Globala mänskliga rättigheter vs folksuveränitet

I gårdagens twittermatta, som tillkom med anledning av striden på DN Debatt mellan nationalekonomen Tino Sanandaji och de två liberala debattörerna Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt om konsekvenserna av fri invandring, försökte jag visa på ett underliggande men sällan problematiserat spår i svensk debatt: motsättningen mellan globala mänskliga rättigheter och demokratisk folksuveränitet. Mycket skulle kunna sägas om detta ämne, och mina blogginlägg brukar bli så långa att de hämmar om inte läsning så åtminstone produktion, så jag håller detta medvetet kort och schematiskt. Syftet är alltså inte att föra en uttömmande diskussion utan bara att kort formulera en grundläggande motsättning. Att twittermattan uppkom genom en diskussion om fri invandring betyder inte att det är den enda ingången till problematiken.  Dock är självfallet debattfältet migration av central vikt för hur positionerna formas, och det är kring denna fråga inlägget byggs.

Frågan om fri invandring handlar alltså inte bara om vilka effekter en sådan kan tänkas ha för välfärdsstaten. Detta problemkomplex är relativt uppmärksammat i bättre svensk debatt (se t.ex. denna text hos Peter Santesson för ett nyanserat liberalt inlägg), och diskuteras från olika perspektiv tämligen ofta av främst liberaler och invandringskritiker (i båda fallen av vitt skilda slag), och, åtminstone vad gäller arbetskraftsinvandring, ibland även av vänstern.

Ett mindre uppmärksammat men potentiellt knappast mindre brännande problem kring frågan om fri invandring handlar om vem som är det yttersta subjektet för svensk demokrati. För vem är svensk demokrati till, och inför vem ansvarar ytterst den svenska offentliga makten? Regeringsformen bygger på folksuveränitetsprincipen, att all offentlig makt ska utgå från en folkvald församling, alltså ytterst från folket. Folket, på rikspolitisk nivå, blir här då de som har rösträtt till riksdagen, alltså på det stora hela de som har svenskt medborgarskap. Det är inför detta folk de folkvalda bär ansvar, och det är gentemot detta folk de folkvalda har sina förpliktelser. Detta är den yttersta grunden för det svenska folkstyret och kunde ju tyckas vara okontroversiellt.

I debatten kring fri invandring kan dock emellanåt skönjas ett annat spår, som ibland uttrycks explicit och ibland framskymtar mellan raderna, och som tar avstamp i en global MR-diskurs som avfärdar nationsgränser och söker underminera principen om att svenska folkvalda främst är skyldiga att tillvara det svenska folkets (här de svenska medborgarnas) intressen. Här har det svenska folket inte större principiell rätt till Sverige än andra människor – Sverige tillhör potentiellt alla människor i hela världen.

Visserligen kan man ju hävda att det inte finns någon anledning att respektera en sentida konstruktion som nationalstaten och dess gränser, och i stället föreslå andra politiska konstruktioner (t.ex. någon form av världsfederation). Detta görs dock sällan; i stället nöjer man sig, ibland uttryckligen, med det första ledet och bortser från hur folksuveräniteten i praktiken är starkt förankrad i demokratiska nationalstater där makten utgår från deras respektive folk.

Som exempel kan anföras en artikel av Fredrik Segerfeldt som utifrån ett MR-resonemang hävdar att det inte spelar någon roll hur invandring påverkar Sverige och det samhällssystem de svenska medborgarna röstat fram så länge som det leder till större utjämning på global nivå. Även om det uppstår en invandrad underklass med en levnadsstandard långt under vad vi nu kan föreställa oss i Sverige är detta berättigat så länge dessa invandrare får det bättre här än hemma i sitt land. Särskilt intressant är att principen om allas lika värde här används retoriskt mot svenska medborgares rätt att via valda representanter stifta lagar som begränsar fri rörlighet över gränserna. Det är förvisso möjligt att resonera så, men få läsare torde vara medvetna om vad som händer när detta argument söker praktiskt tillämpning över nationsgränserna.

Liknande argument, dock sällan framförda med samma föredömliga uppriktighet som i fallet ovan, kan förekomma i reaktioner mot protester mot flyktingmottagning på kommunal nivå eller i små tätorter (MR-diskursen kommer alltså inte bara till uttryck i teoretiska diskussioner om fri invandring, utan även i samband med den invandring vi faktiskt har idag). Det kan då handla om att bemöta, eller tala förbi, lokala hänvisningar till kostnader och sociala problem genom att hävda den principiella skyldigheten  att ta emot förföljda och utsatta människor. Att vi principiellt bör ha ett sådant åtagande är inte svårt att instämma i, men det är symptomatiskt att specifika invändningar mot hur en konkret migrationspolitisk åtgärd påverkar ett lokalsamhälle kan avfärdas utifrån ett sådant människorättsperspektiv. Notera också att en del förläggningar tycks uppstå genom direkta avtal mellan Migrationsverket och vinstsugna spekulanter entreprenörer (som heller ibland inte drar sig för att svänga sig med lämpliga fragment ur MR-diskursen), medan den kommunala demokratin ställs inför fullbordat faktum.

Avslutningsvis vill jag understryka att denna kritik mot hur en onyanserad global MR-diskurs underminerar folksuveränitet inte ska uppfattas som ett kulturrelativistiskt avfärdande av mänskliga rättigheter som koncept, och definitivt inte som ett stöd för retoriska figurer som söker ge brutala regimer fria händer gentemot sin egen befolkning. Utgångspunkten här är folksuveränitet i representativa demokratier. Detta kan inte utan vidare föras över till interventionsdebatter av olika slag.

Det går säkert att hitta bättre och för debatten mer centrala exempel på resonemanget – kom gärna med tips så kanske de kan inbakas i en senare uppdatering av texten.

Inte minst bör nämnas att dessa tankar har formats i många diskussioner med Kristian Nilsson, fennougrist och forskare i Lund.

Annonser

”…det där har vi ju dekonstruerat”

Jag tar mig här friheten att utveckla en kort kommentar jag skrev med anledning av Andreas Johansson Heinös text om nationalism i Axess.

Då och då stöter man på försök att avfärda nationalism eller andra politiska åskådningar byggda runt starka kollektiva identiteter på grund av dess konstruerade natur, enligt modellen ”det där har vi ju dekonstruerat”. Vad som kunde blivit intressanta politiskt-filosofiska diskussioner om vad som är identitetspolitiskt önskvärt och hur det kan rättfärdigas försvinner i en ontologisk axelryckning och ett implicit normativt ställningstagande mot ett socialt fenomen.

Den amerikanske statsvetaren Alexander Motyl har i artikeln The social construction of social construction dekonstruerat konstruktivismen som metod. Motyl menar att  socialkonstruktivismens problem är att den antingen är så ontologiskt radikal att den blir svåranvändbar i ett samhällsvetenskapligt sammanhang, eller, vilket är betydligt vanligare, uttrycker truismer som att ”eliter reproducerar eller förändrar sociala artefakter”. Man skulle kanske kunna parafrasera det kända Internetmemet och hävda att sociala företeelser är sociala.

Sociala identiteter är mycket riktigt konstruerade genom att de uppstår och verkar i ett socialt sammanhang, att de är processuella, icke-naturgivna och föränderliga. Insikten kan tyckas trivial men har ändå bidragit till åtskilliga goda studier inom t.ex. nationalismforskning de senaste decennierna, där fokus blir hur sociala identiteter uppstår och förändras, hur de stöts mot andra socialt relevanta identiteter, hur de är socialt förankrade, vilka aktörer som är pådrivande för att vidmakthålla och förändra dem o.s.v.

Ser man konstruktivismen som ett sätt att studera sociala processer blir däremot inställningen att ”…det där har vi ju dekonstruerat” svårbegriplig. Om svenskhet är en social process blir det ju märkligt om diskussioner kring svenskhet avfärdas med att den ”dekonstruerats”. Typ så där en gång för alla.

Någonting annat måste sannolikt ligga bakom axelryckningen. En vanlig uppfattning tycks vara att kollektiva identiteters konstruerade natur innebär att de på något sätt är falska. Vad konstruktivismen anses göra är då inte bara att studera sociala processer utan att ”avslöja bluffen”. Tanken tycks vara, mer eller mindre medvetet och mer eller mindre explicit, att om identiteter är socialt konstruerade ”finns” de inte på riktigt, och därför behöver man inte ta politiska eller moraliska anspråk framförda i deras namn på allvar annat än som möjliga i grunden irrationella hot.

Det tycks vara så att den som påstår att något är socialt konstruerat oftast talar om något som vederbörande inte tycker om, eller anser är farligt, obehagligt eller inte känner sig bekväm med. Jag kan inte dra mig till minnes någon situation där någon inlett en diskussion om något vederbörande värdesätter eller stöder med att hävda att dessa företeelser är socialt konstruerade. Kan man föreställa sig följande uttalande i en svensk politisk debatt?

”Vi måste visa vårt stöd till människorättsaktivisterna i landet x, eftersom regimen bryter mot de mänskliga rättigheterna, och universella mänskliga rättigheter är en social konstruktion vi tycker är viktig”.

eller

”Visserligen är fria och rättvisa val en social konstruktion, men vi vill ändå protestera mot att de vitryska myndigheterna bryter mot den”.

I stället naturaliserar man fria och rättvisa val. Eftersom fria val uppfattas som något gott kommer ingen på tanken att det är en social konstruktion, eller att det överhuvudtaget skulle vara relevant i sammanhanget att åberopa sociala företeelsers konstruerade natur.

Konstruktivismen är alltså inte bara ett vetenskapligt paradigm utan kan också vara en diskursiv strategi som används för att uppnå vissa mål. Dekonstruktionens syfte blir då att underminera den politiska och sociala legitimiteten hos en företeelse eller en aktör. Särskilt vanligt är detta i diskussioner om kollektiva identiteter (och inte minst nationella sådana). I stället för att föra diskussioner om identitet och kulturell mångfald på ett politiskt-filosofiskt plan använder sig ibland mediala och politiska aktörer av en ontologisk genväg där man tillämpar konstruktivismen selektivt på vissa identitetsnarrativ.

Nu är det ju så att alla sociala företeelser kan dekonstrueras, inte bara de vi inte gillar. Att det är möjligt att påvisa ursprunget, den sociala maktbasen eller det ideologiska innehållet i en rörelse, idéströmning, teori eller politisk linje betyder dessutom inte att dessa har gjorts illegitima eller politiskt och socialt obrukbara. Att det är möjligt att visa att en kollektiv identitet för första gången politiskt artikulerades i ett visst sammanhang innebär inte att identiteten blir mindre reell eller legitim. För att ta ett närliggande exempel, det faktum att principen om allas lika värde är en social konstruktion gör inte tanken på allas lika värde mindre legitim eller relevant.

Tar man konstruktivismen på allvar och ser den som ett sätt att förstå historiska eller pågående sociala identifikationsprocesser måste man tillämpa samma analytiska redskap på alla identiteter på spelplanen. Det går alltså inte att ställa en konstruerad (och därmed implicit ”mindre äkta”) kollektiv identitet mot en icke-konstruerad (och därmed ”mer äkta”).  Om identitet x är en konstruktion är också identiteterna y och z konstruktioner. Däremot kan identiteter vara olika starkt socialt förankrade, vilket kan undersökas empiriskt.

Man kan alltså inte använda konstruktivismen för att ifrågasätta möjligheten att tala om en svensk kultur på grund av dess inneboende mångfald och komplexitet för att i nästa stund tala om behovet att stödja kurdisk kultur utan att tala om dess inneboende mångfald och komplexitet. Eller, för att ta ett exempel från Twitter, om man sätter citationstecken runt begreppet ”etniska svenskar” kan man inte i nästa andetag oproblematiskt tala om etniska kurder utan citationstecken. Eller rättare sagt, det kan man visst göra, men då visar man alltså inte att man tillägnat sig ett mer sofistikerat sätt att förstå kollektiva identiteter utan man ägnar sig åt politiska projekt. Och nej, vem som är mest förtryckt har inte med saken att göra.

Om konstruktivismen har rätt i att kollektiva identiteter är  sociala processer, betyder det att man kan man konstruera vilken kategori som helst med vilka attribut som helst i vilken dimension som helst? Teoretiskt kan man det och det finns en del roliga, men inte nödvändigtvis framgångsrika, exempel (tjuvasjiska intellektuellas lansering av Carl Michael Bellman som tjuvasjisk nationalikon på 1990-talet). I praktiken finns dock ofta tydliga gränser för vilka identiteter som är möjliga för vilken grupp, vid vilken tidpunkt och i vilka sammanhang. I medial och politisk diskurs används konstruktivismen nästan som, som en kollega till mig uttryckte det, magical thinking, alltså en tro på att man med rätt resurser kan omskapa världen lite som man vill: det som en gång konstruerats kan (läs: bör) omkonstrueras genom intellektuella operationer och social övertalning.

Nu är det inte så enkelt. Om vi ser nationer som praktiska kategorier, som processuella, föränderliga och historiskt framväxta men vid varje given tidpunkt efter sin tillblivelse sammansatta och komplexa reella formationer, så för nationerna samman olika historiska erfarenheter, sätt att institutionellt hantera saker och ting, habitus, förståelsehorisonter. Nationen flaggas då inte bara med Billig (1995) explicit utanför det amerikanska skolhuset, utan är också närvarande i situationer där människor kanske inte tänker på att de agerar i ett nationellt (eller etniskt) paradigm. Detta är också ett konstruktivistiskt perspektiv, men det förnekar inte selektivt sociala realiteter.