De nationella husen i Tjernivtsi

Utmärkande för stadsbilden i dagens Tjernivtsi är förekomsten av de så kallade nationella husen som uppfördes av kulturföreningar från de största etniska gemenskaper som bebodde staden under den österrikiska tiden fram till 1918. De fem klassiska nationella husen är det ukrainska, det tyska, det polska, det judiska och det rumänska och inrättades under en tjugoårsperiod mellan 1890 och 1910.

Husen vittnar både om de etniska gemenskapernas vilja och förmåga att insamla medel för inköp eller uppförande av lokaler som både var viktiga noder för föreningslivet och symboliska uttryck för de etniska gruppernas legitima närvaro i staden.

Det föreningsliv som samlades i de nationella husen upphörde i samband med andra världskriget, och under sovjettiden användes lokalerna för andra ändamål. Med Sovjetunionens upplösning och Ukrainas självständighet återfördes de nationella husen under 1990-talet helt eller delvis till, som det heter lokalt, nationella-kulturella sällskap som ser sig som arvtagare till de (i de judiska, tyska och polska fallen kraftigt decimerade) förkrigstida gemenskapernas organisationer. Det är dock frågan om förfoganderätt, inte äganderätt, vilket ger upphov till dispyter, inte minst då ofta bara delar av de tidigare nationella husen kan användas av dagens gemenskapsorganisationer.

De nationella husen

Ukrainska huset på Lomonosovgatan uppfördes 1897.

Ukrainska huset på Lomonosovgatan uppfördes 1897. Huset ligger centralt mitt emot den armenisk-katolska katedralen, men det påpekas ibland att Ukrainska huset ligger något mer avsides än de tyska och polska motsvarigheterna, som uppfördes på paradgatan Herrengasse, och de rumänska och judiska husen som var belägna vid stadens två viktigaste torg. Detta ska visa på den ukrainska gemenskapens jämförelsevis svagare ekonomiska, sociala och politiska ställning vid förra sekelskiftet. Huset var dock ett viktigt politiskt, organisatoriskt och folkbildningsmässigt centrum. Efter Sovjetunionens fall finns här nu organisationen Ukrainska nationella huset och andra politiska och kulturella ukrainska organisationer.
Det praktfulla Tyska huset öppnades högtidligt 1910 på paradgatan Herrengasse, idag Kobyljans'kagatan. Huset grundades av Kristna tyskars sällskap, som leddes av språkvetaren Gartner och senare av kände och idag på ukrainska återutgivne lokalhistorikern Kaindl. Idag finns här ett museum över tysk-österrikiske författaren Georg Drozdowski och restaurangen Karintia.

Det praktfulla Tyska huset öppnades högtidligt 1910 på paradgatan Herrengasse, idag Kobyljans’kagatan. Huset grundades av Kristna tyskars sällskap, som leddes av framträdande forskare som språkvetaren Gartner och senare av idag på ukrainska återutgivne lokalhistorikern Kaindl. Precis som idag fanns här en restaurang på första våningen (idag heter den Karintia, eftersom Tjernivtsis vänort Klagenfurt är huvudort i Kärnten). Även andra gemenskaper kunde hyra sig i det Tyska huset under den österrikiska tiden – bl.a. ska judiska religiösa högtider ha firats här. Idag finns här ett museum över den tysk-österrikiske författaren Georg Drozdowski, som var från staden, och här finns också det tysk-österrikiska kultursällskapet Wiedergeburt. I Drozdowskisalen på översta våningen ordnas ofta utställningar och presentationer av böcker om tyskspråkiga, ofta judiska, författare från det gamla Czernowitz.

Polska huset invigdes 1905 på Herrengasse, dagens Kobyljans'kagatan, Idag finns här Polska kultursällskapet Adam Mickiewicz.

Polska huset invigdes 1902 på Herrengasse, dagens Kobyljans’kagatan, efter att den snabbt växande polska gemenskapen inte hade nog med plats för läsesalar och samlingslokaler ute i de förorter där de flesta polacker bodde. Här fanns även ett polskt studentsällskap och en idrottsförening. Under sovjettiden fanns här först en  bio och sedan en musikskola. Musikskolan  delar idag huset med Polska kultursällskapet Adam Mickiewicz som sedan 1996 är verksam på första våningen. En byst till Mickiewicz har stått på ingången till andra våningen sedan 1898.

Det vackra Judiska huset inviges 1908 vid nuvarande Teatertorget. Judiska muséet finns idag här liksom några organisationer för den judiska gemenskapen.

Det vackra Judiska huset invigdes 1908 vid det som vid olika tidpunkter hetat Fischplatz, Elisabethplatz och Schillerplatz, och idag kallas Teatertorget, granne med stadsteatern som från 1905. Huset fungerade under förintelsen som rumänsk militärtribunal. Sovjetmakten omvandlade huset till textilarbetarnas kulturpalats och filade bort Davidsstjärnan från den ornamenterade trappan. Huset har kvar sin funktion som kulturhus för barnkörer och dansklubbar, men efter Sovjetunionens upplösning fick judiska föreningar tillbaks delar av huset. På första våningen finns idag Judiska muséet liksom några organisationer för den judiska gemenskapen.

Rumänska huset invigdes 1892 i tidigare Hotel Weiss lokaler vid Ringplatz, nuvarande Centraltorget.

Rumänska huset invigdes 1892 i tidigare Hotel Weiss lokaler vid Ringplatz, nuvarande Centraltorget. Idag finns det rumänska Eminescusällskapet i vänstra halvan av första våningen i huset, men de rumänska organisationerna vill gärna ha tillträde till hela huset, vilket försvåras av att Appellationsdomstolen sitter i den högra halvan.

Förutom de fem klassiska nationella husen fanns också Lipovanska huset och olika hus förknippade med ryska kulturella sällskap (de senare bestod främst av en lokal strömning som argumenterade för att de lokala rutenerna som den ukrainska befolkningen då kallades var en del av det större ryska folket). Lipovanerna är det lokala namnet på etniskt ryska gammaltroende som flydde undan religiös förföljelse i Ryssland och bosatte sig i Bukovina under andra hälften av 1700-talet, främst i byn Bila Krynytsia där ett munkkloster upprättades och en katedral byggdes i början av 1900-talet finansierad av gammaltroende köpmän i Moskva. Bara ett fåtal lipovaner bodde i Czernowitz, men här fanns en byggnad som kallades Lipovanska huset. Bila Krynytsia ligger idag invid gränsen till Rumänien och här lever fortfarande en minskande gammaltroende församling.

Lipovanska huet är beläget på dagens Holovna.

Lipovanska huset var beläget på Rathausstrasse, dagens Holovna, Huvudgatan. Huset tillhörde det lipovanska munkklostret i Bila Krynytsia från 1898. I österrikiska folkräkningen 1910 uppgav sig 84 stadsbor i Czernowitz vara gammaltroende rysk-ortodoxa. De ska främst ha ägnat sig åt trädgårdsskötsel och handel. Gemenskapen förfogade över ett bönehus i staden, och efter Sovjetunionens upplösning finns nu åter en liten församling runt en kyrka på Kosjevyjgatan.

Armenierna i Bukovina tenderade att identifiera sig med rumäner i de södra delar som idag ingår i Rumänien, främst i staden Suceava, medan gruppen i norra Bukovina med Czernowitz stod nära den polska gemenskapen. De flesta lokala armenier talade polska, hade polska eller förpolskade efternamn och tillhörde den armenisk-katolska (uniatiska) kyrkan, liksom i grannregionen Galizien. I södra delen av Bukovina var armenierna vanligen gregorianer. Många armenier bodde i ett kompakt område vid dagens armeniska, rutenska och ukrainska gator, även om detta kvarter förvisso var heterogent.

Något armeniskt nationellt hus fanns aldrig i Czernowitz trots att den armeniska gemenskapen var välbärgad, hade flera framträdande politiker och ämbetsmän och många hus i staden ägdes av armeniska privatpersoner. Armenierna samlades i stället kring Peter och Pauluskatedralen, byggd 1869-1875 på Armeniska gatan. Före den armenisk-katolska kyrkan byggdes bad katolska armenier i den katolska katedralen på Enzenbergsstrasse, dagens Holovna, dit främst tyska och polska katoliker gick. Armenierna hade där ett eget altare och en armenisk-katolsk församling inrättades formellt 1836.

Armenisk-katolska Peter och Pauluskatedralen, uppförd 1869-1875 på Armeniska gatan.

