Forskningsartikel om minneskulturer i Lviv och Tjernivtsi

Har tillsammans med Eleonora Narvselius (som även skrivit för Österifrån) publicerat en artikel om minneskulturer i västra Ukraina, i Lviv och Tjernivtsi. Artikeln ingår i det första numret av den nystartade tidskriften EWJUS (East/West: Journal of Ukrainian Studies) vid University of Alberta.

Detta nummer av tidskriften kan läsas gratis i fulltext efter registrering på tidskriften:

http://ewjus.com/ojs/index.php?journal=ewjus&page=article&op=view&path[0]=Narvserlius-Bernsand

Artikel om Ukraina och Bukovina i Neo

Har med en kort artikel om Ukraina och Bukovina i senaste Neo, 4/2014. Diskuterar utifrån den svenska Ukrainadebatten hur östra Europa gärna reduceras till projektionsytor för andras drömmar och farhågor, och berättar en historia som sällan hörs.

Uppdatering 2014-08-28: Artikeln kan nu läsas i fulltext:

http://magasinetneo.se/artiklar/ukraina-ar-mer-an-en-projektionsyta/

Gästinlägg: Kulturella minnen i Lviv – Idéernas museum och Franz Josefs huvud

Etnologen Eleonora Narvselius från Centrum för Europaforskning i Lund skriver idag ett gästinlägg på bloggen. Eleonora ingår tillsammans med arkitekten och byggnadsvårdsexperten Bo Larsson och bloggens ägare i ett forskningsprojekt vid LU finansierat av Riksbankens Jubileumsfond om hanteringen av det multietniska kulturarvet i fyra öst- och centraleuropeiska städer. Eleonora skriver där om Lviv i Galizien, som också är hennes födelsestad, medan jag, som framgått i några inlägg på bloggen, fokuserar på Tjernivtsi i Bukovina.

Bilderna är Eleonoras om inte annat framgår av bildtexterna.

Källarvalvet i den gamla stenbyggnaden vilar i halvdunkel, och de massiva väggarna dämpar ljuden från den livliga gatan utanför. Vi befinner oss i Lviv, i en underjordisk del av det väldiga Bernardinerklostret, byggt på 1700-talet i barockstil. Platsens mystiska atmosfär stimulerar fantasin och passar utmärkt för långa samtal.  Mannen som pratar med mig medan han sippar det otroligt aromatiska kaffet är energisk, kortklippt och muskulös. Utseendemässigt påminner han mest om en brottare eller en postsovjetisk affärsman med halvkriminellt förflutet. Skenet bedrar dock, för Oles’ Dzyndra är ingen dunkel figur utan en respekterad konstnär, med utbildning som arkitekt och glasgjutare i bagaget och med många bollar i luften. I likhet med många andra kreativa Lvivbor strävar han efter att vara ekonomiskt oberoende.

Därför driver Dzyndra restaurangen Trapezna där vi befinner oss. Men främst är han en av de eldsjälar vars originella och smått galna idéer – som inspirerats av den västukrainska huvudstadens rika kulturarv – har präglat Lvivs kulturliv i drygt tjugo år. Dzyndras hjärtebarn och mest kända verksamhet är Idéernas museum (Muzej Idej), som länge har längre tjänat som hamn för olika konstnärliga projekt som sätter individens möte med historia och minnenas omvandlingskraft i fokus. Muséet och betydelsen av kulturella minnen i Lviv blev därför det givna ämnet för vårt samtal.

Bildkollage berättar om Idéernas museum i Lviv.

Bildkollage om Idéernas museum i Lviv.

I dagens Lviv, tidigare huvudstad i den forna österrikiska provinsen Galizien, råder det ingen brist på idéer om vilka kulturella minnen och episoder ur stadens mångkulturella förflutna som bör räddas från glömska och komma alla till godo. Ukrainas självständighet – för vilken den kulturella och politiska mobiliseringen som började just i Lviv under det sena 1980-talet spelade en mycket viktig roll – aktualiserade ett sökande efter ett självständigt historiskt narrativ. En ny ukrainocentrisk berättelse, som länge burits upp av den antikommunistiska ukrainska diasporan i USA och Kanada, producerade starka bilder av en lidande nation. Denna kanoniserade version av nationens förflutna förlamade dock mer än den inspirerade, och fokuserade nästan uteslutande på tragik och martyrskap. Då den inte erbjöd någon optimistiskt motvikt har den också börjat ifrågasättas.

