Michel Houllebecqs Underkastelse

En av förra årets för mig mest efterlängtade nya böcker var den franske författaren Michel Houllebecqs roman Underkastelse. Boken väckte stor uppmärksamhet genom sitt scenario för en nära framtid där en fransk koalitionsregering ledd av Muslimska Brödraskapet i samförstånd med vänstern och den borgerliga högern islamiserar Frankrike samtidigt som männen, eller åtminstone de bättre bemedlade av dem, kollektivt tar revansch och flyttar fram sina positioner. Dessutom utkom Underkastelse samma dag som terrorangreppet mot den satiriska tidskriften Charlie Hebdo ägde rum i januari 2015 – Houellebecq fanns också avbildad på omslaget till det då aktuella numret. Att jag under året otåligt väntat på översättningen beror, förutom tematiken, framförallt på att Houllebecq länge varit en av mina favoritförfattare, genom sin svarta humor, sin skärskådande blick för samtiden och förmågan att ur denna fånga upp framtidsscenarier som han driver till sin spets.

En omedelbar igenkänningsfaktor i boken är huvudpersonen Francois, som är samme slags lite loje, distanserade, passivt analyserande, politiskt och ideologiskt alienerade och samtidigt meningssökande och förstrött sexkonsumerande manlige intellektuelle antihjälte som ofta i Houllebecqs romaner. I Underkastelse är han litteraturprofessor på Sorbonne, mellan 40 och 50, barn- och hustrulös, expert på fransk 1800-talslitteratur, livstrött och på det stora hela uppgiven. Som ofta hos författarens romanfigurer är det mest ett alltmer sällan uppblossande sexliv med betydligt yngre kvinnor som tillfälligt tänder livsgnistan, men sexmissbruket är även det i bästa fall halvengagerat – frånvaro av sex innebär främst att det finns en anledning mindre att inte lägga sig att dö. För de genomlysningsprojekt av samtiden som Houllebecqs romaner är blir en sådan huvudperson ett närmast idealiskt redskap – han genomskådar samtidens försåtligt idealistiska språkliga bländverk och dimridåer samtidigt som han förkroppsligar den upplevda tomheten i dess centrala individualistiska frigörelseideal, som i Houllebecq romanvärld mest skapar ensamhet och leda. Francois försöker verkligen förstå världen och sin tid, men är i grunden alltför ointresserad av att engagera sig för något utanför sig själv och fördriver i stället tiden med slentrianmässig undervisning, enstaka tidskriftsartiklar och inåtvänd sexkonsumtion. Denne slags hjälte lämpar sig förvisso också alldeles utmärkt som katalysator för Houllebecqs humoristiska sinnelag – böckerna framkallar ständiga småleenden, och Underkastelse är inget undantag.

I Underkastelse dras de yttersta konsekvenserna av flera linjer i samtidens europeiska politik, idédebatt och demografi ut, som Houllebecq ser dem. Den ordning som bärs upp av regeringar från en växlande men snarlik mittenvänster och mittenhöger uppfattas som allt mindre legitim, relevant och förankrad i bredare medborgarskaror, och etniska och religiösa motsättningar tilltar parallellt med att den medelklass som fortfarande känner sig säker framhärdar i sina löpande livsprojekt som om ingenting förändrats. De politiska och mediala eliterna väljer i boken t.ex. att inte på allvar hantera de tilltagande kravallerna på gatorna eftersom detta skulle kunna tänkas gynna Nationella Fronten som efter 2017 blivit Frankrikes ohotat största parti. I första omgången av presidentvalet 2022 vinner Marine Le Pen, men hon ställs i andra valomgången mot det snabbt uppseglande Muslimska Brödraskapets kandidat Mohammed Ben Abbe som med stark mobilisering både i förorter och utanför förväntade väljargrupper knappt besegrar socialisternas Manuel Valls. Ställt inför en möjlig valseger för Nationella Fronten väljer då det franska politiska etablissemanget, både dess vänster och höger, att ingå allians med Muslimska Brödraskapet om en koalitionsregering ”till försvar för republiken”. I en mycket spänd situation där både identitärer och jihadister från respektive sida med våld försöker hindra den politiska processen gör de gamla politiska eliterna upp om Frankrike framtida omdaning med Muslimska Brödraskapet. I Houllebecqs scenario väljer alltså de gamla eliterna att inför hotet från Nationella Fronten bejaka islamisering, för det är inte tal om något annat i författarens framtidsvision, framför, om man så vill, nativisering i Nationella Frontens regi. Islamiseringen av ett stort europeiskt land, mardrömsvisionen i kontrajihadistiska dystopier och Eurabiatänkande, sker alltså inte genom att Muslimska Brödraskapet vinner majoritet utan genom att det inhemska etablissemanget ser en åtminstone till en början lättare islamisering som ett mindre ont än att ett inhemskt antietablissemangsparti kommer till makten. Särskilt tydligt blir det när vänstern och progressiva intellektuella med relativ lätthet, trots den laicistiska franska traditionen, offrar upprätthållandet av en sekulär statsmakt till förmån för antirasism. Vad gäller den borgerliga högern har den i Houellebecqs värld redan övergivit de värderingar som upprätthålls av deras ännu nationalstatsorienterade väljare, och har sedan länge sin lojalitet i ett federalistiskt EU-projekt. Vad som kulminerar i Houllebecqs vision är alltså det som ofta kallats en eliternas flykt. Brödraskapet vinner andra valomgången, utan att det närmare skildras hur, och en koalitionsregering bildas med Ben Abbe som president och en menlös gaullist som premiärminister.

Det bör sägas att islamiseringen i romanen knappast är totalt genomgripande. Rätt mycket förblir som vanligt i den parisiska vardagen, särskilt mat- och dryckesvanor, men kvinnorna börjar genast klä sig kyskare, även om kristna kvinnor inte tar på sig huvudduk, och det offentliga rummet blir mycket mer maskulint. Detta beror i hög utsträckning på den största förändringen, som sker inom utbildnings- och familjepolitiken. Den offentliga finansieringen av sekulära skolor minskas kraftigt så att de flesta föräldrar börjar sätta sina barn i könssegregerade muslimska skolor eller i katolska privatskolor i stället för i statsfinansierade fattigskolor. Bara en liten minoritet flickor förväntas bedriva högre studier och kvinnliga lärare sägs upp. Arbetslösheten i samhället minskas drastiskt eftersom de flesta kvinnor blir hemmafruar, vilket underlättas av kraftigt ökade vårdnadsbidrag. De statliga universiteten islamiseras. Mest symboliskt blir Sorbonne där huvudpersonen arbetar islamiskt och dessutom mycket ekonomiskt välmående genom saudisk sponsring. Månggifte tillåts och börjar snabbt praktiseras, inte minst av ivriga manliga franska konvertiter. Den franska vänstern med sina starka sekulära traditioner är helt kraftlös i sina protester eftersom den domineras så fullständigt av antirasismen att den inte kan hitta något läge varifrån de kan kritisera islamisternas radikala högervridning av samhället. Den intensiva men relativt idéfattiga debatten mellan snarlika alternativ i det tidigare samhället ersätts av en mycket mer lågintensiv debatt.

Olika personer får i boken framföra sin förklaring till varför islam så lätt kunde vinna mark. Främst hävdar de att dess budskap i grunden är så enkelt – de satsar benhårt på demografi och barnafödande – Houllebecq försöker uppenbarligen säga att muslimer som grupp till skillnad från de infödda fransmännen bevarat förmågan att tänka kollektivt. Dessutom betonas utbildning (kampen om det uppväxande släkters själar). Däremot är Brödraskapet mycket mindre intresserade av tillväxtbaserad ekonomi. Sedan visar det sig att Brödraskapet återupplivar den konservativa distributismen som betonar familjeföretag och i princip vill se familjen, inte stora sociala offentligfinansierade skyddsnät, som den viktigaste solidariska enheten. En boom för småföretag följer vilket gör det nya styret mer populärt. Även om boken inte går så långt fram i tiden tycks det som om Brödraskapet i Houllebecqs scenario lyckas tilltala stora delar av det franska samhället, även om man kan diskutera, med lättfunna parallella exempel på ideologistinna politiken-först-regimer, om det som framställs som islams styrka, det svaga intresset för ekonomi, verkligen är en fördel på längre sikt. Den nye islamiske presidenten ger också Frankrike en ny nationell idé i att återupprätta ett slags romarrike där EU:s säte flyttas till Rom och Aten och de arabiska Medelhavsländerna och Turkiet snabbt blir medlemmar. EU får därmed en franskdominerad Medelhavsfokus, vilket ju även tidigare franska regeringar jobbat för.

Men mest intressant är detta på individnivå, på huvudpersonens privata plan. Litteraturprofessorn sparkas först ut från det nya Sorbonne, inte av ideologiska skäl utan, typiskt nog för en Houllebecqkaraktär, helt enkelt för att han är bortrest när ombildningen sker. Han får dock en fantastisk pension. Francois har alltså först reagerat på omvälvningarna genom att fly oroligheterna i Paris och söka sin tillflykt till katolska vallfartsorter nära Poitiers (var annars?). Hans försök att komma till rätta med sig själv genom att söka mening i Mariakult och katolsk klostervistelse misslyckas dock, inte för att han direkt ogillar det utan för att han inte uppfattar att han finner de svar han söker. Dessutom irriterar han sig på rökförbudet i klostret.

Så när Francois får chansen att komma tillbaks till universitetet och de fördelar detta ger – om han konverterar till islam – accepterar han. Han konstaterar visserligen moloket att studentskorna är täckta och inte sexuellt tillgängliga på samma sätt som tidigare, men noterar samtidigt att de gifts bort med lektorerna och professorerna. Både begåvade och mindre begåvade kollegor tar sig både en och flera unga arabiska fruar. Framförallt imponeras han av den nye rektorn, en belgisk f.d. identitär och Guenonexpert som konverterade till islam redan 2013 efter att ha blivit förtvivlad över civilisationens förfall när jugendhotellet Metropol i Bryssel stängdes. Francois blir imponerad av rektorns fruar – en femtonåring för sex och en fyrtioåring för fantastisk matlagning. Han läser med intresse rektorns islamiska omvändelselitteratur. En central iakttagelse här är dock att även om Francois är uppriktigt intresserad av de mer intellektuella resonemangen i rektorns framställning är det i stället, förutom den mycket höga lönen på lärosätet, chansen att få tillgång till lojala och tillgivna hustrur som får honom att ta steget och konvertera.

Inte ens en trots allt sökande litteraturprofessor på Sorbonne faller alltså när allt kommer omkring för de teologiska eller intellektuella insikterna i den nya religionen utan för möjligheten till sex och god mat som en konversion ger i bokens nya Frankrike. Där uppdaterad katolicism ger det moderna, barnlösa individuella subjektet chansen att finna sig själv i en tillfällig retreat till klosterlivet lockar islam i boken med unga tjänstvilliga hustrur. Den egocentriske, postideologiske Francois söker därmed sin tillflykt till samma förströelser som tidigare i det sekulära, individualistiska och formellt jämställda Frankrike inte hjälpte honom övervinna sin upplevelse av tomhet och meningslöshet. Att han efter konversionen till islam tycks vara på väg att göra det leder kanske in oss på en möjlig tolkning av det enda ordet i bokens titel – i det nya mansdominerade, för att inte säga chauvinistiska och oförblommerat hierarkiska islamiserade Frankrike tillhör han ur rent konsumtionsperspektiv liksom många andra franska män vinnarna. Med en postkolonial läsning kanske man kan säga att övergången till islam i boken ger ekonomiskt, kulturellt och kognitivt bemedlade vita fransmän tillgång till unga undergivna rasifierade kvinnokroppar i en utsträckning som inte skådats sedan kolonialismen.

Man kunde invända att detta sker till ett högt pris – de inhemska franska männen blir själva underkastade den nya ordningen och därmed ytterst styrda av andra män i sitt eget land. Man kommer här att tänka på ukrainska Oksana Zabuzjkos 1990-talsroman Fältstudier i ukrainskt sex där författarinnan menar att de ukrainska kvinnorna under sovjettiden togs dubbelt – i överförd bemärkelse av det sovjetiska imperiet och i direkt mening av de ukrainska männen, som i sin tur dominerade kvinnorna samtidigt som de själva dominerades av makten i imperiets centrum. Skillnaderna är dock större än likheterna. Som Francois konstaterar räcker det med en mycket enkel konversionsceremoni för att få tillgång till de nya möjligheterna. I övrigt kan han fortsätta dricka vin och diskutera fransk 1800-talslitteratur med vänner och bekanta precis som förut. De kuvade ukrainska männen fick i stället se sitt språk hotat och sitt land omdanas av den imperiala ångvälten under materiellt jämförelsevis påvra omständigheter och utan hedonistisk kompensation.

Francois och hans gelikar har knappast någon anledning att sakna det egalitära franska nationella projektet.