Bukovinska utflykter: polska Huta och rumänska Crasna i ukrainska Karpaterna

Den utflyktsvane konstnären Ljubkivs’kyj ringde mig dagen före min avfärd från Tjernivtsi och frågade om jag hade lust till en avslutande expedition till Karpaterna. Han hade tänkt sig en busstur åt sydväst nästan fram till den rumänska gränsen. Där i ett mjukt böljande skogsgrönt bergslandskap vid Karpaternas fot ligger Krasnojil’s’k (rumänska Crasna), ett stort samhälle nästan uteslutande bebott av rumäner, och några kilometer därifrån en liten polsk by, Huta, eller som den officiellt heter Stara Krasnosjora. Mellan dem går en vanlig landsväg, men konstnären föreslog att vi skulle gå vägen över kullarna i stället. Efter att ha förvissat mig om att det gick en buss tillbaks så jag skulle hinna med nattåget till L’viv mötte jag upp konstnären vid Kinoteatr Tjernivtsi, alltså den av sovjetmakten till bio förvandlade f d reformjudiska synagogan i centrum. I folkmun kallas den Kinagoga.

I Tjernivtsi inhandlades för utflykten torkad fisk, ukrainsk salo (späck) och lite bröd, tomater och vitlök, sen tog vi länsbussen ner genom Starozjynets’kyjdistriktet där byarna är belägna. På bussen stötte vi på tyska sällskapets sympatiske ordförande, som eskorterade en väns dotter till ett sommarläger i Karpaterna.

Storozjynets’distriktet är ett av Bukovinas mest multietniska:

Etniska kartor ljuger alltid, men denna karta ger en viss illustration till bosättningsmönster i ukrainska Bukovina och Bessarabien. Den röda fläcken söder om Starozjynets' ska föreställa polska Huta.

Etniska kartor bör man alltid ta med en stor nypa salt, men här får man en viss illustration till bosättningsmönster i ukrainska Bukovina och Bessarabien. Den större röda fläcken sydväst om Starozjynets’ ska föreställa polska Huta. Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Bucovina-ethnic.png

Själva Storozjynets’, som var det enda längre uppehållet på vägen, är med 15000 invånare den näst största staden i ukrainska Bukovina. Liksom Tjernivtsi är Storozjynets’ som urbant centrum i allt väsentligt en produkt av den österrikiska tiden, och den blev liksom länshuvudstaden också snabbt multietnisk. Till den ukrainska och rumänska befolkningen fogades många tyskar, och under 1800-talet växte den judiska och den polska befolkningen snabbt i antal. Enligt den rumänska folkräkningen 1930 var 32% av stadsborna judar, 31% ukrainare, 11% polacker och 4% tyskar, medan i hela länet ukrainarna var 45%, rumänerna 34%, judarna 9%, tyskarna 5% och polackerna 4%. I den senaste folkräkningen, den ukrainska från 2001, identifierade sig 60% i länet som ukrainare, 37% som rumäner, 1.5% som polacker och 1.4% som ryssar. Den judiska befolkningen blev svårt decimerad under andra världskriget och området har sedan 1970-talet liksom Tjernivtsi präglats av judisk utflyttning.

Detta sagt som allmän orientering; etnisk statistik, inte minst folkräkningar, ska naturligtvis hanteras försiktigt och kritiskt.

Vi hann med en rekordsnabb sightseeing i staden, och förutom det vackra rådhuset från 1905 fann vi några tilltalande postsovjetiska hybrider, som nedan där en butiksägare i en symbolisk lek med klassiska bilder frestar med europeiska kläder till sovjetiska priser. Originalets ”Du! Har du skrivit in dig i Röda Armén” har här ersatts med ”Du är vår kund!”.

Europeiska varor för sovjetiska priser. Butiksägare i centrala Storozjynets' leker med symbolspråket.

Flera byar passerades på vägen från Storozjynets’, bland dem tvåspråkiga ukrainsk-rumänska Budenets’ och Tjudej, där en av de värsta lokala pogromerna ägde rum under andra världskriget. Flera vackra kyrkor och slott som tillhört framträdande adelsfamiljer som ukrainska Vasyl’ko och rumänska Hormuzachi susade förbi. Det hör till den postsovjetiska folkloren att den ryske poeten Pusjkin ska ha haft en kärleksaffär med en dotter till den senare familjen i samband med poetens berömda vistelse i Bessarabien. De var ju ändå grannar, som konstnären uttryckt det. I varje fall jämfört med S:t Petersburg.

