”Självständighet i utbyte mot deportering” – rysk etnopluralism, kaukasisk migration och terrordådet mot Domodedovo

Även detta blogginlägg publicerades först på Lundaislamologernas blogg islamologi.se, i januari 2011. Jag ombads kommentera terrordådet mot Moskvaflygplatsen Domodedovo, och valde att fokusera på hur högerradikala Rörelsen mot illegal immigration (DPNI) använde bomben i sin retorik mot invandring av människor från Kaukasus och Centralasien.

Inlägget skrevs snart efter bombdåden, så brottsutredningen var inte klar när det publicerades och tjetjenske salafitiske terroristen Dokku Umarovs grupp hade ännu inte tagit på sig dådet. Därav de inledande styckena. Det intressanta här är dock inblicken i den etnopluralistiska retoriken från denna ryska högerradikala paraplyorganisation. DPNI har sedermera förbjudits, men hemsidan är i högsta grad levande även idag, och nämnda och citerade Belov och Krylov är i full färd med att bilda nya nationalistiska partier efter ändringarna i den ryska vallagen.

Uppgifterna från den ryska spaningsledningen har de senaste dagarna alltmer entydigt pekat på att terrordådet mot flygplatsen Domodedovo i Moskva 24 januari, då 36 människor dödades, har sina rötter bland islamistiska nätverk i ryska Nordkaukasus. Samtidigt har ett tiotal nordkaukasier gripits misstänkta för att ha planerat att genomföra ett terrorattentat i Moskva på nyårsnatten, och det spekuleras nu om huruvida det finns något samband mellan det genomförda och det planerade terrordåden.

Det var ju empiriskt inte på något sätt orimligt att tänka sig att spåren efter bombdådet mot Domodedovo skulle leda till något av de islamistiska nätverk i norra Kaukasus som legat bakom många andra spektakulära terrordåd både i hemregionen och i centrala Ryssland. Det självutropade kaukasiska emiratet och dess ledare Dokku Umarov tog som bekant på sig attacken mot tunnelbanan i Moskva i mars 2010, då 40 människor dog – enligt Umarov som ett svar på en massaker utförd av ryska säkerhetsstyrkor på tjetjenska vildlöksplockare i de kaukasiska bergen i slutet av 2009. Terrorn växte från början fram ur den ryska brutaliteten under det första och andra Tjetjenienkriget, men har utvecklats till en egen politisk och ekonomisk faktor. Som journalisten och Rysslandskännaren Kalle Kniivilä tydligt visar på sin blogg har antalet terroraktioner kraftigt ökat i omfattning sedan de ryska myndigheterna avblåste det officiella terrorbekämpningstillståndet i Tjetjenien våren 2009. Terror är idag för många motståndsgrupper i Tjetjenien, Dagestan och Ingusjien ett politiskt medel och en del av en lågskalig krigföring. Grupperna runt Umarov har dessutom som explicit mål att genom terror flytta krigshandlingarna till den ryska huvudstaden.

Terrorn i och från det norra Kaukasus har sin grund i en blodig konflikt där den ryska statsmakten får ta på sig en stor del av det politiska och det moraliska ansvaret. Det vardagliga våldet drabbar också i första hand människor på olika sidor om konfliktlinjerna i norra Kaukasus. Samtidigt drabbar terrorn regelbundet invånare och besökare även i Moskva, vilket i centrala Ryssland på många sätt bidrar till de redan spända etniska relationer mellan ryssar och människor från norra Kaukasus.

Den ryska diskussionen om situationen i norra Kaukasus – och vi ska här understryka att vi talar om en del av Ryssland – växlar med lätthet mellan det religiösa och det etnoregionala – religion och etnicitet ingår uppenbart i ett större kluster av markörer som utgör en vanlig tolkningsram för det offentliga ryska samtalet både om terrorn och om problemen i norra Kaukasus. Även när kodord som islamism eller wahhabism inte används kan vi förvänta oss att hänvisningar till islam inte är långt borta från resonemangen. Det ska understrykas att det ofta finns goda skäl till att koppla samman etnicitet och religion i analyser av situationen i norra Kaukasus, och dessutom till att knyta dessa begrepp till en diskussion om terror – det kan inte slentrianmässigt avfärdas med en nonchalant konstruktivistisk axelryckning och lättfärdigt tal om islamo- eller xenofobi. Analytiskt kan det dock vara bra att vara medveten om hur kopplingarna görs, när, av vem och i vilket syfte. Även om det senare skulle visa sig att terrordådet mot Domodedovo har en helt annan bakgrund kan vi alltså se hur kopplingen redan produceras diskursivt, och då är det rimligt att försöka sätta sig in i hur logiken kan se ut.

Med tanke på att Centrum för Mellanösternstudier i samarbete med Centrum för Europaforskning i vår anordnar kursen ”Högerpopulism, islam och muslimsk invandring i Europa” väljer jag att i denna text i några ögonblicksbilder fokusera på hur ryska nationalister på Rörelsen mot illegal invandrings (DPNI) hemsida http://www.dpni.org resonerar kring terrordådet mot Domodedovo. Det bör understrykas att den större ryska diskussionen självklart är mycket bredare än så, och till och med kan sägas ha präglats av återhållsamhet vad gäller kollektiva utpekanden. Lite inom parentes kan jag inte undgå att notera hur snabbt terrordådet förlorade sin exklusiva status i den ryska nyhetsförmedlingen. Som ett litet exempel försvann redan på tredje dagen efter dådet specialrubriken ”Terrorn” från den populära nyhetssajten lenta.ru, och information om terrordådet mot Domodedovo placerades in under rubriken ”Ryssland”. Så snabbt brukar det inte gå, vilket möjligen säger något om hur det ryska samhället (och inte bara dess nordkaukasiska region) börjar vänja sig vid storskaliga terrorattacker. I vilket fall är syftet med texten inte att ge en representativ bild av hur den ryska diskussionen ser ut, utan att fokusera på en särskild position jag bedömer vara av intresse på flera sätt. Många kommentatorer har valt att fokusera på ansvaret för den dåliga flygplatssäkerheten och på konsekvenserna av det faktum att den ryska ledningens höga profilering i säkerhets- och terroristbekämpningsfrågor har fallerat så katastrofalt. Man kan förvisso här rikta väl kända berättigade invändningar mot de tankemönster som ligger bakom ”kampen mot terrorn” generellt, inte bara i Ryssland, men många påpekar här att den ryska regimen misslyckas även inom ramen för det egna paradigmet. I de ryska spekulationerna om gärningsmännen bakom dådet har det oftast talats om  nordkaukasier, ibland uttryckligen om tjetjener, men det har också cirkulerat rykten om att bombmannen har ”europeiskt” eller ”arabiskt” utseende, vilket i det första fallet har givit upphov till enstaka teorier om att ryska högerextremister ska ha legat bakom dådet. Föga förvånande har det även förekommit uppgifter om att bombmannen inte alls var man utan kvinna – de många terrorattentat som utförts helt eller delvis av kvinnliga kaukasiska självmordsbombare – s.k. sjachidki – har starkt präglat den ryska uppfattningen om terrorns ansikte.

Rörelsen mot illegal invandring (DPNI)

Rörelsen mot illegal invandring (DPNI – Dvizjenije protiv nelegal’noj immigratsii) grundades 2002 och är en av de ledande ryska nationalistiska organisationerna som starkt motsätter sig den stora invandringen av gästarbetare från fattigare, i synnerhet muslimska, f.d. Sovjetrepubliker. DPNI kan genom sin lösa och hemsideskoordinerade struktur (Zuev 2010) delvis sägas tjäna som ett forum och en mötesplats för olika nationalistiska riktningar och personer. Rörelsen är en av medarrangörerna till den årliga Ryska marschen, där nationalister i flera ryska städer tågar tillsammans i protest mot invandring och den ryska regimen. DPNI gjorde sig kända för en större allmänhet inte minst i samband med de etniska kravallerna mellan tjetjener och rysk och karelsk lokalbefolkning i staden Kondopoga 2006, där man tydligt tog ställning för lokalbefolkningen mot kaukasiska invandrare, och genom intensiv rapportering sökte rikta uppmärksamheten mot våldshandlingar, kriminalitet och utmanande beteende (vyzyvajusjtjee povedenie) som man särskilt menar kännetecknar tjetjener och andra kaukasiska grupper.

