Michel Houllebecqs Underkastelse

En av förra årets för mig mest efterlängtade nya böcker var den franske författaren Michel Houllebecqs roman Underkastelse. Boken väckte stor uppmärksamhet genom sitt scenario för en nära framtid där en fransk koalitionsregering ledd av Muslimska Brödraskapet i samförstånd med vänstern och den borgerliga högern islamiserar Frankrike samtidigt som männen, eller åtminstone de bättre bemedlade av dem, kollektivt tar revansch och flyttar fram sina positioner. Dessutom utkom Underkastelse samma dag som terrorangreppet mot den satiriska tidskriften Charlie Hebdo ägde rum i januari 2015 – Houellebecq fanns också avbildad på omslaget till det då aktuella numret. Att jag under året otåligt väntat på översättningen beror, förutom tematiken, framförallt på att Houllebecq länge varit en av mina favoritförfattare, genom sin svarta humor, sin skärskådande blick för samtiden och förmågan att ur denna fånga upp framtidsscenarier som han driver till sin spets.

En omedelbar igenkänningsfaktor i boken är huvudpersonen Francois, som är samme slags lite loje, distanserade, passivt analyserande, politiskt och ideologiskt alienerade och samtidigt meningssökande och förstrött sexkonsumerande manlige intellektuelle antihjälte som ofta i Houllebecqs romaner. I Underkastelse är han litteraturprofessor på Sorbonne, mellan 40 och 50, barn- och hustrulös, expert på fransk 1800-talslitteratur, livstrött och på det stora hela uppgiven. Som ofta hos författarens romanfigurer är det mest ett alltmer sällan uppblossande sexliv med betydligt yngre kvinnor som tillfälligt tänder livsgnistan, men sexmissbruket är även det i bästa fall halvengagerat – frånvaro av sex innebär främst att det finns en anledning mindre att inte lägga sig att dö. För de genomlysningsprojekt av samtiden som Houllebecqs romaner är blir en sådan huvudperson ett närmast idealiskt redskap – han genomskådar samtidens försåtligt idealistiska språkliga bländverk och dimridåer samtidigt som han förkroppsligar den upplevda tomheten i dess centrala individualistiska frigörelseideal, som i Houllebecq romanvärld mest skapar ensamhet och leda. Francois försöker verkligen förstå världen och sin tid, men är i grunden alltför ointresserad av att engagera sig för något utanför sig själv och fördriver i stället tiden med slentrianmässig undervisning, enstaka tidskriftsartiklar och inåtvänd sexkonsumtion. Denne slags hjälte lämpar sig förvisso också alldeles utmärkt som katalysator för Houllebecqs humoristiska sinnelag – böckerna framkallar ständiga småleenden, och Underkastelse är inget undantag.

I Underkastelse dras de yttersta konsekvenserna av flera linjer i samtidens europeiska politik, idédebatt och demografi ut, som Houllebecq ser dem. Den ordning som bärs upp av regeringar från en växlande men snarlik mittenvänster och mittenhöger uppfattas som allt mindre legitim, relevant och förankrad i bredare medborgarskaror, och etniska och religiösa motsättningar tilltar parallellt med att den medelklass som fortfarande känner sig säker framhärdar i sina löpande livsprojekt som om ingenting förändrats. De politiska och mediala eliterna väljer i boken t.ex. att inte på allvar hantera de tilltagande kravallerna på gatorna eftersom detta skulle kunna tänkas gynna Nationella Fronten som efter 2017 blivit Frankrikes ohotat största parti. I första omgången av presidentvalet 2022 vinner Marine Le Pen, men hon ställs i andra valomgången mot det snabbt uppseglande Muslimska Brödraskapets kandidat Mohammed Ben Abbe som med stark mobilisering både i förorter och utanför förväntade väljargrupper knappt besegrar socialisternas Manuel Valls. Ställt inför en möjlig valseger för Nationella Fronten väljer då det franska politiska etablissemanget, både dess vänster och höger, att ingå allians med Muslimska Brödraskapet om en koalitionsregering ”till försvar för republiken”. I en mycket spänd situation där både identitärer och jihadister från respektive sida med våld försöker hindra den politiska processen gör de gamla politiska eliterna upp om Frankrike framtida omdaning med Muslimska Brödraskapet. I Houllebecqs scenario väljer alltså de gamla eliterna att inför hotet från Nationella Fronten bejaka islamisering, för det är inte tal om något annat i författarens framtidsvision, framför, om man så vill, nativisering i Nationella Frontens regi. Islamiseringen av ett stort europeiskt land, mardrömsvisionen i kontrajihadistiska dystopier och Eurabiatänkande, sker alltså inte genom att Muslimska Brödraskapet vinner majoritet utan genom att det inhemska etablissemanget ser en åtminstone till en början lättare islamisering som ett mindre ont än att ett inhemskt antietablissemangsparti kommer till makten. Särskilt tydligt blir det när vänstern och progressiva intellektuella med relativ lätthet, trots den laicistiska franska traditionen, offrar upprätthållandet av en sekulär statsmakt till förmån för antirasism. Vad gäller den borgerliga högern har den i Houellebecqs värld redan övergivit de värderingar som upprätthålls av deras ännu nationalstatsorienterade väljare, och har sedan länge sin lojalitet i ett federalistiskt EU-projekt. Vad som kulminerar i Houllebecqs vision är alltså det som ofta kallats en eliternas flykt. Brödraskapet vinner andra valomgången, utan att det närmare skildras hur, och en koalitionsregering bildas med Ben Abbe som president och en menlös gaullist som premiärminister.

