Forskningsartikel om minneskulturer i Lviv och Tjernivtsi

Har tillsammans med Eleonora Narvselius (som även skrivit för Österifrån) publicerat en artikel om minneskulturer i västra Ukraina, i Lviv och Tjernivtsi. Artikeln ingår i det första numret av den nystartade tidskriften EWJUS (East/West: Journal of Ukrainian Studies) vid University of Alberta.

Detta nummer av tidskriften kan läsas gratis i fulltext efter registrering på tidskriften:

http://ewjus.com/ojs/index.php?journal=ewjus&page=article&op=view&path[0]=Narvserlius-Bernsand

Artikel om Ukraina och Bukovina i Neo

Har med en kort artikel om Ukraina och Bukovina i senaste Neo, 4/2014. Diskuterar utifrån den svenska Ukrainadebatten hur östra Europa gärna reduceras till projektionsytor för andras drömmar och farhågor, och berättar en historia som sällan hörs.

Uppdatering 2014-08-28: Artikeln kan nu läsas i fulltext:

http://magasinetneo.se/artiklar/ukraina-ar-mer-an-en-projektionsyta/

Om karaimerna i Trakai

Här följer ett mycket anspråkslöst inlägg från mitt senaste besök i Litauen. Jag deltog som medförfattare på en bokpresentation på bokmässan i februari i Vilnius – den största i sitt slag i Baltikum. Det var mycket intressant att besöka bokmässan, även om den får beskrivas som tämligen enspråkigt litauisk, vilket förvisso också är sympatiskt då det visar på en strävan att med egen produktion och översättningar ge ett litet språk som litauiskan maximal funktionell räckvidd. Jag hittade dock några två- och trespråkiga volymer av intresse (en tunn sak om stadsplanering i Vilnius och en imponerande foliant om det s.k. Lilla Litauen, alltså de etniskt litauiska delarna av gamla Ostpreussen, som idag delas av Litauen med Klaipeda (Memel) och Ryssland med Kaliningrad (Königsberg)). Tvåspråkig, med en engelsk och en litauisk textvariant, var också den bok vi presenterade – författaren och filosofen Tomas Kavaliauskas bok med samtal med europeiska forskare och intellektuella om minnespolitik, identiteter och andra angelägna teman. Här samtalar jag och statsvetaren Andreas Johansson Heinö i boken med Tomas om Sverige och Baltikum.

Men detta inlägg ska inte handla om bokmässan, utan följer i stället på en utflykt jag gjorde tillsammans med Tomas till småstaden Trakai ungefär två mil från Vilnius. Trakai har en viktig roll i litauisk historia och var ett tidigt centrum för det litauiska storfurstendöme som kom att sträcka sig mellan Östersjön och Svarta Havet, och senare ingick i personal- och senare realunion med Polen och formade det polsk-litauiska samväldet. Men inte minst är Trakai känt som hemvist för en av Europas minsta etniska minoriteter, karaimerna. Den som liksom bloggens ägare en gång i tiden med stort nöje läste ambassadör Ingmar Karlssons kolumner i Tidningen Z om olika europeiska minoritetsfolk får här möjlighet till en liten nostalgitripp. Ett stycke nordösteuropeisk traditionell kulturell mångfald kommer alltså här.

Karaimerna i Trakai bor främst på näset som via träbroar är förbundet med slottet (bild från http://www.seniejitrakai.lt/place-en-10/)

Karaimerna i Trakai bor främst på näset som via träbroar är förbundet med slottet. Karaimska gatan löper längs den del av näset som är närmast i bild. Från http://www.seniejitrakai.lt/place-en-10/

Det finns på sin höjd ett par tusen karaimer i världen. I Litauen lever enligt senaste folkräkningen 241 karaimer, förutom i Trakai även i Vilnius, och tidigare fanns en församling runt en kenesa (karaimsk synagoga) även i Panevezis. I den polska folkräkningen 2011 identifierade sig 346 personer i första eller andra hand som karaimer. I den ukrainska folkräkningen från 2001 såg sig 1196 ukrainska medborgare som karaimer. Av dessa bodde 671 på Krim (många i Jevpatorija och i Simferopol’), som av många antas vara hela gruppens ursprungsterritorium, och ett drygt hundratal finns kvar i västukrainska Galicien (medan den tidigare gemenskapen i Lutsk tycks ha försvunnit). De tre karaimska synagogor, kenesor, som ännu är i bruk är belägna i Trakai, Vilnius och i Jevpatorija på Krim (fast det hävdas att även kenesan i Simferopol’ tagits i bruk 2012). Betydligt fler kenesor, och därmed församlingar, fanns tidigare på flera håll i Ukraina (se kartan), men på de flesta håll tycks bara själva byggnaderna och lokala kyrkogårdar finnas kvar. Den sista galiciska kenesan, för karaimerna i Halytj, revs av sovjetmakten 1985. I Kyiv ligger den f.d. kenesan mitt i centrum på Jaroslaviv Val, och tjänade sedan sovjettiden länge som Skådespelarnas hus. För några år sedan ska staden dock fattat ett beslut om att byggnaden ska återgå till den karaimska gemenskapen, som i Kyiv utgörs av några tiotals personer. Då jag själv flera gånger bott alldeles i närheten noterar jag att även en uppmärksam besökare kan gå förbi en byggnad många gånger utan att förstå vad det är man ser. Idkar härmed officiellt självkritik och hänvisar en smula förstulet till dogmen om det livslånga lärandet.

Kenesan i sympatiska trähusområdet Zverynas invigdes 1923 i det då polska Vilnius. Den stängdes av sovjetmakten 1949 och omvandlades till både arkiv och bostadshus. Den återlämnades till den karaimska gemenskapen 1989 och öppnades igen 1993.

Kenesan i Vilnius ligger på Liubarto gatve i sympatiska trähusområdet Zverynas, och invigdes 1923 i den då polska staden. Den stängdes av sovjetmakten 1949 och omvandlades till både arkiv och bostadshus. Den återlämnades till den karaimska gemenskapen 1989 och öppnades igen 1993.

Till Trakai kom karaimerna 1397 i sällskap med den litauiske storfursten Vytautas den store som var på väg hem efter ett fälttåg på Krim. Männen i de 380 inbjudna familjerna skulle tjänstgöra som soldater, vakter, skrivare och tolkar vid slottet i Trakai, ett av de viktigaste i landet. De bosatte sig där de flesta lokala karaimer idag fortfarande bor, i området längs Karaimska gatan på ett långsmalt näs mellan två sjöar, alldeles intill träbron ut till det på en holme belägna medeltidsslottet. Längs Karaimska gatan står de flesta bostadshus och alla gruppens gemensamma byggnader, så som kenesan, muséet, den karaimska föreningens hus och ett par etniska restauranger som serverar karaimsk mat till de många turisterna.

Det karaimska muséet, det enda av slag i världen, invigdes 1938 och består av en liten samling föremål i tre små rum.

Det karaimska muséet, som ska vara det enda i sitt slag i världen, invigdes 1938 och består av en liten etnografisk samling i tre små rum. Muséet är uppkallat efter gruppens ledare under första halvan av 1900-talet, krimfödde Seraja Khan Sjapsjal.

Denna lilla hyllning till storfurst Vytautas den store, som bjöd in karaimerna till Litauen 1398 och hålls i står aktning, syns i ett fönster på muséet.

Denna hyllning till storfurst Vytautas den store, som bjöd in karaimerna till Litauen 1398, syns i ett fönster på muséet.

Samtidigt med karaimerna kom en grupp muslimska tatarer, en annan fascinerande lokal minoritetsgrupp, som dock lämnade Trakai i början på 1600-talet. Idag lever några tusen lipkatatarer främst i Vilnius och i ett par byar utanför staden (liksom i Vitryssland och Polen), men en moské byggdes 1930 för gruppen även i Litauens dåvarande huvudstad Kaunas). De har förlorat sitt tatariska språk och är idag helt litauisktalande, men de har bevarat sin muslimska religion.

Så här de flesta hus längs Karaimska gatan ut: små trähus med tre fönster på första våningen. Enligt traditionen är det första fönstret tillägnat Gud, det andra storfurst Vytautas och det tredje gästen.

Så här ser de flesta hus längs Karaimska gatan ut: små trähus med tre fönster på första våningen. Enligt traditionen är det första fönstret tillägnat Gud, det andra storfurst Vytautas och det tredje gästen.

