Ukraina som ideologisk projektionsyta – Filosoficirkeln 24 februari 2015



Om den svenska mediebevakningen av Ukraina för Russian Journal of Communication

Jag blev inbjuden att delta i Russian Journal of Communication’s forum om medierna och krisen i Ukraina, och valde att skriva denna korta text om hur jag uppfattade att denna skildrats i svenska media.

Tänk på att texten är skriven i slutet av mars 2014 och inte förhåller sig till saker som hänt därefter. För den slutgiltiga, något längre, texten får man gå till

Russian Journal of Communication Vol. 6 No. 2 2014, pp. 166-168.


My answer focuses on how the events in Ukraine, starting with the emergence of the Euromaidan in the end of November 2013 and continuing into the Russian intervention in Crimea, have been reflected and portrayed in the Swedish media. Although I follow the events mainly from Ukrainian media outlets, including social media, I have also tried to keep an eye on the perspectives offered by Swedish news media in this regard. This I have done both as a news consumer and as a researcher in Ukrainian Studies repeatedly approached during this period by the media for commentaries on various aspects of the unfolding situation.

My conclusion after having followed more than three months of reporting is that Swedish media coverage of the events has not been dominated by one single interpretative frame, but rather by a few competing perspectives and questions. There is also a difference between the coverage during the first months, when the situation was viewed mostly as an internal Ukrainian conflict albeit with important implications for international relations, and the period of the Russian take-over of Crimea, which changed the perspective to that of an inter-state conflict with far-reaching consequences for international security. This change of perspectives also affected the frames through which internal Ukrainian politics were understood.

Initially the most used frame for Swedish reporting was probably quite similar to the “freedom-seeking Eastern Europeans looking to Europe”-view summarized in the question. This depended not only on dominant negative views of the authoritarianism of the present Russian regime, which was identified as supporting the Yanukovych side, but also on a more general Swedish media frame for understanding upheavals in authoritarian countries less familiar for journalists and their audiences: the people striving for freedom and democracy versus the brutal and corrupt dictator clinging to his power. This frame is recognizable from the initial stages of covering events in e.g. Libya, Egypt and Syria. In the Ukrainian case the integrity of the first element of this frame – the people – was subsequently qualified with wide-spread references to a perceived (and often unproblematised) dividedness of Ukrainian society into vaguely conceived “pro-European and nationalist” Western and “pro-Russian” Eastern parts, and to the support the regime was believed to have in the East. Basically, one simplification with some merits was qualified with another simplification with some merits. In connection with this point it is noticeable how the Swedish media had to come to terms with highly politicized concepts such as “Russian-speakers” – a term used by Russian diplomacy to establish a would-be homogenous sociolinguistic category on behalf of which, Russia could act as protector. In some cases the media discourse allowed for the deconstruction of this skewed and manipulative notion, while at other times it was merely reproduced and naturalized as self-evident without any contextualization.

The second element of the frame, the brutal and corrupt dictator – remained in place during all the events and was strengthened, not surprisingly, after the mass killings in Kyiv and the opening-up of the fled dictator’s luxurious estate in Mezhyhirya to the eyes of Kyivans and media consumers.

Already during the first weeks of the protests another frame significantly interfered with the previous one – the strong focus on the role and influence of the Ukrainian far right, first in the demonstrations and later in the new government, mainly through the parliamentary opposition party Svoboda and later also through the Right Sector activist network that emerged as an important street actor in conjunction with the growing authoritarianism of the regime from mid-January. This focus was also part of a previously established media frame: “the threat from the xenophobic far right in Europe”. The medialization of this perspective was further strengthened by much attention to a small group of Swedish far righters who took off to Ukraine to assist activists from Svoboda and the Right Sector. The overall function of this frame was to undermine the image of a democratic and European (in the sense of “EU values”) protest movement. While in some cases this focus may have contributed to a more nuanced covering of the events, what often was achieved was rather distortion, as some journalists and columnists clearly overstressed – both analytically and in terms of the media attention devoted to the issue – the significance of those groups for the protests. Interestingly, one characteristic feature of this frame, in spite of its ubiquity, was that its proponents often portrayed themselves as representing a repressed opinion on the Ukrainian events. In terms of largely absent perspectives one could perhaps add that the participation of activists from the Russian far right in street fights in Kharkiv and Donetsk in March 2014, the far right elements in the intellectual underpinnings of the Russian regime, as well as the Pro-Russian position of many European far right parties have largely been ignored in the Swedish media.

The relative weight of the “far right influence” frame somewhat diminished, however, after Russia began the process of annexation of Crimea, which shifted the general focus to an inter-state conflict involving an aggressive and authoritarian Russia threatening a weak Ukrainian state. The only media outlets that explicitly supported the Russian position was on-line editions associated with the far right, such as Fria Tider, not the least by referring their readers to news items from Russia Today. In mainstream media some voices from the political left, while not being explicitly Pro-Russian, downplayed the Russian aggression and focused on the Ukrainian far right. In the case of the leading Swedish tabloid Aftonbladet, these divisions stroke right through the edition, as the op-eds defended consistently Ukrainian state sovereignty while the culture section criticized alleged Western anti-Russian bias and preferred to talk about the dangers of Ukrainian fascism.