Efter en timme var vi framme i Crasna, som alltså är en rumänskbefolkad småstad med 9000 invånare, ca åtta kilometer från gränsen till Rumänien. Enligt god tradition är huvudgatan i samhället uppkallad efter minoritetens störste författare, Mihai Eminescu, som föddes och växte upp i Bukovina och gick i skolan i Tjernivtsi.

I Crasna kompletterades provianteringen med öl och en liten flaska sådant som hör dagsturer i bergiga skogslandskap till. Tyvärr glömde vi köpa vatten till kaffekoket vilket senare tvingade fram ännu en kulinarisk kraftansträngning hos konstnären. I de två affärerna vid ändhållplatsen talade alla rumänska. Vår ukrainska besvarades vänligt med ryska som den lokala befolkningen läst i skolan och kan bättre än ukrainska. Den artige konstnären valde att språkligt ackommodera expediten och gick över till ryska. Utanför butiken åt vi torkad fisk och drack var sin öl i väntan på att regnet skulle upphöra.

Konstnären vid matbordet i Krasnojil's'k.

Konstnären vid matbordet i Crasna.

När regnet upphört konstaterade vi att vi hade sex och en halv timme på oss före bussresan tillbaks till Tjernivtsi. Vi begav oss omedelbart mot polska grannbyn Huta, och valde att ta den längre vägen över via bergsslänterna som går i en båge från den rumänska till den polska byn. Här börjar de riktiga Karpaterna:

DSCN3570

Vi stannade till på en kulle där vi hade utsikt över rumänska Crasna till höger och polska Huta till vänster. Inspirerade av den vackra utsikten tog vi en lunchpaus bestående av salo, tomater, rå vitlök och eldvatten. Eftersom vi glömt köpa vatten och prompt ville ha kaffe efter maten blev nödlösningen att koka drycken på öl, genom vilket konstnären alltså ytterligare expanderade sin kaffekokarrepertoar (trogna läsare vet att repertoaren sedan tidigare består bland annat av vin). Lustigt nog visade sig improvisationen vara en kulinarisk fullträff.

Konstnären Ljubkivs'kyj kokar kaffe på öl.

Konstnären Ljubkivs’kyj kokar kaffe på öl.

Polackerna bosatte sig i Huta från 1803 när polska goraler (högländare från då likaledes habsburgska Tatrabergen i nuvarande Slovakien) flyttade till Bukovina. Byn har funnits sedan 1400-talet, och hade sedan 1793 haft en stor sudettysk befolkning. De bukovinska Karpaterna lockade alltså från tiden för Bukovinas införlivande med det habsburgska riket till sig både västslaviska och tyska bergsbor. Byns tyska namn Althütte kommer av ett glasbruk som fanns här på den österrikiska tiden, och polska Huta eller Stara Huta är översättningar av den tyska benämningen. Mycket riktigt hade konstnären med sig 150 år gamla snapsglas från just denna fabrik.

Tyskarna var i den österrikiska folkräkningen från 1900 i klar majoritet i byn, betydligt fler än polackerna, men gruppen försvann när den, liksom de flesta etniska tyskar i Bukovina, efter en överenskommelse mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen 1940 ”evakuerades” till Tyskland. Bara rester finns kvar av den en gång stora etniskt tyska befolkningen i Bukovina. Därefter har polackerna utgjort ungefär 70% av byns invånare. Att det idag finns en by med polsk majoritet i ukrainska Bukovina är alltså paradoxalt nog ett resultat av en gemensam tysk-sovjetisk etnisk rensning av byns tyska befolkning.

Kors rest på ett berg ovanför Huta.

Kors rest på ett berg ovanför Huta.

