Denna text publicerades först på Lundaislamologernas blogg islamologi.se hösten 2009. Jag ombads skriva ihop några reflektioner om uppståndelsen kring en liten pojke i Dagestan på vars hud koranverser påstås ha uppenbarat sig sedan födseln. Det visade sig vara kopplat till spännande frågeställningar kring islam och politik i nordöstra Kaukasus.
Texten uppmärksammades av journalisten och författaren Andrew Brown i The Guardian:
Att tolka gudomliga tecken är som bekant en levande tradition på många håll i världen, bland katoliker och ortodoxt kristna såväl som muslimer. Nu har den muslimska gemenskapen i republiken Dagestan i ryska Nordkaukasus under flera månader surrat av berättelser om den blott nio månader gamle pojken Ali Jakubov i den i övrigt oansenliga byn Krasnooktjabrskoje (Röda oktoberbyn) i det multietniska Kizljardistriktet. Lille Ali påstås nämligen ända sedan födseln på sin hud uppvisa ständigt nya mönster i form av koranverser och citat som ”Gud är större” och ”Det finns ingen Gud utom Gud”. Berättelserna om Ali, som nu hunnit bli följetong i rysk och nu även svensk media och spridits över det ryska Internet, har de senaste månaderna dagligen fått hundratals muslimer från norra Kaukasus att vallfärda till familjens Jakubovs hus för att se och vidröra pojken. Föga förvånande har både de lokala myndigheterna och företrädare för alla betydande islamiska riktningar i Dagestan inte varit sena att haka på och tolka märkena på Alis kropp utifrån sina egna intressen och utgångspunkter.
Parallellt med en hög arbetslöshet, korruption och en svag ekonomisk utveckling är den religiösa situationen i Dagestan, liksom i grannrepublikerna Tjetjenien och Ingusjien, sedan länge mycket spänd med terrordåd och väpnade sammanstötningar mellan företrädare för radikalt divergerande uppfattningar om hur islam i Dagestan bör vara utformad och vilken roll religion bör spela för det dagestanska samhället. Dagestan är idag ett betydligt oroligare samhälle än Tjetjenien. Kizljarområdet, där hälften av befolkningen är kristen, är rent numerärt den minst muslimska delen av Dagestan, och är förutom för sin konjaksproduktion tidigare mest känt för dramat 1995 där Sjamil Basajevs krigare tog tusentals människor på regionsjukhuset som gisslan.
Som man kan förvänta sig är det svårt att få en entydig bild av vad som egentligen händer med Ali Jakubov, förutom att han dragits in i en klassisk tolkningsstrid och prestigekamp mellan olika politiska, ekonomiska och religiösa intressen. Alis mamma Madina berättar för tv-kanalen Vesti att Ali, som redan under graviditeten tycktes gråta i livmodern, föddes med ett stort blåmärke på hakan, som när det försvann ersattes av ordet Allah i arabisk skrift (de många dagestanska språken skrivs idag liksom ryska med kyrilliskt alfabet). Samtidigt hävdar andra källor att föräldrarna till en början inte visste vad det var för märken som ständigt visade sig på pojkens kropp. De fotograferade huden och visade pojken för läkare som inte kunde ge någon förklaring till ”födelsemärkena”, och först när dessa tydligt börjat likna skrifttecken tog de kontakt med den lokale imamen Abdulla som identifierade dem som koranverser. Samtidigt avstod enligt imam Abdulla pojken vid tiden för Ramadan amning före kvällningen. Därefter har ständigt nya verser ur Koranen visat sig på Alis rygg, ben och händer, främst på måndagar och fredagar, och verserna blir kvar på huden i tre dagar. Föräldrarna understryker hur smärtsamt det är för Ali när inskriptionerna visar sig: den lille pojken skakar så mycket att han inte kan hållas, han gråter högt, får 40 graders feber som inte låter sig dämpas med febernedsättande medel och kan inte sova på hela natten. Smärtan försvinner först när nya verser blir synliga på pojkens kropp på morgonen.