Karaktäristiskt för DPNI och andra ryska etnonationalistiska organisationer är nämligen att man inte gör någon skillnad mellan invandring från andra stater som Azerbajdzjan, Uzbekistan och Tadzjikistan och intern migration där tjetjener, dagestanier och andra nordkaukasier flyttar från sin del av Ryssland till städer i det centrala Ryssland. För ryska etnonationalister är det mindre relevant att den senare gruppen är född i Ryssland, och dessutom i områden som den ryska statsmakten under de senaste femton årens kaukasiska krig med all önskvärd tydlighet visat att man inte vill släppa ifrån sig, och att kaukasierna är lika mycket ryska medborgare från födseln som etniska ryssar och därmed har samma rätt att flytta inom Ryssland som andra ryska medborgare. DPNI betonar i stället kaukasiernas etniska och religiösa främlingskap i centrala Ryssland, och den sociala oro och etniska obalans man menar att en stor närvaro av nordkaukasier utanför dessas hemområden för med sig.

Det har ofta påpekats att en skillnad mellan det ryska imperiet och västeuropeiska kolonialimperier som det brittiska och det franska var att om de senare när imperiebygget inleddes utgick från en någorlunda definierad kärna så utvecklades den ryska staten parallellt med det ryska imperiet så att gränsen mellan kärnland och besittningar blev mycket mindre uppenbar. Det Ryssland som blev kvar efter Sovjetunionens upplösning har därför svårt att koppla om till att bli en nationalstat på samma sätt som andra imperier – gränsdragningsproblematiken kvarstår i allra högsta grad även efter 1991, och de ryska etnonationalisternas ovilja att se nordkaukasierna som sina landsmän illustrerar denna problematik. Den officiella ryska retorikens tal om hela befolkningen som ”ryssländare”, oavsett etnisk bakgrund, har svårt att få genomslag i rysk-kaukasiska relationer, och det gäller inte bara DPNI.

Manegetorget och etnopluralismen

Det som är intressant för denna text är hur ryska etnonationalister i DPNI och andra organisationer på senare tid utvecklat en alltmer utpräglat etnopluralistisk diskurs i förhållande till det ryska Nordkaukasus, något som kommit till starkt uttryck efter kravallerna på Manegetorget i Moskva i december 2010, och efter terrorattacken mot Domodedovo.

De etniska kravallerna på Manegetorget utbröt efter att fotbollssupportern Jegor Sviridov 6 december dödats i ett slagsmål med en grupp unga kaukasier, som sedermera till Spartakfansens bestörtning släpptes av polisen. Tusentals unga fotbollssupportrar och nationalister, enligt polisens uppgifter organiserade av DPNI främst genom sociala medier, samlades 11 december på Manegetorget, alldeles i närheten av Kreml och Röda torget, för att hedra Sviridovs minne och protestera mot vad man såg som kaukasiska migranters våld mot rysk lokalbefolkning och den ryska polisens korruption och släpphänthet. Mötet urartade snabbt och oskyldiga kaukasier och andra förbipasserande med icke-slaviskt utseende överfölls av personer ur folkmassan. Omkring 35 personer skadades innan polisen och säkerhetsstyrkor fick grepp om situationen. Några dagar senare greps ett stort personer, däribland många lätt beväpnade kaukasier, sedan kaukasiska organisationer sökt samla landsmän till en manifestation mot de ryska nationalisterna, och skärmytslingar förekom mellan nationalister och kaukasier i olika delar av Moskva.

De etniskt färgade kravallerna aktualiserade i den ryska samhällsdebatten frågan om etniska relationer i de ryska storstäderna mellan rysk lokalbefolkning och i första hand migranter från norra Kaukasus. Dessa etniska relationer är en känslig och komplex fråga och det finns ingen möjlighet att här ge en utförlig och rättvisande politisk och socioekonomisk bakgrundsskildring till den. De relativt höga födelsetalen i flera nordkaukasiska republiker, den utbredda korruptionen (ja, den är ett problem i hela Ryssland, men den är ingenstans i landet så akut som i norra Kaukasus), den instabila politiska situationen och de stora socioekonomiska problemen med hög arbetslöshet föranleder migration till närliggande och mer avlägsna delar av Ryssland. Den ryska ekonomiska expansion (inte minst inom byggbranschen) som följde på 2000-talets höga energipriser hade också varit svårare att genomföra utan invandringen av billig och hårt utnyttjad arbetskraft. Att arbetskraftsinvandringen sannolikt varit gynnsam för Ryssland makroekonomiskt och för vissa branscher och ekonomiska intressen i synnerhet innebär dock inte att de möjligheter och problem som större etnodemografiska förändringar kan föra med sig har fördelats jämnt över den ryska befolkningen. De ryssar som fått en mindre del av välståndskakan kanske här inte upplever balansen på samma sätt som ekonomiskt mer lyckosamma grupper, och här har vi också en tydlig målgrupp för DPNI:s retorik. Dessutom är mitt intryck från samtal med många ryssar – sedan må det vara rätt eller fel i sak – att migranter från ryska Nordkaukasus hos ryssar i mindre utsträckning förknippas med tunga, farliga och lågavlönade jobb (här tänker ryssar snarare på uzbeker och tadzjiker, även moldavier och ukrainare) och mer med etniska nätverk inom småskalig privat handel.