Det bör sägas att islamiseringen i romanen knappast är totalt genomgripande. Rätt mycket förblir som vanligt i den parisiska vardagen, särskilt mat- och dryckesvanor, men kvinnorna börjar genast klä sig kyskare, även om kristna kvinnor inte tar på sig huvudduk, och det offentliga rummet blir mycket mer maskulint. Detta beror i hög utsträckning på den största förändringen, som sker inom utbildnings- och familjepolitiken. Den offentliga finansieringen av sekulära skolor minskas kraftigt så att de flesta föräldrar börjar sätta sina barn i könssegregerade muslimska skolor eller i katolska privatskolor i stället för i statsfinansierade fattigskolor. Bara en liten minoritet flickor förväntas bedriva högre studier och kvinnliga lärare sägs upp. Arbetslösheten i samhället minskas drastiskt eftersom de flesta kvinnor blir hemmafruar, vilket underlättas av kraftigt ökade vårdnadsbidrag. De statliga universiteten islamiseras. Mest symboliskt blir Sorbonne där huvudpersonen arbetar islamiskt och dessutom mycket ekonomiskt välmående genom saudisk sponsring. Månggifte tillåts och börjar snabbt praktiseras, inte minst av ivriga manliga franska konvertiter. Den franska vänstern med sina starka sekulära traditioner är helt kraftlös i sina protester eftersom den domineras så fullständigt av antirasismen att den inte kan hitta något läge varifrån de kan kritisera islamisternas radikala högervridning av samhället. Den intensiva men relativt idéfattiga debatten mellan snarlika alternativ i det tidigare samhället ersätts av en mycket mer lågintensiv debatt.

Olika personer får i boken framföra sin förklaring till varför islam så lätt kunde vinna mark. Främst hävdar de att dess budskap i grunden är så enkelt – de satsar benhårt på demografi och barnafödande – Houllebecq försöker uppenbarligen säga att muslimer som grupp till skillnad från de infödda fransmännen bevarat förmågan att tänka kollektivt. Dessutom betonas utbildning (kampen om det uppväxande släkters själar). Däremot är Brödraskapet mycket mindre intresserade av tillväxtbaserad ekonomi. Sedan visar det sig att Brödraskapet återupplivar den konservativa distributismen som betonar familjeföretag och i princip vill se familjen, inte stora sociala offentligfinansierade skyddsnät, som den viktigaste solidariska enheten. En boom för småföretag följer vilket gör det nya styret mer populärt. Även om boken inte går så långt fram i tiden tycks det som om Brödraskapet i Houllebecqs scenario lyckas tilltala stora delar av det franska samhället, även om man kan diskutera, med lättfunna parallella exempel på ideologistinna politiken-först-regimer, om det som framställs som islams styrka, det svaga intresset för ekonomi, verkligen är en fördel på längre sikt. Den nye islamiske presidenten ger också Frankrike en ny nationell idé i att återupprätta ett slags romarrike där EU:s säte flyttas till Rom och Aten och de arabiska Medelhavsländerna och Turkiet snabbt blir medlemmar. EU får därmed en franskdominerad Medelhavsfokus, vilket ju även tidigare franska regeringar jobbat för.