Utan att direkt sätta sig mot det nationella historieberättandet började Lvivs akademiska och kreativa publik stegvis vända blickarna mot stadens kulturella och historiska mångfald. Anspelningar på polackernas, judarnas, österrikarnas, tyskarnas och armeniernas närvaro genom historien hittar man lätt i arkitekturen, i litterära verk och i de historiska minnen som återberättas i många galiziska familjer. Med olika förevändningar och i olika skepnader lyfts de numera fram, förmedlas, dekontextualiseras, bagatelliseras och kommersialiseras. Minnena av den rysk-sovjetiska epoken är dock fortfarande alltför brinnande färska för att kunna omvandlas till ett ”användbart förflutet”. Den historiska mångfald som utplånades från Lviv i och med Förintelsen och efterkrigstidens fördrivningar av stadens polacker har emellertid hunnit ”kallna”. Gradvis har den blivit en källa till exotiska, attraktiva, gulliga, excentriska, romantiska och kaxiga representationer som tillsammans tjänar som motvikt till den övervägande svartvita, tragiska nationella historien. Att de sistnämnda egenskaperna ofta i Lviv ses som bärande för ”vår egen” ukrainska historia bekräftas av de skandaler och kontroverser som uppstod när andra nationer började påminna om sitt tragiska förflutna i Lviv och Galizien.

Restaurerad väggmålad butiksreklam på polska och tyska i centrala Lviv. Foto Niklas Bernsand.

Restaurerad väggmålad butiksreklam på polska och tyska i centrala Lviv. På andra hus finns även jiddischspråkig väggreklam. Foto Niklas Bernsand.

Oles’ Dzyndras syn på Lvivs förflutna är visserligen säregen och personlig, men hans konstnärliga reflektioner kan också förklaras utifrån de ovannämnda tendenserna i postsovjetisk minneskultur och minnespolitik i Västukraina. Idéernas Museum har vuxit fram ur ett motstånd mot traditionella museiformer. Enligt Dzyndra förknippar en vanlig ukrainare muséer främst med

”en kuriosakammare med stinkande burkar, döda kroppar, dammigt skräp, där någonting hänger, ligger – och vi måste komma dit och uppropa: ”vad fint det är!””

Det traditionella muséet framstår alltså som en retrospektion utan reflektion, som döda former där alla spår av det förflutnas levande energi har utplånats. Det stoft som Idéernas Museum strävar att förmedla är i stället energi och vitalitet snarare än intellektualism eller estetisk distans. Energi är för övrigt en återkommande metafor i Dzyndras berättelse om Lvivs säregenhet. Enligt konstnären är hans mission att

smitta med denna stad. Detta är en värdig stad, en stad med egen värdighet – trots de mängder av tölpar som bor här nu. Denna stad har en enorm positiv energi. Lviv har en förmåga att rensa sig själv. Lviv smittar också med sin energi, och min uppgift är att smitta så mycket folk som möjligt med Lviv.”

Lvivs läge nära en av Europas geografiska ”mittpunkter”, vid en centraleuropeisk vattendelare och ovanpå den underjordiska floden Poltva har bidragit till ryktet om stadens mystiska dragningskraft och vitalitet. Ändå är det främst stadens historiska mångfald och komplexitet som gör Lviv så spännande för både turister, konstnärer och forskare.

Tidens omvandlingskraft, självreflektion framkallad i möten med historien, och det kulturella minnets paradoxer har varit ledmotiv i många projekt initierade av Idéernas Museum. Ett återkommande evenemang med tydlig fokus på stadens unika byggda miljö är Bernardengarden, en årlig friluftsfestival som syftar till att engagera unga arkitekter i den svåra uppgiften att leda bevaringsarbete och stadsplanering i Lviv historiska stadskärna. Ett annat pågående projekt är LeoPoltivis vilket uppmärksammar stadens ”hemliga flod” Poltva som av sanitära skäl leddes under jorden på den österrikisk-ungerska tiden. Poltva rinner under Lvivs centrala gator genom ett komplicerat kanaliseringsssystem som under andra världskriget var gömställe för flera hundra judar, och nyss uppmärksammats i In Darkness, Agnieszka Hollands film om Förintelsen i Lviv. Enligt projektets initiativtagare kan den mytomspunna floden och det underjordiska rörsystemet bli en del av stadens varumärke, en praktisk resurs och turistattraktion förutsatt att man genomför ett komplext rekonstruktionsarbete. Tanken är bl.a. att så småningom öppna en del av Lvivs underjordiska utrymmen för turister och att rädda denna del av kulturarvet från glömska och förfall.

Förtjusningen i underjorden gav impuls till ett annat – framtida – projekt som Dzyndra berättar om. Bernardinerklosters väldiga källarrum som hittills givit utrymme till Museets tillfälliga installationer och föreställningar kommer snart att rymma en ny permanent utställning. Tanken är att besökaren ska stiga in i en suggestiv labyrintliknande miljö som provocerar tankar om tidens väsen och människans tidsliga natur. Denna helgjutna upplevelse av tidens alkemi utan referenser till konkreta historiska händelser står i tydlig kontrast mot den typ av ”möten med historien” som Lviv erbjuder i övrigt.

