Comparing the incomparable: multicultural Swedishness versus national statehood of the Baltic States I

2014 har för min del främst ägnats åt Ukrainarelaterade saker, både medialt och populärvetenskapligt kring den nu pågående konflikten i landet, och forskningsmässigt om minnet av förkrigstida kulturell mångfald i en stad i västra Ukraina. Det har inte funnits mycket tid att fundera över ett annat av bloggens huvudfokus, nämligen tankar om den svenska utvecklingen och de ideologiska och identitetsmässiga landskap som avtecknar sig här.

Jag publicerar därför nu på bloggen i två avsnitt ett kapitel ur den litauiske filosofen och författaren Tomas Kavaliauskas bok Conversations about European Transcultural Memory (Vilnius 2014). I boken samtalar Kavaliauskas med forskare och intellektuella från olika europeiska länder om minnespolitik, identiteter, och politiska och socio-kulturella transformationer.

I nedan publicerade kapitel diskuterar han Sverige och Baltikum, men nog i första hand Sverige, med mig och statsvetaren Andreas Johansson Heinö. Kavaliauskas ställde fem frågor och här följer samtalet kring de två första. Den avslutande delen publicerar jag om någon vecka. Frågorna och titeln på samtalet har formulerats av Tomas Kavaliauskas.

Samtalet ägde rum under våren 2013.

Boken.

Conversations about Transcultural European Memory

Hela boken kan laddas ner här.

***

Comparing the incomparable: multicultural Swedishness versus national statehood of the Baltic States. Tomas Kavaliauskas conducts an academic conversation with Andreas Johansson Heinö and Niklas Bernsand

Tomas Kavaliauskas

Let me start this intriguing conversation with a reference to Andreas’ article “Democracy between collectivism and individualism: De-nationalization and individualization in Swedish national identity.” There we learn that the discourse of Swedish cultural and political elite has been anti-nationalist and pro-multiculturalist. The article emphasizes that Swedish national identity has been deconstructed and the words like “patriotism” or “fatherland” have acquired a negative meaning. Thus, if “patriotism” and “fatherland” have a negative connotation, how do we then explain Swedish love for the royal family and monarchy, which represents Swedish honour?

Andreas Johansson Heinö

First, one has to understand that there are at least two competing, or rather, unrelated but co-existing, discourses in Sweden when it comes to the question of the monarchy. There is an elite discourse, which I mention in the article you refer to, which strongly rejects the monarchy and despises the whole idea of royalism. The monarchy is repeatedly described in terms such as ”reactionary”, ”old-fashioned”, ”un-modern” and not seldom understood to be shameful for a country that in so many other aspects are considered to be very modern and progressive. It is for Swedish intellectuals an annoying distortion to the otherwise beautiful self-image of Swedes.

But at the same time there also exists a completely opposite attitude. Although the rates are decreasing, the royal family is still very popular among Swedes and a stable majority of them wants to maintain the monarchy. That is of course the only reason why almost no politicians seriously advocate to get rid of the monarchy.

In fact, pictures of the royal family are one of very few nationalist symbols that are available for use in Sweden. These pictures are common on birthday greeting cards, many people in middle-class neighbourhoods hoist their flags on the birthdays of the members of the royal family and they are always on the front pages of the best-selling weekly magazines.
What is interesting from a multicultural perspective is that the official Swedish discourse is out of touch with large parts of the new Sweden. The national holiday, introduced as lately as the 1980s and not becoming a work-free holiday until the 2000s are in fact celebrated more among non-native Swedes. So when intellectuals in Sweden ridicule the royal family, they are playing a risky game of offending immigrants who appreciate one of the few available symbols for national integration. In fact, immigrants trying to integrate into Sweden face a real choice, not between the ethnic and the civic, but between the elitist and the popular.

Niklas Bernsand

As you mention in your question, our fellow conversationalist’s article focuses on elite discourses of national identity, which might or might not coincide with popular views. The monarchy in Sweden as an institution has a very stable level of support, while personal trust in the king and other members of the royal family shows more variation over time. Although support for abolishing the monarchy has increased somewhat since the mid-1970s, in the most reliable survey only about 20% of the population were in 2011 in favour of such a reform, and the monarchy was supported by a majority of respondents from all sociological categories. Interestingly, surveys also show that support for and trust in the monarchy is significantly lower among elite groups such as parliamentarians and journalists than in the population at large. So there seem to be a disagreement between elite and popular views on this matter, although many critics of the monarchy argue in terms of principle and do not see this as an issue of immediate political importance. Since the monarchy is a genuinely popular institution with functions restricted to the symbolic and ceremonial sphere the passive republicanism of important political actors does not translate into political action, and there are few signs that the long-established political consensus on the monarchy will be seriously challenged in the foreseeable future.
Some researchers have argued that Swedish political and media discourse on national identity and multiculturalism long remained inside the framework of a hegemonic multiculturalism, while others have pointed to the comparatively low level of actual institutionalisation in Swedish society of multiculturalist policies. Andreas Johansson Heinö argues that “tolerant” Swedish political and media discourse celebrating cultural diversity and the cultural contributions of immigrants to Swedish society and fighting to keep xenophobic rhetoric out of public space to a large extent has masked expectations that immigrants eventually will succumb to progressive and modern Swedish norms and values. In this view, the Swedish self-image of tolerance while not being outright false is a serious distortion that prevents a better understanding of the changes Swedish society is going through.

This Swedish anti-nationalist discourse should rather be understood as a modernist Swedish nation-building that included nationalist assumptions about the specific moral content of Swedishness. If earlier conservative and particularistic versions of Swedishness were based on a perceived unity of monarchy, church, fatherland and people, modernist Swedishness had universalist ambitions, and was seen as reflecting the building a new democratic and progressive Sweden that was to be a role model for other countries and peoples. Modernist Swedish national identity was conceived as rational and modern, with no need for old-school national self-aggrandisement and explicit nationalist manifestations, and it was, paradoxically, implied that Swedes carried those virtues to a larger extent than other nations, and thus had been able to move exceptionally far on the road to a mature, decent and fair society.

As for pro-multiculturalism, if you allow me to paraphrase the famous slogan from Soviet nationality policies, much Swedish discourse praising cultural diversity can be seen as multiculturalist in form, but the expectations and assumptions behind it have often rather been Swedish modernist in content. Diversity in terms of food, music and other safe markers of ethno cultural otherness was encouraged, but it was expected that newcomers eventually would embrace the hegemonic rational and progressive norms of modern Swedish society.

Modernist Swedishness took shape in an ethnically homogenous society where ethnos and demos to a very large extent overlapped – with the exception of a few small ethnic minority groups – and the actual experience of handling widespread everyday ethno-cultural diversity was limited. This is still felt even in debates on immigration and cultural diversity in the profoundly heterogeneous Swedish society that has emerged over the last decades. Obviously, today national identity discourses are much less stable and homogenous then during the heyday of modernist Swedishness in the 1970s or 1980s, with both new evolving postnational elite discourses on Swedishness and anti-elite counter discourses emphasising ethno-cultural notions of Swedishness. All those visions of Swedishness seem, though, to conceive of Swedishness as a one-layered identity. Johansson Heinö in fact is one of the few participants of contemporary Swedish identity debates who sometimes argue in terms of the parallel existence of two layers of Swedishness – an ethno-cultural one being the equivalent of the various immigrant ethnic cultures, and an inclusive civic form encompassing all Swedish citizens irrespective of ethno-cultural background. It is quite amusing to see how almost everyone – anti-immigration activists, pro-immigration multiculturalists or liberals – is united in a complete lack of understanding of such an identity concept. Even now, when Swedish identity discourse slowly grows accustomed to the fact that otherness actually can mean something and that not everyone wants to identify with (all the more divergent) Swedish norms, Swedish thinking on cultural diversity is still structured by assumptions inherited from the not too distant past when there was much less diversity to deal with.

T. Kavaliauskas

By comparing Swedish anti-essentialist politics with the Baltic States – Estonia, Latvia and Lithuania – where politics are based on essentialist ethnic-national identity, we face a striking cleavage. On one coast of the Baltic Sea we have dismantled (or an attempt to dismantle) essence of national identity, on the other shore we have a continuous tradition of ethnic essence. Then the question is: should the Baltic States take lessons from Sweden?

If yes, then we run into major problems, for instance, what to do with the legacy of the Singing or Velvet Revolutions of the 1989? What I mean is that 1989 is the sacred year for the entire East Central Europe that celebrates the fall of the Berlin Wall/Iron Curtain, which was accompanied with patriotic-fatherland symbolism and national movements claiming independence. The second independence of the Baltic States signified the end of the Soviet Union. The collapse of the latter is unimaginable without National fronts of Latvia and Estonia and of Lithuanian Sąjūdis just as Solidarność in Poland. Moreover, the second independence is understood as a restoration of the independence of the interwar period between1918-1939. Needless to say, this period is very nationalistic as at the time national projects were flourishing as a modern idea.

However, in Sweden already in the 1960‘s national identity was under criticism, whereas in the Baltic States a critique of nationalism even today is precarious, since national identity here is directly linked to sovereignty discourse and statehood. The Russian language referendum in Latvia in 2012 that raised so many tensions between Latvian Russians and ethnic Latvians sheds light on how mentally and politically the Baltic States are unprepared for multiculturalism. The word “unprepared“ is misguiding, since the issue here is not only psychological, but also geopolitical. Any linguistic or cultural cleavages between Latvians and Latvian Russians or Estonians and Estonian Russians (suffice to recall riots in Tallinn in 2007 due to the removal of Alyosha monument) has been instrumentalized and over politicized by Moscow, which leads to geopolitical games of protecting Russian minorities in “hostile” Pribaltika. The same problem was facing Lithuania between 2010 and 2012 having a cold war with Lithuanian Polish over “w” letter, street names, and bilingual education programs.

Would you see then the Baltic States and Sweden as living in different paradigms and in even different time horizons (using Hans George Gadamer’s term)? If so, is it because of a different history or is it because of different levels of open-mindedness? After all, it probably also has to do with a sense of security – insecure nations are reluctant to abandon their national identity based on fatherland’s essentialism? So where does the secret of Sweden lie?

A. J. Heinö

Indeed, the differences between Sweden and the Baltic States are huge. One way to illustrate the cleavage is to look closer at the Swedish nationalist party, the Sweden Democrats, that entered parliament in 2010 after five failed attempts, the longest road to a European parliament for any – eventually successful – anti-immigrant party.
The Sweden Democrats are regularly described as an extreme party in Sweden. And the distance between them and the other established parties in terms of both ideology and policy is huge. In fact, the Sweden Democrats are commonly rejected as being ”un-Swedish”, due to their intolerant attitude towards minorities, in particular Muslims, and their support for ethnic nationalism. You still cannot find a singular leading Swedish intellectual who even with reservations would say that this party is not bad in all respects. I think Belgium is the only country where the established parties have successfully maintained a similarly clear distance towards an anti-immigrant party. In other cases – Denmark, Netherlands and Austria for example, these parties have been able to influence policy through direct cooperation and negotiation with other parties.
But, and this is my point, if you really look at the ideas and policies of the Sweden Democrats, from a Baltic perspective you would have a hard time to find any extreme standpoints. I would rather claim that in a Central and East European perspective, they represent a mainstream centre-right attitude towards nationalism. When it comes to immigration policy, citizenship laws and minority policies, they argue for what is already the norm in the Eastern half of Europe: restrictive asylum laws, language test for citizenship.

To understand the anti-nationalist norm in Sweden, you have to look at our history. The main reason is fairly simple and has to do with the homogeneity of the Swedish society up until the 1960s. Few other European countries could compete with Sweden in the first half of the 19th century in terms of ethnic homogeneity – Iceland of course, and maybe Portugal among similar-sized nations. Frankly, the degree of ethnic homogeneity made political nationalism irrelevant. There was a quite strong rightist nationalist movement in the first decades of the century, but already in the 1920s and the 1930s, Swedish nationalism became obsolete. With no obvious threats to the national sovereignty, there were no incentives to mobilize around the nationalist issue. And then, in the late 1960s, anti-nationalism came to accompany multiculturalism as the new ideology of the political and intellectual elites.

So before even considering whether Sweden might be a normatively attractive model for the Baltic States, I think one has to realize that it is only in a context where all threats against both the national sovereignty and the ethnic homogeneity have been removed, that such an attitude may become the norm. This is, of course, the main reason why Sweden has seen an increase in political nationalism the last decades. The Sweden Democrats are a reaction against increasing cultural diversity.

