Oleh Ljubkivs’kyjs Czernowitz I

Detta är det första av två inlägg om hur konstnären och författaren Oleh Ljubkivs’kyj i staden Tjernivtsi i ukrainska Bukovina i sin konst och i sina böcker låter det materiella kulturarvet från tiden då hans stad kallades Czernowitz interagera med dagens stad och dess invånare och med rollfigurerna i hans böcker. I detta inlägg tar vi en titt på konstnärens ateljé, dess omgivning och ger exempel på hans konst. I nästa inlägg ska vi i stället se hur Ljubkivs’kyj arbetar litterärt med olika avlagringar av staden som material, med utgångspunkt i hans Berättelser med enkel penna (Opovidannja prostym olivtsem, 2013).

***

Mitt liv är säkert till 90% genetiskt sammanlänkat med Tjernivtsi. Jag föddes och växte upp i Tjernivtsi, och sedan barndomen har stadens hemligheter förtrollat mig och fångat min fantasi. Detta hemlighetsfulla sov länge i det undermedvetna, men med tiden vaknade det och mitt konstnärliga sökande riktade in sig på denna konstnärliga bild. Jag försöker förmedla den hemlighet som gjort så stort intryck på mig ända sedan barndomen. Vid närmare betraktelse visar det sig alltid att bakom hemligheten finns andra hemligheter och ju mer jag följer denna väg ser jag hur hemligheterna bara blir fler och fler.” (Ljubkivs’kyj intervjuad i TV-programmet Palitra, Tjernivtsi 2009)

Oleh Ljubkivs’kyjs ateljé är belägen i en vindsvåning på gamla Dreifaltigkeitsgasse, som går från kullen där den lutheranska kyrkan tidigare låg ner mot järnvägsstationen och de fattigare judiska kvarteren i den lägre delen av staden. Här bodde en gång ett välbärgat borgerskap i våningar i nyuppförda jugendhus ritade av österrikiska arkitekter, men här fanns också kvar mindre och enklare hus där hantverkare och enklare handelsmän bodde. Gatan behöll sitt namn, om än i rumänsk översättning, under mellankrigstiden, men döptes av sovjetmakten om efter kosackledaren Bohdan Chmel’nyts’kyj, en centralfigur i den gemensamma ukrainsk-ryska berättelse sovjetmakten ville rama in det sovjetiska Ukraina med. När sovjetmakten på allvar etablerades i staden efter andra världskriget hade de flesta förkrigstida invånare försvunnit med krigets, förintelsens och befolkningsomflyttingarnas vindar. Staden fylldes i stället med flyktingar från andra hårt krigsdrabbade delar av Sovjetunionen, många av dem rysk- och ibland även jiddischtalande judar från östra Ukraina och Vitryssland. Med tiden flyttade också många människor in från den omkringliggande ukrainsk- och rumänskspråkiga landsbygden. De stora våningarna på Chmel’nyts’kyjgatan omvandlades ofta till kollektivlägenheter där hyresgästerna hade enskilda rum men delade köks- och tvättutrymmena. Få kommunalkor, som de kallas, återstår på gatan tjugo år efter Sovjetunionens upplösning, och med privatiseringen av lägenhetsbeståndet har också följt en viss gentrifiering, där, som Ljubkivs’kyj betonar, smak och återhållsamhet inte alltid följt med lägenhetsägarnas investeringsförmåga.

Huset med Ljubkivs'kyjs ateljé på Chmel'nyts'kyjgatan, gamla Dreifaltigkeitsgasse

Ljubkivs’kyjs ateljé ligger i en vindsvåning på högra sidan av detta hus på Chmel’nyts’kyjgatan, gamla Dreifaltigkeitsgasse. Foto NB

När man går längs gamla Dreifaltigkeitsgasse blir det särskilt uppenbart att det idag bland många tyskspråkiga intellektuella som ett svunnet Atlantis mytomspunna österrikiska Czernowitz var en till stora delar mycket ung stad, framvuxen genom starka migrationsvågor från andra delar av det habsburgska imperiet till det som ibland kallades Österns Wien. Många av de framträdande husen på gatan byggdes i början av 1900-talet. Ljubkivs’kyj arbetar t.ex. i ett stort österrikiskt flerfamiljshus byggt 1906. Det är format som fören på ett fartyg och skär genom Chmel’nyts’kyjgatan i riktning uppåt mot kullen. I korsningen mot Gorkijgatan (österrikiska Stefaniegasse och rumänska Eminescugatan) mitt emot ser man det så kallade Ugglehuset från 1907 vars fasad längst upp pryds av en jättelik uggleskulptur.

Ugglehuset på Chmel'nyts'kyjgatan, på hörnet till Gorkijgata (gamla Stefaniegasse och Eminescugatan). Huset byggdes 1907 och inhyste från början Bukovinas läkarförbund.

Ugglehuset på Chmel’nyts’kyjgatan, på hörnet till Gorkijgatan. Huset inhyste från början Bukovinas läkarförbund. Foto NB

Skönheten i Ljubkivs’kyjs hus är något bedagad, vilket gäller även för många andra byggnader på gatan, som befinner sig i olika – om något – renoveringsstadium. Högt upp på ena långsidan till höger om ingången till ateljén fanns tidigare en plakett med byggåret 1906. Efter att plaketten ramlade ner målade någon i stället dit årtalet för hand. Trappan, som med några poetiska tilläggskomponenter figurerar i Ljubkivs’kyjs novellsamling Berättelser med enkel penna, är fortfarande vacker om än oändligt sliten, och de stora trädörrarna har bevarats till lägenheterna. Uppe i ateljén visar Ljubkivs’kyj, när han bjuder på egenhändigt komponerat kaffe kokat på rött vin, en bit gammalt cigarrpapper från 1906 som han hittade i samband med att han lagade fönstret. Papperet måste ha fastnat under arbetet med väggen när byggarbetarna tog rökpaus.

Mittelfeirer Türkischer Rauchtabak. Tobakspapper från 1906, hittat vid reparation av fönster i konstnärens ateljé.

Mittelfeiner Türkischer Rauchtabak. Tobakspapper från 1906, hittat vid reparation av fönster i konstnärens ateljé. Foto NB

Ljubkivs’kyjs lilla ateljé är full med gamla föremål och små skyltar från den försovjetiska tiden. Jag råkar obetänksamt kalla dem för artefakter, vilket får konstnären att markera att han inte alls ser dem som artefakter utan som levande föremål som fortsätter påverka sin omgivning. Här finns nedfallna bitar av utsmyckningar på husfasader, några österrikiska gatskyltar, några skyltar med tysk- och rumänskspråkiga affärsnamn, gamla habsburgska hellermynt (som också spelar roll för intrigen i en av Ljubkivs’kyjs berättelser). På väggarna hänger konstnärens tavlor. På några små bokhyllor står böcker om stadens historia, i något fall illustrerade av Ljubkivs’kyj själv. På ett skrivbord ligger posters som berättar om Ljubkivs’kyjs pågående utställning om Tjernivtsi i L’viv (Staden som en gång kallades Czernowitz), och på den gamla kaminen hänger porträtt på konstnärens favoritgrupp Rolling Stones – vars engelskspråkiga låttitlar med versaler genomskär Ljubkivs’kyjs berättelser på samma sätt som gamla tyskspråkiga gatunamn från Czernowitz som Priestergasse eller just Dreifaltigkeitsgasse. För Ljubkivs’kyj, som föddes 1950 och växte upp i det sovjetiska Tjernivtsi, har alltså inte bara det försovjetiska materiella kulturarvet utan också 1900-talets engelskspråkiga rockmusik varit en viktig inspirationskälla i försöken att utforma och upprätthålla en autonom personlig konstnärlig sfär.

Del av kortsidan i Ljubkivs'kyjs ateljé.

Del av kortsidan i Ljubkivs’kyjs ateljé. Foto NB

Konstnären berättar att hans val att se det materiella kulturarvet som material för sitt arbete fungerar som ett moraliskt imperativ; han ser bevarandet av kulturarvet som själva meningen med sitt liv.

”Detta är ingen ”tematik”, det handlar om att den materiella kulturens liv fortsätter som en livsmiljö där en handling utspelar sig. Jag betonar alltså särskilt livskraften, att den materiella kulturen lever och inte kan dö. Jag plockade t.ex. upp en bit av listverket som fallit från trottoaren, och undrade för mig själv varför dessa byggnader inte faller, alls, utan liksom kastar av sig bitar av sin elegans, som fågeln sina fjädrar, och liksom fågeln så  de överlever de. Det visar på att detta kulturarv är mycket starkt, rent fundamentalt. Det är inte som när man bygger något av plast för fem år som sedan faller sönder, eller källaren faller in, ni förstår, som dessa nya lådor som monteras ihop och plockas isär. Detta var en rejäl och hållbar materiell kultur. Vare sig vi vill eller inte så interagerar vi med den, i vardagslivet, på gatan, vi kan inte undvika den.” (Ljubkivs’kyj, NB:s intervju 23 april 2013)

Därför är det materiella kulturarvet den ständiga huvudpersonen i Ljubkivs’kyjs konst och böcker. Ibland får det liv som magiska vyer och silhuetter från stadens historiska centrum eller i lekfulla och ömsinta bilder av föremål eller  arkitektoniska detaljer ur gatubilden.

Oleh Ljubkivs'kyj. Stadslandskap i skymningsljus (1998)

Oleh Ljubkivs’kyj. Stadslandskap i skymningsljus från utställningen Romantiska landskap och kompositioner (1998). Källa: http://dizzyweb.ehpes.com/english/gallery/liubkivsky/page22.htm

Oleh Ljubkivs'kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Oleh Ljubkivs’kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ofta skildrar Ljubkivs’kyj snarare mötet mellan det gamla Czernowitz och dagens Tjernivtsi. Det kan handla om hur upphittade mynt eller nerfallna husdetaljer kan påverka människors liv, eller om hur ett gammalt trapphus plötsligt tycks få liv i en lek mellan parallella, överlappande tidszoner och olika medvetandenivåer. Ljubkivs’kyj fångar dock också paradoxerna i mötet mellan (post)sovjetiskt och österrikiskt, hur sovjetmakten försökte uppfostra de nya stadsborna efter 1945 att t.ex. inte låta hunden göra sina behov på gräsmattan framför konserthuset (paradoxen ligger här för Ljubkivs’kyj i att detta inte var självklart utan måste påpekas), eller hur dagens postsovjetiska invånare osentimentalt  kommersialiserar den gamla kulturmiljön. Ljubkivs’kyj har smak för ironier och absurd humor, men bakom det sneda leendet anas melankoli och återhållen ilska.

Ljubkivs'kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ljubkivs’kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ljubkivs’kyj berättar med stolthet att hans arbete inte gått spårlöst förbi och att han 2010 belönades med Otto von Habsburgs (1912-2011) utmärkelse Signum Memoriae för sitt arbete med att bevara det europeiska kulturarvet. Konstnärens identifikation med en centraleuropeisk kulturkrets representerad av den gamla dubbelmonarkin framskymtar regelbundet. Han berättar hur hans konst möts med betydligt större intresse och förståelse både i hemstaden, i likaledes gamla habsburgska L’viv och i Österrike eller Tyskland, medan publiken i den ukrainska huvudstaden Kyiv var mer svårflirtad. Ljubkivs’kyj menar att Kyiv till skillnad från de tidigare delarna av det habsburgska imperiet faktiskt tillhör ett annat kulturellt fält än Tjernivtsi. Vid något tillfälle har han uttryckt det som att Tjernivtsi är en europeisk stad där Europa faktiskt slutar – alltså en bild av en europeisk utpost i öster byggd av Donaumonarkin, som grannen öster om limes snart svalde och sökte beröva  minne och egenart. Det är svårt att inte här associera till några andra av den nära samtidens identitetspolitiska intellektuella debatter och strömningar som burit drag av föreställd civilisationskamp (t.ex. den tyska och österrikiska Bukowina-Mythos om en förlorad tyskspråkig tolerant multikulturell oas, eller Milan Kunderas och det ännu realsocialistiska 1980-talets diskussioner om Centraleuropa som ett förlorat väst kidnappat av sovjetmakten).

Här värnar dock Ljubkivs’kyjs konst starkt sin integritet och fokuserar aldrig på det omedelbart politiska, och uttrycker inte, som andra aktörer i västra Ukraina kan göra, nostalgi över kejsar Franz Josef eller dubbelmonarkin som sådan. Tvärtom upprätthåller han en tydlig distinktion mellan å ena sidan konsten och å andra sidan politiken eller byråkratin som parallella världar. Det är i stället det ännu levande materiella kulturarvet från stadslivet i de gamla invånarnas Czernowitz som tar gestalt i hans konst, med husfasader, järnportar, gamla reklamskyltar och fragment av gatunamn och judiska gravstenar. I fokus står det vernakulära Czernowitz och dess livskamp och samtidiga lek och drift med invånarna i det sovjetiska och postsovjetiska Tjernivtsi.

Ljubkivs'kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ljubkivs’kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Uppdatering 9 maj: jag lyckades hitta den omnämnda filmen om Ljubkivs’kyj på YouTube, i två delar (på ukrainska):

Del I

Del II

Annonser