Ändå är denna betoning av vitalitet, energi och kraft som stadens främsta kännetecken ganska typisk. Idén om att djupa historiska kunskaper inte är en nödvändig förutsättning för att få en emotionell upplevelse av historiens närvaro är inte bara ett underförstått argument som genomsyrar turistverksamheten.  En av minnesforskningens insikter är att oavsett vad som hände ”på riktigt” i det förflutna, är det dagens behov, värderingar och intressen som avgör hur och vad en individ eller till och med ett samhälle minns. Detta kan i sin tur innebära att det mödosamma intellektuella arbetet med det förflutna, sökandet efter komplexa kausala kedjor och strävan att avgöra trovärdigheten i olika historiska tolkningar, riskerar att hamna i skymundan.

För att gilla eller ogilla det förflutnas tecken behöver man inte veta mycket om det förflutna. Istället kan man projicera sina egna problem, önskningar och fantasier till det förflutna. I ett kulturellt klimat där högkulturell förfining och intellektualism inte är en del av (nationella) identitetsmodeller blir tonvikten vid virilitet, kraft och energi ett legitimt spår inom popkultur och även seriös konst. Detta i sin tur innebär att man ur det förflutna främst vaskar fram de representationer som förknippas med manlig styrka och virilitet.

Just detta ser man ofta i Lviv. En gemensam nämnare för de historiska gestalter som på den senaste tiden lyfts upp som föremål för nostalgi och beundran är handlingskraft och sexuell energi. För att understryka detta budskap stiliseras de historiska representationerna kraftigt.  Stadens berömda son Leopold von Sacher-Masoch, en känd debattör och författare vars beskrivningar av erotiska dominanslekar gjorde honom till ”masochismens fader”, har blivit förevigad i en bronsfigur som pryder ingången till café Mazokh. Typiskt nog är detta inget ”seriöst” monument utan snarare en karikatyr av borgerliga sexuella ”perversioner”. Turister uppmanas att stoppa handen i Masochs byxficka, och caféets interiör är en blandning av erotiska referenser med masochistiska inslag. 

Masochstatyni Lviv

Masochstatyn utanför Café Mazoch, Lviv

Ett annat av stadens historiskt anknutna visitkort är de s.k. batiary, som främst förknippas med mellankrigets polska Lwów. I den urbana folkloren beskrivs batiary (på polska, batiarzy) som skojare och kvinnotjusare som hånar auktoriteter och tycker om att bråka, men annars har ett hjärta av guld. Dessa romantiserade representanter för stadens dåtida gatusubkultur hyllas numera med sång, dans och öldrickande under Lvivs årliga festival Batiarens dag.

Från den polska restaurangen och mikrobryggeriet  Kumpel i Lviv.

Från den polska restaurangen och mikrobryggeriet Kumpel i Lviv.

De populäraste figurer som masskulturen och turister förknippar med Lviv och Galiziens historia hör ihop med armé, krig och uniformer. Lvivs mest populära tematiska restaurang är Kryivka, som både är känd och ökänd för sin tolkning av den västukrainska nationalistiska gerillan UPA. Enligt den numera kanoniserade historiska berättelsen stred UPA för Ukrainas självständighet och ledde under andra världskriget en kamp mot både nazisterna och mot sovjetmakten. Oftast framställs UPA:s krigare som tragiska hjältar och martyrer som inte förrådde sina höga ideal trots den hopplöst ojämna kampen mot två totalitära regimer. Kryivka presenterar dock UPA-gerillan som jordnära jovialiska sällar vilkas historia förtjänar att berättas med glimten i ögat.

Man får förstås inte glömma en annan respekterad figur – som också han oftast framställs i militär uniform – nämligen Franz Josef I. I galiziernas minnen har den gode kejsaren en särskild plats eftersom han förkroppsligar den gyllene habsburgska epoken. Hans uniform och militära hållning associeras dock inte främst (eller kanske inte alls) med manlig kraft och virilitet utan med den civiliserade statens stabilitet, beskyddande framtoning och värdighet. Historiskt sett var rutenerna (d.v.s. de galiziska ukrainarna) de lojala ”tyrolarna från öst” som hyllade kejsaren som sin beskyddare mot de polska rivalerna. Numera beror Lvivbornas positiva attityd till Franz Josefs epok på, som en känd historiker uttryckte det, ”nostalgi för den välfungerande tyskspråkiga byråkratin”.  Dagens galiciers positiva inställning till dubbelmonarkin kan avläsas i en mängd kulturella uttryck, inte minst masskulturella. Ändå har paradoxalt nog, trots en mängd restauranger med kejsarens porträtt och sezessionsinspirerande interiörer i den galiziska metropolen, ingen gata uppkallats efter honom och ingen staty rests till hans ära.

Café Tsisar (Kejsaren) i centrala Lviv. Köket och uppges dock vara ukrainska. Foto Niklas Bernsand.

Café Tsisar (Kejsaren) i centrala Lviv. Köket uppges dock vara ukrainskt. Foto Niklas Bernsand.

Ett fint avskalat monument över den åldrande Franz Josef finns däremot i en annan västukrainsk stad som bevarar goda minnen av det habsburgska styret, nämligen i Tjernivtsi, före detta huvudstad i österrikiska provinsen Bukovina. Till skillnad från i Lviv är kejsaren i Tjernivtsi inte en del av det svårfångade spiritus loci utan snarare en politiker under vars regering staden fick sitt nutida europeiska utseende och blev ett blommande Lilla Wien.