N. Bernsand

No, the starting points when it comes to national identity discourses differ so profoundly between Sweden and The Baltic States that is hard to conceive of how the former could function as a role model for the latter. There might also be a time lag inherent in the posing of such a question, since it seems to be inspired by how Swedish identity discourse worked under previous conditions of comparatively high levels of perceived cultural security, a factor which you correctly bring into the game. In contemporary culturally diverse Sweden, however, public discourse reflects a society being very much at loss as for how to deal with national identity. If you feel you need a role model maybe you should look somewhere else.

But if we start with the notion of Swedish anti-essentialism, in connection with the previous question we saw that the modernist project on the one hand was critical to more conservative projections of Swedishness but on the other hand was not anti-essentialist in the sense that Swedishness and the Swedish nation as such were deconstructed. Swedishness was perceived as very real and tangible, although its content was supposed to differ radically from earlier models. Modernist Swedishness really did emerge in conditions of great cultural security: it was connected to social optimism and widespread faith in a bright future, and was born in a time of rapid and stable economic growth and greatly increased living standards for ordinary Swedes. It also took place in a society which was only accepting the first waves of work immigration from various European countries, but was still very ethno-culturally homogenous. In such conditions this kind of national identity could, for several decades, thrive.

Modernist Swedishness lingers on as a deeper cultural text, but it is increasingly challenged by various competing liberal universalist, postmodern and postcolonial strands and by ethno-cultural anti-elite discourses. Swedish identity discourse is presently in a state of flux, and if modernist Swedishness emerged in conditions of cultural security now the context is rather marked by deep-felt cultural insecurity, triggered by processes of economic and cultural globalisation and the loss of faith in ever-increasing prosperity, the transfer of significant powers of the Swedish nation-state to the European Union, large-scale immigration transforming the ethno-demographic make-up of the country, and last but not least individualisation and subcultural and socio-economic fragmentation.

In this context, anti-essentialism in the sense of a more fundamental deconstruction indeed has become an important component of political and medial discourses in the last 10 or 15 years. This happened after the breakthrough of social constructivism, first in academic circles, and then, often in strikingly superficial and inconsequential interpretations, in political and media discourse. The notion that national identities are socially constructed is unfortunately here often misunderstood as if such identities are less ‘true’, something that better informed people know does not really ‘exist’, but, that in any case ought to be properly managed by the social engineering of language use. Here the linguistic turn in the social sciences enters Swedish public debates as a kind of magical thinking.

Constructivist thinking is selectively applied to those social occurrences which are found to be, for various reasons, unpleasant or dangerous. What is worse, the actual social rootedness in Swedish society of various national identity constructs as, in Brubaker’s terms, ‘categories of practice’, are sometimes poorly understood, which is not helpful for coming to terms with the complex realities of contemporary culturally diverse Sweden. Furthermore, constructivism is often selectively applied to some groups but not to others, as in a well-known case when the chairman of the Swedish National Heritage Federation a few years ago in a debate with a representative of the nationalist Sweden Democrats political party deconstructed the notion of (ethnic) Swedish culture because of the multiple origins of its various expressions, while taking the existence of a – seemingly holistic – immigrant Kurdish culture for granted. Certainly, in the self-image of some participants in the public debates on Swedish identity one could trace continuity back to modernist Swedishness, as they perceive themselves as being the bearers of the most advanced social visions, both in relation to those whose sense of Swedishness is more traditionally rooted, and to some immigrant groups who still are perceived to ‘have’ a culture which should be supported by society in the name of diversity. The chairman of Religious Social Democrats of Sweden recently argued that organizations for young Muslims, Catholics and Christian Orthodox cannot at the moment be expected to show the same degree of tolerance towards sexual minorities as the Swedish majority ought to show, but implied that those groups can change thanks to cooperation with progressive believers from the majority.

To borrow another concept from Soviet nationality policy, the majority should here allow minority cultures to flourish in order for the latter, dialectically, eventually to overcome their backwardness. Simultaneously, many younger representatives of immigrant communities, who were born or raised in Sweden, not any longer seem to accept the implicit leading role of progressive Swedes in managing and conceptualizing cultural diversity. They insist on having their own voices. In my opinion, rightly so.

So, the national identity concept that worked well for several decades now is challenged since society has changed and grown more diverse. It has become more individualistic and less confident in eternally never-ending progress and prosperity.

You are very much to the point when you mention how national liberation and democracy were intertwined as parts of the same struggle in large parts of Central and Eastern Europe in the 1980s and early 1990s. The movement for democracy and for national liberation in the Baltic States went hand in hand, and the same can be said about e.g. Ukraine. This movement is inconceivable without nationalism, and could not have stood as firmly on purely liberal grounds. And, as you mention, since statehood was re-established in the Baltics, there has not – even after NATO membership was won – emerged a sense of security that would have allowed for a real weakening of the link between ethnic nationalism and statehood.

Sure, Sweden and the Baltic States live in different paradigms in these issues. Furthermore, the paradigm of the Baltic States is more recognizable in a wider European context, not only in an Eastern Central European. Indeed, if you look into some specific cultural skirmishes of recent years between Swedish journalists and their Norwegian or Danish colleagues, Swedish exceptionalism is sometimes felt to such an extent that it seems as if Sweden lives in a different paradigm also from our Scandinavian neighbours.

Om den svenska mediebevakningen av Ukraina för Russian Journal of Communication

Jag blev inbjuden att delta i Russian Journal of Communication’s forum om medierna och krisen i Ukraina, och valde att skriva denna korta text om hur jag uppfattade att denna skildrats i svenska media.

Tänk på att texten är skriven i slutet av mars 2014 och inte förhåller sig till saker som hänt därefter. För den slutgiltiga, något längre, texten får man gå till http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/19409419.2014.919817#.U9-BgbEfNFs

Russian Journal of Communication Vol. 6 No. 2 2014, pp. 166-168.

***

My answer focuses on how the events in Ukraine, starting with the emergence of the Euromaidan in the end of November 2013 and continuing into the Russian intervention in Crimea, have been reflected and portrayed in the Swedish media. Although I follow the events mainly from Ukrainian media outlets, including social media, I have also tried to keep an eye on the perspectives offered by Swedish news media in this regard. This I have done both as a news consumer and as a researcher in Ukrainian Studies repeatedly approached during this period by the media for commentaries on various aspects of the unfolding situation.

My conclusion after having followed more than three months of reporting is that Swedish media coverage of the events has not been dominated by one single interpretative frame, but rather by a few competing perspectives and questions. There is also a difference between the coverage during the first months, when the situation was viewed mostly as an internal Ukrainian conflict albeit with important implications for international relations, and the period of the Russian take-over of Crimea, which changed the perspective to that of an inter-state conflict with far-reaching consequences for international security. This change of perspectives also affected the frames through which internal Ukrainian politics were understood.

Initially the most used frame for Swedish reporting was probably quite similar to the “freedom-seeking Eastern Europeans looking to Europe”-view summarized in the question. This depended not only on dominant negative views of the authoritarianism of the present Russian regime, which was identified as supporting the Yanukovych side, but also on a more general Swedish media frame for understanding upheavals in authoritarian countries less familiar for journalists and their audiences: the people striving for freedom and democracy versus the brutal and corrupt dictator clinging to his power. This frame is recognizable from the initial stages of covering events in e.g. Libya, Egypt and Syria. In the Ukrainian case the integrity of the first element of this frame – the people – was subsequently qualified with wide-spread references to a perceived (and often unproblematised) dividedness of Ukrainian society into vaguely conceived “pro-European and nationalist” Western and “pro-Russian” Eastern parts, and to the support the regime was believed to have in the East. Basically, one simplification with some merits was qualified with another simplification with some merits. In connection with this point it is noticeable how the Swedish media had to come to terms with highly politicized concepts such as “Russian-speakers” – a term used by Russian diplomacy to establish a would-be homogenous sociolinguistic category on behalf of which, Russia could act as protector. In some cases the media discourse allowed for the deconstruction of this skewed and manipulative notion, while at other times it was merely reproduced and naturalized as self-evident without any contextualization.

The second element of the frame, the brutal and corrupt dictator – remained in place during all the events and was strengthened, not surprisingly, after the mass killings in Kyiv and the opening-up of the fled dictator’s luxurious estate in Mezhyhirya to the eyes of Kyivans and media consumers.

Already during the first weeks of the protests another frame significantly interfered with the previous one – the strong focus on the role and influence of the Ukrainian far right, first in the demonstrations and later in the new government, mainly through the parliamentary opposition party Svoboda and later also through the Right Sector activist network that emerged as an important street actor in conjunction with the growing authoritarianism of the regime from mid-January. This focus was also part of a previously established media frame: “the threat from the xenophobic far right in Europe”. The medialization of this perspective was further strengthened by much attention to a small group of Swedish far righters who took off to Ukraine to assist activists from Svoboda and the Right Sector. The overall function of this frame was to undermine the image of a democratic and European (in the sense of “EU values”) protest movement. While in some cases this focus may have contributed to a more nuanced covering of the events, what often was achieved was rather distortion, as some journalists and columnists clearly overstressed – both analytically and in terms of the media attention devoted to the issue – the significance of those groups for the protests. Interestingly, one characteristic feature of this frame, in spite of its ubiquity, was that its proponents often portrayed themselves as representing a repressed opinion on the Ukrainian events. In terms of largely absent perspectives one could perhaps add that the participation of activists from the Russian far right in street fights in Kharkiv and Donetsk in March 2014, the far right elements in the intellectual underpinnings of the Russian regime, as well as the Pro-Russian position of many European far right parties have largely been ignored in the Swedish media.

The relative weight of the “far right influence” frame somewhat diminished, however, after Russia began the process of annexation of Crimea, which shifted the general focus to an inter-state conflict involving an aggressive and authoritarian Russia threatening a weak Ukrainian state. The only media outlets that explicitly supported the Russian position was on-line editions associated with the far right, such as Fria Tider, not the least by referring their readers to news items from Russia Today. In mainstream media some voices from the political left, while not being explicitly Pro-Russian, downplayed the Russian aggression and focused on the Ukrainian far right. In the case of the leading Swedish tabloid Aftonbladet, these divisions stroke right through the edition, as the op-eds defended consistently Ukrainian state sovereignty while the culture section criticized alleged Western anti-Russian bias and preferred to talk about the dangers of Ukrainian fascism.

As a final point here it is quite striking how commonsensical media understandings of political institutions such as elections and referenda effect the reporting on current events in situations when what takes place is rather the imitation of such institutions. Although the particular circumstances of the Crimean “referendum” on March 16 was covered quite extensively, when “exit-polls” and “results” came in they were often reported as if they concerned a routine parliamentary election in an established democracy.

 

Mitt föredrag på Filosoficirkeln i Lund 5 november 2013

Jag postar här mitt föredrag 5 november på Filosoficirkeln, den mest välrenommerade populärvetenskapliga föreläsningsserien i Lund. Temat var Globaliseringens vinnare och förlorare. Föreläsningen följdes av en längre frågestund och en trevlig sittning på Bishops Arms.

Att störa homogenitet

Recension av Att störa homogenitet. Anna Furumark (red), Nordic Academic Press, Lund 2013

Ideologiska paradigmskiften tycks ofta ha den egenheten att striden mot värderingar och antaganden knutna till en tidigare hegemoni pågår långt efter det att denna brutits och en ny linje börjar etableras. Det betyder att det ofta är den föregående periodens idéer och praktiker som dekonstrueras och nagelfars som bundna till en tidigare rådande maktordning, medan den maktordning vars tillblivelse kritiken legitimerar i stället tas för given och undgår motsvarande genomlysning. Åtminstone i väntan på nästa skifte.

Under senare decennier har forskare inom flera humanvetenskapliga discipliner med all rätt lyft fram hur framväxten av deras fält under 1800- och det tidiga 1900-talet formats i samspel med den politiska och ekonomiska maktens behov av kunskap, legitimitet och förankring. När t.ex. moderna nationalstater växte fram kodifierades standardspråk som idealiserade och avgränsade enheter av språkvetare, för att sedan spridas och populariseras genom utbildningssystemet och användas som kommunikativt redskap och identifikationsmässigt kitt för nationen. På samma sätt förankrade nationalstaternas kulturarvsinstitutioner starka föreställningar om nationens historiska arv, kultur och identitet. Här betonades gärna nationens långa historiska kontinuitet från forntid till nutid liksom ett tämligen enhetligt folks rika kulturtraditioner, samtidigt som etniska minoriteter och de identiteter och erfarenheter som idag lyfts fram ur olika intersektionella perspektiv ofta hamnade i skymundan.

Det är mot föreställningar om det svenska kulturarvet rotade i denna fram till de senaste årtiondena dominerande institutionella tradition den nyligen utkomna antologin Att störa homogenitet (Nordic Academic Press) vänder sig. I boken diskuterar såväl forskare som företrädare för kulturarvsinstitutionerna hur verksamheten vid de senare kan göras relevant i ett alltmer globaliseringspräglat, multikulturellt Sverige. Utgångspunkten är att det traditionella kulturarvsperspektivet idag inte har samma relevans som tidigare, och dessutom riskerar att bidra till diskriminering och utanförskap i ett Sverige där stora delar av befolkningen har utländsk bakgrund. I stället betonar boken andra perspektiv – antingen i form av enskilda grupper (funktionshindrade, homosexuella, resande, invandrare) eller ett mer övergripande perspektiv på det svenska kulturarvet som tar tydlig ideologisk ställning för förändring mot kontinuitet, för ”öppenhet” mot ”slutenhet”, och för fötter mot rötter.

Den infallsvinkel boken erbjuder lär knappast överraska någon som under de senaste decennierna verkat vid högre lärosäten eller med någon regelbundenhet följt svensk debatt. Vi fokuserar i denna recension därför inte på de bidrag till boken som skrivits utifrån ett mer renodlat forskar- eller journalistiskt perspektiv, t.ex. av Heléne Lööf, Mattias Gardell eller Magnus Linton. Intressanta för bloggen är snarare de kapitel som skrivits av aktörer inom svensk kulturarvsförvaltning, alltså av forskare och tjänstemän på Statens historiska muséer, Riksantikvarieämbetet, Statens kulturråd, enskilda muséer o.s.v., då dessa personer i sin dagliga gärning bidrar till att forma det offentligstödda svenska kulturarvets teori och praktik. Dock kommer vi kort även att belysa några texter som diskuterar kulturarvsarbete i förhållande till de nationella minoriteterna.

Tillkomst och syfte

Bokens tillkomst och syfte förklaras i förordet av redaktören Anna Furumark, som lett projektet Norm, Nation och Kultur vid Örebro läns museum, ett projekt som ligger till grund för boken. Furumark beskriver hur hon blev intresserad av att titta närmare på nationalism, främlingsfientlighet och föreställningar om homogenitet efter att ha kommit i kontakt med SD:s hemsida liksom nätsidor som Nationell Idag, Flashback och Avpixlat, som förvisso stod för olikartade positioner men förde fram farhågor om att det svenska folket och svenska värderingar var hotade av invandring och degenererade eliter. När hon sedan började arbeta på Sveriges Hembygdsförbund hittade hon ”snarlika formuleringar om behovet av att skydda den svenska kulturen” (s.7), om än utifrån andra målsättningar:

”Här var förstås syftet ett annat än hos de främlingsfientliga rörelserna. Men man byggde samma föreställningar om svensk kultur, drivna av en rädsla för att något höll på att gå förlorat. Det var tydligt att i det mest otippade politiska fältet, där fanns politiken.” (s. 7-8)

Detta är också en – förvisso principiellt fullt rimlig – utgångspunkt för boken: kulturarv är politik, och kulturinstitutionerna är ideologiproducenter som bidrar till att forma normer och värderingar om kulturarv, folk och samhälle. Det finns därför inget, som Fredrik Svanberg, forskningschef på Statens historiska muséer uttrycker det, ”neutralt sätt att berätta på” om kulturarvet, utan medarbetarna måste välja perspektiv. Det finns alltså en stark medvetenhet hos de tongivande kapitelförfattarna om att boken genom att dekonstruera gamla föregivettaganden och utgå från nya syftar till att påverka nationella självbilder och berättelser.

Mer problematiskt blir det när kulturarvsmedarbetarnas belägenhet av Furumark beskrivs i binära moraliska termer som ett val mellan gott och ont. Kulturarvet är visserligen i sig varken gott eller ont, men det kan användas antingen på ett gott sätt för att ”skapa gemenskaper, inkludera och överbrygga skillnader” eller på ett ont sätt ”för att exkludera, stänga ute och skapa ett vi och ett dom och dra gränser mellan människor” eller som ”effektivt bränsle i en intolerant retorik” (s. 8). Beklagligt nog genomsyras boken av sådana enkla, pamflettartade motsatspar. Det gäller inte minst de teoretiskt och konceptuellt inriktade kapitel som inte fokuserar på enskilda minoriteter. Furumarks resonemang här bygger på den sociologiskt och antropologiskt rätt hopplösa utopin om den gränslösa gemenskapen, som är öppen, vidsynt och inte på något sätt organiserar sig i in- och utgrupper.

Kulturarvet och de nationella minoriteterna

Detta är desto mer olyckligt som bokens strävan att inkludera tidigare mindre synliga minoriteter – ”det där som skaver och stör” – i kulturarvsberättelserna är sympatisk. De texter som utgår från specifika minoritetsperspektiv är också generellt de mest givande.

I två kapitel diskuteras kulturarv och homogenitet i förhållande till de nationella minoriteterna. Om etnologen Britt-Inger Lundqvist, verksam vid RUNG, levandegör hur hon som resande ”stör homogenitet av födsel och ohejdad vana”, berättar Johan Loock, antikvarie vid länsstyrelsen i Jämtland, om kulturarvspolitik i Jämtland och Härjedalen i förhållande till områdets samer. Lundqvist uppmärksammar hur resande t.ex. genom sin syn på familjesammanhållning över generationerna kan utmana den moderna individ- och kärnfamiljsinriktade svenskhetens invanda normer. Samtidigt betonar hon också att traditionella resandenormer inom gruppen kan störas t.ex. av enskilda individers avvikande sexuella läggning. De homogena normer som störs kan för Lundqvist alltså både vara det större svenska samhällets och resandegruppens egna. Loock nämner länsstyrelsens försök att bredda det fjällbondecentrerade kulturarvsarbetet i Härjedalen, och beskriver lokala stridsfrågor kring den samiska kulturens närvaro i området, som reaktioner på de nya ortsnamns- och myndighetsskyltarna på det officiella minoritetsspråket sydsamiska och markkonflikter mellan renägare och bönder. Både Lundqvists och Loocks texter är läsvärda och rymmer intressanta resonemang. Att ”störa homogenitet” genom att lyfta fram hittills mindre synliggjorda historiska nationella minoriteter är ur bloggens synpunkt rimligt och på ett principiellt plan oproblematiskt.

Den tidstypiska betoningen av rörelse

Mer problematiska är som sagt de texter i boken som söker föra mer generella diskussioner och riktar in sig på att kritisera gamla kulturarvsparadigm och, mer eller mindre explicit, föra fram nya.

”Men vi har aldrig varit det där blåögda folket, vi har alltid rört på oss och vi har alltid blivit mottagna på andra platser. Att säga något annat är att förespråka en fördummande historieskrivning” (s. 118).

Om vi lämnar halmgubben om blåögdhet åt sidan ser vi i citatet från intervjun med Kennet Johansson, generaldirektör på Kulturrådet, en mycket tidstypisk betoning av rörelse på bekostnad av platsbundenhet. Det är naturligtvis sant att det alltid funnits svenskar som rört på sig, mer eller mindre under olika tider och i olika sammanhang. Dock tror jag att detta resonemang starkt underskattar hur knutna till ett mindre geografiskt område många svenskar länge faktiskt varit. Bloggens ägare har t.ex. ägnat sig en hel del åt släktforskning och kan konstatera att sju av åtta släktgrenar (med utgångspunkt i mor- och farföräldrarnas föräldrageneration) så långt tillbaks man kan finna dem i kyrkböckerna vuxit upp, bildat familj och levt sina liv inom några mils omkrets. En gren har historiskt sin hemvist på Skaftö i Bohuslän, en i västgötska Kinnekulle, en på Falbygden, en i ångermanländska Ådalen o.s.v. Denna starka platsbundenhet tycks gälla fram till årtiondena runt förra sekelskiftet, då många släktmedlemmar började röra på sig i större utsträckning och korsa såväl kontinenter som läns- och statsgränser. Frågan är dock hur rimlig en historietolkning är som så enkelt avfärdar en platsbundenhet som torde vara den huvudsakliga erfarenheten för den stora massan svenska bönder och fiskare.

Vidare kan vi fråga oss följande: om den maktordning som kulturarvsinstitutionerna understödde genom att betona plats och kontinuitet var den moderna svenska nationalstatens, vad är det då egentligen för en maktordning som skrivs fram genom frasen ”vi har alltid rört på oss”? Och vad är det för värden som åker ut med det homogena badvattnet här?

Ett kulturarvsarbete som inkluderar alla

I Svanbergs kapitel ges ett mer genomarbetat teoretiskt och ideologiskt perspektiv än i de andra texterna, även om utgångspunkten också här är både analytiskt och moraliskt binär. Svanberg menar, i likhet med vad som även förs fram av Furumark och Johansson, att kulturarvsarbetet i det mångkulturella Sverige bör ”berätta om och iscensätta en mångfald av identiteter samt rörelser, kulturell förändring och människors band till flera platser” (s. 27). Denna goda triad ställs mot den onda motsvarigheten kontinuitet, hembygd och ursprung. Människan antas här i enlighet med det populära talesättet ha fötter, inte rötter. Att människan möjligen kunde tänkas ha både fötter och rötter skulle kanske störa, om vi får vara lite polemiska, bokens homogena retorik. I Svanbergs text sägs det också allra tydligast att det inte är tillräckligt att lyfta fram nya grupper och arbeta utifrån minoritetsperspektiv. Det viktiga är i stället att ”motverka själva det essentialistiska gränsdragandet i sig” (s. 28).

Svanberg framhåller särskilt att kulturarvsarbetet i det nya multietniska Sverige inte får bedrivas enligt ett äldre ramverk som skulle kunna exkludera andra än etniska svenskar:

”Ett falskt val sätts upp mellan svenskhet som ett uppmålat historiskt och kulturellt ”vi”, som enligt dem finns i kulturarvet, och nutidens komplexa mångfald av ursprung och identiteter, religioner och sexuella läggningar” (s. 19-20)

Det falska valet mellan kulturarv och mångfald är farligt eftersom idén om svenskheten som långt historiskt arv inte kan kopplas till alla svenska medborgare. Svanberg tar här liksom Furumark fajten både mot näthatare och mot tidigare generationers homogeniserande svenska kulturarvsarbete. Försök att avgränsa kulturarvet ses både som en del av ett större motstånd i olika europeiska länder mot ökande mångfald och globalisering, och som ett problematiskt internt arv inom kulturarvsinstitutionerna. Dessa har tidigare haft som uppgift att bygga arv och gemensamma berättelser, men det som tidigare byggts riskerar nu att slå tillbaks mot det nya Sverige:

”I en tid av globalisering, ökad mänsklig rörlighet samt religiös och sexuell frihet kan de skapade arven i stället få en söndrande och diskriminerande effekt.” (s. 21).

Kulturarvet blir då till en ”innanförskapsmagi” där vissa inte får vara med eftersom deras förfäder inte bodde i Sverige och därför inte kunnat medverka till att sätta prägel på det Sverige som historiskt vuxit fram. Kulturarvspraktiken blir här för Svanberg åter något som är antingen öppet eller uteslutande; antingen så formuleras ett kulturarv som stängt eller som mångfaldigt. Mellansteg, som kanske kunde utformas efter vad det faktiska historiska material kulturarvsinstitutionerna har att bygga med inom olika teman och områden, får inte plats i den binära modellen.

Hur ska då kulturarvsinstitutionerna göra för att upphäva det falska valet mellan kulturarv och dagens mångfald? Först och främst bör de enligt Svanberg lyfta blicken och se det Sverige som nu verkligen finns därute:

”För Sverige är idag rent faktiskt mångfald, inte homogenitet, och har egentligen alltid varit det. Svenskarna har olika historiska erfarenhet, band till många olika platser i världen, föredrar olika sorters kultur, traditioner religioner, familjemönster och sexuella läggningar och så ska det vara” (s. 26).

För att alla, alltså även de vilkas förfäder inte levde i Sverige, ska kunna inkluderas och känna sig delaktiga i kulturarvet, bör kulturvårdsinstitutionernas berättelser inte ta fasta på kontinuitet, hembygd och ursprung utan just ”iscensätta en mångfald av identiteter” och betona kulturell förändring. Och ur ett strikt synkront perspektiv är det förmodligen heller inte särskilt problematiskt att förevisa och iscensätta de livsstilar och kulturmönster som finns hos de människor som lever i Sverige idag, vare sig dessa har lång historia i landet eller upprätthålls av nyanlända somalier eller irakiska kurder. Det ligger dock i sakens natur att förvänta sig att kulturarvsinstitutionerna ska erbjuda historiska perspektiv och faktiskt kunna säga något även om kontinuitet, om hur dagens Sverige vuxit fram och hur det är historiskt förankrat, vilket ju inte på något sätt hindrar att förändring och impulser utifrån lyfts fram. Här måste Svanberg göra något som är svårare än att bara dekonstruera, nämligen konstruera, och därmed ta hänsyn till de tillbakahållande faktorer och ramar som inte kan ignoreras om ett trovärdigt narrativ ska kunna förmedlas. Det är som sagt konceptuellt oproblematiskt att i överblickar över Sveriges framväxt ge mer uppmärksamhet åt de historiska nationella minoriteterna. Deras förfäder har levt och verkat här precis som majoritetsbefolkningens förfäder. De finns i kyrkböckerna, i soldatlängderna, och har påverkat utformningen av såväl de urbana landskapen som landsbygdsnäringarna. Samma sak kan dock – ännu – inte sägas om de mer nyligen invandrade etniska grupper som saknar historiska band till Sverige. I det svenska fallet finns inte ens några koloniala relationer att falla tillbaka på som byggmaterial. Så länge de svenska kulturarvsinstitutionerna inte förvandlas till världsarvsinstitutioner som inte antas ha någon särskild anledning att fokusera just på Sverige är det svårt att se hur individer från nyanlända etniska grupper ska kunna känna sig inkluderade i det svenska kulturarvet annat än indirekt genom abstrakt fokus på just ”öppenhet”, ”blandning”, ”rörelse” och ”förändring”. Däremot kan förstås nya berättelser skapas i det samtida som sedan blir en del av ett framtida svenskt kulturarv, men frågan är om författarna till boken är så fria från nu-fixering att de kan acceptera att Kulturarv 2.0 är en process som tar århundraden att förankra.

Saken är nämligen den att Svanberg har markkänsla nog att se nationen som något som är ”här för att stanna” ”under överskådlig framtid” (s. 29). Den svenska nationen kommer alltså inte att försvinna med globalisering och invandring. För Svanberg bygger då en god nationell identitet på mångfald och kulturell frihet, men det är lättare sagt än gjort att hantera den historiska kontinuiteten i bygget. Boken löser inte dilemmat utan spänningen mellan ett synkront mångfaldsvänligt nationsbygge och denna nations historiska förankring finns i högsta grad kvar. Svanberg har säkert  rätt i att det inte handlar om ett val, men det finns stora frågetecken kring många av de perspektiv som förs fram i boken.

Och, för att anknyta till recensionens inledning, den kritiska udden i boken är helt inriktad på det språk makten tidigare talade och vad det språket idag kan ha för konsekvenser i termer av diskriminering och sociala orättvisor. Det finns ingen analys alls över vilka större maktordningar och politiska, sociala och kulturella förändringar det egna analytiska språket är kopplat till. Kanske måste man stå med åtminstone en fot utanför paradigmet för att ana det.

Det där med överheten. Om en föråldrad vänsteranalys

Om det finns någon anledning att i samtidens snabbt förbiflytande text- och tyckarflöde uppmärksamma just Göran Greiders krönika i Metro från 4 mars är det för att den ger uttryck för ett på flera plan föråldrat försök till socialdemokratisk omvärldsanalys. Då undertecknad gärna skulle se fler goda socialdemokratiska omvärldsanalyser kan det vara värt mödan att stanna till en stund och se efter vad som gått fel i analysen hos en tydligt vänsterprofilerad och i övrigt ofta rätt sympatisk och självständig socialdemokratisk skribent.

Greider tar sin utgångspunkt i invandringskritiska och nationalistiska partiers framryckning i Sverige och på andra håll i Europa. Han menar, sannolikt korrekt, att ”rasism” (definieras inte, men syftar i texten på ett brett svep från SD till Jobbik och Gyllene Gryning) inte kan bekämpas med antirasism – anhängarna är nämligen antingen övertygade ”rasister” och därför oemottagliga för antirasistiska argument eller så lockas de till dessa partier av andra skäl som ”ökad otrygghet och massarbetslöshet”. Så långt allt väl – det är förmodligen riktigt att en argumentation som lyfter fram fördelarna med ett ”mångkulturellt samhälle” (även detta står odefinierat i Greiders text) knappast är särskilt effektiv under sådana förutsättningar.

Och, kunde man kanske lägga till, särskilt inte i en tid av ökad konkurrens om minskande resurser (transfereringar, tillgängliga lägenheter, bra skolor, i någon mån arbeten etc.) till följd av dels ökad ekonomisk, social och värderingsmässig segmentering inom det etniskt svenska samhället och dels bitvis tämligen omfattande invandring till lokalsamhällena i nedskärnings- och varseltider. Det är kanske inte läge för utomstående, med en vision som ofta tycks härröra från en paradigmatiskt annan position än lokalbefolkningens, att mana till gräns- och erfarenhetstranscenderande gruppkramar.

I krönikan ansluter sig Greider till uppfattningen att ett bra sätt att bryta uppgången för SD är att inte tala om migrationsfrågor utan i stället diskutera ”jobb, bättre välfärd och fördelning”. Greider menar här att ledande borgerliga politiker spelar SD i händerna t.ex. genom att prata om somalier som en problematisk grupp ur integrationssynpunkt, men att lösningen inte ligger i att försvara somalierna, eftersom detta än mer skulle låsa fast debatten i etnicitets- och migrationsfrågor. Ett bättre svar enligt Greider är i stället att diskutera ekonomi och de klassiska välfärdsfrågorna.

Huruvida ”vi ska inte prata migration” är en effektiv linje för att mota SD i grind kan diskuteras – jag tror det inte. Vad som intresserar mig här är snarast hur Greider fortsätter sitt resonemang. Ett längre citat får illustrera Greiders optimistiska syn på vad som kommer att hända om debatten tydligare skulle handla om ”klassorättvisor och fördelningspolitik och om vänster och höger”:

Sker det, ja då inser fler att en arbetslös ”svensk” har lika mycket gemensamt med en arbetslös ”somalier”. Även de som har ett arbete vinner på att reservarmén av arbetslösa minskar. 