Armenisk-katolska Peter och Pauluskatedralen, uppförd 1869-1875 på Armeniska gatan. Arkitekt var tjecken Joseh Hlavka, som också ritade metropolitresidenset, nuvarande universitetet, som idag fått status som världskulturarv av UNESCO. Under sovjettiden var katedralen lagerlokal. Efter Ukrainas självständighet 1991 har byggnaden dubbla funktioner: dels som  Orgelmusikens hus, men 2001 återinvigdes den som en gudtjänstlokal för den lilla kvarvarande armenisk-katolska gemenskapen.  Den armeniska föreningen vill idag dock ha tillbaks katedralen, på samma sätt som statsmakten lämnat tillbaks religiösa byggnader till andra gemenskaper.

Annonser

Czernowitz i Tjernivtsi: väggreklam och målade butiksnamn

Tjernivtsi i ukrainska Bukovina är en av de europeiska städer som genomgått stora etnodemografiska förändringar under 1900-talet till följd av folkmord, deportationer och befolkningsutbyten såväl som mer traditionell migration. I Czernowitz som staden hette på den österrikiska tiden (1775-1918) och under mellankrigstiden då staden tillhörde Rumänien och bar namnet Cernauti var de största etniska grupperna ukrainare, rumäner, judar, tyskar, armenier och polacker. Polackerna började flytta ut redan under den rumänska tiden, men många av dem gav, liksom de oftast polsktalande armenierna, sig av i samband med andra världskrigets utbrott. De lokala tyskarna evakuerades till Tyskland efter överenskommelse mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen 1940. En stor del av stadens judiska befolkning mördades under förintelsen, och de flesta judiska överlevande valde att ta sig vidare till Israel och USA efter kriget. I de lokala tysk- och jiddischtalande judarnas ställe kom bl.a. ofta rysktalande judar från Bessarabien och Podolien, vilket gjorde att staden hade en stor, om än till stor del nyinflyttad judisk befolkning fram till första utvandringsvågen på 1970-talet. Många rumäner och delar av den ursprungliga ukrainska stadsbefolkningen flydde eller deporterades österut av sovjetmakten. Många andra ukrainare, och för den delen rumäner, har därefter flyttat in från den omgivande landsbygden.

Få stadsbor har dock far- och morföräldrar som bodde i staden före andra världskriget, vilket gör att det finns stora luckor i det lokala historiska minnet och en viss ambivalens i hur man förhåller sig till stadens materiella kulturarv. Kontinuiteten har på många sätt representerats av det byggda kulturarvet, stadens välkända och varierade arkitektoniska rikedom, främst från den österrikiska men även från den rumänska tiden. Den tyskspråkiga litteraturen som många i västra Europa förknippar med Czernowitz genom namn som Paul Celan och Roza Ausländer har först under den ukrainska postsovjetiska tiden kommit intresserade invånare till del.

Här och var i staden kan man även stöta på mer vernakulära minnesbilder av stadens förflutna genom resterna av väggreklam och målade butiksnamn som ännu syns på några husfasader. Där kan man på de understundom ganska slitna husväggarna se hur affärsinnehavarna, oftast med judiska namn, målade sitt butiksnamn eller gjorde reklam för sin varor på tyska eller rumänska. I med samband med förberedelserna inför 600-årsjubiléet av, som det heter här, det första skriftliga omnämnandet av Tjernivtsi, 2008, sökte stadens myndighet för bevarandet av kulturarvet frigöra och lyfta fram de fåtaliga vägginskriptionerna från affärslivet i Czernowitz och Cernauti. Den otympliga beteckningen på jubileet beror på att det inte var mycket till stad som omnämndes i dokumentationen hos den moldaviska fursten Alexander den Gode – det var på sin höjd tal om en liten handelsplats och senare en tullstation. När staden blev österrikisk 1775 bodde bara några hundra familjer i staden, kanske en knapp tredjedel ortodoxa judar, resten ortodoxt kristna förfäder till dagens ukrainare och rumäner. Bebyggelsen blev till stad först under den österrikiska tiden och Tjernivtsi får därför betrakta som en ung stad, 600-årsjubileet till trots. Staden gör alltså ansträngningar, till en ganska blygsam kostnad kan man förmoda, för att lyfta fram dessa vernakulära minnesbilder och knyta an till det förflutna. Samma sak man kan för övrigt se också i centrala Lviv (Lemberg, Lwów o.s.v.), en annan västukrainsk stad med en ur denna synpunkt liknande historia.