Franz Josef-statyn i Tjernivtsi.

Franz Josef-statyn i Tjernivtsi.

Paradoxerna i de nutida Lvivbornas minnen, där en mängd referenser till den mångkulturella historien inte tycks generera mobiliseringskraft, framkom i ett av Idéernas Museums senaste projekt. Projektet heter Minnesmärke till minnet (Pamjatnyk pamjati) och dess idé är lika enkel som den är sinnrik. För att högtidlighålla Franz Josefs minne gjordes en tredimensionell ritning av den unge kejsarens huvud. Kruxet är att för att få se detta huvud materialiserat måste Lvivborna först att köpa ett visst antal speciella mynt med kejsarens avbild, och sedan komma med dem till muséet vid en bestämd tidpunkt. En avgjutning av kejsarens huvud kommer då att pryda stadens gator bara om tillräckligt många Lvivbor inte bara demonstrerar sitt gillande av sin mångkulturella historia utan dessutom gör konkreta insatser – till och med uppoffringar – för att lyfta fram denna historias unikt symboliskt innehåll. Projektets webbsida visar att hittills bara 32 personer, av vilka några är kända namn men de flesta är vanliga medlemmar av intelligentsian – har skaffat sig mynten. Detta är klart otillräckligt för att börja förbereda avgjutningsceremonin.

Projektet är alltså en påminnelse om att kulturminnenas väldiga skafferi kan omvandlas till kulturell resurs bara genom ett konkret medvetet arbete – både materiellt och ideellt. Emellertid visar det svaga minnesarbetet på en intressant kulturell tendens. Den handlingskraft som nutida galizier hyllar hos sina kulturella hjältar förblir nämligen ett ouppfyllt önskemål som projiceras på det förflutna som ett slags kompensation.

Oleh Ljubkivs’kyjs Czernowitz I

Detta är det första av två inlägg om hur konstnären och författaren Oleh Ljubkivs’kyj i staden Tjernivtsi i ukrainska Bukovina i sin konst och i sina böcker låter det materiella kulturarvet från tiden då hans stad kallades Czernowitz interagera med dagens stad och dess invånare och med rollfigurerna i hans böcker. I detta inlägg tar vi en titt på konstnärens ateljé, dess omgivning och ger exempel på hans konst. I nästa inlägg ska vi i stället se hur Ljubkivs’kyj arbetar litterärt med olika avlagringar av staden som material, med utgångspunkt i hans Berättelser med enkel penna (Opovidannja prostym olivtsem, 2013).

***

Mitt liv är säkert till 90% genetiskt sammanlänkat med Tjernivtsi. Jag föddes och växte upp i Tjernivtsi, och sedan barndomen har stadens hemligheter förtrollat mig och fångat min fantasi. Detta hemlighetsfulla sov länge i det undermedvetna, men med tiden vaknade det och mitt konstnärliga sökande riktade in sig på denna konstnärliga bild. Jag försöker förmedla den hemlighet som gjort så stort intryck på mig ända sedan barndomen. Vid närmare betraktelse visar det sig alltid att bakom hemligheten finns andra hemligheter och ju mer jag följer denna väg ser jag hur hemligheterna bara blir fler och fler.” (Ljubkivs’kyj intervjuad i TV-programmet Palitra, Tjernivtsi 2009)

Oleh Ljubkivs’kyjs ateljé är belägen i en vindsvåning på gamla Dreifaltigkeitsgasse, som går från kullen där den lutheranska kyrkan tidigare låg ner mot järnvägsstationen och de fattigare judiska kvarteren i den lägre delen av staden. Här bodde en gång ett välbärgat borgerskap i våningar i nyuppförda jugendhus ritade av österrikiska arkitekter, men här fanns också kvar mindre och enklare hus där hantverkare och enklare handelsmän bodde. Gatan behöll sitt namn, om än i rumänsk översättning, under mellankrigstiden, men döptes av sovjetmakten om efter kosackledaren Bohdan Chmel’nyts’kyj, en centralfigur i den gemensamma ukrainsk-ryska berättelse sovjetmakten ville rama in det sovjetiska Ukraina med. När sovjetmakten på allvar etablerades i staden efter andra världskriget hade de flesta förkrigstida invånare försvunnit med krigets, förintelsens och befolkningsomflyttingarnas vindar. Staden fylldes i stället med flyktingar från andra hårt krigsdrabbade delar av Sovjetunionen, många av dem rysk- och ibland även jiddischtalande judar från östra Ukraina och Vitryssland. Med tiden flyttade också många människor in från den omkringliggande ukrainsk- och rumänskspråkiga landsbygden. De stora våningarna på Chmel’nyts’kyjgatan omvandlades ofta till kollektivlägenheter där hyresgästerna hade enskilda rum men delade köks- och tvättutrymmena. Få kommunalkor, som de kallas, återstår på gatan tjugo år efter Sovjetunionens upplösning, och med privatiseringen av lägenhetsbeståndet har också följt en viss gentrifiering, där, som Ljubkivs’kyj betonar, smak och återhållsamhet inte alltid följt med lägenhetsägarnas investeringsförmåga.

