Bukovinska utflykter: polska Huta och rumänska Crasna i ukrainska Karpaterna

Den utflyktsvane konstnären Ljubkivs’kyj ringde mig dagen före min avfärd från Tjernivtsi och frågade om jag hade lust till en avslutande expedition till Karpaterna. Han hade tänkt sig en busstur åt sydväst nästan fram till den rumänska gränsen. Där i ett mjukt böljande skogsgrönt bergslandskap vid Karpaternas fot ligger Krasnojil’s’k (rumänska Crasna), ett stort samhälle nästan uteslutande bebott av rumäner, och några kilometer därifrån en liten polsk by, Huta, eller som den officiellt heter Stara Krasnosjora. Mellan dem går en vanlig landsväg, men konstnären föreslog att vi skulle gå vägen över kullarna i stället. Efter att ha förvissat mig om att det gick en buss tillbaks så jag skulle hinna med nattåget till L’viv mötte jag upp konstnären vid Kinoteatr Tjernivtsi, alltså den av sovjetmakten till bio förvandlade f d reformjudiska synagogan i centrum. I folkmun kallas den Kinagoga.

I Tjernivtsi inhandlades för utflykten torkad fisk, ukrainsk salo (späck) och lite bröd, tomater och vitlök, sen tog vi länsbussen ner genom Starozjynets’kyjdistriktet där byarna är belägna. På bussen stötte vi på tyska sällskapets sympatiske ordförande, som eskorterade en väns dotter till ett sommarläger i Karpaterna.

Storozjynets’distriktet är ett av Bukovinas mest multietniska:

Etniska kartor ljuger alltid, men denna karta ger en viss illustration till bosättningsmönster i ukrainska Bukovina och Bessarabien. Den röda fläcken söder om Starozjynets' ska föreställa polska Huta.

Etniska kartor bör man alltid ta med en stor nypa salt, men här får man en viss illustration till bosättningsmönster i ukrainska Bukovina och Bessarabien. Den större röda fläcken sydväst om Starozjynets’ ska föreställa polska Huta. Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Bucovina-ethnic.png

Själva Storozjynets’, som var det enda längre uppehållet på vägen, är med 15000 invånare den näst största staden i ukrainska Bukovina. Liksom Tjernivtsi är Storozjynets’ som urbant centrum i allt väsentligt en produkt av den österrikiska tiden, och den blev liksom länshuvudstaden också snabbt multietnisk. Till den ukrainska och rumänska befolkningen fogades många tyskar, och under 1800-talet växte den judiska och den polska befolkningen snabbt i antal. Enligt den rumänska folkräkningen 1930 var 32% av stadsborna judar, 31% ukrainare, 11% polacker och 4% tyskar, medan i hela länet ukrainarna var 45%, rumänerna 34%, judarna 9%, tyskarna 5% och polackerna 4%. I den senaste folkräkningen, den ukrainska från 2001, identifierade sig 60% i länet som ukrainare, 37% som rumäner, 1.5% som polacker och 1.4% som ryssar. Den judiska befolkningen blev svårt decimerad under andra världskriget och området har sedan 1970-talet liksom Tjernivtsi präglats av judisk utflyttning.

Detta sagt som allmän orientering; etnisk statistik, inte minst folkräkningar, ska naturligtvis hanteras försiktigt och kritiskt.

Vi hann med en rekordsnabb sightseeing i staden, och förutom det vackra rådhuset från 1905 fann vi några tilltalande postsovjetiska hybrider, som nedan där en butiksägare i en symbolisk lek med klassiska bilder frestar med europeiska kläder till sovjetiska priser. Originalets ”Du! Har du skrivit in dig i Röda Armén” har här ersatts med ”Du är vår kund!”.

Europeiska varor för sovjetiska priser. Butiksägare i centrala Storozjynets' leker med symbolspråket.

Flera byar passerades på vägen från Storozjynets’, bland dem tvåspråkiga ukrainsk-rumänska Budenets’ och Tjudej, där en av de värsta lokala pogromerna ägde rum under andra världskriget. Flera vackra kyrkor och slott som tillhört framträdande adelsfamiljer som ukrainska Vasyl’ko och rumänska Hormuzachi susade förbi. Det hör till den postsovjetiska folkloren att den ryske poeten Pusjkin ska ha haft en kärleksaffär med en dotter till den senare familjen i samband med poetens berömda vistelse i Bessarabien. De var ju ändå grannar, som konstnären uttryckt det. I varje fall jämfört med S:t Petersburg.

Efter en timme var vi framme i Crasna, som alltså är en rumänskbefolkad småstad med 9000 invånare, ca åtta kilometer från gränsen till Rumänien. Enligt god tradition är huvudgatan i samhället uppkallad efter minoritetens störste författare, Mihai Eminescu, som föddes och växte upp i Bukovina och gick i skolan i Tjernivtsi.

I Crasna kompletterades provianteringen med öl och en liten flaska sådant som hör dagsturer i bergiga skogslandskap till. Tyvärr glömde vi köpa vatten till kaffekoket vilket senare tvingade fram ännu en kulinarisk kraftansträngning hos konstnären. I de två affärerna vid ändhållplatsen talade alla rumänska. Vår ukrainska besvarades vänligt med ryska som den lokala befolkningen läst i skolan och kan bättre än ukrainska. Den artige konstnären valde att språkligt ackommodera expediten och gick över till ryska. Utanför butiken åt vi torkad fisk och drack var sin öl i väntan på att regnet skulle upphöra.

Konstnären vid matbordet i Krasnojil's'k.

Konstnären vid matbordet i Crasna.

När regnet upphört konstaterade vi att vi hade sex och en halv timme på oss före bussresan tillbaks till Tjernivtsi. Vi begav oss omedelbart mot polska grannbyn Huta, och valde att ta den längre vägen över via bergsslänterna som går i en båge från den rumänska till den polska byn. Här börjar de riktiga Karpaterna:

DSCN3570

Vi stannade till på en kulle där vi hade utsikt över rumänska Crasna till höger och polska Huta till vänster. Inspirerade av den vackra utsikten tog vi en lunchpaus bestående av salo, tomater, rå vitlök och eldvatten. Eftersom vi glömt köpa vatten och prompt ville ha kaffe efter maten blev nödlösningen att koka drycken på öl, genom vilket konstnären alltså ytterligare expanderade sin kaffekokarrepertoar (trogna läsare vet att repertoaren sedan tidigare består bland annat av vin). Lustigt nog visade sig improvisationen vara en kulinarisk fullträff.

Konstnären Ljubkivs'kyj kokar kaffe på öl.

Konstnären Ljubkivs’kyj kokar kaffe på öl.

Polackerna bosatte sig i Huta från 1803 när polska goraler (högländare från då likaledes habsburgska Tatrabergen i nuvarande Slovakien) flyttade till Bukovina. Byn har funnits sedan 1400-talet, och hade sedan 1793 haft en stor sudettysk befolkning. De bukovinska Karpaterna lockade alltså från tiden för Bukovinas införlivande med det habsburgska riket till sig både västslaviska och tyska bergsbor. Byns tyska namn Althütte kommer av ett glasbruk som fanns här på den österrikiska tiden, och polska Huta eller Stara Huta är översättningar av den tyska benämningen. Mycket riktigt hade konstnären med sig 150 år gamla snapsglas från just denna fabrik.

Tyskarna var i den österrikiska folkräkningen från 1900 i klar majoritet i byn, betydligt fler än polackerna, men gruppen försvann när den, liksom de flesta etniska tyskar i Bukovina, efter en överenskommelse mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen 1940 ”evakuerades” till Tyskland. Bara rester finns kvar av den en gång stora etniskt tyska befolkningen i Bukovina. Därefter har polackerna utgjort ungefär 70% av byns invånare. Att det idag finns en by med polsk majoritet i ukrainska Bukovina är alltså paradoxalt nog ett resultat av en gemensam tysk-sovjetisk etnisk rensning av byns tyska befolkning.

Kors rest på ett berg ovanför Huta.

Kors rest på ett berg ovanför Huta.

Goralerna i Huta, som är katoliker och identifierar sig som polacker, talar än idag en mycket speciell dialekt. Under min intervju med professor Strutynski, polska sällskapets ordförande i Tjernivtsi, berättade denne att byborna förstår standardpolska och läser det i skolan, men att de alltid frågar utomstående polacker om de talar gwara, dialekt. En romersk-katolsk kyrka byggdes här 1825, och en polsk skola inrättades några år senare. Huvudreligionen för de två största etniska grupperna i Bukovina,  ukrainare och rumäner, är annars ortodox kristendom, som också dominerar i Crasna.

Kristus på korset vid en av de polska gatorna i Huta.

Kors vid en av de polska bygatorna i Huta.

Själva byn är ganska prydlig, även om inte alla hus är i bästa skick, och bygatan längs ån närmare bergen ger ett lite fattigare intryck. Många invånare befinner sig dock permanent eller regelbundet i Spanien, Portugal och Italien som gästarbetare och tjänar ibland ihop rätt bra med pengar för att rusta upp och bygga till sina hus.

Gård i utkanten av Huta.

Gård i utkanten av Huta.

Grusvägen längs ån leder snart fram till byns ståtliga romersk-katolska stenkyrka, byggd 1825.

Den romersk-katolska kyrkan i Huta skymtar bakom grönskan.

Den romersk-katolska kyrkan i Huta skymtar bakom grönskan.

Alldeles ovanför kyrkan ligger byns administrativa centrum, byrådet, i en byggnad vars arkitektoniska särdrag påminner om polska huset i Tjernivtsi, som i sin tur sägs vara inspirerat av traditionen från Kraków.

Byrådets byggnad i Huta.

Byrådets byggnad i Huta.

Förutom kyrka, skola och stadshus tjänar den kombinerade affären och krogen (som mycket riktigt kallas Affären ”Krogen”) som byns kommunikationsmässiga medelpunkt. Ett gäng ungdomar som drack öl vid ett av de två borden på verandan betraktade oss roat när vi klev in i butiken. Vi satte oss vid grannbordet och kunde konstatera att några av killarna pratar polska, någon en polsk-ukrainsk blandning och ytterligare någon rumänska. Jag fick här en modern illustration till berättelserna om den gamla flerspråkigheten hos vanligt folk i Bukovina som många informanter i Tjernivtsi har berättat om. Vi prövar hälsa på folk vi möter på polska och får svar på både polska, rumänska, ukrainska och ryska.

Affären "Krogen", Huta.

Affären ”Krogen”, Huta.

Enligt expediten är bara två av byns drygt 200 hushåll ukrainska. De flesta är polacker som bor längs två bygator, medan rumänerna bor längs en tredje. Precis som huvudgatan i den rumänska byn är uppkallad efter nationalskalden Eminescu bär huvudstråket i den polska byn författaren Adam Mickiewiczs namn. Fast skylten är fortfarande skriven på ryska:

Hus på Mickiewiczgatan i Huta (notera att förkortningen för gatan är rysk). Enligt konstnären är byggnadsstilen typisk för byar på Karpaternas sluttningar oavsett deras invånares etniska bakgrund.

Hus på Mickiewiczgatan i Huta (notera att förkortningen för gatan är rysk). Enligt konstnären är byggnadsstilen typisk för byar på Karpaternas sluttningar oavsett deras invånares etniska bakgrund.

På väg tillbaks mot bussen passerar vi byskolan som är inhyst i en kanske mindre smakfyllt renoverad österrikisk stenbyggnad.

Byskolan, Mickiewiczgatan, Huta.

Byskolan, Mickiewiczgatan, Huta.

På skolbyggnaden hänger en minnesskylt till minne av en ung polsk man från byn som stupade i Sovjetunionens krig i Afghanistan.

Minnesplakett till tidigare eleven Tomas Vladyslavovytj Drozdyk, som stupade 1980 "när han uppfyllde sin internationalistiska plikt i Republiken Afghanistan". Den unge mannen, polack från byn, tilldelades postumt Röda Stjärnans orden. Skolbyggnaden, Huta.

Minnesplakett till tidigare eleven Tomas Vladyslavovytj Drozdyk, som stupade 1980 ”när han uppfyllde sin internationalistiska plikt i Republiken Afghanistan”. Den unge mannen tilldelades postumt Röda Stjärnans orden. Skolbyggnaden, Huta.

Vi tar byvägen tillbaks till rumänska Crasna där bussen väntar. Vi passerar åter ån och i branta uppförsbackar i gassande solsken möter vi både hästskjutsar och rätt nya Mercedesar på väg till Huta. Konstnären berättar om den intressanta polska kyrkogården och ett kapell för fyra bybor som 1939, när norra Bukovina ännu var rumänskt, lämnat byn och stupat för den polska armén i strid mot den anfallande tyska krigsmakten. På något sätt lyckades byborna föra tillbaks deras kroppar till Huta. Dessvärre fanns inte tid för ett besök på polska kyrkogården, så det får anstå till en annan gång.

På vägen noterade vi att var och varannan husägare i sin trädgård byggt ett litet kapell:

Kapell vid hus, Huta.

Kapell vid hus, Huta.

När vi kom fram till Crasna var affärerna vid busshållplatsen fyllda med rumänsktalande besökare (av vilka några var romer). Vi träffar åter vår bekant från tyska sällskapet och satte oss på bussen till Tjernivtsi.

Dagen avslutades på en irländsk pub (jo jag vet) där konstnären överräckte den tyskspråkiga versionen av den bok om den multietniska bukovinska litteraturen som han designat och illustrerat.

Annonser

De nationella husen i Tjernivtsi

Utmärkande för stadsbilden i dagens Tjernivtsi är förekomsten av de så kallade nationella husen som uppfördes av kulturföreningar från de största etniska gemenskaper som bebodde staden under den österrikiska tiden fram till 1918. De fem klassiska nationella husen är det ukrainska, det tyska, det polska, det judiska och det rumänska och inrättades under en tjugoårsperiod mellan 1890 och 1910.

Husen vittnar både om de etniska gemenskapernas vilja och förmåga att insamla medel för inköp eller uppförande av lokaler som både var viktiga noder för föreningslivet och symboliska uttryck för de etniska gruppernas legitima närvaro i staden.

Det föreningsliv som samlades i de nationella husen upphörde i samband med andra världskriget, och under sovjettiden användes lokalerna för andra ändamål. Med Sovjetunionens upplösning och Ukrainas självständighet återfördes de nationella husen under 1990-talet helt eller delvis till, som det heter lokalt, nationella-kulturella sällskap som ser sig som arvtagare till de (i de judiska, tyska och polska fallen kraftigt decimerade) förkrigstida gemenskapernas organisationer. Det är dock frågan om förfoganderätt, inte äganderätt, vilket ger upphov till dispyter, inte minst då ofta bara delar av de tidigare nationella husen kan användas av dagens gemenskapsorganisationer.

De nationella husen

Ukrainska huset på Lomonosovgatan uppfördes 1897.

Ukrainska huset på Lomonosovgatan uppfördes 1897. Huset ligger centralt mitt emot den armenisk-katolska katedralen, men det påpekas ibland att Ukrainska huset ligger något mer avsides än de tyska och polska motsvarigheterna, som uppfördes på paradgatan Herrengasse, och de rumänska och judiska husen som var belägna vid stadens två viktigaste torg. Detta ska visa på den ukrainska gemenskapens jämförelsevis svagare ekonomiska, sociala och politiska ställning vid förra sekelskiftet. Huset var dock ett viktigt politiskt, organisatoriskt och folkbildningsmässigt centrum. Efter Sovjetunionens fall finns här nu organisationen Ukrainska nationella huset och andra politiska och kulturella ukrainska organisationer.
Det praktfulla Tyska huset öppnades högtidligt 1910 på paradgatan Herrengasse, idag Kobyljans'kagatan. Huset grundades av Kristna tyskars sällskap, som leddes av språkvetaren Gartner och senare av kände och idag på ukrainska återutgivne lokalhistorikern Kaindl. Idag finns här ett museum över tysk-österrikiske författaren Georg Drozdowski och restaurangen Karintia.

Det praktfulla Tyska huset öppnades högtidligt 1910 på paradgatan Herrengasse, idag Kobyljans’kagatan. Huset grundades av Kristna tyskars sällskap, som leddes av framträdande forskare som språkvetaren Gartner och senare av idag på ukrainska återutgivne lokalhistorikern Kaindl. Precis som idag fanns här en restaurang på första våningen (idag heter den Karintia, eftersom Tjernivtsis vänort Klagenfurt är huvudort i Kärnten). Även andra gemenskaper kunde hyra sig i det Tyska huset under den österrikiska tiden – bl.a. ska judiska religiösa högtider ha firats här. Idag finns här ett museum över den tysk-österrikiske författaren Georg Drozdowski, som var från staden, och här finns också det tysk-österrikiska kultursällskapet Wiedergeburt. I Drozdowskisalen på översta våningen ordnas ofta utställningar och presentationer av böcker om tyskspråkiga, ofta judiska, författare från det gamla Czernowitz.

Polska huset invigdes 1905 på Herrengasse, dagens Kobyljans'kagatan, Idag finns här Polska kultursällskapet Adam Mickiewicz.

Polska huset invigdes 1902 på Herrengasse, dagens Kobyljans’kagatan, efter att den snabbt växande polska gemenskapen inte hade nog med plats för läsesalar och samlingslokaler ute i de förorter där de flesta polacker bodde. Här fanns även ett polskt studentsällskap och en idrottsförening. Under sovjettiden fanns här först en  bio och sedan en musikskola. Musikskolan  delar idag huset med Polska kultursällskapet Adam Mickiewicz som sedan 1996 är verksam på första våningen. En byst till Mickiewicz har stått på ingången till andra våningen sedan 1898.

Det vackra Judiska huset inviges 1908 vid nuvarande Teatertorget. Judiska muséet finns idag här liksom några organisationer för den judiska gemenskapen.

Det vackra Judiska huset invigdes 1908 vid det som vid olika tidpunkter hetat Fischplatz, Elisabethplatz och Schillerplatz, och idag kallas Teatertorget, granne med stadsteatern som från 1905. Huset fungerade under förintelsen som rumänsk militärtribunal. Sovjetmakten omvandlade huset till textilarbetarnas kulturpalats och filade bort Davidsstjärnan från den ornamenterade trappan. Huset har kvar sin funktion som kulturhus för barnkörer och dansklubbar, men efter Sovjetunionens upplösning fick judiska föreningar tillbaks delar av huset. På första våningen finns idag Judiska muséet liksom några organisationer för den judiska gemenskapen.

Rumänska huset invigdes 1892 i tidigare Hotel Weiss lokaler vid Ringplatz, nuvarande Centraltorget.

Rumänska huset invigdes 1892 i tidigare Hotel Weiss lokaler vid Ringplatz, nuvarande Centraltorget. Idag finns det rumänska Eminescusällskapet i vänstra halvan av första våningen i huset, men de rumänska organisationerna vill gärna ha tillträde till hela huset, vilket försvåras av att Appellationsdomstolen sitter i den högra halvan.

Förutom de fem klassiska nationella husen fanns också Lipovanska huset och olika hus förknippade med ryska kulturella sällskap (de senare bestod främst av en lokal strömning som argumenterade för att de lokala rutenerna som den ukrainska befolkningen då kallades var en del av det större ryska folket). Lipovanerna är det lokala namnet på etniskt ryska gammaltroende som flydde undan religiös förföljelse i Ryssland och bosatte sig i Bukovina under andra hälften av 1700-talet, främst i byn Bila Krynytsia där ett munkkloster upprättades och en katedral byggdes i början av 1900-talet finansierad av gammaltroende köpmän i Moskva. Bara ett fåtal lipovaner bodde i Czernowitz, men här fanns en byggnad som kallades Lipovanska huset. Bila Krynytsia ligger idag invid gränsen till Rumänien och här lever fortfarande en minskande gammaltroende församling.

Lipovanska huet är beläget på dagens Holovna.

Lipovanska huset var beläget på Rathausstrasse, dagens Holovna, Huvudgatan. Huset tillhörde det lipovanska munkklostret i Bila Krynytsia från 1898. I österrikiska folkräkningen 1910 uppgav sig 84 stadsbor i Czernowitz vara gammaltroende rysk-ortodoxa. De ska främst ha ägnat sig åt trädgårdsskötsel och handel. Gemenskapen förfogade över ett bönehus i staden, och efter Sovjetunionens upplösning finns nu åter en liten församling runt en kyrka på Kosjevyjgatan.

Armenierna i Bukovina tenderade att identifiera sig med rumäner i de södra delar som idag ingår i Rumänien, främst i staden Suceava, medan gruppen i norra Bukovina med Czernowitz stod nära den polska gemenskapen. De flesta lokala armenier talade polska, hade polska eller förpolskade efternamn och tillhörde den armenisk-katolska (uniatiska) kyrkan, liksom i grannregionen Galizien. I södra delen av Bukovina var armenierna vanligen gregorianer. Många armenier bodde i ett kompakt område vid dagens armeniska, rutenska och ukrainska gator, även om detta kvarter förvisso var heterogent.

Något armeniskt nationellt hus fanns aldrig i Czernowitz trots att den armeniska gemenskapen var välbärgad, hade flera framträdande politiker och ämbetsmän och många hus i staden ägdes av armeniska privatpersoner. Armenierna samlades i stället kring Peter och Pauluskatedralen, byggd 1869-1875 på Armeniska gatan. Före den armenisk-katolska kyrkan byggdes bad katolska armenier i den katolska katedralen på Enzenbergsstrasse, dagens Holovna, dit främst tyska och polska katoliker gick. Armenierna hade där ett eget altare och en armenisk-katolsk församling inrättades formellt 1836.

Armenisk-katolska Peter och Pauluskatedralen, uppförd 1869-1875 på Armeniska gatan.

Armenisk-katolska Peter och Pauluskatedralen, uppförd 1869-1875 på Armeniska gatan. Arkitekt var tjecken Joseh Hlavka, som också ritade metropolitresidenset, nuvarande universitetet, som idag fått status som världskulturarv av UNESCO. Under sovjettiden var katedralen lagerlokal. Efter Ukrainas självständighet 1991 har byggnaden dubbla funktioner: dels som  Orgelmusikens hus, men 2001 återinvigdes den som en gudtjänstlokal för den lilla kvarvarande armenisk-katolska gemenskapen.  Den armeniska föreningen vill idag dock ha tillbaks katedralen, på samma sätt som statsmakten lämnat tillbaks religiösa byggnader till andra gemenskaper.