som de komplexa individer vi är och att vara öppen för de likheter vi har (ibid)”.

Problemet med att använda konceptet multipla identiteter som utgångspunkt för kritik mot tanken på starka kollektiva identiteters betydelse som socialt kitt är dock att resonemanget förs ner till individnivå vilket får kritiken att skjuta bredvid målet. Få hävdar sannolikt att svenskhet alltid är det viktigaste inslaget som för människor samman i olika privata sociala sammanhang till vardags. Vad i det här fallet Sverigedemokraterna (som alltså är målet för den antirasistiska kritiken här) menar är sannolikt snarare att en stark nationell identitet har betydelse som socialt kitt i en situation där både parlamentarisk demokrati och välfärdsstat omfattar föreställda gemenskaper där de flesta medlemmar aldrig någonsin upprättar någon personlig relation. En stark nationell identitet skulle enligt detta synsätt här kunna bidra till att upprätthålla förtroende för offentliga institutioner och solidaritet mellan medborgarna. Huruvida och i vilken utsträckning denna vanliga och i sig knappast särskilt sverigedemokratiska uppfattning är berättigad kan diskuteras, och detta blogginlägg är knappast platsen för en sådan diskussion. Det viktiga här är att Poohls och Bengtssons användning av multipla identiteter som kritik av kommunitära paradigm missar poängen eftersom de inte tycks kunna operera med dem på kollektiv eller institutionell nivå, vilket alltså är den nivå där deras motståndare rör sig.

Det finns anledning att tvivla på huruvida konceptet multipla identiteter, åtminstone använt på detta sätt, kan hålla den organiserade antirasismen i mittfåran.

Tolerans vs intolerans

I bokens tredje kapitel manar författarna politiska och mediala aktörer till konsekvens i sin antirasism, så att ”vänstern” och ”högern” inte använder begreppsparet tolerans-intolerans som slagord mot varandra i syfte att plocka lätta retoriska poäng. Poohl och Bengtsson ger många och välkända exempel på när under de senaste åren så faktiskt har skett. Man idkar här även självkritik och hävdar att de själva varit för dåliga på att se antisemitism hos vissa muslimer. I stället för att slarva bort antirasismen i skyttegravskrig mot sina politiska motståndare, eller ännu värre, låta den kidnappas av intoleranta grupper, bör man se att intoleransen är en del av samhället som yttrar sig på olika sätt. Intolerans är alltså ett ”ständigt närvarande samhällsproblem” (s. 44), och riktar sig mot minoriteter, mellan minoriteter och mot majoriteten. I stället för att bara reagera vid extrema yttringar (t.ex. Utöya), menar författarna att samhället bör konsekvent reagera mot yttringar av intolerans till vardags.

Tolerans, detta mångtydiga begrepp, ses av författarna som centralt för den samexistens man förespråkar. Tolerans definieras som ”att man tolererar det faktum att människor är olika och att man dömer dem efter deras handlingar och inte efter vilken grupp de tillhör. Med toleransen följer respekten för människors lika rättigheter och möjligheten att få leva som den man är (s. 18-19)”. Enligt en undersökning (s. 21) man citerar uppfyller ca 75-80% av befolkningen detta toleranskriterium, medan 15-20 är ambivalenta (”vacklar när de ställs inför intoleranta påståenden och saknar ett tydligt förhållningssätt till fördomar och stereotyper”) och 5-10% är intoleranta. Vi tillhör alltså alla någon av dessa tre grupper, och antirasismens uppdrag blir då att stärka de tolerantas tolerans, få de ambivalenta att förstå ett antirasistiskt helhetsperspektiv och långsiktigt arbeta med de intoleranta inte minst för deras egen skulle så de kan vidga sina vyer och ”utvecklas” (s. 22).

Ett problem här är att det i skriften, kanske av utrymmesskäl, inte förekommer någon mer inträngande analys av vad intolerans är, hur den bör förstås och hur den uppkommer. Än framstår intoleransen som ett slags djupstruktur som alltid finns i samhället och slår åt olika håll med varierande intensitet, än som en serie individuella tillkortakommanden som är oproportionerligt representerade hos 5-10% av befolkningen. Intolerans finns och intolerans är ett problem, men vad är det som föder intolerans? Boken ger tyvärr inget annat svar än just ”intolerans”.

Ganska lustigt, apropå tolerans, är för övrigt att författarna ingenstans argumenterar för varför den positive antirasisten alltid måste vara positiv till invandring i en situation där Sverige redan en gång för alla är befäst som ett land med en stor etnisk och religiös mångfald. Kanske tycker Poohl och Bengtsson att detta är så självklart att frågan inte ens uppkommer. Frågan är alltså om en positiv antirasist enligt författarna kan anse att Sverige idag 2012 bör minska asyl- och anhöriginvandringen per capita till en mer genomsnittlig europeisk nivå? Skulle det omgående placera vederbörande i den intoleranta kategorin, även om hon bejakar mångfaldssamhället som sådant och inte förespråkar vare sig återflyttning eller assimilation, och gärna lyfter fram sina medmänniskors olika identiteter? Att den multipelt identifierande positive antirasisten inte kan välja att vara intolerant är logiskt utifrån modellen, men måste vederbörande alltid välja att förhålla sig positivt till just migration av alla de identitetsskapande processer som påverkar samhället?

Positiv antirasism är som sagt ofta ganska sympatisk i sitt tonfall och rymmer också idéer och positionsförflyttningar som kan vara konstruktiva för svensk antirasism och som även invandringskritiker bör kunna förhålla sig till. Poohl och Bengtsson har uppenbart lagt ner en del möda på att uppdatera sin position och boken visar ganska tydligt både på styrkan och svagheten i den nya modellen.