Samuel Moyn och de mänskliga rättigheterna

FD Kristian Nilsson, också från Tankesmedjan Verklighetens Tolk, har tidigare skrivit flera gästinlägg på Österifrån. Här presenterar han den amerikanske historikern Samuel Moyns skildring av hur dagens syn på de mänskliga rättigheterna har utvecklats på ett fundamentalt nytt sätt sedan 1970-talet. Konsekvenserna av denna utveckling torde märkas varje dag i svensk politik och debatt, vilket blir teman för andra texter.

***

True, rights have long existed, but they were from the beginning part of the authority of the state, not invoked to transcend it. (Moyn 2010:7)

Samuel Moyn, född 1972, är professor i juridik och historia vid Harvard. Moyn har i böcker som The Last Utopia (2010) och Human Rights and the Uses of History (2014) beskrivit hur mänskliga rättigheter som koncept vuxit fram och förändrats.

Enligt Moyn är vår tids västliga syn på mänskliga rättigheter inte särskilt gammal – den har utmejslats sedan 1970-talet. Äldre föreställningar om mänskliga rättigheter ingick i en värld med suveräna nationalstater, medan vår tids mänskliga rättigheter befinner sig i en värld där rättigheterna är globala och överstatliga.

Han menar även att utöver utvecklingen av mänskliga rättigheter från en nationalstatlig till en överstatlig, global kontext har rättigheternas innehåll under efterkrigstiden förskjutits. Ska mänskliga rättigheter begränsas till frågor om individuella rättigheter som yttrande- och trosfrihet eller bör sociala och ekonomiska förhållanden inkluderas bland de mänskliga rättigheterna? Det har skett en rörelse från FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna (1948), som innehöll sociala och ekonomiska rättigheter, via den nya vågen av mänskliga rättigheter under 1970-talet som var fokuserad på individuella kärnrättigheter, till dagens rättigheter som utökas med kollektiva rättigheter

Vidare har det enligt Moyn skett en förskjutning i frågan om huruvida införandet eller skyddandet av mänskliga rättigheter kan anses vara en legitim grund för att åsidosätta folkrätten och rättfärdiga väpnade interventioner i humanismens namn.

Nationalstaten och de mänskliga rättigheters framväxt

Frågan om de mänskliga rättigheternas historia och hur långt bak i historien vi kan hitta mänskliga rättigheter är ett stort forskningsfält. Moyn menar att äldre tiders universalism som hos de grekiska stoikerna eller i Bibeln är för annorlunda i förhållande till moderna mänskliga rättigheter för att det ska kunna dras en historisk linje från dessa historiska tanketraditioner till vår tid. Det är med 1700-talets revolutioner och diskussioner om människans rättigheter, om medborgarskapsfrågor och om förhållandet mellan medborgare och stat som grunden läggs för uppkomsten av de mänskliga rättigheterna.

Debatten om medborgarens rättigheter i förhållande till staten präglade även 1800- och det tidiga 1900-talets diskussioner kring människans rättigheter. Andra världskrigets fasor medförde en insikt att internationell politik och skyddet av enskilda människor måste organiseras bättre för att undvika nya förödande krig. Krigets segrarmakter skapade FN som en organisation där deras inbördes förhållanden formaliserades och balanserades i Säkerhetsrådet.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kom 1948. I detta dokument lades grunden till senare debatter kring begreppet. Det är dock enligt Moyn viktigt att poängtera att i detta dokument ingår mänskliga rättigheter i ett internationellt system av suveräna nationalstater. De mänskliga rättigheterna i konventionen är ganska omfattande då det ingår även sociala och ekonomiska rättigheter utöver politiska rättigheter som yttrandefrihet. Det kalla kriget fördjupades dock strax efter bildandet av FN, vilket medförde att frågan om mänskliga rättigheter föll i skuggan av den större kampen mellan de framväxande kommunistiska och kapitalistiska blocken.

Moyn anser att de moderna, överstatliga mänskliga rättigheterna uppstod på 1970-talet. Den amerikanska medborgarrörelsen handlade primärt om rättigheter för medborgarna inom den amerikanska nationalstaten. Även de koloniala frihetsrörelserna uppfattade de mänskliga rättigheterna i nationalstatliga och kollektiva termer. Folken i tredje världen hade den mänskliga rättigheten att skapa sina egna nationalstater.

last utopia

De överstatliga mänskliga rättigheternas genombrott på 1970-talet

Den nya formen av mänskliga rättigheter uppkom när självständigheten för kolonierna genomförts och USA förlorat kriget i Vietnam. Nu lades grunden för en ny mer moralbaserad och universell inställning till mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter var inte enbart frågan om dess roll i en nationalstat. Varje individ hade rättigheter och dessa rättigheter var oberoende av var individen bodde. Mänskliga rättigheter var därmed inte kopplade till de enskilda nationalstaterna.

Denna förändrade syn på mänskliga rättigheter fick en kraftfull start i den amerikanske presidenten Jimmy Carters invigningstal 1977. I talet tog Carter upp mänskliga rättigheter som ett rättesnöre för amerikansk utrikespolitik. Denna politik skulle bli mer inriktad på ideella och moraliska principer än den realpolitik som hade präglat tidigare administrationers utrikespolitik. I samband med den amerikanska utrikespolitikens förändrade inriktning upplevde äldre mänskliga rättighetsorganisationer som Amnesty International ett uppsving. Det bildades även nya, inflytelserika organisationer som Human Rights Watch.

Kampen för de mänskliga rättigheterna fokuserades på enskilda fall i diktaturernas Latinamerika och på dissidenternas kamp i Östeuropa. De mänskliga rättigheternas innehåll minskades jämfört med deklarationen från 1948. Nu handlade det framför allt om individers personliga rättigheter samt om kampen mot tortyr. Frågor om ekonomiska och sociala rättigheter bortsågs till stor del. Denna minimalistiska syn på mänskliga rättigheter medförde att frågan om till exempel den liberala och kapitalistiska demokratins betydelse för mänskliga rättigheter inte prioriterades. Detta var inte i motsättning till deklarationen, som inte uttryckligen stöder ett särskilt samhällssystem. Kampen för mänskliga rättigheter var inte baserat på politik utan på framför allt moraliska argument. Denna inriktning stämde överens med de östeuropeiska dissidenternas kamp som var moralisk, rent av ”antipolitisk”.

Denna ”opolitiska” syn på mänskliga rättigheter förändrades under Ronald Reagans styre då mänskliga rättigheter sattes in i ett större ideologiskt sammanhang där tonvikten lades vid att sprida liberal demokrati. Tanken var att mänskliga rättigheter endast kunde ta fäste i en omgivning präglad av demokrati och liberal marknadsekonomi. Denna democracy promotion medförde enligt Moyn att de kommunistiska samhällena i Östeuropa sågs som omöjliga att reformera, medan högerdiktaturer i Latinamerika hade potential för reformer.

HumanRights_JK_Final.indd

Sovjetunions sammanbrott och den moderna synen på mänskliga rättigheter

Sovjetunionens fall, det kalla krigets slut och USA:s status som den enda kvarvarande supermakten utgjorde förutsättningarna för att dagens syn på mänskliga rättigheter skulle få riktigt genomslag. Den bipolära världsordningen hade upphört och det fanns möjlighet att skapa överstatliga domstolar som skulle hantera brott mot de mänskliga rättigheterna.

Den förändrade rollen för mänskliga rättigheter växte fram tillsammans med en ändrad inställning till folkrätten. Med mänskliga rättigheter som ett överstatligt rättesnöre borde inte brott mot de mänskliga rättigheterna kunna begås bakom folkrättens formella skydd av staters suveränitet. Efter omvärldens oförmåga att förhindra grova brott i Rwanda och Jugoslavien utvecklades tankegången om att omvärlden borde ges rätt att ingripa i staters interna politik om de begick grova brott mot befolkningen. Denna tankegång formaliserades till Responsibility to Protect (R2P), som antogs av FN:s generalförsamling 2005.

Ett annat exempel på den nya synen på mänskliga rättigheter, där brott ska hanteras av överstatliga domstolar, var inrättandet av Internationella brottsmålsdomstolen 2002. Moyn menar dock att detta inte har någon egentlig betydelse då världshegemonen USA inte har ratificerat den underliggande Romstadgan och därmed inte har underställt sig domstolen. Många andra stater, som Ryssland, har inte heller ratificerat stadgan. Stater som Kina, Turkiet och Indien har inte ens undertecknat den. Domstolens överstatlighet accepteras därmed inte av ett flertal stater, däribland två permanenta medlemmar av säkerhetsrådet.

Kanske är entusiasmen kring Internationella brottsmålsdomstolen ett talande exempel på att uppgivenheten inför möjligheten till ett större, internationellt genomslag för överstatliga rättigheter får många att nöja sig med mer blygsamma framgångar.

International courts may not be a mirage, but one thing is clear, they emerged as an oasis because people had stopped searching for a promised land where the fight for equity involves more than litigating past crime.(Moyn 2010:67)

Den nuvarande utvecklingen

Moyn menar att stödet till moraliserande, överstatliga mänskliga rättigheter samt humanitära straffinvasioner i skurkstater som bryter mot mänskliga rättigheter troligtvis främst varit möjlig i en postbipolär övergångsperiod med amerikansk hegemoni. Denna värld håller redan på att omvandlas till en värld där USA förlorar sitt hegemoniska inflytande till förmån för en ny multipolär världsordning.

Stödet till R2P har sedan början av 2000-talet minskat. Detta beror bland annat på att ingripande i andra stater kan medföra att den invaderade staten upphör att existera i praktiken med anarki i landet och destabilisering av omkringliggande stater som följd. Ingripandet i Libyen var en viktig vändpunkt. Den gamla regimen kunde störtas genom att mobilisera argument utifrån moralistisk humanism. Vad denna moralism inte kunde bidra med var att en anständigare regim tog makten. Libyen har kastats ner i kaos och de moralistiska humanisterna har vänt sig mot andra mer spännande områden. Ansvaret för skydda har lagts på hyllan utan större åthävor eller självanalys.

En annan trend är att de mänskliga rättigheterna sedan 1970-talet ges ett allt större innehåll. Denna utveckling kan beskrivas som att äldre generationer rättigheter ersätts av nya generationer. Den första generationen av rättigheter var begränsad till individuella rättigheter som yttrandefrihet och frihet från tortyr. Den andra generationen innehöll sociala rättigheter knutna till boende och hälsa. Den tredje generationen vidgar begreppet till att innefatta kollektiva rättigheter som rätten till utveckling, rätten till internationell solidaritet och rätten till fred.

Sammanfattning

Vår tids mänskliga rättigheter har en relativt kort historia som leder tillbaka till 1970-talet. Visserligen bygger de mänskliga rättigheterna på dokument och deklarationer från 1940-talet, men dessa dokument skrevs under en tid när mänskliga rättigheter sågs ingå i ett system av suveräna nationalstater. Frågor om människans rättigheter ingick i detta system och inte i ett separat, överstatligt system av lagar och domstolar ovanför nationalstaterna.

En annan förändring av synen på de mänskliga rättigheterna har handlat om en ökad betoning av frågor om moral och rätt. Efterkrigstidens mänskliga rättigheter handlade till stor del om hur den enskilda människan skulle kunna få del av det goda och jämlika samhället. Efter Sovjetunionens och den bipolära världsordningens fall expanderade den moralistiska tillämpningen av mänskliga rättigheter till att åsidosätta folkrätten i den humanitära invasionens namn – Responsibility to Protect.

Utvecklingen av mänskliga rättigheter som en del av ett system av nationalstater till ett system där nationell suveränitet överlämnas till överstatliga domstolar som IBD ingår i en allmän trend av hur nationalstaternas suveränitet försvagas av processer som globalisering och förstärkandet av den överstatliga dimensionen i EU.

Litteratur och länkar

Moyn, Samuel (2010): The Last Utopia: Human Rights in History. Belknap Press, Cambridge Massachusetts & London, England

Moyn, Samuel (2014): Human Rights and the Uses of History. Verso, London & New York

http://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Mansklig-sakerhet/Responsibility-to-Protect-R2P/

http://en.wikipedia.org/wiki/International_Criminal_Court

Mitt föredrag på Filosoficirkeln i Lund 5 november 2013

Jag postar här mitt föredrag 5 november på Filosoficirkeln, den mest välrenommerade populärvetenskapliga föreläsningsserien i Lund. Temat var Globaliseringens vinnare och förlorare. Föreläsningen följdes av en längre frågestund och en trevlig sittning på Bishops Arms.

Att störa homogenitet

Recension av Att störa homogenitet. Anna Furumark (red), Nordic Academic Press, Lund 2013

Ideologiska paradigmskiften tycks ofta ha den egenheten att striden mot värderingar och antaganden knutna till en tidigare hegemoni pågår långt efter det att denna brutits och en ny linje börjar etableras. Det betyder att det ofta är den föregående periodens idéer och praktiker som dekonstrueras och nagelfars som bundna till en tidigare rådande maktordning, medan den maktordning vars tillblivelse kritiken legitimerar i stället tas för given och undgår motsvarande genomlysning. Åtminstone i väntan på nästa skifte.

Under senare decennier har forskare inom flera humanvetenskapliga discipliner med all rätt lyft fram hur framväxten av deras fält under 1800- och det tidiga 1900-talet formats i samspel med den politiska och ekonomiska maktens behov av kunskap, legitimitet och förankring. När t.ex. moderna nationalstater växte fram kodifierades standardspråk som idealiserade och avgränsade enheter av språkvetare, för att sedan spridas och populariseras genom utbildningssystemet och användas som kommunikativt redskap och identifikationsmässigt kitt för nationen. På samma sätt förankrade nationalstaternas kulturarvsinstitutioner starka föreställningar om nationens historiska arv, kultur och identitet. Här betonades gärna nationens långa historiska kontinuitet från forntid till nutid liksom ett tämligen enhetligt folks rika kulturtraditioner, samtidigt som etniska minoriteter och de identiteter och erfarenheter som idag lyfts fram ur olika intersektionella perspektiv ofta hamnade i skymundan.

Det är mot föreställningar om det svenska kulturarvet rotade i denna fram till de senaste årtiondena dominerande institutionella tradition den nyligen utkomna antologin Att störa homogenitet (Nordic Academic Press) vänder sig. I boken diskuterar såväl forskare som företrädare för kulturarvsinstitutionerna hur verksamheten vid de senare kan göras relevant i ett alltmer globaliseringspräglat, multikulturellt Sverige. Utgångspunkten är att det traditionella kulturarvsperspektivet idag inte har samma relevans som tidigare, och dessutom riskerar att bidra till diskriminering och utanförskap i ett Sverige där stora delar av befolkningen har utländsk bakgrund. I stället betonar boken andra perspektiv – antingen i form av enskilda grupper (funktionshindrade, homosexuella, resande, invandrare) eller ett mer övergripande perspektiv på det svenska kulturarvet som tar tydlig ideologisk ställning för förändring mot kontinuitet, för ”öppenhet” mot ”slutenhet”, och för fötter mot rötter.

Den infallsvinkel boken erbjuder lär knappast överraska någon som under de senaste decennierna verkat vid högre lärosäten eller med någon regelbundenhet följt svensk debatt. Vi fokuserar i denna recension därför inte på de bidrag till boken som skrivits utifrån ett mer renodlat forskar- eller journalistiskt perspektiv, t.ex. av Heléne Lööf, Mattias Gardell eller Magnus Linton. Intressanta för bloggen är snarare de kapitel som skrivits av aktörer inom svensk kulturarvsförvaltning, alltså av forskare och tjänstemän på Statens historiska muséer, Riksantikvarieämbetet, Statens kulturråd, enskilda muséer o.s.v., då dessa personer i sin dagliga gärning bidrar till att forma det offentligstödda svenska kulturarvets teori och praktik. Dock kommer vi kort även att belysa några texter som diskuterar kulturarvsarbete i förhållande till de nationella minoriteterna.

