Forskningsartikel om minneskulturer i Lviv och Tjernivtsi

Har tillsammans med Eleonora Narvselius (som även skrivit för Österifrån) publicerat en artikel om minneskulturer i västra Ukraina, i Lviv och Tjernivtsi. Artikeln ingår i det första numret av den nystartade tidskriften EWJUS (East/West: Journal of Ukrainian Studies) vid University of Alberta.

Detta nummer av tidskriften kan läsas gratis i fulltext efter registrering på tidskriften:

http://ewjus.com/ojs/index.php?journal=ewjus&page=article&op=view&path[0]=Narvserlius-Bernsand

Annonser

Artikel om Ukraina och Bukovina i Neo

Har med en kort artikel om Ukraina och Bukovina i senaste Neo, 4/2014. Diskuterar utifrån den svenska Ukrainadebatten hur östra Europa gärna reduceras till projektionsytor för andras drömmar och farhågor, och berättar en historia som sällan hörs.

Uppdatering 2014-08-28: Artikeln kan nu läsas i fulltext:

http://magasinetneo.se/artiklar/ukraina-ar-mer-an-en-projektionsyta/

Gästinlägg: Kulturella minnen i Lviv – Idéernas museum och Franz Josefs huvud

Etnologen Eleonora Narvselius från Centrum för Europaforskning i Lund skriver idag ett gästinlägg på bloggen. Eleonora ingår tillsammans med arkitekten och byggnadsvårdsexperten Bo Larsson och bloggens ägare i ett forskningsprojekt vid LU finansierat av Riksbankens Jubileumsfond om hanteringen av det multietniska kulturarvet i fyra öst- och centraleuropeiska städer. Eleonora skriver där om Lviv i Galizien, som också är hennes födelsestad, medan jag, som framgått i några inlägg på bloggen, fokuserar på Tjernivtsi i Bukovina.

Bilderna är Eleonoras om inte annat framgår av bildtexterna.

Källarvalvet i den gamla stenbyggnaden vilar i halvdunkel, och de massiva väggarna dämpar ljuden från den livliga gatan utanför. Vi befinner oss i Lviv, i en underjordisk del av det väldiga Bernardinerklostret, byggt på 1700-talet i barockstil. Platsens mystiska atmosfär stimulerar fantasin och passar utmärkt för långa samtal.  Mannen som pratar med mig medan han sippar det otroligt aromatiska kaffet är energisk, kortklippt och muskulös. Utseendemässigt påminner han mest om en brottare eller en postsovjetisk affärsman med halvkriminellt förflutet. Skenet bedrar dock, för Oles’ Dzyndra är ingen dunkel figur utan en respekterad konstnär, med utbildning som arkitekt och glasgjutare i bagaget och med många bollar i luften. I likhet med många andra kreativa Lvivbor strävar han efter att vara ekonomiskt oberoende.

Därför driver Dzyndra restaurangen Trapezna där vi befinner oss. Men främst är han en av de eldsjälar vars originella och smått galna idéer – som inspirerats av den västukrainska huvudstadens rika kulturarv – har präglat Lvivs kulturliv i drygt tjugo år. Dzyndras hjärtebarn och mest kända verksamhet är Idéernas museum (Muzej Idej), som länge har längre tjänat som hamn för olika konstnärliga projekt som sätter individens möte med historia och minnenas omvandlingskraft i fokus. Muséet och betydelsen av kulturella minnen i Lviv blev därför det givna ämnet för vårt samtal.

Bildkollage berättar om Idéernas museum i Lviv.

Bildkollage om Idéernas museum i Lviv.

I dagens Lviv, tidigare huvudstad i den forna österrikiska provinsen Galizien, råder det ingen brist på idéer om vilka kulturella minnen och episoder ur stadens mångkulturella förflutna som bör räddas från glömska och komma alla till godo. Ukrainas självständighet – för vilken den kulturella och politiska mobiliseringen som började just i Lviv under det sena 1980-talet spelade en mycket viktig roll – aktualiserade ett sökande efter ett självständigt historiskt narrativ. En ny ukrainocentrisk berättelse, som länge burits upp av den antikommunistiska ukrainska diasporan i USA och Kanada, producerade starka bilder av en lidande nation. Denna kanoniserade version av nationens förflutna förlamade dock mer än den inspirerade, och fokuserade nästan uteslutande på tragik och martyrskap. Då den inte erbjöd någon optimistiskt motvikt har den också börjat ifrågasättas.

Utan att direkt sätta sig mot det nationella historieberättandet började Lvivs akademiska och kreativa publik stegvis vända blickarna mot stadens kulturella och historiska mångfald. Anspelningar på polackernas, judarnas, österrikarnas, tyskarnas och armeniernas närvaro genom historien hittar man lätt i arkitekturen, i litterära verk och i de historiska minnen som återberättas i många galiziska familjer. Med olika förevändningar och i olika skepnader lyfts de numera fram, förmedlas, dekontextualiseras, bagatelliseras och kommersialiseras. Minnena av den rysk-sovjetiska epoken är dock fortfarande alltför brinnande färska för att kunna omvandlas till ett ”användbart förflutet”. Den historiska mångfald som utplånades från Lviv i och med Förintelsen och efterkrigstidens fördrivningar av stadens polacker har emellertid hunnit ”kallna”. Gradvis har den blivit en källa till exotiska, attraktiva, gulliga, excentriska, romantiska och kaxiga representationer som tillsammans tjänar som motvikt till den övervägande svartvita, tragiska nationella historien. Att de sistnämnda egenskaperna ofta i Lviv ses som bärande för ”vår egen” ukrainska historia bekräftas av de skandaler och kontroverser som uppstod när andra nationer började påminna om sitt tragiska förflutna i Lviv och Galizien.

Restaurerad väggmålad butiksreklam på polska och tyska i centrala Lviv. Foto Niklas Bernsand.

Restaurerad väggmålad butiksreklam på polska och tyska i centrala Lviv. På andra hus finns även jiddischspråkig väggreklam. Foto Niklas Bernsand.

Oles’ Dzyndras syn på Lvivs förflutna är visserligen säregen och personlig, men hans konstnärliga reflektioner kan också förklaras utifrån de ovannämnda tendenserna i postsovjetisk minneskultur och minnespolitik i Västukraina. Idéernas Museum har vuxit fram ur ett motstånd mot traditionella museiformer. Enligt Dzyndra förknippar en vanlig ukrainare muséer främst med

”en kuriosakammare med stinkande burkar, döda kroppar, dammigt skräp, där någonting hänger, ligger – och vi måste komma dit och uppropa: ”vad fint det är!””

Det traditionella muséet framstår alltså som en retrospektion utan reflektion, som döda former där alla spår av det förflutnas levande energi har utplånats. Det stoft som Idéernas Museum strävar att förmedla är i stället energi och vitalitet snarare än intellektualism eller estetisk distans. Energi är för övrigt en återkommande metafor i Dzyndras berättelse om Lvivs säregenhet. Enligt konstnären är hans mission att

smitta med denna stad. Detta är en värdig stad, en stad med egen värdighet – trots de mängder av tölpar som bor här nu. Denna stad har en enorm positiv energi. Lviv har en förmåga att rensa sig själv. Lviv smittar också med sin energi, och min uppgift är att smitta så mycket folk som möjligt med Lviv.”

Lvivs läge nära en av Europas geografiska ”mittpunkter”, vid en centraleuropeisk vattendelare och ovanpå den underjordiska floden Poltva har bidragit till ryktet om stadens mystiska dragningskraft och vitalitet. Ändå är det främst stadens historiska mångfald och komplexitet som gör Lviv så spännande för både turister, konstnärer och forskare.

Tidens omvandlingskraft, självreflektion framkallad i möten med historien, och det kulturella minnets paradoxer har varit ledmotiv i många projekt initierade av Idéernas Museum. Ett återkommande evenemang med tydlig fokus på stadens unika byggda miljö är Bernardengarden, en årlig friluftsfestival som syftar till att engagera unga arkitekter i den svåra uppgiften att leda bevaringsarbete och stadsplanering i Lviv historiska stadskärna. Ett annat pågående projekt är LeoPoltivis vilket uppmärksammar stadens ”hemliga flod” Poltva som av sanitära skäl leddes under jorden på den österrikisk-ungerska tiden. Poltva rinner under Lvivs centrala gator genom ett komplicerat kanaliseringsssystem som under andra världskriget var gömställe för flera hundra judar, och nyss uppmärksammats i In Darkness, Agnieszka Hollands film om Förintelsen i Lviv. Enligt projektets initiativtagare kan den mytomspunna floden och det underjordiska rörsystemet bli en del av stadens varumärke, en praktisk resurs och turistattraktion förutsatt att man genomför ett komplext rekonstruktionsarbete. Tanken är bl.a. att så småningom öppna en del av Lvivs underjordiska utrymmen för turister och att rädda denna del av kulturarvet från glömska och förfall.