Men mest intressant är detta på individnivå, på huvudpersonens privata plan. Litteraturprofessorn sparkas först ut från det nya Sorbonne, inte av ideologiska skäl utan, typiskt nog för en Houllebecqkaraktär, helt enkelt för att han är bortrest när ombildningen sker. Han får dock en fantastisk pension. Francois har alltså först reagerat på omvälvningarna genom att fly oroligheterna i Paris och söka sin tillflykt till katolska vallfartsorter nära Poitiers (var annars?). Hans försök att komma till rätta med sig själv genom att söka mening i Mariakult och katolsk klostervistelse misslyckas dock, inte för att han direkt ogillar det utan för att han inte uppfattar att han finner de svar han söker. Dessutom irriterar han sig på rökförbudet i klostret.

Så när Francois får chansen att komma tillbaks till universitetet och de fördelar detta ger – om han konverterar till islam – accepterar han. Han konstaterar visserligen moloket att studentskorna är täckta och inte sexuellt tillgängliga på samma sätt som tidigare, men noterar samtidigt att de gifts bort med lektorerna och professorerna. Både begåvade och mindre begåvade kollegor tar sig både en och flera unga arabiska fruar. Framförallt imponeras han av den nye rektorn, en belgisk f.d. identitär och Guenonexpert som konverterade till islam redan 2013 efter att ha blivit förtvivlad över civilisationens förfall när jugendhotellet Metropol i Bryssel stängdes. Francois blir imponerad av rektorns fruar – en femtonåring för sex och en fyrtioåring för fantastisk matlagning. Han läser med intresse rektorns islamiska omvändelselitteratur. En central iakttagelse här är dock att även om Francois är uppriktigt intresserad av de mer intellektuella resonemangen i rektorns framställning är det i stället, förutom den mycket höga lönen på lärosätet, chansen att få tillgång till lojala och tillgivna hustrur som får honom att ta steget och konvertera.

Inte ens en trots allt sökande litteraturprofessor på Sorbonne faller alltså när allt kommer omkring för de teologiska eller intellektuella insikterna i den nya religionen utan för möjligheten till sex och god mat som en konversion ger i bokens nya Frankrike. Där uppdaterad katolicism ger det moderna, barnlösa individuella subjektet chansen att finna sig själv i en tillfällig retreat till klosterlivet lockar islam i boken med unga tjänstvilliga hustrur. Den egocentriske, postideologiske Francois söker därmed sin tillflykt till samma förströelser som tidigare i det sekulära, individualistiska och formellt jämställda Frankrike inte hjälpte honom övervinna sin upplevelse av tomhet och meningslöshet. Att han efter konversionen till islam tycks vara på väg att göra det leder kanske in oss på en möjlig tolkning av det enda ordet i bokens titel – i det nya mansdominerade, för att inte säga chauvinistiska och oförblommerat hierarkiska islamiserade Frankrike tillhör han ur rent konsumtionsperspektiv liksom många andra franska män vinnarna. Med en postkolonial läsning kanske man kan säga att övergången till islam i boken ger ekonomiskt, kulturellt och kognitivt bemedlade vita fransmän tillgång till unga undergivna rasifierade kvinnokroppar i en utsträckning som inte skådats sedan kolonialismen.

Man kunde invända att detta sker till ett högt pris – de inhemska franska männen blir själva underkastade den nya ordningen och därmed ytterst styrda av andra män i sitt eget land. Man kommer här att tänka på ukrainska Oksana Zabuzjkos 1990-talsroman Fältstudier i ukrainskt sex där författarinnan menar att de ukrainska kvinnorna under sovjettiden togs dubbelt – i överförd bemärkelse av det sovjetiska imperiet och i direkt mening av de ukrainska männen, som i sin tur dominerade kvinnorna samtidigt som de själva dominerades av makten i imperiets centrum. Skillnaderna är dock större än likheterna. Som Francois konstaterar räcker det med en mycket enkel konversionsceremoni för att få tillgång till de nya möjligheterna. I övrigt kan han fortsätta dricka vin och diskutera fransk 1800-talslitteratur med vänner och bekanta precis som förut. De kuvade ukrainska männen fick i stället se sitt språk hotat och sitt land omdanas av den imperiala ångvälten under materiellt jämförelsevis påvra omständigheter och utan hedonistisk kompensation.