As a final point here it is quite striking how commonsensical media understandings of political institutions such as elections and referenda effect the reporting on current events in situations when what takes place is rather the imitation of such institutions. Although the particular circumstances of the Crimean “referendum” on March 16 was covered quite extensively, when “exit-polls” and “results” came in they were often reported as if they concerned a routine parliamentary election in an established democracy.


Gästinlägg: Inte bara ressentiment – hur minns man Königsberg i dagens Kaliningrad?

Här kommer ännu ett gästinlägg av etnologen Eleonora Narvselius från Centrum för Europaforskning i Lund. Eleonora ingår tillsammans med arkitekten och byggnadsvårdsexperten Bo Larsson och mig i ett forskningsprojekt vid LU finansierat av Riksbankens Jubileumsfond om hanteringen av det multietniska kulturarvet i fyra öst- och centraleuropeiska städer. Eleonora skriver där om Lviv i Galizien, som också är hennes födelsestad, medan jag, som framgått i några inlägg på bloggen, fokuserar på Tjernivtsi i Bukovina. Parallellt har också Eleonora ett projekt där hon jämför minneshanteringen i Lviv med den i ryska Kaliningrad (f.d. Königsberg). Dagens text bygger på en forskningsresa Eleonora gjorde till Kaliningrad i oktober-november i år.

Bilderna är Eleonoras om inte annat framgår av bildtexterna. Tidigare har Eleonora på bloggen publicerat en text om kulturella minnen i Lviv.

De första dagarna i Kaliningrad gick jag omkring i staden med en trist känsla av igenkännande: här har vi ännu ett postsovjetiskt provinscentrum med höghus av standardtyp, med kaotisk reklam, minibussar, herrelösa hundar och affischer som lockar till konserter med ryska popstjärnor. Ännu en stad i det forna Sovjetunionens västra gränsland som, med en Kaliningradbos ord, ”förr i tiden var Europa, men nu blivit ”inte-fullt-ut-Europa”. Ännu en stad som rensats på sin förkrigstida befolkning, hastigt inkluderats i ett nytt ideologiskt system och blivit en del av andra människors efterkrigshistoria. Just därför är dock den stad som en gång hette Königsberg idag mycket intressant som en plats där den urbana minnessfären på ett komplext sätt kodas om, och där kulturella minnen om den forna staden – och inte bara den förkrigstida tyska utan också den sovjetiska – blir allt viktigare.

Kaliningrad fick sitt sovjetiska namn 1946 som en hedersbetygelse åt en viktig kommunistisk ledare, ”unionens ålderman” Michail Kalinin. Staden rymmer spår från flera epoker och historiska berättelser från flera nationer. Förutom de ryska och preussiska komponenterna ser man i staden tecken på dess betydelse också för polsk och litauisk kultur. Man återfinner dessutom inte bara spår av dessa folks historiska närvaro, utan även avtryck av dagens invandring av mer avlägsna grupper – t.ex. i form av en moské som byggs nära stadens centrum, eller den redan färdiga armeniska kyrkan i stadens utkant.

Polska spår - byst till Chopin

Polska spår – byst till Chopin

I dagens Ryssland är Kaliningradregionen mest känd som Jantarnyj kraj, bärnstenslandet, eftersom upp till 90 procent av bärnstensproduktionen kommer därifrån. Berättelsen om bärnstenen upprepas ofta både i turistnäringen och i skolböcker. Minst lika stor uppmärksamhet förtjänar dock områdets rika historia, som till stor del är typisk för ett gränsland där flera staters intressen kolliderat. Området förknippas med den förkristna baltiska stammen pruser, den tyska ordens militära aktiviteter samt framväxten av den preussiska staten i krigen med storhertigdömet Litauen och Polen.

Restauerade takmålningar i kyrkan i Mühlhausen (dagens Gvardejskoje), där Martin Luthers dotter Margrethe är begravd.

Restauerade takmålningar i kyrkan i Mühlhausen (dagens Gvardejskoje), där Martin Luthers dotter Margarethe är begravd.

Upplysningstiden förkroppsligades här av Immanuel Kant och det berömda universitetet Albertina. Under samma period, i samband med sjuårskriget, hamnade Königsberg under ryskt styre för första gången (1758-1762), och stadens invånare, bland dem just Kant, svor trohet till kejsarinnan Elisabet. Senare kom denna korta episod att användas för att historiskt legitimera Sovjetunionens övertagande av norra delen av Ostpreussen (södra delen införlivades med Polen). De materiella spåren efter svensk närvaro är också kopplade till sjuårskriget, t.ex. det stjärnformade svenska citadellet i dagens Baltijsk (Pillau).

Immanuel Kants grav vid sidan av katedralen

Immanuel Kants grav vid sidan av katedralen

Under den första halvan av artonhundratalet såg staden Napoleons expansion, det rysk-franska kriget 1812 och inte minst  en annan av stadens berömda söner, den romantiske författaren E.T.A. Hoffmann. Under 1900-talet blev området en skådeplats för striderna under första och andra världskrigen, Förintelsens grymheter, förvisningen av den tyska befolkningen och den efterföljande sovjetiseringen av territoriet. På grund av dess strategiska läge och den sovjetiska krigsflottans utplacering fram till 1991 hade Kaliningradregionen och dess huvudstad särskild status och var praktiskt taget stängd för utlänningar. Även i dag är tillträdet till ett stort område i länets västra del vid Östersjökusten, där militära anläggningar är koncentrerade, strängt reglerad.

Minnen och maskulinitet

Kaliningrads arkitektur och stadsrum vittnar om att den lokala historiska kulturen tydligt präglas av maskulinitet. De historiska representationernas medelpunkt är berättelser om krig, territoriell expansion, militärt hjältemod och krigskonst. Men vems? Först och främst, naturligtvis, Tsarrysslands och Sovjetunionens. Detta syns nästan överallt; i staden och i området stöter man på många monument till den ryska krigsmakten och till framstående statsmän och militära ledare. Intressant nog blev 2004 även kejsarinnan Elisabet, dotter till Peter den Store, förevigad just som militär ledare och ”statsman”. Kejsarinnan, under vilkens styre Ostpreussen kort hamnade under rysk kontroll, förärades en ryttarstaty i dagens Baltijsk – en sällsynt avvikelse från kanon för hur kvinnor porträtteras, och inte bara i rysk och sovjetisk tradition.

Statyn över kejsarinnan Elisabet

Statyn över kejsarinnan Elisabet

Tyngdpunkten i områdets minneskultur vilar dock på andra världskriget, det Stora Fosterländska Kriget, vilket framgår av alla de minnesplatser, böcker och berättelser som erbjuds turisterna. Detta är föga förvånande, eftersom kriget här inte bara associeras med ett avgörande kapitel i Rysslands lika triumffyllda som tragiska historia, utan också med en skapelsemyt. Efter krigets slut försvinner 1946 den tyska staden Königsberg från kartan och det sovjetiska Kaliningrad uppstår i dess ställe.

Minnesbördor och valda minnen

Moderna minnesbevarande strategier och sätt att förhålla sig till kulturarvet beror till stor del på hur det kulturella minnet fungerar, på hur man i ett samhälle artikulerar det som den franske statsvetaren Georges Mink kallar för minnesbördor och valda minnen. Det komplexa och motsägelsefulla samspelet mellan dessa två komponenter är särskilt påtagligt i städer som Kaliningrad/Königsberg, där minnen från det inte så avlägsna förflutna ofta ter sig som en börda som framkallar bilder av den ”främmande”, ”fientliga” kulturen. Denna gör sig hela tiden påmind genom arkitektur, skönlitteratur och folklore.

Förfallna och nyrenoverade gamla tyska villor.

Förfallna och nyrenoverade gamla tyska villor.

Det är ett välkänt faktum att minnen från den förkrigstida staden envist suddades bort under sovjettiden. Icke desto mindre överlevde i viss mån det tysk-preussiska arvet, tack vare minnesbördan både hos den fördrivna tyska befolkningen och hos de första sovjetiska nybyggarna, men också genom det selektiva minnet hos den sovjetiska kulturelit för vilken den tyska högkulturens meriter (t.ex. Kant och Hoffmann) förtjänade omnämnande och respekt.

Bevarade inskriptioner på tyska kan ses på flera gamla byggnader.

Bevarade inskriptioner på tyska kan ses på flera gamla byggnader.

Det fanns dock andra inslag i arvet från Königsberg som trots sin unika betydelse inte gick att anpassa till den sovjetiska ideologiska versionen av det förflutna. Detta gällde inte minst symbolerna för preussarnas krigskonst och flerhundraåriga politiska dominans i detta land, i Kaliningrad t.ex. det kungliga slottet och fortifikationsbyggnaderna som är utspridda i staden och dess omnejder. Slottets sorgliga öde är välkänt: år 1968 beslutade de lokala myndigheterna att slutligen utplåna de herrelösa ruinerna i stadens centrum. I stället byggdes som en symbol för en ny era det enorma och klumpiga Dom Sovjetov, sovjeternas hus.

Dom Sovetov i bakgrunden, där slottet tidigare stod. I förgrunden den renoverade katedralen.

Dom Sovetov i bakgrunden, där slottet tidigare stod. I förgrunden den renoverade katedralen.

De flesta fortifikationsbyggnaderna gick dock inte ett lika dystert öde till mötes. Efter kriget övergick de flesta välbevarade befästningarna i den sovjetiska arméns ägo, vilket å ena sidan under många decennier gjorde dem ”osynliga” för allmänheten, men å andra sidan konserverade dem i deras ursprungliga funktion och förskonade dem från ett annars oundvikligt förfall. När armén i början av 2000-talet började sälja och hyra ut sina fastigheter i stor skala hamnade många fortifikationsbyggnader i andra händer. Det visade sig dock att varken de lokala eller de federala myndigheterna kunde erbjuda en övergripande plan för bevarande och anpassning av fortifikationsstrukturerna för icke-militära ändamål. Därför förvandlades de i karakteristiskt rött tegel enhetligt byggda befästningarna till en skådeplats för enskilda initiativ, experiment och lekar med det förflutna.

Varför titta på militärarkitektur?

Det var en av mina kollegor i Lviv, en specialist på militärhistoria, som rådde mig att närma mig Kaliningrads tyska arv genom att undersöka hur det står till med de gamla preussiska befästningarna. Tanken tycktes mig först vara excentrisk, för att uttrycka det milt – varför just militär arkitektur, och vad är det för mening med att fördjupa sig i hur kryphål är placerade eller hur brunnar och diken är konstruerade?

Men till slut vann nyfikenhet och insikten att fortifikationsbyggnader kan vara intressanta minnesplatser. Och det visade sig att dagens transformationer av fort, torn och portar öppnar en unik möjlighet att förstå hur ambivalent minnet av Königsberg är i dagens Kaliningrad, och vilka problem och möjligheter som är förknippade med kulturarvsarbete i staden.