Förtjusningen i underjorden gav impuls till ett annat – framtida – projekt som Dzyndra berättar om. Bernardinerklosters väldiga källarrum som hittills givit utrymme till Museets tillfälliga installationer och föreställningar kommer snart att rymma en ny permanent utställning. Tanken är att besökaren ska stiga in i en suggestiv labyrintliknande miljö som provocerar tankar om tidens väsen och människans tidsliga natur. Denna helgjutna upplevelse av tidens alkemi utan referenser till konkreta historiska händelser står i tydlig kontrast mot den typ av ”möten med historien” som Lviv erbjuder i övrigt.

Ändå är denna betoning av vitalitet, energi och kraft som stadens främsta kännetecken ganska typisk. Idén om att djupa historiska kunskaper inte är en nödvändig förutsättning för att få en emotionell upplevelse av historiens närvaro är inte bara ett underförstått argument som genomsyrar turistverksamheten.  En av minnesforskningens insikter är att oavsett vad som hände ”på riktigt” i det förflutna, är det dagens behov, värderingar och intressen som avgör hur och vad en individ eller till och med ett samhälle minns. Detta kan i sin tur innebära att det mödosamma intellektuella arbetet med det förflutna, sökandet efter komplexa kausala kedjor och strävan att avgöra trovärdigheten i olika historiska tolkningar, riskerar att hamna i skymundan.

För att gilla eller ogilla det förflutnas tecken behöver man inte veta mycket om det förflutna. Istället kan man projicera sina egna problem, önskningar och fantasier till det förflutna. I ett kulturellt klimat där högkulturell förfining och intellektualism inte är en del av (nationella) identitetsmodeller blir tonvikten vid virilitet, kraft och energi ett legitimt spår inom popkultur och även seriös konst. Detta i sin tur innebär att man ur det förflutna främst vaskar fram de representationer som förknippas med manlig styrka och virilitet.

Just detta ser man ofta i Lviv. En gemensam nämnare för de historiska gestalter som på den senaste tiden lyfts upp som föremål för nostalgi och beundran är handlingskraft och sexuell energi. För att understryka detta budskap stiliseras de historiska representationerna kraftigt.  Stadens berömda son Leopold von Sacher-Masoch, en känd debattör och författare vars beskrivningar av erotiska dominanslekar gjorde honom till ”masochismens fader”, har blivit förevigad i en bronsfigur som pryder ingången till café Mazokh. Typiskt nog är detta inget ”seriöst” monument utan snarare en karikatyr av borgerliga sexuella ”perversioner”. Turister uppmanas att stoppa handen i Masochs byxficka, och caféets interiör är en blandning av erotiska referenser med masochistiska inslag. 

Masochstatyni Lviv

Masochstatyn utanför Café Mazoch, Lviv

Ett annat av stadens historiskt anknutna visitkort är de s.k. batiary, som främst förknippas med mellankrigets polska Lwów. I den urbana folkloren beskrivs batiary (på polska, batiarzy) som skojare och kvinnotjusare som hånar auktoriteter och tycker om att bråka, men annars har ett hjärta av guld. Dessa romantiserade representanter för stadens dåtida gatusubkultur hyllas numera med sång, dans och öldrickande under Lvivs årliga festival Batiarens dag.

Från den polska restaurangen och mikrobryggeriet  Kumpel i Lviv.

Från den polska restaurangen och mikrobryggeriet Kumpel i Lviv.

De populäraste figurer som masskulturen och turister förknippar med Lviv och Galiziens historia hör ihop med armé, krig och uniformer. Lvivs mest populära tematiska restaurang är Kryivka, som både är känd och ökänd för sin tolkning av den västukrainska nationalistiska gerillan UPA. Enligt den numera kanoniserade historiska berättelsen stred UPA för Ukrainas självständighet och ledde under andra världskriget en kamp mot både nazisterna och mot sovjetmakten. Oftast framställs UPA:s krigare som tragiska hjältar och martyrer som inte förrådde sina höga ideal trots den hopplöst ojämna kampen mot två totalitära regimer. Kryivka presenterar dock UPA-gerillan som jordnära jovialiska sällar vilkas historia förtjänar att berättas med glimten i ögat.

Man får förstås inte glömma en annan respekterad figur – som också han oftast framställs i militär uniform – nämligen Franz Josef I. I galiziernas minnen har den gode kejsaren en särskild plats eftersom han förkroppsligar den gyllene habsburgska epoken. Hans uniform och militära hållning associeras dock inte främst (eller kanske inte alls) med manlig kraft och virilitet utan med den civiliserade statens stabilitet, beskyddande framtoning och värdighet. Historiskt sett var rutenerna (d.v.s. de galiziska ukrainarna) de lojala ”tyrolarna från öst” som hyllade kejsaren som sin beskyddare mot de polska rivalerna. Numera beror Lvivbornas positiva attityd till Franz Josefs epok på, som en känd historiker uttryckte det, ”nostalgi för den välfungerande tyskspråkiga byråkratin”.  Dagens galiciers positiva inställning till dubbelmonarkin kan avläsas i en mängd kulturella uttryck, inte minst masskulturella. Ändå har paradoxalt nog, trots en mängd restauranger med kejsarens porträtt och sezessionsinspirerande interiörer i den galiziska metropolen, ingen gata uppkallats efter honom och ingen staty rests till hans ära.

Café Tsisar (Kejsaren) i centrala Lviv. Köket och uppges dock vara ukrainska. Foto Niklas Bernsand.

Café Tsisar (Kejsaren) i centrala Lviv. Köket uppges dock vara ukrainskt. Foto Niklas Bernsand.

Ett fint avskalat monument över den åldrande Franz Josef finns däremot i en annan västukrainsk stad som bevarar goda minnen av det habsburgska styret, nämligen i Tjernivtsi, före detta huvudstad i österrikiska provinsen Bukovina. Till skillnad från i Lviv är kejsaren i Tjernivtsi inte en del av det svårfångade spiritus loci utan snarare en politiker under vars regering staden fick sitt nutida europeiska utseende och blev ett blommande Lilla Wien.

Franz Josef-statyn i Tjernivtsi.

Franz Josef-statyn i Tjernivtsi.

Paradoxerna i de nutida Lvivbornas minnen, där en mängd referenser till den mångkulturella historien inte tycks generera mobiliseringskraft, framkom i ett av Idéernas Museums senaste projekt. Projektet heter Minnesmärke till minnet (Pamjatnyk pamjati) och dess idé är lika enkel som den är sinnrik. För att högtidlighålla Franz Josefs minne gjordes en tredimensionell ritning av den unge kejsarens huvud. Kruxet är att för att få se detta huvud materialiserat måste Lvivborna först att köpa ett visst antal speciella mynt med kejsarens avbild, och sedan komma med dem till muséet vid en bestämd tidpunkt. En avgjutning av kejsarens huvud kommer då att pryda stadens gator bara om tillräckligt många Lvivbor inte bara demonstrerar sitt gillande av sin mångkulturella historia utan dessutom gör konkreta insatser – till och med uppoffringar – för att lyfta fram denna historias unikt symboliskt innehåll. Projektets webbsida visar att hittills bara 32 personer, av vilka några är kända namn men de flesta är vanliga medlemmar av intelligentsian – har skaffat sig mynten. Detta är klart otillräckligt för att börja förbereda avgjutningsceremonin.

Projektet är alltså en påminnelse om att kulturminnenas väldiga skafferi kan omvandlas till kulturell resurs bara genom ett konkret medvetet arbete – både materiellt och ideellt. Emellertid visar det svaga minnesarbetet på en intressant kulturell tendens. Den handlingskraft som nutida galizier hyllar hos sina kulturella hjältar förblir nämligen ett ouppfyllt önskemål som projiceras på det förflutna som ett slags kompensation.

