Comparing the incomparable: multicultural Swedishness versus national statehood of the Baltic States I

2014 har för min del främst ägnats åt Ukrainarelaterade saker, både medialt och populärvetenskapligt kring den nu pågående konflikten i landet, och forskningsmässigt om minnet av förkrigstida kulturell mångfald i en stad i västra Ukraina. Det har inte funnits mycket tid att fundera över ett annat av bloggens huvudfokus, nämligen tankar om den svenska utvecklingen och de ideologiska och identitetsmässiga landskap som avtecknar sig här.

Jag publicerar därför nu på bloggen i två avsnitt ett kapitel ur den litauiske filosofen och författaren Tomas Kavaliauskas bok Conversations about European Transcultural Memory (Vilnius 2014). I boken samtalar Kavaliauskas med forskare och intellektuella från olika europeiska länder om minnespolitik, identiteter, och politiska och socio-kulturella transformationer.

I nedan publicerade kapitel diskuterar han Sverige och Baltikum, men nog i första hand Sverige, med mig och statsvetaren Andreas Johansson Heinö. Kavaliauskas ställde fem frågor och här följer samtalet kring de två första. Den avslutande delen publicerar jag om någon vecka. Frågorna och titeln på samtalet har formulerats av Tomas Kavaliauskas.

Samtalet ägde rum under våren 2013.

Boken.

Conversations about Transcultural European Memory

Hela boken kan laddas ner här.

***

Comparing the incomparable: multicultural Swedishness versus national statehood of the Baltic States. Tomas Kavaliauskas conducts an academic conversation with Andreas Johansson Heinö and Niklas Bernsand

Tomas Kavaliauskas

Let me start this intriguing conversation with a reference to Andreas’ article “Democracy between collectivism and individualism: De-nationalization and individualization in Swedish national identity.” There we learn that the discourse of Swedish cultural and political elite has been anti-nationalist and pro-multiculturalist. The article emphasizes that Swedish national identity has been deconstructed and the words like “patriotism” or “fatherland” have acquired a negative meaning. Thus, if “patriotism” and “fatherland” have a negative connotation, how do we then explain Swedish love for the royal family and monarchy, which represents Swedish honour?

Andreas Johansson Heinö

First, one has to understand that there are at least two competing, or rather, unrelated but co-existing, discourses in Sweden when it comes to the question of the monarchy. There is an elite discourse, which I mention in the article you refer to, which strongly rejects the monarchy and despises the whole idea of royalism. The monarchy is repeatedly described in terms such as ”reactionary”, ”old-fashioned”, ”un-modern” and not seldom understood to be shameful for a country that in so many other aspects are considered to be very modern and progressive. It is for Swedish intellectuals an annoying distortion to the otherwise beautiful self-image of Swedes.

But at the same time there also exists a completely opposite attitude. Although the rates are decreasing, the royal family is still very popular among Swedes and a stable majority of them wants to maintain the monarchy. That is of course the only reason why almost no politicians seriously advocate to get rid of the monarchy.

In fact, pictures of the royal family are one of very few nationalist symbols that are available for use in Sweden. These pictures are common on birthday greeting cards, many people in middle-class neighbourhoods hoist their flags on the birthdays of the members of the royal family and they are always on the front pages of the best-selling weekly magazines.
What is interesting from a multicultural perspective is that the official Swedish discourse is out of touch with large parts of the new Sweden. The national holiday, introduced as lately as the 1980s and not becoming a work-free holiday until the 2000s are in fact celebrated more among non-native Swedes. So when intellectuals in Sweden ridicule the royal family, they are playing a risky game of offending immigrants who appreciate one of the few available symbols for national integration. In fact, immigrants trying to integrate into Sweden face a real choice, not between the ethnic and the civic, but between the elitist and the popular.

Niklas Bernsand

As you mention in your question, our fellow conversationalist’s article focuses on elite discourses of national identity, which might or might not coincide with popular views. The monarchy in Sweden as an institution has a very stable level of support, while personal trust in the king and other members of the royal family shows more variation over time. Although support for abolishing the monarchy has increased somewhat since the mid-1970s, in the most reliable survey only about 20% of the population were in 2011 in favour of such a reform, and the monarchy was supported by a majority of respondents from all sociological categories. Interestingly, surveys also show that support for and trust in the monarchy is significantly lower among elite groups such as parliamentarians and journalists than in the population at large. So there seem to be a disagreement between elite and popular views on this matter, although many critics of the monarchy argue in terms of principle and do not see this as an issue of immediate political importance. Since the monarchy is a genuinely popular institution with functions restricted to the symbolic and ceremonial sphere the passive republicanism of important political actors does not translate into political action, and there are few signs that the long-established political consensus on the monarchy will be seriously challenged in the foreseeable future.
Some researchers have argued that Swedish political and media discourse on national identity and multiculturalism long remained inside the framework of a hegemonic multiculturalism, while others have pointed to the comparatively low level of actual institutionalisation in Swedish society of multiculturalist policies. Andreas Johansson Heinö argues that “tolerant” Swedish political and media discourse celebrating cultural diversity and the cultural contributions of immigrants to Swedish society and fighting to keep xenophobic rhetoric out of public space to a large extent has masked expectations that immigrants eventually will succumb to progressive and modern Swedish norms and values. In this view, the Swedish self-image of tolerance while not being outright false is a serious distortion that prevents a better understanding of the changes Swedish society is going through.

This Swedish anti-nationalist discourse should rather be understood as a modernist Swedish nation-building that included nationalist assumptions about the specific moral content of Swedishness. If earlier conservative and particularistic versions of Swedishness were based on a perceived unity of monarchy, church, fatherland and people, modernist Swedishness had universalist ambitions, and was seen as reflecting the building a new democratic and progressive Sweden that was to be a role model for other countries and peoples. Modernist Swedish national identity was conceived as rational and modern, with no need for old-school national self-aggrandisement and explicit nationalist manifestations, and it was, paradoxically, implied that Swedes carried those virtues to a larger extent than other nations, and thus had been able to move exceptionally far on the road to a mature, decent and fair society.

As for pro-multiculturalism, if you allow me to paraphrase the famous slogan from Soviet nationality policies, much Swedish discourse praising cultural diversity can be seen as multiculturalist in form, but the expectations and assumptions behind it have often rather been Swedish modernist in content. Diversity in terms of food, music and other safe markers of ethno cultural otherness was encouraged, but it was expected that newcomers eventually would embrace the hegemonic rational and progressive norms of modern Swedish society.

Modernist Swedishness took shape in an ethnically homogenous society where ethnos and demos to a very large extent overlapped – with the exception of a few small ethnic minority groups – and the actual experience of handling widespread everyday ethno-cultural diversity was limited. This is still felt even in debates on immigration and cultural diversity in the profoundly heterogeneous Swedish society that has emerged over the last decades. Obviously, today national identity discourses are much less stable and homogenous then during the heyday of modernist Swedishness in the 1970s or 1980s, with both new evolving postnational elite discourses on Swedishness and anti-elite counter discourses emphasising ethno-cultural notions of Swedishness. All those visions of Swedishness seem, though, to conceive of Swedishness as a one-layered identity. Johansson Heinö in fact is one of the few participants of contemporary Swedish identity debates who sometimes argue in terms of the parallel existence of two layers of Swedishness – an ethno-cultural one being the equivalent of the various immigrant ethnic cultures, and an inclusive civic form encompassing all Swedish citizens irrespective of ethno-cultural background. It is quite amusing to see how almost everyone – anti-immigration activists, pro-immigration multiculturalists or liberals – is united in a complete lack of understanding of such an identity concept. Even now, when Swedish identity discourse slowly grows accustomed to the fact that otherness actually can mean something and that not everyone wants to identify with (all the more divergent) Swedish norms, Swedish thinking on cultural diversity is still structured by assumptions inherited from the not too distant past when there was much less diversity to deal with.

T. Kavaliauskas

By comparing Swedish anti-essentialist politics with the Baltic States – Estonia, Latvia and Lithuania – where politics are based on essentialist ethnic-national identity, we face a striking cleavage. On one coast of the Baltic Sea we have dismantled (or an attempt to dismantle) essence of national identity, on the other shore we have a continuous tradition of ethnic essence. Then the question is: should the Baltic States take lessons from Sweden?

If yes, then we run into major problems, for instance, what to do with the legacy of the Singing or Velvet Revolutions of the 1989? What I mean is that 1989 is the sacred year for the entire East Central Europe that celebrates the fall of the Berlin Wall/Iron Curtain, which was accompanied with patriotic-fatherland symbolism and national movements claiming independence. The second independence of the Baltic States signified the end of the Soviet Union. The collapse of the latter is unimaginable without National fronts of Latvia and Estonia and of Lithuanian Sąjūdis just as Solidarność in Poland. Moreover, the second independence is understood as a restoration of the independence of the interwar period between1918-1939. Needless to say, this period is very nationalistic as at the time national projects were flourishing as a modern idea.

However, in Sweden already in the 1960‘s national identity was under criticism, whereas in the Baltic States a critique of nationalism even today is precarious, since national identity here is directly linked to sovereignty discourse and statehood. The Russian language referendum in Latvia in 2012 that raised so many tensions between Latvian Russians and ethnic Latvians sheds light on how mentally and politically the Baltic States are unprepared for multiculturalism. The word “unprepared“ is misguiding, since the issue here is not only psychological, but also geopolitical. Any linguistic or cultural cleavages between Latvians and Latvian Russians or Estonians and Estonian Russians (suffice to recall riots in Tallinn in 2007 due to the removal of Alyosha monument) has been instrumentalized and over politicized by Moscow, which leads to geopolitical games of protecting Russian minorities in “hostile” Pribaltika. The same problem was facing Lithuania between 2010 and 2012 having a cold war with Lithuanian Polish over “w” letter, street names, and bilingual education programs.

Would you see then the Baltic States and Sweden as living in different paradigms and in even different time horizons (using Hans George Gadamer’s term)? If so, is it because of a different history or is it because of different levels of open-mindedness? After all, it probably also has to do with a sense of security – insecure nations are reluctant to abandon their national identity based on fatherland’s essentialism? So where does the secret of Sweden lie?

A. J. Heinö

Indeed, the differences between Sweden and the Baltic States are huge. One way to illustrate the cleavage is to look closer at the Swedish nationalist party, the Sweden Democrats, that entered parliament in 2010 after five failed attempts, the longest road to a European parliament for any – eventually successful – anti-immigrant party.
The Sweden Democrats are regularly described as an extreme party in Sweden. And the distance between them and the other established parties in terms of both ideology and policy is huge. In fact, the Sweden Democrats are commonly rejected as being ”un-Swedish”, due to their intolerant attitude towards minorities, in particular Muslims, and their support for ethnic nationalism. You still cannot find a singular leading Swedish intellectual who even with reservations would say that this party is not bad in all respects. I think Belgium is the only country where the established parties have successfully maintained a similarly clear distance towards an anti-immigrant party. In other cases – Denmark, Netherlands and Austria for example, these parties have been able to influence policy through direct cooperation and negotiation with other parties.
But, and this is my point, if you really look at the ideas and policies of the Sweden Democrats, from a Baltic perspective you would have a hard time to find any extreme standpoints. I would rather claim that in a Central and East European perspective, they represent a mainstream centre-right attitude towards nationalism. When it comes to immigration policy, citizenship laws and minority policies, they argue for what is already the norm in the Eastern half of Europe: restrictive asylum laws, language test for citizenship.

To understand the anti-nationalist norm in Sweden, you have to look at our history. The main reason is fairly simple and has to do with the homogeneity of the Swedish society up until the 1960s. Few other European countries could compete with Sweden in the first half of the 19th century in terms of ethnic homogeneity – Iceland of course, and maybe Portugal among similar-sized nations. Frankly, the degree of ethnic homogeneity made political nationalism irrelevant. There was a quite strong rightist nationalist movement in the first decades of the century, but already in the 1920s and the 1930s, Swedish nationalism became obsolete. With no obvious threats to the national sovereignty, there were no incentives to mobilize around the nationalist issue. And then, in the late 1960s, anti-nationalism came to accompany multiculturalism as the new ideology of the political and intellectual elites.

So before even considering whether Sweden might be a normatively attractive model for the Baltic States, I think one has to realize that it is only in a context where all threats against both the national sovereignty and the ethnic homogeneity have been removed, that such an attitude may become the norm. This is, of course, the main reason why Sweden has seen an increase in political nationalism the last decades. The Sweden Democrats are a reaction against increasing cultural diversity.

N. Bernsand

No, the starting points when it comes to national identity discourses differ so profoundly between Sweden and The Baltic States that is hard to conceive of how the former could function as a role model for the latter. There might also be a time lag inherent in the posing of such a question, since it seems to be inspired by how Swedish identity discourse worked under previous conditions of comparatively high levels of perceived cultural security, a factor which you correctly bring into the game. In contemporary culturally diverse Sweden, however, public discourse reflects a society being very much at loss as for how to deal with national identity. If you feel you need a role model maybe you should look somewhere else.

But if we start with the notion of Swedish anti-essentialism, in connection with the previous question we saw that the modernist project on the one hand was critical to more conservative projections of Swedishness but on the other hand was not anti-essentialist in the sense that Swedishness and the Swedish nation as such were deconstructed. Swedishness was perceived as very real and tangible, although its content was supposed to differ radically from earlier models. Modernist Swedishness really did emerge in conditions of great cultural security: it was connected to social optimism and widespread faith in a bright future, and was born in a time of rapid and stable economic growth and greatly increased living standards for ordinary Swedes. It also took place in a society which was only accepting the first waves of work immigration from various European countries, but was still very ethno-culturally homogenous. In such conditions this kind of national identity could, for several decades, thrive.

Modernist Swedishness lingers on as a deeper cultural text, but it is increasingly challenged by various competing liberal universalist, postmodern and postcolonial strands and by ethno-cultural anti-elite discourses. Swedish identity discourse is presently in a state of flux, and if modernist Swedishness emerged in conditions of cultural security now the context is rather marked by deep-felt cultural insecurity, triggered by processes of economic and cultural globalisation and the loss of faith in ever-increasing prosperity, the transfer of significant powers of the Swedish nation-state to the European Union, large-scale immigration transforming the ethno-demographic make-up of the country, and last but not least individualisation and subcultural and socio-economic fragmentation.

In this context, anti-essentialism in the sense of a more fundamental deconstruction indeed has become an important component of political and medial discourses in the last 10 or 15 years. This happened after the breakthrough of social constructivism, first in academic circles, and then, often in strikingly superficial and inconsequential interpretations, in political and media discourse. The notion that national identities are socially constructed is unfortunately here often misunderstood as if such identities are less ‘true’, something that better informed people know does not really ‘exist’, but, that in any case ought to be properly managed by the social engineering of language use. Here the linguistic turn in the social sciences enters Swedish public debates as a kind of magical thinking.

Constructivist thinking is selectively applied to those social occurrences which are found to be, for various reasons, unpleasant or dangerous. What is worse, the actual social rootedness in Swedish society of various national identity constructs as, in Brubaker’s terms, ‘categories of practice’, are sometimes poorly understood, which is not helpful for coming to terms with the complex realities of contemporary culturally diverse Sweden. Furthermore, constructivism is often selectively applied to some groups but not to others, as in a well-known case when the chairman of the Swedish National Heritage Federation a few years ago in a debate with a representative of the nationalist Sweden Democrats political party deconstructed the notion of (ethnic) Swedish culture because of the multiple origins of its various expressions, while taking the existence of a – seemingly holistic – immigrant Kurdish culture for granted. Certainly, in the self-image of some participants in the public debates on Swedish identity one could trace continuity back to modernist Swedishness, as they perceive themselves as being the bearers of the most advanced social visions, both in relation to those whose sense of Swedishness is more traditionally rooted, and to some immigrant groups who still are perceived to ‘have’ a culture which should be supported by society in the name of diversity. The chairman of Religious Social Democrats of Sweden recently argued that organizations for young Muslims, Catholics and Christian Orthodox cannot at the moment be expected to show the same degree of tolerance towards sexual minorities as the Swedish majority ought to show, but implied that those groups can change thanks to cooperation with progressive believers from the majority.

To borrow another concept from Soviet nationality policy, the majority should here allow minority cultures to flourish in order for the latter, dialectically, eventually to overcome their backwardness. Simultaneously, many younger representatives of immigrant communities, who were born or raised in Sweden, not any longer seem to accept the implicit leading role of progressive Swedes in managing and conceptualizing cultural diversity. They insist on having their own voices. In my opinion, rightly so.

So, the national identity concept that worked well for several decades now is challenged since society has changed and grown more diverse. It has become more individualistic and less confident in eternally never-ending progress and prosperity.

You are very much to the point when you mention how national liberation and democracy were intertwined as parts of the same struggle in large parts of Central and Eastern Europe in the 1980s and early 1990s. The movement for democracy and for national liberation in the Baltic States went hand in hand, and the same can be said about e.g. Ukraine. This movement is inconceivable without nationalism, and could not have stood as firmly on purely liberal grounds. And, as you mention, since statehood was re-established in the Baltics, there has not – even after NATO membership was won – emerged a sense of security that would have allowed for a real weakening of the link between ethnic nationalism and statehood.

Sure, Sweden and the Baltic States live in different paradigms in these issues. Furthermore, the paradigm of the Baltic States is more recognizable in a wider European context, not only in an Eastern Central European. Indeed, if you look into some specific cultural skirmishes of recent years between Swedish journalists and their Norwegian or Danish colleagues, Swedish exceptionalism is sometimes felt to such an extent that it seems as if Sweden lives in a different paradigm also from our Scandinavian neighbours.

Multiculturalism in Scandinavia. Vytautas Magnusuniversitetet i Kaunas, Litauen

Jag lägger här upp en länk till ytterligare en video, från en föreläsning jag höll i september 2012 på Vytautas Magnusuniversitet i Kaunas, Litauen, inför magisterstudenter på fakulteten för social och politisk teori.

Multiculturalism in Scandinavia

Mitt föredrag på Filosoficirkeln i Lund 5 november 2013

Jag postar här mitt föredrag 5 november på Filosoficirkeln, den mest välrenommerade populärvetenskapliga föreläsningsserien i Lund. Temat var Globaliseringens vinnare och förlorare. Föreläsningen följdes av en längre frågestund och en trevlig sittning på Bishops Arms.

Globala mänskliga rättigheter vs folksuveränitet

I gårdagens twittermatta, som tillkom med anledning av striden på DN Debatt mellan nationalekonomen Tino Sanandaji och de två liberala debattörerna Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt om konsekvenserna av fri invandring, försökte jag visa på ett underliggande men sällan problematiserat spår i svensk debatt: motsättningen mellan globala mänskliga rättigheter och demokratisk folksuveränitet. Mycket skulle kunna sägas om detta ämne, och mina blogginlägg brukar bli så långa att de hämmar om inte läsning så åtminstone produktion, så jag håller detta medvetet kort och schematiskt. Syftet är alltså inte att föra en uttömmande diskussion utan bara att kort formulera en grundläggande motsättning. Att twittermattan uppkom genom en diskussion om fri invandring betyder inte att det är den enda ingången till problematiken.  Dock är självfallet debattfältet migration av central vikt för hur positionerna formas, och det är kring denna fråga inlägget byggs.

Frågan om fri invandring handlar alltså inte bara om vilka effekter en sådan kan tänkas ha för välfärdsstaten. Detta problemkomplex är relativt uppmärksammat i bättre svensk debatt (se t.ex. denna text hos Peter Santesson för ett nyanserat liberalt inlägg), och diskuteras från olika perspektiv tämligen ofta av främst liberaler och invandringskritiker (i båda fallen av vitt skilda slag), och, åtminstone vad gäller arbetskraftsinvandring, ibland även av vänstern.

Ett mindre uppmärksammat men potentiellt knappast mindre brännande problem kring frågan om fri invandring handlar om vem som är det yttersta subjektet för svensk demokrati. För vem är svensk demokrati till, och inför vem ansvarar ytterst den svenska offentliga makten? Regeringsformen bygger på folksuveränitetsprincipen, att all offentlig makt ska utgå från en folkvald församling, alltså ytterst från folket. Folket, på rikspolitisk nivå, blir här då de som har rösträtt till riksdagen, alltså på det stora hela de som har svenskt medborgarskap. Det är inför detta folk de folkvalda bär ansvar, och det är gentemot detta folk de folkvalda har sina förpliktelser. Detta är den yttersta grunden för det svenska folkstyret och kunde ju tyckas vara okontroversiellt.

I debatten kring fri invandring kan dock emellanåt skönjas ett annat spår, som ibland uttrycks explicit och ibland framskymtar mellan raderna, och som tar avstamp i en global MR-diskurs som avfärdar nationsgränser och söker underminera principen om att svenska folkvalda främst är skyldiga att tillvara det svenska folkets (här de svenska medborgarnas) intressen. Här har det svenska folket inte större principiell rätt till Sverige än andra människor – Sverige tillhör potentiellt alla människor i hela världen.

Visserligen kan man ju hävda att det inte finns någon anledning att respektera en sentida konstruktion som nationalstaten och dess gränser, och i stället föreslå andra politiska konstruktioner (t.ex. någon form av världsfederation). Detta görs dock sällan; i stället nöjer man sig, ibland uttryckligen, med det första ledet och bortser från hur folksuveräniteten i praktiken är starkt förankrad i demokratiska nationalstater där makten utgår från deras respektive folk.

Som exempel kan anföras en artikel av Fredrik Segerfeldt som utifrån ett MR-resonemang hävdar att det inte spelar någon roll hur invandring påverkar Sverige och det samhällssystem de svenska medborgarna röstat fram så länge som det leder till större utjämning på global nivå. Även om det uppstår en invandrad underklass med en levnadsstandard långt under vad vi nu kan föreställa oss i Sverige är detta berättigat så länge dessa invandrare får det bättre här än hemma i sitt land. Särskilt intressant är att principen om allas lika värde här används retoriskt mot svenska medborgares rätt att via valda representanter stifta lagar som begränsar fri rörlighet över gränserna. Det är förvisso möjligt att resonera så, men få läsare torde vara medvetna om vad som händer när detta argument söker praktiskt tillämpning över nationsgränserna.

Liknande argument, dock sällan framförda med samma föredömliga uppriktighet som i fallet ovan, kan förekomma i reaktioner mot protester mot flyktingmottagning på kommunal nivå eller i små tätorter (MR-diskursen kommer alltså inte bara till uttryck i teoretiska diskussioner om fri invandring, utan även i samband med den invandring vi faktiskt har idag). Det kan då handla om att bemöta, eller tala förbi, lokala hänvisningar till kostnader och sociala problem genom att hävda den principiella skyldigheten  att ta emot förföljda och utsatta människor. Att vi principiellt bör ha ett sådant åtagande är inte svårt att instämma i, men det är symptomatiskt att specifika invändningar mot hur en konkret migrationspolitisk åtgärd påverkar ett lokalsamhälle kan avfärdas utifrån ett sådant människorättsperspektiv. Notera också att en del förläggningar tycks uppstå genom direkta avtal mellan Migrationsverket och vinstsugna spekulanter entreprenörer (som heller ibland inte drar sig för att svänga sig med lämpliga fragment ur MR-diskursen), medan den kommunala demokratin ställs inför fullbordat faktum.

Avslutningsvis vill jag understryka att denna kritik mot hur en onyanserad global MR-diskurs underminerar folksuveränitet inte ska uppfattas som ett kulturrelativistiskt avfärdande av mänskliga rättigheter som koncept, och definitivt inte som ett stöd för retoriska figurer som söker ge brutala regimer fria händer gentemot sin egen befolkning. Utgångspunkten här är folksuveränitet i representativa demokratier. Detta kan inte utan vidare föras över till interventionsdebatter av olika slag.

Det går säkert att hitta bättre och för debatten mer centrala exempel på resonemanget – kom gärna med tips så kanske de kan inbakas i en senare uppdatering av texten.

Inte minst bör nämnas att dessa tankar har formats i många diskussioner med Kristian Nilsson, fennougrist och forskare i Lund.

Elitär svenskhetskonstruktion 1.0, 2.0 och 3.0

Här kommer ett snabbt försök att förstå den vid första anblick helt absurda stormen på de svenska politiska och mediala fälten efter att statsminister Reinfeldt använt uttrycket etniska svenskar. Historien har presenterats och analyserats här. Hur kommer det sig att så många ur svenska politiska, mediala och akademiska eliter reagerar så starkt på att statsministern talar om etniska svenskar? Man kan naturligtvis förklara det på många sätt. Mitt korta resonemang här skall bara ses som en testballong.

En möjlig orsak till att svenska politiker, journalister och även vissa akademiker har svårt att hantera begreppet etniska svenskar kan vara att svenska eliter är på god väg att överge den modernistiska svenskhet som präglat svensk identitetskonstruktion under stora delar av efterkrigstiden.

Det har ofta framförts att svensk identitet under efterkrigstiden konstruerats som antinationalistisk: ett bärande element i den var att svenskar är icke-nationalistiska, rationella och moderna (o.s.v.). Ofta var det underförstått  att svenskar var mindre nationalistiska, mer moderna och mer rationella än andra folk. Detta sågs då som en styrka och som ett bevis på att svenskarna kommit längre än andra folk i att överge gamla stereotyper och destruktiv eller åtminstone lite löjlig självhävdelse. Fredrik Lindströms TV-serie Världens modernaste land var i mycket ett försök att förstå denna identitet.

Den moderna svenska identiteten uppfattades som progressiv och som ett brott mot tidigare mer konservativa konstruktioner av svensk identitet (konung, kyrka, fädernesland) och förändringen som en del i ett framåtblickande svenskt samhällsbygge där Sverige och svenskarna skulle vara en förebild och ett exempel för andra länder och folk. Samtidigt, och det är viktigt, var det ingen som förnekade att det gick att tala om svenskhet och svenskar. Eftersom den moderna svenskheten började byggas när Sverige i allt väsentligt var ett etniskt homogent land där ingen skarp åtskillnad gjorde mellan etnos och demos fanns det ingen anledning att i sammanhanget tala om etnisk svenskhet; denna var underförstådd. Att uttrycka svenskhet allt för explicit kunde anses vulgärt, men icke desto  mindre var svenskheten fullständigt naturaliserad och förankrad i samhället. Eliterna såg inte detta som ett problem utan som något självklart.

Vad som därefter tycks ha hänt – och här är inte platsen för att resonera kring orsakerna, låt oss bara fokusera på effekterna – är att stora delar av de svenska eliterna i ”globaliseringens”, ”europeiseringens”, ”individualiseringens”, ”liberaliseringens” (ja, ni får ta dem begreppen, jag förbereder parallellt en konferenspresentation) spår har kommit att se den modernistiska svenskheten som föråldrad och i stället börjat anamma en mer flexibel, konstruktivistisk postnationell ”svensk identitet”. Detta samtidigt som man inte övergivit identitetens grundstruktur – att svenskar (eller ”svenskar”) är lite bättre än alla andra.

Dagens postnationella svenska identitetskurs börjar slå igenom från 1990-talet och utgår från den halvsmälta konstruktivism vi tidigare på bloggen har dekonstruerat. Om den modernistiska svenskhetens förespråkare såg svenskar som en helt naturlig – om än progressiv och icke-nationalistisk – nationell kategori ser de postnationella eliterna svenskarna som ”svenskar”, som något som mer insatta människor ”vet” är en konstruktion som därför inte ”finns”.

Vid sidan om den missförstådda konstruktivismen finns dock här också ett annat spår som ärvts från den sociala ingenjörskonsten i det modernistiska Sverige. Eftersom de svenska eliterna bär den mest avancerade formen av nationell identitet har de en speciell roll i att forma det multietniska Sverige som vuxit fram, och i den rollen förhåller man sig till både invandrare och svenskar som ser sig som svenskar och inte som ”svenskar” (vare sig identiteten är modernistisk, mer traditionellt nationalistisk eller något annat).

Vi har redan på bloggen nämnt radiodiskussionen mellan SD:s Mattias Karlsson och en representant för Sveriges hembygdsrörelser där den senare argumenterade för att det inte finns någon svensk kultur annat än som en summa av utländska influenser, medan han oproblematiskt talade om en kurdisk kultur som invandrade kurder bör bevara. Detta kan då ses inte bara som ett exempel på selektiv konstruktivism utan också som att den hierarkiska traditionen fortsätter så att den identitet som konstrueras av de svenska eliterna värderas högst. Både i tidigare konservativa och modernistiska varianter av svensk identitet sågs svenskarna som bättre än andra folk. I den postnationella identiteten är ”svenskar” de mest avancerade för att de förstår att de är ”svenskar” och inte svenskar. Kurder respekteras som kurder och ska ha rätt att bevara sin kultur (och kanske ha rätt till ett eget land). Det kan finns förväntningar på att traditionella och från det svenska samhället starkt avvikande kulturdrag ska reformeras bort, men det finns ingen förväntan att kurder ska bli ”kurder” på samma sätt som svenskar förväntas bli ”svenskar”.

Härigenom vinns följande: hierarkin bevaras i vilken ”svenskar” är den ledande och mest avancerade gruppen (jämför idén framförd av kristna socialdemokrater om att muslimer inte i detta läge ska behöva anpassa sig till dagens hegemoniska svenska syn på homosexualitet) och invandrade grupper blir klienter till ”svenskarna” i ett paternalistiskt system. Den tidigare naturaliserade (etnos-demos) gemenskapen förväntas acceptera den nya identitetskonstruktionen (som liksom den modernistiska identiteten på sin tid kan erbjuda en hel del intressant social kapital och därför av många ses som attraktiv). De som håller fast vid en svenskhet utan citationstecken och dessutom manifesterar denna explicit kan då bli ett hot mot den elitära svenskheten 3.0 (1.0 konservativ svenskhetskonstruktion, 2.0 modernistisk svenskhetskonstruktion). De förkroppsligar då ett mindre avancerat ideal än det de postnationella eliterna redan nått och samhällsprojekt och identitetsgränsdragningar som anses föråldrade. Vi behöver bara nämna att den modernistiska svenskheten var kopplad till ett svenskt nationalstatsprojekt reformerat i folkhemmet, medan den postnationella identiteten konstrueras parallellt med att den svenska staten och den svenska representativa demokratin överlåter allt mer makt till överstatlig, europeisk nivå. Att då som statsministern tala om etniska svenskar utan citationstecken riskerar sätta den postnationella uppdateringen av den svenska identiteten i gungning.

Svensk etnicitet, som inte nämndes i svenskhet 2.0 eftersom det var naturaliserat, blir nu en utmaning mot identitetsbygget 3.0, särskilt då dagens stora politiska projekt tar uppdateringen av svenskheten som utgångspunkt. SD, som söker politisera olika kombinationer av svensk identitet 1.0 och 2.0, blir därför ett hot, och att liksom Reinfeldt resonera i termer av etniska svenskar utan att låta förstå att de dekonstruerar termen kommer då att uppfattas som spel på samma arena som SD.

På ett annat plan kan man dock hävda att det finns en systemupprätthållande funktion i att en tillräckligt stark svensk (utan citationstecken) identitet finns kvar, eftersom det bidrar till att göra ingenjörsvänliga begrepp som diskriminering meningsfulla. Kanske bekämpar man diskriminering bäst genom att göra svenskar till ”svenskar”.