Karaimerna talar traditionellt ett turkiskt språk, som tillhör den kyptjakiska gruppen liksom t.ex. krimtatariska och nu utdöda polovetsiskan. Språket lever idag starkast i Trakai, som fungerar som något av karaimernas huvudstad. Likväl är antalet talare sannolikt inte mycket mer än ett hundratal. Guiden på det lilla karaimska muséet vi besökte berättade att det främst är de riktigt gamla och den unga generationen som talar språket – medelålders som levde större delen av sina liv i sovjetiska Litauen har det svårare med språkkunskaperna. Även om språket främst används  inom och mellan karaimska familjer och vid gudstjänster finns det numera i Trakai en sommarskola dit karaimska barn från hela världen reser för att lära sig språket. Lärarinnan för denna lilla transnationella språkgemenskap är en fransk karaimska från Paris. Språkrevitalisering pågår alltså i någon mån. Enligt den ukrainska folkräkningen uppger en stor majoritet av de ukrainska karaimerna ryska som modersmål, några ukrainska och bara sex procent karaimska (eftersom modersmål kan vara en identifikationsmässig snarare än pragmatisk kategori kan man dock fråga sig hur många av de senare som verkligen kan och använder språket). Karaimskan anses vara relevant för turkologer då det bevarat vissa arkaiska drag (förutom att här finns intressanta språkkontaktfenomen med litauiska och polska; se Galina Kobeckaites Kratkij otjerk o karaimach v Litve, men för att se den behöver ni sannolikt antingen besöka det karaimska muséet eller mig).

Jag lär mig karaimska, skriven 1996 av lokale prästen Firkovicius, här i en monter på muséet.

Läroboken Jag lär mig karaimska, skriven 1996 av lokale prästen Firkovicius, här i en monter på muséet.

Vad som förutom språket främst utmärker denna nordösteuropeiska minoritetsgrupp är att man utövar en variant av judendomen, karaismen, som bygger på Gamla Testamentet men inte erkänner Talmud eller tolkningar av de heliga skrifterna. Läran uppstod i Främre Orienten på 700-talet och har ett betydligt större antal utövare än den turkisktalande etniska gruppen karaimer. Vad jag förstår finns det olika uppfattningar om förhållandet mellan karaimernas judiska religion och etniska ursprung. Vissa hävdar att karaimerna härstammar från en grupp judar från Mellanöstern som flyttat till Krim och där tagit till sig en turkisk dialekt (tydligen ska här finnas genetiska undersökningar som delvis bekräftar denna hypotes). Vissa karaimska ledare har dock hävdat att gruppen inte är judisk i etnobiologisk mening utan härstammar från khazarerna, turkisktalande nomader mellan Don och Volga vilkas översta skikt antog judendomen. Denna teori har dock mött kritik av såväl språkvetenskapliga som teologiska skäl. Enligt en annan teori kommer karaimerna från kyptjakiska grupper inom Gyllene Horden som ankom till Krim så sent som i slutet av 1200-talet. Banden till den turkiskspråkiga världen var dock ett faktum som bidrog till att nazisterna drog slutsatsen att karaimerna inte var judar, varför de också skonades från förintelsen.

Kenesan i Trakai på Karaimu gatve uppfördes vid förra sekelskiftet av samma arkitekt som ritade kenesan i Vilnius. Den lokala gemenskapens kenesa har dock stått på samma plats sedan 1400-talet. Byggnaden är bara öppen för gudstjänst och den karaimska gemenskapens ceremonier.

Kenesan i Trakai på Karaimu gatve uppfördes vid förra sekelskiftet av samma arkitekt som ritade kenesan i Vilnius. Den lokala gemenskapens kenesa har dock stått på samma plats sedan 1400-talet. Byggnaden är bara öppen för gudstjänst och den karaimska gemenskapens ceremonier.

På den gamla karaimska kyrkogården en kort promenad utanför den karaimska bosättningen finns gravinskriptioner på det hebreiska, latinska och kyrilliska alfabetet, och på hebreiska, polska och ryska.

På den gamla karaimska kyrkogården en kort promenad utanför den karaimska bosättningen finns gravinskriptioner på det hebreiska, latinska och kyrilliska alfabetet, och på hebreiska, polska och ryska.

DSCN4389

DSCN4398

Småskalighet och etniskt entreprenörskap

Det som slår en besökare i Trakai är den höga graden av etniskt entreprenörskap i förhållande till gruppens ringa storlek. Här skulle man verkligen vilja stanna ett tag och bedriva om aldrig så blygsamt fältarbete. Några timmars besök väcker åtminstone frågor. Med etniskt entreprenörskap menar jag här inte i största allmänhet affärsverksamhet som bedrivs av medlemmar av en viss etnisk grupp, utan en kommersialisering av den egna gruppen anpassad för turister och andra besökare. Ungefär som Gena i gamla sovjetiska Drutten och Krokodilen som inte bara är krokodil utan även arbetar som sådan på zoo. Man lägger alltså en metanivå, en representationsnivå, till sin egen identitet och spelar ut den till personligt gagn.

Etnokitsch utanför den mest profilerade karaimska restaurangen.

Etnokitsch utanför den mest profilerade karaimska restaurangen. Kybynlar, på litauiska kibinai, ett slags piroger ofta med kål- eller köttfärsfyllning, är den mest kända karaimska maträtten, som spridits som lokal snabbmat över hela Vilnius. Restaurangen, som var fullsatt en vanlig lördag i februari, säljer även egentillverkad karaimsk örtlikör och andra varor för turisten att ta med hem. Örtlikören smakar som etnisk örtlikör brukar göra, d.v.s. etniskt med bismak av ört.

Lite längre bort på samma gata stoltserar en annan restaurang stoltserar med sina kybynlar.

Lite längre bort på samma gata stoltserar en annan restaurang med sina kybynlar/kibinai.

Kafé och värdshus på Karaimska gatan.

Kafé och värdshus på Karaimska gatan.

Fenomenet förekommer naturligtvis i många minoritetssammanhang (och inte bara där), men blir särskilt intressant i en så liten grupp, där färre än två hundra karaimer driver museum (även om vår guide inte var karaimska) och flera etniska restauranger, säljer folkhantverk o.s.v. Rimligen torde många lokala karaimer därmed kunna tjäna sitt uppehälle på sin karaimska identitet och sitt kulturarv, eller omvänt, de kan ägna mycket tid åt sin kultur genom att de lyckas omsätta delar av den kommersiellt.  Om man lägger till att enstaka karaimer från Trakai arbetar som forskare i karaimskt språk och kultur blir det metakaraimska inslaget ännu starkare.

En annan restaurang helgarderar globaliserat genom att erbjuda pizza vid sidan av kybynlar.

En annan restaurang helgarderar globaliserat genom att erbjuda pizza vid sidan av kybynlar.

Associationen mellan karaimer och de små degknytena tycks vara så stark att en lyrisk besökare (låt oss anta det) understryket sambandet på gatskylten som berättar att

Associationen mellan karaimer och de ovannämnda små degknytena tycks vara så stark att en lyrisk besökare (låt oss anta det) valt att med klotter understryka sambandet på skylten som markerar Karaimska gatan.

En möjligen något mindre lyrisk besökare meddelar på väggen till ett lokalt gästhus att polacker är parasiter.

En möjligen något mindre lyrisk besökare, eller samme besökare på mindre lyriskt humör,  meddelar på väggen till ett lokalt gästhus att polacker är parasiter.

Gästinlägg: Kulturella minnen i Lviv – Idéernas museum och Franz Josefs huvud

Etnologen Eleonora Narvselius från Centrum för Europaforskning i Lund skriver idag ett gästinlägg på bloggen. Eleonora ingår tillsammans med arkitekten och byggnadsvårdsexperten Bo Larsson och bloggens ägare i ett forskningsprojekt vid LU finansierat av Riksbankens Jubileumsfond om hanteringen av det multietniska kulturarvet i fyra öst- och centraleuropeiska städer. Eleonora skriver där om Lviv i Galizien, som också är hennes födelsestad, medan jag, som framgått i några inlägg på bloggen, fokuserar på Tjernivtsi i Bukovina.

Bilderna är Eleonoras om inte annat framgår av bildtexterna.

Källarvalvet i den gamla stenbyggnaden vilar i halvdunkel, och de massiva väggarna dämpar ljuden från den livliga gatan utanför. Vi befinner oss i Lviv, i en underjordisk del av det väldiga Bernardinerklostret, byggt på 1700-talet i barockstil. Platsens mystiska atmosfär stimulerar fantasin och passar utmärkt för långa samtal.  Mannen som pratar med mig medan han sippar det otroligt aromatiska kaffet är energisk, kortklippt och muskulös. Utseendemässigt påminner han mest om en brottare eller en postsovjetisk affärsman med halvkriminellt förflutet. Skenet bedrar dock, för Oles’ Dzyndra är ingen dunkel figur utan en respekterad konstnär, med utbildning som arkitekt och glasgjutare i bagaget och med många bollar i luften. I likhet med många andra kreativa Lvivbor strävar han efter att vara ekonomiskt oberoende.

Därför driver Dzyndra restaurangen Trapezna där vi befinner oss. Men främst är han en av de eldsjälar vars originella och smått galna idéer – som inspirerats av den västukrainska huvudstadens rika kulturarv – har präglat Lvivs kulturliv i drygt tjugo år. Dzyndras hjärtebarn och mest kända verksamhet är Idéernas museum (Muzej Idej), som länge har längre tjänat som hamn för olika konstnärliga projekt som sätter individens möte med historia och minnenas omvandlingskraft i fokus. Muséet och betydelsen av kulturella minnen i Lviv blev därför det givna ämnet för vårt samtal.

Bildkollage berättar om Idéernas museum i Lviv.

Bildkollage om Idéernas museum i Lviv.

I dagens Lviv, tidigare huvudstad i den forna österrikiska provinsen Galizien, råder det ingen brist på idéer om vilka kulturella minnen och episoder ur stadens mångkulturella förflutna som bör räddas från glömska och komma alla till godo. Ukrainas självständighet – för vilken den kulturella och politiska mobiliseringen som började just i Lviv under det sena 1980-talet spelade en mycket viktig roll – aktualiserade ett sökande efter ett självständigt historiskt narrativ. En ny ukrainocentrisk berättelse, som länge burits upp av den antikommunistiska ukrainska diasporan i USA och Kanada, producerade starka bilder av en lidande nation. Denna kanoniserade version av nationens förflutna förlamade dock mer än den inspirerade, och fokuserade nästan uteslutande på tragik och martyrskap. Då den inte erbjöd någon optimistiskt motvikt har den också börjat ifrågasättas.

Utan att direkt sätta sig mot det nationella historieberättandet började Lvivs akademiska och kreativa publik stegvis vända blickarna mot stadens kulturella och historiska mångfald. Anspelningar på polackernas, judarnas, österrikarnas, tyskarnas och armeniernas närvaro genom historien hittar man lätt i arkitekturen, i litterära verk och i de historiska minnen som återberättas i många galiziska familjer. Med olika förevändningar och i olika skepnader lyfts de numera fram, förmedlas, dekontextualiseras, bagatelliseras och kommersialiseras. Minnena av den rysk-sovjetiska epoken är dock fortfarande alltför brinnande färska för att kunna omvandlas till ett ”användbart förflutet”. Den historiska mångfald som utplånades från Lviv i och med Förintelsen och efterkrigstidens fördrivningar av stadens polacker har emellertid hunnit ”kallna”. Gradvis har den blivit en källa till exotiska, attraktiva, gulliga, excentriska, romantiska och kaxiga representationer som tillsammans tjänar som motvikt till den övervägande svartvita, tragiska nationella historien. Att de sistnämnda egenskaperna ofta i Lviv ses som bärande för ”vår egen” ukrainska historia bekräftas av de skandaler och kontroverser som uppstod när andra nationer började påminna om sitt tragiska förflutna i Lviv och Galizien.

Restaurerad väggmålad butiksreklam på polska och tyska i centrala Lviv. Foto Niklas Bernsand.

Restaurerad väggmålad butiksreklam på polska och tyska i centrala Lviv. På andra hus finns även jiddischspråkig väggreklam. Foto Niklas Bernsand.

Oles’ Dzyndras syn på Lvivs förflutna är visserligen säregen och personlig, men hans konstnärliga reflektioner kan också förklaras utifrån de ovannämnda tendenserna i postsovjetisk minneskultur och minnespolitik i Västukraina. Idéernas Museum har vuxit fram ur ett motstånd mot traditionella museiformer. Enligt Dzyndra förknippar en vanlig ukrainare muséer främst med

”en kuriosakammare med stinkande burkar, döda kroppar, dammigt skräp, där någonting hänger, ligger – och vi måste komma dit och uppropa: ”vad fint det är!””

Det traditionella muséet framstår alltså som en retrospektion utan reflektion, som döda former där alla spår av det förflutnas levande energi har utplånats. Det stoft som Idéernas Museum strävar att förmedla är i stället energi och vitalitet snarare än intellektualism eller estetisk distans. Energi är för övrigt en återkommande metafor i Dzyndras berättelse om Lvivs säregenhet. Enligt konstnären är hans mission att

smitta med denna stad. Detta är en värdig stad, en stad med egen värdighet – trots de mängder av tölpar som bor här nu. Denna stad har en enorm positiv energi. Lviv har en förmåga att rensa sig själv. Lviv smittar också med sin energi, och min uppgift är att smitta så mycket folk som möjligt med Lviv.”

Lvivs läge nära en av Europas geografiska ”mittpunkter”, vid en centraleuropeisk vattendelare och ovanpå den underjordiska floden Poltva har bidragit till ryktet om stadens mystiska dragningskraft och vitalitet. Ändå är det främst stadens historiska mångfald och komplexitet som gör Lviv så spännande för både turister, konstnärer och forskare.

Tidens omvandlingskraft, självreflektion framkallad i möten med historien, och det kulturella minnets paradoxer har varit ledmotiv i många projekt initierade av Idéernas Museum. Ett återkommande evenemang med tydlig fokus på stadens unika byggda miljö är Bernardengarden, en årlig friluftsfestival som syftar till att engagera unga arkitekter i den svåra uppgiften att leda bevaringsarbete och stadsplanering i Lviv historiska stadskärna. Ett annat pågående projekt är LeoPoltivis vilket uppmärksammar stadens ”hemliga flod” Poltva som av sanitära skäl leddes under jorden på den österrikisk-ungerska tiden. Poltva rinner under Lvivs centrala gator genom ett komplicerat kanaliseringsssystem som under andra världskriget var gömställe för flera hundra judar, och nyss uppmärksammats i In Darkness, Agnieszka Hollands film om Förintelsen i Lviv. Enligt projektets initiativtagare kan den mytomspunna floden och det underjordiska rörsystemet bli en del av stadens varumärke, en praktisk resurs och turistattraktion förutsatt att man genomför ett komplext rekonstruktionsarbete. Tanken är bl.a. att så småningom öppna en del av Lvivs underjordiska utrymmen för turister och att rädda denna del av kulturarvet från glömska och förfall.

Förtjusningen i underjorden gav impuls till ett annat – framtida – projekt som Dzyndra berättar om. Bernardinerklosters väldiga källarrum som hittills givit utrymme till Museets tillfälliga installationer och föreställningar kommer snart att rymma en ny permanent utställning. Tanken är att besökaren ska stiga in i en suggestiv labyrintliknande miljö som provocerar tankar om tidens väsen och människans tidsliga natur. Denna helgjutna upplevelse av tidens alkemi utan referenser till konkreta historiska händelser står i tydlig kontrast mot den typ av ”möten med historien” som Lviv erbjuder i övrigt.

Ändå är denna betoning av vitalitet, energi och kraft som stadens främsta kännetecken ganska typisk. Idén om att djupa historiska kunskaper inte är en nödvändig förutsättning för att få en emotionell upplevelse av historiens närvaro är inte bara ett underförstått argument som genomsyrar turistverksamheten.  En av minnesforskningens insikter är att oavsett vad som hände ”på riktigt” i det förflutna, är det dagens behov, värderingar och intressen som avgör hur och vad en individ eller till och med ett samhälle minns. Detta kan i sin tur innebära att det mödosamma intellektuella arbetet med det förflutna, sökandet efter komplexa kausala kedjor och strävan att avgöra trovärdigheten i olika historiska tolkningar, riskerar att hamna i skymundan.

För att gilla eller ogilla det förflutnas tecken behöver man inte veta mycket om det förflutna. Istället kan man projicera sina egna problem, önskningar och fantasier till det förflutna. I ett kulturellt klimat där högkulturell förfining och intellektualism inte är en del av (nationella) identitetsmodeller blir tonvikten vid virilitet, kraft och energi ett legitimt spår inom popkultur och även seriös konst. Detta i sin tur innebär att man ur det förflutna främst vaskar fram de representationer som förknippas med manlig styrka och virilitet.

Just detta ser man ofta i Lviv. En gemensam nämnare för de historiska gestalter som på den senaste tiden lyfts upp som föremål för nostalgi och beundran är handlingskraft och sexuell energi. För att understryka detta budskap stiliseras de historiska representationerna kraftigt.  Stadens berömda son Leopold von Sacher-Masoch, en känd debattör och författare vars beskrivningar av erotiska dominanslekar gjorde honom till ”masochismens fader”, har blivit förevigad i en bronsfigur som pryder ingången till café Mazokh. Typiskt nog är detta inget ”seriöst” monument utan snarare en karikatyr av borgerliga sexuella ”perversioner”. Turister uppmanas att stoppa handen i Masochs byxficka, och caféets interiör är en blandning av erotiska referenser med masochistiska inslag. 

Masochstatyni Lviv

Masochstatyn utanför Café Mazoch, Lviv

Ett annat av stadens historiskt anknutna visitkort är de s.k. batiary, som främst förknippas med mellankrigets polska Lwów. I den urbana folkloren beskrivs batiary (på polska, batiarzy) som skojare och kvinnotjusare som hånar auktoriteter och tycker om att bråka, men annars har ett hjärta av guld. Dessa romantiserade representanter för stadens dåtida gatusubkultur hyllas numera med sång, dans och öldrickande under Lvivs årliga festival Batiarens dag.

Från den polska restaurangen och mikrobryggeriet  Kumpel i Lviv.

Från den polska restaurangen och mikrobryggeriet Kumpel i Lviv.

De populäraste figurer som masskulturen och turister förknippar med Lviv och Galiziens historia hör ihop med armé, krig och uniformer. Lvivs mest populära tematiska restaurang är Kryivka, som både är känd och ökänd för sin tolkning av den västukrainska nationalistiska gerillan UPA. Enligt den numera kanoniserade historiska berättelsen stred UPA för Ukrainas självständighet och ledde under andra världskriget en kamp mot både nazisterna och mot sovjetmakten. Oftast framställs UPA:s krigare som tragiska hjältar och martyrer som inte förrådde sina höga ideal trots den hopplöst ojämna kampen mot två totalitära regimer. Kryivka presenterar dock UPA-gerillan som jordnära jovialiska sällar vilkas historia förtjänar att berättas med glimten i ögat.

Man får förstås inte glömma en annan respekterad figur – som också han oftast framställs i militär uniform – nämligen Franz Josef I. I galiziernas minnen har den gode kejsaren en särskild plats eftersom han förkroppsligar den gyllene habsburgska epoken. Hans uniform och militära hållning associeras dock inte främst (eller kanske inte alls) med manlig kraft och virilitet utan med den civiliserade statens stabilitet, beskyddande framtoning och värdighet. Historiskt sett var rutenerna (d.v.s. de galiziska ukrainarna) de lojala ”tyrolarna från öst” som hyllade kejsaren som sin beskyddare mot de polska rivalerna. Numera beror Lvivbornas positiva attityd till Franz Josefs epok på, som en känd historiker uttryckte det, ”nostalgi för den välfungerande tyskspråkiga byråkratin”.  Dagens galiciers positiva inställning till dubbelmonarkin kan avläsas i en mängd kulturella uttryck, inte minst masskulturella. Ändå har paradoxalt nog, trots en mängd restauranger med kejsarens porträtt och sezessionsinspirerande interiörer i den galiziska metropolen, ingen gata uppkallats efter honom och ingen staty rests till hans ära.

Café Tsisar (Kejsaren) i centrala Lviv. Köket och uppges dock vara ukrainska. Foto Niklas Bernsand.

Café Tsisar (Kejsaren) i centrala Lviv. Köket uppges dock vara ukrainskt. Foto Niklas Bernsand.

Ett fint avskalat monument över den åldrande Franz Josef finns däremot i en annan västukrainsk stad som bevarar goda minnen av det habsburgska styret, nämligen i Tjernivtsi, före detta huvudstad i österrikiska provinsen Bukovina. Till skillnad från i Lviv är kejsaren i Tjernivtsi inte en del av det svårfångade spiritus loci utan snarare en politiker under vars regering staden fick sitt nutida europeiska utseende och blev ett blommande Lilla Wien.

Franz Josef-statyn i Tjernivtsi.

Franz Josef-statyn i Tjernivtsi.

Paradoxerna i de nutida Lvivbornas minnen, där en mängd referenser till den mångkulturella historien inte tycks generera mobiliseringskraft, framkom i ett av Idéernas Museums senaste projekt. Projektet heter Minnesmärke till minnet (Pamjatnyk pamjati) och dess idé är lika enkel som den är sinnrik. För att högtidlighålla Franz Josefs minne gjordes en tredimensionell ritning av den unge kejsarens huvud. Kruxet är att för att få se detta huvud materialiserat måste Lvivborna först att köpa ett visst antal speciella mynt med kejsarens avbild, och sedan komma med dem till muséet vid en bestämd tidpunkt. En avgjutning av kejsarens huvud kommer då att pryda stadens gator bara om tillräckligt många Lvivbor inte bara demonstrerar sitt gillande av sin mångkulturella historia utan dessutom gör konkreta insatser – till och med uppoffringar – för att lyfta fram denna historias unikt symboliskt innehåll. Projektets webbsida visar att hittills bara 32 personer, av vilka några är kända namn men de flesta är vanliga medlemmar av intelligentsian – har skaffat sig mynten. Detta är klart otillräckligt för att börja förbereda avgjutningsceremonin.

Projektet är alltså en påminnelse om att kulturminnenas väldiga skafferi kan omvandlas till kulturell resurs bara genom ett konkret medvetet arbete – både materiellt och ideellt. Emellertid visar det svaga minnesarbetet på en intressant kulturell tendens. Den handlingskraft som nutida galizier hyllar hos sina kulturella hjältar förblir nämligen ett ouppfyllt önskemål som projiceras på det förflutna som ett slags kompensation.

Ett besök vid fästningen i Chotyn

Förutom de två resorna med konstnären Ljubkivs’kyj gjorde jag under mitt senaste besök i Bukovina ytterligare en dagstur från Tjernivtsi. Jag blev bjuden att följa med till den legendomspunna fästningen i Chotyn vid floden Dnister (ry. Dnjestr, rum. Nistru) i den del av Tjernivtsilänet som inte är belägen i Bukovina utan i det historiska landskapet Bessarabien. Jag hade länge funderat på att besöka Chotyn och nu uppstod ett bra tillfälle med trevligt sällskap.

Mina värdar under resan var Viktor Pavljuk, Tjernivtsis förste postsovjetiske borgmästare och sedermera viceguvernör för länet, och hans hustru Oksana, litteraturvetare från universitetet och syster till den mycket omtyckte ukrainske vissångaren Volodymyr Ivasiuk.

Ivasiuk slog igenom över hela Sovjetunionen i början av 1970-talet genom folkschlagerroadmovien Tjervona Ruta, där han medverkade tillsammans med tre andra sedermera mycket framträdande sångare från Bukovina: Nazarij Jaremtjuk, Vasyl’ Zinkevytj,och Sofia Rotaru. Inte utan vidare kallas Bukovina ofta på ukrainska för pisennyj kraj, sångernas land. Ivasiuks sånger sjungs ofta och gärna av ukrainare och de finns i otaliga coverversioner. Hans liv slutade dock tragiskt: 1979 hittades Ivasiuk hängd i ett träd i en skog utanför L’viv, och omständigheterna kring hans död är ännu oklara. Den officiella versionen var självmord, men hans familj och många andra är övertygade om att han mördats av den sovjetiska säkerhetstjänsten. På YouTube finns en ukrainskspråkig dokumentär om saken.

Jag mötte tillsammans med mina svenska kollegor för första gången Oksana av en slump i höstas på Ivasiukmuséet i Tjernivtsi. Muséet, som är inhyst i familjens gamla lägenhet, förevisar förutom sångaren även fadern Mychajlo som var en känd författare och översättare. Oksana berättade att det var från ett fönster i Ivasiuks hus som den tidigare strängt förbjudna ukrainska blågula flaggan hängdes ut för första gången under det sovjetiska sönderfallet i slutet av 1980-talet. Oksana och hennes man kan sägas tillhöra kärnan bland lokala nationella demokrater, som från slutet av 1980-talet verkat för ukrainsk nationell pånyttfödelse inom ramen för demokrati och europeisk integration.

Muséet över Volodymyr och Mychajlo Ivasiuk i Tjernivtsi, öppnat 1999. Från ett fönster i detta hängdes för första gången den tidigare förbjudna ukrainska flaggan ut under det sovjetiska sönderfallet i slutet av 1980-talet.

Muséet över Volodymyr och Mychajlo Ivasiuk i Tjernivtsi, öppnat 1999.

Statyn över Volodymyr Ivasiuk i L'viv, rest 2011.

Statyn över Volodymyr Ivasiuk i L’viv, rest 2011.

På vägen ut genom staden passerar vi den kristna och den judiska kyrkogården (enligt uppgift Europas tredje största). Även utanför stadsgränsen gör sig både den historiska och nuvarande etniska mångfalden omedelbart påmind. Jag blir lite förundrad över det första ortsnamnet vi stöter på, Mahala, som leder tankarna till det arabiska ordet för kvarter eller stadsdel. Byn, som ligger bara några kilometer utanför stadsgränsen har rumänsk majoritetsbefolkning. Här börjar Novoselyts’kyjdistriktet där rumäner och moldavier är i klar majoritet (nej, detta är inte platsen för en utredning av de olika användningarna av begreppen rumänsk och moldavisk. Andreas Johansson förklarar här pedagogiskt situationen som den tar sig uttryck i Moldavien).

Bara en kvarts resa från Tjernivtsi ser vi den första byn med tvåspråkiga ukrainsk-rumänska vägskyltar Bojany (rum. Boian). Vi noterar dock att bara de officiella skyltarna är tvåspråkiga; alla kommersiella skyltar är ukrainska och i några fall ryska. Oksana berättar att en stor del av Bojanys befolkning tidigare var polsk och pekar på den romersk-katolska kyrkan vi passerar längs vägen. Hon vet inte vart polackerna i byn tagit vägen nu men berättar att hon haft flera studenter härifrån som identifierat sig som rumäner men haft ett ”karaktäristiskt polskt utseende”. Byns grek-katolsk kyrka, som en gång tillkom på initiativ av byns dåtida ägare, den armenisk-polska adelsfamiljen Stefanowicz, har nu tagits över av den ortodoxa kyrkans Moskvapatriarkat. Den synagoga som byggdes 1898 brändes ner under andra världskriget. Judiska kyrkogården ska dock finnas kvar.

Byarna längs vägen ger generellt ett välmående intryck, inte minst Bojany, som är känt för välstånd och företagsamhet. Många invånare är eller har varit gästarbetare och har tjänat ihop pengar att investera i sina hus. I flera av byarna är både hantverk och handel uppenbart välutvecklade, och vi stannar till för att titta på flätade korgar och trä- och järnsmide, varav det mesta uppges vara tillverkat i byn. Viktor berättar att många bybor använde sin entreprenörsanda redan på den sovjetiska tiden, då de i Moskva och Leningrad sålde frukt och grönsaker odlade på den del av jordbruksarealen de kunde använda för eget bruk. Två av länets första framgångsrika affärsmän kom härifrån och började tillverka fönster och dörrar men senare investerade vidare i hotell, restauranger och bensinmackar.

Vägen österut mot Bessarabien är ganska högt belägen, och på andra sidan det bördiga landskapet skymtar söderöver på en tätt skogbevuxen bergskam någon mil bort det stora ortodoxa klostret i Banceni. Banceni ligger i det efter förintelsen nästan helt etniskt rumänska Hertsadistriktet som kontrolleras av den ortodoxa kyrkans Moskvapatriarkat (värdparet tillhör den ortodoxa kyrkans ukrainsksinnade Kyivpatriarkat). Klostret anses vara mycket rikt och är känt för sitt arbete med att vårda sjuka barn.

När vi efter en stund kommer in i Bessarabien sker omedelbart en förändring i kulturlandskapet: hustomterna längs vägen börjar kantas av täta vackra stenmurar. Mitt värdpar berättar att de sett liknande murar både i Turkiet och i Armenien, och att dessa därmed är ett kulturellt vittnesbörd om den täta historiska kontakten området haft med det Osmanska riket. Och mycket riktigt ligger i närheten av Chotyn byn Anadoly (Anatolien).

Chotyn har ca 10000 invånare och är centrum för länets bessarabiska delar. Om Bukovina alltid definieras som västukrainskt och av lokala politiker och intellektuella betraktas som en del av Centraleuropa uppfattas Bessarabiens kulturella tillhörighet inte som lika klar. Viktor och Oksana pekar på de i jämförelse med Bukovina ”östliga” valresultaten i området, och menar att invånarna har en eklektisk identitet bestående av olika till synes svårförenliga kulturella avlagringar. Längre österut finns i länet t.ex. en helt ny sovjetisk stad, Novodnistrovs’k, byggd kring ett nytt vattenkraftverk på 1970-talet, med lika många invånare som Chotyn. Att döma av det lilla vi hann se av Chotyns centrum tycks stadens minneslandskap snarast vara ganska genomsnittligt ukrainskt ambivalent, med sovjetiska monument över segern i andra världskriget och stupade i Afghanistan inte långt från ukrainska monument till minnet av den stora svälten i det sovjetiska Ukraina.

Sovjetiskt monumentalmonument över segern i andra världskriget, Chotyn.

Sovjetiskt monument över segern i andra världskriget, Chotyn.

Stadsfullmäktiges sympatiska byggnad från den rumänska tiden är belägen vid en huvudgata omgärdad av lummig sommargrönska. Chotyn är en mycket gammal stad, ett handelscentrum som ingick i det gamla Kyivriket och formellt tillhörde det moldaviska furstendömet 1359-1812, men under 180 års tid styrdes av det Osmanska riket. Staden blev tillsammans med övriga Bessarabien en del av Tsarryssland 1812, men tillhörde Rumänien under mellankrigstiden innan den införlivades med det sovjetiska Ukraina 1940 och återigen efter 1944 efter ett kort men blodigt rumänskt mellanspel under andra världskriget.

Stadshuset i Chotyn,

Stadshuset i Chotyn.

Vid stadshuset träffar vi den trevlige vice borgmästaren Mykola, som följer med och guidar oss på fästningen. På vägen dit passerar vi stadens enda öppna synagoga – Mykola berättar att stadens judiska församling idag omfattar sju personer. Liksom många städer i Bukovina förändrades Chotyns etniska befolkningsstruktur dramatiskt under och efter andra världskriget.  Enligt den rumänska folkräkningen 1930 utgjorde ryssar och judar var sin dryg tredjedel av befolkningen medan 16% var ukrainare och knappt 10% rumäner. Bara 500 av stadens 5700 judar överlevde kriget, och många lämnade staden för Israel eller USA. Precis som i Tjernivtsi kom i deras ställe ofta rysktalande judar, som i sin tur stegvis i stor utsträckning kom att emigrera från och med 1970-talet.

Enligt vice borgmästare Mykola bodde Steven Spielbergs mormor/farmor (babtsia kan betyda båda) i detta hus, som under den ryska tiden var en synagoga.

Enligt vice borgmästare Mykola bodde Steven Spielbergs mormor/farmor (babtsia kan betyda båda) i detta hus, som under den ryska tiden var en synagoga.

Staden domineras idag av etniska ukrainare, men den lite mer ”östliga” prägeln märks i att alla människor jag pratar med talar en ordförrådsmässigt med ryska mer uppblandad ukrainska än vad jag brukar höra från motsvarande människor i Tjernivtsi. Detta sätt att prata ukrainska kan vara kontroversiellt för dem som betonar vikten av en ”renare”, mer standardspråklig ukrainska. För den intresserade finns en länk till en av mina akademiska artiklar i ämnet här.

Fästningen, målet för vår resa, ligger vid stranden av floden Dnister. Utanför ingången med utsikt över floden reste de ukrainska myndigheterna 1992 ett monument över slaget vid Chotyn 1621, då en numerärt underlägsen kristen här bestående av ukrainska kosacker, polacker och litauer besegrade en turkisk-tatarisk armé. Viktor skriver, liksom även utställningen inne på fästningen, på ett förvisso ganska lågmält sätt in segern i en välbekant berättelse om den långa europeiska kampen mot turkiskt och islamskt inflytande. Chotyn blir i denna klassiska östeuropeiska berättelse en plats där tre östliga nationer räddade västra Europa från främmande ockupation.

Segermonumentet över den ukrainsk-polsk-litauiska segern över den osmanska armén fokuserar på kosackhetmanen Petro Sahajdatjnyj och ett kristet kors.

Segermonumentet över den ukrainsk-polsk-litauiska segern över den osmanska armén i slaget vid Chotyn 1621 fokuserar på kosackhetmanen Petro Sahajdatjnyj och ett kristet kors.

Under mellankrigstiden tillhörde fästningen Rumänien, men på den smala Dnisters motsatta strand började det sovjetiska Ukraina, och strax norr om fästningen låg gränsen mot det då polska östra Galizien. Det sades att Aleksandr Nevskijkyrkans klocka ljöd över tre riken.

På mellankrigstiden kunde man här från den rumänska sidan se över till Sovjetukraina och norrut mot Polen. I förgrunden syns förutom fästningenAleksandr Nevskijkyrkan och resterna av en moské som turkarna lät bygga.

På mellankrigstiden kunde man här från den rumänska sidan se över till Sovjetukraina och norrut mot Polen. I förgrunden syns förutom fästningen Aleksandr Nevskijkyrkan och resterna av en moské som turkarna lät bygga.

Fästningen i Chotyn.

Fästningen i Chotyn. På andra sidan floden Chmelnyts’kyjlänet i landskapet Podolien, redan centrala Ukraina.

Staden Chotyn använder på alla sätt fästningen för att locka till sig investeringar och turister. Vice borgmästaren berättar om de många och ofta framgångsrika ansökningar man lämnat in till olika europeiska strukturer (och ofta i samarbete med de rumänska och moldaviska grannarna) för att restaurera fästningen och utveckla olika typer av verksamhet kring den. Viktor och Oksana intygar hur mycket som gjorts de senaste 10-15 åren. Och de historiska utställningarna och tavelgalleriet visar kanske att man är på rätt väg.

På väg mot själva gångbron till fästningen tittar vi in i den lilla vackra Aleksandr Nevskijkyrkan som byggdes av ryssarna 1832.

Aleksandr Nevskijkyrkan byggdes under den ryska tiden 1832.

Aleksandr Nevskijkyrkan.

Mitt emot kyrkan ligger också ruinerna efter fästningens moské som byggdes under den turkiska tiden på 1700-talet. Så sent som i början av 1900-talet var byggnaden i betydligt bättre skick med en bevarad minaret. Moskén började användas som lagerlokal av den ryska militären på 1800-talet och ska slutgiltigt ha sprängts av den retirerande Röda armén 1941 för att den inte skulle användas som utkikspunkt. I samband med det större postsovjetiska intresset för andra kulturella influenser har man på senare år genomfört arkeologiska undersökningar av platsen.

Ruinerna av fästningens moské som byggdes under den turkiska tiden. Så sent som i början av 1900-talet var byggnaden i betydligt bättre skick, och den ska slutgiltigt ha förstörts under andra världskriget.

Ruinerna av moskén.

Apropå orientalisk kulturell påverkan hävdar den lokala traditionen att kaffe kom till Ukraina för första gången i slutet av 1400-talet när osmanska trupper efter ett misslyckat erövringsförsök lämnade kvar säckar med kaffebönor. Efter en serie akuta kulinariskt-kulturella missförstånd ska en bybo som tidigare befunnit sig i turkisk fångenskap förklarat för fästningsfolket att bönorna ska rostas, kokas och avnjutas som dryck. Annars hör man ibland i västra Ukraina historien om hur ukrainaren Kultjyts’kyj från L’viv ska ha öppnat Wiens första kafé 1683, i samband med det berömda slaget. Den kaffekultur som kom med habsburgarna till västra Ukraina ska alltså på något sätt ha ukrainskt ursprung. Nåja.

Bron över ravinen in till fästningen.

Bron in till fästningen.

Från bron in till fästningen visar Viktor på platsen där lokala män, kvinnor och barn som tagits till fånga av osmanerna förvarades i väntan på att säljas som slavar, och om de många ukrainska, moldaviska och polska kvinnor som hamnat i fångenskap på andra sidan Svarta Havet. Det förtjänar kanske att påpekas att detta inte är moderna islamofobiska fantasier: åtskilliga gamla ukrainska dumy, episka folkballader från stäppområdet, handlar om lokala kvinnor och män som hamnar i turkisk fångenskap.

Tidigare förvaringsplats för slavar.

Tidigare förvaringsplats för slavar.

Det första som slår en besökare är hur filmisk både fästningen och landskapet runt om är. Och mycket riktigt har många filmer spelats in här, inte minst sovjetiska filmer på historiska teman. Sovjetiska filmatiseringar av De tre musketörerna, Ivanhoe och Robin Hood, samt sovjetukrainska epos som Zachar Berkut, men även postsovjetiska ryska Taras Bulba (efter Gogol) har spelats in här. Idag används också fästningen av lajvare för att iscensätta gamla fältslag. Under två år anordnade ukrainska, polska, ryska och litauiska medeltidslajvare det s.k. Nationernas slag (Bytva natsij) här. Se här för engelsk text och bilder. Medeltidsfestivaler arrangeras regelbundet på platsen.

Huvudbyggnaden i fästningen, som även rymmer de viktigaste historiska utställningarna. På den vänstra gaveln fanns under den turkiska tiden en minaret.

Huvudbyggnaden i fästningen, som även rymmer de viktigaste historiska utställningarna. På den vänstra gaveln fanns under den turkiska tiden en minaret.

Ett exempel på platsens symboliska vikt i tidigare konflikter mellan ideologiskt muslimska och kristna stater är korset på fästningstornet som står på en besegrad halvmåne.

DSCN3519

Ett liknande kors finns på Chotyns moderna stadsvapen:

Coat_of_arms_of_Khotyn

På hemvägen från fästningen stannade vi till i en de rumänska byarna i Bukovina och köpte körsbär. Efter en öl på en krog i Tjernivtsi skiljdes vi åt för denna gång. En annan gång tänker jag ströva omkring en del i själva stan som är intressant i sin egen rätt.

Bukovinska utflykter: polska Huta och rumänska Crasna i ukrainska Karpaterna

Den utflyktsvane konstnären Ljubkivs’kyj ringde mig dagen före min avfärd från Tjernivtsi och frågade om jag hade lust till en avslutande expedition till Karpaterna. Han hade tänkt sig en busstur åt sydväst nästan fram till den rumänska gränsen. Där i ett mjukt böljande skogsgrönt bergslandskap vid Karpaternas fot ligger Krasnojil’s’k (rumänska Crasna), ett stort samhälle nästan uteslutande bebott av rumäner, och några kilometer därifrån en liten polsk by, Huta, eller som den officiellt heter Stara Krasnosjora. Mellan dem går en vanlig landsväg, men konstnären föreslog att vi skulle gå vägen över kullarna i stället. Efter att ha förvissat mig om att det gick en buss tillbaks så jag skulle hinna med nattåget till L’viv mötte jag upp konstnären vid Kinoteatr Tjernivtsi, alltså den av sovjetmakten till bio förvandlade f d reformjudiska synagogan i centrum. I folkmun kallas den Kinagoga.

I Tjernivtsi inhandlades för utflykten torkad fisk, ukrainsk salo (späck) och lite bröd, tomater och vitlök, sen tog vi länsbussen ner genom Starozjynets’kyjdistriktet där byarna är belägna. På bussen stötte vi på tyska sällskapets sympatiske ordförande, som eskorterade en väns dotter till ett sommarläger i Karpaterna.

Storozjynets’distriktet är ett av Bukovinas mest multietniska:

Etniska kartor ljuger alltid, men denna karta ger en viss illustration till bosättningsmönster i ukrainska Bukovina och Bessarabien. Den röda fläcken söder om Starozjynets' ska föreställa polska Huta.

Etniska kartor bör man alltid ta med en stor nypa salt, men här får man en viss illustration till bosättningsmönster i ukrainska Bukovina och Bessarabien. Den större röda fläcken sydväst om Starozjynets’ ska föreställa polska Huta. Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Bucovina-ethnic.png

Själva Storozjynets’, som var det enda längre uppehållet på vägen, är med 15000 invånare den näst största staden i ukrainska Bukovina. Liksom Tjernivtsi är Storozjynets’ som urbant centrum i allt väsentligt en produkt av den österrikiska tiden, och den blev liksom länshuvudstaden också snabbt multietnisk. Till den ukrainska och rumänska befolkningen fogades många tyskar, och under 1800-talet växte den judiska och den polska befolkningen snabbt i antal. Enligt den rumänska folkräkningen 1930 var 32% av stadsborna judar, 31% ukrainare, 11% polacker och 4% tyskar, medan i hela länet ukrainarna var 45%, rumänerna 34%, judarna 9%, tyskarna 5% och polackerna 4%. I den senaste folkräkningen, den ukrainska från 2001, identifierade sig 60% i länet som ukrainare, 37% som rumäner, 1.5% som polacker och 1.4% som ryssar. Den judiska befolkningen blev svårt decimerad under andra världskriget och området har sedan 1970-talet liksom Tjernivtsi präglats av judisk utflyttning.

Detta sagt som allmän orientering; etnisk statistik, inte minst folkräkningar, ska naturligtvis hanteras försiktigt och kritiskt.

Vi hann med en rekordsnabb sightseeing i staden, och förutom det vackra rådhuset från 1905 fann vi några tilltalande postsovjetiska hybrider, som nedan där en butiksägare i en symbolisk lek med klassiska bilder frestar med europeiska kläder till sovjetiska priser. Originalets ”Du! Har du skrivit in dig i Röda Armén” har här ersatts med ”Du är vår kund!”.

Europeiska varor för sovjetiska priser. Butiksägare i centrala Storozjynets' leker med symbolspråket.

Flera byar passerades på vägen från Storozjynets’, bland dem tvåspråkiga ukrainsk-rumänska Budenets’ och Tjudej, där en av de värsta lokala pogromerna ägde rum under andra världskriget. Flera vackra kyrkor och slott som tillhört framträdande adelsfamiljer som ukrainska Vasyl’ko och rumänska Hormuzachi susade förbi. Det hör till den postsovjetiska folkloren att den ryske poeten Pusjkin ska ha haft en kärleksaffär med en dotter till den senare familjen i samband med poetens berömda vistelse i Bessarabien. De var ju ändå grannar, som konstnären uttryckt det. I varje fall jämfört med S:t Petersburg.

Efter en timme var vi framme i Crasna, som alltså är en rumänskbefolkad småstad med 9000 invånare, ca åtta kilometer från gränsen till Rumänien. Enligt god tradition är huvudgatan i samhället uppkallad efter minoritetens störste författare, Mihai Eminescu, som föddes och växte upp i Bukovina och gick i skolan i Tjernivtsi.

I Crasna kompletterades provianteringen med öl och en liten flaska sådant som hör dagsturer i bergiga skogslandskap till. Tyvärr glömde vi köpa vatten till kaffekoket vilket senare tvingade fram ännu en kulinarisk kraftansträngning hos konstnären. I de två affärerna vid ändhållplatsen talade alla rumänska. Vår ukrainska besvarades vänligt med ryska som den lokala befolkningen läst i skolan och kan bättre än ukrainska. Den artige konstnären valde att språkligt ackommodera expediten och gick över till ryska. Utanför butiken åt vi torkad fisk och drack var sin öl i väntan på att regnet skulle upphöra.

Konstnären vid matbordet i Krasnojil's'k.

Konstnären vid matbordet i Crasna.

När regnet upphört konstaterade vi att vi hade sex och en halv timme på oss före bussresan tillbaks till Tjernivtsi. Vi begav oss omedelbart mot polska grannbyn Huta, och valde att ta den längre vägen över via bergsslänterna som går i en båge från den rumänska till den polska byn. Här börjar de riktiga Karpaterna:

DSCN3570

Vi stannade till på en kulle där vi hade utsikt över rumänska Crasna till höger och polska Huta till vänster. Inspirerade av den vackra utsikten tog vi en lunchpaus bestående av salo, tomater, rå vitlök och eldvatten. Eftersom vi glömt köpa vatten och prompt ville ha kaffe efter maten blev nödlösningen att koka drycken på öl, genom vilket konstnären alltså ytterligare expanderade sin kaffekokarrepertoar (trogna läsare vet att repertoaren sedan tidigare består bland annat av vin). Lustigt nog visade sig improvisationen vara en kulinarisk fullträff.

Konstnären Ljubkivs'kyj kokar kaffe på öl.

Konstnären Ljubkivs’kyj kokar kaffe på öl.

Polackerna bosatte sig i Huta från 1803 när polska goraler (högländare från då likaledes habsburgska Tatrabergen i nuvarande Slovakien) flyttade till Bukovina. Byn har funnits sedan 1400-talet, och hade sedan 1793 haft en stor sudettysk befolkning. De bukovinska Karpaterna lockade alltså från tiden för Bukovinas införlivande med det habsburgska riket till sig både västslaviska och tyska bergsbor. Byns tyska namn Althütte kommer av ett glasbruk som fanns här på den österrikiska tiden, och polska Huta eller Stara Huta är översättningar av den tyska benämningen. Mycket riktigt hade konstnären med sig 150 år gamla snapsglas från just denna fabrik.

Tyskarna var i den österrikiska folkräkningen från 1900 i klar majoritet i byn, betydligt fler än polackerna, men gruppen försvann när den, liksom de flesta etniska tyskar i Bukovina, efter en överenskommelse mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen 1940 ”evakuerades” till Tyskland. Bara rester finns kvar av den en gång stora etniskt tyska befolkningen i Bukovina. Därefter har polackerna utgjort ungefär 70% av byns invånare. Att det idag finns en by med polsk majoritet i ukrainska Bukovina är alltså paradoxalt nog ett resultat av en gemensam tysk-sovjetisk etnisk rensning av byns tyska befolkning.

Kors rest på ett berg ovanför Huta.

Kors rest på ett berg ovanför Huta.

Goralerna i Huta, som är katoliker och identifierar sig som polacker, talar än idag en mycket speciell dialekt. Under min intervju med professor Strutynski, polska sällskapets ordförande i Tjernivtsi, berättade denne att byborna förstår standardpolska och läser det i skolan, men att de alltid frågar utomstående polacker om de talar gwara, dialekt. En romersk-katolsk kyrka byggdes här 1825, och en polsk skola inrättades några år senare. Huvudreligionen för de två största etniska grupperna i Bukovina,  ukrainare och rumäner, är annars ortodox kristendom, som också dominerar i Crasna.

Kristus på korset vid en av de polska gatorna i Huta.

Kors vid en av de polska bygatorna i Huta.

Själva byn är ganska prydlig, även om inte alla hus är i bästa skick, och bygatan längs ån närmare bergen ger ett lite fattigare intryck. Många invånare befinner sig dock permanent eller regelbundet i Spanien, Portugal och Italien som gästarbetare och tjänar ibland ihop rätt bra med pengar för att rusta upp och bygga till sina hus.

Gård i utkanten av Huta.

Gård i utkanten av Huta.

Grusvägen längs ån leder snart fram till byns ståtliga romersk-katolska stenkyrka, byggd 1825.

Den romersk-katolska kyrkan i Huta skymtar bakom grönskan.

Den romersk-katolska kyrkan i Huta skymtar bakom grönskan.

Alldeles ovanför kyrkan ligger byns administrativa centrum, byrådet, i en byggnad vars arkitektoniska särdrag påminner om polska huset i Tjernivtsi, som i sin tur sägs vara inspirerat av traditionen från Kraków.

Byrådets byggnad i Huta.

Byrådets byggnad i Huta.

Förutom kyrka, skola och stadshus tjänar den kombinerade affären och krogen (som mycket riktigt kallas Affären ”Krogen”) som byns kommunikationsmässiga medelpunkt. Ett gäng ungdomar som drack öl vid ett av de två borden på verandan betraktade oss roat när vi klev in i butiken. Vi satte oss vid grannbordet och kunde konstatera att några av killarna pratar polska, någon en polsk-ukrainsk blandning och ytterligare någon rumänska. Jag fick här en modern illustration till berättelserna om den gamla flerspråkigheten hos vanligt folk i Bukovina som många informanter i Tjernivtsi har berättat om. Vi prövar hälsa på folk vi möter på polska och får svar på både polska, rumänska, ukrainska och ryska.

Affären "Krogen", Huta.

Affären ”Krogen”, Huta.

Enligt expediten är bara två av byns drygt 200 hushåll ukrainska. De flesta är polacker som bor längs två bygator, medan rumänerna bor längs en tredje. Precis som huvudgatan i den rumänska byn är uppkallad efter nationalskalden Eminescu bär huvudstråket i den polska byn författaren Adam Mickiewiczs namn. Fast skylten är fortfarande skriven på ryska:

Hus på Mickiewiczgatan i Huta (notera att förkortningen för gatan är rysk). Enligt konstnären är byggnadsstilen typisk för byar på Karpaternas sluttningar oavsett deras invånares etniska bakgrund.

Hus på Mickiewiczgatan i Huta (notera att förkortningen för gatan är rysk). Enligt konstnären är byggnadsstilen typisk för byar på Karpaternas sluttningar oavsett deras invånares etniska bakgrund.

På väg tillbaks mot bussen passerar vi byskolan som är inhyst i en kanske mindre smakfyllt renoverad österrikisk stenbyggnad.

Byskolan, Mickiewiczgatan, Huta.

Byskolan, Mickiewiczgatan, Huta.

På skolbyggnaden hänger en minnesskylt till minne av en ung polsk man från byn som stupade i Sovjetunionens krig i Afghanistan.

Minnesplakett till tidigare eleven Tomas Vladyslavovytj Drozdyk, som stupade 1980 "när han uppfyllde sin internationalistiska plikt i Republiken Afghanistan". Den unge mannen, polack från byn, tilldelades postumt Röda Stjärnans orden. Skolbyggnaden, Huta.

Minnesplakett till tidigare eleven Tomas Vladyslavovytj Drozdyk, som stupade 1980 ”när han uppfyllde sin internationalistiska plikt i Republiken Afghanistan”. Den unge mannen tilldelades postumt Röda Stjärnans orden. Skolbyggnaden, Huta.

Vi tar byvägen tillbaks till rumänska Crasna där bussen väntar. Vi passerar åter ån och i branta uppförsbackar i gassande solsken möter vi både hästskjutsar och rätt nya Mercedesar på väg till Huta. Konstnären berättar om den intressanta polska kyrkogården och ett kapell för fyra bybor som 1939, när norra Bukovina ännu var rumänskt, lämnat byn och stupat för den polska armén i strid mot den anfallande tyska krigsmakten. På något sätt lyckades byborna föra tillbaks deras kroppar till Huta. Dessvärre fanns inte tid för ett besök på polska kyrkogården, så det får anstå till en annan gång.

På vägen noterade vi att var och varannan husägare i sin trädgård byggt ett litet kapell:

Kapell vid hus, Huta.

Kapell vid hus, Huta.

När vi kom fram till Crasna var affärerna vid busshållplatsen fyllda med rumänsktalande besökare (av vilka några var romer). Vi träffar åter vår bekant från tyska sällskapet och satte oss på bussen till Tjernivtsi.

Dagen avslutades på en irländsk pub (jo jag vet) där konstnären överräckte den tyskspråkiga versionen av den bok om den multietniska bukovinska litteraturen som han designat och illustrerat.

Ett besök i Sadhora

Under årets andra intervjuresa till Bukovina har jag vid några tillfällen försökt upptäcka andra delar av regionen än huvudorten Tjernivtsi. En plats jag länge tänkt besöka är Sadhora (Sadagura), som idag formellt är en avsides belägen del av staden Tjernivtsi, men som under den österrikiska och den rumänska tiden var en egen liten stad. I söndags gjorde jag så slag i saken tillsammans med konstnären Ljubkivs’kyj och galleristen Natasja. Vi satte oss i en taxi, körde förbi järnvägsstationen, korsade floden Prut, passerade stadens jättelika marknadsplats Kalinivs’kyj Rynok och kom via den långa småhusomgärdade gatan döpt efter gamle franske kommunistledaren Maurice Thorez fram till de centrala delarna av Sadhora.

Framme i Sadhora bestämde vi oss för att omedelbart ta oss till den närbelägna plats som idag mer än alla andra sätter Sadhora på den internationella kartan – den chassidiske tzaddiken Israel Friedmans (1796-1850) residens. Friedman, kallad den undergörande rabbinen, ledde ursprungligen en chassidisk bosättning i Ruzjyn i Podolien i det då tsarryska Ukraina, men sökte efter konflikter med de ryska myndigheterna sin tillflykt till det österrikiska Bukovina där han i Sadhora grundade ett för sin prakt och vällevnad vida omtalat hov. Efter hans död övertog sonen och senare sonsonen positionen som ledare för Sadagurachassiderna. 1914 flyttade en av sonsönerna hovet till Wien och tog med sig många lokala chassider. Det bodde ca 5000 judar i Sadhora vid den österriska folkräkningen 1910, men sedan tzaddikens hov flyttat tycks staden redan under mellankrigstiden ha dominerats av ukrainare. Många av de återstående lokala judarna dödades under förintelsen. Den judiska hjälporganisationen Heshed Shushanas lokale chef berättade att det finns tio judar kvar i Sadhora idag.

Tzaddiken Israel Friedmans residens i Sadhora, juni 2013

Tzaddiken Israel Friedmans residens, Thorezgatan, Sadhora, juni 2013

Vi hade hoppats kunna ta oss en närmare titt på Friedmans förfallna residens, men tyvärr fann vi det omgärdat av ett högt plank. Som så många andra helgedomar i f d Sovjetunionen användes Sadhora-chassidernas huvudbyggnad för sekulära ändamål. I detta fall blev ödeläggelsen ännu större då residenset användes som fabrik. Nu finns det planer att restaurera hovet, och den judiska gemenskapen i Tjernivtsi har anställt en vakt som vakar över ruinerna i väntan på att renoveringen inleds. Vi fick numret till rabbi Mendel i Tjernivtsi för att fråga om vi fick komma in och titta på residenset, vilket denne avrådde ifrån med hänvisning till sitt byggansvar.

Traditionen från Sadhora lever vidare i Israel där än idag en Sadagurer tzaddik leder gemenskapen, efter att hovet flyttats dit från Wien på 1930-talet. Det finns flera livaktiga chassidiska grupper i USA, och ganska ofta kommer chassidiska pilgrimer till Sadhora för att titta på residenset och den judiske kyrkogården med tzaddik Friedmans gravkapell.

Judiske kyrkogården i Sadhora.

Judiska kyrkogården i Sadhora.

På kyrkogården mötte vi en grupp judiska besökare från Tjernivtsi som lät oss titta in i kapellet. Förutom plaketter som berättade om de lokala judar som bekostat restaureringen av kapellet noterade vi de många små lappar som ligger i kapellet på vilka besökarna skrivit ner sina böner om hjälp till den undergörande rabbin.

DSCN3388

Till skillnad från den andra chassidiska centralorten i norra Bukovina, Vyzjnytsia (jiddisch: Vizhnitz), som var  nästan helt judisk, hade Sadhora en tydligare multietnisk prägel. Bland de första invånarna efter att staden grundats 1770 var tyska protestantiska nybyggare som kommit snart efter att Bukovina blivit en del av det habsburgska riket (1775-1918).  I staden fanns också en stor ukrainsk och polsk befolkning, och bortom stadsgränsen dominerade även på den österrikiska tiden ukrainare den kringliggande landsbygden som på de flesta ställen i norra Bukovina. Stadens störste markägare var dock, som på många andra håll i östra Europa, av annat etniskt ursprung – en rumänsk greve.

Även dagens i stort sett etniskt homogena ukrainska Sadhora har en religiöst blandad befolkning. Under 1800-talet byggdes en romersk-katolsk, en grek-katolsk och en ortodox kyrka. Vi hann med att besöka söndagsgudstjänsten i den romersk-katolska kyrkan. På anslagstavlan framför kyrkan finns meddelanden till församlingen både på ukrainska och polska, men det vi hann höra på gudstjänsten av såväl predikan som vacker sång och recitation var på ukrainska.

Romersk-katolska kyrkan, Sadhora, juni 2013

Romersk-katolska kyrkan, Sadhora.

Grek-katolska kyrkan i Sadhora.

Grek-katolska kyrkan i Sadhora.

Apropå etnisk mångfald införskaffades piroger och starköl avsedda för picknick på kullarna ovanför staden på sympatiske Saids sylta vid den lokala busstationen. Armenisk konjak och lite övrigt tilltugg hade den utflyktsvane konstnären förutseende nog tagit med sig. Efter att ha vandrat omkring i staden några timmar tog vi oss ledda av konstnären upp till de omkringliggande höjderna, först på små bygator och därefter på små stigar mellan de sommarblommande villaträdgårdarna. När vi tillryggalagt ett för en ovan akademiker dramatiskt vertikalt bergsparti nådde vi till slut utflyktsmålet, en glänta på 500 meters höjd med enastående utsikt över Sadhora och angränsande byar. Till och med centrala Tjernivtsi kan skymtas från höjden.

Utsikt över Sadhora.

Utsikt över Sadhora.

Vi gjorde upp eld över vilken konstnären kokade kaffe (på vatten denna gång, inte på vin) och rostade mackor. Han passade också på att arrangera ett litet stilleben:

Ljubkivs'kyjs stilleben på Sadhoras kullar, juni 2013.

Ljubkivs’kyjs rökiga stilleben på Sadhoras kullar.

Innan vi återvände till Sadhora vandrade vi omkring en stund i den karpatiska terrängen, med djupa raviner och blandad bok-, björk- och tallvegetation skimrande av ljus.

DSCN3436

Därefter tog vi oss ner genom högt gräs och hallonsnår genom byn till busstationen och tillbaks till andra sidan Prut för avslutande champagne i konstnärens ateljé.

Gammal brunn med sliten reklam för internetuppkoppling och en helgonbild.

Gammal brunn med sliten reklam för internetuppkoppling och en helgonbild.

Demokratigatan i Sadhora. Inga kommentarer.

Demokratigatan i Sadhora. Inga kommentarer.