Ett besök vid fästningen i Chotyn

Förutom de två resorna med konstnären Ljubkivs’kyj gjorde jag under mitt senaste besök i Bukovina ytterligare en dagstur från Tjernivtsi. Jag blev bjuden att följa med till den legendomspunna fästningen i Chotyn vid floden Dnister (ry. Dnjestr, rum. Nistru) i den del av Tjernivtsilänet som inte är belägen i Bukovina utan i det historiska landskapet Bessarabien. Jag hade länge funderat på att besöka Chotyn och nu uppstod ett bra tillfälle med trevligt sällskap.

Mina värdar under resan var Viktor Pavljuk, Tjernivtsis förste postsovjetiske borgmästare och sedermera viceguvernör för länet, och hans hustru Oksana, litteraturvetare från universitetet och syster till den mycket omtyckte ukrainske vissångaren Volodymyr Ivasiuk.

Ivasiuk slog igenom över hela Sovjetunionen i början av 1970-talet genom folkschlagerroadmovien Tjervona Ruta, där han medverkade tillsammans med tre andra sedermera mycket framträdande sångare från Bukovina: Nazarij Jaremtjuk, Vasyl’ Zinkevytj,och Sofia Rotaru. Inte utan vidare kallas Bukovina ofta på ukrainska för pisennyj kraj, sångernas land. Ivasiuks sånger sjungs ofta och gärna av ukrainare och de finns i otaliga coverversioner. Hans liv slutade dock tragiskt: 1979 hittades Ivasiuk hängd i ett träd i en skog utanför L’viv, och omständigheterna kring hans död är ännu oklara. Den officiella versionen var självmord, men hans familj och många andra är övertygade om att han mördats av den sovjetiska säkerhetstjänsten. På YouTube finns en ukrainskspråkig dokumentär om saken.

Jag mötte tillsammans med mina svenska kollegor för första gången Oksana av en slump i höstas på Ivasiukmuséet i Tjernivtsi. Muséet, som är inhyst i familjens gamla lägenhet, förevisar förutom sångaren även fadern Mychajlo som var en känd författare och översättare. Oksana berättade att det var från ett fönster i Ivasiuks hus som den tidigare strängt förbjudna ukrainska blågula flaggan hängdes ut för första gången under det sovjetiska sönderfallet i slutet av 1980-talet. Oksana och hennes man kan sägas tillhöra kärnan bland lokala nationella demokrater, som från slutet av 1980-talet verkat för ukrainsk nationell pånyttfödelse inom ramen för demokrati och europeisk integration.

Muséet över Volodymyr och Mychajlo Ivasiuk i Tjernivtsi, öppnat 1999. Från ett fönster i detta hängdes för första gången den tidigare förbjudna ukrainska flaggan ut under det sovjetiska sönderfallet i slutet av 1980-talet.

Muséet över Volodymyr och Mychajlo Ivasiuk i Tjernivtsi, öppnat 1999.

Statyn över Volodymyr Ivasiuk i L'viv, rest 2011.

Statyn över Volodymyr Ivasiuk i L’viv, rest 2011.

På vägen ut genom staden passerar vi den kristna och den judiska kyrkogården (enligt uppgift Europas tredje största). Även utanför stadsgränsen gör sig både den historiska och nuvarande etniska mångfalden omedelbart påmind. Jag blir lite förundrad över det första ortsnamnet vi stöter på, Mahala, som leder tankarna till det arabiska ordet för kvarter eller stadsdel. Byn, som ligger bara några kilometer utanför stadsgränsen har rumänsk majoritetsbefolkning. Här börjar Novoselyts’kyjdistriktet där rumäner och moldavier är i klar majoritet (nej, detta är inte platsen för en utredning av de olika användningarna av begreppen rumänsk och moldavisk. Andreas Johansson förklarar här pedagogiskt situationen som den tar sig uttryck i Moldavien).

Bara en kvarts resa från Tjernivtsi ser vi den första byn med tvåspråkiga ukrainsk-rumänska vägskyltar Bojany (rum. Boian). Vi noterar dock att bara de officiella skyltarna är tvåspråkiga; alla kommersiella skyltar är ukrainska och i några fall ryska. Oksana berättar att en stor del av Bojanys befolkning tidigare var polsk och pekar på den romersk-katolska kyrkan vi passerar längs vägen. Hon vet inte vart polackerna i byn tagit vägen nu men berättar att hon haft flera studenter härifrån som identifierat sig som rumäner men haft ett ”karaktäristiskt polskt utseende”. Byns grek-katolsk kyrka, som en gång tillkom på initiativ av byns dåtida ägare, den armenisk-polska adelsfamiljen Stefanowicz, har nu tagits över av den ortodoxa kyrkans Moskvapatriarkat. Den synagoga som byggdes 1898 brändes ner under andra världskriget. Judiska kyrkogården ska dock finnas kvar.

Byarna längs vägen ger generellt ett välmående intryck, inte minst Bojany, som är känt för välstånd och företagsamhet. Många invånare är eller har varit gästarbetare och har tjänat ihop pengar att investera i sina hus. I flera av byarna är både hantverk och handel uppenbart välutvecklade, och vi stannar till för att titta på flätade korgar och trä- och järnsmide, varav det mesta uppges vara tillverkat i byn. Viktor berättar att många bybor använde sin entreprenörsanda redan på den sovjetiska tiden, då de i Moskva och Leningrad sålde frukt och grönsaker odlade på den del av jordbruksarealen de kunde använda för eget bruk. Två av länets första framgångsrika affärsmän kom härifrån och började tillverka fönster och dörrar men senare investerade vidare i hotell, restauranger och bensinmackar.

Vägen österut mot Bessarabien är ganska högt belägen, och på andra sidan det bördiga landskapet skymtar söderöver på en tätt skogbevuxen bergskam någon mil bort det stora ortodoxa klostret i Banceni. Banceni ligger i det efter förintelsen nästan helt etniskt rumänska Hertsadistriktet som kontrolleras av den ortodoxa kyrkans Moskvapatriarkat (värdparet tillhör den ortodoxa kyrkans ukrainsksinnade Kyivpatriarkat). Klostret anses vara mycket rikt och är känt för sitt arbete med att vårda sjuka barn.

När vi efter en stund kommer in i Bessarabien sker omedelbart en förändring i kulturlandskapet: hustomterna längs vägen börjar kantas av täta vackra stenmurar. Mitt värdpar berättar att de sett liknande murar både i Turkiet och i Armenien, och att dessa därmed är ett kulturellt vittnesbörd om den täta historiska kontakten området haft med det Osmanska riket. Och mycket riktigt ligger i närheten av Chotyn byn Anadoly (Anatolien).

Chotyn har ca 10000 invånare och är centrum för länets bessarabiska delar. Om Bukovina alltid definieras som västukrainskt och av lokala politiker och intellektuella betraktas som en del av Centraleuropa uppfattas Bessarabiens kulturella tillhörighet inte som lika klar. Viktor och Oksana pekar på de i jämförelse med Bukovina ”östliga” valresultaten i området, och menar att invånarna har en eklektisk identitet bestående av olika till synes svårförenliga kulturella avlagringar. Längre österut finns i länet t.ex. en helt ny sovjetisk stad, Novodnistrovs’k, byggd kring ett nytt vattenkraftverk på 1970-talet, med lika många invånare som Chotyn. Att döma av det lilla vi hann se av Chotyns centrum tycks stadens minneslandskap snarast vara ganska genomsnittligt ukrainskt ambivalent, med sovjetiska monument över segern i andra världskriget och stupade i Afghanistan inte långt från ukrainska monument till minnet av den stora svälten i det sovjetiska Ukraina.

Sovjetiskt monumentalmonument över segern i andra världskriget, Chotyn.

Sovjetiskt monument över segern i andra världskriget, Chotyn.

Stadsfullmäktiges sympatiska byggnad från den rumänska tiden är belägen vid en huvudgata omgärdad av lummig sommargrönska. Chotyn är en mycket gammal stad, ett handelscentrum som ingick i det gamla Kyivriket och formellt tillhörde det moldaviska furstendömet 1359-1812, men under 180 års tid styrdes av det Osmanska riket. Staden blev tillsammans med övriga Bessarabien en del av Tsarryssland 1812, men tillhörde Rumänien under mellankrigstiden innan den införlivades med det sovjetiska Ukraina 1940 och återigen efter 1944 efter ett kort men blodigt rumänskt mellanspel under andra världskriget.

Stadshuset i Chotyn,

Stadshuset i Chotyn.

Vid stadshuset träffar vi den trevlige vice borgmästaren Mykola, som följer med och guidar oss på fästningen. På vägen dit passerar vi stadens enda öppna synagoga – Mykola berättar att stadens judiska församling idag omfattar sju personer. Liksom många städer i Bukovina förändrades Chotyns etniska befolkningsstruktur dramatiskt under och efter andra världskriget.  Enligt den rumänska folkräkningen 1930 utgjorde ryssar och judar var sin dryg tredjedel av befolkningen medan 16% var ukrainare och knappt 10% rumäner. Bara 500 av stadens 5700 judar överlevde kriget, och många lämnade staden för Israel eller USA. Precis som i Tjernivtsi kom i deras ställe ofta rysktalande judar, som i sin tur stegvis i stor utsträckning kom att emigrera från och med 1970-talet.

Enligt vice borgmästare Mykola bodde Steven Spielbergs mormor/farmor (babtsia kan betyda båda) i detta hus, som under den ryska tiden var en synagoga.

Enligt vice borgmästare Mykola bodde Steven Spielbergs mormor/farmor (babtsia kan betyda båda) i detta hus, som under den ryska tiden var en synagoga.

Staden domineras idag av etniska ukrainare, men den lite mer ”östliga” prägeln märks i att alla människor jag pratar med talar en ordförrådsmässigt med ryska mer uppblandad ukrainska än vad jag brukar höra från motsvarande människor i Tjernivtsi. Detta sätt att prata ukrainska kan vara kontroversiellt för dem som betonar vikten av en ”renare”, mer standardspråklig ukrainska. För den intresserade finns en länk till en av mina akademiska artiklar i ämnet här.

Fästningen, målet för vår resa, ligger vid stranden av floden Dnister. Utanför ingången med utsikt över floden reste de ukrainska myndigheterna 1992 ett monument över slaget vid Chotyn 1621, då en numerärt underlägsen kristen här bestående av ukrainska kosacker, polacker och litauer besegrade en turkisk-tatarisk armé. Viktor skriver, liksom även utställningen inne på fästningen, på ett förvisso ganska lågmält sätt in segern i en välbekant berättelse om den långa europeiska kampen mot turkiskt och islamskt inflytande. Chotyn blir i denna klassiska östeuropeiska berättelse en plats där tre östliga nationer räddade västra Europa från främmande ockupation.

Segermonumentet över den ukrainsk-polsk-litauiska segern över den osmanska armén fokuserar på kosackhetmanen Petro Sahajdatjnyj och ett kristet kors.

Segermonumentet över den ukrainsk-polsk-litauiska segern över den osmanska armén i slaget vid Chotyn 1621 fokuserar på kosackhetmanen Petro Sahajdatjnyj och ett kristet kors.

Under mellankrigstiden tillhörde fästningen Rumänien, men på den smala Dnisters motsatta strand började det sovjetiska Ukraina, och strax norr om fästningen låg gränsen mot det då polska östra Galizien. Det sades att Aleksandr Nevskijkyrkans klocka ljöd över tre riken.

På mellankrigstiden kunde man här från den rumänska sidan se över till Sovjetukraina och norrut mot Polen. I förgrunden syns förutom fästningenAleksandr Nevskijkyrkan och resterna av en moské som turkarna lät bygga.

På mellankrigstiden kunde man här från den rumänska sidan se över till Sovjetukraina och norrut mot Polen. I förgrunden syns förutom fästningen Aleksandr Nevskijkyrkan och resterna av en moské som turkarna lät bygga.

Fästningen i Chotyn.

Fästningen i Chotyn. På andra sidan floden Chmelnyts’kyjlänet i landskapet Podolien, redan centrala Ukraina.

Staden Chotyn använder på alla sätt fästningen för att locka till sig investeringar och turister. Vice borgmästaren berättar om de många och ofta framgångsrika ansökningar man lämnat in till olika europeiska strukturer (och ofta i samarbete med de rumänska och moldaviska grannarna) för att restaurera fästningen och utveckla olika typer av verksamhet kring den. Viktor och Oksana intygar hur mycket som gjorts de senaste 10-15 åren. Och de historiska utställningarna och tavelgalleriet visar kanske att man är på rätt väg.

På väg mot själva gångbron till fästningen tittar vi in i den lilla vackra Aleksandr Nevskijkyrkan som byggdes av ryssarna 1832.

Aleksandr Nevskijkyrkan byggdes under den ryska tiden 1832.

Aleksandr Nevskijkyrkan.

Mitt emot kyrkan ligger också ruinerna efter fästningens moské som byggdes under den turkiska tiden på 1700-talet. Så sent som i början av 1900-talet var byggnaden i betydligt bättre skick med en bevarad minaret. Moskén började användas som lagerlokal av den ryska militären på 1800-talet och ska slutgiltigt ha sprängts av den retirerande Röda armén 1941 för att den inte skulle användas som utkikspunkt. I samband med det större postsovjetiska intresset för andra kulturella influenser har man på senare år genomfört arkeologiska undersökningar av platsen.

Ruinerna av fästningens moské som byggdes under den turkiska tiden. Så sent som i början av 1900-talet var byggnaden i betydligt bättre skick, och den ska slutgiltigt ha förstörts under andra världskriget.

Ruinerna av moskén.

Apropå orientalisk kulturell påverkan hävdar den lokala traditionen att kaffe kom till Ukraina för första gången i slutet av 1400-talet när osmanska trupper efter ett misslyckat erövringsförsök lämnade kvar säckar med kaffebönor. Efter en serie akuta kulinariskt-kulturella missförstånd ska en bybo som tidigare befunnit sig i turkisk fångenskap förklarat för fästningsfolket att bönorna ska rostas, kokas och avnjutas som dryck. Annars hör man ibland i västra Ukraina historien om hur ukrainaren Kultjyts’kyj från L’viv ska ha öppnat Wiens första kafé 1683, i samband med det berömda slaget. Den kaffekultur som kom med habsburgarna till västra Ukraina ska alltså på något sätt ha ukrainskt ursprung. Nåja.

Bron över ravinen in till fästningen.

Bron in till fästningen.

Från bron in till fästningen visar Viktor på platsen där lokala män, kvinnor och barn som tagits till fånga av osmanerna förvarades i väntan på att säljas som slavar, och om de många ukrainska, moldaviska och polska kvinnor som hamnat i fångenskap på andra sidan Svarta Havet. Det förtjänar kanske att påpekas att detta inte är moderna islamofobiska fantasier: åtskilliga gamla ukrainska dumy, episka folkballader från stäppområdet, handlar om lokala kvinnor och män som hamnar i turkisk fångenskap.

Tidigare förvaringsplats för slavar.

Tidigare förvaringsplats för slavar.

Det första som slår en besökare är hur filmisk både fästningen och landskapet runt om är. Och mycket riktigt har många filmer spelats in här, inte minst sovjetiska filmer på historiska teman. Sovjetiska filmatiseringar av De tre musketörerna, Ivanhoe och Robin Hood, samt sovjetukrainska epos som Zachar Berkut, men även postsovjetiska ryska Taras Bulba (efter Gogol) har spelats in här. Idag används också fästningen av lajvare för att iscensätta gamla fältslag. Under två år anordnade ukrainska, polska, ryska och litauiska medeltidslajvare det s.k. Nationernas slag (Bytva natsij) här. Se här för engelsk text och bilder. Medeltidsfestivaler arrangeras regelbundet på platsen.

Huvudbyggnaden i fästningen, som även rymmer de viktigaste historiska utställningarna. På den vänstra gaveln fanns under den turkiska tiden en minaret.

Huvudbyggnaden i fästningen, som även rymmer de viktigaste historiska utställningarna. På den vänstra gaveln fanns under den turkiska tiden en minaret.

Ett exempel på platsens symboliska vikt i tidigare konflikter mellan ideologiskt muslimska och kristna stater är korset på fästningstornet som står på en besegrad halvmåne.

DSCN3519

Ett liknande kors finns på Chotyns moderna stadsvapen:

Coat_of_arms_of_Khotyn

På hemvägen från fästningen stannade vi till i en de rumänska byarna i Bukovina och köpte körsbär. Efter en öl på en krog i Tjernivtsi skiljdes vi åt för denna gång. En annan gång tänker jag ströva omkring en del i själva stan som är intressant i sin egen rätt.

Bukovinska utflykter: polska Huta och rumänska Crasna i ukrainska Karpaterna

Den utflyktsvane konstnären Ljubkivs’kyj ringde mig dagen före min avfärd från Tjernivtsi och frågade om jag hade lust till en avslutande expedition till Karpaterna. Han hade tänkt sig en busstur åt sydväst nästan fram till den rumänska gränsen. Där i ett mjukt böljande skogsgrönt bergslandskap vid Karpaternas fot ligger Krasnojil’s’k (rumänska Crasna), ett stort samhälle nästan uteslutande bebott av rumäner, och några kilometer därifrån en liten polsk by, Huta, eller som den officiellt heter Stara Krasnosjora. Mellan dem går en vanlig landsväg, men konstnären föreslog att vi skulle gå vägen över kullarna i stället. Efter att ha förvissat mig om att det gick en buss tillbaks så jag skulle hinna med nattåget till L’viv mötte jag upp konstnären vid Kinoteatr Tjernivtsi, alltså den av sovjetmakten till bio förvandlade f d reformjudiska synagogan i centrum. I folkmun kallas den Kinagoga.

I Tjernivtsi inhandlades för utflykten torkad fisk, ukrainsk salo (späck) och lite bröd, tomater och vitlök, sen tog vi länsbussen ner genom Starozjynets’kyjdistriktet där byarna är belägna. På bussen stötte vi på tyska sällskapets sympatiske ordförande, som eskorterade en väns dotter till ett sommarläger i Karpaterna.

Storozjynets’distriktet är ett av Bukovinas mest multietniska:

Etniska kartor ljuger alltid, men denna karta ger en viss illustration till bosättningsmönster i ukrainska Bukovina och Bessarabien. Den röda fläcken söder om Starozjynets' ska föreställa polska Huta.

Etniska kartor bör man alltid ta med en stor nypa salt, men här får man en viss illustration till bosättningsmönster i ukrainska Bukovina och Bessarabien. Den större röda fläcken sydväst om Starozjynets’ ska föreställa polska Huta. Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Bucovina-ethnic.png

Själva Storozjynets’, som var det enda längre uppehållet på vägen, är med 15000 invånare den näst största staden i ukrainska Bukovina. Liksom Tjernivtsi är Storozjynets’ som urbant centrum i allt väsentligt en produkt av den österrikiska tiden, och den blev liksom länshuvudstaden också snabbt multietnisk. Till den ukrainska och rumänska befolkningen fogades många tyskar, och under 1800-talet växte den judiska och den polska befolkningen snabbt i antal. Enligt den rumänska folkräkningen 1930 var 32% av stadsborna judar, 31% ukrainare, 11% polacker och 4% tyskar, medan i hela länet ukrainarna var 45%, rumänerna 34%, judarna 9%, tyskarna 5% och polackerna 4%. I den senaste folkräkningen, den ukrainska från 2001, identifierade sig 60% i länet som ukrainare, 37% som rumäner, 1.5% som polacker och 1.4% som ryssar. Den judiska befolkningen blev svårt decimerad under andra världskriget och området har sedan 1970-talet liksom Tjernivtsi präglats av judisk utflyttning.

Detta sagt som allmän orientering; etnisk statistik, inte minst folkräkningar, ska naturligtvis hanteras försiktigt och kritiskt.

Vi hann med en rekordsnabb sightseeing i staden, och förutom det vackra rådhuset från 1905 fann vi några tilltalande postsovjetiska hybrider, som nedan där en butiksägare i en symbolisk lek med klassiska bilder frestar med europeiska kläder till sovjetiska priser. Originalets ”Du! Har du skrivit in dig i Röda Armén” har här ersatts med ”Du är vår kund!”.

Europeiska varor för sovjetiska priser. Butiksägare i centrala Storozjynets' leker med symbolspråket.

Flera byar passerades på vägen från Storozjynets’, bland dem tvåspråkiga ukrainsk-rumänska Budenets’ och Tjudej, där en av de värsta lokala pogromerna ägde rum under andra världskriget. Flera vackra kyrkor och slott som tillhört framträdande adelsfamiljer som ukrainska Vasyl’ko och rumänska Hormuzachi susade förbi. Det hör till den postsovjetiska folkloren att den ryske poeten Pusjkin ska ha haft en kärleksaffär med en dotter till den senare familjen i samband med poetens berömda vistelse i Bessarabien. De var ju ändå grannar, som konstnären uttryckt det. I varje fall jämfört med S:t Petersburg.

Efter en timme var vi framme i Crasna, som alltså är en rumänskbefolkad småstad med 9000 invånare, ca åtta kilometer från gränsen till Rumänien. Enligt god tradition är huvudgatan i samhället uppkallad efter minoritetens störste författare, Mihai Eminescu, som föddes och växte upp i Bukovina och gick i skolan i Tjernivtsi.

I Crasna kompletterades provianteringen med öl och en liten flaska sådant som hör dagsturer i bergiga skogslandskap till. Tyvärr glömde vi köpa vatten till kaffekoket vilket senare tvingade fram ännu en kulinarisk kraftansträngning hos konstnären. I de två affärerna vid ändhållplatsen talade alla rumänska. Vår ukrainska besvarades vänligt med ryska som den lokala befolkningen läst i skolan och kan bättre än ukrainska. Den artige konstnären valde att språkligt ackommodera expediten och gick över till ryska. Utanför butiken åt vi torkad fisk och drack var sin öl i väntan på att regnet skulle upphöra.

Konstnären vid matbordet i Krasnojil's'k.

Konstnären vid matbordet i Crasna.

När regnet upphört konstaterade vi att vi hade sex och en halv timme på oss före bussresan tillbaks till Tjernivtsi. Vi begav oss omedelbart mot polska grannbyn Huta, och valde att ta den längre vägen över via bergsslänterna som går i en båge från den rumänska till den polska byn. Här börjar de riktiga Karpaterna:

DSCN3570

Vi stannade till på en kulle där vi hade utsikt över rumänska Crasna till höger och polska Huta till vänster. Inspirerade av den vackra utsikten tog vi en lunchpaus bestående av salo, tomater, rå vitlök och eldvatten. Eftersom vi glömt köpa vatten och prompt ville ha kaffe efter maten blev nödlösningen att koka drycken på öl, genom vilket konstnären alltså ytterligare expanderade sin kaffekokarrepertoar (trogna läsare vet att repertoaren sedan tidigare består bland annat av vin). Lustigt nog visade sig improvisationen vara en kulinarisk fullträff.

Konstnären Ljubkivs'kyj kokar kaffe på öl.

Konstnären Ljubkivs’kyj kokar kaffe på öl.

Polackerna bosatte sig i Huta från 1803 när polska goraler (högländare från då likaledes habsburgska Tatrabergen i nuvarande Slovakien) flyttade till Bukovina. Byn har funnits sedan 1400-talet, och hade sedan 1793 haft en stor sudettysk befolkning. De bukovinska Karpaterna lockade alltså från tiden för Bukovinas införlivande med det habsburgska riket till sig både västslaviska och tyska bergsbor. Byns tyska namn Althütte kommer av ett glasbruk som fanns här på den österrikiska tiden, och polska Huta eller Stara Huta är översättningar av den tyska benämningen. Mycket riktigt hade konstnären med sig 150 år gamla snapsglas från just denna fabrik.

Tyskarna var i den österrikiska folkräkningen från 1900 i klar majoritet i byn, betydligt fler än polackerna, men gruppen försvann när den, liksom de flesta etniska tyskar i Bukovina, efter en överenskommelse mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen 1940 ”evakuerades” till Tyskland. Bara rester finns kvar av den en gång stora etniskt tyska befolkningen i Bukovina. Därefter har polackerna utgjort ungefär 70% av byns invånare. Att det idag finns en by med polsk majoritet i ukrainska Bukovina är alltså paradoxalt nog ett resultat av en gemensam tysk-sovjetisk etnisk rensning av byns tyska befolkning.

Kors rest på ett berg ovanför Huta.

Kors rest på ett berg ovanför Huta.

Goralerna i Huta, som är katoliker och identifierar sig som polacker, talar än idag en mycket speciell dialekt. Under min intervju med professor Strutynski, polska sällskapets ordförande i Tjernivtsi, berättade denne att byborna förstår standardpolska och läser det i skolan, men att de alltid frågar utomstående polacker om de talar gwara, dialekt. En romersk-katolsk kyrka byggdes här 1825, och en polsk skola inrättades några år senare. Huvudreligionen för de två största etniska grupperna i Bukovina,  ukrainare och rumäner, är annars ortodox kristendom, som också dominerar i Crasna.

Kristus på korset vid en av de polska gatorna i Huta.

Kors vid en av de polska bygatorna i Huta.

Själva byn är ganska prydlig, även om inte alla hus är i bästa skick, och bygatan längs ån närmare bergen ger ett lite fattigare intryck. Många invånare befinner sig dock permanent eller regelbundet i Spanien, Portugal och Italien som gästarbetare och tjänar ibland ihop rätt bra med pengar för att rusta upp och bygga till sina hus.

Gård i utkanten av Huta.

Gård i utkanten av Huta.

Grusvägen längs ån leder snart fram till byns ståtliga romersk-katolska stenkyrka, byggd 1825.

Den romersk-katolska kyrkan i Huta skymtar bakom grönskan.

Den romersk-katolska kyrkan i Huta skymtar bakom grönskan.

Alldeles ovanför kyrkan ligger byns administrativa centrum, byrådet, i en byggnad vars arkitektoniska särdrag påminner om polska huset i Tjernivtsi, som i sin tur sägs vara inspirerat av traditionen från Kraków.

Byrådets byggnad i Huta.

Byrådets byggnad i Huta.

Förutom kyrka, skola och stadshus tjänar den kombinerade affären och krogen (som mycket riktigt kallas Affären ”Krogen”) som byns kommunikationsmässiga medelpunkt. Ett gäng ungdomar som drack öl vid ett av de två borden på verandan betraktade oss roat när vi klev in i butiken. Vi satte oss vid grannbordet och kunde konstatera att några av killarna pratar polska, någon en polsk-ukrainsk blandning och ytterligare någon rumänska. Jag fick här en modern illustration till berättelserna om den gamla flerspråkigheten hos vanligt folk i Bukovina som många informanter i Tjernivtsi har berättat om. Vi prövar hälsa på folk vi möter på polska och får svar på både polska, rumänska, ukrainska och ryska.

Affären "Krogen", Huta.

Affären ”Krogen”, Huta.

Enligt expediten är bara två av byns drygt 200 hushåll ukrainska. De flesta är polacker som bor längs två bygator, medan rumänerna bor längs en tredje. Precis som huvudgatan i den rumänska byn är uppkallad efter nationalskalden Eminescu bär huvudstråket i den polska byn författaren Adam Mickiewiczs namn. Fast skylten är fortfarande skriven på ryska:

Hus på Mickiewiczgatan i Huta (notera att förkortningen för gatan är rysk). Enligt konstnären är byggnadsstilen typisk för byar på Karpaternas sluttningar oavsett deras invånares etniska bakgrund.

Hus på Mickiewiczgatan i Huta (notera att förkortningen för gatan är rysk). Enligt konstnären är byggnadsstilen typisk för byar på Karpaternas sluttningar oavsett deras invånares etniska bakgrund.

På väg tillbaks mot bussen passerar vi byskolan som är inhyst i en kanske mindre smakfyllt renoverad österrikisk stenbyggnad.

Byskolan, Mickiewiczgatan, Huta.

Byskolan, Mickiewiczgatan, Huta.

På skolbyggnaden hänger en minnesskylt till minne av en ung polsk man från byn som stupade i Sovjetunionens krig i Afghanistan.

Minnesplakett till tidigare eleven Tomas Vladyslavovytj Drozdyk, som stupade 1980 "när han uppfyllde sin internationalistiska plikt i Republiken Afghanistan". Den unge mannen, polack från byn, tilldelades postumt Röda Stjärnans orden. Skolbyggnaden, Huta.

Minnesplakett till tidigare eleven Tomas Vladyslavovytj Drozdyk, som stupade 1980 ”när han uppfyllde sin internationalistiska plikt i Republiken Afghanistan”. Den unge mannen tilldelades postumt Röda Stjärnans orden. Skolbyggnaden, Huta.

Vi tar byvägen tillbaks till rumänska Crasna där bussen väntar. Vi passerar åter ån och i branta uppförsbackar i gassande solsken möter vi både hästskjutsar och rätt nya Mercedesar på väg till Huta. Konstnären berättar om den intressanta polska kyrkogården och ett kapell för fyra bybor som 1939, när norra Bukovina ännu var rumänskt, lämnat byn och stupat för den polska armén i strid mot den anfallande tyska krigsmakten. På något sätt lyckades byborna föra tillbaks deras kroppar till Huta. Dessvärre fanns inte tid för ett besök på polska kyrkogården, så det får anstå till en annan gång.

På vägen noterade vi att var och varannan husägare i sin trädgård byggt ett litet kapell:

Kapell vid hus, Huta.

Kapell vid hus, Huta.

När vi kom fram till Crasna var affärerna vid busshållplatsen fyllda med rumänsktalande besökare (av vilka några var romer). Vi träffar åter vår bekant från tyska sällskapet och satte oss på bussen till Tjernivtsi.

Dagen avslutades på en irländsk pub (jo jag vet) där konstnären överräckte den tyskspråkiga versionen av den bok om den multietniska bukovinska litteraturen som han designat och illustrerat.

Ett besök i Sadhora

Under årets andra intervjuresa till Bukovina har jag vid några tillfällen försökt upptäcka andra delar av regionen än huvudorten Tjernivtsi. En plats jag länge tänkt besöka är Sadhora (Sadagura), som idag formellt är en avsides belägen del av staden Tjernivtsi, men som under den österrikiska och den rumänska tiden var en egen liten stad. I söndags gjorde jag så slag i saken tillsammans med konstnären Ljubkivs’kyj och galleristen Natasja. Vi satte oss i en taxi, körde förbi järnvägsstationen, korsade floden Prut, passerade stadens jättelika marknadsplats Kalinivs’kyj Rynok och kom via den långa småhusomgärdade gatan döpt efter gamle franske kommunistledaren Maurice Thorez fram till de centrala delarna av Sadhora.

Framme i Sadhora bestämde vi oss för att omedelbart ta oss till den närbelägna plats som idag mer än alla andra sätter Sadhora på den internationella kartan – den chassidiske tzaddiken Israel Friedmans (1796-1850) residens. Friedman, kallad den undergörande rabbinen, ledde ursprungligen en chassidisk bosättning i Ruzjyn i Podolien i det då tsarryska Ukraina, men sökte efter konflikter med de ryska myndigheterna sin tillflykt till det österrikiska Bukovina där han i Sadhora grundade ett för sin prakt och vällevnad vida omtalat hov. Efter hans död övertog sonen och senare sonsonen positionen som ledare för Sadagurachassiderna. 1914 flyttade en av sonsönerna hovet till Wien och tog med sig många lokala chassider. Det bodde ca 5000 judar i Sadhora vid den österriska folkräkningen 1910, men sedan tzaddikens hov flyttat tycks staden redan under mellankrigstiden ha dominerats av ukrainare. Många av de återstående lokala judarna dödades under förintelsen. Den judiska hjälporganisationen Heshed Shushanas lokale chef berättade att det finns tio judar kvar i Sadhora idag.

Tzaddiken Israel Friedmans residens i Sadhora, juni 2013

Tzaddiken Israel Friedmans residens, Thorezgatan, Sadhora, juni 2013

Vi hade hoppats kunna ta oss en närmare titt på Friedmans förfallna residens, men tyvärr fann vi det omgärdat av ett högt plank. Som så många andra helgedomar i f d Sovjetunionen användes Sadhora-chassidernas huvudbyggnad för sekulära ändamål. I detta fall blev ödeläggelsen ännu större då residenset användes som fabrik. Nu finns det planer att restaurera hovet, och den judiska gemenskapen i Tjernivtsi har anställt en vakt som vakar över ruinerna i väntan på att renoveringen inleds. Vi fick numret till rabbi Mendel i Tjernivtsi för att fråga om vi fick komma in och titta på residenset, vilket denne avrådde ifrån med hänvisning till sitt byggansvar.

Traditionen från Sadhora lever vidare i Israel där än idag en Sadagurer tzaddik leder gemenskapen, efter att hovet flyttats dit från Wien på 1930-talet. Det finns flera livaktiga chassidiska grupper i USA, och ganska ofta kommer chassidiska pilgrimer till Sadhora för att titta på residenset och den judiske kyrkogården med tzaddik Friedmans gravkapell.

Judiske kyrkogården i Sadhora.

Judiska kyrkogården i Sadhora.

På kyrkogården mötte vi en grupp judiska besökare från Tjernivtsi som lät oss titta in i kapellet. Förutom plaketter som berättade om de lokala judar som bekostat restaureringen av kapellet noterade vi de många små lappar som ligger i kapellet på vilka besökarna skrivit ner sina böner om hjälp till den undergörande rabbin.

DSCN3388

Till skillnad från den andra chassidiska centralorten i norra Bukovina, Vyzjnytsia (jiddisch: Vizhnitz), som var  nästan helt judisk, hade Sadhora en tydligare multietnisk prägel. Bland de första invånarna efter att staden grundats 1770 var tyska protestantiska nybyggare som kommit snart efter att Bukovina blivit en del av det habsburgska riket (1775-1918).  I staden fanns också en stor ukrainsk och polsk befolkning, och bortom stadsgränsen dominerade även på den österrikiska tiden ukrainare den kringliggande landsbygden som på de flesta ställen i norra Bukovina. Stadens störste markägare var dock, som på många andra håll i östra Europa, av annat etniskt ursprung – en rumänsk greve.

Även dagens i stort sett etniskt homogena ukrainska Sadhora har en religiöst blandad befolkning. Under 1800-talet byggdes en romersk-katolsk, en grek-katolsk och en ortodox kyrka. Vi hann med att besöka söndagsgudstjänsten i den romersk-katolska kyrkan. På anslagstavlan framför kyrkan finns meddelanden till församlingen både på ukrainska och polska, men det vi hann höra på gudstjänsten av såväl predikan som vacker sång och recitation var på ukrainska.

Romersk-katolska kyrkan, Sadhora, juni 2013

Romersk-katolska kyrkan, Sadhora.

Grek-katolska kyrkan i Sadhora.

Grek-katolska kyrkan i Sadhora.

Apropå etnisk mångfald införskaffades piroger och starköl avsedda för picknick på kullarna ovanför staden på sympatiske Saids sylta vid den lokala busstationen. Armenisk konjak och lite övrigt tilltugg hade den utflyktsvane konstnären förutseende nog tagit med sig. Efter att ha vandrat omkring i staden några timmar tog vi oss ledda av konstnären upp till de omkringliggande höjderna, först på små bygator och därefter på små stigar mellan de sommarblommande villaträdgårdarna. När vi tillryggalagt ett för en ovan akademiker dramatiskt vertikalt bergsparti nådde vi till slut utflyktsmålet, en glänta på 500 meters höjd med enastående utsikt över Sadhora och angränsande byar. Till och med centrala Tjernivtsi kan skymtas från höjden.

Utsikt över Sadhora.

Utsikt över Sadhora.

Vi gjorde upp eld över vilken konstnären kokade kaffe (på vatten denna gång, inte på vin) och rostade mackor. Han passade också på att arrangera ett litet stilleben:

Ljubkivs'kyjs stilleben på Sadhoras kullar, juni 2013.

Ljubkivs’kyjs rökiga stilleben på Sadhoras kullar.

Innan vi återvände till Sadhora vandrade vi omkring en stund i den karpatiska terrängen, med djupa raviner och blandad bok-, björk- och tallvegetation skimrande av ljus.

DSCN3436

Därefter tog vi oss ner genom högt gräs och hallonsnår genom byn till busstationen och tillbaks till andra sidan Prut för avslutande champagne i konstnärens ateljé.

Gammal brunn med sliten reklam för internetuppkoppling och en helgonbild.

Gammal brunn med sliten reklam för internetuppkoppling och en helgonbild.

Demokratigatan i Sadhora. Inga kommentarer.

Demokratigatan i Sadhora. Inga kommentarer.

 

Oleh Ljubkivs’kyjs Czernowitz I

Detta är det första av två inlägg om hur konstnären och författaren Oleh Ljubkivs’kyj i staden Tjernivtsi i ukrainska Bukovina i sin konst och i sina böcker låter det materiella kulturarvet från tiden då hans stad kallades Czernowitz interagera med dagens stad och dess invånare och med rollfigurerna i hans böcker. I detta inlägg tar vi en titt på konstnärens ateljé, dess omgivning och ger exempel på hans konst. I nästa inlägg ska vi i stället se hur Ljubkivs’kyj arbetar litterärt med olika avlagringar av staden som material, med utgångspunkt i hans Berättelser med enkel penna (Opovidannja prostym olivtsem, 2013).

***

Mitt liv är säkert till 90% genetiskt sammanlänkat med Tjernivtsi. Jag föddes och växte upp i Tjernivtsi, och sedan barndomen har stadens hemligheter förtrollat mig och fångat min fantasi. Detta hemlighetsfulla sov länge i det undermedvetna, men med tiden vaknade det och mitt konstnärliga sökande riktade in sig på denna konstnärliga bild. Jag försöker förmedla den hemlighet som gjort så stort intryck på mig ända sedan barndomen. Vid närmare betraktelse visar det sig alltid att bakom hemligheten finns andra hemligheter och ju mer jag följer denna väg ser jag hur hemligheterna bara blir fler och fler.” (Ljubkivs’kyj intervjuad i TV-programmet Palitra, Tjernivtsi 2009)

Oleh Ljubkivs’kyjs ateljé är belägen i en vindsvåning på gamla Dreifaltigkeitsgasse, som går från kullen där den lutheranska kyrkan tidigare låg ner mot järnvägsstationen och de fattigare judiska kvarteren i den lägre delen av staden. Här bodde en gång ett välbärgat borgerskap i våningar i nyuppförda jugendhus ritade av österrikiska arkitekter, men här fanns också kvar mindre och enklare hus där hantverkare och enklare handelsmän bodde. Gatan behöll sitt namn, om än i rumänsk översättning, under mellankrigstiden, men döptes av sovjetmakten om efter kosackledaren Bohdan Chmel’nyts’kyj, en centralfigur i den gemensamma ukrainsk-ryska berättelse sovjetmakten ville rama in det sovjetiska Ukraina med. När sovjetmakten på allvar etablerades i staden efter andra världskriget hade de flesta förkrigstida invånare försvunnit med krigets, förintelsens och befolkningsomflyttingarnas vindar. Staden fylldes i stället med flyktingar från andra hårt krigsdrabbade delar av Sovjetunionen, många av dem rysk- och ibland även jiddischtalande judar från östra Ukraina och Vitryssland. Med tiden flyttade också många människor in från den omkringliggande ukrainsk- och rumänskspråkiga landsbygden. De stora våningarna på Chmel’nyts’kyjgatan omvandlades ofta till kollektivlägenheter där hyresgästerna hade enskilda rum men delade köks- och tvättutrymmena. Få kommunalkor, som de kallas, återstår på gatan tjugo år efter Sovjetunionens upplösning, och med privatiseringen av lägenhetsbeståndet har också följt en viss gentrifiering, där, som Ljubkivs’kyj betonar, smak och återhållsamhet inte alltid följt med lägenhetsägarnas investeringsförmåga.

Huset med Ljubkivs'kyjs ateljé på Chmel'nyts'kyjgatan, gamla Dreifaltigkeitsgasse

Ljubkivs’kyjs ateljé ligger i en vindsvåning på högra sidan av detta hus på Chmel’nyts’kyjgatan, gamla Dreifaltigkeitsgasse. Foto NB

När man går längs gamla Dreifaltigkeitsgasse blir det särskilt uppenbart att det idag bland många tyskspråkiga intellektuella som ett svunnet Atlantis mytomspunna österrikiska Czernowitz var en till stora delar mycket ung stad, framvuxen genom starka migrationsvågor från andra delar av det habsburgska imperiet till det som ibland kallades Österns Wien. Många av de framträdande husen på gatan byggdes i början av 1900-talet. Ljubkivs’kyj arbetar t.ex. i ett stort österrikiskt flerfamiljshus byggt 1906. Det är format som fören på ett fartyg och skär genom Chmel’nyts’kyjgatan i riktning uppåt mot kullen. I korsningen mot Gorkijgatan (österrikiska Stefaniegasse och rumänska Eminescugatan) mitt emot ser man det så kallade Ugglehuset från 1907 vars fasad längst upp pryds av en jättelik uggleskulptur.

Ugglehuset på Chmel'nyts'kyjgatan, på hörnet till Gorkijgata (gamla Stefaniegasse och Eminescugatan). Huset byggdes 1907 och inhyste från början Bukovinas läkarförbund.

Ugglehuset på Chmel’nyts’kyjgatan, på hörnet till Gorkijgatan. Huset inhyste från början Bukovinas läkarförbund. Foto NB

Skönheten i Ljubkivs’kyjs hus är något bedagad, vilket gäller även för många andra byggnader på gatan, som befinner sig i olika – om något – renoveringsstadium. Högt upp på ena långsidan till höger om ingången till ateljén fanns tidigare en plakett med byggåret 1906. Efter att plaketten ramlade ner målade någon i stället dit årtalet för hand. Trappan, som med några poetiska tilläggskomponenter figurerar i Ljubkivs’kyjs novellsamling Berättelser med enkel penna, är fortfarande vacker om än oändligt sliten, och de stora trädörrarna har bevarats till lägenheterna. Uppe i ateljén visar Ljubkivs’kyj, när han bjuder på egenhändigt komponerat kaffe kokat på rött vin, en bit gammalt cigarrpapper från 1906 som han hittade i samband med att han lagade fönstret. Papperet måste ha fastnat under arbetet med väggen när byggarbetarna tog rökpaus.

Mittelfeirer Türkischer Rauchtabak. Tobakspapper från 1906, hittat vid reparation av fönster i konstnärens ateljé.

Mittelfeiner Türkischer Rauchtabak. Tobakspapper från 1906, hittat vid reparation av fönster i konstnärens ateljé. Foto NB

Ljubkivs’kyjs lilla ateljé är full med gamla föremål och små skyltar från den försovjetiska tiden. Jag råkar obetänksamt kalla dem för artefakter, vilket får konstnären att markera att han inte alls ser dem som artefakter utan som levande föremål som fortsätter påverka sin omgivning. Här finns nedfallna bitar av utsmyckningar på husfasader, några österrikiska gatskyltar, några skyltar med tysk- och rumänskspråkiga affärsnamn, gamla habsburgska hellermynt (som också spelar roll för intrigen i en av Ljubkivs’kyjs berättelser). På väggarna hänger konstnärens tavlor. På några små bokhyllor står böcker om stadens historia, i något fall illustrerade av Ljubkivs’kyj själv. På ett skrivbord ligger posters som berättar om Ljubkivs’kyjs pågående utställning om Tjernivtsi i L’viv (Staden som en gång kallades Czernowitz), och på den gamla kaminen hänger porträtt på konstnärens favoritgrupp Rolling Stones – vars engelskspråkiga låttitlar med versaler genomskär Ljubkivs’kyjs berättelser på samma sätt som gamla tyskspråkiga gatunamn från Czernowitz som Priestergasse eller just Dreifaltigkeitsgasse. För Ljubkivs’kyj, som föddes 1950 och växte upp i det sovjetiska Tjernivtsi, har alltså inte bara det försovjetiska materiella kulturarvet utan också 1900-talets engelskspråkiga rockmusik varit en viktig inspirationskälla i försöken att utforma och upprätthålla en autonom personlig konstnärlig sfär.

Del av kortsidan i Ljubkivs'kyjs ateljé.

Del av kortsidan i Ljubkivs’kyjs ateljé. Foto NB

Konstnären berättar att hans val att se det materiella kulturarvet som material för sitt arbete fungerar som ett moraliskt imperativ; han ser bevarandet av kulturarvet som själva meningen med sitt liv.

”Detta är ingen ”tematik”, det handlar om att den materiella kulturens liv fortsätter som en livsmiljö där en handling utspelar sig. Jag betonar alltså särskilt livskraften, att den materiella kulturen lever och inte kan dö. Jag plockade t.ex. upp en bit av listverket som fallit från trottoaren, och undrade för mig själv varför dessa byggnader inte faller, alls, utan liksom kastar av sig bitar av sin elegans, som fågeln sina fjädrar, och liksom fågeln så  de överlever de. Det visar på att detta kulturarv är mycket starkt, rent fundamentalt. Det är inte som när man bygger något av plast för fem år som sedan faller sönder, eller källaren faller in, ni förstår, som dessa nya lådor som monteras ihop och plockas isär. Detta var en rejäl och hållbar materiell kultur. Vare sig vi vill eller inte så interagerar vi med den, i vardagslivet, på gatan, vi kan inte undvika den.” (Ljubkivs’kyj, NB:s intervju 23 april 2013)

Därför är det materiella kulturarvet den ständiga huvudpersonen i Ljubkivs’kyjs konst och böcker. Ibland får det liv som magiska vyer och silhuetter från stadens historiska centrum eller i lekfulla och ömsinta bilder av föremål eller  arkitektoniska detaljer ur gatubilden.

Oleh Ljubkivs'kyj. Stadslandskap i skymningsljus (1998)

Oleh Ljubkivs’kyj. Stadslandskap i skymningsljus från utställningen Romantiska landskap och kompositioner (1998). Källa: http://dizzyweb.ehpes.com/english/gallery/liubkivsky/page22.htm

Oleh Ljubkivs'kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Oleh Ljubkivs’kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ofta skildrar Ljubkivs’kyj snarare mötet mellan det gamla Czernowitz och dagens Tjernivtsi. Det kan handla om hur upphittade mynt eller nerfallna husdetaljer kan påverka människors liv, eller om hur ett gammalt trapphus plötsligt tycks få liv i en lek mellan parallella, överlappande tidszoner och olika medvetandenivåer. Ljubkivs’kyj fångar dock också paradoxerna i mötet mellan (post)sovjetiskt och österrikiskt, hur sovjetmakten försökte uppfostra de nya stadsborna efter 1945 att t.ex. inte låta hunden göra sina behov på gräsmattan framför konserthuset (paradoxen ligger här för Ljubkivs’kyj i att detta inte var självklart utan måste påpekas), eller hur dagens postsovjetiska invånare osentimentalt  kommersialiserar den gamla kulturmiljön. Ljubkivs’kyj har smak för ironier och absurd humor, men bakom det sneda leendet anas melankoli och återhållen ilska.

Ljubkivs'kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ljubkivs’kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ljubkivs’kyj berättar med stolthet att hans arbete inte gått spårlöst förbi och att han 2010 belönades med Otto von Habsburgs (1912-2011) utmärkelse Signum Memoriae för sitt arbete med att bevara det europeiska kulturarvet. Konstnärens identifikation med en centraleuropeisk kulturkrets representerad av den gamla dubbelmonarkin framskymtar regelbundet. Han berättar hur hans konst möts med betydligt större intresse och förståelse både i hemstaden, i likaledes gamla habsburgska L’viv och i Österrike eller Tyskland, medan publiken i den ukrainska huvudstaden Kyiv var mer svårflirtad. Ljubkivs’kyj menar att Kyiv till skillnad från de tidigare delarna av det habsburgska imperiet faktiskt tillhör ett annat kulturellt fält än Tjernivtsi. Vid något tillfälle har han uttryckt det som att Tjernivtsi är en europeisk stad där Europa faktiskt slutar – alltså en bild av en europeisk utpost i öster byggd av Donaumonarkin, som grannen öster om limes snart svalde och sökte beröva  minne och egenart. Det är svårt att inte här associera till några andra av den nära samtidens identitetspolitiska intellektuella debatter och strömningar som burit drag av föreställd civilisationskamp (t.ex. den tyska och österrikiska Bukowina-Mythos om en förlorad tyskspråkig tolerant multikulturell oas, eller Milan Kunderas och det ännu realsocialistiska 1980-talets diskussioner om Centraleuropa som ett förlorat väst kidnappat av sovjetmakten).

Här värnar dock Ljubkivs’kyjs konst starkt sin integritet och fokuserar aldrig på det omedelbart politiska, och uttrycker inte, som andra aktörer i västra Ukraina kan göra, nostalgi över kejsar Franz Josef eller dubbelmonarkin som sådan. Tvärtom upprätthåller han en tydlig distinktion mellan å ena sidan konsten och å andra sidan politiken eller byråkratin som parallella världar. Det är i stället det ännu levande materiella kulturarvet från stadslivet i de gamla invånarnas Czernowitz som tar gestalt i hans konst, med husfasader, järnportar, gamla reklamskyltar och fragment av gatunamn och judiska gravstenar. I fokus står det vernakulära Czernowitz och dess livskamp och samtidiga lek och drift med invånarna i det sovjetiska och postsovjetiska Tjernivtsi.

Ljubkivs'kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ljubkivs’kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Uppdatering 9 maj: jag lyckades hitta den omnämnda filmen om Ljubkivs’kyj på YouTube, i två delar (på ukrainska):

Del I

Del II