Goralerna i Huta, som är katoliker och identifierar sig som polacker, talar än idag en mycket speciell dialekt. Under min intervju med professor Strutynski, polska sällskapets ordförande i Tjernivtsi, berättade denne att byborna förstår standardpolska och läser det i skolan, men att de alltid frågar utomstående polacker om de talar gwara, dialekt. En romersk-katolsk kyrka byggdes här 1825, och en polsk skola inrättades några år senare. Huvudreligionen för de två största etniska grupperna i Bukovina,  ukrainare och rumäner, är annars ortodox kristendom, som också dominerar i Crasna.

Kristus på korset vid en av de polska gatorna i Huta.

Kors vid en av de polska bygatorna i Huta.

Själva byn är ganska prydlig, även om inte alla hus är i bästa skick, och bygatan längs ån närmare bergen ger ett lite fattigare intryck. Många invånare befinner sig dock permanent eller regelbundet i Spanien, Portugal och Italien som gästarbetare och tjänar ibland ihop rätt bra med pengar för att rusta upp och bygga till sina hus.

Gård i utkanten av Huta.

Gård i utkanten av Huta.

Grusvägen längs ån leder snart fram till byns ståtliga romersk-katolska stenkyrka, byggd 1825.

Den romersk-katolska kyrkan i Huta skymtar bakom grönskan.

Den romersk-katolska kyrkan i Huta skymtar bakom grönskan.

Alldeles ovanför kyrkan ligger byns administrativa centrum, byrådet, i en byggnad vars arkitektoniska särdrag påminner om polska huset i Tjernivtsi, som i sin tur sägs vara inspirerat av traditionen från Kraków.

Byrådets byggnad i Huta.

Byrådets byggnad i Huta.

Förutom kyrka, skola och stadshus tjänar den kombinerade affären och krogen (som mycket riktigt kallas Affären ”Krogen”) som byns kommunikationsmässiga medelpunkt. Ett gäng ungdomar som drack öl vid ett av de två borden på verandan betraktade oss roat när vi klev in i butiken. Vi satte oss vid grannbordet och kunde konstatera att några av killarna pratar polska, någon en polsk-ukrainsk blandning och ytterligare någon rumänska. Jag fick här en modern illustration till berättelserna om den gamla flerspråkigheten hos vanligt folk i Bukovina som många informanter i Tjernivtsi har berättat om. Vi prövar hälsa på folk vi möter på polska och får svar på både polska, rumänska, ukrainska och ryska.

Affären "Krogen", Huta.

Affären ”Krogen”, Huta.

Enligt expediten är bara två av byns drygt 200 hushåll ukrainska. De flesta är polacker som bor längs två bygator, medan rumänerna bor längs en tredje. Precis som huvudgatan i den rumänska byn är uppkallad efter nationalskalden Eminescu bär huvudstråket i den polska byn författaren Adam Mickiewiczs namn. Fast skylten är fortfarande skriven på ryska:

Hus på Mickiewiczgatan i Huta (notera att förkortningen för gatan är rysk). Enligt konstnären är byggnadsstilen typisk för byar på Karpaternas sluttningar oavsett deras invånares etniska bakgrund.

Hus på Mickiewiczgatan i Huta (notera att förkortningen för gatan är rysk). Enligt konstnären är byggnadsstilen typisk för byar på Karpaternas sluttningar oavsett deras invånares etniska bakgrund.

På väg tillbaks mot bussen passerar vi byskolan som är inhyst i en kanske mindre smakfyllt renoverad österrikisk stenbyggnad.

Byskolan, Mickiewiczgatan, Huta.

Byskolan, Mickiewiczgatan, Huta.

På skolbyggnaden hänger en minnesskylt till minne av en ung polsk man från byn som stupade i Sovjetunionens krig i Afghanistan.

Minnesplakett till tidigare eleven Tomas Vladyslavovytj Drozdyk, som stupade 1980 "när han uppfyllde sin internationalistiska plikt i Republiken Afghanistan". Den unge mannen, polack från byn, tilldelades postumt Röda Stjärnans orden. Skolbyggnaden, Huta.

Minnesplakett till tidigare eleven Tomas Vladyslavovytj Drozdyk, som stupade 1980 ”när han uppfyllde sin internationalistiska plikt i Republiken Afghanistan”. Den unge mannen tilldelades postumt Röda Stjärnans orden. Skolbyggnaden, Huta.

Vi tar byvägen tillbaks till rumänska Crasna där bussen väntar. Vi passerar åter ån och i branta uppförsbackar i gassande solsken möter vi både hästskjutsar och rätt nya Mercedesar på väg till Huta. Konstnären berättar om den intressanta polska kyrkogården och ett kapell för fyra bybor som 1939, när norra Bukovina ännu var rumänskt, lämnat byn och stupat för den polska armén i strid mot den anfallande tyska krigsmakten. På något sätt lyckades byborna föra tillbaks deras kroppar till Huta. Dessvärre fanns inte tid för ett besök på polska kyrkogården, så det får anstå till en annan gång.

På vägen noterade vi att var och varannan husägare i sin trädgård byggt ett litet kapell:

Kapell vid hus, Huta.

Kapell vid hus, Huta.

När vi kom fram till Crasna var affärerna vid busshållplatsen fyllda med rumänsktalande besökare (av vilka några var romer). Vi träffar åter vår bekant från tyska sällskapet och satte oss på bussen till Tjernivtsi.

Dagen avslutades på en irländsk pub (jo jag vet) där konstnären överräckte den tyskspråkiga versionen av den bok om den multietniska bukovinska litteraturen som han designat och illustrerat.

Annonser

Ett besök i Sadhora

Under årets andra intervjuresa till Bukovina har jag vid några tillfällen försökt upptäcka andra delar av regionen än huvudorten Tjernivtsi. En plats jag länge tänkt besöka är Sadhora (Sadagura), som idag formellt är en avsides belägen del av staden Tjernivtsi, men som under den österrikiska och den rumänska tiden var en egen liten stad. I söndags gjorde jag så slag i saken tillsammans med konstnären Ljubkivs’kyj och galleristen Natasja. Vi satte oss i en taxi, körde förbi järnvägsstationen, korsade floden Prut, passerade stadens jättelika marknadsplats Kalinivs’kyj Rynok och kom via den långa småhusomgärdade gatan döpt efter gamle franske kommunistledaren Maurice Thorez fram till de centrala delarna av Sadhora.

Framme i Sadhora bestämde vi oss för att omedelbart ta oss till den närbelägna plats som idag mer än alla andra sätter Sadhora på den internationella kartan – den chassidiske tzaddiken Israel Friedmans (1796-1850) residens. Friedman, kallad den undergörande rabbinen, ledde ursprungligen en chassidisk bosättning i Ruzjyn i Podolien i det då tsarryska Ukraina, men sökte efter konflikter med de ryska myndigheterna sin tillflykt till det österrikiska Bukovina där han i Sadhora grundade ett för sin prakt och vällevnad vida omtalat hov. Efter hans död övertog sonen och senare sonsonen positionen som ledare för Sadagurachassiderna. 1914 flyttade en av sonsönerna hovet till Wien och tog med sig många lokala chassider. Det bodde ca 5000 judar i Sadhora vid den österriska folkräkningen 1910, men sedan tzaddikens hov flyttat tycks staden redan under mellankrigstiden ha dominerats av ukrainare. Många av de återstående lokala judarna dödades under förintelsen. Den judiska hjälporganisationen Heshed Shushanas lokale chef berättade att det finns tio judar kvar i Sadhora idag.

Tzaddiken Israel Friedmans residens i Sadhora, juni 2013

Tzaddiken Israel Friedmans residens, Thorezgatan, Sadhora, juni 2013

Vi hade hoppats kunna ta oss en närmare titt på Friedmans förfallna residens, men tyvärr fann vi det omgärdat av ett högt plank. Som så många andra helgedomar i f d Sovjetunionen användes Sadhora-chassidernas huvudbyggnad för sekulära ändamål. I detta fall blev ödeläggelsen ännu större då residenset användes som fabrik. Nu finns det planer att restaurera hovet, och den judiska gemenskapen i Tjernivtsi har anställt en vakt som vakar över ruinerna i väntan på att renoveringen inleds. Vi fick numret till rabbi Mendel i Tjernivtsi för att fråga om vi fick komma in och titta på residenset, vilket denne avrådde ifrån med hänvisning till sitt byggansvar.