Till berättelsen hör att den för tidigt födde pojken enligt vissa versioner föddes med både svagt hjärta och cerebral pares. När koranverserna visade sig försvann dock, enligt den mytologiska versionen av händelseförloppet, sjukdomssymptomen, vilket bekräftas av barnläkaren i Krasnooktjabrskoje Saida Rasulova. Här bör vi dock nämna en annan version, från en läkare på BB i Kizljar. En neuropatolog med det slaviska namnet Nina Zintjenko hävdar att det inte var något särskilt med pojken, förutom att han föddes en eller två veckor för tidigt och därför som många andra barn i samma situation hade lite svårt att komma igång med amningen. När han skrevs ut var han dock enligt Zintjenko helt frisk. Även hon nämner ett stort blåmärke på hakan. Pojkens CP-skada ska enligt den medicinska journalen inte ha varit någon CP-skada utan en lättare försening i utvecklingen av reflexerna, som också snabbt försvann. Ytterligare en version, som stärker den mytologiska tolkningen, ges dock av Madina Ramazanova som säljer kläder och skor på basaren i Kizljar. Hon låg i samma rum på BB som Madina Jakubova när Ali föddes, och berättar, efter att ha fått tillåtelse från sin make, att hon som redan på BB läste Koranen regelbundet och kan arabiska genast kände igen formen på blåmärket på pojkens haka som ordet för Gud med arabiska bokstäver. Jag är osäker på hur mycket man bör göra av just den aspekten, men man kan notera att den lokala dagestanska läkaren i Krasnooktjabrskoje bekräftar den mytologiska berättelsen, om än med ett medicinskt språkbruk, medan den ryska eller möjligen ukrainska läkaren på BB i Kizljar tillbakavisar historien med samma medicinska språkbruk. Man kan föreställa sig att den lokala läkaren måste orientera sig mellan en sekulär och en traditionell kunskapstradition som i olika grad samexisterar hos lokalbefolkningen, och kanske att hon själv är präglad av bägge synsätten, medan den slaviska läkaren i den större staden Kizljar har ett tydligt utifrånperspektiv som förstärks av den pågående mytbildningen kring pojken. En annan representant för det ryska majoritetssamhället, en journalist från Komsomolskaja Pravda, kan inte entydigt avgöra om mönstren på pojken hand uppstått spontant eller skapats för hand, men har efter besöket hos den kärleksfulla familjen Jakubov svårt att tro att någon medvetet söker bluffa eller vinna uppmärksamhet eller materiell vinning på pojkens bekostnad. Föräldrarna påstår själva att de försökte dölja pojkens märkliga öde för omvärlden fram till att en dag versen ”Visa mina tecken för människorna” dök upp på pojkens kropp, vilket de uppfattade som en tydlig signal från Gud om de inte längre kunde hålla pojkens hemlighet för sig själva.
Journalisten Achmed Abdurasjidov på den dagestanska muslimska tidningen as-Salam har regelbunden kontakt med familjen och menar att det inte finns någon anledning för föräldrarna att iscensätta ett bedrägeri.
Pappan är polis, mamman är hemmafru, och de har en äldre dotter, och de har tidigare knappast varit kända för någon större religiositet. Pappa Sjamil bad lite när han kände för det och mamma Madina klädde sig inte alltid enligt sharias föreskrifter. Nu har de blivit mer rättrogna muslimer,
hävdar han för Komsomolskaja Pravda. Dessutom menar han att efter att Alis märkliga fenomen kommit till allmänhetens kännedom har verserna visat sig med mindre regelbundenhet, inte bara på måndagar och fredagar som i början, och de försvinner också snabbare än tidigare.
Vad gäller föräldrarnas reaktion på den stora tillströmningen av pilgrimer är uppgifterna motstridiga. Vissa källor talar om att föräldrarna nu är oroliga för att strömmen av besökare kan få Ali att drabbas av onda ögat eller smittas av en infektion (notera hur traditionella, religiösa och sekulära språkformer samexisterar och förstärker varandra i hela denna historia) och nu är restriktiva med att visa upp pojken för besökare. Andra källor menar tvärtom att man gärna kommer ut med pojken så snart innergården är full med besökare, och att man där riggat upp en TV kopplad till en videokamera så att folk kan titta på pojken när man är inomhus. Besökarna uppges febrilt fotografera pojken med sina mobilkameror. Vissa besökare är traditionellt klädda, medan andra går i jeans. Alla kvinnor bär dock huvudduk. Studenter från en koranskola i huvudstaden Machatjkala har skickats till huset för att hjälpa till att upprätthålla ordningen.
Pojken med koranverserna på huden har fått stor uppmärksamhet i det dagestanska samhället, och genomgående tolkas hans födelsemärken som ett gudomligt budskap. Lokalpolitikern Achmedpasja Amiralajev ser fenomenet som ett tecken från Gud om att de splittrade dagestanska muslimerna bör leva tillsammans i fred och endräkt, en tolkning som nu också sprids inte bara i många dagestanska moskéer utan även i avsides belägna muslimska församlingar långt från Nordkaukasus. Både de lokala sekulära myndigheterna och företrädare för det officiella islam väljer föga överraskande att se koranverserna som Guds maning till fred och stabilitet i det våldsdrabbade Dagestan. Samtidigt ser de muslimska företrädarna detta som en möjlighet att sprida intresset för islam bland muslimer som inte är aktivt troende. Ledaren för Dagestans muslimska överstyrelse, Achmad-Hadji Abdullajev, hävdar att inskriptionerna är ett tecken på styrkan hos islam, och en signal från Gud om att människorna har slutat att lyssna på predikningar och nu måste vända åter till islam. En annan hög representant för samma organisation understryker betydelsen av Dagestan som avantgardet för islam i Nordkaukasus och att det inte är en slump av det gudomliga tecknet uppenbarar sig just där. En annan företrädare för nordkaukasisk islam hävdar att tecknet främst riktar sig till icke-muslimer, hur skeptiska de än må vara. Huvudimamen i Moskvas katedralmoské (sobornaja metjet’), Iljas Aljautdinov, berättar däremot för rysk TV lite med glimten i ögat att han när han först hörde nyheten såg det som ett tecken på att domedagen är nära, en uppfattning som även uttryckts av lokalbefolkningen i Krasnooktjabrskoje. Mer avvaktande har intressant nog Rysslands muftiråd varit. Man skickade en kommission av skriftlärda från Moskva till familjen, och konstaterade att mönstren inte kan vara konstgjorda, men att man inte kan dra några klara slutsatser om vad som visar sig på pojkens hud. Jag har bara hittat ett direkt avståndstagande bland officiella muslimska företrädare; imamen i fredagsmoskén (Dzjuma) i Machatjkala, Muchammad-Rasul Saadujev, menar att föräldrarna förfalskat inskriptionerna för att få uppmärksamhet. Återstår att utröna vilket förhållande fredagsmoskén har till Dagestans muslimska överstyrelse, som domineras av den största dagestanska folkgruppen avarer.
En intressant konflikt tycks också finnas bland regionala politiker om vem som ska få ha familjen under sitt beskydd. Ordföranden för regionfullmäktige i Kizljar, den tidigare olympiske brottningsmästaren Sagid Murtazalijev menar att de lokala myndigheterna måste skydda familjen. När Tjetjeniens mäktige president Ramzan Kadyrov besökte byn – vilket han alltså inte kunde låta bli – och erbjöd sig att bygga ett hus åt familjen Jakubov i Tjetjenien om de flyttade dit svarade Murtazalijev med att ge Jakubovs en ny Lada Priora och har lovat att bygga ett tvåvåningshus till familjen i byn. Dessutom ska man sätta upp en internetsida om pojken på myndighetens hemsida så att människor kan se fotografier på nya koranverser utan att behöva resa till Krasnooktjabrskoje för att se pojken i verkligheten. En annan känd dagestanier, affärsmannen Sulejman Kerimov, som också är parlamentsledamot för det Putin-Medvedjevtrogna partiet Enade Ryssland, har också lovat att bygga ett hus åt familjen. Uppenbarligen betraktas pojken av lokala auktoriteter som symboliskt kapital som det är lönt att investera i, och de är noga att klä sina ord i islamisk språkdräkt.
En grupp som uppges ha reagerat starkt negativt på nyheten om inskriptionerna på Alis hud är lokala salafiter (i rysk mediejargong kallade för ”wahhabiter” oavsett koppling till den saudiska inriktningen), som enligt flera tidningar hotat att bränna ner familjens Jakubovs hus (det de sedan länge redan bor i bör tilläggas). Orsaken till wahhabiternas vrede ska vara att de inte kan acceptera att Gud valt att förmedla sin närvaro genom sonen till en polis, eftersom de ser dagestanska poliser som avfällingar i den sekulära ryska ockupationsmaktens tjänst. De ska även ha trängt in i huset och anklagat modern för att bära sin sjal på ett felaktigt sätt. Enligt uppgift försvann texten på pojkens ben under ”wahhabiternas” besök för att visa sig igen när de gått: samma sak ska för övrigt ha inträffat när en berusad granne besökte huset.
Mamma Madina hävdar att hon i en dröm sett hur koranverserna kommer att sluta dyka upp på pojkens hud efter att Ali fått sin tredje tand. Hur det än blir med den saken lockas man konstatera att många inslag i historien om Ali Jakubov stärker bilden av Dagestan som ett samhälle där starka traditionella narrativ har lätt att utmana och interagera med en modern, sekulär världsbild, och livets små och stora händelser lätt kan inordnas i både en sekulär och en traditionell (eller modern, urban och politiserad) religiös tolkningsram, och att människor sannolikt ofta förmår röra sig mellan dessa förhållningssätt utifrån varje situation. Om forskare ofta talar om en retraditionalisering i samband med utvecklingen i Tjetjenien uppfattar jag situationen i Dagestan som mer motsägelsefull och mångfacetterad. Har t.ex. de senaste decenniernas omfattande flytt av människor från bergsbyarna till städerna på slättlandet inneburit en urbanisering eller mer en ruralisering av städerna, som de traditionella etniska grupperna på slätten skulle hävda? Kan man tala om den starka islamiska religiösa pånyttfödelsen i Dagestan efter Sovjetunionens sammanbrott utan att nämna att den unga befolkningen på ett helt annat sätt än någonsin tidigare har tillgång till ett frestande modernt liv i Machatjkala eller Moskva, och att det urbana ryska konsumtionssamhällets värderingar därifrån sprids även till den mindre bemedlade majoriteten av befolkningen? Någonstans i dessa motsättningar hamnade en polis i Krasnooktjabrskoje när hans nyfödde son visade sig ha ett stort blåmärke på sin haka.
Österifrån 