Volgaskolan: introduktion

För några månader sedan, när den mörka vintern försiktigt visade tecken på att övergå i ljusnande vår, påbörjade jag på Twitter ett yrvaket folkbildningsexperiment. Under taggen #volgaskolan ville jag introducera det på kulturell särart rika men i Sverige tämligen okända Volgaområdet för min till antalet blygsamma följarskara. Tanken var att med tweetkluster ägnade åt var och en av de viktigaste etniska grupperna väcka intresse för regionen och dess etniska och religiösa mångfald. Klustren blandade mina egna reseupplevelser i de berörda områden där sådana upplevelser fanns, länkar till kartor, videoklipp och sånger utifrån vad jag bedömde som särskilt intressant med varje grupp. Nu hann jag bara med de tre finsk-ugrisktalande folken marier, udmurter och mordviner och i någon mån de turkisktalande tjuvasjerna. De två stora Volgafolken (förutom ryssarna förstås) är tatarer och basjkirer, och på något sätt ville deras tweetkluster, likt plötsligt självmedvetna humlor, inte lyfta från marken.

Jag tänkte här på bloggen ta upp idén om en Volgaskola, och låta den följa twitterföregångarens ohöljt reaktionära etniska princip. Den röda tråden i redogörelsen kommer att vara de twitterkluster jag skickade ut, vilket gör inläggen annorlunda än om de vore en del av ett mer traditionellt didaktiskt projekt.

I denna korta introduktion infogar vi en karta över de etniska grupperna i det centrala Volgaområdet (källa). Dessa etniska grupper tilldelades av sovjetmakten var sin etniskt definierad republik som täckte delar av det territorium där den etniska gruppen (”titulärnationen”) traditionellt bor.

Ryssar och tatarer bor över hela Volgaområdet, liksom samtliga andra Volgafolk traditionellt går att hitta i områden som inte kom att ingå i den republik som konstruerades som ”deras”. Moderna nationsbyggen har ett komplext förhållande till traditionella etniska kulturer, och de sovjetiska (inklusive för- och post-) är sannerligen inga undantag. Viktigt i dessa  vulgärkonstruktivismens tider är att konstatera att de senare inte automatiskt följer av de förra, men att de förra är otänkbara utan och går att leda tillbaks till de senare. Bloggen ligger alltså ganska nära Smith eller för den delen Walicki. Eller varför inte, ur just denna synpunkt, den sovjetiske etnologinestorn Julij Bromlej.
Här möts idag ortodox kristendom, sunnitisk islam och traditionella, förkristna och förislamiska etnoreligioner. De senare är idag sannolikt starkare hos marierna än hos något annat europeiskt folk. Självklart finns här en växande protestantisk frikyrkorörelse som på så många andra håll i det postsovjetiska området. I Volgaområdet möts talare av slaviska, turkiska och finsk-ugriska språk. Detta är området där det ryska omgivet av det tatariska både tar upp och tas upp av det finska.
Väl mött under sommaren och hösten!
Annonser

Några tatariska trämoskéer

Ren feelgoodpost här på kvällen.

Det finns ju som bekant en inhemsk nordösteuropeisk islam bland den stora tatariska befolkningen i Volgaområdet. Ska inte vara långrandig kring det idag, men vill bara dela med mig av min fascination för tatariska trämoskéer. Nedan följer några bilder med lite bakgrundsfakta på vackra eller sympatiska trämoskéer från republiken Tatarstan. Bilderna finns på nyhetssajten www.islamtat.ru som presenterar bilder ur ett album kallat Tatarstans moskéer.

För mig som inte har några djupare kunskaper i moskéarkitektur känns dessa tatariska trämoskéer på något sätt märkligt bekanta, nästan nordiska i hur trämaterialet harmonierar med sin naturinramning.

Moskén i byn Tasjlyk (byggd 1922, intressant nog):

Denna nätta och somriga moské byggdes 1891 på initiativ av godsägarparet Sjeich-Ali i hembyn Sjarsjada. De var sommargäster i sin hemby, annars bodde de i den kejserliga huvudstaden;

Denna fina, folkliga trämoské (byggd 1909-1911) finns i byn Moksja:

Moskén i Kirbi byggdes 1908 av den rike köpmannen Salih Gubajdullin:

Denna blågula moské byggdes på 1910-talet i byn Ajbasj:

Moskén i byn Bolsjaja Jelga (byggd 1879)

Denna moské ritades av arkitekten med det märkliga germanskklingande namnet Fosjderebruggen (Foschderebrüggen?) 1911:

Som kontrast kan vi titta på detta moderna, pampiga åbäke uppförd i Almetevsk på 1990-talet till oljemagnaten Galejevs ära: