Forskningsartikel om minneskulturer i Lviv och Tjernivtsi

Har tillsammans med Eleonora Narvselius (som även skrivit för Österifrån) publicerat en artikel om minneskulturer i västra Ukraina, i Lviv och Tjernivtsi. Artikeln ingår i det första numret av den nystartade tidskriften EWJUS (East/West: Journal of Ukrainian Studies) vid University of Alberta.

Detta nummer av tidskriften kan läsas gratis i fulltext efter registrering på tidskriften:

http://ewjus.com/ojs/index.php?journal=ewjus&page=article&op=view&path[0]=Narvserlius-Bernsand

Artikel om Ukraina och Bukovina i Neo

Har med en kort artikel om Ukraina och Bukovina i senaste Neo, 4/2014. Diskuterar utifrån den svenska Ukrainadebatten hur östra Europa gärna reduceras till projektionsytor för andras drömmar och farhågor, och berättar en historia som sällan hörs.

Uppdatering 2014-08-28: Artikeln kan nu läsas i fulltext:

http://magasinetneo.se/artiklar/ukraina-ar-mer-an-en-projektionsyta/

Oleh Ljubkivs’kyjs Czernowitz I

Detta är det första av två inlägg om hur konstnären och författaren Oleh Ljubkivs’kyj i staden Tjernivtsi i ukrainska Bukovina i sin konst och i sina böcker låter det materiella kulturarvet från tiden då hans stad kallades Czernowitz interagera med dagens stad och dess invånare och med rollfigurerna i hans böcker. I detta inlägg tar vi en titt på konstnärens ateljé, dess omgivning och ger exempel på hans konst. I nästa inlägg ska vi i stället se hur Ljubkivs’kyj arbetar litterärt med olika avlagringar av staden som material, med utgångspunkt i hans Berättelser med enkel penna (Opovidannja prostym olivtsem, 2013).

***

Mitt liv är säkert till 90% genetiskt sammanlänkat med Tjernivtsi. Jag föddes och växte upp i Tjernivtsi, och sedan barndomen har stadens hemligheter förtrollat mig och fångat min fantasi. Detta hemlighetsfulla sov länge i det undermedvetna, men med tiden vaknade det och mitt konstnärliga sökande riktade in sig på denna konstnärliga bild. Jag försöker förmedla den hemlighet som gjort så stort intryck på mig ända sedan barndomen. Vid närmare betraktelse visar det sig alltid att bakom hemligheten finns andra hemligheter och ju mer jag följer denna väg ser jag hur hemligheterna bara blir fler och fler.” (Ljubkivs’kyj intervjuad i TV-programmet Palitra, Tjernivtsi 2009)

Oleh Ljubkivs’kyjs ateljé är belägen i en vindsvåning på gamla Dreifaltigkeitsgasse, som går från kullen där den lutheranska kyrkan tidigare låg ner mot järnvägsstationen och de fattigare judiska kvarteren i den lägre delen av staden. Här bodde en gång ett välbärgat borgerskap i våningar i nyuppförda jugendhus ritade av österrikiska arkitekter, men här fanns också kvar mindre och enklare hus där hantverkare och enklare handelsmän bodde. Gatan behöll sitt namn, om än i rumänsk översättning, under mellankrigstiden, men döptes av sovjetmakten om efter kosackledaren Bohdan Chmel’nyts’kyj, en centralfigur i den gemensamma ukrainsk-ryska berättelse sovjetmakten ville rama in det sovjetiska Ukraina med. När sovjetmakten på allvar etablerades i staden efter andra världskriget hade de flesta förkrigstida invånare försvunnit med krigets, förintelsens och befolkningsomflyttingarnas vindar. Staden fylldes i stället med flyktingar från andra hårt krigsdrabbade delar av Sovjetunionen, många av dem rysk- och ibland även jiddischtalande judar från östra Ukraina och Vitryssland. Med tiden flyttade också många människor in från den omkringliggande ukrainsk- och rumänskspråkiga landsbygden. De stora våningarna på Chmel’nyts’kyjgatan omvandlades ofta till kollektivlägenheter där hyresgästerna hade enskilda rum men delade köks- och tvättutrymmena. Få kommunalkor, som de kallas, återstår på gatan tjugo år efter Sovjetunionens upplösning, och med privatiseringen av lägenhetsbeståndet har också följt en viss gentrifiering, där, som Ljubkivs’kyj betonar, smak och återhållsamhet inte alltid följt med lägenhetsägarnas investeringsförmåga.

Huset med Ljubkivs'kyjs ateljé på Chmel'nyts'kyjgatan, gamla Dreifaltigkeitsgasse

Ljubkivs’kyjs ateljé ligger i en vindsvåning på högra sidan av detta hus på Chmel’nyts’kyjgatan, gamla Dreifaltigkeitsgasse. Foto NB

När man går längs gamla Dreifaltigkeitsgasse blir det särskilt uppenbart att det idag bland många tyskspråkiga intellektuella som ett svunnet Atlantis mytomspunna österrikiska Czernowitz var en till stora delar mycket ung stad, framvuxen genom starka migrationsvågor från andra delar av det habsburgska imperiet till det som ibland kallades Österns Wien. Många av de framträdande husen på gatan byggdes i början av 1900-talet. Ljubkivs’kyj arbetar t.ex. i ett stort österrikiskt flerfamiljshus byggt 1906. Det är format som fören på ett fartyg och skär genom Chmel’nyts’kyjgatan i riktning uppåt mot kullen. I korsningen mot Gorkijgatan (österrikiska Stefaniegasse och rumänska Eminescugatan) mitt emot ser man det så kallade Ugglehuset från 1907 vars fasad längst upp pryds av en jättelik uggleskulptur.

Ugglehuset på Chmel'nyts'kyjgatan, på hörnet till Gorkijgata (gamla Stefaniegasse och Eminescugatan). Huset byggdes 1907 och inhyste från början Bukovinas läkarförbund.

Ugglehuset på Chmel’nyts’kyjgatan, på hörnet till Gorkijgatan. Huset inhyste från början Bukovinas läkarförbund. Foto NB

Skönheten i Ljubkivs’kyjs hus är något bedagad, vilket gäller även för många andra byggnader på gatan, som befinner sig i olika – om något – renoveringsstadium. Högt upp på ena långsidan till höger om ingången till ateljén fanns tidigare en plakett med byggåret 1906. Efter att plaketten ramlade ner målade någon i stället dit årtalet för hand. Trappan, som med några poetiska tilläggskomponenter figurerar i Ljubkivs’kyjs novellsamling Berättelser med enkel penna, är fortfarande vacker om än oändligt sliten, och de stora trädörrarna har bevarats till lägenheterna. Uppe i ateljén visar Ljubkivs’kyj, när han bjuder på egenhändigt komponerat kaffe kokat på rött vin, en bit gammalt cigarrpapper från 1906 som han hittade i samband med att han lagade fönstret. Papperet måste ha fastnat under arbetet med väggen när byggarbetarna tog rökpaus.

Mittelfeirer Türkischer Rauchtabak. Tobakspapper från 1906, hittat vid reparation av fönster i konstnärens ateljé.

Mittelfeiner Türkischer Rauchtabak. Tobakspapper från 1906, hittat vid reparation av fönster i konstnärens ateljé. Foto NB

Ljubkivs’kyjs lilla ateljé är full med gamla föremål och små skyltar från den försovjetiska tiden. Jag råkar obetänksamt kalla dem för artefakter, vilket får konstnären att markera att han inte alls ser dem som artefakter utan som levande föremål som fortsätter påverka sin omgivning. Här finns nedfallna bitar av utsmyckningar på husfasader, några österrikiska gatskyltar, några skyltar med tysk- och rumänskspråkiga affärsnamn, gamla habsburgska hellermynt (som också spelar roll för intrigen i en av Ljubkivs’kyjs berättelser). På väggarna hänger konstnärens tavlor. På några små bokhyllor står böcker om stadens historia, i något fall illustrerade av Ljubkivs’kyj själv. På ett skrivbord ligger posters som berättar om Ljubkivs’kyjs pågående utställning om Tjernivtsi i L’viv (Staden som en gång kallades Czernowitz), och på den gamla kaminen hänger porträtt på konstnärens favoritgrupp Rolling Stones – vars engelskspråkiga låttitlar med versaler genomskär Ljubkivs’kyjs berättelser på samma sätt som gamla tyskspråkiga gatunamn från Czernowitz som Priestergasse eller just Dreifaltigkeitsgasse. För Ljubkivs’kyj, som föddes 1950 och växte upp i det sovjetiska Tjernivtsi, har alltså inte bara det försovjetiska materiella kulturarvet utan också 1900-talets engelskspråkiga rockmusik varit en viktig inspirationskälla i försöken att utforma och upprätthålla en autonom personlig konstnärlig sfär.

Del av kortsidan i Ljubkivs'kyjs ateljé.

Del av kortsidan i Ljubkivs’kyjs ateljé. Foto NB

Konstnären berättar att hans val att se det materiella kulturarvet som material för sitt arbete fungerar som ett moraliskt imperativ; han ser bevarandet av kulturarvet som själva meningen med sitt liv.

”Detta är ingen ”tematik”, det handlar om att den materiella kulturens liv fortsätter som en livsmiljö där en handling utspelar sig. Jag betonar alltså särskilt livskraften, att den materiella kulturen lever och inte kan dö. Jag plockade t.ex. upp en bit av listverket som fallit från trottoaren, och undrade för mig själv varför dessa byggnader inte faller, alls, utan liksom kastar av sig bitar av sin elegans, som fågeln sina fjädrar, och liksom fågeln så  de överlever de. Det visar på att detta kulturarv är mycket starkt, rent fundamentalt. Det är inte som när man bygger något av plast för fem år som sedan faller sönder, eller källaren faller in, ni förstår, som dessa nya lådor som monteras ihop och plockas isär. Detta var en rejäl och hållbar materiell kultur. Vare sig vi vill eller inte så interagerar vi med den, i vardagslivet, på gatan, vi kan inte undvika den.” (Ljubkivs’kyj, NB:s intervju 23 april 2013)

Därför är det materiella kulturarvet den ständiga huvudpersonen i Ljubkivs’kyjs konst och böcker. Ibland får det liv som magiska vyer och silhuetter från stadens historiska centrum eller i lekfulla och ömsinta bilder av föremål eller  arkitektoniska detaljer ur gatubilden.

Oleh Ljubkivs'kyj. Stadslandskap i skymningsljus (1998)

Oleh Ljubkivs’kyj. Stadslandskap i skymningsljus från utställningen Romantiska landskap och kompositioner (1998). Källa: http://dizzyweb.ehpes.com/english/gallery/liubkivsky/page22.htm

Oleh Ljubkivs'kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Oleh Ljubkivs’kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ofta skildrar Ljubkivs’kyj snarare mötet mellan det gamla Czernowitz och dagens Tjernivtsi. Det kan handla om hur upphittade mynt eller nerfallna husdetaljer kan påverka människors liv, eller om hur ett gammalt trapphus plötsligt tycks få liv i en lek mellan parallella, överlappande tidszoner och olika medvetandenivåer. Ljubkivs’kyj fångar dock också paradoxerna i mötet mellan (post)sovjetiskt och österrikiskt, hur sovjetmakten försökte uppfostra de nya stadsborna efter 1945 att t.ex. inte låta hunden göra sina behov på gräsmattan framför konserthuset (paradoxen ligger här för Ljubkivs’kyj i att detta inte var självklart utan måste påpekas), eller hur dagens postsovjetiska invånare osentimentalt  kommersialiserar den gamla kulturmiljön. Ljubkivs’kyj har smak för ironier och absurd humor, men bakom det sneda leendet anas melankoli och återhållen ilska.

Ljubkivs'kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ljubkivs’kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ljubkivs’kyj berättar med stolthet att hans arbete inte gått spårlöst förbi och att han 2010 belönades med Otto von Habsburgs (1912-2011) utmärkelse Signum Memoriae för sitt arbete med att bevara det europeiska kulturarvet. Konstnärens identifikation med en centraleuropeisk kulturkrets representerad av den gamla dubbelmonarkin framskymtar regelbundet. Han berättar hur hans konst möts med betydligt större intresse och förståelse både i hemstaden, i likaledes gamla habsburgska L’viv och i Österrike eller Tyskland, medan publiken i den ukrainska huvudstaden Kyiv var mer svårflirtad. Ljubkivs’kyj menar att Kyiv till skillnad från de tidigare delarna av det habsburgska imperiet faktiskt tillhör ett annat kulturellt fält än Tjernivtsi. Vid något tillfälle har han uttryckt det som att Tjernivtsi är en europeisk stad där Europa faktiskt slutar – alltså en bild av en europeisk utpost i öster byggd av Donaumonarkin, som grannen öster om limes snart svalde och sökte beröva  minne och egenart. Det är svårt att inte här associera till några andra av den nära samtidens identitetspolitiska intellektuella debatter och strömningar som burit drag av föreställd civilisationskamp (t.ex. den tyska och österrikiska Bukowina-Mythos om en förlorad tyskspråkig tolerant multikulturell oas, eller Milan Kunderas och det ännu realsocialistiska 1980-talets diskussioner om Centraleuropa som ett förlorat väst kidnappat av sovjetmakten).

Här värnar dock Ljubkivs’kyjs konst starkt sin integritet och fokuserar aldrig på det omedelbart politiska, och uttrycker inte, som andra aktörer i västra Ukraina kan göra, nostalgi över kejsar Franz Josef eller dubbelmonarkin som sådan. Tvärtom upprätthåller han en tydlig distinktion mellan å ena sidan konsten och å andra sidan politiken eller byråkratin som parallella världar. Det är i stället det ännu levande materiella kulturarvet från stadslivet i de gamla invånarnas Czernowitz som tar gestalt i hans konst, med husfasader, järnportar, gamla reklamskyltar och fragment av gatunamn och judiska gravstenar. I fokus står det vernakulära Czernowitz och dess livskamp och samtidiga lek och drift med invånarna i det sovjetiska och postsovjetiska Tjernivtsi.

Ljubkivs'kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ljubkivs’kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Uppdatering 9 maj: jag lyckades hitta den omnämnda filmen om Ljubkivs’kyj på YouTube, i två delar (på ukrainska):

Del I

Del II

De nationella husen i Tjernivtsi

Utmärkande för stadsbilden i dagens Tjernivtsi är förekomsten av de så kallade nationella husen som uppfördes av kulturföreningar från de största etniska gemenskaper som bebodde staden under den österrikiska tiden fram till 1918. De fem klassiska nationella husen är det ukrainska, det tyska, det polska, det judiska och det rumänska och inrättades under en tjugoårsperiod mellan 1890 och 1910.

Husen vittnar både om de etniska gemenskapernas vilja och förmåga att insamla medel för inköp eller uppförande av lokaler som både var viktiga noder för föreningslivet och symboliska uttryck för de etniska gruppernas legitima närvaro i staden.

Det föreningsliv som samlades i de nationella husen upphörde i samband med andra världskriget, och under sovjettiden användes lokalerna för andra ändamål. Med Sovjetunionens upplösning och Ukrainas självständighet återfördes de nationella husen under 1990-talet helt eller delvis till, som det heter lokalt, nationella-kulturella sällskap som ser sig som arvtagare till de (i de judiska, tyska och polska fallen kraftigt decimerade) förkrigstida gemenskapernas organisationer. Det är dock frågan om förfoganderätt, inte äganderätt, vilket ger upphov till dispyter, inte minst då ofta bara delar av de tidigare nationella husen kan användas av dagens gemenskapsorganisationer.

De nationella husen

Ukrainska huset på Lomonosovgatan uppfördes 1897.

Ukrainska huset på Lomonosovgatan uppfördes 1897. Huset ligger centralt mitt emot den armenisk-katolska katedralen, men det påpekas ibland att Ukrainska huset ligger något mer avsides än de tyska och polska motsvarigheterna, som uppfördes på paradgatan Herrengasse, och de rumänska och judiska husen som var belägna vid stadens två viktigaste torg. Detta ska visa på den ukrainska gemenskapens jämförelsevis svagare ekonomiska, sociala och politiska ställning vid förra sekelskiftet. Huset var dock ett viktigt politiskt, organisatoriskt och folkbildningsmässigt centrum. Efter Sovjetunionens fall finns här nu organisationen Ukrainska nationella huset och andra politiska och kulturella ukrainska organisationer.
Det praktfulla Tyska huset öppnades högtidligt 1910 på paradgatan Herrengasse, idag Kobyljans'kagatan. Huset grundades av Kristna tyskars sällskap, som leddes av språkvetaren Gartner och senare av kände och idag på ukrainska återutgivne lokalhistorikern Kaindl. Idag finns här ett museum över tysk-österrikiske författaren Georg Drozdowski och restaurangen Karintia.

Det praktfulla Tyska huset öppnades högtidligt 1910 på paradgatan Herrengasse, idag Kobyljans’kagatan. Huset grundades av Kristna tyskars sällskap, som leddes av framträdande forskare som språkvetaren Gartner och senare av idag på ukrainska återutgivne lokalhistorikern Kaindl. Precis som idag fanns här en restaurang på första våningen (idag heter den Karintia, eftersom Tjernivtsis vänort Klagenfurt är huvudort i Kärnten). Även andra gemenskaper kunde hyra sig i det Tyska huset under den österrikiska tiden – bl.a. ska judiska religiösa högtider ha firats här. Idag finns här ett museum över den tysk-österrikiske författaren Georg Drozdowski, som var från staden, och här finns också det tysk-österrikiska kultursällskapet Wiedergeburt. I Drozdowskisalen på översta våningen ordnas ofta utställningar och presentationer av böcker om tyskspråkiga, ofta judiska, författare från det gamla Czernowitz.

Polska huset invigdes 1905 på Herrengasse, dagens Kobyljans'kagatan, Idag finns här Polska kultursällskapet Adam Mickiewicz.

Polska huset invigdes 1902 på Herrengasse, dagens Kobyljans’kagatan, efter att den snabbt växande polska gemenskapen inte hade nog med plats för läsesalar och samlingslokaler ute i de förorter där de flesta polacker bodde. Här fanns även ett polskt studentsällskap och en idrottsförening. Under sovjettiden fanns här först en  bio och sedan en musikskola. Musikskolan  delar idag huset med Polska kultursällskapet Adam Mickiewicz som sedan 1996 är verksam på första våningen. En byst till Mickiewicz har stått på ingången till andra våningen sedan 1898.

Det vackra Judiska huset inviges 1908 vid nuvarande Teatertorget. Judiska muséet finns idag här liksom några organisationer för den judiska gemenskapen.

Det vackra Judiska huset invigdes 1908 vid det som vid olika tidpunkter hetat Fischplatz, Elisabethplatz och Schillerplatz, och idag kallas Teatertorget, granne med stadsteatern som från 1905. Huset fungerade under förintelsen som rumänsk militärtribunal. Sovjetmakten omvandlade huset till textilarbetarnas kulturpalats och filade bort Davidsstjärnan från den ornamenterade trappan. Huset har kvar sin funktion som kulturhus för barnkörer och dansklubbar, men efter Sovjetunionens upplösning fick judiska föreningar tillbaks delar av huset. På första våningen finns idag Judiska muséet liksom några organisationer för den judiska gemenskapen.

Rumänska huset invigdes 1892 i tidigare Hotel Weiss lokaler vid Ringplatz, nuvarande Centraltorget.

Rumänska huset invigdes 1892 i tidigare Hotel Weiss lokaler vid Ringplatz, nuvarande Centraltorget. Idag finns det rumänska Eminescusällskapet i vänstra halvan av första våningen i huset, men de rumänska organisationerna vill gärna ha tillträde till hela huset, vilket försvåras av att Appellationsdomstolen sitter i den högra halvan.

Förutom de fem klassiska nationella husen fanns också Lipovanska huset och olika hus förknippade med ryska kulturella sällskap (de senare bestod främst av en lokal strömning som argumenterade för att de lokala rutenerna som den ukrainska befolkningen då kallades var en del av det större ryska folket). Lipovanerna är det lokala namnet på etniskt ryska gammaltroende som flydde undan religiös förföljelse i Ryssland och bosatte sig i Bukovina under andra hälften av 1700-talet, främst i byn Bila Krynytsia där ett munkkloster upprättades och en katedral byggdes i början av 1900-talet finansierad av gammaltroende köpmän i Moskva. Bara ett fåtal lipovaner bodde i Czernowitz, men här fanns en byggnad som kallades Lipovanska huset. Bila Krynytsia ligger idag invid gränsen till Rumänien och här lever fortfarande en minskande gammaltroende församling.

Lipovanska huet är beläget på dagens Holovna.

Lipovanska huset var beläget på Rathausstrasse, dagens Holovna, Huvudgatan. Huset tillhörde det lipovanska munkklostret i Bila Krynytsia från 1898. I österrikiska folkräkningen 1910 uppgav sig 84 stadsbor i Czernowitz vara gammaltroende rysk-ortodoxa. De ska främst ha ägnat sig åt trädgårdsskötsel och handel. Gemenskapen förfogade över ett bönehus i staden, och efter Sovjetunionens upplösning finns nu åter en liten församling runt en kyrka på Kosjevyjgatan.

Armenierna i Bukovina tenderade att identifiera sig med rumäner i de södra delar som idag ingår i Rumänien, främst i staden Suceava, medan gruppen i norra Bukovina med Czernowitz stod nära den polska gemenskapen. De flesta lokala armenier talade polska, hade polska eller förpolskade efternamn och tillhörde den armenisk-katolska (uniatiska) kyrkan, liksom i grannregionen Galizien. I södra delen av Bukovina var armenierna vanligen gregorianer. Många armenier bodde i ett kompakt område vid dagens armeniska, rutenska och ukrainska gator, även om detta kvarter förvisso var heterogent.

Något armeniskt nationellt hus fanns aldrig i Czernowitz trots att den armeniska gemenskapen var välbärgad, hade flera framträdande politiker och ämbetsmän och många hus i staden ägdes av armeniska privatpersoner. Armenierna samlades i stället kring Peter och Pauluskatedralen, byggd 1869-1875 på Armeniska gatan. Före den armenisk-katolska kyrkan byggdes bad katolska armenier i den katolska katedralen på Enzenbergsstrasse, dagens Holovna, dit främst tyska och polska katoliker gick. Armenierna hade där ett eget altare och en armenisk-katolsk församling inrättades formellt 1836.

Armenisk-katolska Peter och Pauluskatedralen, uppförd 1869-1875 på Armeniska gatan.

Armenisk-katolska Peter och Pauluskatedralen, uppförd 1869-1875 på Armeniska gatan. Arkitekt var tjecken Joseh Hlavka, som också ritade metropolitresidenset, nuvarande universitetet, som idag fått status som världskulturarv av UNESCO. Under sovjettiden var katedralen lagerlokal. Efter Ukrainas självständighet 1991 har byggnaden dubbla funktioner: dels som  Orgelmusikens hus, men 2001 återinvigdes den som en gudtjänstlokal för den lilla kvarvarande armenisk-katolska gemenskapen.  Den armeniska föreningen vill idag dock ha tillbaks katedralen, på samma sätt som statsmakten lämnat tillbaks religiösa byggnader till andra gemenskaper.

Czernowitz i Tjernivtsi: väggreklam och målade butiksnamn

Tjernivtsi i ukrainska Bukovina är en av de europeiska städer som genomgått stora etnodemografiska förändringar under 1900-talet till följd av folkmord, deportationer och befolkningsutbyten såväl som mer traditionell migration. I Czernowitz som staden hette på den österrikiska tiden (1775-1918) och under mellankrigstiden då staden tillhörde Rumänien och bar namnet Cernauti var de största etniska grupperna ukrainare, rumäner, judar, tyskar, armenier och polacker. Polackerna började flytta ut redan under den rumänska tiden, men många av dem gav, liksom de oftast polsktalande armenierna, sig av i samband med andra världskrigets utbrott. De lokala tyskarna evakuerades till Tyskland efter överenskommelse mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen 1940. En stor del av stadens judiska befolkning mördades under förintelsen, och de flesta judiska överlevande valde att ta sig vidare till Israel och USA efter kriget. I de lokala tysk- och jiddischtalande judarnas ställe kom bl.a. ofta rysktalande judar från Bessarabien och Podolien, vilket gjorde att staden hade en stor, om än till stor del nyinflyttad judisk befolkning fram till första utvandringsvågen på 1970-talet. Många rumäner och delar av den ursprungliga ukrainska stadsbefolkningen flydde eller deporterades österut av sovjetmakten. Många andra ukrainare, och för den delen rumäner, har därefter flyttat in från den omgivande landsbygden.

Få stadsbor har dock far- och morföräldrar som bodde i staden före andra världskriget, vilket gör att det finns stora luckor i det lokala historiska minnet och en viss ambivalens i hur man förhåller sig till stadens materiella kulturarv. Kontinuiteten har på många sätt representerats av det byggda kulturarvet, stadens välkända och varierade arkitektoniska rikedom, främst från den österrikiska men även från den rumänska tiden. Den tyskspråkiga litteraturen som många i västra Europa förknippar med Czernowitz genom namn som Paul Celan och Roza Ausländer har först under den ukrainska postsovjetiska tiden kommit intresserade invånare till del.

Här och var i staden kan man även stöta på mer vernakulära minnesbilder av stadens förflutna genom resterna av väggreklam och målade butiksnamn som ännu syns på några husfasader. Där kan man på de understundom ganska slitna husväggarna se hur affärsinnehavarna, oftast med judiska namn, målade sitt butiksnamn eller gjorde reklam för sin varor på tyska eller rumänska. I med samband med förberedelserna inför 600-årsjubiléet av, som det heter här, det första skriftliga omnämnandet av Tjernivtsi, 2008, sökte stadens myndighet för bevarandet av kulturarvet frigöra och lyfta fram de fåtaliga vägginskriptionerna från affärslivet i Czernowitz och Cernauti. Den otympliga beteckningen på jubileet beror på att det inte var mycket till stad som omnämndes i dokumentationen hos den moldaviska fursten Alexander den Gode – det var på sin höjd tal om en liten handelsplats och senare en tullstation. När staden blev österrikisk 1775 bodde bara några hundra familjer i staden, kanske en knapp tredjedel ortodoxa judar, resten ortodoxt kristna förfäder till dagens ukrainare och rumäner. Bebyggelsen blev till stad först under den österrikiska tiden och Tjernivtsi får därför betrakta som en ung stad, 600-årsjubileet till trots. Staden gör alltså ansträngningar, till en ganska blygsam kostnad kan man förmoda, för att lyfta fram dessa vernakulära minnesbilder och knyta an till det förflutna. Samma sak man kan för övrigt se också i centrala Lviv (Lemberg, Lwów o.s.v.), en annan västukrainsk stad med en ur denna synpunkt liknande historia.

Två av dessa fåtaliga minnesskärvor är bevarade på Henri Barbussegatan, gamla Synagogengasse, som var livsnerven i den gamla moldaviska staden där dagens Tjernivtsi tog sin början. Detta är den nedre delen av staden där en stor del av befolkningen fram till andra världskriget utgjordes av ortodox jiddischtalande arbetarklass, även om här även bodde ukrainska och rumänska familjer. Längs Synagogengasse låg förutom bostadshus och affärer de ortodoxa judarnas stora synagoga, ett judiskt sjukhus och flera föreningslokaler. Roza Ausländer föddes för övrigt i ett hus på granngatan Sahajdatjnyj, tidigare Springbrunnengasse. Henri Barbussegatan är ett av många kvarblivna gatunamn från den sovjetiska tiden. I den nedre delen av staden låg ghettot dit den judiska medelklassen från stadens övre delar skickades i väntan på deportation och ofta en säker död till lägren i Transnistrien efter den tyska och rumänska inmarschen 1941.Pictor de Firme Isak Eisikowicz. Fondat 1910, Henri Barbussegatan, Tjernivtsi. Gatan hette Synagogengasse under Österrike, Wilsongatan under den rumänska mellankrigstiden.

Pictor de Firme Isak Eisikowicz. Fondat 1910, Henri Barbussegatan, Tjernivtsi. Gatan hette Synagogengasse under Österrike, Wilsongatan under den rumänska mellankrigstiden.
Butiksnamn Wolf Mandel, Henri Barbussegatan, Tjernivtsi. Husets ägare ska ha levt kvar på översta våningen till 1947. Samma familjer som flyttade in efter 1945 bor fortfarande kvar i huset.

Butiksnamn Wolf Mandel, Henri Barbussegatan, Tjernivtsi. Husets ägare ska ha levt kvar på översta våningen till 1947. Samma familjer som flyttade in efter 1945 bor fortfarande kvar i huset.

I den praktfulla övre delen av staden finns också några exempel på bevarad väggreklam:

Bevarat butiksnamn  Leon Schrenzel, 28 junigatan, Tjernivtsi. Gatan hette Franzensgasse på den österrikiska tiden och 11 novembergatan under den rumänska, efter datumet för Bukovinas anslutning till Rumänien 11 november 1918. Dagens namn är sovjetiskt och hedrar minnet av områdets införlivande med Sovjetukraina 1940.

Bevarat butiksnamn Leon Schrenzel, 28 junigatan, Tjernivtsi. Gatan hette Franzensgasse på den österrikiska tiden och 11 novembergatan under den rumänska, efter datumet för Bukovinas anslutning till Rumänien 11 november 1918. Dagens namn är sovjetiskt och hedrar minnet av områdets införlivande med Sovjetukraina 1940.

Väggreklam Milchmeierei. Milch-Kaffe-Tee. Täglich Frisch Gebak, Lysenkogatan, Tjernivtsi. Gatan, som löper förbi Tetatertorgets nordsida, kallades Rotkirchgasse under Habsburg och Ion Gramada efter en rumänsk politiker under mellankrigstiden. Dagens namn har gatan efter den främste ukrainske tonsättaren Mykola Lysenko.

Väggreklam Milchmeierei. Milch-Kaffe-Tee. Täglich frisches Gebak, Lysenkogatan, Tjernivtsi. Gatan, som löper förbi Teatertorgets nordsida, kallades Rotkirchgasse under Habsburg och Ion Gramada efter en rumänsk politiker under mellankrigstiden. Dagens namn har gatan efter den främste ukrainske tonsättaren Mykola Lysenko.

Rumänskspråkigt material: på Gorkijgatan vid Filharmonitorget:

Gammal väggreklam på Gorkijgatan. Gatan hette Stefaniegasse under Österrike och Eminescugatan, efter den rumänske nationalskalden som föddes och växte upp i staden, under mellankrigstiden.

Gammal väggreklam på Gorkijgatan. Gatan hette Stefaniegasse under Österrike och Eminescugatan, efter den rumänske nationalskalden som växte upp i staden, under mellankrigstiden.

Gammal väggreklam på Gorkijgatan.

Gammal väggreklam på Gorkijgatan.

Gammal väggreklam, Gorkijgatan.

Gammal väggreklam, Gorkijgatan.

Rester av rumänskspråkigt målat butiksnamn, Zan'kovets'kagatan, Tjernivtsi. Gatan består av tidigare Hormuzachigasse, uppkallad efter en lokal rumänsk adelsfamilj, och Karolinengasse. Maria Zan'kovets'ka var en berömd ukrainsk operasångerska.

Rester av rumänskspråkigt målat butiksnamn, Zan’kovets’kagatan, Tjernivtsi. Gatan består av tidigare Hormuzachigasse, uppkallad efter en lokal rumänsk adelsfamilj, och Karolinengasse. Maria Zan’kovets’ka var en berömd ukrainsk operasångerska.

Bierhalle zum Stefanskeller. Tyskspråkig reklam alldeles i början på paradgatan som idag bär namnet Olha Kobylianska (på den österrikiska tiden Herrengasse, på den rumänska Jancu Flondor). Olha Kobyljanska var en av Ukrainas mest framträdande författare, uppväxt i Czernowitz, skrev på polska och tyska innan hon började skriva på ukrainska.

Bierhalle zum Stefanskeller. Tyskspråkig reklam alldeles i början på paradgatan som idag bär namnet Olha Kobylianska (på den österrikiska tiden Herrengasse, på den rumänska Jancu Flondor). Olha Kobyljanska var en av Ukrainas mest framträdande författare, uppväxt i Czernowitz, skrev på polska och tyska innan hon började skriva på ukrainska.

Alla foton tagna av Niklas Bernsand, Tjernivtsi, april 2013