Vi kan i varje fall konstatera att kravallerna på Manegetorget framkallade tydligare ställningstaganden hos många ryska politiska och sociala aktörer. Som exempel kan anföras meningsskiljaktigheterna inom den liberala oppositionen, där en grupp ledd av flera kända människorättskämpar tog ställning mot ”fascismen” och för ”ett Moskva med öppna dörrar”, ibland tyvärr med mindre förtroendeingivande slagord som ”Vi älskar kaukasisk mat”. Andra, som politikerna Vladimir Milov och Aleksej Naval’nyj betonade i stället att man nu måste lyssna på de vanliga ryssar som bor i stadsdelar som genomgått kraftiga förändringar i sin befolkningssammansättning på kort tid och där det finns en oro över ett nytt urbant socialt landskap. Om vissa ryska liberaler därmed kan sägas använda en retorik som i ett svenskt sammanhang närmast påminner om svenska kultursidors orubbliga oskuldsfullhet är andra beredda att genom att ”tala om problemen”  försiktigt närma sig en invandringskritisk retorik (med skillnaden, återigen, att Ryssland inte är en nationalstat och att nordkaukasierna i formell mening inte är invandrare).

DNPI passade 16 december efter kravallerna på att föreslå ett åtgärdsprogram för att ”minska de etniska spänningarna i Moskva och Ryska Federationen i sin helhet”. Här föreslog man inskränkningar i arbetskrafts- och annan invandring till Ryssland (t.ex. visumkrav för medborgare i de centralasiatiska grannländerna och Azerbajdzjan – alla huvudsakligen muslimska stater), men främst fokuserade man på åtgärder riktade mot den interna migrationen från Nordkaukasus. Man föreslog bl.a. att kvoterna för nordkaukasiska studenter vid Moskvas högskolor skulle avskaffas, att myndigheterna tydligt ska förklara särskilt för nordkaukasier konsekvenserna av eventuell brottslig verksamhet, och att särbestämmelser skulle införas för de nordkaukasiska republikerna så att dömda brottslingar därifrån kan förbjudas att lämna sina hemrepubliker. Dessutom ville man få till stånd en offentlig diskussion om hur man skulle kunna förbjuda släktingar till ”islamiska terrorister” att resa ut från sitt hemområde, och, vilket är mest intressant i detta sammanhang, om möjligheten att ordna en folkomröstning om huruvida republiker som Tjetjenien, Dagestan och Ingusjien kan vara kvar i Ryssland. DPNI visade sig alltså vara beredda att lösa de etniska konflikterna genom att skilja de olika grupperna åt med en nyupprättad statsgräns, efter att Ryssland då frivilligt avträtt nordöstra Kaukasus. Detta tema har sedan december 2010 i flera dokument utvecklats av DPNI, inte minst efter terrorattacken mot Domodedovo, men efter kravallerna på Manegetorget har tanken hörts även utanför det nationalistiska lägret, och kan nog sägas, måhända på ett mindre konceptualiserat plan, ha varit en ganska vanlig folklig rysk uppfattning under många år.

