Forskningsartikel om minneskulturer i Lviv och Tjernivtsi

Har tillsammans med Eleonora Narvselius (som även skrivit för Österifrån) publicerat en artikel om minneskulturer i västra Ukraina, i Lviv och Tjernivtsi. Artikeln ingår i det första numret av den nystartade tidskriften EWJUS (East/West: Journal of Ukrainian Studies) vid University of Alberta.

Detta nummer av tidskriften kan läsas gratis i fulltext efter registrering på tidskriften:

http://ewjus.com/ojs/index.php?journal=ewjus&page=article&op=view&path[0]=Narvserlius-Bernsand

Annonser

Artikel om Ukraina och Bukovina i Neo

Har med en kort artikel om Ukraina och Bukovina i senaste Neo, 4/2014. Diskuterar utifrån den svenska Ukrainadebatten hur östra Europa gärna reduceras till projektionsytor för andras drömmar och farhågor, och berättar en historia som sällan hörs.

Uppdatering 2014-08-28: Artikeln kan nu läsas i fulltext:

http://magasinetneo.se/artiklar/ukraina-ar-mer-an-en-projektionsyta/

Gästinlägg: Inte bara ressentiment – hur minns man Königsberg i dagens Kaliningrad?

Här kommer ännu ett gästinlägg av etnologen Eleonora Narvselius från Centrum för Europaforskning i Lund. Eleonora ingår tillsammans med arkitekten och byggnadsvårdsexperten Bo Larsson och mig i ett forskningsprojekt vid LU finansierat av Riksbankens Jubileumsfond om hanteringen av det multietniska kulturarvet i fyra öst- och centraleuropeiska städer. Eleonora skriver där om Lviv i Galizien, som också är hennes födelsestad, medan jag, som framgått i några inlägg på bloggen, fokuserar på Tjernivtsi i Bukovina. Parallellt har också Eleonora ett projekt där hon jämför minneshanteringen i Lviv med den i ryska Kaliningrad (f.d. Königsberg). Dagens text bygger på en forskningsresa Eleonora gjorde till Kaliningrad i oktober-november i år.

Bilderna är Eleonoras om inte annat framgår av bildtexterna. Tidigare har Eleonora på bloggen publicerat en text om kulturella minnen i Lviv.

De första dagarna i Kaliningrad gick jag omkring i staden med en trist känsla av igenkännande: här har vi ännu ett postsovjetiskt provinscentrum med höghus av standardtyp, med kaotisk reklam, minibussar, herrelösa hundar och affischer som lockar till konserter med ryska popstjärnor. Ännu en stad i det forna Sovjetunionens västra gränsland som, med en Kaliningradbos ord, ”förr i tiden var Europa, men nu blivit ”inte-fullt-ut-Europa”. Ännu en stad som rensats på sin förkrigstida befolkning, hastigt inkluderats i ett nytt ideologiskt system och blivit en del av andra människors efterkrigshistoria. Just därför är dock den stad som en gång hette Königsberg idag mycket intressant som en plats där den urbana minnessfären på ett komplext sätt kodas om, och där kulturella minnen om den forna staden – och inte bara den förkrigstida tyska utan också den sovjetiska – blir allt viktigare.

Kaliningrad fick sitt sovjetiska namn 1946 som en hedersbetygelse åt en viktig kommunistisk ledare, ”unionens ålderman” Michail Kalinin. Staden rymmer spår från flera epoker och historiska berättelser från flera nationer. Förutom de ryska och preussiska komponenterna ser man i staden tecken på dess betydelse också för polsk och litauisk kultur. Man återfinner dessutom inte bara spår av dessa folks historiska närvaro, utan även avtryck av dagens invandring av mer avlägsna grupper – t.ex. i form av en moské som byggs nära stadens centrum, eller den redan färdiga armeniska kyrkan i stadens utkant.

Polska spår - byst till Chopin

Polska spår – byst till Chopin

I dagens Ryssland är Kaliningradregionen mest känd som Jantarnyj kraj, bärnstenslandet, eftersom upp till 90 procent av bärnstensproduktionen kommer därifrån. Berättelsen om bärnstenen upprepas ofta både i turistnäringen och i skolböcker. Minst lika stor uppmärksamhet förtjänar dock områdets rika historia, som till stor del är typisk för ett gränsland där flera staters intressen kolliderat. Området förknippas med den förkristna baltiska stammen pruser, den tyska ordens militära aktiviteter samt framväxten av den preussiska staten i krigen med storhertigdömet Litauen och Polen.

Restauerade takmålningar i kyrkan i Mühlhausen (dagens Gvardejskoje), där Martin Luthers dotter Margrethe är begravd.

Restauerade takmålningar i kyrkan i Mühlhausen (dagens Gvardejskoje), där Martin Luthers dotter Margarethe är begravd.

Upplysningstiden förkroppsligades här av Immanuel Kant och det berömda universitetet Albertina. Under samma period, i samband med sjuårskriget, hamnade Königsberg under ryskt styre för första gången (1758-1762), och stadens invånare, bland dem just Kant, svor trohet till kejsarinnan Elisabet. Senare kom denna korta episod att användas för att historiskt legitimera Sovjetunionens övertagande av norra delen av Ostpreussen (södra delen införlivades med Polen). De materiella spåren efter svensk närvaro är också kopplade till sjuårskriget, t.ex. det stjärnformade svenska citadellet i dagens Baltijsk (Pillau).

Immanuel Kants grav vid sidan av katedralen

Immanuel Kants grav vid sidan av katedralen

Under den första halvan av artonhundratalet såg staden Napoleons expansion, det rysk-franska kriget 1812 och inte minst  en annan av stadens berömda söner, den romantiske författaren E.T.A. Hoffmann. Under 1900-talet blev området en skådeplats för striderna under första och andra världskrigen, Förintelsens grymheter, förvisningen av den tyska befolkningen och den efterföljande sovjetiseringen av territoriet. På grund av dess strategiska läge och den sovjetiska krigsflottans utplacering fram till 1991 hade Kaliningradregionen och dess huvudstad särskild status och var praktiskt taget stängd för utlänningar. Även i dag är tillträdet till ett stort område i länets västra del vid Östersjökusten, där militära anläggningar är koncentrerade, strängt reglerad.

Minnen och maskulinitet

Kaliningrads arkitektur och stadsrum vittnar om att den lokala historiska kulturen tydligt präglas av maskulinitet. De historiska representationernas medelpunkt är berättelser om krig, territoriell expansion, militärt hjältemod och krigskonst. Men vems? Först och främst, naturligtvis, Tsarrysslands och Sovjetunionens. Detta syns nästan överallt; i staden och i området stöter man på många monument till den ryska krigsmakten och till framstående statsmän och militära ledare. Intressant nog blev 2004 även kejsarinnan Elisabet, dotter till Peter den Store, förevigad just som militär ledare och ”statsman”. Kejsarinnan, under vilkens styre Ostpreussen kort hamnade under rysk kontroll, förärades en ryttarstaty i dagens Baltijsk – en sällsynt avvikelse från kanon för hur kvinnor porträtteras, och inte bara i rysk och sovjetisk tradition.

Statyn över kejsarinnan Elisabet

Statyn över kejsarinnan Elisabet

Tyngdpunkten i områdets minneskultur vilar dock på andra världskriget, det Stora Fosterländska Kriget, vilket framgår av alla de minnesplatser, böcker och berättelser som erbjuds turisterna. Detta är föga förvånande, eftersom kriget här inte bara associeras med ett avgörande kapitel i Rysslands lika triumffyllda som tragiska historia, utan också med en skapelsemyt. Efter krigets slut försvinner 1946 den tyska staden Königsberg från kartan och det sovjetiska Kaliningrad uppstår i dess ställe.

Minnesbördor och valda minnen

Moderna minnesbevarande strategier och sätt att förhålla sig till kulturarvet beror till stor del på hur det kulturella minnet fungerar, på hur man i ett samhälle artikulerar det som den franske statsvetaren Georges Mink kallar för minnesbördor och valda minnen. Det komplexa och motsägelsefulla samspelet mellan dessa två komponenter är särskilt påtagligt i städer som Kaliningrad/Königsberg, där minnen från det inte så avlägsna förflutna ofta ter sig som en börda som framkallar bilder av den ”främmande”, ”fientliga” kulturen. Denna gör sig hela tiden påmind genom arkitektur, skönlitteratur och folklore.

Förfallna och nyrenoverade gamla tyska villor.

Förfallna och nyrenoverade gamla tyska villor.

Det är ett välkänt faktum att minnen från den förkrigstida staden envist suddades bort under sovjettiden. Icke desto mindre överlevde i viss mån det tysk-preussiska arvet, tack vare minnesbördan både hos den fördrivna tyska befolkningen och hos de första sovjetiska nybyggarna, men också genom det selektiva minnet hos den sovjetiska kulturelit för vilken den tyska högkulturens meriter (t.ex. Kant och Hoffmann) förtjänade omnämnande och respekt.

Bevarade inskriptioner på tyska kan ses på flera gamla byggnader.

Bevarade inskriptioner på tyska kan ses på flera gamla byggnader.

Det fanns dock andra inslag i arvet från Königsberg som trots sin unika betydelse inte gick att anpassa till den sovjetiska ideologiska versionen av det förflutna. Detta gällde inte minst symbolerna för preussarnas krigskonst och flerhundraåriga politiska dominans i detta land, i Kaliningrad t.ex. det kungliga slottet och fortifikationsbyggnaderna som är utspridda i staden och dess omnejder. Slottets sorgliga öde är välkänt: år 1968 beslutade de lokala myndigheterna att slutligen utplåna de herrelösa ruinerna i stadens centrum. I stället byggdes som en symbol för en ny era det enorma och klumpiga Dom Sovjetov, sovjeternas hus.

Dom Sovetov i bakgrunden, där slottet tidigare stod. I förgrunden den renoverade katedralen.

Dom Sovetov i bakgrunden, där slottet tidigare stod. I förgrunden den renoverade katedralen.

De flesta fortifikationsbyggnaderna gick dock inte ett lika dystert öde till mötes. Efter kriget övergick de flesta välbevarade befästningarna i den sovjetiska arméns ägo, vilket å ena sidan under många decennier gjorde dem ”osynliga” för allmänheten, men å andra sidan konserverade dem i deras ursprungliga funktion och förskonade dem från ett annars oundvikligt förfall. När armén i början av 2000-talet började sälja och hyra ut sina fastigheter i stor skala hamnade många fortifikationsbyggnader i andra händer. Det visade sig dock att varken de lokala eller de federala myndigheterna kunde erbjuda en övergripande plan för bevarande och anpassning av fortifikationsstrukturerna för icke-militära ändamål. Därför förvandlades de i karakteristiskt rött tegel enhetligt byggda befästningarna till en skådeplats för enskilda initiativ, experiment och lekar med det förflutna.

Varför titta på militärarkitektur?

Det var en av mina kollegor i Lviv, en specialist på militärhistoria, som rådde mig att närma mig Kaliningrads tyska arv genom att undersöka hur det står till med de gamla preussiska befästningarna. Tanken tycktes mig först vara excentrisk, för att uttrycka det milt – varför just militär arkitektur, och vad är det för mening med att fördjupa sig i hur kryphål är placerade eller hur brunnar och diken är konstruerade?

Men till slut vann nyfikenhet och insikten att fortifikationsbyggnader kan vara intressanta minnesplatser. Och det visade sig att dagens transformationer av fort, torn och portar öppnar en unik möjlighet att förstå hur ambivalent minnet av Königsberg är i dagens Kaliningrad, och vilka problem och möjligheter som är förknippade med kulturarvsarbete i staden.

Fort nr 5 – Det Stora Fosterländska Kriget

Jag inledde min rundvandring i fort nummer 5, Friedrich Wilhelm III, som nuförtiden hyser en avdelning av det konsthistoriska museet. Det är inte överraskande att en utställning om Stora Fosterländska Kriget placerats i detta fort, som försvarades desperat av tyskarna. Femton sovjetiska soldater fick titeln Sovjetunionens Hjälte för erövringen av fortet. Omedelbart vid ingången möts man med detaljer som ska generera omedelbart igenkännande. Ur högtalarna ljuder sånger om kriget på hög volym, utanför kan man ta ”stoppa-in-huvudet”-bilder, militär teknik finns överallt. Populär litteratur, souvenirer och filmer om kriget finns till försäljning.

"Vi är från Königsberg".

”Vi är från Königsberg. 1941-1945”.

Utställningen i den första salen är ganska traditionell: inledningen av det Stora Fosterländska Kriget, striderna i regionen, stormningen av Festung Königsberg. Jag noterade dock särskilt två utställningar som antyder att omfattande förändringar i den traditionella synen på hur kriget skall presenteras möjligen är på väg. För det första erbjuder museet en utställning med bilder som togs i Ostpreussen strax efter kriget. Intressant nog åtföljs varje foto av utdrag från intervjuer med de första sovjetiska bosättarna som konfronterades inte bara med en mycket annorlunda vardagskultur, utan också med dess tyska bärare, som var kvar i området fram till 1951. Många stycken tyder på att de sovjetiska nybyggarna upplevde en kulturchock, men också på ganska odramatisk interaktion med den tyska lokalbefolkningen. Den andra utställningen – ”Tyskarna mot Hitler” – har utvecklats i samarbete med minnescentret Det tyska motståndet i Berlin. Syftet med denna utställning, liksom med den föregående, är att dekonstruera den demoniska bilden av de ”tyska fascisterna” som länge har dominerat berättelsen om kriget. Ändå märks det att denna nya semantiska accent inspirerad av europeiska minneshanteringsmodeller i stort är ganska kontroversiell. En guide på muséet menade att utställningen ”Tyskarna mot Hitler ” först och främst är till för att muntra upp tyska turister som under sina besök i museet drabbas av dubbla känslor av skuld och av smärta över sin förlorade hembygd.

Fort nr 3 – Paintball och rollspel

Om fort nummer 3, Friedrich Wilhelm I, visste jag bara att det var en av de största och bäst bevarade forten i Kaliningrads förorter och att man kan beskåda det på egen hand. Att hitta denna imponerande och liksom övriga fort i nygotisk stil uppförda röda tegelbyggnad var dock inte lätt. Lyckligtvis fick jag hjälp att hitta vägen genom skogen av Dima – en kille i 20-årsåldern, som också, fick jag senare veta, är en av fortens inofficiella guider och ”väktare”. Det visade sig att detta fort, som den sovjetiska militären tidigare gjort inte särskilt lyckade försök att anpassa till sina behov, numera är uthyrt till en privatperson.

Fort nr 3

Fort nr 3

Den nuvarande förvaltaren av den enorma byggnaden ser fortet främst som en tillfällig inkomstkälla, och hyr ut dess territorium till olika evenemang. Vanliga kunder är ”rekonstruktörerna” (deltagare i militära rollspel), och på senare tid även paintballfantaster som kommer till fortet för att beskjuta varandra och väggarna med exploderande färgkulor. Dima och hans vän Andrej anser att en sådan hantering av fortet är rent barbarisk. Dessa unga människor, som arbetar på ett byggföretag i staden, ser fortet som ett fantastiskt intressant militärt objekt, romantiskt och mystiskt, fullt av hemligheter och dolda faror, och menar att det därför förtjänar en respektfull behandling. Det var i detta fort som en del av den anrika samlingen från Kungliga slottets museum hittades, undangömd under kriget av tyskarna. Till och med ytliga utgrävningar kan här ge intressanta fynd, främst ammunition och andra militära föremål. Fortet utstrålar en otäck aura, eftersom de många oskyddade brunnarna och ventilerna i de mörka gallerierna nyligen blivit dödsfällor för nyfikna lokala barn och oförsiktiga turister. I fortet säger sig en av dess frivilliga väktare nyss ha fotograferat mystiska fantomer i form av ljusa fläckar flera nätter i rad.

För volontärerna, som av fortets förvaltare tillåts att sköta om territoriet och tjäna en liten slant på de få turisterna, är fortet en ovanlig hobby som ger dem en känslomässig kick och möjlighet att jobba med händerna och bokstavligen röra vid det förflutna. Killarna älskar ”sitt” fort och skulle i framtiden vilja öppna ett museum, för att ställa ut de upphittade föremålen och visa fortets historia på ett modernt interaktivt sätt. För dessa planer har de tyvärr varken finansiering, myndighetskontakter eller gedigna expertkunskaper.

På en annan plats i området, i Insterburg (nu Tjernjachovsk) har dock eldsjälarna med hjälp av professionella historikers, konstvetares och formgivares expertkunskap kunnat öppna upp den tyska ordens gamla slott för turism och storskaliga kulturevenemang.

Bärnstensmuséet – estetik framför politik

Att imponerande och välbevarade fortifikationsbyggnader kan anpassas till välbehövliga lokaler för museer insåg man i Kaliningrad för länge sedan. 1979 öppnades ett bärnstensmuseum (det enda i sitt slag i Ryssland) i Donatornet som är pittoreskt beläget vid Övre dammen.

Man skulle kunna tro att en mineralutställning har lite att göra med hur man framställer historiska växlingar. Dock visade det sig att det inte går att berätta sammanhängande om utvinning och konstnärlig bearbetning av bärnsten utan att nämna att det lukrativa hantverket varit utbrett vid Östersjökusten sedan urminnes tider. Det går heller inte att komma ifrån den världsberömda statliga bärnstensmanufakturen (Der Staatlichen Bernstein-Manufaktur) i Königsberg, eller det resultatlösa sökandet och framgångsrika återskapandet av bärnstensrummet som stals under naziockupationen från slottet i Tsarskoje Selo utanför dåvarande Leningrad. Dagens utställning anknyter till dessa historiska ämnen. Dessutom planerar man snart att öppna en avdelning i Statliga Bärnstensmanufakturens gamla lokaler. Tatiana Suvorova, Bärnstensmuseets direktör, betonar för mig att historisk kontinuitet utgör grunden för museets konceptuella vision. Ändå förskjuts ”politiken” i hennes berättelse till bakgrunden, medan ”estetiken” i stället träder fram. Att museets är placerat i en före detta militär byggnad i omisskännligt preussisk stil förklaras också med främst estetiska och praktiska överväganden. Eftersom museets koncept främst är estetiskt bör det vara inhyst i en estetisk och välbevarad byggnad. Estetisering är dock en strategi även för omdefinieringen av andra militära anläggningar i Kaliningrad.

Militäranläggningar som restauranger och konstgallerier

Bärnstensmuséet var den första befästningen i Kaliningrad som renoverades och framgångsrikt anpassades till civila behov. Under en lång tid efter 1991 var det dock fortfarande oklart vad som bör göras med mindre lyckosamma preussiska militära anläggningar som man inte i sovjetisk anda ville använda som lagerlokaler och verkstäder. Den materiella storskaligheten (för att dra in elledningar måste man borra genom en och en halv meter tjocka väggar vilket naturligtvis kostar pengar), de arkitektoniska egenskaperna och lokaliseringen av många byggnader har kylt ivern hos de potentiella investerare som här ville satsa på kommersiellt attraktiva projekt. Hittills har man lyckats omvandla en del torn, grindar och redutter till restauranger och barer. En av de mest rekommenderade restaurangerna i Kaliningrad är Fiskgården (Rybnyj dvor) i före detta Rossgarten Tor (Rossgartenskije vorota) intill Bärnstensmuséet. I samband med stadens 750-årsjubileum 2005 hölls här en officiell middag där självaste president Putin var närvarande. En skylt vid restaurangens ingång som berättar om denna händelse är ett bra exempel på hur man skapar nya minnesplatser i miljöer där det levande minnet av den äldre och främmande kulturen är i stort sett obefintligt. Ofta försöker man då återuppliva denna kultur genom oreflekterad nostalgi och fetischistiska inslag eller strategier. Som exempel kan nämnas en mysig restaurang i Wrangeltornet vars vackra runda sal i rött tegel värms upp med renoverade eldstäder.

Wrangeltornet, numera restaurang.

Wrangeltornet, numera restaurang.

Väggarna i restaurangen är dekorerade både med igenkännbara tyska antikviteter och med tavlor från sovjettiden.

Inredningsdetalj från restaurangen i Wrangeltornet.

Inredningsdetalj från restaurangen i Wrangeltornet.

De portar och torn som ligger i Kaliningrads centrala del har på den senaste tiden uppmärksammats av stadens kulturella elit. Sackheimerporten (Sackheimer Tor), som tidigare använts som lager, verkstad och som diskotek, överlämnades 2013 till Kaliningrads fotoförening och blev en mötesplats för kreativa unga fotokonstnärer. Jurij Seliverstov och Dmitrij Selin som ligger bakom Sackheimportens omvandling till galleri och konsthall, berättade för mig om sina framtida planer och om redan genomförda projekt. De anordnade Sackheimsdagarna efter stadsdelen som gav sitt namn till porten. Man arrangerade då en fotoutställning om Sackheims historia och erbjöd guidade turer i området. Sackheimerportens utveckling till en permanent mötesplats för konstnärer och konstintresserade bromsas dock upp av brist på finansiering för den grundliga renovering lokalen behöver. Liknande planer finns att återuppliva det närliggande tornet Kronprinsen, där man vill öppna ett nationellt centrum för modern konst. Också i detta fall hindras planerna av omfattande renoveringsbehov.

Friedländerporten

Svårigheterna till trots har det blivit ganska vanligt att mindre befästningar i stadens centrum omvandlas till kulturinstitutioner. I slutet av 1990-talet skapades på icke-officiellt initiativ ett lokalhistoriskt museum som fokuserar på stadens förkrigstida vardagsliv. Muséet placerades i Friedländerporten (Friedländer Tor). När dammarna i vad som kallas Komsomols 40-årsjubileumspark rengjordes hittade man en mängd militära och vardagliga föremål. Parkens tidigare direktör, som lyckligtvis var amatörhistoriker och samlare, såg till att fynden kom att ställas ut i Friedländerporten, och med tiden övertygades stadsadministrationen att här inrätta ett museum om förkrigstida stadskultur.

Friedländer Tor.

Friedländer Tor.

Personalen berättade att tjänstemännen inledningsvis var svalt inställda till idén om en ny utställning om ”den gamla staden”. Dåvarande borgmästaren Jurij Savenko tittade skeptiskt på exponaterna, och när han fick veta att personalen hade sökt medel för en kort pedagogisk film om Königsberg hos oligarken Potanins stiftelse lär han ha sagt att ”om ni någonsin får ett öre för detta, ska jag ge er min månadslön”. Han fick se till att hålla sitt löfte. Sedan år 2008 är Fridlandskije vorota det enda muséet i Kaliningrad som är underställt stadsadministrationen. Det utökar sina utställningar, deltar i internationella projekt och lockar fler och fler besökare. Utställningens höjdpunkt är en virtuell rundtur längst det gamla Königsbergs gator. En konstnärligt klippt halvtimmesfilm projiceras på Friedlandsportens dörr samt på gatustenarna utanför, vilket skapar en unik närvaroeffekt.

Även muséer i andra fortifikationsbyggnader arbetar multimedialt. Muséet i Kungaporten (Königstor, Korolevskije vorota) handlar om Peter den Stores första storskaliga diplomatiska insats i Europa, och det i Friedrichsburgsporten rymmer det kulturhistoriska centret ”Skeppens återuppståndelse”. Båda byggnaderna tillhör Världsoceansmuseum, stadens största, och är dessutom kraftfullt finansierade med federala budgetmedel. De är grundligt renoverade, välutrustade och används även till en mängd olika populära evenemang som kurser, konferenser, diplomatiska möten etc. Muséerna domineras konceptuellt av berättelsen om de mångfacetterade relationerna och samarbetet mellan Ostpreussen och Ryssland.

Фото 13

Renoveringen av dessa portar inför 750-årsjubiléet är ett exempel på ett lyckat internationellt samarbete där tyska, polska och ryska institutioner deltog. Numera pryds Kungaportens fasad med fint återställda porträtt av Königsbergs forna härskare: den tjeckiske kungen Ottokar II Przemysl som grundade staden år 1255, och den förste preussiske kungen Fredrik I och den mäktige hertig Albrekt I. Det visade sig vara svårt att återställa skulpturerna då sovjetiska soldater efter att Königsberg erövrats i april 1945 behandlade dem så som många andra ”fascistiska symboler” och hänsynslöst slog sönder figurernas huvuden och händer. Avbildningar av preussiska militära ledare räddades från en symbolisk ”avrättning” endast på Rossgartenporten. Anställda på det intilliggande Bärnstensmuséet berättade att porträtten av de preussiska generalerna Scharnhorst och Gneisenau ”benådades” av en sovjetisk överste som i sista stund blev informerad om att generalerna inte var ”fascister” utan Rysslands allierade i kriget mot Napoleon.

Inte bara ressentiment

Inställningen till Königsbergs kulturarv har genomgått stora förändringar. Om kategoriskt avvisande och kylig likgiltighet var typiskt för efterkrigstiden, ger det känsloläget nu successivt vika för mer komplexa idéer, attityder och sätt att interagera. Max Popov, en känd fotograf från Kaliningrad som förra året gav ut ett vackert illustrerat album med titeln Parallellt minne. 150 år av Königsbergs och Kaliningrads historia i fotografier, beskriver den allmänna inställningen till Königsberg i dagens Kaliningrad som ressentiment, d.v.s. ”en känsla av svaghet eller underlägsenhet, men också avundsjuka mot ”fienden”/som/ leder till att man fostrar värdesystem som förnekar ”fiendens” värderingar”. Denna filosofiska term, som togs i bruk av Nietzsche och numera flitigt används i akademisk diskurs (t.ex. i Liah Greenfelds imponerande studie om nationalismens olika typer), blottlägger de dolda motsägelser och den komplexitet som präglar uppfattningar om ”den andre”. Där förenas förnekelse och nästan erotisk attraktion, samt önskan att både imitera och förtrycka.

Modell över Königsbergskatedralen och dess tidigare omgivningar, i katedralens museum.

Modell över Königsbergskatedralen och dess tidigare omgivningar, i katedralens museum.

De tankar om det historiska arvet Kaliningradborna delade med mig antyder att negativ inställning och förnekelse, som oftast förknippas med ressentiment, med all sannolikhet inte längre är det viktigaste inslaget i bemötandet av det tyska förflutna. Nuförtiden är bemötandet till stor del situationsbetingat och präglas av människornas sociala bakgrund och kulturella kapital. Poeten Boris Bartfeld, ordförande i Kaliningradavdelningen av Ryska författarförbundet och ägare till hotellen Sagoberättarens hus (Dom skazotjnika, en hänvisning till E.T.A. Hoffmann) och Albertina (namnet på det berömda universitet i Königsberg), är övertygad om att för Kaliningradborna kan det preussisk-tyska kulturarvet bli ”en språngbräda till framtiden, så som för en pojke som griper tag i kanten på ett staket och i farten hoppar över till andra sidan.”

Denna syn på kulturarvet som resurs delas inte av Alexandra Artamonova, som är en författare och journalist från den yngre generationen. Hon växte upp i ett gammalt tyskt hus där av en slump inte bara gamla möbler utan också små vardagliga föremål från de tyska invånarna blivit kvar. I skänken bevarades som en relik en figurin i porslin som föreställde en trumslagarpojke. Artamonova frågar sig:

”Vad är kulturarv? Det är vad överförs från generation till generation inom en familj. Dessa stolar, detta husgeråd har vi inte ärvt, de är hittegods, en skatt. De tillhör inte oss, utan vi har fått bevara dem tills deras rättmätiga arvingar kommer till oss och ber att få dem tillbaka. Vi får aldrig slänga dem, det är oetiskt, men för oss är de hieroglyfer som vi själva inte kan avkoda.”

Fort nr 1 – Stas Laurušonis

Dessa i någon mening polära inställningar till det tyska kulturarvet interagerar på olika sätt i praktiken. Låt oss åter ta den preussiska militärarkitekturen som exempel på Kaliningradborna attityd. Med hjälp av ”snöbollsmetoden” blev jag bekant med en av de intressantaste personligheterna som arbetar och lever i nära anknytning till forten. Stas Laurušonis är känd som Fort nummer 1, Steins, väktare. På grund av olika omständigheter har han och hans familj bott i fortet i mer än tio år. Mellan fortet och familjen har en symbios formats: kolossen i rött tegel ger tak över huvudet och extrainkomster till dem som adopterade den, medan människorna bebor det och inte låter det omvandlas till ruiner besegrade av naturen.

Fort nr 1, där Stas Laurusonis med familj bor.

Fort nr 1, där Stas Laurusonis med familj bor.

I sitt omfattande bibliotek har Laurušonis samlat många böcker om befästningar och annan arkitektur i Europa. I en av salarna ställer han ut ammunition och husgeråd som hittats på fortets territorium, i en annan ligger prydligt stapplade trästockar – resterna av en gammal träbro som arkeologer inte kunde ta med sig efter en utgrävning, i ytterligare en finns säckar med mänskliga kvarlevor som hittades vid en annan utgrävning, och lite längre bort – byggmaterial. Gravstenar med inskriptioner på tyska – antagligen rester av krigsgravar från 1920-talet – har nyss lastats ut på den stora gården intill fortets huvudbyggnad.

Tyska hjälmar ur Stas Laurusonis samling.

Tyska hjälmar ur Stas Laurusonis samling.

Trots sin uppenbara passion för samlande av historiska föremål funderar Stas inte på att omvandla fortet till ett museum. Hans attityd till fortet kan snarast beskrivas som ett slags ekologism. Han förklarar sin säregna syn å ena sidan med sin uppväxt i en blandad litauisk-rysk familj, som har gett honom möjlighet att jämföra olika kulturellt grundade sätt att förhålla sig till arkitektoniska monument. Å andra sidan är han en ståndaktig motståndare till ”sovjetiskhet” som mental inställning. Stas är övertygad pacifist och blev på grund av detta under sovjettiden, i likhet med många andra som vägrade att tjänstgöra i den sovjetiska armén, skickad till en psykiatrisk klinik. Hans nära förhållande till fortet beror varken på en särskild förkärlek för militärproblematik eller på identifikation med ”tyskhet”.

”Rekonstruktörerna” – krigslekar i Fort nr 2

Dessa drag kännetecknar däremot de ”rekonstruktörer” som regelbundet samlas på Fort nummer 2, Bronzart, som också hålls under uppsikt av Stas.

Fort Nr 2

Fort Nr 2

Just i detta fort hade jag turen att få syn på människor med denna ovanliga hobby. En grupp på sju-åtta personer i gråa uniformer med lättigenkännliga militära symboler från Tredje Riket kom till platsen i sina Mercedesar och Fordar. I bilarna fraktade de replikor av tyska vapen, korgar med mat och ölbackar. Efter en kort genomgång ställde Stas fortet till deras förfogande. Vilka är dessa människor? De flesta är småföretagare, poliser, tjänstemän – alltså ganska välbärgade människor. Kopior av tyska uniformer och vapen är inte billiga på den svarta marknaden, och till och med för att skjuta på skoj och ha en picknick på fortet måste man betala åtskilliga tusen rubel.

Fynd från Fort nr 2.

Fynd från Fort nr 2.

Under ett samtal över en kopp te i en provisorisk lägenhet i fort nummer 1 frågar jag Stas huruvida de rika ”rekonstruktörerna” någonsin har kommit till honom med förslag om att betala för en sanering av territoriet eller för renovering av byggnaden. Stas ler återhållsamt:

”Varför skulle de? Och vad kan i själva verket en sådan renovering ge? När jag hör det ordet får jag gåshud. I vårt fall innebär det att göra saker på sitt eget sätt, att tillåta förändringar. Forten har redan gjort sitt, i det stora hela behövs de inte, det är praktiskt taget omöjligt att hitta en modern användning för dem. För mig är det viktigt att ”mina” och andra fort inte ska försvinna. För mig är de arkitektoniska monument och en del av det lokala landskapet. Om det finns någon här som är villig att betala för att spela spel – låt dem göra det! Men innan någon börjar hugga ned buskarna där borta bör han tänka igenom mycket noga vad det kan leda till, eftersom det kommer att påverka byggnaden.”

Stas avstår från att komma med moraliska pekpinnar när det gäller ”rekonstruktörernas” förkärlek till Wehrmachtuniformer och föremål med nazistiska symboler. För Stas, som är en övertygad antisovjetjik med buddhistiska inslag i sin livsfilosofi och en person som kan de litauiska berättelserna om andra världskriget väcker hans ryska landsmäns subkulturella nostalgier inga särskilt starka känslor. Istället bedömer – och fördömer – han mer än gärna regeringens korruption, byråkraternas likgiltighet för kulturmonument, den ohejdade konsumtionismen och storhetsvansinnet som präglar olika stadsprojekt.

Hans tankar om det förflutna och om det arkitektoniska arvet kan å ena sidan ses som exotiska och protestinriktade, men är å andra sidan ganska typiska för människor som hör till den sista sovjetiska generationen. Och detta är bara en liten del av det material ur vilket nutidens minneskultur i Kaliningradregionen utformas.

Hur pass välbehövliga och produktiva idéerna är återstår att se i framtiden.

Gästinlägg: Kulturella minnen i Lviv – Idéernas museum och Franz Josefs huvud

Etnologen Eleonora Narvselius från Centrum för Europaforskning i Lund skriver idag ett gästinlägg på bloggen. Eleonora ingår tillsammans med arkitekten och byggnadsvårdsexperten Bo Larsson och bloggens ägare i ett forskningsprojekt vid LU finansierat av Riksbankens Jubileumsfond om hanteringen av det multietniska kulturarvet i fyra öst- och centraleuropeiska städer. Eleonora skriver där om Lviv i Galizien, som också är hennes födelsestad, medan jag, som framgått i några inlägg på bloggen, fokuserar på Tjernivtsi i Bukovina.

Bilderna är Eleonoras om inte annat framgår av bildtexterna.

Källarvalvet i den gamla stenbyggnaden vilar i halvdunkel, och de massiva väggarna dämpar ljuden från den livliga gatan utanför. Vi befinner oss i Lviv, i en underjordisk del av det väldiga Bernardinerklostret, byggt på 1700-talet i barockstil. Platsens mystiska atmosfär stimulerar fantasin och passar utmärkt för långa samtal.  Mannen som pratar med mig medan han sippar det otroligt aromatiska kaffet är energisk, kortklippt och muskulös. Utseendemässigt påminner han mest om en brottare eller en postsovjetisk affärsman med halvkriminellt förflutet. Skenet bedrar dock, för Oles’ Dzyndra är ingen dunkel figur utan en respekterad konstnär, med utbildning som arkitekt och glasgjutare i bagaget och med många bollar i luften. I likhet med många andra kreativa Lvivbor strävar han efter att vara ekonomiskt oberoende.

Därför driver Dzyndra restaurangen Trapezna där vi befinner oss. Men främst är han en av de eldsjälar vars originella och smått galna idéer – som inspirerats av den västukrainska huvudstadens rika kulturarv – har präglat Lvivs kulturliv i drygt tjugo år. Dzyndras hjärtebarn och mest kända verksamhet är Idéernas museum (Muzej Idej), som länge har längre tjänat som hamn för olika konstnärliga projekt som sätter individens möte med historia och minnenas omvandlingskraft i fokus. Muséet och betydelsen av kulturella minnen i Lviv blev därför det givna ämnet för vårt samtal.

Bildkollage berättar om Idéernas museum i Lviv.

Bildkollage om Idéernas museum i Lviv.

I dagens Lviv, tidigare huvudstad i den forna österrikiska provinsen Galizien, råder det ingen brist på idéer om vilka kulturella minnen och episoder ur stadens mångkulturella förflutna som bör räddas från glömska och komma alla till godo. Ukrainas självständighet – för vilken den kulturella och politiska mobiliseringen som började just i Lviv under det sena 1980-talet spelade en mycket viktig roll – aktualiserade ett sökande efter ett självständigt historiskt narrativ. En ny ukrainocentrisk berättelse, som länge burits upp av den antikommunistiska ukrainska diasporan i USA och Kanada, producerade starka bilder av en lidande nation. Denna kanoniserade version av nationens förflutna förlamade dock mer än den inspirerade, och fokuserade nästan uteslutande på tragik och martyrskap. Då den inte erbjöd någon optimistiskt motvikt har den också börjat ifrågasättas.

Utan att direkt sätta sig mot det nationella historieberättandet började Lvivs akademiska och kreativa publik stegvis vända blickarna mot stadens kulturella och historiska mångfald. Anspelningar på polackernas, judarnas, österrikarnas, tyskarnas och armeniernas närvaro genom historien hittar man lätt i arkitekturen, i litterära verk och i de historiska minnen som återberättas i många galiziska familjer. Med olika förevändningar och i olika skepnader lyfts de numera fram, förmedlas, dekontextualiseras, bagatelliseras och kommersialiseras. Minnena av den rysk-sovjetiska epoken är dock fortfarande alltför brinnande färska för att kunna omvandlas till ett ”användbart förflutet”. Den historiska mångfald som utplånades från Lviv i och med Förintelsen och efterkrigstidens fördrivningar av stadens polacker har emellertid hunnit ”kallna”. Gradvis har den blivit en källa till exotiska, attraktiva, gulliga, excentriska, romantiska och kaxiga representationer som tillsammans tjänar som motvikt till den övervägande svartvita, tragiska nationella historien. Att de sistnämnda egenskaperna ofta i Lviv ses som bärande för ”vår egen” ukrainska historia bekräftas av de skandaler och kontroverser som uppstod när andra nationer började påminna om sitt tragiska förflutna i Lviv och Galizien.

Restaurerad väggmålad butiksreklam på polska och tyska i centrala Lviv. Foto Niklas Bernsand.

Restaurerad väggmålad butiksreklam på polska och tyska i centrala Lviv. På andra hus finns även jiddischspråkig väggreklam. Foto Niklas Bernsand.

Oles’ Dzyndras syn på Lvivs förflutna är visserligen säregen och personlig, men hans konstnärliga reflektioner kan också förklaras utifrån de ovannämnda tendenserna i postsovjetisk minneskultur och minnespolitik i Västukraina. Idéernas Museum har vuxit fram ur ett motstånd mot traditionella museiformer. Enligt Dzyndra förknippar en vanlig ukrainare muséer främst med

”en kuriosakammare med stinkande burkar, döda kroppar, dammigt skräp, där någonting hänger, ligger – och vi måste komma dit och uppropa: ”vad fint det är!””

Det traditionella muséet framstår alltså som en retrospektion utan reflektion, som döda former där alla spår av det förflutnas levande energi har utplånats. Det stoft som Idéernas Museum strävar att förmedla är i stället energi och vitalitet snarare än intellektualism eller estetisk distans. Energi är för övrigt en återkommande metafor i Dzyndras berättelse om Lvivs säregenhet. Enligt konstnären är hans mission att

smitta med denna stad. Detta är en värdig stad, en stad med egen värdighet – trots de mängder av tölpar som bor här nu. Denna stad har en enorm positiv energi. Lviv har en förmåga att rensa sig själv. Lviv smittar också med sin energi, och min uppgift är att smitta så mycket folk som möjligt med Lviv.”

Lvivs läge nära en av Europas geografiska ”mittpunkter”, vid en centraleuropeisk vattendelare och ovanpå den underjordiska floden Poltva har bidragit till ryktet om stadens mystiska dragningskraft och vitalitet. Ändå är det främst stadens historiska mångfald och komplexitet som gör Lviv så spännande för både turister, konstnärer och forskare.

Tidens omvandlingskraft, självreflektion framkallad i möten med historien, och det kulturella minnets paradoxer har varit ledmotiv i många projekt initierade av Idéernas Museum. Ett återkommande evenemang med tydlig fokus på stadens unika byggda miljö är Bernardengarden, en årlig friluftsfestival som syftar till att engagera unga arkitekter i den svåra uppgiften att leda bevaringsarbete och stadsplanering i Lviv historiska stadskärna. Ett annat pågående projekt är LeoPoltivis vilket uppmärksammar stadens ”hemliga flod” Poltva som av sanitära skäl leddes under jorden på den österrikisk-ungerska tiden. Poltva rinner under Lvivs centrala gator genom ett komplicerat kanaliseringsssystem som under andra världskriget var gömställe för flera hundra judar, och nyss uppmärksammats i In Darkness, Agnieszka Hollands film om Förintelsen i Lviv. Enligt projektets initiativtagare kan den mytomspunna floden och det underjordiska rörsystemet bli en del av stadens varumärke, en praktisk resurs och turistattraktion förutsatt att man genomför ett komplext rekonstruktionsarbete. Tanken är bl.a. att så småningom öppna en del av Lvivs underjordiska utrymmen för turister och att rädda denna del av kulturarvet från glömska och förfall.

Förtjusningen i underjorden gav impuls till ett annat – framtida – projekt som Dzyndra berättar om. Bernardinerklosters väldiga källarrum som hittills givit utrymme till Museets tillfälliga installationer och föreställningar kommer snart att rymma en ny permanent utställning. Tanken är att besökaren ska stiga in i en suggestiv labyrintliknande miljö som provocerar tankar om tidens väsen och människans tidsliga natur. Denna helgjutna upplevelse av tidens alkemi utan referenser till konkreta historiska händelser står i tydlig kontrast mot den typ av ”möten med historien” som Lviv erbjuder i övrigt.

Ändå är denna betoning av vitalitet, energi och kraft som stadens främsta kännetecken ganska typisk. Idén om att djupa historiska kunskaper inte är en nödvändig förutsättning för att få en emotionell upplevelse av historiens närvaro är inte bara ett underförstått argument som genomsyrar turistverksamheten.  En av minnesforskningens insikter är att oavsett vad som hände ”på riktigt” i det förflutna, är det dagens behov, värderingar och intressen som avgör hur och vad en individ eller till och med ett samhälle minns. Detta kan i sin tur innebära att det mödosamma intellektuella arbetet med det förflutna, sökandet efter komplexa kausala kedjor och strävan att avgöra trovärdigheten i olika historiska tolkningar, riskerar att hamna i skymundan.

För att gilla eller ogilla det förflutnas tecken behöver man inte veta mycket om det förflutna. Istället kan man projicera sina egna problem, önskningar och fantasier till det förflutna. I ett kulturellt klimat där högkulturell förfining och intellektualism inte är en del av (nationella) identitetsmodeller blir tonvikten vid virilitet, kraft och energi ett legitimt spår inom popkultur och även seriös konst. Detta i sin tur innebär att man ur det förflutna främst vaskar fram de representationer som förknippas med manlig styrka och virilitet.

Just detta ser man ofta i Lviv. En gemensam nämnare för de historiska gestalter som på den senaste tiden lyfts upp som föremål för nostalgi och beundran är handlingskraft och sexuell energi. För att understryka detta budskap stiliseras de historiska representationerna kraftigt.  Stadens berömda son Leopold von Sacher-Masoch, en känd debattör och författare vars beskrivningar av erotiska dominanslekar gjorde honom till ”masochismens fader”, har blivit förevigad i en bronsfigur som pryder ingången till café Mazokh. Typiskt nog är detta inget ”seriöst” monument utan snarare en karikatyr av borgerliga sexuella ”perversioner”. Turister uppmanas att stoppa handen i Masochs byxficka, och caféets interiör är en blandning av erotiska referenser med masochistiska inslag. 

Masochstatyni Lviv

Masochstatyn utanför Café Mazoch, Lviv

Ett annat av stadens historiskt anknutna visitkort är de s.k. batiary, som främst förknippas med mellankrigets polska Lwów. I den urbana folkloren beskrivs batiary (på polska, batiarzy) som skojare och kvinnotjusare som hånar auktoriteter och tycker om att bråka, men annars har ett hjärta av guld. Dessa romantiserade representanter för stadens dåtida gatusubkultur hyllas numera med sång, dans och öldrickande under Lvivs årliga festival Batiarens dag.

Från den polska restaurangen och mikrobryggeriet  Kumpel i Lviv.

Från den polska restaurangen och mikrobryggeriet Kumpel i Lviv.

De populäraste figurer som masskulturen och turister förknippar med Lviv och Galiziens historia hör ihop med armé, krig och uniformer. Lvivs mest populära tematiska restaurang är Kryivka, som både är känd och ökänd för sin tolkning av den västukrainska nationalistiska gerillan UPA. Enligt den numera kanoniserade historiska berättelsen stred UPA för Ukrainas självständighet och ledde under andra världskriget en kamp mot både nazisterna och mot sovjetmakten. Oftast framställs UPA:s krigare som tragiska hjältar och martyrer som inte förrådde sina höga ideal trots den hopplöst ojämna kampen mot två totalitära regimer. Kryivka presenterar dock UPA-gerillan som jordnära jovialiska sällar vilkas historia förtjänar att berättas med glimten i ögat.

Man får förstås inte glömma en annan respekterad figur – som också han oftast framställs i militär uniform – nämligen Franz Josef I. I galiziernas minnen har den gode kejsaren en särskild plats eftersom han förkroppsligar den gyllene habsburgska epoken. Hans uniform och militära hållning associeras dock inte främst (eller kanske inte alls) med manlig kraft och virilitet utan med den civiliserade statens stabilitet, beskyddande framtoning och värdighet. Historiskt sett var rutenerna (d.v.s. de galiziska ukrainarna) de lojala ”tyrolarna från öst” som hyllade kejsaren som sin beskyddare mot de polska rivalerna. Numera beror Lvivbornas positiva attityd till Franz Josefs epok på, som en känd historiker uttryckte det, ”nostalgi för den välfungerande tyskspråkiga byråkratin”.  Dagens galiciers positiva inställning till dubbelmonarkin kan avläsas i en mängd kulturella uttryck, inte minst masskulturella. Ändå har paradoxalt nog, trots en mängd restauranger med kejsarens porträtt och sezessionsinspirerande interiörer i den galiziska metropolen, ingen gata uppkallats efter honom och ingen staty rests till hans ära.

Café Tsisar (Kejsaren) i centrala Lviv. Köket och uppges dock vara ukrainska. Foto Niklas Bernsand.

Café Tsisar (Kejsaren) i centrala Lviv. Köket uppges dock vara ukrainskt. Foto Niklas Bernsand.

Ett fint avskalat monument över den åldrande Franz Josef finns däremot i en annan västukrainsk stad som bevarar goda minnen av det habsburgska styret, nämligen i Tjernivtsi, före detta huvudstad i österrikiska provinsen Bukovina. Till skillnad från i Lviv är kejsaren i Tjernivtsi inte en del av det svårfångade spiritus loci utan snarare en politiker under vars regering staden fick sitt nutida europeiska utseende och blev ett blommande Lilla Wien.

Franz Josef-statyn i Tjernivtsi.

Franz Josef-statyn i Tjernivtsi.

Paradoxerna i de nutida Lvivbornas minnen, där en mängd referenser till den mångkulturella historien inte tycks generera mobiliseringskraft, framkom i ett av Idéernas Museums senaste projekt. Projektet heter Minnesmärke till minnet (Pamjatnyk pamjati) och dess idé är lika enkel som den är sinnrik. För att högtidlighålla Franz Josefs minne gjordes en tredimensionell ritning av den unge kejsarens huvud. Kruxet är att för att få se detta huvud materialiserat måste Lvivborna först att köpa ett visst antal speciella mynt med kejsarens avbild, och sedan komma med dem till muséet vid en bestämd tidpunkt. En avgjutning av kejsarens huvud kommer då att pryda stadens gator bara om tillräckligt många Lvivbor inte bara demonstrerar sitt gillande av sin mångkulturella historia utan dessutom gör konkreta insatser – till och med uppoffringar – för att lyfta fram denna historias unikt symboliskt innehåll. Projektets webbsida visar att hittills bara 32 personer, av vilka några är kända namn men de flesta är vanliga medlemmar av intelligentsian – har skaffat sig mynten. Detta är klart otillräckligt för att börja förbereda avgjutningsceremonin.

Projektet är alltså en påminnelse om att kulturminnenas väldiga skafferi kan omvandlas till kulturell resurs bara genom ett konkret medvetet arbete – både materiellt och ideellt. Emellertid visar det svaga minnesarbetet på en intressant kulturell tendens. Den handlingskraft som nutida galizier hyllar hos sina kulturella hjältar förblir nämligen ett ouppfyllt önskemål som projiceras på det förflutna som ett slags kompensation.

Ett besök i Sadhora

Under årets andra intervjuresa till Bukovina har jag vid några tillfällen försökt upptäcka andra delar av regionen än huvudorten Tjernivtsi. En plats jag länge tänkt besöka är Sadhora (Sadagura), som idag formellt är en avsides belägen del av staden Tjernivtsi, men som under den österrikiska och den rumänska tiden var en egen liten stad. I söndags gjorde jag så slag i saken tillsammans med konstnären Ljubkivs’kyj och galleristen Natasja. Vi satte oss i en taxi, körde förbi järnvägsstationen, korsade floden Prut, passerade stadens jättelika marknadsplats Kalinivs’kyj Rynok och kom via den långa småhusomgärdade gatan döpt efter gamle franske kommunistledaren Maurice Thorez fram till de centrala delarna av Sadhora.

Framme i Sadhora bestämde vi oss för att omedelbart ta oss till den närbelägna plats som idag mer än alla andra sätter Sadhora på den internationella kartan – den chassidiske tzaddiken Israel Friedmans (1796-1850) residens. Friedman, kallad den undergörande rabbinen, ledde ursprungligen en chassidisk bosättning i Ruzjyn i Podolien i det då tsarryska Ukraina, men sökte efter konflikter med de ryska myndigheterna sin tillflykt till det österrikiska Bukovina där han i Sadhora grundade ett för sin prakt och vällevnad vida omtalat hov. Efter hans död övertog sonen och senare sonsonen positionen som ledare för Sadagurachassiderna. 1914 flyttade en av sonsönerna hovet till Wien och tog med sig många lokala chassider. Det bodde ca 5000 judar i Sadhora vid den österriska folkräkningen 1910, men sedan tzaddikens hov flyttat tycks staden redan under mellankrigstiden ha dominerats av ukrainare. Många av de återstående lokala judarna dödades under förintelsen. Den judiska hjälporganisationen Heshed Shushanas lokale chef berättade att det finns tio judar kvar i Sadhora idag.

Tzaddiken Israel Friedmans residens i Sadhora, juni 2013

Tzaddiken Israel Friedmans residens, Thorezgatan, Sadhora, juni 2013

Vi hade hoppats kunna ta oss en närmare titt på Friedmans förfallna residens, men tyvärr fann vi det omgärdat av ett högt plank. Som så många andra helgedomar i f d Sovjetunionen användes Sadhora-chassidernas huvudbyggnad för sekulära ändamål. I detta fall blev ödeläggelsen ännu större då residenset användes som fabrik. Nu finns det planer att restaurera hovet, och den judiska gemenskapen i Tjernivtsi har anställt en vakt som vakar över ruinerna i väntan på att renoveringen inleds. Vi fick numret till rabbi Mendel i Tjernivtsi för att fråga om vi fick komma in och titta på residenset, vilket denne avrådde ifrån med hänvisning till sitt byggansvar.

Traditionen från Sadhora lever vidare i Israel där än idag en Sadagurer tzaddik leder gemenskapen, efter att hovet flyttats dit från Wien på 1930-talet. Det finns flera livaktiga chassidiska grupper i USA, och ganska ofta kommer chassidiska pilgrimer till Sadhora för att titta på residenset och den judiske kyrkogården med tzaddik Friedmans gravkapell.

Judiske kyrkogården i Sadhora.

Judiska kyrkogården i Sadhora.

På kyrkogården mötte vi en grupp judiska besökare från Tjernivtsi som lät oss titta in i kapellet. Förutom plaketter som berättade om de lokala judar som bekostat restaureringen av kapellet noterade vi de många små lappar som ligger i kapellet på vilka besökarna skrivit ner sina böner om hjälp till den undergörande rabbin.

DSCN3388

Till skillnad från den andra chassidiska centralorten i norra Bukovina, Vyzjnytsia (jiddisch: Vizhnitz), som var  nästan helt judisk, hade Sadhora en tydligare multietnisk prägel. Bland de första invånarna efter att staden grundats 1770 var tyska protestantiska nybyggare som kommit snart efter att Bukovina blivit en del av det habsburgska riket (1775-1918).  I staden fanns också en stor ukrainsk och polsk befolkning, och bortom stadsgränsen dominerade även på den österrikiska tiden ukrainare den kringliggande landsbygden som på de flesta ställen i norra Bukovina. Stadens störste markägare var dock, som på många andra håll i östra Europa, av annat etniskt ursprung – en rumänsk greve.

Även dagens i stort sett etniskt homogena ukrainska Sadhora har en religiöst blandad befolkning. Under 1800-talet byggdes en romersk-katolsk, en grek-katolsk och en ortodox kyrka. Vi hann med att besöka söndagsgudstjänsten i den romersk-katolska kyrkan. På anslagstavlan framför kyrkan finns meddelanden till församlingen både på ukrainska och polska, men det vi hann höra på gudstjänsten av såväl predikan som vacker sång och recitation var på ukrainska.

Romersk-katolska kyrkan, Sadhora, juni 2013

Romersk-katolska kyrkan, Sadhora.

Grek-katolska kyrkan i Sadhora.

Grek-katolska kyrkan i Sadhora.

Apropå etnisk mångfald införskaffades piroger och starköl avsedda för picknick på kullarna ovanför staden på sympatiske Saids sylta vid den lokala busstationen. Armenisk konjak och lite övrigt tilltugg hade den utflyktsvane konstnären förutseende nog tagit med sig. Efter att ha vandrat omkring i staden några timmar tog vi oss ledda av konstnären upp till de omkringliggande höjderna, först på små bygator och därefter på små stigar mellan de sommarblommande villaträdgårdarna. När vi tillryggalagt ett för en ovan akademiker dramatiskt vertikalt bergsparti nådde vi till slut utflyktsmålet, en glänta på 500 meters höjd med enastående utsikt över Sadhora och angränsande byar. Till och med centrala Tjernivtsi kan skymtas från höjden.

Utsikt över Sadhora.

Utsikt över Sadhora.

Vi gjorde upp eld över vilken konstnären kokade kaffe (på vatten denna gång, inte på vin) och rostade mackor. Han passade också på att arrangera ett litet stilleben:

Ljubkivs'kyjs stilleben på Sadhoras kullar, juni 2013.

Ljubkivs’kyjs rökiga stilleben på Sadhoras kullar.

Innan vi återvände till Sadhora vandrade vi omkring en stund i den karpatiska terrängen, med djupa raviner och blandad bok-, björk- och tallvegetation skimrande av ljus.

DSCN3436

Därefter tog vi oss ner genom högt gräs och hallonsnår genom byn till busstationen och tillbaks till andra sidan Prut för avslutande champagne i konstnärens ateljé.

Gammal brunn med sliten reklam för internetuppkoppling och en helgonbild.

Gammal brunn med sliten reklam för internetuppkoppling och en helgonbild.

Demokratigatan i Sadhora. Inga kommentarer.

Demokratigatan i Sadhora. Inga kommentarer.

 

Oleh Ljubkivs’kyjs Czernowitz I

Detta är det första av två inlägg om hur konstnären och författaren Oleh Ljubkivs’kyj i staden Tjernivtsi i ukrainska Bukovina i sin konst och i sina böcker låter det materiella kulturarvet från tiden då hans stad kallades Czernowitz interagera med dagens stad och dess invånare och med rollfigurerna i hans böcker. I detta inlägg tar vi en titt på konstnärens ateljé, dess omgivning och ger exempel på hans konst. I nästa inlägg ska vi i stället se hur Ljubkivs’kyj arbetar litterärt med olika avlagringar av staden som material, med utgångspunkt i hans Berättelser med enkel penna (Opovidannja prostym olivtsem, 2013).

***

Mitt liv är säkert till 90% genetiskt sammanlänkat med Tjernivtsi. Jag föddes och växte upp i Tjernivtsi, och sedan barndomen har stadens hemligheter förtrollat mig och fångat min fantasi. Detta hemlighetsfulla sov länge i det undermedvetna, men med tiden vaknade det och mitt konstnärliga sökande riktade in sig på denna konstnärliga bild. Jag försöker förmedla den hemlighet som gjort så stort intryck på mig ända sedan barndomen. Vid närmare betraktelse visar det sig alltid att bakom hemligheten finns andra hemligheter och ju mer jag följer denna väg ser jag hur hemligheterna bara blir fler och fler.” (Ljubkivs’kyj intervjuad i TV-programmet Palitra, Tjernivtsi 2009)

Oleh Ljubkivs’kyjs ateljé är belägen i en vindsvåning på gamla Dreifaltigkeitsgasse, som går från kullen där den lutheranska kyrkan tidigare låg ner mot järnvägsstationen och de fattigare judiska kvarteren i den lägre delen av staden. Här bodde en gång ett välbärgat borgerskap i våningar i nyuppförda jugendhus ritade av österrikiska arkitekter, men här fanns också kvar mindre och enklare hus där hantverkare och enklare handelsmän bodde. Gatan behöll sitt namn, om än i rumänsk översättning, under mellankrigstiden, men döptes av sovjetmakten om efter kosackledaren Bohdan Chmel’nyts’kyj, en centralfigur i den gemensamma ukrainsk-ryska berättelse sovjetmakten ville rama in det sovjetiska Ukraina med. När sovjetmakten på allvar etablerades i staden efter andra världskriget hade de flesta förkrigstida invånare försvunnit med krigets, förintelsens och befolkningsomflyttingarnas vindar. Staden fylldes i stället med flyktingar från andra hårt krigsdrabbade delar av Sovjetunionen, många av dem rysk- och ibland även jiddischtalande judar från östra Ukraina och Vitryssland. Med tiden flyttade också många människor in från den omkringliggande ukrainsk- och rumänskspråkiga landsbygden. De stora våningarna på Chmel’nyts’kyjgatan omvandlades ofta till kollektivlägenheter där hyresgästerna hade enskilda rum men delade köks- och tvättutrymmena. Få kommunalkor, som de kallas, återstår på gatan tjugo år efter Sovjetunionens upplösning, och med privatiseringen av lägenhetsbeståndet har också följt en viss gentrifiering, där, som Ljubkivs’kyj betonar, smak och återhållsamhet inte alltid följt med lägenhetsägarnas investeringsförmåga.

Huset med Ljubkivs'kyjs ateljé på Chmel'nyts'kyjgatan, gamla Dreifaltigkeitsgasse

Ljubkivs’kyjs ateljé ligger i en vindsvåning på högra sidan av detta hus på Chmel’nyts’kyjgatan, gamla Dreifaltigkeitsgasse. Foto NB

När man går längs gamla Dreifaltigkeitsgasse blir det särskilt uppenbart att det idag bland många tyskspråkiga intellektuella som ett svunnet Atlantis mytomspunna österrikiska Czernowitz var en till stora delar mycket ung stad, framvuxen genom starka migrationsvågor från andra delar av det habsburgska imperiet till det som ibland kallades Österns Wien. Många av de framträdande husen på gatan byggdes i början av 1900-talet. Ljubkivs’kyj arbetar t.ex. i ett stort österrikiskt flerfamiljshus byggt 1906. Det är format som fören på ett fartyg och skär genom Chmel’nyts’kyjgatan i riktning uppåt mot kullen. I korsningen mot Gorkijgatan (österrikiska Stefaniegasse och rumänska Eminescugatan) mitt emot ser man det så kallade Ugglehuset från 1907 vars fasad längst upp pryds av en jättelik uggleskulptur.

Ugglehuset på Chmel'nyts'kyjgatan, på hörnet till Gorkijgata (gamla Stefaniegasse och Eminescugatan). Huset byggdes 1907 och inhyste från början Bukovinas läkarförbund.

Ugglehuset på Chmel’nyts’kyjgatan, på hörnet till Gorkijgatan. Huset inhyste från början Bukovinas läkarförbund. Foto NB

Skönheten i Ljubkivs’kyjs hus är något bedagad, vilket gäller även för många andra byggnader på gatan, som befinner sig i olika – om något – renoveringsstadium. Högt upp på ena långsidan till höger om ingången till ateljén fanns tidigare en plakett med byggåret 1906. Efter att plaketten ramlade ner målade någon i stället dit årtalet för hand. Trappan, som med några poetiska tilläggskomponenter figurerar i Ljubkivs’kyjs novellsamling Berättelser med enkel penna, är fortfarande vacker om än oändligt sliten, och de stora trädörrarna har bevarats till lägenheterna. Uppe i ateljén visar Ljubkivs’kyj, när han bjuder på egenhändigt komponerat kaffe kokat på rött vin, en bit gammalt cigarrpapper från 1906 som han hittade i samband med att han lagade fönstret. Papperet måste ha fastnat under arbetet med väggen när byggarbetarna tog rökpaus.

Mittelfeirer Türkischer Rauchtabak. Tobakspapper från 1906, hittat vid reparation av fönster i konstnärens ateljé.

Mittelfeiner Türkischer Rauchtabak. Tobakspapper från 1906, hittat vid reparation av fönster i konstnärens ateljé. Foto NB

Ljubkivs’kyjs lilla ateljé är full med gamla föremål och små skyltar från den försovjetiska tiden. Jag råkar obetänksamt kalla dem för artefakter, vilket får konstnären att markera att han inte alls ser dem som artefakter utan som levande föremål som fortsätter påverka sin omgivning. Här finns nedfallna bitar av utsmyckningar på husfasader, några österrikiska gatskyltar, några skyltar med tysk- och rumänskspråkiga affärsnamn, gamla habsburgska hellermynt (som också spelar roll för intrigen i en av Ljubkivs’kyjs berättelser). På väggarna hänger konstnärens tavlor. På några små bokhyllor står böcker om stadens historia, i något fall illustrerade av Ljubkivs’kyj själv. På ett skrivbord ligger posters som berättar om Ljubkivs’kyjs pågående utställning om Tjernivtsi i L’viv (Staden som en gång kallades Czernowitz), och på den gamla kaminen hänger porträtt på konstnärens favoritgrupp Rolling Stones – vars engelskspråkiga låttitlar med versaler genomskär Ljubkivs’kyjs berättelser på samma sätt som gamla tyskspråkiga gatunamn från Czernowitz som Priestergasse eller just Dreifaltigkeitsgasse. För Ljubkivs’kyj, som föddes 1950 och växte upp i det sovjetiska Tjernivtsi, har alltså inte bara det försovjetiska materiella kulturarvet utan också 1900-talets engelskspråkiga rockmusik varit en viktig inspirationskälla i försöken att utforma och upprätthålla en autonom personlig konstnärlig sfär.

Del av kortsidan i Ljubkivs'kyjs ateljé.

Del av kortsidan i Ljubkivs’kyjs ateljé. Foto NB

Konstnären berättar att hans val att se det materiella kulturarvet som material för sitt arbete fungerar som ett moraliskt imperativ; han ser bevarandet av kulturarvet som själva meningen med sitt liv.

”Detta är ingen ”tematik”, det handlar om att den materiella kulturens liv fortsätter som en livsmiljö där en handling utspelar sig. Jag betonar alltså särskilt livskraften, att den materiella kulturen lever och inte kan dö. Jag plockade t.ex. upp en bit av listverket som fallit från trottoaren, och undrade för mig själv varför dessa byggnader inte faller, alls, utan liksom kastar av sig bitar av sin elegans, som fågeln sina fjädrar, och liksom fågeln så  de överlever de. Det visar på att detta kulturarv är mycket starkt, rent fundamentalt. Det är inte som när man bygger något av plast för fem år som sedan faller sönder, eller källaren faller in, ni förstår, som dessa nya lådor som monteras ihop och plockas isär. Detta var en rejäl och hållbar materiell kultur. Vare sig vi vill eller inte så interagerar vi med den, i vardagslivet, på gatan, vi kan inte undvika den.” (Ljubkivs’kyj, NB:s intervju 23 april 2013)

Därför är det materiella kulturarvet den ständiga huvudpersonen i Ljubkivs’kyjs konst och böcker. Ibland får det liv som magiska vyer och silhuetter från stadens historiska centrum eller i lekfulla och ömsinta bilder av föremål eller  arkitektoniska detaljer ur gatubilden.

Oleh Ljubkivs'kyj. Stadslandskap i skymningsljus (1998)

Oleh Ljubkivs’kyj. Stadslandskap i skymningsljus från utställningen Romantiska landskap och kompositioner (1998). Källa: http://dizzyweb.ehpes.com/english/gallery/liubkivsky/page22.htm

Oleh Ljubkivs'kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Oleh Ljubkivs’kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ofta skildrar Ljubkivs’kyj snarare mötet mellan det gamla Czernowitz och dagens Tjernivtsi. Det kan handla om hur upphittade mynt eller nerfallna husdetaljer kan påverka människors liv, eller om hur ett gammalt trapphus plötsligt tycks få liv i en lek mellan parallella, överlappande tidszoner och olika medvetandenivåer. Ljubkivs’kyj fångar dock också paradoxerna i mötet mellan (post)sovjetiskt och österrikiskt, hur sovjetmakten försökte uppfostra de nya stadsborna efter 1945 att t.ex. inte låta hunden göra sina behov på gräsmattan framför konserthuset (paradoxen ligger här för Ljubkivs’kyj i att detta inte var självklart utan måste påpekas), eller hur dagens postsovjetiska invånare osentimentalt  kommersialiserar den gamla kulturmiljön. Ljubkivs’kyj har smak för ironier och absurd humor, men bakom det sneda leendet anas melankoli och återhållen ilska.

Ljubkivs'kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ljubkivs’kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ljubkivs’kyj berättar med stolthet att hans arbete inte gått spårlöst förbi och att han 2010 belönades med Otto von Habsburgs (1912-2011) utmärkelse Signum Memoriae för sitt arbete med att bevara det europeiska kulturarvet. Konstnärens identifikation med en centraleuropeisk kulturkrets representerad av den gamla dubbelmonarkin framskymtar regelbundet. Han berättar hur hans konst möts med betydligt större intresse och förståelse både i hemstaden, i likaledes gamla habsburgska L’viv och i Österrike eller Tyskland, medan publiken i den ukrainska huvudstaden Kyiv var mer svårflirtad. Ljubkivs’kyj menar att Kyiv till skillnad från de tidigare delarna av det habsburgska imperiet faktiskt tillhör ett annat kulturellt fält än Tjernivtsi. Vid något tillfälle har han uttryckt det som att Tjernivtsi är en europeisk stad där Europa faktiskt slutar – alltså en bild av en europeisk utpost i öster byggd av Donaumonarkin, som grannen öster om limes snart svalde och sökte beröva  minne och egenart. Det är svårt att inte här associera till några andra av den nära samtidens identitetspolitiska intellektuella debatter och strömningar som burit drag av föreställd civilisationskamp (t.ex. den tyska och österrikiska Bukowina-Mythos om en förlorad tyskspråkig tolerant multikulturell oas, eller Milan Kunderas och det ännu realsocialistiska 1980-talets diskussioner om Centraleuropa som ett förlorat väst kidnappat av sovjetmakten).

Här värnar dock Ljubkivs’kyjs konst starkt sin integritet och fokuserar aldrig på det omedelbart politiska, och uttrycker inte, som andra aktörer i västra Ukraina kan göra, nostalgi över kejsar Franz Josef eller dubbelmonarkin som sådan. Tvärtom upprätthåller han en tydlig distinktion mellan å ena sidan konsten och å andra sidan politiken eller byråkratin som parallella världar. Det är i stället det ännu levande materiella kulturarvet från stadslivet i de gamla invånarnas Czernowitz som tar gestalt i hans konst, med husfasader, järnportar, gamla reklamskyltar och fragment av gatunamn och judiska gravstenar. I fokus står det vernakulära Czernowitz och dess livskamp och samtidiga lek och drift med invånarna i det sovjetiska och postsovjetiska Tjernivtsi.

Ljubkivs'kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ljubkivs’kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Uppdatering 9 maj: jag lyckades hitta den omnämnda filmen om Ljubkivs’kyj på YouTube, i två delar (på ukrainska):

Del I

Del II

De nationella husen i Tjernivtsi

Utmärkande för stadsbilden i dagens Tjernivtsi är förekomsten av de så kallade nationella husen som uppfördes av kulturföreningar från de största etniska gemenskaper som bebodde staden under den österrikiska tiden fram till 1918. De fem klassiska nationella husen är det ukrainska, det tyska, det polska, det judiska och det rumänska och inrättades under en tjugoårsperiod mellan 1890 och 1910.

Husen vittnar både om de etniska gemenskapernas vilja och förmåga att insamla medel för inköp eller uppförande av lokaler som både var viktiga noder för föreningslivet och symboliska uttryck för de etniska gruppernas legitima närvaro i staden.

Det föreningsliv som samlades i de nationella husen upphörde i samband med andra världskriget, och under sovjettiden användes lokalerna för andra ändamål. Med Sovjetunionens upplösning och Ukrainas självständighet återfördes de nationella husen under 1990-talet helt eller delvis till, som det heter lokalt, nationella-kulturella sällskap som ser sig som arvtagare till de (i de judiska, tyska och polska fallen kraftigt decimerade) förkrigstida gemenskapernas organisationer. Det är dock frågan om förfoganderätt, inte äganderätt, vilket ger upphov till dispyter, inte minst då ofta bara delar av de tidigare nationella husen kan användas av dagens gemenskapsorganisationer.

De nationella husen

Ukrainska huset på Lomonosovgatan uppfördes 1897.

Ukrainska huset på Lomonosovgatan uppfördes 1897. Huset ligger centralt mitt emot den armenisk-katolska katedralen, men det påpekas ibland att Ukrainska huset ligger något mer avsides än de tyska och polska motsvarigheterna, som uppfördes på paradgatan Herrengasse, och de rumänska och judiska husen som var belägna vid stadens två viktigaste torg. Detta ska visa på den ukrainska gemenskapens jämförelsevis svagare ekonomiska, sociala och politiska ställning vid förra sekelskiftet. Huset var dock ett viktigt politiskt, organisatoriskt och folkbildningsmässigt centrum. Efter Sovjetunionens fall finns här nu organisationen Ukrainska nationella huset och andra politiska och kulturella ukrainska organisationer.
Det praktfulla Tyska huset öppnades högtidligt 1910 på paradgatan Herrengasse, idag Kobyljans'kagatan. Huset grundades av Kristna tyskars sällskap, som leddes av språkvetaren Gartner och senare av kände och idag på ukrainska återutgivne lokalhistorikern Kaindl. Idag finns här ett museum över tysk-österrikiske författaren Georg Drozdowski och restaurangen Karintia.

Det praktfulla Tyska huset öppnades högtidligt 1910 på paradgatan Herrengasse, idag Kobyljans’kagatan. Huset grundades av Kristna tyskars sällskap, som leddes av framträdande forskare som språkvetaren Gartner och senare av idag på ukrainska återutgivne lokalhistorikern Kaindl. Precis som idag fanns här en restaurang på första våningen (idag heter den Karintia, eftersom Tjernivtsis vänort Klagenfurt är huvudort i Kärnten). Även andra gemenskaper kunde hyra sig i det Tyska huset under den österrikiska tiden – bl.a. ska judiska religiösa högtider ha firats här. Idag finns här ett museum över den tysk-österrikiske författaren Georg Drozdowski, som var från staden, och här finns också det tysk-österrikiska kultursällskapet Wiedergeburt. I Drozdowskisalen på översta våningen ordnas ofta utställningar och presentationer av böcker om tyskspråkiga, ofta judiska, författare från det gamla Czernowitz.

Polska huset invigdes 1905 på Herrengasse, dagens Kobyljans'kagatan, Idag finns här Polska kultursällskapet Adam Mickiewicz.

Polska huset invigdes 1902 på Herrengasse, dagens Kobyljans’kagatan, efter att den snabbt växande polska gemenskapen inte hade nog med plats för läsesalar och samlingslokaler ute i de förorter där de flesta polacker bodde. Här fanns även ett polskt studentsällskap och en idrottsförening. Under sovjettiden fanns här först en  bio och sedan en musikskola. Musikskolan  delar idag huset med Polska kultursällskapet Adam Mickiewicz som sedan 1996 är verksam på första våningen. En byst till Mickiewicz har stått på ingången till andra våningen sedan 1898.

Det vackra Judiska huset inviges 1908 vid nuvarande Teatertorget. Judiska muséet finns idag här liksom några organisationer för den judiska gemenskapen.

Det vackra Judiska huset invigdes 1908 vid det som vid olika tidpunkter hetat Fischplatz, Elisabethplatz och Schillerplatz, och idag kallas Teatertorget, granne med stadsteatern som från 1905. Huset fungerade under förintelsen som rumänsk militärtribunal. Sovjetmakten omvandlade huset till textilarbetarnas kulturpalats och filade bort Davidsstjärnan från den ornamenterade trappan. Huset har kvar sin funktion som kulturhus för barnkörer och dansklubbar, men efter Sovjetunionens upplösning fick judiska föreningar tillbaks delar av huset. På första våningen finns idag Judiska muséet liksom några organisationer för den judiska gemenskapen.

Rumänska huset invigdes 1892 i tidigare Hotel Weiss lokaler vid Ringplatz, nuvarande Centraltorget.

Rumänska huset invigdes 1892 i tidigare Hotel Weiss lokaler vid Ringplatz, nuvarande Centraltorget. Idag finns det rumänska Eminescusällskapet i vänstra halvan av första våningen i huset, men de rumänska organisationerna vill gärna ha tillträde till hela huset, vilket försvåras av att Appellationsdomstolen sitter i den högra halvan.

Förutom de fem klassiska nationella husen fanns också Lipovanska huset och olika hus förknippade med ryska kulturella sällskap (de senare bestod främst av en lokal strömning som argumenterade för att de lokala rutenerna som den ukrainska befolkningen då kallades var en del av det större ryska folket). Lipovanerna är det lokala namnet på etniskt ryska gammaltroende som flydde undan religiös förföljelse i Ryssland och bosatte sig i Bukovina under andra hälften av 1700-talet, främst i byn Bila Krynytsia där ett munkkloster upprättades och en katedral byggdes i början av 1900-talet finansierad av gammaltroende köpmän i Moskva. Bara ett fåtal lipovaner bodde i Czernowitz, men här fanns en byggnad som kallades Lipovanska huset. Bila Krynytsia ligger idag invid gränsen till Rumänien och här lever fortfarande en minskande gammaltroende församling.

Lipovanska huet är beläget på dagens Holovna.

Lipovanska huset var beläget på Rathausstrasse, dagens Holovna, Huvudgatan. Huset tillhörde det lipovanska munkklostret i Bila Krynytsia från 1898. I österrikiska folkräkningen 1910 uppgav sig 84 stadsbor i Czernowitz vara gammaltroende rysk-ortodoxa. De ska främst ha ägnat sig åt trädgårdsskötsel och handel. Gemenskapen förfogade över ett bönehus i staden, och efter Sovjetunionens upplösning finns nu åter en liten församling runt en kyrka på Kosjevyjgatan.

Armenierna i Bukovina tenderade att identifiera sig med rumäner i de södra delar som idag ingår i Rumänien, främst i staden Suceava, medan gruppen i norra Bukovina med Czernowitz stod nära den polska gemenskapen. De flesta lokala armenier talade polska, hade polska eller förpolskade efternamn och tillhörde den armenisk-katolska (uniatiska) kyrkan, liksom i grannregionen Galizien. I södra delen av Bukovina var armenierna vanligen gregorianer. Många armenier bodde i ett kompakt område vid dagens armeniska, rutenska och ukrainska gator, även om detta kvarter förvisso var heterogent.

Något armeniskt nationellt hus fanns aldrig i Czernowitz trots att den armeniska gemenskapen var välbärgad, hade flera framträdande politiker och ämbetsmän och många hus i staden ägdes av armeniska privatpersoner. Armenierna samlades i stället kring Peter och Pauluskatedralen, byggd 1869-1875 på Armeniska gatan. Före den armenisk-katolska kyrkan byggdes bad katolska armenier i den katolska katedralen på Enzenbergsstrasse, dagens Holovna, dit främst tyska och polska katoliker gick. Armenierna hade där ett eget altare och en armenisk-katolsk församling inrättades formellt 1836.

Armenisk-katolska Peter och Pauluskatedralen, uppförd 1869-1875 på Armeniska gatan.

Armenisk-katolska Peter och Pauluskatedralen, uppförd 1869-1875 på Armeniska gatan. Arkitekt var tjecken Joseh Hlavka, som också ritade metropolitresidenset, nuvarande universitetet, som idag fått status som världskulturarv av UNESCO. Under sovjettiden var katedralen lagerlokal. Efter Ukrainas självständighet 1991 har byggnaden dubbla funktioner: dels som  Orgelmusikens hus, men 2001 återinvigdes den som en gudtjänstlokal för den lilla kvarvarande armenisk-katolska gemenskapen.  Den armeniska föreningen vill idag dock ha tillbaks katedralen, på samma sätt som statsmakten lämnat tillbaks religiösa byggnader till andra gemenskaper.