Två av dessa fåtaliga minnesskärvor är bevarade på Henri Barbussegatan, gamla Synagogengasse, som var livsnerven i den gamla moldaviska staden där dagens Tjernivtsi tog sin början. Detta är den nedre delen av staden där en stor del av befolkningen fram till andra världskriget utgjordes av ortodox jiddischtalande arbetarklass, även om här även bodde ukrainska och rumänska familjer. Längs Synagogengasse låg förutom bostadshus och affärer de ortodoxa judarnas stora synagoga, ett judiskt sjukhus och flera föreningslokaler. Roza Ausländer föddes för övrigt i ett hus på granngatan Sahajdatjnyj, tidigare Springbrunnengasse. Henri Barbussegatan är ett av många kvarblivna gatunamn från den sovjetiska tiden. I den nedre delen av staden låg ghettot dit den judiska medelklassen från stadens övre delar skickades i väntan på deportation och ofta en säker död till lägren i Transnistrien efter den tyska och rumänska inmarschen 1941.Pictor de Firme Isak Eisikowicz. Fondat 1910, Henri Barbussegatan, Tjernivtsi. Gatan hette Synagogengasse under Österrike, Wilsongatan under den rumänska mellankrigstiden.

Pictor de Firme Isak Eisikowicz. Fondat 1910, Henri Barbussegatan, Tjernivtsi. Gatan hette Synagogengasse under Österrike, Wilsongatan under den rumänska mellankrigstiden.
Butiksnamn Wolf Mandel, Henri Barbussegatan, Tjernivtsi. Husets ägare ska ha levt kvar på översta våningen till 1947. Samma familjer som flyttade in efter 1945 bor fortfarande kvar i huset.

Butiksnamn Wolf Mandel, Henri Barbussegatan, Tjernivtsi. Husets ägare ska ha levt kvar på översta våningen till 1947. Samma familjer som flyttade in efter 1945 bor fortfarande kvar i huset.

I den praktfulla övre delen av staden finns också några exempel på bevarad väggreklam:

Bevarat butiksnamn  Leon Schrenzel, 28 junigatan, Tjernivtsi. Gatan hette Franzensgasse på den österrikiska tiden och 11 novembergatan under den rumänska, efter datumet för Bukovinas anslutning till Rumänien 11 november 1918. Dagens namn är sovjetiskt och hedrar minnet av områdets införlivande med Sovjetukraina 1940.

Bevarat butiksnamn Leon Schrenzel, 28 junigatan, Tjernivtsi. Gatan hette Franzensgasse på den österrikiska tiden och 11 novembergatan under den rumänska, efter datumet för Bukovinas anslutning till Rumänien 11 november 1918. Dagens namn är sovjetiskt och hedrar minnet av områdets införlivande med Sovjetukraina 1940.

Väggreklam Milchmeierei. Milch-Kaffe-Tee. Täglich Frisch Gebak, Lysenkogatan, Tjernivtsi. Gatan, som löper förbi Tetatertorgets nordsida, kallades Rotkirchgasse under Habsburg och Ion Gramada efter en rumänsk politiker under mellankrigstiden. Dagens namn har gatan efter den främste ukrainske tonsättaren Mykola Lysenko.

Väggreklam Milchmeierei. Milch-Kaffe-Tee. Täglich frisches Gebak, Lysenkogatan, Tjernivtsi. Gatan, som löper förbi Teatertorgets nordsida, kallades Rotkirchgasse under Habsburg och Ion Gramada efter en rumänsk politiker under mellankrigstiden. Dagens namn har gatan efter den främste ukrainske tonsättaren Mykola Lysenko.

Rumänskspråkigt material: på Gorkijgatan vid Filharmonitorget:

Gammal väggreklam på Gorkijgatan. Gatan hette Stefaniegasse under Österrike och Eminescugatan, efter den rumänske nationalskalden som föddes och växte upp i staden, under mellankrigstiden.

Gammal väggreklam på Gorkijgatan. Gatan hette Stefaniegasse under Österrike och Eminescugatan, efter den rumänske nationalskalden som växte upp i staden, under mellankrigstiden.

Gammal väggreklam på Gorkijgatan.

Gammal väggreklam på Gorkijgatan.

Gammal väggreklam, Gorkijgatan.

Gammal väggreklam, Gorkijgatan.