Termen etnopluralism kommer ursprungligen från den tyske historikern och tänkaren inom den europeiska nya högern Henning Eichberg, men har främst utvecklats som ideologiskt redskap av den franska nya högern, där två identitära intellektuella, Alain de Benoist och Guillaume Faye, på 1970- och 1980-talet i samband med diskussioner om relationer mellan europeiska befolkningar och utomeuropeiska invandrare började tala om ”rätten till skillnad” och ”folkens sak” (se Bernsand 2011). Man menade att det är orimligt och moraliskt förkastligt att kräva att invandrade grupper skulle assimileras eftersom det skulle ha negativa konsekvenser både för dem och för den europeiska befolkningen. De menade också att den framväxande multikulturalismen bara såg till att skydda immigranternas kultur, medan identitärerna framhöll även de europeiska befolkningarnas rätt att själva styra utvecklingen av sina kulturer utan att behöva assimilera eller integrera främmande grupper. Genom att betona alla folks rätt till skillnad skulle inte globala migrationsprocesser och den ekonomiska snedfördelning som framkallar dem få underminera de organiska kulturer som för identitärerna utgör källan till världens kulturella mångfald. Etnopluralismen kom föga förvånande att kritiseras från liberalt håll, där den beskrivits som en ”mixofobisk” kulturell rasism. de Benoist har under senare år utvecklat etnopluralismen i kommunitär riktning, medan Faye i stället numera talar om en ”reconquista”, där icke-europeiska, i synnerhet muslimska, befolkningsgrupper helt sonika bör kastas ut ur Europa, likt morerna en gång kördes ur Spanien.

Det är denna tanketradition inom modern europeisk radikal höger som, explicit eller implicit, kan skönjas i ryska etnonationalisters diskussioner om situationen i norra Kaukasus. Detta innebär ett brott mot den imperiala traditionen inom rysk nationalism, eftersom vidmakthållandet av ett stort och mäktigt multinationellt ryskt imperium ses som problematiskt för de etniska ryssarnas kulturella utveckling. Det är också ett direkt avvisande av såväl en statsnationalistisk som en  medborgarnationalistisk princip där etniskt ursprung nedtonas till förmån för statsintresset och lojalitet mot det som förenar alla medborgare oavsett kulturell bakgrund.

En etnopluralistisk syn på hur relationerna mellan Ryssland och Nordkaukasus bör se ut kom efter oroligheterna på Manegetorget till uttryck i en intressant intervju i den dagestanska tidningen Novoje delo med en annan rysk etnonationalist, chefredaktören för nyhetssajten Agentstvo polititjeskich novostej (APN), Konstantin Krylov. På en fråga från de dagestanska journalisterna om inte det ryska nationalistiska slagordet ”Ryssland åt ryssarna” är farligt eftersom minoriteterna kan svara med motsvarande slagord (Tatarstan åt tatarerna, Jakutien åt jakuterna) vilket, menade tidningen, skulle kunna leda till att bara några områden i centrala Ryssland blir kvar, svarade Krylov att han inte ser någon fara i detta. Han utvecklade resonemanget på följande sätt:

”För mig är Ryssland ett land där ryssar bor. Ett Ryssland utan ryssar och inte för ryssar är inget vi ryssar behöver. Vad ser vi nu? Det territorium där ryssar kan leva fritt utan att frukta för sin framtid krymper obönhörligen. I Kaukasus finns t.ex. republiker – och vi vet vilka – där det praktiskt taget inte finns någon rysk befolkning. Utträngningsprocessen av ryssarna från regionen fortsätter och vi kan sannolikt förvänta oss en derussifiering av hela Kaukasus./…/Samtidigt befolkas urgamla ryska områden av migranter från Rysslands sydliga delar och t.o.m. främmande stater, som med stöd av de ryska myndigheterna tar kontroll över rysk jord. Om det fortsätter så kommer ryssarna inte ens att ha kvar de centrala områden ni nämnde. Och när det blir verklighet – och med dagens utvecklingstempo kan detta hända fortare än det tycks oss idag – kan ett avskiljande av de icke-ryska territorierna vara det ryska folkets sista chans till överlevnad”.

Här ser vi alltså hur en ledande rysk nationalistisk intellektuell föredrar att icke-ryska områden, i första hand de kaukasiska, avträds av Ryssland framför att den nuvarande situationen med kaukasisk invandring till centrala Ryssland fortsätter. Vi ska nu se hur bombdådet mot Domodedovo föranlett liknande ställningstaganden hos DPNI.