Tillkomst och syfte

Bokens tillkomst och syfte förklaras i förordet av redaktören Anna Furumark, som lett projektet Norm, Nation och Kultur vid Örebro läns museum, ett projekt som ligger till grund för boken. Furumark beskriver hur hon blev intresserad av att titta närmare på nationalism, främlingsfientlighet och föreställningar om homogenitet efter att ha kommit i kontakt med SD:s hemsida liksom nätsidor som Nationell Idag, Flashback och Avpixlat, som förvisso stod för olikartade positioner men förde fram farhågor om att det svenska folket och svenska värderingar var hotade av invandring och degenererade eliter. När hon sedan började arbeta på Sveriges Hembygdsförbund hittade hon ”snarlika formuleringar om behovet av att skydda den svenska kulturen” (s.7), om än utifrån andra målsättningar:

”Här var förstås syftet ett annat än hos de främlingsfientliga rörelserna. Men man byggde samma föreställningar om svensk kultur, drivna av en rädsla för att något höll på att gå förlorat. Det var tydligt att i det mest otippade politiska fältet, där fanns politiken.” (s. 7-8)

Detta är också en – förvisso principiellt fullt rimlig – utgångspunkt för boken: kulturarv är politik, och kulturinstitutionerna är ideologiproducenter som bidrar till att forma normer och värderingar om kulturarv, folk och samhälle. Det finns därför inget, som Fredrik Svanberg, forskningschef på Statens historiska muséer uttrycker det, ”neutralt sätt att berätta på” om kulturarvet, utan medarbetarna måste välja perspektiv. Det finns alltså en stark medvetenhet hos de tongivande kapitelförfattarna om att boken genom att dekonstruera gamla föregivettaganden och utgå från nya syftar till att påverka nationella självbilder och berättelser.

Mer problematiskt blir det när kulturarvsmedarbetarnas belägenhet av Furumark beskrivs i binära moraliska termer som ett val mellan gott och ont. Kulturarvet är visserligen i sig varken gott eller ont, men det kan användas antingen på ett gott sätt för att ”skapa gemenskaper, inkludera och överbrygga skillnader” eller på ett ont sätt ”för att exkludera, stänga ute och skapa ett vi och ett dom och dra gränser mellan människor” eller som ”effektivt bränsle i en intolerant retorik” (s. 8). Beklagligt nog genomsyras boken av sådana enkla, pamflettartade motsatspar. Det gäller inte minst de teoretiskt och konceptuellt inriktade kapitel som inte fokuserar på enskilda minoriteter. Furumarks resonemang här bygger på den sociologiskt och antropologiskt rätt hopplösa utopin om den gränslösa gemenskapen, som är öppen, vidsynt och inte på något sätt organiserar sig i in- och utgrupper.

Kulturarvet och de nationella minoriteterna

Detta är desto mer olyckligt som bokens strävan att inkludera tidigare mindre synliga minoriteter – ”det där som skaver och stör” – i kulturarvsberättelserna är sympatisk. De texter som utgår från specifika minoritetsperspektiv är också generellt de mest givande.

I två kapitel diskuteras kulturarv och homogenitet i förhållande till de nationella minoriteterna. Om etnologen Britt-Inger Lundqvist, verksam vid RUNG, levandegör hur hon som resande ”stör homogenitet av födsel och ohejdad vana”, berättar Johan Loock, antikvarie vid länsstyrelsen i Jämtland, om kulturarvspolitik i Jämtland och Härjedalen i förhållande till områdets samer. Lundqvist uppmärksammar hur resande t.ex. genom sin syn på familjesammanhållning över generationerna kan utmana den moderna individ- och kärnfamiljsinriktade svenskhetens invanda normer. Samtidigt betonar hon också att traditionella resandenormer inom gruppen kan störas t.ex. av enskilda individers avvikande sexuella läggning. De homogena normer som störs kan för Lundqvist alltså både vara det större svenska samhällets och resandegruppens egna. Loock nämner länsstyrelsens försök att bredda det fjällbondecentrerade kulturarvsarbetet i Härjedalen, och beskriver lokala stridsfrågor kring den samiska kulturens närvaro i området, som reaktioner på de nya ortsnamns- och myndighetsskyltarna på det officiella minoritetsspråket sydsamiska och markkonflikter mellan renägare och bönder. Både Lundqvists och Loocks texter är läsvärda och rymmer intressanta resonemang. Att ”störa homogenitet” genom att lyfta fram hittills mindre synliggjorda historiska nationella minoriteter är ur bloggens synpunkt rimligt och på ett principiellt plan oproblematiskt.

Den tidstypiska betoningen av rörelse

Mer problematiska är som sagt de texter i boken som söker föra mer generella diskussioner och riktar in sig på att kritisera gamla kulturarvsparadigm och, mer eller mindre explicit, föra fram nya.

”Men vi har aldrig varit det där blåögda folket, vi har alltid rört på oss och vi har alltid blivit mottagna på andra platser. Att säga något annat är att förespråka en fördummande historieskrivning” (s. 118).

Om vi lämnar halmgubben om blåögdhet åt sidan ser vi i citatet från intervjun med Kennet Johansson, generaldirektör på Kulturrådet, en mycket tidstypisk betoning av rörelse på bekostnad av platsbundenhet. Det är naturligtvis sant att det alltid funnits svenskar som rört på sig, mer eller mindre under olika tider och i olika sammanhang. Dock tror jag att detta resonemang starkt underskattar hur knutna till ett mindre geografiskt område många svenskar länge faktiskt varit. Bloggens ägare har t.ex. ägnat sig en hel del åt släktforskning och kan konstatera att sju av åtta släktgrenar (med utgångspunkt i mor- och farföräldrarnas föräldrageneration) så långt tillbaks man kan finna dem i kyrkböckerna vuxit upp, bildat familj och levt sina liv inom några mils omkrets. En gren har historiskt sin hemvist på Skaftö i Bohuslän, en i västgötska Kinnekulle, en på Falbygden, en i ångermanländska Ådalen o.s.v. Denna starka platsbundenhet tycks gälla fram till årtiondena runt förra sekelskiftet, då många släktmedlemmar började röra på sig i större utsträckning och korsa såväl kontinenter som läns- och statsgränser. Frågan är dock hur rimlig en historietolkning är som så enkelt avfärdar en platsbundenhet som torde vara den huvudsakliga erfarenheten för den stora massan svenska bönder och fiskare.

Vidare kan vi fråga oss följande: om den maktordning som kulturarvsinstitutionerna understödde genom att betona plats och kontinuitet var den moderna svenska nationalstatens, vad är det då egentligen för en maktordning som skrivs fram genom frasen ”vi har alltid rört på oss”? Och vad är det för värden som åker ut med det homogena badvattnet här?

Ett kulturarvsarbete som inkluderar alla

I Svanbergs kapitel ges ett mer genomarbetat teoretiskt och ideologiskt perspektiv än i de andra texterna, även om utgångspunkten också här är både analytiskt och moraliskt binär. Svanberg menar, i likhet med vad som även förs fram av Furumark och Johansson, att kulturarvsarbetet i det mångkulturella Sverige bör ”berätta om och iscensätta en mångfald av identiteter samt rörelser, kulturell förändring och människors band till flera platser” (s. 27). Denna goda triad ställs mot den onda motsvarigheten kontinuitet, hembygd och ursprung. Människan antas här i enlighet med det populära talesättet ha fötter, inte rötter. Att människan möjligen kunde tänkas ha både fötter och rötter skulle kanske störa, om vi får vara lite polemiska, bokens homogena retorik. I Svanbergs text sägs det också allra tydligast att det inte är tillräckligt att lyfta fram nya grupper och arbeta utifrån minoritetsperspektiv. Det viktiga är i stället att ”motverka själva det essentialistiska gränsdragandet i sig” (s. 28).

Svanberg framhåller särskilt att kulturarvsarbetet i det nya multietniska Sverige inte får bedrivas enligt ett äldre ramverk som skulle kunna exkludera andra än etniska svenskar:

”Ett falskt val sätts upp mellan svenskhet som ett uppmålat historiskt och kulturellt ”vi”, som enligt dem finns i kulturarvet, och nutidens komplexa mångfald av ursprung och identiteter, religioner och sexuella läggningar” (s. 19-20)

Det falska valet mellan kulturarv och mångfald är farligt eftersom idén om svenskheten som långt historiskt arv inte kan kopplas till alla svenska medborgare. Svanberg tar här liksom Furumark fajten både mot näthatare och mot tidigare generationers homogeniserande svenska kulturarvsarbete. Försök att avgränsa kulturarvet ses både som en del av ett större motstånd i olika europeiska länder mot ökande mångfald och globalisering, och som ett problematiskt internt arv inom kulturarvsinstitutionerna. Dessa har tidigare haft som uppgift att bygga arv och gemensamma berättelser, men det som tidigare byggts riskerar nu att slå tillbaks mot det nya Sverige:

”I en tid av globalisering, ökad mänsklig rörlighet samt religiös och sexuell frihet kan de skapade arven i stället få en söndrande och diskriminerande effekt.” (s. 21).

Kulturarvet blir då till en ”innanförskapsmagi” där vissa inte får vara med eftersom deras förfäder inte bodde i Sverige och därför inte kunnat medverka till att sätta prägel på det Sverige som historiskt vuxit fram. Kulturarvspraktiken blir här för Svanberg åter något som är antingen öppet eller uteslutande; antingen så formuleras ett kulturarv som stängt eller som mångfaldigt. Mellansteg, som kanske kunde utformas efter vad det faktiska historiska material kulturarvsinstitutionerna har att bygga med inom olika teman och områden, får inte plats i den binära modellen.

Hur ska då kulturarvsinstitutionerna göra för att upphäva det falska valet mellan kulturarv och dagens mångfald? Först och främst bör de enligt Svanberg lyfta blicken och se det Sverige som nu verkligen finns därute:

”För Sverige är idag rent faktiskt mångfald, inte homogenitet, och har egentligen alltid varit det. Svenskarna har olika historiska erfarenhet, band till många olika platser i världen, föredrar olika sorters kultur, traditioner religioner, familjemönster och sexuella läggningar och så ska det vara” (s. 26).

För att alla, alltså även de vilkas förfäder inte levde i Sverige, ska kunna inkluderas och känna sig delaktiga i kulturarvet, bör kulturvårdsinstitutionernas berättelser inte ta fasta på kontinuitet, hembygd och ursprung utan just ”iscensätta en mångfald av identiteter” och betona kulturell förändring. Och ur ett strikt synkront perspektiv är det förmodligen heller inte särskilt problematiskt att förevisa och iscensätta de livsstilar och kulturmönster som finns hos de människor som lever i Sverige idag, vare sig dessa har lång historia i landet eller upprätthålls av nyanlända somalier eller irakiska kurder. Det ligger dock i sakens natur att förvänta sig att kulturarvsinstitutionerna ska erbjuda historiska perspektiv och faktiskt kunna säga något även om kontinuitet, om hur dagens Sverige vuxit fram och hur det är historiskt förankrat, vilket ju inte på något sätt hindrar att förändring och impulser utifrån lyfts fram. Här måste Svanberg göra något som är svårare än att bara dekonstruera, nämligen konstruera, och därmed ta hänsyn till de tillbakahållande faktorer och ramar som inte kan ignoreras om ett trovärdigt narrativ ska kunna förmedlas. Det är som sagt konceptuellt oproblematiskt att i överblickar över Sveriges framväxt ge mer uppmärksamhet åt de historiska nationella minoriteterna. Deras förfäder har levt och verkat här precis som majoritetsbefolkningens förfäder. De finns i kyrkböckerna, i soldatlängderna, och har påverkat utformningen av såväl de urbana landskapen som landsbygdsnäringarna. Samma sak kan dock – ännu – inte sägas om de mer nyligen invandrade etniska grupper som saknar historiska band till Sverige. I det svenska fallet finns inte ens några koloniala relationer att falla tillbaka på som byggmaterial. Så länge de svenska kulturarvsinstitutionerna inte förvandlas till världsarvsinstitutioner som inte antas ha någon särskild anledning att fokusera just på Sverige är det svårt att se hur individer från nyanlända etniska grupper ska kunna känna sig inkluderade i det svenska kulturarvet annat än indirekt genom abstrakt fokus på just ”öppenhet”, ”blandning”, ”rörelse” och ”förändring”. Däremot kan förstås nya berättelser skapas i det samtida som sedan blir en del av ett framtida svenskt kulturarv, men frågan är om författarna till boken är så fria från nu-fixering att de kan acceptera att Kulturarv 2.0 är en process som tar århundraden att förankra.

Saken är nämligen den att Svanberg har markkänsla nog att se nationen som något som är ”här för att stanna” ”under överskådlig framtid” (s. 29). Den svenska nationen kommer alltså inte att försvinna med globalisering och invandring. För Svanberg bygger då en god nationell identitet på mångfald och kulturell frihet, men det är lättare sagt än gjort att hantera den historiska kontinuiteten i bygget. Boken löser inte dilemmat utan spänningen mellan ett synkront mångfaldsvänligt nationsbygge och denna nations historiska förankring finns i högsta grad kvar. Svanberg har säkert  rätt i att det inte handlar om ett val, men det finns stora frågetecken kring många av de perspektiv som förs fram i boken.

Och, för att anknyta till recensionens inledning, den kritiska udden i boken är helt inriktad på det språk makten tidigare talade och vad det språket idag kan ha för konsekvenser i termer av diskriminering och sociala orättvisor. Det finns ingen analys alls över vilka större maktordningar och politiska, sociala och kulturella förändringar det egna analytiska språket är kopplat till. Kanske måste man stå med åtminstone en fot utanför paradigmet för att ana det.

Några återklanger från MatchPoint Seminar i Århus 2013

Århus universitet har sedan 2009 varje år arrangerat de s.k. MatchPoint-seminarierna, där internationellt ledande forskare och praktiker från olika yrkesområden samlas för att diskutera en given tematik. Till årets seminarier, som ägde rum 23-25 maj med temat Social Trust, Recognition and Multicultural Citizenship, passade några medarbetare vid Centrum för Europaforskning i Lund på att resa för att söka inspiration och nya idéer. Här följer en kort redogörelse för några av de intressantare (av olika skäl) föredragen och debatterna under seminariet.

Konferensen öppnade storslaget med föreläsningar av två samtida samhällsvetenskapliga giganter i direkt följd. Vad inspirationen beträffar kan båda i sina framträdanden sägas ha valt att gå längs väl upptrampade forskningsstigar. Om Robert Putnam talade om invandring, kulturell mångfald och socialt kapital försvarade Will Kymlicka sina tankar kring det multikulturella medborgarskapet.

Robert D. Putnam: Immigration and Social Capital

Efter en kort teoretisk introduktion om socialt kapital och dess betydelse för gruppers och individers liv, hälsa och utveckling presenterade Putnam i Århus sina tankar om invandringens möjligheter och utmaningar. Han höll sig på det stora hela inom ramarna för sin Skytteföreläsning från 2006 om hur graden av kulturell mångfald påverkar graden av förtroende i det amerikanska samhället.

Putnam framhåller att världen generellt blir alltmer etniskt heterogen, inte minst genom invandring, och att mångfald i allmänhet bör betraktas som en tillgång. Han ser invandring som kulturellt berikande och som något som ofta leder till större kreativitet. Han menar också att invandring ofta är ekonomiskt gynnsam för det mottagande samhället, med reservationen att detta inte alltid gäller för infödda med lägre inkomster, som i stället kan missgynnas.

Putnams studie bygger på 30000 intervjuer i 46 samhällen av olika storlek, baserat på definitioner av ras och etnicitet som används i den amerikanska folkräkningen från år 2000. Studien är en dyster läsning för den som vill se ett framgångsrikt superdiversifierat, invandringsintensivt samhälle. Den hävdar att mer kulturell mångfald leder till ett samhälle med mindre förtroende mellan människor. Inte bara litar människor i ett starkt etniskt heterogent samhälle mindre på främlingar, de har också mindre förtroende för sina grannar och för medlemmar ur deras egna etniska grupp. En hög grad av mångfald leder alltså inte nödvändigtvis till etniska gruppkonflikter, men till en lägre grad av tillit i samhället. Mångfald får alltså enligt studien folk att lita mindre på varandra, eller som Putnam uttrycker det, mångfalden lockar fram sköldpaddan i oss så vi sluter oss i våra skal. 

Studien visar också på samband mellan ökad mångfald och lägre förtroende för myndigheterna, lägre valdeltagande, minskat antal nära vänner och lägre livskvalité. Det enda som egentligen ökar med mångfald är enligt Putnam TV-tittandet. Putnams slutsats av sin studie är att ökad mångfald leder till en förlust av socialt kapital.

Det stora empiriska material som sammanfattades i första delen av Putnams föredrag pekar alltså på att ökad kulturell mångfald riskerar föra med sig negativa konsekvenser för ett samhälles solidaritet och sammanhållning.  Eftersom Putnam flera gånger påpekade att det inte finns något alternativ till ökad mångfald ägnades därför återstoden av föredraget åt frågan om hur man trots allt kan främja dessa värden i starkt etniskt heterogena samhällen. Putnam framförde här förhoppningen att invandringens negativa konsekvenser kanske bara gäller på kort sikt.

Dock får man nog säga att om Putnams empiriska slutsatser om sambandet mellan kulturell mångfald och förtroende är evidensbaserade och bygger på ett mycket omfattande empiriskt underlag, är hans idéer om hur den ökade mångfalden positivt kan hanteras i princip politisk-filosofiskt allmängods. Han anför främst medborgerlig nationalism (flag worshiping), och bindestrecksidentiteter (hyphenated identities), alltså att man t.ex. ska kunna vara puertorican eller arab på en identitetsnivå och amerikansk medborgare på en annan. Nya grupper bör då assimileras in i en övergripande nationell gemenskap samtidigt som varje grupp behåller så mycket särart som den önskar bevara. Putnam redogjorde för hur olika invandrargrupper avlöst varandra och successivt blivit en del av det amerikanska samhället. Poängen var att den senast invandrade gruppen alltid varit bönder (peasants) och låglönearbetare som den redan etablerade amerikanska befolkningen (som i sin tur härstammar från tidsmässigt olika invandringsvågor) sett ner på men som efter ett tag avancerat i den inofficiella etniska hierarkin och kommit att accepteras som fullvärdiga amerikaner, t.ex. som potentiella äktenskapspartners. Putnam menade här att den amerikanska erfarenheten kan tjäna som inspirationskälla för andra länder.

Mitt intryck, och inte bara mitt att döma av samtal med konferensdeltagare och kommentarer från andra talare, är dock att Putnam inte lyckades överbrygga trovärdighetsklyftan mellan forskningsresultaten och hans tämligen slätstrukna integrationsmodell. Putnam fick t.ex. i svar på en  publikkommentar medge att hans modell inte fungerar för indianer som levde i området före européernas ankomst och för afro-amerikaner som med tvång fördes till Amerika som slavar. Putnam lyckas heller inte riktigt förklara på vilket sätt hans amerikanska modell är tillämpbar t.ex. i europeiska samhällen. Han underströk att han är medveten om skillnaderna mellan USA och många gamla europeiska nationalstater men gav ingen nyckel till hur en framgångsrik översättning av det amerikanska konceptet ska göras. Modellen möter sannolikt svårigheter i länder som inte traditionellt är invandrarländer och där den infödda befolkningen inte ser sig som arvtagare till invandrare.

Förvisso kan man också fundera över översättbarheten av själva den empiriska studien – kan man tänka sig andra arrangemang än de amerikanska genom vilka ökad mångfald inte får så allvarliga konsekvenser för förtroende? Och finns det några solida empiriska studier, inte bara normativ politisk teori, som i så fall visar det?

Will Kymlicka: Are Models of Multicultural Citizenship sustainable?

Morgonens andra samhällsvetenskapliga levande legend, den kanadensiske politiske filosofen Will Kymlicka, försvarade sina tankar om det multikulturella medborgarskapet och gav en kort historisk tillbakablick på hur normativ multikulturalism vuxit fram efter andra världskriget.

Kymlicka definierar multikulturalism som ”ett förslag att erkänna och stödja kulturella praktiker så att de kan reproduceras”. Han underströk här att det förvisso finns kulturella praktiker som inte bör reproduceras, t.ex. segregation och parallellsamhällen. För Kymlicka har multikulturalismen historiskt varit ett egalitärt projekt som syftat till att ersätta de etniska hierarkier som dominerade före andra världskriget med jämlika praktiker. Viktiga inslag i det egalitära multikulturella projektet var avkoloniseringen, den afro-amerikanska kampen för medborgerliga rättigheter, och därefter feminism, homosexuellas och handikappades rättigheter. Till ett senare skede hör också fokus på invandring, på känsligare mediehantering av etnisk mångfald, multikulturella läroplaner, klädkoder och positiv diskriminering.

Ett viktigt underliggande inslag i det egalitära multikulturalistiska projektet var för Kymlicka att den dominerande gruppen bör förändras och att de bör berövas fantasier om att de äger staten.

Kymlicka menar att det inte finns tillräckligt många studier för att man ska kunna säga huruvida ”det multikulturalistiska projektet” lyckats eller inte, men nämner hur i Kanada, som varit officiellt multikulturalistiskt sedan 1960-talet, det enligt opinionsundersökningar är multikulturalister som är stolta över sitt land och inte ”xenofoberna”. Vidare nämnde han hur vietnamesiska invandrare var mer politiskt aktiva i (officiellt multikulturalistiska) kanadensiska Toronto än i amerikanska Boston. Här replikerade Putnam påpassligt att medan den kanadensiska migrationspolitiken starkt gynnar välutbildade och välbärgade invandrare tar USA fortfarande huvudsakligen emot lågutbildade och fattiga, och att det därför inte är uppenbart vad Kymlickas jämförelse egentligen säger. Och Kymlicka underlät verkligen i sin beskrivning av den kanadensiska situationen att berätta om vilka invandrare Kanada tar emot.

Angående talet om multikulturalismens kris hävdade Kymlicka att trenden går mot en minskad användning av ordet multikulturalism samtidigt som de multikulturalistiska policies som faktiskt implementerats är kvar, med undantag för Nederländerna. Kymlicka menar att vad människor tänker på när de säger att multikulturalismen är på tillbakagång är att allt fler länder ställer krav på kurser och prov av olika slag för att invandrare ska beviljas medborgarskap. Kymlicka menar att detta är en felaktig slutsats då sådana inslag bara läggs ovanpå existerande multikulturella policies. Det finns alltså ingen absolut motsättning mellan sådana kurser och test och multikulturalistism. Det kan kanske vara av intresse för den svenska debatten att Kymlicka ser inte bara språktest utan även krav på kunskaper i historia för medborgarskap som acceptabla och möjliga inom ramen för multikulturalistisk politik. Dock pekar han på att myndigheterna bör underlätta för denna process genom att betala för kurser och test.

Frederik Stjernfelt: Problems in Culturalism – On Tendencies to Over- and Underestimate Culture as a Political Factor

Den sista huvudföreläsningen den första dagen hölls av Frederik Stjernfelt, professor vid Institut for Æstetik og Kommunikation – Center for Semiotik vid Århus universitet och flitig deltagare i danska debatter om hur livet i ett multietniskt och multireligiöst samhälle bör hanteras. Stjernfelts tämligen schematiska framställning kan kanske sägas ha sina rötter i vad som ibland kallas upplysningsfundamentalism.

Stjernfelt ser två huvudspår i dansk debatt om kultur och religion. Den ena sidan lägger alldeles för liten vikt vid kulturen, som tillsammans med religion enbart framstår som ytfenomen, medan det är ekonomiska och politiska faktorer som antas avgöra. Den andra sidan lägger enligt Stjernfelt alldeles för stor vikt vid kulturen, och ser den som grunden för all mänsklig handling.

Det första synsättet, av Stjernfelt kallat ”no-culturism”, har sina rötter i marxism, där kultur blir en del av överbyggnaden, när problem som tycks vara kulturella eller religiösa i själva verket bör angripas i sina sociala rötter. Om socio-ekonomiska orättvisor rättas till kommer de kulturella stridsfrågorna att försvinna. Begreppet falskt medvetande ligger här nära för att förstå existensen av andra tolkningsramar. Denna syn är vanlig i diskussioner om kultur, religion och invandring. Stjernfelt hänvisar här till forskning om radikalisering som motsäger non-culturism eftersom de flesta radikaler inte är fattiga och inte anger fattigdom som skäl för sin aktivism.

Han nämner också hur vänstersidan i dansk debatt samtidigt kan använda föreställningen om ekonomins primat för att legitimera stöd för religioner och kulturer de uppfattar som förtryckta eller underordnade. Eftersom dessa företeelser inte kan ges skulden för handlingar och agendor som i grunden har sitt upphov i socio-ekonomiska orättvisor finns det inget hinder för att verka för att de får särskilt skydd.

Kulturalismen, å andra sidan, har för Stjernfelt sina rötter i tysk romantik och Herder, 1800-talets liberala nationalism och 1900-talets mindre liberala dito, liksom i det tidiga 1900-talets amerikanska antropologi. Kulturer ses här som homogena, stängda och oförmögna att kommunicera med andra kulturer. Ur denna antropologiska skola växte det i slutet av 1940-talet fram en kritik av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. En människa är då fri bara när hon lever enligt det frihetsbegrepp som gäller inom hennes kultur. Stjernfelt menar att denna slags multikulturalism i dag lever sida vid sida med universella mänskliga rättigheter i FN:s dagliga arbete. Han fick här också in en liten släng mot Kymlicka vars multikulturella medborgarskap han menar kommer ur denna kulturalistiska tradition, vilket Kymlicka i sin tur avvisade för att i stället lyfta fram den amerikanska medborgarrättsrörelsen som främsta inspirationskälla.

Som ett exempel på institutionaliserad kulturalism nämnde Stjernfelt den malaysiska varianten av normativ multikulturalism, med särlagstiftning, separata domstolar och polisstyrkor för olika etniska grupper. Stjernfelt nämnde också det svenska fallet med den muslimske mannen i Trollhättan som vägrades anställning eftersom han av religiösa skäl inte ville ta en kvinnlig kollega i hand, där kommunen sedan gav skadestånd till mannen för diskriminering. Hade man agerat efter en princip om lika rättigheter så hade man enkelt konstaterat att vill man jobba på den arbetsplatsen så får man ta alla i hand.

Stjernfelt gav också exempel på hur kulturalistiskt newspeak har förändrat betydelsen av viktiga begrepp som tidigare varit starkt förankrade i upplysningen. Tolerans har gått från att syfta på ett erkännande av den andres rätt till yttrandefrihet till att innebära en rätt att inte bli sårad, medan dialog enligt Stjernfelt numera betyder rätten till att få positioner representerade utan kritik, medan religionsfrihet betyder rätten för religiösa församlingar att styra sig själva och sina medlemmar.

Det binära upplägget gav vid handa att Stjernfelt tänkt komma in på slutet som syntesbyggarhjälte och så skedde också. Stjernfelts position visar sig föga överraskande vara universalistisk och sekulär. Kultur är viktigt, men bara som en aspekt, och kulturer är inga separata tankemaskiner. Följaktligen ska inga särskilda privilegier eller särrättigheter accepteras för någon grupp, och tanken på grupprättigheter avvisas helt. Alltså i praktiken var föreläsningen stapelvara från den liberala kritiken mot både normativ multikulturalism och nationalism, kryddat med lite islamkritik för den hugade. Vilket inte hindrar att dekonstruktionen av vad han kallar no-culturalism hade sina poänger.

Georg Sörensen: Cultural Challenges to the Liberal World Order

Georg Sörensen, professor i statsvetenskap vid Århus universitet, talade om de kulturella hoten mot den liberala hegemonin i världen. Sörensen menade, som många andra, att den starka tron på framsteg och framgångsrik modernisering, liberal demokrati och marknadsekonomi som västerländska framgångsrecept har försvagats under det senaste årtiondet.

Sörensen beskrev hur den optimism som starkt präglade 1990-talet efter kalla krigets slut och kommunismens sammanbrott minskade under 2000-talet, som i stället präglats av demokratiska bakslag, avstannade demokratiseringsprocesser, och ekonomisk och finansiell kris. Den liberala idén om ständigt framåtskridande håller på att förvandlas till en mer skeptisk liberalism, där framsteget är möjligt men inte självklart och där liberala värden inte alltid vinner. Den traditionella liberala uppfattningen om ett närmast lagbundet framåtskridande avvisas, och insikten växer om att modernisering inte alltid behöver leda till demokrati, och att det inte finns någon garanti för att alla samhällen kommer att genomgå modernisering och utveckling. För Sörensen är denna insikt om att länder är olika en grundläggande värderingsförändring i den liberala världsordningen.

Som exempel nämnde han Kina som har ett stabilt och väl förankrat icke-liberalt statskapitalistiskt system. Sörensen hävdade att många kinesiska studenter och intellektuella idag ser demonstrationerna mot regimen på Himmelska Fridens torg 1989 som ett uppror som regimen slog ner legitimt. Systemet uppfattas huvudsakligen som legitimt, vilket inte minst bygger på att man framgångsrikt moderniserat landet och tagit 600 miljoner människor ur fattigdom. Detta hindrar inte att systemet har en mycket väl utvecklad repressionsapparat. Kina är för Sörensen ett exempel på hur framgångsrik icke-liberal modernisering utmanar  den liberala hegemonin.

Vidare hävdade Sörensen att den liberala demokratin har skapat sina egna problem. Han talade här om hur en liberal hybris, en tro på att vi kan göra vad vi vill, ledde till de misslyckade försöken att bygga demokrati och fungerande statsstrukturer i Irak och Afghanistan. Man tog inte hänsyn till att Afghanistan är en helt annan stat där eliterna inte är intresserade av att bygga en effektiv centralstat och demokrati.

Här fortsätter för Sörensen en liberal imperialism de europeiska kolonialmakternas äventyr. Sörensen menar att i stället för att underminera sig själv bör liberalismen utgå från den pragmatiska insikten att människor kommer att kräva demokrati när de är övertygade om att den kommer att hjälpa dem till ett bättre liv.

Sörensens föreläsning presenterade kanske inga revolutionerande insikter men förmedlade ett pragmatiskt och utopikritiskt budskap.

 Omvänd hegemoni? Dansk värdedebatt.

Under seminariet hölls också en paneldebatt på danska med framträdande danska journalister, forskare och intellektuella. Här fanns bl.a. den konservative historikern och journalisten Mikael Jalving, partiledaren för socialliberala Radikale Venstre, några chefredaktörer för de stora tidningarna och, mycket karaktäristiskt, en folkhögskolerektor med klassiska bildningsideal i den grundtvigianska traditionen.

Mycket spännande för en svensk åhörare var att panelen blottlade stora och uppenbara skillnader mellan den offentliga debatten i Sverige och Danmark. Mest karaktäristiskt är att styrkeförhållandena tycks vara ombytta. I den danska debatten tycks det vara liberaler och globaliseringsanhängare som klagar över marginalisering och över att många föregivettaganden tycks arbeta mot dem. En liberal debattör berättade att hon alltid får höra att hon är historielös när hon förespråkar globalisering, en annan talade om svårigheten med att vara med i gemenskapen om man ses som annorlunda, medan en tredje menade att den danska debatten ständigt citerar Grundtvig och traumat kring det dansk-preussiska kriget 1864. Hon gick så långt som att säga att det danska historiemedvetandet är för djupt och att man är för lite inriktad på framtiden. Folkhögskolerektorn menade å sin sida att Danmark är och bör vara ett homogent kulturellt rum med plats för olikhet. Mikael Jalving svarade bara, lite retsamt och med glimten i ögat, att det är bra att danskar positivt värderar de människor som levde före oss.

Är det månne så att en historiskt förankrad kommunitarism är the default position i dansk debatt? Det låter ju nästan för bra för att vara sant.

 

Gästinlägg: Utmaningar mot medborgaren som grundbulten i den parlamentariska demokratin

Jag har idag äran att för första gången presentera ett gästinlägg på bloggen, författat av FD Kristian Nilsson från Tankesmedjan Verklighetens Tolks Smålandskontor. Texten kan ses som en fortsättning på och fördjupning av mitt blogginlägg om Globala mänskliga rättigheter vs folksuveränitet. Tankesmedjan ser all anledning att återkomma med fler texter på detta tema.

Utmaningar mot medborgaren som grundbulten i den parlamentariska demokratin

Kristian Nilsson (FM i Statsvetenskap, FD i Fennougristik)

“Det kanske inte är medborgarskapet – vilket bortskänkes som en gåva av nationen – som ger rätten till demokratiskt deltagande. Kanske är det i stället den legala relation som ofrånkomligen upprättas mellan en människa och det politiska system som hon för närvarande är underställd.” (DN 2013-03-17)

En osignerad ledare i DN med rubriken Vem får rösta i skuggsamhället? satte igång en livlig debatt kring frågor om förhållandet mellan medborgare och papperslösa och de senares rättigheter att delta i demokratiska politiska val. Ledaren utgick från artikeln Irregular migration and democracy: the case for inclusion av Ludvig Beckman, professor i Statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Ledaren aktualiserade frågan om vem som ska ha demokratiskt inflytande (rösträtt) på det politiska styret av Sverige. Ska det politiska styret av nationalstaten utgå från de svenska medborgarna eller ska man utgå från ett styre med alla (myndiga) personer bosatta/ verksamma i Sverige? Frågan kan beskrivas som ett val mellan ett styre utifrån folksuveränitetsprincipen om att Sverige styrs av folket (svenska medborgare) som utser sina folkvalda, respektive en position som menar att den demokratiska makten ska utgå från alla individer bosatta i Sverige, oavsett medborgarskap eller formell rätt att vistas i landet.

Ledarartikeln öppnade även upp andra frågor kring demokrati och nationalstaternas suveränitet i en alltmer globaliserad värld.

Nationalstatens suveränitet i en globaliserad värld

Sverige är en demokratisk, suverän nationalstat. Det internationella westfaliska systemet med suveräna stater har utvecklats över lång tid och det har klarat av att hantera olika typer av statsbildningar från despotier till representativa demokratier. I representativa demokratier är det medborgarna (nationen/ folket) som utser sin regering i allmänna val.

En tydlig trend i nationalstaternas suveränitetsutveckling sedan andra världskriget är att det tillkommit nya politiska sammanslutningar som EU samt konventioner om mänskliga rättigheter som FN:s konventioner om mänskliga rättigheter och domstolar som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, vilket har satt nationalstaternas suveränitet under viss press. Genom anslutning till övernationella och transnationella organisationer och konventioner kan staterna sägas ha frivilligt överlämnat en del av sin suveränitet. Den brittiske statsvetaren David Held beskriver denna utveckling som:

“De mänskliga rättigheterna kan i princip övertrumfa den nationella gemenskapens rättsanspråk; de bildar en universell måttstock som kan användas för att bedöma den enskilda politiska gemenskapens förtjänster och brister.” (Held s. 53)

Andra förändringar som minskat nationalstaternas roll som suveräna aktörer på den internationella arenan är enligt Held uppkomsten och utvecklingen av det transnationella civila samhället med aktörer som Amnesty, Rädda Barnen och Greenpeace. Vidare kan nationalstatliga institutioner som till exempel riksbankerna samarbeta relativt autonomt med motsvarande institutioner i andra stater. Ju mer nationalstaterna interagerar med andra stater, desto mer kommer deras “ödesgemenskaper” att överlappa. Samarbetet inom EU är en tydlig utveckling för att föra samman de olika staterna under en gemensam organisation med nya institutioner, rätts- och styrningsstrukturer (Held ss. 36, 39, 83).

Utvecklingen kan tyckas peka på att ju mer världen globaliseras och det transnationella samarbetena intensifieras, desto mer försvagas nationalstaternas suveränitet. Men man ska inte denna se denna utveckling som enkelriktad och irreversibel. Nationalstater kan om de vill ta tillbaka suveränitet. De konservativa i Storbritannien har uttryckt irritation över hur Europadomstolen vid ett antal tillfällen försvårat för brittisk rättvisa. Inrikesministern Theresa May upprepade i mars 2013 att vid en eventuell konservativ valseger kan Storbritannien mycket väl lämna Europakonventionen och därmed återta en del suveränitet.

Kosmopolitanism och global demokrati

Något som antyds i DNs ledare och Beckmans artikel är att en reducerad suveränitet för nationalstater som Sverige kan skapa en demokratisk ordning där även skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare/ papperslösa/ statslösa reduceras och rent av kan försvinna. Om skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare osv. upphävs uppkommer en situation där nationellt medborgarskap inte är viktigt längre; de nationella medborgarna ersätts med i politiskt hänseende “världsmedborgare”.

David Held menar att den nuvarande westfaliska systemet, som består av territoriellt definierade medborgare och statslösa, kan ersättas av politisk kosmopolitism, som består av egalitära individer (världsmedborgare) inom ett globalt system. Här står individen i centrum i en kosmopolitism som har tre huvudkomponenter:

“1) Egalitär individualism; 2) Ömsesidigt erkännande och 3) Opartiskhet […]. Den första principen är helt enkelt att individen är det “yttersta föremålet för moralisk hänsyn”. Den andra slår fast att människors lika moraliska värde bör erkännas av alla. Den tredje slutligen påbjuder att alla synpunkter måste få en opartisk belysning i offentlig deliberation. (Held s. 23)

Ludvig Beckman utgår inte från en uttalad kosmopolitisk position, men han intresserar sig för frågan om medborgare i en demokrati ska ha något egentligt företräde framför papperslösa eller “irreguljära immigranter” när det gäller politiskt inflytande inom en stats territorium. Beckman sätter frågan om demokrati i centrum och frågar från ett universellt perspektiv varför irreguljära invandrare inte får delta i hur staten de bor i ska styras. Beckman menar att från demokratisynpunkt borde irreguljärer/ papperslösa ha samma rättigheter som medborgarna och de som har legala dokument. Han tillägger att en demokrati i princip ska ha öppna gränser och vara öppen för fri invandring.

Enligt Beckman ska inte tiden hur länge en person bott i ett land påverka dennes politiska inflytande. Eftersom alla boende i ett område påverkas av politiska beslut, så bör alla också få vara med och bestämma över dessa beslut. Alltså bör en nyinflyttad papperslös som väljare ha samma demokratiska rättigheter som en infödd medborgare. Utan att gå in på svenska förhållanden, förespråkar Beckman därmed ur ett rent väljarperspektiv att alla som bor i Sverige kan ses som likvärdiga “svenskar”. På så sätt kan även de papperslösa beskrivas som svenskar.

Om svenskarna på Stockholms tunnelbana

Utgår man från tanken på att alla personer som befinner sig på ett avgränsat territorium som en stat ska ha rätten att delta och påverka, är det lättare att förklara vad Miljöpartiets språkrör Åsa Romson menade i en riksdagsdebatt med Jimmie Åkesson, när hon talade om att alla passagerare på tunnelbanan i Stockholm kan beskrivas som svenskar.

Replikskiftet lät så här enligt Sveriges Radio:

De som åker på min tunnelbana i Stockholm är svenskar, menade Robson.

– Om jag åker tunnelbana i japan – är jag då japan?, kontrade Åkesson.

Jimmie Åkessons kvicka replik är logisk för den som utgår från att medborgaren är subjektet i en nationalstat. Romsons tunnelbaneexempel kan bero på improviserad slarvighet, men hon kan även ha argumenterat från en kosmopolitisk utgångspunkt, där hon uttryckligen stöder idén om att alla som bor och verkar i Sverige kan beskrivas som likvärdiga samhällssubjekt, som politiska svenskar. Det skulle därför varit intressant att höra ett svar från henne på Åkessons fråga. Ett konsekvent kosmopolitiskt svar från Romson skulle då vara:

– Om du, Jimmie Åkesson, hade varit bosatt i Japan – med papper eller utan – så hade du självklart varit en japan.

Idéutbyte mellan mainstream medborgarskapsanhängare och demokratisk kosmopolit

DN:s artikel är ett inlägg i en större debatt ifall det är nationalstatens medborgare eller den egalitära individen (världsmedborgaren) som bör ses som det primära subjektet i olika demokratiska sammanhang från lokala territorier över nationalstater, regionala identiteter upp till den globala nivån. Detta visar den diskussion som utifrån artikeln fördes mellan Sanna Rayman (@sannarayman) och Love Bonnier (@LoveBonnier). Rayman utgår från en nationalstatsposition, medan Bonnier har ett kosmopolitiskt perspektiv.

Se diskussionen mellan Rayman och Bonnier i skärmdumpar nedan.

Avslutning

Den här artikeln presenterade DN:s osignerade ledare i ett större sammanhang av en debatt om vem som utgör den demokratiska nationalstatens subjekt. På den ena sidan står den etablerade tanken på att representativa demokratier finns i ett etablerat världssystem av stabila nationalstater. På den andra sidan framförs en kosmopolitisk tanke, som utgår från hypotesen att stabila representativa demokratier kan fortleva även i ett världssystem som inte längre präglas av nationalstatssystemets stabilitet.

För den ena sidan är det medborgaren (som tillsammans med de andra medborgarna i nationen/ folket utser regeringen för den gemensamma nationalstaten) som utgör subjektet.

För den andra sidan är det den enskilde individen (världsmedborgaren) som utgör subjektet.

För den ena sidan är subjektet reellt. För den andra sidan är subjektet en tankefigur.

Skärmdumpar av tweetutbytet mellan Sanna Rayman och Love Bonnier:

raymanbonnier1

raymanbonnier2

raymanbonnier3

Litteratur

Held, David, 2012, Kosmopolitism: Ideal och verklighet. Daidalos

Beckman, Ludvig, 2013, Irregular migration and democracy: the case for inclusion i Citizenship Studies Vol. 17. No. 1, 48-60

Globala mänskliga rättigheter vs folksuveränitet

I gårdagens twittermatta, som tillkom med anledning av striden på DN Debatt mellan nationalekonomen Tino Sanandaji och de två liberala debattörerna Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt om konsekvenserna av fri invandring, försökte jag visa på ett underliggande men sällan problematiserat spår i svensk debatt: motsättningen mellan globala mänskliga rättigheter och demokratisk folksuveränitet. Mycket skulle kunna sägas om detta ämne, och mina blogginlägg brukar bli så långa att de hämmar om inte läsning så åtminstone produktion, så jag håller detta medvetet kort och schematiskt. Syftet är alltså inte att föra en uttömmande diskussion utan bara att kort formulera en grundläggande motsättning. Att twittermattan uppkom genom en diskussion om fri invandring betyder inte att det är den enda ingången till problematiken.  Dock är självfallet debattfältet migration av central vikt för hur positionerna formas, och det är kring denna fråga inlägget byggs.

Frågan om fri invandring handlar alltså inte bara om vilka effekter en sådan kan tänkas ha för välfärdsstaten. Detta problemkomplex är relativt uppmärksammat i bättre svensk debatt (se t.ex. denna text hos Peter Santesson för ett nyanserat liberalt inlägg), och diskuteras från olika perspektiv tämligen ofta av främst liberaler och invandringskritiker (i båda fallen av vitt skilda slag), och, åtminstone vad gäller arbetskraftsinvandring, ibland även av vänstern.

Ett mindre uppmärksammat men potentiellt knappast mindre brännande problem kring frågan om fri invandring handlar om vem som är det yttersta subjektet för svensk demokrati. För vem är svensk demokrati till, och inför vem ansvarar ytterst den svenska offentliga makten? Regeringsformen bygger på folksuveränitetsprincipen, att all offentlig makt ska utgå från en folkvald församling, alltså ytterst från folket. Folket, på rikspolitisk nivå, blir här då de som har rösträtt till riksdagen, alltså på det stora hela de som har svenskt medborgarskap. Det är inför detta folk de folkvalda bär ansvar, och det är gentemot detta folk de folkvalda har sina förpliktelser. Detta är den yttersta grunden för det svenska folkstyret och kunde ju tyckas vara okontroversiellt.

I debatten kring fri invandring kan dock emellanåt skönjas ett annat spår, som ibland uttrycks explicit och ibland framskymtar mellan raderna, och som tar avstamp i en global MR-diskurs som avfärdar nationsgränser och söker underminera principen om att svenska folkvalda främst är skyldiga att tillvara det svenska folkets (här de svenska medborgarnas) intressen. Här har det svenska folket inte större principiell rätt till Sverige än andra människor – Sverige tillhör potentiellt alla människor i hela världen.

Visserligen kan man ju hävda att det inte finns någon anledning att respektera en sentida konstruktion som nationalstaten och dess gränser, och i stället föreslå andra politiska konstruktioner (t.ex. någon form av världsfederation). Detta görs dock sällan; i stället nöjer man sig, ibland uttryckligen, med det första ledet och bortser från hur folksuveräniteten i praktiken är starkt förankrad i demokratiska nationalstater där makten utgår från deras respektive folk.

Som exempel kan anföras en artikel av Fredrik Segerfeldt som utifrån ett MR-resonemang hävdar att det inte spelar någon roll hur invandring påverkar Sverige och det samhällssystem de svenska medborgarna röstat fram så länge som det leder till större utjämning på global nivå. Även om det uppstår en invandrad underklass med en levnadsstandard långt under vad vi nu kan föreställa oss i Sverige är detta berättigat så länge dessa invandrare får det bättre här än hemma i sitt land. Särskilt intressant är att principen om allas lika värde här används retoriskt mot svenska medborgares rätt att via valda representanter stifta lagar som begränsar fri rörlighet över gränserna. Det är förvisso möjligt att resonera så, men få läsare torde vara medvetna om vad som händer när detta argument söker praktiskt tillämpning över nationsgränserna.

Liknande argument, dock sällan framförda med samma föredömliga uppriktighet som i fallet ovan, kan förekomma i reaktioner mot protester mot flyktingmottagning på kommunal nivå eller i små tätorter (MR-diskursen kommer alltså inte bara till uttryck i teoretiska diskussioner om fri invandring, utan även i samband med den invandring vi faktiskt har idag). Det kan då handla om att bemöta, eller tala förbi, lokala hänvisningar till kostnader och sociala problem genom att hävda den principiella skyldigheten  att ta emot förföljda och utsatta människor. Att vi principiellt bör ha ett sådant åtagande är inte svårt att instämma i, men det är symptomatiskt att specifika invändningar mot hur en konkret migrationspolitisk åtgärd påverkar ett lokalsamhälle kan avfärdas utifrån ett sådant människorättsperspektiv. Notera också att en del förläggningar tycks uppstå genom direkta avtal mellan Migrationsverket och vinstsugna spekulanter entreprenörer (som heller ibland inte drar sig för att svänga sig med lämpliga fragment ur MR-diskursen), medan den kommunala demokratin ställs inför fullbordat faktum.

Avslutningsvis vill jag understryka att denna kritik mot hur en onyanserad global MR-diskurs underminerar folksuveränitet inte ska uppfattas som ett kulturrelativistiskt avfärdande av mänskliga rättigheter som koncept, och definitivt inte som ett stöd för retoriska figurer som söker ge brutala regimer fria händer gentemot sin egen befolkning. Utgångspunkten här är folksuveränitet i representativa demokratier. Detta kan inte utan vidare föras över till interventionsdebatter av olika slag.

Det går säkert att hitta bättre och för debatten mer centrala exempel på resonemanget – kom gärna med tips så kanske de kan inbakas i en senare uppdatering av texten.

Inte minst bör nämnas att dessa tankar har formats i många diskussioner med Kristian Nilsson, fennougrist och forskare i Lund.