Rester av rumänskspråkigt målat butiksnamn, Zan'kovets'kagatan, Tjernivtsi. Gatan består av tidigare Hormuzachigasse, uppkallad efter en lokal rumänsk adelsfamilj, och Karolinengasse. Maria Zan'kovets'ka var en berömd ukrainsk operasångerska.

Rester av rumänskspråkigt målat butiksnamn, Zan’kovets’kagatan, Tjernivtsi. Gatan består av tidigare Hormuzachigasse, uppkallad efter en lokal rumänsk adelsfamilj, och Karolinengasse. Maria Zan’kovets’ka var en berömd ukrainsk operasångerska.

Bierhalle zum Stefanskeller. Tyskspråkig reklam alldeles i början på paradgatan som idag bär namnet Olha Kobylianska (på den österrikiska tiden Herrengasse, på den rumänska Jancu Flondor). Olha Kobyljanska var en av Ukrainas mest framträdande författare, uppväxt i Czernowitz, skrev på polska och tyska innan hon började skriva på ukrainska.

Bierhalle zum Stefanskeller. Tyskspråkig reklam alldeles i början på paradgatan som idag bär namnet Olha Kobylianska (på den österrikiska tiden Herrengasse, på den rumänska Jancu Flondor). Olha Kobyljanska var en av Ukrainas mest framträdande författare, uppväxt i Czernowitz, skrev på polska och tyska innan hon började skriva på ukrainska.

Alla foton tagna av Niklas Bernsand, Tjernivtsi, april 2013

Bukovinsk tolerans: vad betyder kulturell mångfald i Tjernivtsi, Ukraina

Bukovinsk tolerans: vad betyder kulturell mångfald i Tjernivtsi, Ukraina?

(ursprungligen publicerad 1 juni 2012 på Världen i Öst)

”Många års samlevnad i denna mångfald av nationer, kulturer och religioner skapade en särskild sorts européer: en stolt gemenskap som kallade sig Tjernivtsibor.”
Citat från staden Tjernivtsis officiella turistportal

Staden Tjernivtsi (ca 240000 invånare) är idag huvudort i den ukrainska delen av det historiska landskapet Bukovina. Den södra delen av Bukovina, med huvudort i Suceava, tillhör Rumänien. Tjernivtsi, som under mellankrigstiden som Cernăuţi ingick i Rumänien, införlivades efter andra världskriget tillsammans med norra Bukovina i den ukrainska sovjetrepubliken. Sedan 1991 tillhör området det självständiga Ukraina. Stadens framväxt är dock förknippad med den österrikiska tiden (1774-1918), då staden under namnet Czernowitz växte fram som ett expanderande, dynamiskt och allt mer multietniskt industriellt, handelsmässigt och administrativt centrum för det habsburgska kronlandet Bukovina.

Inte så mycket den ofta skiftande statstillhörigheten som just den framförallt under 1800-talet framväxta mångfalden av etniska grupper, språk och konfessioner och deras jämförelsevis fredliga om än knappast konfliktfria eller nödvändigtvis särskilt vänskapliga samexistens har gett upphov till föreställningar om det habsburgska Czernowitz som en förlorad multietnisk centraleuropeisk möjlighet. Denna transnationellt spridda läsning av det förflutna, ibland sammanfattad i uttrycket Bukowina-Mythos, har kanske främst odlats i det tysktalande Centraleuropa, och här kan det multietniska habsburgska Czernowitz ses som en förebild för ett möjligt kulturpluralistiskt Centraleuropa idag – i uppfattad bjärt kontrast till senare tiders homogeniserande nationalstater (t.ex. Rumänien under mellankrigstiden, eller potentiellt dagens Ukraina). Denna bild, som aktualiserades främst efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, har starkt påverkats av minnet av 1900-talets folkmord, etniska rensningar och befolkningsutbyten i centrala och östra Europa i allmänhet och Bukovina i synnerhet. Myten om det toleranta multietniska Czernowitz har dessutom sina motsvarigheter i föreställningar om andra städer som också en gång tillhörde det gamla Österrike, liksom i imperienostalgiska narrativ om det habsburgska riket som sådant.

”Czernowitz – halvvägs mellan Kiev och Bukarest och Krakow och Odessa var Europas hemliga huvudstad, där trottoarerna sopades med rosbuketter och det fanns fler bokhandlar än bagerier” Bukovinamyten uttryckt på tyskt originalspråk med ukrainsk översättning i ett klassiskt citat på en skylt uppsatt av stadsförvaltningen 2008 vid Litteraturkaféet nära Rådhuset vid stadens centrala torg. Foto Niklas Bernsand

Föreställningen om den toleranta mångetniska atmosfären i staden odlas inte bara i det tysktalande Centraleuropa utan även lokalt i Tjernivtsi. Citatet ovan från stadens turistportal som erbjuder stadsvandringar i stadens multietniska förflutna under rubriken ”Tjernivtsi – toleransens stad” visar hur dagens ukrainska Tjernivtsi precis som många andra städer söker marknadsföra sig för turister och investerare genom att betona internationellt gångbara troper som kulturell pluralism och tolerans. Talet om mångfald tjänar här som en profileringsstrategi för lokala aktörer som söker skapa en tydlig image för och en berättelse om en historiskt förankrad stad med platskänsla och tradition. Det passar då utmärkt att anspela på Bukowina-Mythos med sina kodord som mångfald och tolerans och sin förankring i en kommersiellt och identifikationsmässigt potentiellt lukrativ centraleuropeisk kontext.  Om motsvarande västeuropeiska urbana mångfaldsdiskurser kanske lägger stor vikt vid modern migration är den utåtriktade mångfaldsdiskursen i Tjernivtsi starkt historiskt inriktad och betonar inte så mycket den postsovjetiska etnokulturella mångfald som idag faktiskt finns i staden. Föga förvånande är den mer lokalt inriktade diskussionen kring kulturell mångfald mer sammansatt.

Frågan är då vad som händer med talet om historiskt förankrad kulturell mångfald och tolerans i en stad som liksom Tjernivtsi bytt statstillhörighet och befolkning så ofta och i sådan grad att den historiska kontinuiteten på många områden – utom kanske vad gäller det välbevarade habsburgska arkitektoniska arvet – framstår som problematisk? Det framgår t.ex. inte i citatet ovan vad som hände med den åberopade mångfalden eller om även dagens stadsbor kan anses utgöra en lika stolt, lika tolerant, lika mångfaldig och lika ”europeisk” gemenskap.

Det multietniska Czernowitz växer fram och går under

Bukovina har historiskt vuxit fram som ett ortodoxt kristet ukrainskt-rumänskt (för att använda de moderna etnonymerna) gränsland, men här fanns sedan medeltiden också mindre grupper av ortodoxa judar och tyska bosättare. Dagens Tjernivtsi har rötter i en gammal moldavisk tullstation och var fram till det habsburgska övertagandet en relativt obetydlig handelsplats. Den mytomspunna mångkulturella staden skapades under Habsburg, förvisso inte som ett självändamål eller som en övning i tolerans, utan som en konsekvens av ett politiskt och ekonomiskt moderniseringsprojekt för att omforma nyligen erövrade områden till dynamiska delar av imperiet. Czernowitz byggdes som en wiensk utpost i öst, vilket än idag märks inte minst i stadens arkitektoniskt välbevarade centrum, och kom följdriktigt också ofta att kallas för Österns Wien.

Förutom av ukrainare och rumäner kom den snabbt växande staden att bli hemvist för stora och kulturellt heterogena grupper av tyskar och judar, och här fanns även en stor polsk och en mindre men livskraftig armenisk gemenskap. Storleksförhållandena skiftade mellan folkräkningarna, men vid flera tillfällen fram till och med stadens rumänska mellankrigstid utgjorde judar (tysk- eller jiddischtalande) och rumäner de enskilt största grupperna i själva staden, medan ukrainare var den största gruppen i den ”norra” och den rumänska i den ”södra” delen av Bukovina som helhet. Tyska var i staden det viktigaste språket, inte bara som administrations- och affärsspråk utan som Umgangssprache över de etniska gränserna, och behöll den informella rollen ända fram till andra världskriget.

Popkulturellt monument över imperiets tekniska landvinningar. Rest i samband med stadens 600-årsjubileum 2008. Foto Niklas Bernsand

I samband med och efter andra världskriget skedde omfattande etnodemografiska förändringar i staden. Många polacker hade lämnat staden redan under den rumänska mellankrigstiden, medan de flesta lokala tyskar flyttades till Tyskland efter en överenskommelse mellan Tyskland och Sovjetunionen, som tagit över norra Bukovina från Rumänien 1940. Bara omkring hälften av stadens judar överlevde förintelsen, och majoriteten av dessa flyttade snart efter kriget till Israel, Västeuropa eller USA. Många rumäner och polacker flydde eller deporterades österut av sovjetmakten, vilket även gällde åtskilliga personer ur den politiskt aktiva delen av den försovjetiska ukrainska befolkningen.

Rådhuset i Tjernivtsi från 1848. Foto Niklas Bernsand

Det multietniska Tjernivtsi tar vid

Efter 1945 fylldes det sovjetiska Tjernivtsi (eller Tjernovtsy i den ryska varianten) liksom så många andra städer i östra och centrala Europa med till stor del ny befolkning. Bara en minoritet av dagens invånare har rötter i staden i tre generationer, och även den efterkrigstida befolkningsutvecklingen har präglats av stora förändringar. Den lilla kvarvarande judiska befolkningen utökades av främst rysktalande judar från andra delar av Ukraina eller från Ryssland, så att judar i slutet av 1950-talet utgjorde så mycket som 20% av stadsbefolkningen. Samtidigt fick staden snabbt genom inflyttning från den intilliggande landsbygden en stor ukrainsk majoritet, liksom för första gången en numerärt betydande etniskt rysk befolkningsgrupp bosatte sig i staden (sedan 1700-talet lever dock ryska gammaltroende i byn Bila Krynytsia alldeles vid den nuvarande gränsen till Rumänien). Under den postsovjetiska tiden har staden präglats av en omfattande utvandring av yngre och välutbildad befolkning till Kyiv och utomlands, och bara små åldrande spillror återstår idag av de judiska och tyska grupperna, som också i stor utsträckning flyttat under den postsovjetiska tiden. Många bukovinier arbetar utomlands, ofta i Italien eller i Portugal, och deras transfereringar är av stor betydelse för den lokala ekonomin. Samtidigt har migrationen till Tjernivtsi av ukrainare och rumäner från landsbygden fortsatt, inte utan sociala spänningar mellan dem och något mer etablerade stadsbor. Etniskt domineras staden idag helt av ukrainare (79.8% enligt folkräkningen 2001) med rumäner (6%) och under sovjettiden inflyttade ryssar (11.3%) som största minoritetsgrupper, medan rumäner och moldavier utgör ca 20% av hela länets befolkning.

Under sovjetisk och postsovjetisk tid har staden blivit långt mer homogen än under den habsburgska tiden, men ett multietniskt Tjernivtsi har uppstått, där grupper som haft en central betydelse för framväxten av Czernowitz, som tyskar, judar och polacker, idag inte är numerärt särskilt mycket större än t.ex. vitryssar, azerier och koreaner, och där ukrainska och ryska är de helt dominerande språken.

Gammal och ny marknadsföring samexisterar ibland på husfasader och skyltar i Tjernivtsi. Foto Niklas Bernsand

”Bukovinsk tolerans”

När lokala aktörer talar om staden som präglad av mångfald och fredlig samlevnad mellan olika befolkningsgrupper används ofta uttrycket bukovinsk tolerans (bukovyns’ka tolerantnist’). Det används av ledande politiker, tjänstemän, affärsmän och intellektuella. Begreppet är så etablerat att en internetsajt om etniska relationer i Bukovina som drivs av radikala ukrainska etnonationalister kallas Det toleranta Bukovina – Bukovyna tolerantna.  Tolerans- och mångfaldsbegreppet projiceras som nämnts ofta till den österrikiska tiden som lyfts fram som en guldålder för staden, och knyts samman med föreställningar om stadens ursprungliga europeiskhet. Många av de mediapersoner och representanter för etniska organisationer jag talade med i Tjernivtsi spann generöst vidare på begreppet bukovinsk tolerans, även om här fanns betydande skillnader i hur det uppfattades och framställdes. Vissa tycktes se begreppet som närmast naturgivet och redogjorde utförligt för de lokala historiskt vänskapliga etniska relationerna i Bukovina, medan andra snarare menade att den bukovinska toleransen är en myt (i meningen något osant), och att de verkliga historiska relationerna var betydligt mindre hjärtliga och mer konfliktfyllda. Ytterligare andra såg den bukovinska toleransen som en positiv myt (i meningen användbar berättelse) för att uppnå goda etniska relationer och en positiv samhällsanda i dagens ukrainska Tjernivtsi oavsett hur de etniska relationerna på den habsburgska för att inte tala om den rumänska tiden såg ut.

Att mångfalds- och toleransbegreppet projiceras bakåt handlar inte nödvändigtvis om att den gamla mångfalden till skillnad från dagens nu är ofarlig, för det kan verkligen diskuteras med tanke på de uppslitande minnespolitiska strider främst kring händelserna under andra världskriget som rasat på de politiska, mediala och intellektuella fälten i Ukraina de senaste åren. Politiker, tjänstemän och affärsmän kan dock genom att spela på positiva bilder av den gamla mångfalden både lokalt och utomlands visa på stadens centraleuropeiska förflutna och därmed presentera staden som en naturlig del av Europa. Tjernivtsi kan här konstrueras som slags ukrainskt fönster mot Europa, så att stadens multietniska österrikiska förflutna blir ett redskap för att knyta det postsovjetiska ukrainska nationsbygget till de svallvågor av de större europeiska integrationsprocesserna som når fram till floden Prut.

Monument till stadens 600-årsjubileum 2008 med texten Till min hemstad på åtta språk. Foto Niklas Bernsand

Avslutningsvis kan man i lokalt bruk se begreppet bukovinsk tolerans som ett uttryck för en multikulturalistisk diskurs som knyter samman firandet av stadens multietniska förflutna med dagens strävanden att lansera den postsovjetiska ukrainska staden i ett framåtblickande europeiskt perspektiv. På ett plan är denna multikulturalism så öppen och så tänjbar att både liberaler och radikala nationalister, ukrainare och minoritetsrepresentanter kan hänvisa till den. Samtidigt är det jämfört med vad vi är vana vid från dagens västeuropeiska debatter fråga om en generellt konservativ form av multikulturalism vad gäller de värden och perspektiv den fokuserar på, nämligen (essentialistiskt definierade) etniska kulturer och traditionella religioner, medan t.ex. homosexuellas rättigheter eller feminism sällan kommer till uttryck genom den. Den är  inte med nödvändighet positivt inställd till immigration av nya grupper. Den implicerar att ukrainare, rumäner, judar, tyskar o.s.v. ska blomstra i sin respektive egenart samtidigt som grupperna lever harmoniskt vid varandras sida och samarbetar, tar intryck av och i viss mån blandar sig med varandra. Denna bukovinska multikulturalism firar och naturaliserar etniska grupper som självändamål snarare än dekonstruerar dem. Den dekonstruktion som faktiskt sker är nationalistisk, som när rumänska nationalister inte erkänner existensen av en moldavisk etnisk grupp. En populärkulturellt bevandrad läsare kommer kanske att tänka på relationer mellan arterna i Tolkiens värld, och denna bukovinska multikulturalism har mycket riktigt klara etnopluralistiska drag.

Kanske kan man beskriva denna bukovinska form av multikulturalism som icke-transformativ. Den etniska mångfalden erkänns som något gott och en självklar del av det lokala livet, men hyllandet av etnisk mångfald ses inte som ett sätt att moraliskt omforma den ukrainska majoritetsbefolkningen. Här saknas starka postetniska eller postnationella inslag. Det kan förekomma stora skillnader i historieuppfattningar och framföras högljudda ömsesidiga anklagelser om historiska oförrätter bland aktörer som åberopar sig på bukovinsk tolerans, men här finns inte samma övergripande skuldkultur kring den ”giftiga historien” som kan finnas i västeuropeiska länder.

Det ukrainska Tjernivtsi. Staty över nationalskalden Taras Sjevtjenko står i varje ukrainsk stad. Här mitt emot Rådhuset på andra sidan torget. Foto Niklas Bernsand

Den yttre och den mer lokala instrumentaliseringen av begrepp som kulturell mångfald och tolerans vilar i Tjernivtsi ytterst på liknande politisk-filosofisk grund. Däremot finns det mycket starka potentiella konfliktytor mellan dessa två nivåer när diskussionen tar mark och stadens historiska diskontinuiteter kommer i fokus.

Återigen, vad hände egentligen med de där stolta, europeiska Tjernivtsiborna som hyllas på stadens turistportal?

Det subversiva Tjernivtsi? Tant i soffa på trottoar. Foto Niklas Bernsand