DPNI och bombdådet mot Domodedovo

Inom ramen för den etnonationalistiska diskursen är det signifikativt hur DPNI redan på bombdagen ansåg sig kunna fastställa vem som utfört dådet. Först publicerade man en bloggtext med den talande rubriken ”Varför sprängde kaukasierna Domodedovo?” där det hävdas att dådet var kaukasiernas svar på de etniska oroligheterna vid Manegetorget. Ordet kaukasier används här utan några försök till närmare distinktion av något slag. Det kaukasiska svaret uppges lyda ”Vi har dödat, vi dödar och vi kommer att döda”, för att injaga skräck hos etniska ryssar så att lokalbefolkningen ”öppnar sina plånböcker, lämnar över sina lägenheter och lyfter på sina kjolar” för de tillresta kaukasierna. I den korta texten nämns varken islam eller muslimer med ett ord; diskursen är formulerad rent etniskt och den analytiska kontexten är ”kaukasisk expansion in i Ryssland”. Användandet av uttrycket ”v Rossiju” (”in i Ryssland”) är mycket medvetet och visar att man finner det faktum att de nordkaukasiska republikerna är en del av Ryssland och att nordkaukasierna är ryska medborgare från födseln irrelevant. De kaukasiska republikerna är enligt detta synsätt inte en del av Ryssland i egentlig bemärkelse, vilket anknyter till den postkoloniala gränsdragningsproblematik som berördes ovan. Diskursen är etnisk eller t.o.m. etnobiologisk, och det gäller även hur vi-gruppen implicit formuleras – den består av etniska ryssar, sannolikt även av slaver i vidare bemärkelse, medan kaukasierna är främlingar, även om de är ryska medborgare och deras hemregioner tillhör Ryssland.

Några timmar senare lade DPNI ut ett officiellt uttalande ”i samband med islamisternas terroristattack mot Domodedovo”. Här ser vi hur lätt bilden av förövarna slår om från det etniska (kaukasier) till det politisk-religiösa (islamister). I uttalandet kritiseras de ryska säkerhetsorganens inkompetens och felaktiga fokus på ryska nationalister i stället för på islamister. Mest anmärkningsvärt är kanske att DPNI i sitt uttalande kräver att myndigheterna ska använda sig av principen om kollektivt ansvar (printsip kollektivnoj otvetsvennosti) för att straffa och förhindra terrorattentat. Liksom tidigare hävdade man att anhöriga till medlemmar i olagliga väpnande förband inte ska få resa ut från de nordkaukasiska republikerna, och att självmordsbombares och deras släktingars egendom ska beslagtas och fördelas bland deras offer. Terrorismens tillväxt måste enligt DPNI stoppas genom att strypa dess rekryteringsbas – den stora invandringen från norra Kaukasus och ”fattiga muslimska länder” (i södra Kaukasus och Centralasien) till centrala Ryssland. På detta sätt växlar man åter över till ett etnoregionalt perspektiv, där väpnad radikal islamism ses som karaktäristiskt för och latent vilande i hela den kaukasiska befolkningsgruppen.

I ett samtal med flera ledare för DPNI publicerat 26 januari framkommer tydligt hur de flesta av organisationens ledare i likhet med många högerradikaler och i västra Europa och USA ser en direkt koppling mellan islam och terrorism och menar, med något undantag, att man kan söka terrorns rötter i själva religionen. I samtalet förekommer även direkta intertextuella referenser till Fayes begrepp reconquista. Några deltagare i samtalet såg en avdelning av norra Kaukasus från Ryssland som en extrem lösning på en omöjlig situation..

DPNI:s grundare och förste ledare, Aleksandr Belov, återknöt i en text publicerad på DNPI:s hemsida 25 januari till det etnopluralistiska temat, som efter terrorattacken uttrycktes tydligare än någonsin tidigare. Han menade att det inte räcker med säkerhetsåtgärder för att förhindra terrorattentat, man måste i stället bekämpa ”radikal islam”, terroristernas träningsläger och finansieringskällor, samtidigt som den kampen kommer att slå mycket hårt mot den ryska befolkningen som kommer att leva i fruktan för sina liv. Belov kritiserade vidare, liksom många andra både liberala och nationalistiska ryska regimkritiker, försöken att stabilisera situationen i Tjetjenien och norra Kaukasus genom att investera stora materiella och immateriella resurser i lokala nordkaukasiska starka ledares administrationer – i synnerhet Ramzan Kadyrovs Tjetjenien. Argumentet, som förvisso inte är ogrundat, är att dessa ledare i alla fall inte förmår leverera säkerhet vare sig i sina republiker eller i centrala Ryssland. Belov såg i stället följande lösning på situationen i Ryssland efter terrorattentatet:

”Därför är det nu dags att väga in vår frihet, vårt välstånd och vår tro på morgondagen, och framförallt de ovärderliga liven hos de ryssar som blivit gisslan för å ena sidan de politiska försöken att på konstgjord väg hålla kvar norra Kaukasus, och å andra sidan för de ryssländska regionala ledarnas ambitioner i norra Kaukasus och de kolossala budgettransfereringarna till regionen.