Huset med Ljubkivs'kyjs ateljé på Chmel'nyts'kyjgatan, gamla Dreifaltigkeitsgasse

Ljubkivs’kyjs ateljé ligger i en vindsvåning på högra sidan av detta hus på Chmel’nyts’kyjgatan, gamla Dreifaltigkeitsgasse. Foto NB

När man går längs gamla Dreifaltigkeitsgasse blir det särskilt uppenbart att det idag bland många tyskspråkiga intellektuella som ett svunnet Atlantis mytomspunna österrikiska Czernowitz var en till stora delar mycket ung stad, framvuxen genom starka migrationsvågor från andra delar av det habsburgska imperiet till det som ibland kallades Österns Wien. Många av de framträdande husen på gatan byggdes i början av 1900-talet. Ljubkivs’kyj arbetar t.ex. i ett stort österrikiskt flerfamiljshus byggt 1906. Det är format som fören på ett fartyg och skär genom Chmel’nyts’kyjgatan i riktning uppåt mot kullen. I korsningen mot Gorkijgatan (österrikiska Stefaniegasse och rumänska Eminescugatan) mitt emot ser man det så kallade Ugglehuset från 1907 vars fasad längst upp pryds av en jättelik uggleskulptur.

Ugglehuset på Chmel'nyts'kyjgatan, på hörnet till Gorkijgata (gamla Stefaniegasse och Eminescugatan). Huset byggdes 1907 och inhyste från början Bukovinas läkarförbund.

Ugglehuset på Chmel’nyts’kyjgatan, på hörnet till Gorkijgatan. Huset inhyste från början Bukovinas läkarförbund. Foto NB

Skönheten i Ljubkivs’kyjs hus är något bedagad, vilket gäller även för många andra byggnader på gatan, som befinner sig i olika – om något – renoveringsstadium. Högt upp på ena långsidan till höger om ingången till ateljén fanns tidigare en plakett med byggåret 1906. Efter att plaketten ramlade ner målade någon i stället dit årtalet för hand. Trappan, som med några poetiska tilläggskomponenter figurerar i Ljubkivs’kyjs novellsamling Berättelser med enkel penna, är fortfarande vacker om än oändligt sliten, och de stora trädörrarna har bevarats till lägenheterna. Uppe i ateljén visar Ljubkivs’kyj, när han bjuder på egenhändigt komponerat kaffe kokat på rött vin, en bit gammalt cigarrpapper från 1906 som han hittade i samband med att han lagade fönstret. Papperet måste ha fastnat under arbetet med väggen när byggarbetarna tog rökpaus.

Mittelfeirer Türkischer Rauchtabak. Tobakspapper från 1906, hittat vid reparation av fönster i konstnärens ateljé.

Mittelfeiner Türkischer Rauchtabak. Tobakspapper från 1906, hittat vid reparation av fönster i konstnärens ateljé. Foto NB

Ljubkivs’kyjs lilla ateljé är full med gamla föremål och små skyltar från den försovjetiska tiden. Jag råkar obetänksamt kalla dem för artefakter, vilket får konstnären att markera att han inte alls ser dem som artefakter utan som levande föremål som fortsätter påverka sin omgivning. Här finns nedfallna bitar av utsmyckningar på husfasader, några österrikiska gatskyltar, några skyltar med tysk- och rumänskspråkiga affärsnamn, gamla habsburgska hellermynt (som också spelar roll för intrigen i en av Ljubkivs’kyjs berättelser). På väggarna hänger konstnärens tavlor. På några små bokhyllor står böcker om stadens historia, i något fall illustrerade av Ljubkivs’kyj själv. På ett skrivbord ligger posters som berättar om Ljubkivs’kyjs pågående utställning om Tjernivtsi i L’viv (Staden som en gång kallades Czernowitz), och på den gamla kaminen hänger porträtt på konstnärens favoritgrupp Rolling Stones – vars engelskspråkiga låttitlar med versaler genomskär Ljubkivs’kyjs berättelser på samma sätt som gamla tyskspråkiga gatunamn från Czernowitz som Priestergasse eller just Dreifaltigkeitsgasse. För Ljubkivs’kyj, som föddes 1950 och växte upp i det sovjetiska Tjernivtsi, har alltså inte bara det försovjetiska materiella kulturarvet utan också 1900-talets engelskspråkiga rockmusik varit en viktig inspirationskälla i försöken att utforma och upprätthålla en autonom personlig konstnärlig sfär.

Del av kortsidan i Ljubkivs'kyjs ateljé.

Del av kortsidan i Ljubkivs’kyjs ateljé. Foto NB

Konstnären berättar att hans val att se det materiella kulturarvet som material för sitt arbete fungerar som ett moraliskt imperativ; han ser bevarandet av kulturarvet som själva meningen med sitt liv.

”Detta är ingen ”tematik”, det handlar om att den materiella kulturens liv fortsätter som en livsmiljö där en handling utspelar sig. Jag betonar alltså särskilt livskraften, att den materiella kulturen lever och inte kan dö. Jag plockade t.ex. upp en bit av listverket som fallit från trottoaren, och undrade för mig själv varför dessa byggnader inte faller, alls, utan liksom kastar av sig bitar av sin elegans, som fågeln sina fjädrar, och liksom fågeln så  de överlever de. Det visar på att detta kulturarv är mycket starkt, rent fundamentalt. Det är inte som när man bygger något av plast för fem år som sedan faller sönder, eller källaren faller in, ni förstår, som dessa nya lådor som monteras ihop och plockas isär. Detta var en rejäl och hållbar materiell kultur. Vare sig vi vill eller inte så interagerar vi med den, i vardagslivet, på gatan, vi kan inte undvika den.” (Ljubkivs’kyj, NB:s intervju 23 april 2013)

Därför är det materiella kulturarvet den ständiga huvudpersonen i Ljubkivs’kyjs konst och böcker. Ibland får det liv som magiska vyer och silhuetter från stadens historiska centrum eller i lekfulla och ömsinta bilder av föremål eller  arkitektoniska detaljer ur gatubilden.

Oleh Ljubkivs'kyj. Stadslandskap i skymningsljus (1998)

Oleh Ljubkivs’kyj. Stadslandskap i skymningsljus från utställningen Romantiska landskap och kompositioner (1998). Källa: http://dizzyweb.ehpes.com/english/gallery/liubkivsky/page22.htm

Oleh Ljubkivs'kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Oleh Ljubkivs’kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ofta skildrar Ljubkivs’kyj snarare mötet mellan det gamla Czernowitz och dagens Tjernivtsi. Det kan handla om hur upphittade mynt eller nerfallna husdetaljer kan påverka människors liv, eller om hur ett gammalt trapphus plötsligt tycks få liv i en lek mellan parallella, överlappande tidszoner och olika medvetandenivåer. Ljubkivs’kyj fångar dock också paradoxerna i mötet mellan (post)sovjetiskt och österrikiskt, hur sovjetmakten försökte uppfostra de nya stadsborna efter 1945 att t.ex. inte låta hunden göra sina behov på gräsmattan framför konserthuset (paradoxen ligger här för Ljubkivs’kyj i att detta inte var självklart utan måste påpekas), eller hur dagens postsovjetiska invånare osentimentalt  kommersialiserar den gamla kulturmiljön. Ljubkivs’kyj har smak för ironier och absurd humor, men bakom det sneda leendet anas melankoli och återhållen ilska.

Ljubkivs'kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ljubkivs’kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ljubkivs’kyj berättar med stolthet att hans arbete inte gått spårlöst förbi och att han 2010 belönades med Otto von Habsburgs (1912-2011) utmärkelse Signum Memoriae för sitt arbete med att bevara det europeiska kulturarvet. Konstnärens identifikation med en centraleuropeisk kulturkrets representerad av den gamla dubbelmonarkin framskymtar regelbundet. Han berättar hur hans konst möts med betydligt större intresse och förståelse både i hemstaden, i likaledes gamla habsburgska L’viv och i Österrike eller Tyskland, medan publiken i den ukrainska huvudstaden Kyiv var mer svårflirtad. Ljubkivs’kyj menar att Kyiv till skillnad från de tidigare delarna av det habsburgska imperiet faktiskt tillhör ett annat kulturellt fält än Tjernivtsi. Vid något tillfälle har han uttryckt det som att Tjernivtsi är en europeisk stad där Europa faktiskt slutar – alltså en bild av en europeisk utpost i öster byggd av Donaumonarkin, som grannen öster om limes snart svalde och sökte beröva  minne och egenart. Det är svårt att inte här associera till några andra av den nära samtidens identitetspolitiska intellektuella debatter och strömningar som burit drag av föreställd civilisationskamp (t.ex. den tyska och österrikiska Bukowina-Mythos om en förlorad tyskspråkig tolerant multikulturell oas, eller Milan Kunderas och det ännu realsocialistiska 1980-talets diskussioner om Centraleuropa som ett förlorat väst kidnappat av sovjetmakten).

Här värnar dock Ljubkivs’kyjs konst starkt sin integritet och fokuserar aldrig på det omedelbart politiska, och uttrycker inte, som andra aktörer i västra Ukraina kan göra, nostalgi över kejsar Franz Josef eller dubbelmonarkin som sådan. Tvärtom upprätthåller han en tydlig distinktion mellan å ena sidan konsten och å andra sidan politiken eller byråkratin som parallella världar. Det är i stället det ännu levande materiella kulturarvet från stadslivet i de gamla invånarnas Czernowitz som tar gestalt i hans konst, med husfasader, järnportar, gamla reklamskyltar och fragment av gatunamn och judiska gravstenar. I fokus står det vernakulära Czernowitz och dess livskamp och samtidiga lek och drift med invånarna i det sovjetiska och postsovjetiska Tjernivtsi.

Ljubkivs'kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Ljubkivs’kyj. Bilden publicerad med konstnärens tillstånd.

Uppdatering 9 maj: jag lyckades hitta den omnämnda filmen om Ljubkivs’kyj på YouTube, i två delar (på ukrainska):

Del I

Del II

Czernowitz i Tjernivtsi: väggreklam och målade butiksnamn

Tjernivtsi i ukrainska Bukovina är en av de europeiska städer som genomgått stora etnodemografiska förändringar under 1900-talet till följd av folkmord, deportationer och befolkningsutbyten såväl som mer traditionell migration. I Czernowitz som staden hette på den österrikiska tiden (1775-1918) och under mellankrigstiden då staden tillhörde Rumänien och bar namnet Cernauti var de största etniska grupperna ukrainare, rumäner, judar, tyskar, armenier och polacker. Polackerna började flytta ut redan under den rumänska tiden, men många av dem gav, liksom de oftast polsktalande armenierna, sig av i samband med andra världskrigets utbrott. De lokala tyskarna evakuerades till Tyskland efter överenskommelse mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen 1940. En stor del av stadens judiska befolkning mördades under förintelsen, och de flesta judiska överlevande valde att ta sig vidare till Israel och USA efter kriget. I de lokala tysk- och jiddischtalande judarnas ställe kom bl.a. ofta rysktalande judar från Bessarabien och Podolien, vilket gjorde att staden hade en stor, om än till stor del nyinflyttad judisk befolkning fram till första utvandringsvågen på 1970-talet. Många rumäner och delar av den ursprungliga ukrainska stadsbefolkningen flydde eller deporterades österut av sovjetmakten. Många andra ukrainare, och för den delen rumäner, har därefter flyttat in från den omgivande landsbygden.

Få stadsbor har dock far- och morföräldrar som bodde i staden före andra världskriget, vilket gör att det finns stora luckor i det lokala historiska minnet och en viss ambivalens i hur man förhåller sig till stadens materiella kulturarv. Kontinuiteten har på många sätt representerats av det byggda kulturarvet, stadens välkända och varierade arkitektoniska rikedom, främst från den österrikiska men även från den rumänska tiden. Den tyskspråkiga litteraturen som många i västra Europa förknippar med Czernowitz genom namn som Paul Celan och Roza Ausländer har först under den ukrainska postsovjetiska tiden kommit intresserade invånare till del.

Här och var i staden kan man även stöta på mer vernakulära minnesbilder av stadens förflutna genom resterna av väggreklam och målade butiksnamn som ännu syns på några husfasader. Där kan man på de understundom ganska slitna husväggarna se hur affärsinnehavarna, oftast med judiska namn, målade sitt butiksnamn eller gjorde reklam för sin varor på tyska eller rumänska. I med samband med förberedelserna inför 600-årsjubiléet av, som det heter här, det första skriftliga omnämnandet av Tjernivtsi, 2008, sökte stadens myndighet för bevarandet av kulturarvet frigöra och lyfta fram de fåtaliga vägginskriptionerna från affärslivet i Czernowitz och Cernauti. Den otympliga beteckningen på jubileet beror på att det inte var mycket till stad som omnämndes i dokumentationen hos den moldaviska fursten Alexander den Gode – det var på sin höjd tal om en liten handelsplats och senare en tullstation. När staden blev österrikisk 1775 bodde bara några hundra familjer i staden, kanske en knapp tredjedel ortodoxa judar, resten ortodoxt kristna förfäder till dagens ukrainare och rumäner. Bebyggelsen blev till stad först under den österrikiska tiden och Tjernivtsi får därför betrakta som en ung stad, 600-årsjubileet till trots. Staden gör alltså ansträngningar, till en ganska blygsam kostnad kan man förmoda, för att lyfta fram dessa vernakulära minnesbilder och knyta an till det förflutna. Samma sak man kan för övrigt se också i centrala Lviv (Lemberg, Lwów o.s.v.), en annan västukrainsk stad med en ur denna synpunkt liknande historia.

Två av dessa fåtaliga minnesskärvor är bevarade på Henri Barbussegatan, gamla Synagogengasse, som var livsnerven i den gamla moldaviska staden där dagens Tjernivtsi tog sin början. Detta är den nedre delen av staden där en stor del av befolkningen fram till andra världskriget utgjordes av ortodox jiddischtalande arbetarklass, även om här även bodde ukrainska och rumänska familjer. Längs Synagogengasse låg förutom bostadshus och affärer de ortodoxa judarnas stora synagoga, ett judiskt sjukhus och flera föreningslokaler. Roza Ausländer föddes för övrigt i ett hus på granngatan Sahajdatjnyj, tidigare Springbrunnengasse. Henri Barbussegatan är ett av många kvarblivna gatunamn från den sovjetiska tiden. I den nedre delen av staden låg ghettot dit den judiska medelklassen från stadens övre delar skickades i väntan på deportation och ofta en säker död till lägren i Transnistrien efter den tyska och rumänska inmarschen 1941.Pictor de Firme Isak Eisikowicz. Fondat 1910, Henri Barbussegatan, Tjernivtsi. Gatan hette Synagogengasse under Österrike, Wilsongatan under den rumänska mellankrigstiden.

Pictor de Firme Isak Eisikowicz. Fondat 1910, Henri Barbussegatan, Tjernivtsi. Gatan hette Synagogengasse under Österrike, Wilsongatan under den rumänska mellankrigstiden.
Butiksnamn Wolf Mandel, Henri Barbussegatan, Tjernivtsi. Husets ägare ska ha levt kvar på översta våningen till 1947. Samma familjer som flyttade in efter 1945 bor fortfarande kvar i huset.

Butiksnamn Wolf Mandel, Henri Barbussegatan, Tjernivtsi. Husets ägare ska ha levt kvar på översta våningen till 1947. Samma familjer som flyttade in efter 1945 bor fortfarande kvar i huset.

I den praktfulla övre delen av staden finns också några exempel på bevarad väggreklam:

Bevarat butiksnamn  Leon Schrenzel, 28 junigatan, Tjernivtsi. Gatan hette Franzensgasse på den österrikiska tiden och 11 novembergatan under den rumänska, efter datumet för Bukovinas anslutning till Rumänien 11 november 1918. Dagens namn är sovjetiskt och hedrar minnet av områdets införlivande med Sovjetukraina 1940.

Bevarat butiksnamn Leon Schrenzel, 28 junigatan, Tjernivtsi. Gatan hette Franzensgasse på den österrikiska tiden och 11 novembergatan under den rumänska, efter datumet för Bukovinas anslutning till Rumänien 11 november 1918. Dagens namn är sovjetiskt och hedrar minnet av områdets införlivande med Sovjetukraina 1940.

Väggreklam Milchmeierei. Milch-Kaffe-Tee. Täglich Frisch Gebak, Lysenkogatan, Tjernivtsi. Gatan, som löper förbi Tetatertorgets nordsida, kallades Rotkirchgasse under Habsburg och Ion Gramada efter en rumänsk politiker under mellankrigstiden. Dagens namn har gatan efter den främste ukrainske tonsättaren Mykola Lysenko.

Väggreklam Milchmeierei. Milch-Kaffe-Tee. Täglich frisches Gebak, Lysenkogatan, Tjernivtsi. Gatan, som löper förbi Teatertorgets nordsida, kallades Rotkirchgasse under Habsburg och Ion Gramada efter en rumänsk politiker under mellankrigstiden. Dagens namn har gatan efter den främste ukrainske tonsättaren Mykola Lysenko.

Rumänskspråkigt material: på Gorkijgatan vid Filharmonitorget:

Gammal väggreklam på Gorkijgatan. Gatan hette Stefaniegasse under Österrike och Eminescugatan, efter den rumänske nationalskalden som föddes och växte upp i staden, under mellankrigstiden.

Gammal väggreklam på Gorkijgatan. Gatan hette Stefaniegasse under Österrike och Eminescugatan, efter den rumänske nationalskalden som växte upp i staden, under mellankrigstiden.

Gammal väggreklam på Gorkijgatan.

Gammal väggreklam på Gorkijgatan.

Gammal väggreklam, Gorkijgatan.

Gammal väggreklam, Gorkijgatan.

Rester av rumänskspråkigt målat butiksnamn, Zan'kovets'kagatan, Tjernivtsi. Gatan består av tidigare Hormuzachigasse, uppkallad efter en lokal rumänsk adelsfamilj, och Karolinengasse. Maria Zan'kovets'ka var en berömd ukrainsk operasångerska.

Rester av rumänskspråkigt målat butiksnamn, Zan’kovets’kagatan, Tjernivtsi. Gatan består av tidigare Hormuzachigasse, uppkallad efter en lokal rumänsk adelsfamilj, och Karolinengasse. Maria Zan’kovets’ka var en berömd ukrainsk operasångerska.

Bierhalle zum Stefanskeller. Tyskspråkig reklam alldeles i början på paradgatan som idag bär namnet Olha Kobylianska (på den österrikiska tiden Herrengasse, på den rumänska Jancu Flondor). Olha Kobyljanska var en av Ukrainas mest framträdande författare, uppväxt i Czernowitz, skrev på polska och tyska innan hon började skriva på ukrainska.

Bierhalle zum Stefanskeller. Tyskspråkig reklam alldeles i början på paradgatan som idag bär namnet Olha Kobylianska (på den österrikiska tiden Herrengasse, på den rumänska Jancu Flondor). Olha Kobyljanska var en av Ukrainas mest framträdande författare, uppväxt i Czernowitz, skrev på polska och tyska innan hon började skriva på ukrainska.

Alla foton tagna av Niklas Bernsand, Tjernivtsi, april 2013