Francois och hans gelikar har knappast någon anledning att sakna det egalitära franska nationella projektet.

Annonser

Ett besök vid fästningen i Chotyn

Förutom de två resorna med konstnären Ljubkivs’kyj gjorde jag under mitt senaste besök i Bukovina ytterligare en dagstur från Tjernivtsi. Jag blev bjuden att följa med till den legendomspunna fästningen i Chotyn vid floden Dnister (ry. Dnjestr, rum. Nistru) i den del av Tjernivtsilänet som inte är belägen i Bukovina utan i det historiska landskapet Bessarabien. Jag hade länge funderat på att besöka Chotyn och nu uppstod ett bra tillfälle med trevligt sällskap.

Mina värdar under resan var Viktor Pavljuk, Tjernivtsis förste postsovjetiske borgmästare och sedermera viceguvernör för länet, och hans hustru Oksana, litteraturvetare från universitetet och syster till den mycket omtyckte ukrainske vissångaren Volodymyr Ivasiuk.

Ivasiuk slog igenom över hela Sovjetunionen i början av 1970-talet genom folkschlagerroadmovien Tjervona Ruta, där han medverkade tillsammans med tre andra sedermera mycket framträdande sångare från Bukovina: Nazarij Jaremtjuk, Vasyl’ Zinkevytj,och Sofia Rotaru. Inte utan vidare kallas Bukovina ofta på ukrainska för pisennyj kraj, sångernas land. Ivasiuks sånger sjungs ofta och gärna av ukrainare och de finns i otaliga coverversioner. Hans liv slutade dock tragiskt: 1979 hittades Ivasiuk hängd i ett träd i en skog utanför L’viv, och omständigheterna kring hans död är ännu oklara. Den officiella versionen var självmord, men hans familj och många andra är övertygade om att han mördats av den sovjetiska säkerhetstjänsten. På YouTube finns en ukrainskspråkig dokumentär om saken.

Jag mötte tillsammans med mina svenska kollegor för första gången Oksana av en slump i höstas på Ivasiukmuséet i Tjernivtsi. Muséet, som är inhyst i familjens gamla lägenhet, förevisar förutom sångaren även fadern Mychajlo som var en känd författare och översättare. Oksana berättade att det var från ett fönster i Ivasiuks hus som den tidigare strängt förbjudna ukrainska blågula flaggan hängdes ut för första gången under det sovjetiska sönderfallet i slutet av 1980-talet. Oksana och hennes man kan sägas tillhöra kärnan bland lokala nationella demokrater, som från slutet av 1980-talet verkat för ukrainsk nationell pånyttfödelse inom ramen för demokrati och europeisk integration.

Muséet över Volodymyr och Mychajlo Ivasiuk i Tjernivtsi, öppnat 1999. Från ett fönster i detta hängdes för första gången den tidigare förbjudna ukrainska flaggan ut under det sovjetiska sönderfallet i slutet av 1980-talet.

Muséet över Volodymyr och Mychajlo Ivasiuk i Tjernivtsi, öppnat 1999.

Statyn över Volodymyr Ivasiuk i L'viv, rest 2011.

Statyn över Volodymyr Ivasiuk i L’viv, rest 2011.

På vägen ut genom staden passerar vi den kristna och den judiska kyrkogården (enligt uppgift Europas tredje största). Även utanför stadsgränsen gör sig både den historiska och nuvarande etniska mångfalden omedelbart påmind. Jag blir lite förundrad över det första ortsnamnet vi stöter på, Mahala, som leder tankarna till det arabiska ordet för kvarter eller stadsdel. Byn, som ligger bara några kilometer utanför stadsgränsen har rumänsk majoritetsbefolkning. Här börjar Novoselyts’kyjdistriktet där rumäner och moldavier är i klar majoritet (nej, detta är inte platsen för en utredning av de olika användningarna av begreppen rumänsk och moldavisk. Andreas Johansson förklarar här pedagogiskt situationen som den tar sig uttryck i Moldavien).