Traditionen från Sadhora lever vidare i Israel där än idag en Sadagurer tzaddik leder gemenskapen, efter att hovet flyttats dit från Wien på 1930-talet. Det finns flera livaktiga chassidiska grupper i USA, och ganska ofta kommer chassidiska pilgrimer till Sadhora för att titta på residenset och den judiske kyrkogården med tzaddik Friedmans gravkapell.

Judiske kyrkogården i Sadhora.

Judiska kyrkogården i Sadhora.

På kyrkogården mötte vi en grupp judiska besökare från Tjernivtsi som lät oss titta in i kapellet. Förutom plaketter som berättade om de lokala judar som bekostat restaureringen av kapellet noterade vi de många små lappar som ligger i kapellet på vilka besökarna skrivit ner sina böner om hjälp till den undergörande rabbin.

DSCN3388

Till skillnad från den andra chassidiska centralorten i norra Bukovina, Vyzjnytsia (jiddisch: Vizhnitz), som var  nästan helt judisk, hade Sadhora en tydligare multietnisk prägel. Bland de första invånarna efter att staden grundats 1770 var tyska protestantiska nybyggare som kommit snart efter att Bukovina blivit en del av det habsburgska riket (1775-1918).  I staden fanns också en stor ukrainsk och polsk befolkning, och bortom stadsgränsen dominerade även på den österrikiska tiden ukrainare den kringliggande landsbygden som på de flesta ställen i norra Bukovina. Stadens störste markägare var dock, som på många andra håll i östra Europa, av annat etniskt ursprung – en rumänsk greve.

Även dagens i stort sett etniskt homogena ukrainska Sadhora har en religiöst blandad befolkning. Under 1800-talet byggdes en romersk-katolsk, en grek-katolsk och en ortodox kyrka. Vi hann med att besöka söndagsgudstjänsten i den romersk-katolska kyrkan. På anslagstavlan framför kyrkan finns meddelanden till församlingen både på ukrainska och polska, men det vi hann höra på gudstjänsten av såväl predikan som vacker sång och recitation var på ukrainska.

Romersk-katolska kyrkan, Sadhora, juni 2013

Romersk-katolska kyrkan, Sadhora.

Grek-katolska kyrkan i Sadhora.

Grek-katolska kyrkan i Sadhora.

Apropå etnisk mångfald införskaffades piroger och starköl avsedda för picknick på kullarna ovanför staden på sympatiske Saids sylta vid den lokala busstationen. Armenisk konjak och lite övrigt tilltugg hade den utflyktsvane konstnären förutseende nog tagit med sig. Efter att ha vandrat omkring i staden några timmar tog vi oss ledda av konstnären upp till de omkringliggande höjderna, först på små bygator och därefter på små stigar mellan de sommarblommande villaträdgårdarna. När vi tillryggalagt ett för en ovan akademiker dramatiskt vertikalt bergsparti nådde vi till slut utflyktsmålet, en glänta på 500 meters höjd med enastående utsikt över Sadhora och angränsande byar. Till och med centrala Tjernivtsi kan skymtas från höjden.

Utsikt över Sadhora.

Utsikt över Sadhora.

Vi gjorde upp eld över vilken konstnären kokade kaffe (på vatten denna gång, inte på vin) och rostade mackor. Han passade också på att arrangera ett litet stilleben:

Ljubkivs'kyjs stilleben på Sadhoras kullar, juni 2013.

Ljubkivs’kyjs rökiga stilleben på Sadhoras kullar.

Innan vi återvände till Sadhora vandrade vi omkring en stund i den karpatiska terrängen, med djupa raviner och blandad bok-, björk- och tallvegetation skimrande av ljus.

DSCN3436

Därefter tog vi oss ner genom högt gräs och hallonsnår genom byn till busstationen och tillbaks till andra sidan Prut för avslutande champagne i konstnärens ateljé.

Gammal brunn med sliten reklam för internetuppkoppling och en helgonbild.

Gammal brunn med sliten reklam för internetuppkoppling och en helgonbild.

Demokratigatan i Sadhora. Inga kommentarer.

Demokratigatan i Sadhora. Inga kommentarer.