Fort nr 5 – Det Stora Fosterländska Kriget

Jag inledde min rundvandring i fort nummer 5, Friedrich Wilhelm III, som nuförtiden hyser en avdelning av det konsthistoriska museet. Det är inte överraskande att en utställning om Stora Fosterländska Kriget placerats i detta fort, som försvarades desperat av tyskarna. Femton sovjetiska soldater fick titeln Sovjetunionens Hjälte för erövringen av fortet. Omedelbart vid ingången möts man med detaljer som ska generera omedelbart igenkännande. Ur högtalarna ljuder sånger om kriget på hög volym, utanför kan man ta ”stoppa-in-huvudet”-bilder, militär teknik finns överallt. Populär litteratur, souvenirer och filmer om kriget finns till försäljning.

"Vi är från Königsberg".

”Vi är från Königsberg. 1941-1945”.

Utställningen i den första salen är ganska traditionell: inledningen av det Stora Fosterländska Kriget, striderna i regionen, stormningen av Festung Königsberg. Jag noterade dock särskilt två utställningar som antyder att omfattande förändringar i den traditionella synen på hur kriget skall presenteras möjligen är på väg. För det första erbjuder museet en utställning med bilder som togs i Ostpreussen strax efter kriget. Intressant nog åtföljs varje foto av utdrag från intervjuer med de första sovjetiska bosättarna som konfronterades inte bara med en mycket annorlunda vardagskultur, utan också med dess tyska bärare, som var kvar i området fram till 1951. Många stycken tyder på att de sovjetiska nybyggarna upplevde en kulturchock, men också på ganska odramatisk interaktion med den tyska lokalbefolkningen. Den andra utställningen – ”Tyskarna mot Hitler” – har utvecklats i samarbete med minnescentret Det tyska motståndet i Berlin. Syftet med denna utställning, liksom med den föregående, är att dekonstruera den demoniska bilden av de ”tyska fascisterna” som länge har dominerat berättelsen om kriget. Ändå märks det att denna nya semantiska accent inspirerad av europeiska minneshanteringsmodeller i stort är ganska kontroversiell. En guide på muséet menade att utställningen ”Tyskarna mot Hitler ” först och främst är till för att muntra upp tyska turister som under sina besök i museet drabbas av dubbla känslor av skuld och av smärta över sin förlorade hembygd.

Fort nr 3 – Paintball och rollspel

Om fort nummer 3, Friedrich Wilhelm I, visste jag bara att det var en av de största och bäst bevarade forten i Kaliningrads förorter och att man kan beskåda det på egen hand. Att hitta denna imponerande och liksom övriga fort i nygotisk stil uppförda röda tegelbyggnad var dock inte lätt. Lyckligtvis fick jag hjälp att hitta vägen genom skogen av Dima – en kille i 20-årsåldern, som också, fick jag senare veta, är en av fortens inofficiella guider och ”väktare”. Det visade sig att detta fort, som den sovjetiska militären tidigare gjort inte särskilt lyckade försök att anpassa till sina behov, numera är uthyrt till en privatperson.

Fort nr 3

Fort nr 3

Den nuvarande förvaltaren av den enorma byggnaden ser fortet främst som en tillfällig inkomstkälla, och hyr ut dess territorium till olika evenemang. Vanliga kunder är ”rekonstruktörerna” (deltagare i militära rollspel), och på senare tid även paintballfantaster som kommer till fortet för att beskjuta varandra och väggarna med exploderande färgkulor. Dima och hans vän Andrej anser att en sådan hantering av fortet är rent barbarisk. Dessa unga människor, som arbetar på ett byggföretag i staden, ser fortet som ett fantastiskt intressant militärt objekt, romantiskt och mystiskt, fullt av hemligheter och dolda faror, och menar att det därför förtjänar en respektfull behandling. Det var i detta fort som en del av den anrika samlingen från Kungliga slottets museum hittades, undangömd under kriget av tyskarna. Till och med ytliga utgrävningar kan här ge intressanta fynd, främst ammunition och andra militära föremål. Fortet utstrålar en otäck aura, eftersom de många oskyddade brunnarna och ventilerna i de mörka gallerierna nyligen blivit dödsfällor för nyfikna lokala barn och oförsiktiga turister. I fortet säger sig en av dess frivilliga väktare nyss ha fotograferat mystiska fantomer i form av ljusa fläckar flera nätter i rad.

För volontärerna, som av fortets förvaltare tillåts att sköta om territoriet och tjäna en liten slant på de få turisterna, är fortet en ovanlig hobby som ger dem en känslomässig kick och möjlighet att jobba med händerna och bokstavligen röra vid det förflutna. Killarna älskar ”sitt” fort och skulle i framtiden vilja öppna ett museum, för att ställa ut de upphittade föremålen och visa fortets historia på ett modernt interaktivt sätt. För dessa planer har de tyvärr varken finansiering, myndighetskontakter eller gedigna expertkunskaper.

På en annan plats i området, i Insterburg (nu Tjernjachovsk) har dock eldsjälarna med hjälp av professionella historikers, konstvetares och formgivares expertkunskap kunnat öppna upp den tyska ordens gamla slott för turism och storskaliga kulturevenemang.