Bara en kvarts resa från Tjernivtsi ser vi den första byn med tvåspråkiga ukrainsk-rumänska vägskyltar Bojany (rum. Boian). Vi noterar dock att bara de officiella skyltarna är tvåspråkiga; alla kommersiella skyltar är ukrainska och i några fall ryska. Oksana berättar att en stor del av Bojanys befolkning tidigare var polsk och pekar på den romersk-katolska kyrkan vi passerar längs vägen. Hon vet inte vart polackerna i byn tagit vägen nu men berättar att hon haft flera studenter härifrån som identifierat sig som rumäner men haft ett ”karaktäristiskt polskt utseende”. Byns grek-katolsk kyrka, som en gång tillkom på initiativ av byns dåtida ägare, den armenisk-polska adelsfamiljen Stefanowicz, har nu tagits över av den ortodoxa kyrkans Moskvapatriarkat. Den synagoga som byggdes 1898 brändes ner under andra världskriget. Judiska kyrkogården ska dock finnas kvar.

Byarna längs vägen ger generellt ett välmående intryck, inte minst Bojany, som är känt för välstånd och företagsamhet. Många invånare är eller har varit gästarbetare och har tjänat ihop pengar att investera i sina hus. I flera av byarna är både hantverk och handel uppenbart välutvecklade, och vi stannar till för att titta på flätade korgar och trä- och järnsmide, varav det mesta uppges vara tillverkat i byn. Viktor berättar att många bybor använde sin entreprenörsanda redan på den sovjetiska tiden, då de i Moskva och Leningrad sålde frukt och grönsaker odlade på den del av jordbruksarealen de kunde använda för eget bruk. Två av länets första framgångsrika affärsmän kom härifrån och började tillverka fönster och dörrar men senare investerade vidare i hotell, restauranger och bensinmackar.

Vägen österut mot Bessarabien är ganska högt belägen, och på andra sidan det bördiga landskapet skymtar söderöver på en tätt skogbevuxen bergskam någon mil bort det stora ortodoxa klostret i Banceni. Banceni ligger i det efter förintelsen nästan helt etniskt rumänska Hertsadistriktet som kontrolleras av den ortodoxa kyrkans Moskvapatriarkat (värdparet tillhör den ortodoxa kyrkans ukrainsksinnade Kyivpatriarkat). Klostret anses vara mycket rikt och är känt för sitt arbete med att vårda sjuka barn.

När vi efter en stund kommer in i Bessarabien sker omedelbart en förändring i kulturlandskapet: hustomterna längs vägen börjar kantas av täta vackra stenmurar. Mitt värdpar berättar att de sett liknande murar både i Turkiet och i Armenien, och att dessa därmed är ett kulturellt vittnesbörd om den täta historiska kontakten området haft med det Osmanska riket. Och mycket riktigt ligger i närheten av Chotyn byn Anadoly (Anatolien).

Chotyn har ca 10000 invånare och är centrum för länets bessarabiska delar. Om Bukovina alltid definieras som västukrainskt och av lokala politiker och intellektuella betraktas som en del av Centraleuropa uppfattas Bessarabiens kulturella tillhörighet inte som lika klar. Viktor och Oksana pekar på de i jämförelse med Bukovina ”östliga” valresultaten i området, och menar att invånarna har en eklektisk identitet bestående av olika till synes svårförenliga kulturella avlagringar. Längre österut finns i länet t.ex. en helt ny sovjetisk stad, Novodnistrovs’k, byggd kring ett nytt vattenkraftverk på 1970-talet, med lika många invånare som Chotyn. Att döma av det lilla vi hann se av Chotyns centrum tycks stadens minneslandskap snarast vara ganska genomsnittligt ukrainskt ambivalent, med sovjetiska monument över segern i andra världskriget och stupade i Afghanistan inte långt från ukrainska monument till minnet av den stora svälten i det sovjetiska Ukraina.

Sovjetiskt monumentalmonument över segern i andra världskriget, Chotyn.

Sovjetiskt monument över segern i andra världskriget, Chotyn.

Stadsfullmäktiges sympatiska byggnad från den rumänska tiden är belägen vid en huvudgata omgärdad av lummig sommargrönska. Chotyn är en mycket gammal stad, ett handelscentrum som ingick i det gamla Kyivriket och formellt tillhörde det moldaviska furstendömet 1359-1812, men under 180 års tid styrdes av det Osmanska riket. Staden blev tillsammans med övriga Bessarabien en del av Tsarryssland 1812, men tillhörde Rumänien under mellankrigstiden innan den införlivades med det sovjetiska Ukraina 1940 och återigen efter 1944 efter ett kort men blodigt rumänskt mellanspel under andra världskriget.

Stadshuset i Chotyn,

Stadshuset i Chotyn.

Vid stadshuset träffar vi den trevlige vice borgmästaren Mykola, som följer med och guidar oss på fästningen. På vägen dit passerar vi stadens enda öppna synagoga – Mykola berättar att stadens judiska församling idag omfattar sju personer. Liksom många städer i Bukovina förändrades Chotyns etniska befolkningsstruktur dramatiskt under och efter andra världskriget.  Enligt den rumänska folkräkningen 1930 utgjorde ryssar och judar var sin dryg tredjedel av befolkningen medan 16% var ukrainare och knappt 10% rumäner. Bara 500 av stadens 5700 judar överlevde kriget, och många lämnade staden för Israel eller USA. Precis som i Tjernivtsi kom i deras ställe ofta rysktalande judar, som i sin tur stegvis i stor utsträckning kom att emigrera från och med 1970-talet.

Enligt vice borgmästare Mykola bodde Steven Spielbergs mormor/farmor (babtsia kan betyda båda) i detta hus, som under den ryska tiden var en synagoga.

Enligt vice borgmästare Mykola bodde Steven Spielbergs mormor/farmor (babtsia kan betyda båda) i detta hus, som under den ryska tiden var en synagoga.

Staden domineras idag av etniska ukrainare, men den lite mer ”östliga” prägeln märks i att alla människor jag pratar med talar en ordförrådsmässigt med ryska mer uppblandad ukrainska än vad jag brukar höra från motsvarande människor i Tjernivtsi. Detta sätt att prata ukrainska kan vara kontroversiellt för dem som betonar vikten av en ”renare”, mer standardspråklig ukrainska. För den intresserade finns en länk till en av mina akademiska artiklar i ämnet här.

Fästningen, målet för vår resa, ligger vid stranden av floden Dnister. Utanför ingången med utsikt över floden reste de ukrainska myndigheterna 1992 ett monument över slaget vid Chotyn 1621, då en numerärt underlägsen kristen här bestående av ukrainska kosacker, polacker och litauer besegrade en turkisk-tatarisk armé. Viktor skriver, liksom även utställningen inne på fästningen, på ett förvisso ganska lågmält sätt in segern i en välbekant berättelse om den långa europeiska kampen mot turkiskt och islamskt inflytande. Chotyn blir i denna klassiska östeuropeiska berättelse en plats där tre östliga nationer räddade västra Europa från främmande ockupation.

Segermonumentet över den ukrainsk-polsk-litauiska segern över den osmanska armén fokuserar på kosackhetmanen Petro Sahajdatjnyj och ett kristet kors.

Segermonumentet över den ukrainsk-polsk-litauiska segern över den osmanska armén i slaget vid Chotyn 1621 fokuserar på kosackhetmanen Petro Sahajdatjnyj och ett kristet kors.

Under mellankrigstiden tillhörde fästningen Rumänien, men på den smala Dnisters motsatta strand började det sovjetiska Ukraina, och strax norr om fästningen låg gränsen mot det då polska östra Galizien. Det sades att Aleksandr Nevskijkyrkans klocka ljöd över tre riken.

På mellankrigstiden kunde man här från den rumänska sidan se över till Sovjetukraina och norrut mot Polen. I förgrunden syns förutom fästningenAleksandr Nevskijkyrkan och resterna av en moské som turkarna lät bygga.

På mellankrigstiden kunde man här från den rumänska sidan se över till Sovjetukraina och norrut mot Polen. I förgrunden syns förutom fästningen Aleksandr Nevskijkyrkan och resterna av en moské som turkarna lät bygga.

Fästningen i Chotyn.

Fästningen i Chotyn. På andra sidan floden Chmelnyts’kyjlänet i landskapet Podolien, redan centrala Ukraina.

Staden Chotyn använder på alla sätt fästningen för att locka till sig investeringar och turister. Vice borgmästaren berättar om de många och ofta framgångsrika ansökningar man lämnat in till olika europeiska strukturer (och ofta i samarbete med de rumänska och moldaviska grannarna) för att restaurera fästningen och utveckla olika typer av verksamhet kring den. Viktor och Oksana intygar hur mycket som gjorts de senaste 10-15 åren. Och de historiska utställningarna och tavelgalleriet visar kanske att man är på rätt väg.

På väg mot själva gångbron till fästningen tittar vi in i den lilla vackra Aleksandr Nevskijkyrkan som byggdes av ryssarna 1832.

Aleksandr Nevskijkyrkan byggdes under den ryska tiden 1832.

Aleksandr Nevskijkyrkan.

Mitt emot kyrkan ligger också ruinerna efter fästningens moské som byggdes under den turkiska tiden på 1700-talet. Så sent som i början av 1900-talet var byggnaden i betydligt bättre skick med en bevarad minaret. Moskén började användas som lagerlokal av den ryska militären på 1800-talet och ska slutgiltigt ha sprängts av den retirerande Röda armén 1941 för att den inte skulle användas som utkikspunkt. I samband med det större postsovjetiska intresset för andra kulturella influenser har man på senare år genomfört arkeologiska undersökningar av platsen.

Ruinerna av fästningens moské som byggdes under den turkiska tiden. Så sent som i början av 1900-talet var byggnaden i betydligt bättre skick, och den ska slutgiltigt ha förstörts under andra världskriget.

Ruinerna av moskén.

Apropå orientalisk kulturell påverkan hävdar den lokala traditionen att kaffe kom till Ukraina för första gången i slutet av 1400-talet när osmanska trupper efter ett misslyckat erövringsförsök lämnade kvar säckar med kaffebönor. Efter en serie akuta kulinariskt-kulturella missförstånd ska en bybo som tidigare befunnit sig i turkisk fångenskap förklarat för fästningsfolket att bönorna ska rostas, kokas och avnjutas som dryck. Annars hör man ibland i västra Ukraina historien om hur ukrainaren Kultjyts’kyj från L’viv ska ha öppnat Wiens första kafé 1683, i samband med det berömda slaget. Den kaffekultur som kom med habsburgarna till västra Ukraina ska alltså på något sätt ha ukrainskt ursprung. Nåja.

Bron över ravinen in till fästningen.

Bron in till fästningen.

Från bron in till fästningen visar Viktor på platsen där lokala män, kvinnor och barn som tagits till fånga av osmanerna förvarades i väntan på att säljas som slavar, och om de många ukrainska, moldaviska och polska kvinnor som hamnat i fångenskap på andra sidan Svarta Havet. Det förtjänar kanske att påpekas att detta inte är moderna islamofobiska fantasier: åtskilliga gamla ukrainska dumy, episka folkballader från stäppområdet, handlar om lokala kvinnor och män som hamnar i turkisk fångenskap.

Tidigare förvaringsplats för slavar.

Tidigare förvaringsplats för slavar.

Det första som slår en besökare är hur filmisk både fästningen och landskapet runt om är. Och mycket riktigt har många filmer spelats in här, inte minst sovjetiska filmer på historiska teman. Sovjetiska filmatiseringar av De tre musketörerna, Ivanhoe och Robin Hood, samt sovjetukrainska epos som Zachar Berkut, men även postsovjetiska ryska Taras Bulba (efter Gogol) har spelats in här. Idag används också fästningen av lajvare för att iscensätta gamla fältslag. Under två år anordnade ukrainska, polska, ryska och litauiska medeltidslajvare det s.k. Nationernas slag (Bytva natsij) här. Se här för engelsk text och bilder. Medeltidsfestivaler arrangeras regelbundet på platsen.

Huvudbyggnaden i fästningen, som även rymmer de viktigaste historiska utställningarna. På den vänstra gaveln fanns under den turkiska tiden en minaret.

Huvudbyggnaden i fästningen, som även rymmer de viktigaste historiska utställningarna. På den vänstra gaveln fanns under den turkiska tiden en minaret.

Ett exempel på platsens symboliska vikt i tidigare konflikter mellan ideologiskt muslimska och kristna stater är korset på fästningstornet som står på en besegrad halvmåne.

DSCN3519

Ett liknande kors finns på Chotyns moderna stadsvapen:

Coat_of_arms_of_Khotyn

På hemvägen från fästningen stannade vi till i en de rumänska byarna i Bukovina och köpte körsbär. Efter en öl på en krog i Tjernivtsi skiljdes vi åt för denna gång. En annan gång tänker jag ströva omkring en del i själva stan som är intressant i sin egen rätt.

Volgaskolan: introduktion

För några månader sedan, när den mörka vintern försiktigt visade tecken på att övergå i ljusnande vår, påbörjade jag på Twitter ett yrvaket folkbildningsexperiment. Under taggen #volgaskolan ville jag introducera det på kulturell särart rika men i Sverige tämligen okända Volgaområdet för min till antalet blygsamma följarskara. Tanken var att med tweetkluster ägnade åt var och en av de viktigaste etniska grupperna väcka intresse för regionen och dess etniska och religiösa mångfald. Klustren blandade mina egna reseupplevelser i de berörda områden där sådana upplevelser fanns, länkar till kartor, videoklipp och sånger utifrån vad jag bedömde som särskilt intressant med varje grupp. Nu hann jag bara med de tre finsk-ugrisktalande folken marier, udmurter och mordviner och i någon mån de turkisktalande tjuvasjerna. De två stora Volgafolken (förutom ryssarna förstås) är tatarer och basjkirer, och på något sätt ville deras tweetkluster, likt plötsligt självmedvetna humlor, inte lyfta från marken.

Jag tänkte här på bloggen ta upp idén om en Volgaskola, och låta den följa twitterföregångarens ohöljt reaktionära etniska princip. Den röda tråden i redogörelsen kommer att vara de twitterkluster jag skickade ut, vilket gör inläggen annorlunda än om de vore en del av ett mer traditionellt didaktiskt projekt.

I denna korta introduktion infogar vi en karta över de etniska grupperna i det centrala Volgaområdet (källa). Dessa etniska grupper tilldelades av sovjetmakten var sin etniskt definierad republik som täckte delar av det territorium där den etniska gruppen (”titulärnationen”) traditionellt bor.

Ryssar och tatarer bor över hela Volgaområdet, liksom samtliga andra Volgafolk traditionellt går att hitta i områden som inte kom att ingå i den republik som konstruerades som ”deras”. Moderna nationsbyggen har ett komplext förhållande till traditionella etniska kulturer, och de sovjetiska (inklusive för- och post-) är sannerligen inga undantag. Viktigt i dessa  vulgärkonstruktivismens tider är att konstatera att de senare inte automatiskt följer av de förra, men att de förra är otänkbara utan och går att leda tillbaks till de senare. Bloggen ligger alltså ganska nära Smith eller för den delen Walicki. Eller varför inte, ur just denna synpunkt, den sovjetiske etnologinestorn Julij Bromlej.
Här möts idag ortodox kristendom, sunnitisk islam och traditionella, förkristna och förislamiska etnoreligioner. De senare är idag sannolikt starkare hos marierna än hos något annat europeiskt folk. Självklart finns här en växande protestantisk frikyrkorörelse som på så många andra håll i det postsovjetiska området. I Volgaområdet möts talare av slaviska, turkiska och finsk-ugriska språk. Detta är området där det ryska omgivet av det tatariska både tar upp och tas upp av det finska.
Väl mött under sommaren och hösten!

Några tatariska trämoskéer

Ren feelgoodpost här på kvällen.

Det finns ju som bekant en inhemsk nordösteuropeisk islam bland den stora tatariska befolkningen i Volgaområdet. Ska inte vara långrandig kring det idag, men vill bara dela med mig av min fascination för tatariska trämoskéer. Nedan följer några bilder med lite bakgrundsfakta på vackra eller sympatiska trämoskéer från republiken Tatarstan. Bilderna finns på nyhetssajten www.islamtat.ru som presenterar bilder ur ett album kallat Tatarstans moskéer.

För mig som inte har några djupare kunskaper i moskéarkitektur känns dessa tatariska trämoskéer på något sätt märkligt bekanta, nästan nordiska i hur trämaterialet harmonierar med sin naturinramning.

Moskén i byn Tasjlyk (byggd 1922, intressant nog):

Denna nätta och somriga moské byggdes 1891 på initiativ av godsägarparet Sjeich-Ali i hembyn Sjarsjada. De var sommargäster i sin hemby, annars bodde de i den kejserliga huvudstaden;

Denna fina, folkliga trämoské (byggd 1909-1911) finns i byn Moksja:

Moskén i Kirbi byggdes 1908 av den rike köpmannen Salih Gubajdullin:

Denna blågula moské byggdes på 1910-talet i byn Ajbasj:

Moskén i byn Bolsjaja Jelga (byggd 1879)

Denna moské ritades av arkitekten med det märkliga germanskklingande namnet Fosjderebruggen (Foschderebrüggen?) 1911:

Som kontrast kan vi titta på detta moderna, pampiga åbäke uppförd i Almetevsk på 1990-talet till oljemagnaten Galejevs ära: