Forskningsartikel om minneskulturer i Lviv och Tjernivtsi

Har tillsammans med Eleonora Narvselius (som även skrivit för Österifrån) publicerat en artikel om minneskulturer i västra Ukraina, i Lviv och Tjernivtsi. Artikeln ingår i det första numret av den nystartade tidskriften EWJUS (East/West: Journal of Ukrainian Studies) vid University of Alberta.

Detta nummer av tidskriften kan läsas gratis i fulltext efter registrering på tidskriften:[0]=Narvserlius-Bernsand


Om den svenska mediebevakningen av Ukraina för Russian Journal of Communication

Jag blev inbjuden att delta i Russian Journal of Communication’s forum om medierna och krisen i Ukraina, och valde att skriva denna korta text om hur jag uppfattade att denna skildrats i svenska media.

Tänk på att texten är skriven i slutet av mars 2014 och inte förhåller sig till saker som hänt därefter. För den slutgiltiga, något längre, texten får man gå till

Russian Journal of Communication Vol. 6 No. 2 2014, pp. 166-168.


My answer focuses on how the events in Ukraine, starting with the emergence of the Euromaidan in the end of November 2013 and continuing into the Russian intervention in Crimea, have been reflected and portrayed in the Swedish media. Although I follow the events mainly from Ukrainian media outlets, including social media, I have also tried to keep an eye on the perspectives offered by Swedish news media in this regard. This I have done both as a news consumer and as a researcher in Ukrainian Studies repeatedly approached during this period by the media for commentaries on various aspects of the unfolding situation.

My conclusion after having followed more than three months of reporting is that Swedish media coverage of the events has not been dominated by one single interpretative frame, but rather by a few competing perspectives and questions. There is also a difference between the coverage during the first months, when the situation was viewed mostly as an internal Ukrainian conflict albeit with important implications for international relations, and the period of the Russian take-over of Crimea, which changed the perspective to that of an inter-state conflict with far-reaching consequences for international security. This change of perspectives also affected the frames through which internal Ukrainian politics were understood.

Initially the most used frame for Swedish reporting was probably quite similar to the “freedom-seeking Eastern Europeans looking to Europe”-view summarized in the question. This depended not only on dominant negative views of the authoritarianism of the present Russian regime, which was identified as supporting the Yanukovych side, but also on a more general Swedish media frame for understanding upheavals in authoritarian countries less familiar for journalists and their audiences: the people striving for freedom and democracy versus the brutal and corrupt dictator clinging to his power. This frame is recognizable from the initial stages of covering events in e.g. Libya, Egypt and Syria. In the Ukrainian case the integrity of the first element of this frame – the people – was subsequently qualified with wide-spread references to a perceived (and often unproblematised) dividedness of Ukrainian society into vaguely conceived “pro-European and nationalist” Western and “pro-Russian” Eastern parts, and to the support the regime was believed to have in the East. Basically, one simplification with some merits was qualified with another simplification with some merits. In connection with this point it is noticeable how the Swedish media had to come to terms with highly politicized concepts such as “Russian-speakers” – a term used by Russian diplomacy to establish a would-be homogenous sociolinguistic category on behalf of which, Russia could act as protector. In some cases the media discourse allowed for the deconstruction of this skewed and manipulative notion, while at other times it was merely reproduced and naturalized as self-evident without any contextualization.

The second element of the frame, the brutal and corrupt dictator – remained in place during all the events and was strengthened, not surprisingly, after the mass killings in Kyiv and the opening-up of the fled dictator’s luxurious estate in Mezhyhirya to the eyes of Kyivans and media consumers.

Already during the first weeks of the protests another frame significantly interfered with the previous one – the strong focus on the role and influence of the Ukrainian far right, first in the demonstrations and later in the new government, mainly through the parliamentary opposition party Svoboda and later also through the Right Sector activist network that emerged as an important street actor in conjunction with the growing authoritarianism of the regime from mid-January. This focus was also part of a previously established media frame: “the threat from the xenophobic far right in Europe”. The medialization of this perspective was further strengthened by much attention to a small group of Swedish far righters who took off to Ukraine to assist activists from Svoboda and the Right Sector. The overall function of this frame was to undermine the image of a democratic and European (in the sense of “EU values”) protest movement. While in some cases this focus may have contributed to a more nuanced covering of the events, what often was achieved was rather distortion, as some journalists and columnists clearly overstressed – both analytically and in terms of the media attention devoted to the issue – the significance of those groups for the protests. Interestingly, one characteristic feature of this frame, in spite of its ubiquity, was that its proponents often portrayed themselves as representing a repressed opinion on the Ukrainian events. In terms of largely absent perspectives one could perhaps add that the participation of activists from the Russian far right in street fights in Kharkiv and Donetsk in March 2014, the far right elements in the intellectual underpinnings of the Russian regime, as well as the Pro-Russian position of many European far right parties have largely been ignored in the Swedish media.

The relative weight of the “far right influence” frame somewhat diminished, however, after Russia began the process of annexation of Crimea, which shifted the general focus to an inter-state conflict involving an aggressive and authoritarian Russia threatening a weak Ukrainian state. The only media outlets that explicitly supported the Russian position was on-line editions associated with the far right, such as Fria Tider, not the least by referring their readers to news items from Russia Today. In mainstream media some voices from the political left, while not being explicitly Pro-Russian, downplayed the Russian aggression and focused on the Ukrainian far right. In the case of the leading Swedish tabloid Aftonbladet, these divisions stroke right through the edition, as the op-eds defended consistently Ukrainian state sovereignty while the culture section criticized alleged Western anti-Russian bias and preferred to talk about the dangers of Ukrainian fascism.

As a final point here it is quite striking how commonsensical media understandings of political institutions such as elections and referenda effect the reporting on current events in situations when what takes place is rather the imitation of such institutions. Although the particular circumstances of the Crimean “referendum” on March 16 was covered quite extensively, when “exit-polls” and “results” came in they were often reported as if they concerned a routine parliamentary election in an established democracy.


Artikel om Ukraina och Bukovina i Neo

Har med en kort artikel om Ukraina och Bukovina i senaste Neo, 4/2014. Diskuterar utifrån den svenska Ukrainadebatten hur östra Europa gärna reduceras till projektionsytor för andras drömmar och farhågor, och berättar en historia som sällan hörs.

Uppdatering 2014-08-28: Artikeln kan nu läsas i fulltext:

Om karaimerna i Trakai

Här följer ett mycket anspråkslöst inlägg från mitt senaste besök i Litauen. Jag deltog som medförfattare på en bokpresentation på bokmässan i februari i Vilnius – den största i sitt slag i Baltikum. Det var mycket intressant att besöka bokmässan, även om den får beskrivas som tämligen enspråkigt litauisk, vilket förvisso också är sympatiskt då det visar på en strävan att med egen produktion och översättningar ge ett litet språk som litauiskan maximal funktionell räckvidd. Jag hittade dock några två- och trespråkiga volymer av intresse (en tunn sak om stadsplanering i Vilnius och en imponerande foliant om det s.k. Lilla Litauen, alltså de etniskt litauiska delarna av gamla Ostpreussen, som idag delas av Litauen med Klaipeda (Memel) och Ryssland med Kaliningrad (Königsberg)). Tvåspråkig, med en engelsk och en litauisk textvariant, var också den bok vi presenterade – författaren och filosofen Tomas Kavaliauskas bok med samtal med europeiska forskare och intellektuella om minnespolitik, identiteter och andra angelägna teman. Här samtalar jag och statsvetaren Andreas Johansson Heinö i boken med Tomas om Sverige och Baltikum.

Men detta inlägg ska inte handla om bokmässan, utan följer i stället på en utflykt jag gjorde tillsammans med Tomas till småstaden Trakai ungefär två mil från Vilnius. Trakai har en viktig roll i litauisk historia och var ett tidigt centrum för det litauiska storfurstendöme som kom att sträcka sig mellan Östersjön och Svarta Havet, och senare ingick i personal- och senare realunion med Polen och formade det polsk-litauiska samväldet. Men inte minst är Trakai känt som hemvist för en av Europas minsta etniska minoriteter, karaimerna. Den som liksom bloggens ägare en gång i tiden med stort nöje läste ambassadör Ingmar Karlssons kolumner i Tidningen Z om olika europeiska minoritetsfolk får här möjlighet till en liten nostalgitripp. Ett stycke nordösteuropeisk traditionell kulturell mångfald kommer alltså här.

Karaimerna i Trakai bor främst på näset som via träbroar är förbundet med slottet (bild från

Karaimerna i Trakai bor främst på näset som via träbroar är förbundet med slottet. Karaimska gatan löper längs den del av näset som är närmast i bild. Från

Det finns på sin höjd ett par tusen karaimer i världen. I Litauen lever enligt senaste folkräkningen 241 karaimer, förutom i Trakai även i Vilnius, och tidigare fanns en församling runt en kenesa (karaimsk synagoga) även i Panevezis. I den polska folkräkningen 2011 identifierade sig 346 personer i första eller andra hand som karaimer. I den ukrainska folkräkningen från 2001 såg sig 1196 ukrainska medborgare som karaimer. Av dessa bodde 671 på Krim (många i Jevpatorija och i Simferopol’), som av många antas vara hela gruppens ursprungsterritorium, och ett drygt hundratal finns kvar i västukrainska Galicien (medan den tidigare gemenskapen i Lutsk tycks ha försvunnit). De tre karaimska synagogor, kenesor, som ännu är i bruk är belägna i Trakai, Vilnius och i Jevpatorija på Krim (fast det hävdas att även kenesan i Simferopol’ tagits i bruk 2012). Betydligt fler kenesor, och därmed församlingar, fanns tidigare på flera håll i Ukraina (se kartan), men på de flesta håll tycks bara själva byggnaderna och lokala kyrkogårdar finnas kvar. Den sista galiciska kenesan, för karaimerna i Halytj, revs av sovjetmakten 1985. I Kyiv ligger den f.d. kenesan mitt i centrum på Jaroslaviv Val, och tjänade sedan sovjettiden länge som Skådespelarnas hus. För några år sedan ska staden dock fattat ett beslut om att byggnaden ska återgå till den karaimska gemenskapen, som i Kyiv utgörs av några tiotals personer. Då jag själv flera gånger bott alldeles i närheten noterar jag att även en uppmärksam besökare kan gå förbi en byggnad många gånger utan att förstå vad det är man ser. Idkar härmed officiellt självkritik och hänvisar en smula förstulet till dogmen om det livslånga lärandet.

Kenesan i sympatiska trähusområdet Zverynas invigdes 1923 i det då polska Vilnius. Den stängdes av sovjetmakten 1949 och omvandlades till både arkiv och bostadshus. Den återlämnades till den karaimska gemenskapen 1989 och öppnades igen 1993.

Kenesan i Vilnius ligger på Liubarto gatve i sympatiska trähusområdet Zverynas, och invigdes 1923 i den då polska staden. Den stängdes av sovjetmakten 1949 och omvandlades till både arkiv och bostadshus. Den återlämnades till den karaimska gemenskapen 1989 och öppnades igen 1993.

Till Trakai kom karaimerna 1397 i sällskap med den litauiske storfursten Vytautas den store som var på väg hem efter ett fälttåg på Krim. Männen i de 380 inbjudna familjerna skulle tjänstgöra som soldater, vakter, skrivare och tolkar vid slottet i Trakai, ett av de viktigaste i landet. De bosatte sig där de flesta lokala karaimer idag fortfarande bor, i området längs Karaimska gatan på ett långsmalt näs mellan två sjöar, alldeles intill träbron ut till det på en holme belägna medeltidsslottet. Längs Karaimska gatan står de flesta bostadshus och alla gruppens gemensamma byggnader, så som kenesan, muséet, den karaimska föreningens hus och ett par etniska restauranger som serverar karaimsk mat till de många turisterna.

Det karaimska muséet, det enda av slag i världen, invigdes 1938 och består av en liten samling föremål i tre små rum.

Det karaimska muséet, som ska vara det enda i sitt slag i världen, invigdes 1938 och består av en liten etnografisk samling i tre små rum. Muséet är uppkallat efter gruppens ledare under första halvan av 1900-talet, krimfödde Seraja Khan Sjapsjal.

Denna lilla hyllning till storfurst Vytautas den store, som bjöd in karaimerna till Litauen 1398 och hålls i står aktning, syns i ett fönster på muséet.

Denna hyllning till storfurst Vytautas den store, som bjöd in karaimerna till Litauen 1398, syns i ett fönster på muséet.

Samtidigt med karaimerna kom en grupp muslimska tatarer, en annan fascinerande lokal minoritetsgrupp, som dock lämnade Trakai i början på 1600-talet. Idag lever några tusen lipkatatarer främst i Vilnius och i ett par byar utanför staden (liksom i Vitryssland och Polen), men en moské byggdes 1930 för gruppen även i Litauens dåvarande huvudstad Kaunas). De har förlorat sitt tatariska språk och är idag helt litauisktalande, men de har bevarat sin muslimska religion.

Så här de flesta hus längs Karaimska gatan ut: små trähus med tre fönster på första våningen. Enligt traditionen är det första fönstret tillägnat Gud, det andra storfurst Vytautas och det tredje gästen.

Så här ser de flesta hus längs Karaimska gatan ut: små trähus med tre fönster på första våningen. Enligt traditionen är det första fönstret tillägnat Gud, det andra storfurst Vytautas och det tredje gästen.

Karaimerna talar traditionellt ett turkiskt språk, som tillhör den kyptjakiska gruppen liksom t.ex. krimtatariska och nu utdöda polovetsiskan. Språket lever idag starkast i Trakai, som fungerar som något av karaimernas huvudstad. Likväl är antalet talare sannolikt inte mycket mer än ett hundratal. Guiden på det lilla karaimska muséet vi besökte berättade att det främst är de riktigt gamla och den unga generationen som talar språket – medelålders som levde större delen av sina liv i sovjetiska Litauen har det svårare med språkkunskaperna. Även om språket främst används  inom och mellan karaimska familjer och vid gudstjänster finns det numera i Trakai en sommarskola dit karaimska barn från hela världen reser för att lära sig språket. Lärarinnan för denna lilla transnationella språkgemenskap är en fransk karaimska från Paris. Språkrevitalisering pågår alltså i någon mån. Enligt den ukrainska folkräkningen uppger en stor majoritet av de ukrainska karaimerna ryska som modersmål, några ukrainska och bara sex procent karaimska (eftersom modersmål kan vara en identifikationsmässig snarare än pragmatisk kategori kan man dock fråga sig hur många av de senare som verkligen kan och använder språket). Karaimskan anses vara relevant för turkologer då det bevarat vissa arkaiska drag (förutom att här finns intressanta språkkontaktfenomen med litauiska och polska; se Galina Kobeckaites Kratkij otjerk o karaimach v Litve, men för att se den behöver ni sannolikt antingen besöka det karaimska muséet eller mig).

Jag lär mig karaimska, skriven 1996 av lokale prästen Firkovicius, här i en monter på muséet.

Läroboken Jag lär mig karaimska, skriven 1996 av lokale prästen Firkovicius, här i en monter på muséet.

Vad som förutom språket främst utmärker denna nordösteuropeiska minoritetsgrupp är att man utövar en variant av judendomen, karaismen, som bygger på Gamla Testamentet men inte erkänner Talmud eller tolkningar av de heliga skrifterna. Läran uppstod i Främre Orienten på 700-talet och har ett betydligt större antal utövare än den turkisktalande etniska gruppen karaimer. Vad jag förstår finns det olika uppfattningar om förhållandet mellan karaimernas judiska religion och etniska ursprung. Vissa hävdar att karaimerna härstammar från en grupp judar från Mellanöstern som flyttat till Krim och där tagit till sig en turkisk dialekt (tydligen ska här finnas genetiska undersökningar som delvis bekräftar denna hypotes). Vissa karaimska ledare har dock hävdat att gruppen inte är judisk i etnobiologisk mening utan härstammar från khazarerna, turkisktalande nomader mellan Don och Volga vilkas översta skikt antog judendomen. Denna teori har dock mött kritik av såväl språkvetenskapliga som teologiska skäl. Enligt en annan teori kommer karaimerna från kyptjakiska grupper inom Gyllene Horden som ankom till Krim så sent som i slutet av 1200-talet. Banden till den turkiskspråkiga världen var dock ett faktum som bidrog till att nazisterna drog slutsatsen att karaimerna inte var judar, varför de också skonades från förintelsen.

Kenesan i Trakai på Karaimu gatve uppfördes vid förra sekelskiftet av samma arkitekt som ritade kenesan i Vilnius. Den lokala gemenskapens kenesa har dock stått på samma plats sedan 1400-talet. Byggnaden är bara öppen för gudstjänst och den karaimska gemenskapens ceremonier.

Kenesan i Trakai på Karaimu gatve uppfördes vid förra sekelskiftet av samma arkitekt som ritade kenesan i Vilnius. Den lokala gemenskapens kenesa har dock stått på samma plats sedan 1400-talet. Byggnaden är bara öppen för gudstjänst och den karaimska gemenskapens ceremonier.

På den gamla karaimska kyrkogården en kort promenad utanför den karaimska bosättningen finns gravinskriptioner på det hebreiska, latinska och kyrilliska alfabetet, och på hebreiska, polska och ryska.

På den gamla karaimska kyrkogården en kort promenad utanför den karaimska bosättningen finns gravinskriptioner på det hebreiska, latinska och kyrilliska alfabetet, och på hebreiska, polska och ryska.



Småskalighet och etniskt entreprenörskap

Det som slår en besökare i Trakai är den höga graden av etniskt entreprenörskap i förhållande till gruppens ringa storlek. Här skulle man verkligen vilja stanna ett tag och bedriva om aldrig så blygsamt fältarbete. Några timmars besök väcker åtminstone frågor. Med etniskt entreprenörskap menar jag här inte i största allmänhet affärsverksamhet som bedrivs av medlemmar av en viss etnisk grupp, utan en kommersialisering av den egna gruppen anpassad för turister och andra besökare. Ungefär som Gena i gamla sovjetiska Drutten och Krokodilen som inte bara är krokodil utan även arbetar som sådan på zoo. Man lägger alltså en metanivå, en representationsnivå, till sin egen identitet och spelar ut den till personligt gagn.

Etnokitsch utanför den mest profilerade karaimska restaurangen.

Etnokitsch utanför den mest profilerade karaimska restaurangen. Kybynlar, på litauiska kibinai, ett slags piroger ofta med kål- eller köttfärsfyllning, är den mest kända karaimska maträtten, som spridits som lokal snabbmat över hela Vilnius. Restaurangen, som var fullsatt en vanlig lördag i februari, säljer även egentillverkad karaimsk örtlikör och andra varor för turisten att ta med hem. Örtlikören smakar som etnisk örtlikör brukar göra, d.v.s. etniskt med bismak av ört.

Lite längre bort på samma gata stoltserar en annan restaurang stoltserar med sina kybynlar.

Lite längre bort på samma gata stoltserar en annan restaurang med sina kybynlar/kibinai.

Kafé och värdshus på Karaimska gatan.

Kafé och värdshus på Karaimska gatan.

Fenomenet förekommer naturligtvis i många minoritetssammanhang (och inte bara där), men blir särskilt intressant i en så liten grupp, där färre än två hundra karaimer driver museum (även om vår guide inte var karaimska) och flera etniska restauranger, säljer folkhantverk o.s.v. Rimligen torde många lokala karaimer därmed kunna tjäna sitt uppehälle på sin karaimska identitet och sitt kulturarv, eller omvänt, de kan ägna mycket tid åt sin kultur genom att de lyckas omsätta delar av den kommersiellt.  Om man lägger till att enstaka karaimer från Trakai arbetar som forskare i karaimskt språk och kultur blir det metakaraimska inslaget ännu starkare.

En annan restaurang helgarderar globaliserat genom att erbjuda pizza vid sidan av kybynlar.

En annan restaurang helgarderar globaliserat genom att erbjuda pizza vid sidan av kybynlar.

Associationen mellan karaimer och de små degknytena tycks vara så stark att en lyrisk besökare (låt oss anta det) understryket sambandet på gatskylten som berättar att

Associationen mellan karaimer och de ovannämnda små degknytena tycks vara så stark att en lyrisk besökare (låt oss anta det) valt att med klotter understryka sambandet på skylten som markerar Karaimska gatan.

En möjligen något mindre lyrisk besökare meddelar på väggen till ett lokalt gästhus att polacker är parasiter.

En möjligen något mindre lyrisk besökare, eller samme besökare på mindre lyriskt humör,  meddelar på väggen till ett lokalt gästhus att polacker är parasiter.

Gästinlägg: Nationell och kosmopolitiserad historiesyn

Här kommer ett tredje gästinlägg på bloggen av FD Kristian Nilsson, även han från Tankesmedjan Verklighetens Tolk.


Den här bloggposten introducerar begreppet kosmopolitisering i en diskussion som handlar om två olika förhållningssätt till nationell historia. Som exempel används två artiklar: ett inlägg i Aftonbladet av kolumnisten Johan Hakelius, Att läsa DN är som att se en hund gräva i sanden samt en kolumn av Mona Masri, Varken förr eller senare har svensk export gått lika bra som under slavhandeln i Dagens Nyheter. Hakelius inlägg var en kommentar till Masris artikel.

Masri berättade i sin kolumn att hon utifrån en längre vistelse i Los Angeles börjat fundera kring svensk historia. I mötet med amerikaner beskrev hon Sverige och den svenska modellen i ljusa färger, men hon fick en mörk historia i retur från en man med delvis skandinavisk bakgrund:

Höjden av min svenska själv­godhet fick jag erfara när en amerikansk man berättade för mig att han har skandinaviska rötter, varpå jag ställde entusiastiska frågor i ett försök att hitta något gemensamt att knyta kontakt kring. Snabbt förstod jag dock att hans skandinaviska blod inte var en källa till stolthet. Det skandinaviska blodet betyder för honom i stället slavägarblod. Att han sitter framför mig på ett kafé i östra Los Angeles är troligtvis ett resultat av en våldtäkt för några generationer sedan. Alla skandinaver som tog båten över till Amerika var tydligen inte lika oskyldiga som Mobergs Karl Oskar och Kristina. Även skandinaver ägnade sig åt att köpa och sälja människor som boskap.

Utifrån detta samtal började Masri fundera kring svensk historia i en större global, men framför allt amerikansk historiekontext. Äldre svensk historia sattes in i den större historien om det transatlantiska slaveriet. Masri upptäckte ett för henne okänt kapitel i svensk historia och frågade sig:

Varför fick jag i skolan aldrig lära mig något om Sveriges koloniala historia? Att Sverige under 1700-­talet var världens största exportör av järn som användes för att tillverka slavbojor är knappast något vi diskuterar i Sverige. Varken förr eller senare har svenska exportaffärer gått lika bra som under slavhandeln.

Förslagsvis borde då enligt Masri den svenska historien inordnas i en större historia där slavhandeln står i centrum. Med anledning av Masris text vände sig Johan Hakelius i sin kolumn dock mot idén att svensk historia inordnas i ett amerikanskt historienarrativ:

 det [är] förstås en kittlande, men helt skev beskrivning att ­göra slaveriet till huvudsak i svensk ekonomi. Det är ideologi. Det är ett sätt att amerikanisera svensk historia.

För att visa hur orimligt Masris påstående var angående slavhandelns betydelse i svensk ekonomisk historia jämförde Hakelius 1700-talets svenska ekonomi med dagens:

Att ungefär 200 miljarder i handelsöverskott, en BNP på 3 600 miljarder och en BNP per skalle som, i fasta priser, åtminstone är 30 gånger högre än på 1700-talet, visar att det inte helt gått utför.

Masri och Hakelius skriver från två helt olika positioner. Hakelius utgår från Sverige när det handlar om svensk, ekonomisk historia. Masri utgår från en amerikaniserad historia och inordnar Sveriges ekonomiska historia i denna historia. Dessa positioner kan betecknas som nationell historieskrivning och kosmopolitiserad historieskrivning.

Uppluckring av indelningen mellan inrikes historia, utrikes historia och världshistoria

Försvagningen av nationalstaterna genom globalisering och ökad EU-integration innebär att tidigare centrala ämnen och verksamheter på nationell nivå luckras upp. Ett sådant ämne är inrikes historia/svensk historia som varit ett för nationalstaten Sverige mycket prioriterat ämne. Redan under tidigmodern tid förstod myndigheterna att det var viktigt med att ge Sverige och svenskarna en historia, som kunde både användas internt för undervisning och externt i en historisk kraftmätning med konkurrerande stater. Sverige fick storslagna historieskrivningar av Johannes Magnus och Olof Rudbeck. Efter stormaktstiden blev historieböckerna mindre fantasifulla, men syftet att förmedla en tydlig svensk historia förblev viktig.  Med folkskolans införande och en ökande nationalstatlig konsolidering blev skolans och de allmänna historieböckerna viktiga för en svensk samhörighetskänsla. Samhörighetskänslan skapades och betonades bland annat genom att inrikes historia sågs som ett ämne skiljt från allmän historia/ världshistoria. Vår historia var vår och utomlands hade andra folk sina egna historier.

Denna historiska samhörighetskänsla producerades även i folkhemmets Sverige, men med kommunismens fall försvann ett yttre hot och med globalisering och EU-inträde började skillnaden mellan en distinkt svensk historia i kontrast till i vidare bemärkelse ”världshistorien” suddas bort.  Med värnpliktens avskaffande, eliternas ökade globalisering och en större rörlighet av människor över statsgränserna har under 2000-talet viktiga element för en renodlad nationell historia försvagats. Fundamenten för inrikes historia luckras upp och konceptet inrikes historia kan utmanas. En utmanare är den process som kan kallas för kosmopolitisering.

Inrikes historia utmanas av kosmopolitisering

Kosmopolitiseringen är enligt sociologerna Daniel Levy och Ulrich Beck en process som sker lite i skymundan av kosmopolitismen, som huvudsakligen är ett elitprojekt. Kosmopolitisering är däremot ett mer spontant förlopp som uppstår av de stora förändringar som skett med globalisering, internetifiering och migration i olika riktningar. Kosmopolitiseringen sker oberoende av ifall de kosmopolitiserade är positivt eller negativt inställda till en världsordning där nationalstaternas (och deras specifika historier) betydelse marginaliseras av globalisering och uppluckrade gränser. Beck & Levy skriver:

Whereas normative cosmopolitanism is a voluntary choice and often an elite affair, cosmopolitanization draws attention to the fact that an increasingly cosmopolitan reality produces side effects that are often not wanted and even go unobserved. A ‘banal’ and ‘coercive’ cosmopolitanization unfolds beneath the surface of persisting national spaces. Globalization provides a new context for the transformation of national identifications. And cosmopolitanization is the mechanism through which nationhood is reimagined. (Beck & Levy 2013:5-6)

Begreppet kosmopolitisering kan utifrån citatet uppfattas både kvantitativt och kvalitativt. Det är även tänkbart att en kraftig kosmopolitisering kan ge upphov till motreaktioner utifrån den nationella historiebeskrivningen. Det relativa maktförhållandet mellan nationalstatsbaserad historieskrivning och kosmopolitiserad historieskrivning kan bero, dels på nationalstatens styrka och dess instrumentella skäl till att stödja nationell historieskrivning, dels på hur omfattande kosmopolitiseringen är. I ekonomiskt och politiskt isolerade länder med liten migration behöver företrädare för en nationell historiesyn inte anstränga sig lika mycket för att producera en övertygande nationell historieskrivning som i globaliserade länder med kosmopolitiserad befolkning.

Avslutning: Kommer nationella historieskrivningar att försvinna i en kosmopolitiserad värld?

Frågan är drastisk men det verkar inte vara särskilt sannolikt att historier om inrotade och framgångsrika enheter som nationalstaterna kommer att försvinna på ett bra tag. Nationella historier bygger inte enbart på föreställda gemenskaper eller konstruerade narrativ utan även på institutionella, demografiska, sociala och geografiska kontinuiteter. Den svenska nationalstaten är organiserad enligt ibland flera hundra år gamla principer och institutioner – dessa grunder raseras inte helt enkelt av ökad kosmopolitisering. En stabil institution som till exempel kungahuset verkar inte särskilt hotad av ens något slags Europas förenta stater.

I Masris text kommer de nationella institutionerna fram:

I ena sekunden kan jag prata på om hur modernt och progressivt Sverige är – föräldraledighet, välfärd, gratis utbildning – för att i nästa stund få frågan: Är det sant att ni har prinsessor och kungar i Sverige? ”Ja”, piper jag fram.

Dessa prinsessor och kungar bidrar dock till att även Masris kosmopolitiserade historiesyn kan verka utifrån nationell grund.

Hakelius och Masris artiklar representerar två olika historiepositioner: nationell historiesyn och kosmopolitiserad historiesyn. Artiklarna är goda exempel på hur globaliseringen håller på att luckra upp tidigare tydliga uppdelningen mellan inrikes/ nationell historia, utrikes historia och världshistoria. Svensk inrikes historia har inte saknat internationella perspektiv och har aldrig varit kontextlöst renodlat nationell. Svensk historia har dock ställts i tydlig kontrast till internationell historia. Det är denna gräns som försvagas av kosmopolitiseringen.


Ulrich Beck & Daniel Levy, Cosmopolitanized Nations: Re-imagining Collectivity in World Risk Society Theory Culture Society 2013 30: 3

På nedanstående länkar kan man läsa Kristians två föregående texter på Österifrån: