Samuel Moyn och de mänskliga rättigheterna

FD Kristian Nilsson, också från Tankesmedjan Verklighetens Tolk, har tidigare skrivit flera gästinlägg på Österifrån. Här presenterar han den amerikanske historikern Samuel Moyns skildring av hur dagens syn på de mänskliga rättigheterna har utvecklats på ett fundamentalt nytt sätt sedan 1970-talet. Konsekvenserna av denna utveckling torde märkas varje dag i svensk politik och debatt, vilket blir teman för andra texter.

***

True, rights have long existed, but they were from the beginning part of the authority of the state, not invoked to transcend it. (Moyn 2010:7)

Samuel Moyn, född 1972, är professor i juridik och historia vid Harvard. Moyn har i böcker som The Last Utopia (2010) och Human Rights and the Uses of History (2014) beskrivit hur mänskliga rättigheter som koncept vuxit fram och förändrats.

Enligt Moyn är vår tids västliga syn på mänskliga rättigheter inte särskilt gammal – den har utmejslats sedan 1970-talet. Äldre föreställningar om mänskliga rättigheter ingick i en värld med suveräna nationalstater, medan vår tids mänskliga rättigheter befinner sig i en värld där rättigheterna är globala och överstatliga.

Han menar även att utöver utvecklingen av mänskliga rättigheter från en nationalstatlig till en överstatlig, global kontext har rättigheternas innehåll under efterkrigstiden förskjutits. Ska mänskliga rättigheter begränsas till frågor om individuella rättigheter som yttrande- och trosfrihet eller bör sociala och ekonomiska förhållanden inkluderas bland de mänskliga rättigheterna? Det har skett en rörelse från FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna (1948), som innehöll sociala och ekonomiska rättigheter, via den nya vågen av mänskliga rättigheter under 1970-talet som var fokuserad på individuella kärnrättigheter, till dagens rättigheter som utökas med kollektiva rättigheter

Vidare har det enligt Moyn skett en förskjutning i frågan om huruvida införandet eller skyddandet av mänskliga rättigheter kan anses vara en legitim grund för att åsidosätta folkrätten och rättfärdiga väpnade interventioner i humanismens namn.

Nationalstaten och de mänskliga rättigheters framväxt

Frågan om de mänskliga rättigheternas historia och hur långt bak i historien vi kan hitta mänskliga rättigheter är ett stort forskningsfält. Moyn menar att äldre tiders universalism som hos de grekiska stoikerna eller i Bibeln är för annorlunda i förhållande till moderna mänskliga rättigheter för att det ska kunna dras en historisk linje från dessa historiska tanketraditioner till vår tid. Det är med 1700-talets revolutioner och diskussioner om människans rättigheter, om medborgarskapsfrågor och om förhållandet mellan medborgare och stat som grunden läggs för uppkomsten av de mänskliga rättigheterna.

Debatten om medborgarens rättigheter i förhållande till staten präglade även 1800- och det tidiga 1900-talets diskussioner kring människans rättigheter. Andra världskrigets fasor medförde en insikt att internationell politik och skyddet av enskilda människor måste organiseras bättre för att undvika nya förödande krig. Krigets segrarmakter skapade FN som en organisation där deras inbördes förhållanden formaliserades och balanserades i Säkerhetsrådet.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kom 1948. I detta dokument lades grunden till senare debatter kring begreppet. Det är dock enligt Moyn viktigt att poängtera att i detta dokument ingår mänskliga rättigheter i ett internationellt system av suveräna nationalstater. De mänskliga rättigheterna i konventionen är ganska omfattande då det ingår även sociala och ekonomiska rättigheter utöver politiska rättigheter som yttrandefrihet. Det kalla kriget fördjupades dock strax efter bildandet av FN, vilket medförde att frågan om mänskliga rättigheter föll i skuggan av den större kampen mellan de framväxande kommunistiska och kapitalistiska blocken.