Bärnstensmuséet – estetik framför politik

Att imponerande och välbevarade fortifikationsbyggnader kan anpassas till välbehövliga lokaler för museer insåg man i Kaliningrad för länge sedan. 1979 öppnades ett bärnstensmuseum (det enda i sitt slag i Ryssland) i Donatornet som är pittoreskt beläget vid Övre dammen.

Man skulle kunna tro att en mineralutställning har lite att göra med hur man framställer historiska växlingar. Dock visade det sig att det inte går att berätta sammanhängande om utvinning och konstnärlig bearbetning av bärnsten utan att nämna att det lukrativa hantverket varit utbrett vid Östersjökusten sedan urminnes tider. Det går heller inte att komma ifrån den världsberömda statliga bärnstensmanufakturen (Der Staatlichen Bernstein-Manufaktur) i Königsberg, eller det resultatlösa sökandet och framgångsrika återskapandet av bärnstensrummet som stals under naziockupationen från slottet i Tsarskoje Selo utanför dåvarande Leningrad. Dagens utställning anknyter till dessa historiska ämnen. Dessutom planerar man snart att öppna en avdelning i Statliga Bärnstensmanufakturens gamla lokaler. Tatiana Suvorova, Bärnstensmuseets direktör, betonar för mig att historisk kontinuitet utgör grunden för museets konceptuella vision. Ändå förskjuts ”politiken” i hennes berättelse till bakgrunden, medan ”estetiken” i stället träder fram. Att museets är placerat i en före detta militär byggnad i omisskännligt preussisk stil förklaras också med främst estetiska och praktiska överväganden. Eftersom museets koncept främst är estetiskt bör det vara inhyst i en estetisk och välbevarad byggnad. Estetisering är dock en strategi även för omdefinieringen av andra militära anläggningar i Kaliningrad.

Militäranläggningar som restauranger och konstgallerier

Bärnstensmuséet var den första befästningen i Kaliningrad som renoverades och framgångsrikt anpassades till civila behov. Under en lång tid efter 1991 var det dock fortfarande oklart vad som bör göras med mindre lyckosamma preussiska militära anläggningar som man inte i sovjetisk anda ville använda som lagerlokaler och verkstäder. Den materiella storskaligheten (för att dra in elledningar måste man borra genom en och en halv meter tjocka väggar vilket naturligtvis kostar pengar), de arkitektoniska egenskaperna och lokaliseringen av många byggnader har kylt ivern hos de potentiella investerare som här ville satsa på kommersiellt attraktiva projekt. Hittills har man lyckats omvandla en del torn, grindar och redutter till restauranger och barer. En av de mest rekommenderade restaurangerna i Kaliningrad är Fiskgården (Rybnyj dvor) i före detta Rossgarten Tor (Rossgartenskije vorota) intill Bärnstensmuséet. I samband med stadens 750-årsjubileum 2005 hölls här en officiell middag där självaste president Putin var närvarande. En skylt vid restaurangens ingång som berättar om denna händelse är ett bra exempel på hur man skapar nya minnesplatser i miljöer där det levande minnet av den äldre och främmande kulturen är i stort sett obefintligt. Ofta försöker man då återuppliva denna kultur genom oreflekterad nostalgi och fetischistiska inslag eller strategier. Som exempel kan nämnas en mysig restaurang i Wrangeltornet vars vackra runda sal i rött tegel värms upp med renoverade eldstäder.

Wrangeltornet, numera restaurang.

Wrangeltornet, numera restaurang.

Väggarna i restaurangen är dekorerade både med igenkännbara tyska antikviteter och med tavlor från sovjettiden.

Inredningsdetalj från restaurangen i Wrangeltornet.

Inredningsdetalj från restaurangen i Wrangeltornet.

De portar och torn som ligger i Kaliningrads centrala del har på den senaste tiden uppmärksammats av stadens kulturella elit. Sackheimerporten (Sackheimer Tor), som tidigare använts som lager, verkstad och som diskotek, överlämnades 2013 till Kaliningrads fotoförening och blev en mötesplats för kreativa unga fotokonstnärer. Jurij Seliverstov och Dmitrij Selin som ligger bakom Sackheimportens omvandling till galleri och konsthall, berättade för mig om sina framtida planer och om redan genomförda projekt. De anordnade Sackheimsdagarna efter stadsdelen som gav sitt namn till porten. Man arrangerade då en fotoutställning om Sackheims historia och erbjöd guidade turer i området. Sackheimerportens utveckling till en permanent mötesplats för konstnärer och konstintresserade bromsas dock upp av brist på finansiering för den grundliga renovering lokalen behöver. Liknande planer finns att återuppliva det närliggande tornet Kronprinsen, där man vill öppna ett nationellt centrum för modern konst. Också i detta fall hindras planerna av omfattande renoveringsbehov.


Svårigheterna till trots har det blivit ganska vanligt att mindre befästningar i stadens centrum omvandlas till kulturinstitutioner. I slutet av 1990-talet skapades på icke-officiellt initiativ ett lokalhistoriskt museum som fokuserar på stadens förkrigstida vardagsliv. Muséet placerades i Friedländerporten (Friedländer Tor). När dammarna i vad som kallas Komsomols 40-årsjubileumspark rengjordes hittade man en mängd militära och vardagliga föremål. Parkens tidigare direktör, som lyckligtvis var amatörhistoriker och samlare, såg till att fynden kom att ställas ut i Friedländerporten, och med tiden övertygades stadsadministrationen att här inrätta ett museum om förkrigstida stadskultur.

Friedländer Tor.

Friedländer Tor.

Personalen berättade att tjänstemännen inledningsvis var svalt inställda till idén om en ny utställning om ”den gamla staden”. Dåvarande borgmästaren Jurij Savenko tittade skeptiskt på exponaterna, och när han fick veta att personalen hade sökt medel för en kort pedagogisk film om Königsberg hos oligarken Potanins stiftelse lär han ha sagt att ”om ni någonsin får ett öre för detta, ska jag ge er min månadslön”. Han fick se till att hålla sitt löfte. Sedan år 2008 är Fridlandskije vorota det enda muséet i Kaliningrad som är underställt stadsadministrationen. Det utökar sina utställningar, deltar i internationella projekt och lockar fler och fler besökare. Utställningens höjdpunkt är en virtuell rundtur längst det gamla Königsbergs gator. En konstnärligt klippt halvtimmesfilm projiceras på Friedlandsportens dörr samt på gatustenarna utanför, vilket skapar en unik närvaroeffekt.

Även muséer i andra fortifikationsbyggnader arbetar multimedialt. Muséet i Kungaporten (Königstor, Korolevskije vorota) handlar om Peter den Stores första storskaliga diplomatiska insats i Europa, och det i Friedrichsburgsporten rymmer det kulturhistoriska centret ”Skeppens återuppståndelse”. Båda byggnaderna tillhör Världsoceansmuseum, stadens största, och är dessutom kraftfullt finansierade med federala budgetmedel. De är grundligt renoverade, välutrustade och används även till en mängd olika populära evenemang som kurser, konferenser, diplomatiska möten etc. Muséerna domineras konceptuellt av berättelsen om de mångfacetterade relationerna och samarbetet mellan Ostpreussen och Ryssland.

Фото 13

Renoveringen av dessa portar inför 750-årsjubiléet är ett exempel på ett lyckat internationellt samarbete där tyska, polska och ryska institutioner deltog. Numera pryds Kungaportens fasad med fint återställda porträtt av Königsbergs forna härskare: den tjeckiske kungen Ottokar II Przemysl som grundade staden år 1255, och den förste preussiske kungen Fredrik I och den mäktige hertig Albrekt I. Det visade sig vara svårt att återställa skulpturerna då sovjetiska soldater efter att Königsberg erövrats i april 1945 behandlade dem så som många andra ”fascistiska symboler” och hänsynslöst slog sönder figurernas huvuden och händer. Avbildningar av preussiska militära ledare räddades från en symbolisk ”avrättning” endast på Rossgartenporten. Anställda på det intilliggande Bärnstensmuséet berättade att porträtten av de preussiska generalerna Scharnhorst och Gneisenau ”benådades” av en sovjetisk överste som i sista stund blev informerad om att generalerna inte var ”fascister” utan Rysslands allierade i kriget mot Napoleon.

Inte bara ressentiment

Inställningen till Königsbergs kulturarv har genomgått stora förändringar. Om kategoriskt avvisande och kylig likgiltighet var typiskt för efterkrigstiden, ger det känsloläget nu successivt vika för mer komplexa idéer, attityder och sätt att interagera. Max Popov, en känd fotograf från Kaliningrad som förra året gav ut ett vackert illustrerat album med titeln Parallellt minne. 150 år av Königsbergs och Kaliningrads historia i fotografier, beskriver den allmänna inställningen till Königsberg i dagens Kaliningrad som ressentiment, d.v.s. ”en känsla av svaghet eller underlägsenhet, men också avundsjuka mot ”fienden”/som/ leder till att man fostrar värdesystem som förnekar ”fiendens” värderingar”. Denna filosofiska term, som togs i bruk av Nietzsche och numera flitigt används i akademisk diskurs (t.ex. i Liah Greenfelds imponerande studie om nationalismens olika typer), blottlägger de dolda motsägelser och den komplexitet som präglar uppfattningar om ”den andre”. Där förenas förnekelse och nästan erotisk attraktion, samt önskan att både imitera och förtrycka.

Modell över Königsbergskatedralen och dess tidigare omgivningar, i katedralens museum.

Modell över Königsbergskatedralen och dess tidigare omgivningar, i katedralens museum.

De tankar om det historiska arvet Kaliningradborna delade med mig antyder att negativ inställning och förnekelse, som oftast förknippas med ressentiment, med all sannolikhet inte längre är det viktigaste inslaget i bemötandet av det tyska förflutna. Nuförtiden är bemötandet till stor del situationsbetingat och präglas av människornas sociala bakgrund och kulturella kapital. Poeten Boris Bartfeld, ordförande i Kaliningradavdelningen av Ryska författarförbundet och ägare till hotellen Sagoberättarens hus (Dom skazotjnika, en hänvisning till E.T.A. Hoffmann) och Albertina (namnet på det berömda universitet i Königsberg), är övertygad om att för Kaliningradborna kan det preussisk-tyska kulturarvet bli ”en språngbräda till framtiden, så som för en pojke som griper tag i kanten på ett staket och i farten hoppar över till andra sidan.”

Denna syn på kulturarvet som resurs delas inte av Alexandra Artamonova, som är en författare och journalist från den yngre generationen. Hon växte upp i ett gammalt tyskt hus där av en slump inte bara gamla möbler utan också små vardagliga föremål från de tyska invånarna blivit kvar. I skänken bevarades som en relik en figurin i porslin som föreställde en trumslagarpojke. Artamonova frågar sig:

”Vad är kulturarv? Det är vad överförs från generation till generation inom en familj. Dessa stolar, detta husgeråd har vi inte ärvt, de är hittegods, en skatt. De tillhör inte oss, utan vi har fått bevara dem tills deras rättmätiga arvingar kommer till oss och ber att få dem tillbaka. Vi får aldrig slänga dem, det är oetiskt, men för oss är de hieroglyfer som vi själva inte kan avkoda.”

Fort nr 1 – Stas Laurušonis

Dessa i någon mening polära inställningar till det tyska kulturarvet interagerar på olika sätt i praktiken. Låt oss åter ta den preussiska militärarkitekturen som exempel på Kaliningradborna attityd. Med hjälp av ”snöbollsmetoden” blev jag bekant med en av de intressantaste personligheterna som arbetar och lever i nära anknytning till forten. Stas Laurušonis är känd som Fort nummer 1, Steins, väktare. På grund av olika omständigheter har han och hans familj bott i fortet i mer än tio år. Mellan fortet och familjen har en symbios formats: kolossen i rött tegel ger tak över huvudet och extrainkomster till dem som adopterade den, medan människorna bebor det och inte låter det omvandlas till ruiner besegrade av naturen.

Fort nr 1, där Stas Laurusonis med familj bor.

Fort nr 1, där Stas Laurusonis med familj bor.

I sitt omfattande bibliotek har Laurušonis samlat många böcker om befästningar och annan arkitektur i Europa. I en av salarna ställer han ut ammunition och husgeråd som hittats på fortets territorium, i en annan ligger prydligt stapplade trästockar – resterna av en gammal träbro som arkeologer inte kunde ta med sig efter en utgrävning, i ytterligare en finns säckar med mänskliga kvarlevor som hittades vid en annan utgrävning, och lite längre bort – byggmaterial. Gravstenar med inskriptioner på tyska – antagligen rester av krigsgravar från 1920-talet – har nyss lastats ut på den stora gården intill fortets huvudbyggnad.

Tyska hjälmar ur Stas Laurusonis samling.

Tyska hjälmar ur Stas Laurusonis samling.

Trots sin uppenbara passion för samlande av historiska föremål funderar Stas inte på att omvandla fortet till ett museum. Hans attityd till fortet kan snarast beskrivas som ett slags ekologism. Han förklarar sin säregna syn å ena sidan med sin uppväxt i en blandad litauisk-rysk familj, som har gett honom möjlighet att jämföra olika kulturellt grundade sätt att förhålla sig till arkitektoniska monument. Å andra sidan är han en ståndaktig motståndare till ”sovjetiskhet” som mental inställning. Stas är övertygad pacifist och blev på grund av detta under sovjettiden, i likhet med många andra som vägrade att tjänstgöra i den sovjetiska armén, skickad till en psykiatrisk klinik. Hans nära förhållande till fortet beror varken på en särskild förkärlek för militärproblematik eller på identifikation med ”tyskhet”.

”Rekonstruktörerna” – krigslekar i Fort nr 2

Dessa drag kännetecknar däremot de ”rekonstruktörer” som regelbundet samlas på Fort nummer 2, Bronzart, som också hålls under uppsikt av Stas.

Fort Nr 2

Fort Nr 2

Just i detta fort hade jag turen att få syn på människor med denna ovanliga hobby. En grupp på sju-åtta personer i gråa uniformer med lättigenkännliga militära symboler från Tredje Riket kom till platsen i sina Mercedesar och Fordar. I bilarna fraktade de replikor av tyska vapen, korgar med mat och ölbackar. Efter en kort genomgång ställde Stas fortet till deras förfogande. Vilka är dessa människor? De flesta är småföretagare, poliser, tjänstemän – alltså ganska välbärgade människor. Kopior av tyska uniformer och vapen är inte billiga på den svarta marknaden, och till och med för att skjuta på skoj och ha en picknick på fortet måste man betala åtskilliga tusen rubel.

Fynd från Fort nr 2.

Fynd från Fort nr 2.

Under ett samtal över en kopp te i en provisorisk lägenhet i fort nummer 1 frågar jag Stas huruvida de rika ”rekonstruktörerna” någonsin har kommit till honom med förslag om att betala för en sanering av territoriet eller för renovering av byggnaden. Stas ler återhållsamt:

”Varför skulle de? Och vad kan i själva verket en sådan renovering ge? När jag hör det ordet får jag gåshud. I vårt fall innebär det att göra saker på sitt eget sätt, att tillåta förändringar. Forten har redan gjort sitt, i det stora hela behövs de inte, det är praktiskt taget omöjligt att hitta en modern användning för dem. För mig är det viktigt att ”mina” och andra fort inte ska försvinna. För mig är de arkitektoniska monument och en del av det lokala landskapet. Om det finns någon här som är villig att betala för att spela spel – låt dem göra det! Men innan någon börjar hugga ned buskarna där borta bör han tänka igenom mycket noga vad det kan leda till, eftersom det kommer att påverka byggnaden.”

Stas avstår från att komma med moraliska pekpinnar när det gäller ”rekonstruktörernas” förkärlek till Wehrmachtuniformer och föremål med nazistiska symboler. För Stas, som är en övertygad antisovjetjik med buddhistiska inslag i sin livsfilosofi och en person som kan de litauiska berättelserna om andra världskriget väcker hans ryska landsmäns subkulturella nostalgier inga särskilt starka känslor. Istället bedömer – och fördömer – han mer än gärna regeringens korruption, byråkraternas likgiltighet för kulturmonument, den ohejdade konsumtionismen och storhetsvansinnet som präglar olika stadsprojekt.

Hans tankar om det förflutna och om det arkitektoniska arvet kan å ena sidan ses som exotiska och protestinriktade, men är å andra sidan ganska typiska för människor som hör till den sista sovjetiska generationen. Och detta är bara en liten del av det material ur vilket nutidens minneskultur i Kaliningradregionen utformas.

Hur pass välbehövliga och produktiva idéerna är återstår att se i framtiden.

Volgaskolan: introduktion

För några månader sedan, när den mörka vintern försiktigt visade tecken på att övergå i ljusnande vår, påbörjade jag på Twitter ett yrvaket folkbildningsexperiment. Under taggen #volgaskolan ville jag introducera det på kulturell särart rika men i Sverige tämligen okända Volgaområdet för min till antalet blygsamma följarskara. Tanken var att med tweetkluster ägnade åt var och en av de viktigaste etniska grupperna väcka intresse för regionen och dess etniska och religiösa mångfald. Klustren blandade mina egna reseupplevelser i de berörda områden där sådana upplevelser fanns, länkar till kartor, videoklipp och sånger utifrån vad jag bedömde som särskilt intressant med varje grupp. Nu hann jag bara med de tre finsk-ugrisktalande folken marier, udmurter och mordviner och i någon mån de turkisktalande tjuvasjerna. De två stora Volgafolken (förutom ryssarna förstås) är tatarer och basjkirer, och på något sätt ville deras tweetkluster, likt plötsligt självmedvetna humlor, inte lyfta från marken.

Jag tänkte här på bloggen ta upp idén om en Volgaskola, och låta den följa twitterföregångarens ohöljt reaktionära etniska princip. Den röda tråden i redogörelsen kommer att vara de twitterkluster jag skickade ut, vilket gör inläggen annorlunda än om de vore en del av ett mer traditionellt didaktiskt projekt.

I denna korta introduktion infogar vi en karta över de etniska grupperna i det centrala Volgaområdet (källa). Dessa etniska grupper tilldelades av sovjetmakten var sin etniskt definierad republik som täckte delar av det territorium där den etniska gruppen (”titulärnationen”) traditionellt bor.

Ryssar och tatarer bor över hela Volgaområdet, liksom samtliga andra Volgafolk traditionellt går att hitta i områden som inte kom att ingå i den republik som konstruerades som ”deras”. Moderna nationsbyggen har ett komplext förhållande till traditionella etniska kulturer, och de sovjetiska (inklusive för- och post-) är sannerligen inga undantag. Viktigt i dessa  vulgärkonstruktivismens tider är att konstatera att de senare inte automatiskt följer av de förra, men att de förra är otänkbara utan och går att leda tillbaks till de senare. Bloggen ligger alltså ganska nära Smith eller för den delen Walicki. Eller varför inte, ur just denna synpunkt, den sovjetiske etnologinestorn Julij Bromlej.
Här möts idag ortodox kristendom, sunnitisk islam och traditionella, förkristna och förislamiska etnoreligioner. De senare är idag sannolikt starkare hos marierna än hos något annat europeiskt folk. Självklart finns här en växande protestantisk frikyrkorörelse som på så många andra håll i det postsovjetiska området. I Volgaområdet möts talare av slaviska, turkiska och finsk-ugriska språk. Detta är området där det ryska omgivet av det tatariska både tar upp och tas upp av det finska.
Väl mött under sommaren och hösten!

Några tatariska trämoskéer

Ren feelgoodpost här på kvällen.

Det finns ju som bekant en inhemsk nordösteuropeisk islam bland den stora tatariska befolkningen i Volgaområdet. Ska inte vara långrandig kring det idag, men vill bara dela med mig av min fascination för tatariska trämoskéer. Nedan följer några bilder med lite bakgrundsfakta på vackra eller sympatiska trämoskéer från republiken Tatarstan. Bilderna finns på nyhetssajten som presenterar bilder ur ett album kallat Tatarstans moskéer.

För mig som inte har några djupare kunskaper i moskéarkitektur känns dessa tatariska trämoskéer på något sätt märkligt bekanta, nästan nordiska i hur trämaterialet harmonierar med sin naturinramning.

Moskén i byn Tasjlyk (byggd 1922, intressant nog):

Denna nätta och somriga moské byggdes 1891 på initiativ av godsägarparet Sjeich-Ali i hembyn Sjarsjada. De var sommargäster i sin hemby, annars bodde de i den kejserliga huvudstaden;

Denna fina, folkliga trämoské (byggd 1909-1911) finns i byn Moksja:

Moskén i Kirbi byggdes 1908 av den rike köpmannen Salih Gubajdullin:

Denna blågula moské byggdes på 1910-talet i byn Ajbasj:

Moskén i byn Bolsjaja Jelga (byggd 1879)

Denna moské ritades av arkitekten med det märkliga germanskklingande namnet Fosjderebruggen (Foschderebrüggen?) 1911:

Som kontrast kan vi titta på detta moderna, pampiga åbäke uppförd i Almetevsk på 1990-talet till oljemagnaten Galejevs ära: