Mitt föredrag på Filosoficirkeln i Lund 5 november 2013

Jag postar här mitt föredrag 5 november på Filosoficirkeln, den mest välrenommerade populärvetenskapliga föreläsningsserien i Lund. Temat var Globaliseringens vinnare och förlorare. Föreläsningen följdes av en längre frågestund och en trevlig sittning på Bishops Arms.

Annonser

Gästinlägg: Utmaningar mot medborgaren som grundbulten i den parlamentariska demokratin

Jag har idag äran att för första gången presentera ett gästinlägg på bloggen, författat av FD Kristian Nilsson från Tankesmedjan Verklighetens Tolks Smålandskontor. Texten kan ses som en fortsättning på och fördjupning av mitt blogginlägg om Globala mänskliga rättigheter vs folksuveränitet. Tankesmedjan ser all anledning att återkomma med fler texter på detta tema.

Utmaningar mot medborgaren som grundbulten i den parlamentariska demokratin

Kristian Nilsson (FM i Statsvetenskap, FD i Fennougristik)

“Det kanske inte är medborgarskapet – vilket bortskänkes som en gåva av nationen – som ger rätten till demokratiskt deltagande. Kanske är det i stället den legala relation som ofrånkomligen upprättas mellan en människa och det politiska system som hon för närvarande är underställd.” (DN 2013-03-17)

En osignerad ledare i DN med rubriken Vem får rösta i skuggsamhället? satte igång en livlig debatt kring frågor om förhållandet mellan medborgare och papperslösa och de senares rättigheter att delta i demokratiska politiska val. Ledaren utgick från artikeln Irregular migration and democracy: the case for inclusion av Ludvig Beckman, professor i Statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Ledaren aktualiserade frågan om vem som ska ha demokratiskt inflytande (rösträtt) på det politiska styret av Sverige. Ska det politiska styret av nationalstaten utgå från de svenska medborgarna eller ska man utgå från ett styre med alla (myndiga) personer bosatta/ verksamma i Sverige? Frågan kan beskrivas som ett val mellan ett styre utifrån folksuveränitetsprincipen om att Sverige styrs av folket (svenska medborgare) som utser sina folkvalda, respektive en position som menar att den demokratiska makten ska utgå från alla individer bosatta i Sverige, oavsett medborgarskap eller formell rätt att vistas i landet.

Ledarartikeln öppnade även upp andra frågor kring demokrati och nationalstaternas suveränitet i en alltmer globaliserad värld.

Nationalstatens suveränitet i en globaliserad värld

Sverige är en demokratisk, suverän nationalstat. Det internationella westfaliska systemet med suveräna stater har utvecklats över lång tid och det har klarat av att hantera olika typer av statsbildningar från despotier till representativa demokratier. I representativa demokratier är det medborgarna (nationen/ folket) som utser sin regering i allmänna val.

En tydlig trend i nationalstaternas suveränitetsutveckling sedan andra världskriget är att det tillkommit nya politiska sammanslutningar som EU samt konventioner om mänskliga rättigheter som FN:s konventioner om mänskliga rättigheter och domstolar som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, vilket har satt nationalstaternas suveränitet under viss press. Genom anslutning till övernationella och transnationella organisationer och konventioner kan staterna sägas ha frivilligt överlämnat en del av sin suveränitet. Den brittiske statsvetaren David Held beskriver denna utveckling som:

“De mänskliga rättigheterna kan i princip övertrumfa den nationella gemenskapens rättsanspråk; de bildar en universell måttstock som kan användas för att bedöma den enskilda politiska gemenskapens förtjänster och brister.” (Held s. 53)

Andra förändringar som minskat nationalstaternas roll som suveräna aktörer på den internationella arenan är enligt Held uppkomsten och utvecklingen av det transnationella civila samhället med aktörer som Amnesty, Rädda Barnen och Greenpeace. Vidare kan nationalstatliga institutioner som till exempel riksbankerna samarbeta relativt autonomt med motsvarande institutioner i andra stater. Ju mer nationalstaterna interagerar med andra stater, desto mer kommer deras “ödesgemenskaper” att överlappa. Samarbetet inom EU är en tydlig utveckling för att föra samman de olika staterna under en gemensam organisation med nya institutioner, rätts- och styrningsstrukturer (Held ss. 36, 39, 83).

Utvecklingen kan tyckas peka på att ju mer världen globaliseras och det transnationella samarbetena intensifieras, desto mer försvagas nationalstaternas suveränitet. Men man ska inte denna se denna utveckling som enkelriktad och irreversibel. Nationalstater kan om de vill ta tillbaka suveränitet. De konservativa i Storbritannien har uttryckt irritation över hur Europadomstolen vid ett antal tillfällen försvårat för brittisk rättvisa. Inrikesministern Theresa May upprepade i mars 2013 att vid en eventuell konservativ valseger kan Storbritannien mycket väl lämna Europakonventionen och därmed återta en del suveränitet.

Kosmopolitanism och global demokrati

Något som antyds i DNs ledare och Beckmans artikel är att en reducerad suveränitet för nationalstater som Sverige kan skapa en demokratisk ordning där även skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare/ papperslösa/ statslösa reduceras och rent av kan försvinna. Om skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare osv. upphävs uppkommer en situation där nationellt medborgarskap inte är viktigt längre; de nationella medborgarna ersätts med i politiskt hänseende “världsmedborgare”.

David Held menar att den nuvarande westfaliska systemet, som består av territoriellt definierade medborgare och statslösa, kan ersättas av politisk kosmopolitism, som består av egalitära individer (världsmedborgare) inom ett globalt system. Här står individen i centrum i en kosmopolitism som har tre huvudkomponenter:

“1) Egalitär individualism; 2) Ömsesidigt erkännande och 3) Opartiskhet […]. Den första principen är helt enkelt att individen är det “yttersta föremålet för moralisk hänsyn”. Den andra slår fast att människors lika moraliska värde bör erkännas av alla. Den tredje slutligen påbjuder att alla synpunkter måste få en opartisk belysning i offentlig deliberation. (Held s. 23)

Ludvig Beckman utgår inte från en uttalad kosmopolitisk position, men han intresserar sig för frågan om medborgare i en demokrati ska ha något egentligt företräde framför papperslösa eller “irreguljära immigranter” när det gäller politiskt inflytande inom en stats territorium. Beckman sätter frågan om demokrati i centrum och frågar från ett universellt perspektiv varför irreguljära invandrare inte får delta i hur staten de bor i ska styras. Beckman menar att från demokratisynpunkt borde irreguljärer/ papperslösa ha samma rättigheter som medborgarna och de som har legala dokument. Han tillägger att en demokrati i princip ska ha öppna gränser och vara öppen för fri invandring.

Enligt Beckman ska inte tiden hur länge en person bott i ett land påverka dennes politiska inflytande. Eftersom alla boende i ett område påverkas av politiska beslut, så bör alla också få vara med och bestämma över dessa beslut. Alltså bör en nyinflyttad papperslös som väljare ha samma demokratiska rättigheter som en infödd medborgare. Utan att gå in på svenska förhållanden, förespråkar Beckman därmed ur ett rent väljarperspektiv att alla som bor i Sverige kan ses som likvärdiga “svenskar”. På så sätt kan även de papperslösa beskrivas som svenskar.

Om svenskarna på Stockholms tunnelbana

Utgår man från tanken på att alla personer som befinner sig på ett avgränsat territorium som en stat ska ha rätten att delta och påverka, är det lättare att förklara vad Miljöpartiets språkrör Åsa Romson menade i en riksdagsdebatt med Jimmie Åkesson, när hon talade om att alla passagerare på tunnelbanan i Stockholm kan beskrivas som svenskar.

Replikskiftet lät så här enligt Sveriges Radio:

De som åker på min tunnelbana i Stockholm är svenskar, menade Robson.

– Om jag åker tunnelbana i japan – är jag då japan?, kontrade Åkesson.

Jimmie Åkessons kvicka replik är logisk för den som utgår från att medborgaren är subjektet i en nationalstat. Romsons tunnelbaneexempel kan bero på improviserad slarvighet, men hon kan även ha argumenterat från en kosmopolitisk utgångspunkt, där hon uttryckligen stöder idén om att alla som bor och verkar i Sverige kan beskrivas som likvärdiga samhällssubjekt, som politiska svenskar. Det skulle därför varit intressant att höra ett svar från henne på Åkessons fråga. Ett konsekvent kosmopolitiskt svar från Romson skulle då vara:

– Om du, Jimmie Åkesson, hade varit bosatt i Japan – med papper eller utan – så hade du självklart varit en japan.

Idéutbyte mellan mainstream medborgarskapsanhängare och demokratisk kosmopolit

DN:s artikel är ett inlägg i en större debatt ifall det är nationalstatens medborgare eller den egalitära individen (världsmedborgaren) som bör ses som det primära subjektet i olika demokratiska sammanhang från lokala territorier över nationalstater, regionala identiteter upp till den globala nivån. Detta visar den diskussion som utifrån artikeln fördes mellan Sanna Rayman (@sannarayman) och Love Bonnier (@LoveBonnier). Rayman utgår från en nationalstatsposition, medan Bonnier har ett kosmopolitiskt perspektiv.

Se diskussionen mellan Rayman och Bonnier i skärmdumpar nedan.

Avslutning

Den här artikeln presenterade DN:s osignerade ledare i ett större sammanhang av en debatt om vem som utgör den demokratiska nationalstatens subjekt. På den ena sidan står den etablerade tanken på att representativa demokratier finns i ett etablerat världssystem av stabila nationalstater. På den andra sidan framförs en kosmopolitisk tanke, som utgår från hypotesen att stabila representativa demokratier kan fortleva även i ett världssystem som inte längre präglas av nationalstatssystemets stabilitet.

För den ena sidan är det medborgaren (som tillsammans med de andra medborgarna i nationen/ folket utser regeringen för den gemensamma nationalstaten) som utgör subjektet.

För den andra sidan är det den enskilde individen (världsmedborgaren) som utgör subjektet.

För den ena sidan är subjektet reellt. För den andra sidan är subjektet en tankefigur.

Skärmdumpar av tweetutbytet mellan Sanna Rayman och Love Bonnier:

raymanbonnier1

raymanbonnier2

raymanbonnier3

Litteratur

Held, David, 2012, Kosmopolitism: Ideal och verklighet. Daidalos

Beckman, Ludvig, 2013, Irregular migration and democracy: the case for inclusion i Citizenship Studies Vol. 17. No. 1, 48-60

Globala mänskliga rättigheter vs folksuveränitet

I gårdagens twittermatta, som tillkom med anledning av striden på DN Debatt mellan nationalekonomen Tino Sanandaji och de två liberala debattörerna Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt om konsekvenserna av fri invandring, försökte jag visa på ett underliggande men sällan problematiserat spår i svensk debatt: motsättningen mellan globala mänskliga rättigheter och demokratisk folksuveränitet. Mycket skulle kunna sägas om detta ämne, och mina blogginlägg brukar bli så långa att de hämmar om inte läsning så åtminstone produktion, så jag håller detta medvetet kort och schematiskt. Syftet är alltså inte att föra en uttömmande diskussion utan bara att kort formulera en grundläggande motsättning. Att twittermattan uppkom genom en diskussion om fri invandring betyder inte att det är den enda ingången till problematiken.  Dock är självfallet debattfältet migration av central vikt för hur positionerna formas, och det är kring denna fråga inlägget byggs.

Frågan om fri invandring handlar alltså inte bara om vilka effekter en sådan kan tänkas ha för välfärdsstaten. Detta problemkomplex är relativt uppmärksammat i bättre svensk debatt (se t.ex. denna text hos Peter Santesson för ett nyanserat liberalt inlägg), och diskuteras från olika perspektiv tämligen ofta av främst liberaler och invandringskritiker (i båda fallen av vitt skilda slag), och, åtminstone vad gäller arbetskraftsinvandring, ibland även av vänstern.

Ett mindre uppmärksammat men potentiellt knappast mindre brännande problem kring frågan om fri invandring handlar om vem som är det yttersta subjektet för svensk demokrati. För vem är svensk demokrati till, och inför vem ansvarar ytterst den svenska offentliga makten? Regeringsformen bygger på folksuveränitetsprincipen, att all offentlig makt ska utgå från en folkvald församling, alltså ytterst från folket. Folket, på rikspolitisk nivå, blir här då de som har rösträtt till riksdagen, alltså på det stora hela de som har svenskt medborgarskap. Det är inför detta folk de folkvalda bär ansvar, och det är gentemot detta folk de folkvalda har sina förpliktelser. Detta är den yttersta grunden för det svenska folkstyret och kunde ju tyckas vara okontroversiellt.

I debatten kring fri invandring kan dock emellanåt skönjas ett annat spår, som ibland uttrycks explicit och ibland framskymtar mellan raderna, och som tar avstamp i en global MR-diskurs som avfärdar nationsgränser och söker underminera principen om att svenska folkvalda främst är skyldiga att tillvara det svenska folkets (här de svenska medborgarnas) intressen. Här har det svenska folket inte större principiell rätt till Sverige än andra människor – Sverige tillhör potentiellt alla människor i hela världen.

Visserligen kan man ju hävda att det inte finns någon anledning att respektera en sentida konstruktion som nationalstaten och dess gränser, och i stället föreslå andra politiska konstruktioner (t.ex. någon form av världsfederation). Detta görs dock sällan; i stället nöjer man sig, ibland uttryckligen, med det första ledet och bortser från hur folksuveräniteten i praktiken är starkt förankrad i demokratiska nationalstater där makten utgår från deras respektive folk.

Som exempel kan anföras en artikel av Fredrik Segerfeldt som utifrån ett MR-resonemang hävdar att det inte spelar någon roll hur invandring påverkar Sverige och det samhällssystem de svenska medborgarna röstat fram så länge som det leder till större utjämning på global nivå. Även om det uppstår en invandrad underklass med en levnadsstandard långt under vad vi nu kan föreställa oss i Sverige är detta berättigat så länge dessa invandrare får det bättre här än hemma i sitt land. Särskilt intressant är att principen om allas lika värde här används retoriskt mot svenska medborgares rätt att via valda representanter stifta lagar som begränsar fri rörlighet över gränserna. Det är förvisso möjligt att resonera så, men få läsare torde vara medvetna om vad som händer när detta argument söker praktiskt tillämpning över nationsgränserna.

Liknande argument, dock sällan framförda med samma föredömliga uppriktighet som i fallet ovan, kan förekomma i reaktioner mot protester mot flyktingmottagning på kommunal nivå eller i små tätorter (MR-diskursen kommer alltså inte bara till uttryck i teoretiska diskussioner om fri invandring, utan även i samband med den invandring vi faktiskt har idag). Det kan då handla om att bemöta, eller tala förbi, lokala hänvisningar till kostnader och sociala problem genom att hävda den principiella skyldigheten  att ta emot förföljda och utsatta människor. Att vi principiellt bör ha ett sådant åtagande är inte svårt att instämma i, men det är symptomatiskt att specifika invändningar mot hur en konkret migrationspolitisk åtgärd påverkar ett lokalsamhälle kan avfärdas utifrån ett sådant människorättsperspektiv. Notera också att en del förläggningar tycks uppstå genom direkta avtal mellan Migrationsverket och vinstsugna spekulanter entreprenörer (som heller ibland inte drar sig för att svänga sig med lämpliga fragment ur MR-diskursen), medan den kommunala demokratin ställs inför fullbordat faktum.

Avslutningsvis vill jag understryka att denna kritik mot hur en onyanserad global MR-diskurs underminerar folksuveränitet inte ska uppfattas som ett kulturrelativistiskt avfärdande av mänskliga rättigheter som koncept, och definitivt inte som ett stöd för retoriska figurer som söker ge brutala regimer fria händer gentemot sin egen befolkning. Utgångspunkten här är folksuveränitet i representativa demokratier. Detta kan inte utan vidare föras över till interventionsdebatter av olika slag.

Det går säkert att hitta bättre och för debatten mer centrala exempel på resonemanget – kom gärna med tips så kanske de kan inbakas i en senare uppdatering av texten.

Inte minst bör nämnas att dessa tankar har formats i många diskussioner med Kristian Nilsson, fennougrist och forskare i Lund.