Därför är receptet mot rädslan för expansionen av terroristhotet i Ryssland enkelt – självständighet i utbyte mot deportering”.

Belov menar i korthet att de nordkaukasiska republikerna – notera att här inte görs någon distinktion mellan nordöstra Kaukasus och det något lugnare nordvästra – bör uteslutas från Ryska Federationen samtidigt som de nordkaukasier som befinner sig i centrala Ryssland ska deporteras till sina hemregioner. Etnopluralismen följer här Fayes reconquistamodell snarare än de Benoists kommunitära variant, som motvilligt accepterar tanken på främmande lokalsamhällen på europeisk mark. Budskapet till norra Kaukasus är: vill ni ha självständighet kan ni ta den, men då får ni inte längre bo i Ryssland och era hemländer får klara sig utan stöd från Rysslands budget. Att den ekonomiska situationen i norra Kaukasus med en sådan politik åtminstone i ett kortare perspektiv torde bli än mer ohållbar än idag, och därmed svårligen underlätta en stabilisering av läget väger för DPNI här inte tyngre än etniska ryssars principiella rätt att i sitt eget land utöva sin rätt till skillnad på det viset. Enligt detta synsätt har Ryssland då heller inte rätt att förhindra uppkomsten av lokala stater i norra Kaukasus på traditionalistisk eller islamistisk grund – här fäller tjetjeners och dagestaniers rätt till skillnad avgörandet.

Alla ryska etnonationalister accepterar inte en radikal etnopluralistisk lösning på situationen i norra Kaukasus – inte minst pekar många på att Tjetjenien åtnjöt en de facto självständighet 1996-1999 utan att det ledde till någon stabilisering eller positiv utveckling, vare sig lokalt eller i Ryssland. Vissa av de hårdföra alternativa varianter som föreslås, som t.ex. olika slags utreseförbud för nordkaukasier från sina republiker utgår i grunden från det oönskvärda i nordkaukasisk närvaro i centrala Ryssland, men erkänner inte den andres rätt till att bestämma över sin egen kultur. Lösningar som omfattar lokala undantagstillstånd i norra Kaukasus och federalt direktstyre kommer ur andra grenar på det politiska spektrumet.

Avslutning

Etnopluralismen kan kanske framförallt ses som ett sätt för vissa ryska nationalister att lösa det dilemma som uppstår i dagens Ryssland genom landets imperiala arv. Invandring från de centralasiatiska republikerna och Azerbajdzjan är här mindre problematisk eftersom dessa idag är självständiga stater gentemot vilka man kan upprätta hårda visumregimer och till vilka man kan skicka hem invandrare som redan befinner sig i Ryssland. När Sovjetunionen upplöstes 1991 så förlorade imperiet enligt detta synsätt bara sitt yttre skal, medan den inre kärnan bevarades främst genom att den nordkaukasiska regionen förblev en del av Ryssland. Om Ryssland idag skulle avstå från norra Kaukasus så skulle den mest problematiska delen av det kvarvarande imperiala arvet försvinna, och i kombination med omfattande repatrieringskampanjer av kaukasier till sina självständiga hemregioner skulle de etniska ryssarna därför kunna bygga ett eget land av och för dem själva. Nationalister som Krylov menar här att kvarvarande inhemska minoriteter i en sådan situation skulle kunna åtnjuta långtgående kulturell autonomi i sina områden, så länge ryssarnas rätt att få bygga sin egen stat respekteras.

Terrorattacken mot Domodedovo har aktualiserat en diskussion i Ryssland, och inte minst bland ryska nationalister, om hur relationerna mellan ryssar och kaukasier bör utvecklas i framtiden. Just det faktum att Ryssland i mångt och mycket strukturellt fortfarande lever med sitt imperiala förflutna gör förutsättningarna för ryska nationalisters ideologiproduktion annorlunda än deras motsvarigheter i många länder i västra och centrala Europa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s