Moyn anser att de moderna, överstatliga mänskliga rättigheterna uppstod på 1970-talet. Den amerikanska medborgarrörelsen handlade primärt om rättigheter för medborgarna inom den amerikanska nationalstaten. Även de koloniala frihetsrörelserna uppfattade de mänskliga rättigheterna i nationalstatliga och kollektiva termer. Folken i tredje världen hade den mänskliga rättigheten att skapa sina egna nationalstater.

last utopia

De överstatliga mänskliga rättigheternas genombrott på 1970-talet

Den nya formen av mänskliga rättigheter uppkom när självständigheten för kolonierna genomförts och USA förlorat kriget i Vietnam. Nu lades grunden för en ny mer moralbaserad och universell inställning till mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter var inte enbart frågan om dess roll i en nationalstat. Varje individ hade rättigheter och dessa rättigheter var oberoende av var individen bodde. Mänskliga rättigheter var därmed inte kopplade till de enskilda nationalstaterna.

Denna förändrade syn på mänskliga rättigheter fick en kraftfull start i den amerikanske presidenten Jimmy Carters invigningstal 1977. I talet tog Carter upp mänskliga rättigheter som ett rättesnöre för amerikansk utrikespolitik. Denna politik skulle bli mer inriktad på ideella och moraliska principer än den realpolitik som hade präglat tidigare administrationers utrikespolitik. I samband med den amerikanska utrikespolitikens förändrade inriktning upplevde äldre mänskliga rättighetsorganisationer som Amnesty International ett uppsving. Det bildades även nya, inflytelserika organisationer som Human Rights Watch.

Kampen för de mänskliga rättigheterna fokuserades på enskilda fall i diktaturernas Latinamerika och på dissidenternas kamp i Östeuropa. De mänskliga rättigheternas innehåll minskades jämfört med deklarationen från 1948. Nu handlade det framför allt om individers personliga rättigheter samt om kampen mot tortyr. Frågor om ekonomiska och sociala rättigheter bortsågs till stor del. Denna minimalistiska syn på mänskliga rättigheter medförde att frågan om till exempel den liberala och kapitalistiska demokratins betydelse för mänskliga rättigheter inte prioriterades. Detta var inte i motsättning till deklarationen, som inte uttryckligen stöder ett särskilt samhällssystem. Kampen för mänskliga rättigheter var inte baserat på politik utan på framför allt moraliska argument. Denna inriktning stämde överens med de östeuropeiska dissidenternas kamp som var moralisk, rent av ”antipolitisk”.

Denna ”opolitiska” syn på mänskliga rättigheter förändrades under Ronald Reagans styre då mänskliga rättigheter sattes in i ett större ideologiskt sammanhang där tonvikten lades vid att sprida liberal demokrati. Tanken var att mänskliga rättigheter endast kunde ta fäste i en omgivning präglad av demokrati och liberal marknadsekonomi. Denna democracy promotion medförde enligt Moyn att de kommunistiska samhällena i Östeuropa sågs som omöjliga att reformera, medan högerdiktaturer i Latinamerika hade potential för reformer.

HumanRights_JK_Final.indd

Sovjetunions sammanbrott och den moderna synen på mänskliga rättigheter

Sovjetunionens fall, det kalla krigets slut och USA:s status som den enda kvarvarande supermakten utgjorde förutsättningarna för att dagens syn på mänskliga rättigheter skulle få riktigt genomslag. Den bipolära världsordningen hade upphört och det fanns möjlighet att skapa överstatliga domstolar som skulle hantera brott mot de mänskliga rättigheterna.

Den förändrade rollen för mänskliga rättigheter växte fram tillsammans med en ändrad inställning till folkrätten. Med mänskliga rättigheter som ett överstatligt rättesnöre borde inte brott mot de mänskliga rättigheterna kunna begås bakom folkrättens formella skydd av staters suveränitet. Efter omvärldens oförmåga att förhindra grova brott i Rwanda och Jugoslavien utvecklades tankegången om att omvärlden borde ges rätt att ingripa i staters interna politik om de begick grova brott mot befolkningen. Denna tankegång formaliserades till Responsibility to Protect (R2P), som antogs av FN:s generalförsamling 2005.

Ett annat exempel på den nya synen på mänskliga rättigheter, där brott ska hanteras av överstatliga domstolar, var inrättandet av Internationella brottsmålsdomstolen 2002. Moyn menar dock att detta inte har någon egentlig betydelse då världshegemonen USA inte har ratificerat den underliggande Romstadgan och därmed inte har underställt sig domstolen. Många andra stater, som Ryssland, har inte heller ratificerat stadgan. Stater som Kina, Turkiet och Indien har inte ens undertecknat den. Domstolens överstatlighet accepteras därmed inte av ett flertal stater, däribland två permanenta medlemmar av säkerhetsrådet.

Kanske är entusiasmen kring Internationella brottsmålsdomstolen ett talande exempel på att uppgivenheten inför möjligheten till ett större, internationellt genomslag för överstatliga rättigheter får många att nöja sig med mer blygsamma framgångar.

International courts may not be a mirage, but one thing is clear, they emerged as an oasis because people had stopped searching for a promised land where the fight for equity involves more than litigating past crime.(Moyn 2010:67)

Den nuvarande utvecklingen

Moyn menar att stödet till moraliserande, överstatliga mänskliga rättigheter samt humanitära straffinvasioner i skurkstater som bryter mot mänskliga rättigheter troligtvis främst varit möjlig i en postbipolär övergångsperiod med amerikansk hegemoni. Denna värld håller redan på att omvandlas till en värld där USA förlorar sitt hegemoniska inflytande till förmån för en ny multipolär världsordning.

Stödet till R2P har sedan början av 2000-talet minskat. Detta beror bland annat på att ingripande i andra stater kan medföra att den invaderade staten upphör att existera i praktiken med anarki i landet och destabilisering av omkringliggande stater som följd. Ingripandet i Libyen var en viktig vändpunkt. Den gamla regimen kunde störtas genom att mobilisera argument utifrån moralistisk humanism. Vad denna moralism inte kunde bidra med var att en anständigare regim tog makten. Libyen har kastats ner i kaos och de moralistiska humanisterna har vänt sig mot andra mer spännande områden. Ansvaret för skydda har lagts på hyllan utan större åthävor eller självanalys.

En annan trend är att de mänskliga rättigheterna sedan 1970-talet ges ett allt större innehåll. Denna utveckling kan beskrivas som att äldre generationer rättigheter ersätts av nya generationer. Den första generationen av rättigheter var begränsad till individuella rättigheter som yttrandefrihet och frihet från tortyr. Den andra generationen innehöll sociala rättigheter knutna till boende och hälsa. Den tredje generationen vidgar begreppet till att innefatta kollektiva rättigheter som rätten till utveckling, rätten till internationell solidaritet och rätten till fred.

Sammanfattning

Vår tids mänskliga rättigheter har en relativt kort historia som leder tillbaka till 1970-talet. Visserligen bygger de mänskliga rättigheterna på dokument och deklarationer från 1940-talet, men dessa dokument skrevs under en tid när mänskliga rättigheter sågs ingå i ett system av suveräna nationalstater. Frågor om människans rättigheter ingick i detta system och inte i ett separat, överstatligt system av lagar och domstolar ovanför nationalstaterna.

En annan förändring av synen på de mänskliga rättigheterna har handlat om en ökad betoning av frågor om moral och rätt. Efterkrigstidens mänskliga rättigheter handlade till stor del om hur den enskilda människan skulle kunna få del av det goda och jämlika samhället. Efter Sovjetunionens och den bipolära världsordningens fall expanderade den moralistiska tillämpningen av mänskliga rättigheter till att åsidosätta folkrätten i den humanitära invasionens namn – Responsibility to Protect.

Utvecklingen av mänskliga rättigheter som en del av ett system av nationalstater till ett system där nationell suveränitet överlämnas till överstatliga domstolar som IBD ingår i en allmän trend av hur nationalstaternas suveränitet försvagas av processer som globalisering och förstärkandet av den överstatliga dimensionen i EU.

Litteratur och länkar

Moyn, Samuel (2010): The Last Utopia: Human Rights in History. Belknap Press, Cambridge Massachusetts & London, England

Moyn, Samuel (2014): Human Rights and the Uses of History. Verso, London & New York

http://www.sakerhetspolitik.se/Sakerhetspolitik/Mansklig-sakerhet/Responsibility-to-Protect-R2P/

http://en.wikipedia.org/wiki/International_Criminal_Court