Sverigedemokraterna är på det sättet inget annat än ett slags överhetsparti; partiet påverkar och vinner terräng genom att söndra och utså splittring mellan de grupper som förlorar på massarbetslöshet och ofärd. Det upprörande är att de stora partierna låtit detta ske. (Greider) 

Denna Greiders förhoppning om att en stark solidaritet mellan svenskar och somalier (t.ex., kan man förmoda, i en mellanstor svensk traditionellt socialdemokratisk stad som Borlänge) kommer att kunna uppstå bara de som deltar i ”samhällsdebatten” kommer överens om att främst diskutera klass och fördelning ter sig milt uttryckt som orealistisk. Och det handlar då inte bara om det idealistiska i övertygelsen om att ”samhällsdebatten” så omedelbart skulle få effekt på etniska relationer på markplanet (jo, det känns ovant, men eftersom Sverige idag är ett oåterkalleligen multietniskt land har vi idag bredvid andra slags sociala relationer även något så exotiskt som etniska relationer, vilket man därmed måste ta hänsyn till analytiskt), eller att den skulle få just denna effekt och inte någon annan. Det handlar heller inte om det sannolika i att de intressen som verkar inom denna ”debatt” bara skulle acceptera att alltid sätta ett traditionellt socialdemokratiskt klass- och fördelningsperspektiv i främsta rummet.

Om vi börjar med Greiders analys av SD som ”överhetsparti” så ter den sig märklig ur vänstersynpunkt eftersom den tycks vända på orsakssambanden. Om vi för ett ögonblick låter överheten definieras av sådana storheter som näringslivsintressen (kapitalet om man så vill) så förespråkar ju dessa tvärtom konsekvent ökad eller t.o.m. ofta fri invandring, främst arbetskraftsinvandring, och man sponsrar flera stall med agitatorer som driver olika varianter av denna linje. Näringslivet samkör föga överraskande gärna visionen om fri eller väsentligt mindre reglerad invandring med i olika grad radikala förslag om nedmontering eller minskning i omfattning av den svenska modellen och välfärdsstaten. Detta framförs ständigt av olika näringslivsföreträdare (från, så att säga, företagsbasen såväl som från den tankesmedjemässiga överbyggnaden), men om denna centrala liberala positionsframflyttning med invandring som murbräcka i striden mot välfärdsstaten och det socialdemokratiska arvet skriver Greider absolut ingenting.

Man kan säga mycket om SD, men att det skulle vara ett överhetsparti, med någon slags förankrad socialdemokratisk användning av ordet, framstår mot denna bakgrund som absurt. Kan någon i sådana fall identifiera exakt vilka överhetsintressen som står bakom partiet? Anno dazumal kunde nationalistiska partier, som t.ex. i den tjeckiske historikern Miroslav Hrochs klassiska studie över de nationella rörelserna hos statslösa europeiska folk under 1800- och det tidiga 1900-talet, förvisso representera även småföretagare eller en handelsidkande lägre medelklass, men om någon menar att ett uppdaterat liknande perspektiv skulle vara relevant i detta fall får vederbörande gärna utveckla det resonemanget här eller annorstädes. Det förefaller mig som mer fruktbart att se SD som ett resultat av mobilisering nedifrån, som ett i ideologisk och organisationsmässig mening i stor utsträckning faktiskt slumpmässigt svar på de stora tektoniska rörelser och förflyttningar som ägt rum under de senaste årtiondena i det svenska samhället. Alltså, hade det inte varit SD hade det varit något annat. I vilket fall är ”överheten” idag knappast protektionistiskt nationalstatsbaserad, konservativ och migrationsfientlig utan snarare globaliserad, liberal och migrationsvänlig.

Den andra större invändningen mot Greiders resonemang gäller själva övertygelsen om att fler skulle inse gemenskapen mellan arbetslösa svenskar och somalier (vi kör detta utan citationstecken) om debatten bara kom att handla om arbetslöshet och klassisk vänster-höger. Greider tycks förutsätta att två grupper som hamnar i underläge med någon slags automatik ska börja identifiera sig med varandra. Utgångspunkten är då rimligen att Sverige idag i grunden är samma land som före globaliseringen och de stora etnodemografiska förändringarna, att t.ex. Borlänge är samma stad o.s.v. Alltså, vissa yttre förutsättningar har förändrats men i grunden fungerar samhället på samma sätt, och nya grupper kan lätt adderas utan att någon mer principiell omkonceptualisering blir nödvändig, bara viljan finns.

Här undrar jag om Greider förstår gruppdynamiken och hur denna relaterar till krisens större socioekonomiska dynamik. För det första tycks Greider utgå från att arbetslösa svenskar och arbetslösa somalier ser på sig själva på samma sätt i termer av att tillhöra globaliseringens vinnare och förlorare. Detta antagande ter sig i själva verket högst problematiskt just ur ett globalt perspektiv. I jämförelse med sina landsmän i hemlandet tillhör nämligen somalierna i Sverige och Borlänge i ett grupperspektiv globaliseringens vinnare, både ur trygghetssynpunkt och i termer av levnadsstandard. De flesta av dem har under sin vistelse i Sverige fått sin försörjning genom olika åtgärder och transfereringar, och deras livssituation skulle påverkas av krisen mer direkt först i ett läge när ekonomin försämras så radikalt att dessa transfereringar minskar i omfattning. Svenskfödda eller invandrade arbetare som förlorat sina jobb har däremot ofta gjort det som en direkt följd av krisen, och pågående socioekonomiska förändringar tycks inte på längre sikt automatiskt medföra en situation där de skulle kunna beskriva sig själva som globaliseringens vinnare.

Frågan är varför en gemenskap egentligen skulle uppstå mellan dessa grupper vilkas liv formats av rörelser i helt olika riktningar. Det är begripligt att man kan önska att så ska ske, men hur ser analysen ut som hävdar att detta är ett realistiskt scenario? Hur ser analysen ut som ser marginaliserade svenskar och somalier gå samman i kamp mot ”överheten”? Ökade spänningar, med etniska förtecken, som följd av minskade resurser, konkurrens om sociala nyttigheter och mindre trygghet känns som en betydligt mer sannolik utveckling.

Bloggat på Världen Österut om ukrainska parlamentsvalet

Jag har i dagarna publicerat två artiklar i en serie på tre på Världen Österut om det ukrainska parlamentsvalet som hålls 28 november 2012.

Del I

Del II

Den tredje delen kommer efter valet.

Världen Österut drivs av Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien.