Forskningsartikel om minneskulturer i Lviv och Tjernivtsi

Har tillsammans med Eleonora Narvselius (som även skrivit för Österifrån) publicerat en artikel om minneskulturer i västra Ukraina, i Lviv och Tjernivtsi. Artikeln ingår i det första numret av den nystartade tidskriften EWJUS (East/West: Journal of Ukrainian Studies) vid University of Alberta.

Detta nummer av tidskriften kan läsas gratis i fulltext efter registrering på tidskriften:

http://ewjus.com/ojs/index.php?journal=ewjus&page=article&op=view&path[0]=Narvserlius-Bernsand

Ur Viskningarnas bok

De många enskilda människoöden som formar rumänskfödde armeniern Varujan Vosganians Viskningarnas bok är starka, självständiga och levande. Boken handlar i första hand om de armenier som i unga år, under folkmordet 1915, rycktes upp från sina fäders mark i de armeniska landskapen i Mindre Asien eller från sin barndoms gator i Konstantinopel. Vosganians far- och morföräldrar bosatte sig som många andra i Rumänien, där det sedan medeltiden funnits armeniska kvarter i många städer. Deras livsöden, erfarenheter, minnen och oläkta sår utgör tillsammans Viskningarnas bok. Berättelserna rör sig främst bland armenierna i den moldaviska småstaden Focşani ochConstanța vid Svarta havet,  men återvänder ständigt tillsammans med Vosganians äldre släktingar till deras upplevelser i hemlandets armeniska byar och kvarter och i dödsmarscher ner mot den syriska öknen.

Vosganian ser sig som krönikör snarare än som författare, och lyfter inte fram sin egen person annat än som minneskatalysator för ord, bilder, dofter och ljud som levandegör hans far- och morföräldrars generation. Bokens grundkonstruktion är uppenbart kommunitär – krönikans starka individer hämtar sin kraft ur en kollektiv väv som inte bara hålls samman av traumatiska ungdomsminnen utan av mycket äldre trådar, av kollektiva minnen nedskrivna av munkar i klostren och traderade muntligen över generationerna, av sånger och språkliga vändningar, och av religiösa ritualer som iscensätter gemenskapen och ger den fysisk gestalt.

Det är kanske inte överraskande att fotspår blir en framträdande metafor för kontinuitet:

När det regnade och jag var tvungen att gå över gården tog jag på mig de gamla skorna. De gjorde djupa spår i leran, onaturligt djupa för att vara gjorda av ett barn. Mina egna fotspår var mig främmande. Jag var rädd för dem. De fylldes av vatten liksom hovspåren efter hästar. När marken torkade fanns de kvar, strama och djupa som efter en soldats  tunga steg. Det var som om jag hade haft en tyngd på axlarna, som om någonting hade tagit lystna tuggor ur jorden med mina steg. Därför kände jag inte igen spåren. Det som hade gjort avtryck i leran eller avsatts i den torra marken var inte jag. Jag hade ännu inte rätt till egna spår, det hade hänt alltför mycket smärtsamt innan jag kom till världen. Spåren kunde ha gjorts av vem som helst av föregångarna. (Viskningarnas bok, s. 41)

Varujan Vosganian: Viskningarnas bok. Översättning Inger Johansson. Förlag 2244, 2013. Omslagsbild hämtad från förlagets bokpresentation: http://www.bonnierforlagen.se/Katalog/2244/Var-2013/Viskningarnas-bok/

Gästinlägg: Kulturella minnen i Lviv – Idéernas museum och Franz Josefs huvud

Etnologen Eleonora Narvselius från Centrum för Europaforskning i Lund skriver idag ett gästinlägg på bloggen. Eleonora ingår tillsammans med arkitekten och byggnadsvårdsexperten Bo Larsson och bloggens ägare i ett forskningsprojekt vid LU finansierat av Riksbankens Jubileumsfond om hanteringen av det multietniska kulturarvet i fyra öst- och centraleuropeiska städer. Eleonora skriver där om Lviv i Galizien, som också är hennes födelsestad, medan jag, som framgått i några inlägg på bloggen, fokuserar på Tjernivtsi i Bukovina.

Bilderna är Eleonoras om inte annat framgår av bildtexterna.

Källarvalvet i den gamla stenbyggnaden vilar i halvdunkel, och de massiva väggarna dämpar ljuden från den livliga gatan utanför. Vi befinner oss i Lviv, i en underjordisk del av det väldiga Bernardinerklostret, byggt på 1700-talet i barockstil. Platsens mystiska atmosfär stimulerar fantasin och passar utmärkt för långa samtal.  Mannen som pratar med mig medan han sippar det otroligt aromatiska kaffet är energisk, kortklippt och muskulös. Utseendemässigt påminner han mest om en brottare eller en postsovjetisk affärsman med halvkriminellt förflutet. Skenet bedrar dock, för Oles’ Dzyndra är ingen dunkel figur utan en respekterad konstnär, med utbildning som arkitekt och glasgjutare i bagaget och med många bollar i luften. I likhet med många andra kreativa Lvivbor strävar han efter att vara ekonomiskt oberoende.

Därför driver Dzyndra restaurangen Trapezna där vi befinner oss. Men främst är han en av de eldsjälar vars originella och smått galna idéer – som inspirerats av den västukrainska huvudstadens rika kulturarv – har präglat Lvivs kulturliv i drygt tjugo år. Dzyndras hjärtebarn och mest kända verksamhet är Idéernas museum (Muzej Idej), som länge har längre tjänat som hamn för olika konstnärliga projekt som sätter individens möte med historia och minnenas omvandlingskraft i fokus. Muséet och betydelsen av kulturella minnen i Lviv blev därför det givna ämnet för vårt samtal.

Bildkollage berättar om Idéernas museum i Lviv.

Bildkollage om Idéernas museum i Lviv.

I dagens Lviv, tidigare huvudstad i den forna österrikiska provinsen Galizien, råder det ingen brist på idéer om vilka kulturella minnen och episoder ur stadens mångkulturella förflutna som bör räddas från glömska och komma alla till godo. Ukrainas självständighet – för vilken den kulturella och politiska mobiliseringen som började just i Lviv under det sena 1980-talet spelade en mycket viktig roll – aktualiserade ett sökande efter ett självständigt historiskt narrativ. En ny ukrainocentrisk berättelse, som länge burits upp av den antikommunistiska ukrainska diasporan i USA och Kanada, producerade starka bilder av en lidande nation. Denna kanoniserade version av nationens förflutna förlamade dock mer än den inspirerade, och fokuserade nästan uteslutande på tragik och martyrskap. Då den inte erbjöd någon optimistiskt motvikt har den också börjat ifrågasättas.

Utan att direkt sätta sig mot det nationella historieberättandet började Lvivs akademiska och kreativa publik stegvis vända blickarna mot stadens kulturella och historiska mångfald. Anspelningar på polackernas, judarnas, österrikarnas, tyskarnas och armeniernas närvaro genom historien hittar man lätt i arkitekturen, i litterära verk och i de historiska minnen som återberättas i många galiziska familjer. Med olika förevändningar och i olika skepnader lyfts de numera fram, förmedlas, dekontextualiseras, bagatelliseras och kommersialiseras. Minnena av den rysk-sovjetiska epoken är dock fortfarande alltför brinnande färska för att kunna omvandlas till ett ”användbart förflutet”. Den historiska mångfald som utplånades från Lviv i och med Förintelsen och efterkrigstidens fördrivningar av stadens polacker har emellertid hunnit ”kallna”. Gradvis har den blivit en källa till exotiska, attraktiva, gulliga, excentriska, romantiska och kaxiga representationer som tillsammans tjänar som motvikt till den övervägande svartvita, tragiska nationella historien. Att de sistnämnda egenskaperna ofta i Lviv ses som bärande för ”vår egen” ukrainska historia bekräftas av de skandaler och kontroverser som uppstod när andra nationer började påminna om sitt tragiska förflutna i Lviv och Galizien.

Restaurerad väggmålad butiksreklam på polska och tyska i centrala Lviv. Foto Niklas Bernsand.

Restaurerad väggmålad butiksreklam på polska och tyska i centrala Lviv. På andra hus finns även jiddischspråkig väggreklam. Foto Niklas Bernsand.

Oles’ Dzyndras syn på Lvivs förflutna är visserligen säregen och personlig, men hans konstnärliga reflektioner kan också förklaras utifrån de ovannämnda tendenserna i postsovjetisk minneskultur och minnespolitik i Västukraina. Idéernas Museum har vuxit fram ur ett motstånd mot traditionella museiformer. Enligt Dzyndra förknippar en vanlig ukrainare muséer främst med

”en kuriosakammare med stinkande burkar, döda kroppar, dammigt skräp, där någonting hänger, ligger – och vi måste komma dit och uppropa: ”vad fint det är!””

Det traditionella muséet framstår alltså som en retrospektion utan reflektion, som döda former där alla spår av det förflutnas levande energi har utplånats. Det stoft som Idéernas Museum strävar att förmedla är i stället energi och vitalitet snarare än intellektualism eller estetisk distans. Energi är för övrigt en återkommande metafor i Dzyndras berättelse om Lvivs säregenhet. Enligt konstnären är hans mission att

smitta med denna stad. Detta är en värdig stad, en stad med egen värdighet – trots de mängder av tölpar som bor här nu. Denna stad har en enorm positiv energi. Lviv har en förmåga att rensa sig själv. Lviv smittar också med sin energi, och min uppgift är att smitta så mycket folk som möjligt med Lviv.”

Lvivs läge nära en av Europas geografiska ”mittpunkter”, vid en centraleuropeisk vattendelare och ovanpå den underjordiska floden Poltva har bidragit till ryktet om stadens mystiska dragningskraft och vitalitet. Ändå är det främst stadens historiska mångfald och komplexitet som gör Lviv så spännande för både turister, konstnärer och forskare.

Tidens omvandlingskraft, självreflektion framkallad i möten med historien, och det kulturella minnets paradoxer har varit ledmotiv i många projekt initierade av Idéernas Museum. Ett återkommande evenemang med tydlig fokus på stadens unika byggda miljö är Bernardengarden, en årlig friluftsfestival som syftar till att engagera unga arkitekter i den svåra uppgiften att leda bevaringsarbete och stadsplanering i Lviv historiska stadskärna. Ett annat pågående projekt är LeoPoltivis vilket uppmärksammar stadens ”hemliga flod” Poltva som av sanitära skäl leddes under jorden på den österrikisk-ungerska tiden. Poltva rinner under Lvivs centrala gator genom ett komplicerat kanaliseringsssystem som under andra världskriget var gömställe för flera hundra judar, och nyss uppmärksammats i In Darkness, Agnieszka Hollands film om Förintelsen i Lviv. Enligt projektets initiativtagare kan den mytomspunna floden och det underjordiska rörsystemet bli en del av stadens varumärke, en praktisk resurs och turistattraktion förutsatt att man genomför ett komplext rekonstruktionsarbete. Tanken är bl.a. att så småningom öppna en del av Lvivs underjordiska utrymmen för turister och att rädda denna del av kulturarvet från glömska och förfall.

Förtjusningen i underjorden gav impuls till ett annat – framtida – projekt som Dzyndra berättar om. Bernardinerklosters väldiga källarrum som hittills givit utrymme till Museets tillfälliga installationer och föreställningar kommer snart att rymma en ny permanent utställning. Tanken är att besökaren ska stiga in i en suggestiv labyrintliknande miljö som provocerar tankar om tidens väsen och människans tidsliga natur. Denna helgjutna upplevelse av tidens alkemi utan referenser till konkreta historiska händelser står i tydlig kontrast mot den typ av ”möten med historien” som Lviv erbjuder i övrigt.

Ändå är denna betoning av vitalitet, energi och kraft som stadens främsta kännetecken ganska typisk. Idén om att djupa historiska kunskaper inte är en nödvändig förutsättning för att få en emotionell upplevelse av historiens närvaro är inte bara ett underförstått argument som genomsyrar turistverksamheten.  En av minnesforskningens insikter är att oavsett vad som hände ”på riktigt” i det förflutna, är det dagens behov, värderingar och intressen som avgör hur och vad en individ eller till och med ett samhälle minns. Detta kan i sin tur innebära att det mödosamma intellektuella arbetet med det förflutna, sökandet efter komplexa kausala kedjor och strävan att avgöra trovärdigheten i olika historiska tolkningar, riskerar att hamna i skymundan.

För att gilla eller ogilla det förflutnas tecken behöver man inte veta mycket om det förflutna. Istället kan man projicera sina egna problem, önskningar och fantasier till det förflutna. I ett kulturellt klimat där högkulturell förfining och intellektualism inte är en del av (nationella) identitetsmodeller blir tonvikten vid virilitet, kraft och energi ett legitimt spår inom popkultur och även seriös konst. Detta i sin tur innebär att man ur det förflutna främst vaskar fram de representationer som förknippas med manlig styrka och virilitet.

Just detta ser man ofta i Lviv. En gemensam nämnare för de historiska gestalter som på den senaste tiden lyfts upp som föremål för nostalgi och beundran är handlingskraft och sexuell energi. För att understryka detta budskap stiliseras de historiska representationerna kraftigt.  Stadens berömda son Leopold von Sacher-Masoch, en känd debattör och författare vars beskrivningar av erotiska dominanslekar gjorde honom till ”masochismens fader”, har blivit förevigad i en bronsfigur som pryder ingången till café Mazokh. Typiskt nog är detta inget ”seriöst” monument utan snarare en karikatyr av borgerliga sexuella ”perversioner”. Turister uppmanas att stoppa handen i Masochs byxficka, och caféets interiör är en blandning av erotiska referenser med masochistiska inslag. 

Masochstatyni Lviv

Masochstatyn utanför Café Mazoch, Lviv

Ett annat av stadens historiskt anknutna visitkort är de s.k. batiary, som främst förknippas med mellankrigets polska Lwów. I den urbana folkloren beskrivs batiary (på polska, batiarzy) som skojare och kvinnotjusare som hånar auktoriteter och tycker om att bråka, men annars har ett hjärta av guld. Dessa romantiserade representanter för stadens dåtida gatusubkultur hyllas numera med sång, dans och öldrickande under Lvivs årliga festival Batiarens dag.

Från den polska restaurangen och mikrobryggeriet  Kumpel i Lviv.

Från den polska restaurangen och mikrobryggeriet Kumpel i Lviv.

De populäraste figurer som masskulturen och turister förknippar med Lviv och Galiziens historia hör ihop med armé, krig och uniformer. Lvivs mest populära tematiska restaurang är Kryivka, som både är känd och ökänd för sin tolkning av den västukrainska nationalistiska gerillan UPA. Enligt den numera kanoniserade historiska berättelsen stred UPA för Ukrainas självständighet och ledde under andra världskriget en kamp mot både nazisterna och mot sovjetmakten. Oftast framställs UPA:s krigare som tragiska hjältar och martyrer som inte förrådde sina höga ideal trots den hopplöst ojämna kampen mot två totalitära regimer. Kryivka presenterar dock UPA-gerillan som jordnära jovialiska sällar vilkas historia förtjänar att berättas med glimten i ögat.

Man får förstås inte glömma en annan respekterad figur – som också han oftast framställs i militär uniform – nämligen Franz Josef I. I galiziernas minnen har den gode kejsaren en särskild plats eftersom han förkroppsligar den gyllene habsburgska epoken. Hans uniform och militära hållning associeras dock inte främst (eller kanske inte alls) med manlig kraft och virilitet utan med den civiliserade statens stabilitet, beskyddande framtoning och värdighet. Historiskt sett var rutenerna (d.v.s. de galiziska ukrainarna) de lojala ”tyrolarna från öst” som hyllade kejsaren som sin beskyddare mot de polska rivalerna. Numera beror Lvivbornas positiva attityd till Franz Josefs epok på, som en känd historiker uttryckte det, ”nostalgi för den välfungerande tyskspråkiga byråkratin”.  Dagens galiciers positiva inställning till dubbelmonarkin kan avläsas i en mängd kulturella uttryck, inte minst masskulturella. Ändå har paradoxalt nog, trots en mängd restauranger med kejsarens porträtt och sezessionsinspirerande interiörer i den galiziska metropolen, ingen gata uppkallats efter honom och ingen staty rests till hans ära.

Café Tsisar (Kejsaren) i centrala Lviv. Köket och uppges dock vara ukrainska. Foto Niklas Bernsand.

Café Tsisar (Kejsaren) i centrala Lviv. Köket uppges dock vara ukrainskt. Foto Niklas Bernsand.

Ett fint avskalat monument över den åldrande Franz Josef finns däremot i en annan västukrainsk stad som bevarar goda minnen av det habsburgska styret, nämligen i Tjernivtsi, före detta huvudstad i österrikiska provinsen Bukovina. Till skillnad från i Lviv är kejsaren i Tjernivtsi inte en del av det svårfångade spiritus loci utan snarare en politiker under vars regering staden fick sitt nutida europeiska utseende och blev ett blommande Lilla Wien.

Franz Josef-statyn i Tjernivtsi.

Franz Josef-statyn i Tjernivtsi.

Paradoxerna i de nutida Lvivbornas minnen, där en mängd referenser till den mångkulturella historien inte tycks generera mobiliseringskraft, framkom i ett av Idéernas Museums senaste projekt. Projektet heter Minnesmärke till minnet (Pamjatnyk pamjati) och dess idé är lika enkel som den är sinnrik. För att högtidlighålla Franz Josefs minne gjordes en tredimensionell ritning av den unge kejsarens huvud. Kruxet är att för att få se detta huvud materialiserat måste Lvivborna först att köpa ett visst antal speciella mynt med kejsarens avbild, och sedan komma med dem till muséet vid en bestämd tidpunkt. En avgjutning av kejsarens huvud kommer då att pryda stadens gator bara om tillräckligt många Lvivbor inte bara demonstrerar sitt gillande av sin mångkulturella historia utan dessutom gör konkreta insatser – till och med uppoffringar – för att lyfta fram denna historias unikt symboliskt innehåll. Projektets webbsida visar att hittills bara 32 personer, av vilka några är kända namn men de flesta är vanliga medlemmar av intelligentsian – har skaffat sig mynten. Detta är klart otillräckligt för att börja förbereda avgjutningsceremonin.

Projektet är alltså en påminnelse om att kulturminnenas väldiga skafferi kan omvandlas till kulturell resurs bara genom ett konkret medvetet arbete – både materiellt och ideellt. Emellertid visar det svaga minnesarbetet på en intressant kulturell tendens. Den handlingskraft som nutida galizier hyllar hos sina kulturella hjältar förblir nämligen ett ouppfyllt önskemål som projiceras på det förflutna som ett slags kompensation.

Ett besök vid fästningen i Chotyn

Förutom de två resorna med konstnären Ljubkivs’kyj gjorde jag under mitt senaste besök i Bukovina ytterligare en dagstur från Tjernivtsi. Jag blev bjuden att följa med till den legendomspunna fästningen i Chotyn vid floden Dnister (ry. Dnjestr, rum. Nistru) i den del av Tjernivtsilänet som inte är belägen i Bukovina utan i det historiska landskapet Bessarabien. Jag hade länge funderat på att besöka Chotyn och nu uppstod ett bra tillfälle med trevligt sällskap.

Mina värdar under resan var Viktor Pavljuk, Tjernivtsis förste postsovjetiske borgmästare och sedermera viceguvernör för länet, och hans hustru Oksana, litteraturvetare från universitetet och syster till den mycket omtyckte ukrainske vissångaren Volodymyr Ivasiuk.

Ivasiuk slog igenom över hela Sovjetunionen i början av 1970-talet genom folkschlagerroadmovien Tjervona Ruta, där han medverkade tillsammans med tre andra sedermera mycket framträdande sångare från Bukovina: Nazarij Jaremtjuk, Vasyl’ Zinkevytj,och Sofia Rotaru. Inte utan vidare kallas Bukovina ofta på ukrainska för pisennyj kraj, sångernas land. Ivasiuks sånger sjungs ofta och gärna av ukrainare och de finns i otaliga coverversioner. Hans liv slutade dock tragiskt: 1979 hittades Ivasiuk hängd i ett träd i en skog utanför L’viv, och omständigheterna kring hans död är ännu oklara. Den officiella versionen var självmord, men hans familj och många andra är övertygade om att han mördats av den sovjetiska säkerhetstjänsten. På YouTube finns en ukrainskspråkig dokumentär om saken.

Jag mötte tillsammans med mina svenska kollegor för första gången Oksana av en slump i höstas på Ivasiukmuséet i Tjernivtsi. Muséet, som är inhyst i familjens gamla lägenhet, förevisar förutom sångaren även fadern Mychajlo som var en känd författare och översättare. Oksana berättade att det var från ett fönster i Ivasiuks hus som den tidigare strängt förbjudna ukrainska blågula flaggan hängdes ut för första gången under det sovjetiska sönderfallet i slutet av 1980-talet. Oksana och hennes man kan sägas tillhöra kärnan bland lokala nationella demokrater, som från slutet av 1980-talet verkat för ukrainsk nationell pånyttfödelse inom ramen för demokrati och europeisk integration.

Muséet över Volodymyr och Mychajlo Ivasiuk i Tjernivtsi, öppnat 1999. Från ett fönster i detta hängdes för första gången den tidigare förbjudna ukrainska flaggan ut under det sovjetiska sönderfallet i slutet av 1980-talet.

Muséet över Volodymyr och Mychajlo Ivasiuk i Tjernivtsi, öppnat 1999.

Statyn över Volodymyr Ivasiuk i L'viv, rest 2011.

Statyn över Volodymyr Ivasiuk i L’viv, rest 2011.

På vägen ut genom staden passerar vi den kristna och den judiska kyrkogården (enligt uppgift Europas tredje största). Även utanför stadsgränsen gör sig både den historiska och nuvarande etniska mångfalden omedelbart påmind. Jag blir lite förundrad över det första ortsnamnet vi stöter på, Mahala, som leder tankarna till det arabiska ordet för kvarter eller stadsdel. Byn, som ligger bara några kilometer utanför stadsgränsen har rumänsk majoritetsbefolkning. Här börjar Novoselyts’kyjdistriktet där rumäner och moldavier är i klar majoritet (nej, detta är inte platsen för en utredning av de olika användningarna av begreppen rumänsk och moldavisk. Andreas Johansson förklarar här pedagogiskt situationen som den tar sig uttryck i Moldavien).

Bara en kvarts resa från Tjernivtsi ser vi den första byn med tvåspråkiga ukrainsk-rumänska vägskyltar Bojany (rum. Boian). Vi noterar dock att bara de officiella skyltarna är tvåspråkiga; alla kommersiella skyltar är ukrainska och i några fall ryska. Oksana berättar att en stor del av Bojanys befolkning tidigare var polsk och pekar på den romersk-katolska kyrkan vi passerar längs vägen. Hon vet inte vart polackerna i byn tagit vägen nu men berättar att hon haft flera studenter härifrån som identifierat sig som rumäner men haft ett ”karaktäristiskt polskt utseende”. Byns grek-katolsk kyrka, som en gång tillkom på initiativ av byns dåtida ägare, den armenisk-polska adelsfamiljen Stefanowicz, har nu tagits över av den ortodoxa kyrkans Moskvapatriarkat. Den synagoga som byggdes 1898 brändes ner under andra världskriget. Judiska kyrkogården ska dock finnas kvar.

Byarna längs vägen ger generellt ett välmående intryck, inte minst Bojany, som är känt för välstånd och företagsamhet. Många invånare är eller har varit gästarbetare och har tjänat ihop pengar att investera i sina hus. I flera av byarna är både hantverk och handel uppenbart välutvecklade, och vi stannar till för att titta på flätade korgar och trä- och järnsmide, varav det mesta uppges vara tillverkat i byn. Viktor berättar att många bybor använde sin entreprenörsanda redan på den sovjetiska tiden, då de i Moskva och Leningrad sålde frukt och grönsaker odlade på den del av jordbruksarealen de kunde använda för eget bruk. Två av länets första framgångsrika affärsmän kom härifrån och började tillverka fönster och dörrar men senare investerade vidare i hotell, restauranger och bensinmackar.

Vägen österut mot Bessarabien är ganska högt belägen, och på andra sidan det bördiga landskapet skymtar söderöver på en tätt skogbevuxen bergskam någon mil bort det stora ortodoxa klostret i Banceni. Banceni ligger i det efter förintelsen nästan helt etniskt rumänska Hertsadistriktet som kontrolleras av den ortodoxa kyrkans Moskvapatriarkat (värdparet tillhör den ortodoxa kyrkans ukrainsksinnade Kyivpatriarkat). Klostret anses vara mycket rikt och är känt för sitt arbete med att vårda sjuka barn.

När vi efter en stund kommer in i Bessarabien sker omedelbart en förändring i kulturlandskapet: hustomterna längs vägen börjar kantas av täta vackra stenmurar. Mitt värdpar berättar att de sett liknande murar både i Turkiet och i Armenien, och att dessa därmed är ett kulturellt vittnesbörd om den täta historiska kontakten området haft med det Osmanska riket. Och mycket riktigt ligger i närheten av Chotyn byn Anadoly (Anatolien).

Chotyn har ca 10000 invånare och är centrum för länets bessarabiska delar. Om Bukovina alltid definieras som västukrainskt och av lokala politiker och intellektuella betraktas som en del av Centraleuropa uppfattas Bessarabiens kulturella tillhörighet inte som lika klar. Viktor och Oksana pekar på de i jämförelse med Bukovina ”östliga” valresultaten i området, och menar att invånarna har en eklektisk identitet bestående av olika till synes svårförenliga kulturella avlagringar. Längre österut finns i länet t.ex. en helt ny sovjetisk stad, Novodnistrovs’k, byggd kring ett nytt vattenkraftverk på 1970-talet, med lika många invånare som Chotyn. Att döma av det lilla vi hann se av Chotyns centrum tycks stadens minneslandskap snarast vara ganska genomsnittligt ukrainskt ambivalent, med sovjetiska monument över segern i andra världskriget och stupade i Afghanistan inte långt från ukrainska monument till minnet av den stora svälten i det sovjetiska Ukraina.

Sovjetiskt monumentalmonument över segern i andra världskriget, Chotyn.

Sovjetiskt monument över segern i andra världskriget, Chotyn.

Stadsfullmäktiges sympatiska byggnad från den rumänska tiden är belägen vid en huvudgata omgärdad av lummig sommargrönska. Chotyn är en mycket gammal stad, ett handelscentrum som ingick i det gamla Kyivriket och formellt tillhörde det moldaviska furstendömet 1359-1812, men under 180 års tid styrdes av det Osmanska riket. Staden blev tillsammans med övriga Bessarabien en del av Tsarryssland 1812, men tillhörde Rumänien under mellankrigstiden innan den införlivades med det sovjetiska Ukraina 1940 och återigen efter 1944 efter ett kort men blodigt rumänskt mellanspel under andra världskriget.

Stadshuset i Chotyn,

Stadshuset i Chotyn.

Vid stadshuset träffar vi den trevlige vice borgmästaren Mykola, som följer med och guidar oss på fästningen. På vägen dit passerar vi stadens enda öppna synagoga – Mykola berättar att stadens judiska församling idag omfattar sju personer. Liksom många städer i Bukovina förändrades Chotyns etniska befolkningsstruktur dramatiskt under och efter andra världskriget.  Enligt den rumänska folkräkningen 1930 utgjorde ryssar och judar var sin dryg tredjedel av befolkningen medan 16% var ukrainare och knappt 10% rumäner. Bara 500 av stadens 5700 judar överlevde kriget, och många lämnade staden för Israel eller USA. Precis som i Tjernivtsi kom i deras ställe ofta rysktalande judar, som i sin tur stegvis i stor utsträckning kom att emigrera från och med 1970-talet.

Enligt vice borgmästare Mykola bodde Steven Spielbergs mormor/farmor (babtsia kan betyda båda) i detta hus, som under den ryska tiden var en synagoga.

Enligt vice borgmästare Mykola bodde Steven Spielbergs mormor/farmor (babtsia kan betyda båda) i detta hus, som under den ryska tiden var en synagoga.

Staden domineras idag av etniska ukrainare, men den lite mer ”östliga” prägeln märks i att alla människor jag pratar med talar en ordförrådsmässigt med ryska mer uppblandad ukrainska än vad jag brukar höra från motsvarande människor i Tjernivtsi. Detta sätt att prata ukrainska kan vara kontroversiellt för dem som betonar vikten av en ”renare”, mer standardspråklig ukrainska. För den intresserade finns en länk till en av mina akademiska artiklar i ämnet här.

Fästningen, målet för vår resa, ligger vid stranden av floden Dnister. Utanför ingången med utsikt över floden reste de ukrainska myndigheterna 1992 ett monument över slaget vid Chotyn 1621, då en numerärt underlägsen kristen här bestående av ukrainska kosacker, polacker och litauer besegrade en turkisk-tatarisk armé. Viktor skriver, liksom även utställningen inne på fästningen, på ett förvisso ganska lågmält sätt in segern i en välbekant berättelse om den långa europeiska kampen mot turkiskt och islamskt inflytande. Chotyn blir i denna klassiska östeuropeiska berättelse en plats där tre östliga nationer räddade västra Europa från främmande ockupation.

Segermonumentet över den ukrainsk-polsk-litauiska segern över den osmanska armén fokuserar på kosackhetmanen Petro Sahajdatjnyj och ett kristet kors.

Segermonumentet över den ukrainsk-polsk-litauiska segern över den osmanska armén i slaget vid Chotyn 1621 fokuserar på kosackhetmanen Petro Sahajdatjnyj och ett kristet kors.

Under mellankrigstiden tillhörde fästningen Rumänien, men på den smala Dnisters motsatta strand började det sovjetiska Ukraina, och strax norr om fästningen låg gränsen mot det då polska östra Galizien. Det sades att Aleksandr Nevskijkyrkans klocka ljöd över tre riken.

På mellankrigstiden kunde man här från den rumänska sidan se över till Sovjetukraina och norrut mot Polen. I förgrunden syns förutom fästningenAleksandr Nevskijkyrkan och resterna av en moské som turkarna lät bygga.

På mellankrigstiden kunde man här från den rumänska sidan se över till Sovjetukraina och norrut mot Polen. I förgrunden syns förutom fästningen Aleksandr Nevskijkyrkan och resterna av en moské som turkarna lät bygga.

Fästningen i Chotyn.

Fästningen i Chotyn. På andra sidan floden Chmelnyts’kyjlänet i landskapet Podolien, redan centrala Ukraina.

Staden Chotyn använder på alla sätt fästningen för att locka till sig investeringar och turister. Vice borgmästaren berättar om de många och ofta framgångsrika ansökningar man lämnat in till olika europeiska strukturer (och ofta i samarbete med de rumänska och moldaviska grannarna) för att restaurera fästningen och utveckla olika typer av verksamhet kring den. Viktor och Oksana intygar hur mycket som gjorts de senaste 10-15 åren. Och de historiska utställningarna och tavelgalleriet visar kanske att man är på rätt väg.

På väg mot själva gångbron till fästningen tittar vi in i den lilla vackra Aleksandr Nevskijkyrkan som byggdes av ryssarna 1832.

Aleksandr Nevskijkyrkan byggdes under den ryska tiden 1832.

Aleksandr Nevskijkyrkan.

Mitt emot kyrkan ligger också ruinerna efter fästningens moské som byggdes under den turkiska tiden på 1700-talet. Så sent som i början av 1900-talet var byggnaden i betydligt bättre skick med en bevarad minaret. Moskén började användas som lagerlokal av den ryska militären på 1800-talet och ska slutgiltigt ha sprängts av den retirerande Röda armén 1941 för att den inte skulle användas som utkikspunkt. I samband med det större postsovjetiska intresset för andra kulturella influenser har man på senare år genomfört arkeologiska undersökningar av platsen.

Ruinerna av fästningens moské som byggdes under den turkiska tiden. Så sent som i början av 1900-talet var byggnaden i betydligt bättre skick, och den ska slutgiltigt ha förstörts under andra världskriget.

Ruinerna av moskén.

Apropå orientalisk kulturell påverkan hävdar den lokala traditionen att kaffe kom till Ukraina för första gången i slutet av 1400-talet när osmanska trupper efter ett misslyckat erövringsförsök lämnade kvar säckar med kaffebönor. Efter en serie akuta kulinariskt-kulturella missförstånd ska en bybo som tidigare befunnit sig i turkisk fångenskap förklarat för fästningsfolket att bönorna ska rostas, kokas och avnjutas som dryck. Annars hör man ibland i västra Ukraina historien om hur ukrainaren Kultjyts’kyj från L’viv ska ha öppnat Wiens första kafé 1683, i samband med det berömda slaget. Den kaffekultur som kom med habsburgarna till västra Ukraina ska alltså på något sätt ha ukrainskt ursprung. Nåja.

Bron över ravinen in till fästningen.

Bron in till fästningen.

Från bron in till fästningen visar Viktor på platsen där lokala män, kvinnor och barn som tagits till fånga av osmanerna förvarades i väntan på att säljas som slavar, och om de många ukrainska, moldaviska och polska kvinnor som hamnat i fångenskap på andra sidan Svarta Havet. Det förtjänar kanske att påpekas att detta inte är moderna islamofobiska fantasier: åtskilliga gamla ukrainska dumy, episka folkballader från stäppområdet, handlar om lokala kvinnor och män som hamnar i turkisk fångenskap.

Tidigare förvaringsplats för slavar.

Tidigare förvaringsplats för slavar.

Det första som slår en besökare är hur filmisk både fästningen och landskapet runt om är. Och mycket riktigt har många filmer spelats in här, inte minst sovjetiska filmer på historiska teman. Sovjetiska filmatiseringar av De tre musketörerna, Ivanhoe och Robin Hood, samt sovjetukrainska epos som Zachar Berkut, men även postsovjetiska ryska Taras Bulba (efter Gogol) har spelats in här. Idag används också fästningen av lajvare för att iscensätta gamla fältslag. Under två år anordnade ukrainska, polska, ryska och litauiska medeltidslajvare det s.k. Nationernas slag (Bytva natsij) här. Se här för engelsk text och bilder. Medeltidsfestivaler arrangeras regelbundet på platsen.

Huvudbyggnaden i fästningen, som även rymmer de viktigaste historiska utställningarna. På den vänstra gaveln fanns under den turkiska tiden en minaret.

Huvudbyggnaden i fästningen, som även rymmer de viktigaste historiska utställningarna. På den vänstra gaveln fanns under den turkiska tiden en minaret.

Ett exempel på platsens symboliska vikt i tidigare konflikter mellan ideologiskt muslimska och kristna stater är korset på fästningstornet som står på en besegrad halvmåne.

DSCN3519

Ett liknande kors finns på Chotyns moderna stadsvapen:

Coat_of_arms_of_Khotyn

På hemvägen från fästningen stannade vi till i en de rumänska byarna i Bukovina och köpte körsbär. Efter en öl på en krog i Tjernivtsi skiljdes vi åt för denna gång. En annan gång tänker jag ströva omkring en del i själva stan som är intressant i sin egen rätt.

De nationella husen i Tjernivtsi

Utmärkande för stadsbilden i dagens Tjernivtsi är förekomsten av de så kallade nationella husen som uppfördes av kulturföreningar från de största etniska gemenskaper som bebodde staden under den österrikiska tiden fram till 1918. De fem klassiska nationella husen är det ukrainska, det tyska, det polska, det judiska och det rumänska och inrättades under en tjugoårsperiod mellan 1890 och 1910.

Husen vittnar både om de etniska gemenskapernas vilja och förmåga att insamla medel för inköp eller uppförande av lokaler som både var viktiga noder för föreningslivet och symboliska uttryck för de etniska gruppernas legitima närvaro i staden.

Det föreningsliv som samlades i de nationella husen upphörde i samband med andra världskriget, och under sovjettiden användes lokalerna för andra ändamål. Med Sovjetunionens upplösning och Ukrainas självständighet återfördes de nationella husen under 1990-talet helt eller delvis till, som det heter lokalt, nationella-kulturella sällskap som ser sig som arvtagare till de (i de judiska, tyska och polska fallen kraftigt decimerade) förkrigstida gemenskapernas organisationer. Det är dock frågan om förfoganderätt, inte äganderätt, vilket ger upphov till dispyter, inte minst då ofta bara delar av de tidigare nationella husen kan användas av dagens gemenskapsorganisationer.

De nationella husen

Ukrainska huset på Lomonosovgatan uppfördes 1897.

Ukrainska huset på Lomonosovgatan uppfördes 1897. Huset ligger centralt mitt emot den armenisk-katolska katedralen, men det påpekas ibland att Ukrainska huset ligger något mer avsides än de tyska och polska motsvarigheterna, som uppfördes på paradgatan Herrengasse, och de rumänska och judiska husen som var belägna vid stadens två viktigaste torg. Detta ska visa på den ukrainska gemenskapens jämförelsevis svagare ekonomiska, sociala och politiska ställning vid förra sekelskiftet. Huset var dock ett viktigt politiskt, organisatoriskt och folkbildningsmässigt centrum. Efter Sovjetunionens fall finns här nu organisationen Ukrainska nationella huset och andra politiska och kulturella ukrainska organisationer.
Det praktfulla Tyska huset öppnades högtidligt 1910 på paradgatan Herrengasse, idag Kobyljans'kagatan. Huset grundades av Kristna tyskars sällskap, som leddes av språkvetaren Gartner och senare av kände och idag på ukrainska återutgivne lokalhistorikern Kaindl. Idag finns här ett museum över tysk-österrikiske författaren Georg Drozdowski och restaurangen Karintia.

Det praktfulla Tyska huset öppnades högtidligt 1910 på paradgatan Herrengasse, idag Kobyljans’kagatan. Huset grundades av Kristna tyskars sällskap, som leddes av framträdande forskare som språkvetaren Gartner och senare av idag på ukrainska återutgivne lokalhistorikern Kaindl. Precis som idag fanns här en restaurang på första våningen (idag heter den Karintia, eftersom Tjernivtsis vänort Klagenfurt är huvudort i Kärnten). Även andra gemenskaper kunde hyra sig i det Tyska huset under den österrikiska tiden – bl.a. ska judiska religiösa högtider ha firats här. Idag finns här ett museum över den tysk-österrikiske författaren Georg Drozdowski, som var från staden, och här finns också det tysk-österrikiska kultursällskapet Wiedergeburt. I Drozdowskisalen på översta våningen ordnas ofta utställningar och presentationer av böcker om tyskspråkiga, ofta judiska, författare från det gamla Czernowitz.

Polska huset invigdes 1905 på Herrengasse, dagens Kobyljans'kagatan, Idag finns här Polska kultursällskapet Adam Mickiewicz.

Polska huset invigdes 1902 på Herrengasse, dagens Kobyljans’kagatan, efter att den snabbt växande polska gemenskapen inte hade nog med plats för läsesalar och samlingslokaler ute i de förorter där de flesta polacker bodde. Här fanns även ett polskt studentsällskap och en idrottsförening. Under sovjettiden fanns här först en  bio och sedan en musikskola. Musikskolan  delar idag huset med Polska kultursällskapet Adam Mickiewicz som sedan 1996 är verksam på första våningen. En byst till Mickiewicz har stått på ingången till andra våningen sedan 1898.

Det vackra Judiska huset inviges 1908 vid nuvarande Teatertorget. Judiska muséet finns idag här liksom några organisationer för den judiska gemenskapen.

Det vackra Judiska huset invigdes 1908 vid det som vid olika tidpunkter hetat Fischplatz, Elisabethplatz och Schillerplatz, och idag kallas Teatertorget, granne med stadsteatern som från 1905. Huset fungerade under förintelsen som rumänsk militärtribunal. Sovjetmakten omvandlade huset till textilarbetarnas kulturpalats och filade bort Davidsstjärnan från den ornamenterade trappan. Huset har kvar sin funktion som kulturhus för barnkörer och dansklubbar, men efter Sovjetunionens upplösning fick judiska föreningar tillbaks delar av huset. På första våningen finns idag Judiska muséet liksom några organisationer för den judiska gemenskapen.

Rumänska huset invigdes 1892 i tidigare Hotel Weiss lokaler vid Ringplatz, nuvarande Centraltorget.

Rumänska huset invigdes 1892 i tidigare Hotel Weiss lokaler vid Ringplatz, nuvarande Centraltorget. Idag finns det rumänska Eminescusällskapet i vänstra halvan av första våningen i huset, men de rumänska organisationerna vill gärna ha tillträde till hela huset, vilket försvåras av att Appellationsdomstolen sitter i den högra halvan.

Förutom de fem klassiska nationella husen fanns också Lipovanska huset och olika hus förknippade med ryska kulturella sällskap (de senare bestod främst av en lokal strömning som argumenterade för att de lokala rutenerna som den ukrainska befolkningen då kallades var en del av det större ryska folket). Lipovanerna är det lokala namnet på etniskt ryska gammaltroende som flydde undan religiös förföljelse i Ryssland och bosatte sig i Bukovina under andra hälften av 1700-talet, främst i byn Bila Krynytsia där ett munkkloster upprättades och en katedral byggdes i början av 1900-talet finansierad av gammaltroende köpmän i Moskva. Bara ett fåtal lipovaner bodde i Czernowitz, men här fanns en byggnad som kallades Lipovanska huset. Bila Krynytsia ligger idag invid gränsen till Rumänien och här lever fortfarande en minskande gammaltroende församling.

Lipovanska huet är beläget på dagens Holovna.

Lipovanska huset var beläget på Rathausstrasse, dagens Holovna, Huvudgatan. Huset tillhörde det lipovanska munkklostret i Bila Krynytsia från 1898. I österrikiska folkräkningen 1910 uppgav sig 84 stadsbor i Czernowitz vara gammaltroende rysk-ortodoxa. De ska främst ha ägnat sig åt trädgårdsskötsel och handel. Gemenskapen förfogade över ett bönehus i staden, och efter Sovjetunionens upplösning finns nu åter en liten församling runt en kyrka på Kosjevyjgatan.

Armenierna i Bukovina tenderade att identifiera sig med rumäner i de södra delar som idag ingår i Rumänien, främst i staden Suceava, medan gruppen i norra Bukovina med Czernowitz stod nära den polska gemenskapen. De flesta lokala armenier talade polska, hade polska eller förpolskade efternamn och tillhörde den armenisk-katolska (uniatiska) kyrkan, liksom i grannregionen Galizien. I södra delen av Bukovina var armenierna vanligen gregorianer. Många armenier bodde i ett kompakt område vid dagens armeniska, rutenska och ukrainska gator, även om detta kvarter förvisso var heterogent.

Något armeniskt nationellt hus fanns aldrig i Czernowitz trots att den armeniska gemenskapen var välbärgad, hade flera framträdande politiker och ämbetsmän och många hus i staden ägdes av armeniska privatpersoner. Armenierna samlades i stället kring Peter och Pauluskatedralen, byggd 1869-1875 på Armeniska gatan. Före den armenisk-katolska kyrkan byggdes bad katolska armenier i den katolska katedralen på Enzenbergsstrasse, dagens Holovna, dit främst tyska och polska katoliker gick. Armenierna hade där ett eget altare och en armenisk-katolsk församling inrättades formellt 1836.

Armenisk-katolska Peter och Pauluskatedralen, uppförd 1869-1875 på Armeniska gatan.

Armenisk-katolska Peter och Pauluskatedralen, uppförd 1869-1875 på Armeniska gatan. Arkitekt var tjecken Joseh Hlavka, som också ritade metropolitresidenset, nuvarande universitetet, som idag fått status som världskulturarv av UNESCO. Under sovjettiden var katedralen lagerlokal. Efter Ukrainas självständighet 1991 har byggnaden dubbla funktioner: dels som  Orgelmusikens hus, men 2001 återinvigdes den som en gudtjänstlokal för den lilla kvarvarande armenisk-katolska gemenskapen.  Den armeniska föreningen vill idag dock ha tillbaks katedralen, på samma sätt som statsmakten lämnat tillbaks religiösa byggnader till andra gemenskaper.