Forskningsartikel om minneskulturer i Lviv och Tjernivtsi

Har tillsammans med Eleonora Narvselius (som även skrivit för Österifrån) publicerat en artikel om minneskulturer i västra Ukraina, i Lviv och Tjernivtsi. Artikeln ingår i det första numret av den nystartade tidskriften EWJUS (East/West: Journal of Ukrainian Studies) vid University of Alberta.

Detta nummer av tidskriften kan läsas gratis i fulltext efter registrering på tidskriften:

http://ewjus.com/ojs/index.php?journal=ewjus&page=article&op=view&path[0]=Narvserlius-Bernsand

Annonser

Artikel om Ukraina och Bukovina i Neo

Har med en kort artikel om Ukraina och Bukovina i senaste Neo, 4/2014. Diskuterar utifrån den svenska Ukrainadebatten hur östra Europa gärna reduceras till projektionsytor för andras drömmar och farhågor, och berättar en historia som sällan hörs.

Uppdatering 2014-08-28: Artikeln kan nu läsas i fulltext:

http://magasinetneo.se/artiklar/ukraina-ar-mer-an-en-projektionsyta/

Ett besök vid fästningen i Chotyn

Förutom de två resorna med konstnären Ljubkivs’kyj gjorde jag under mitt senaste besök i Bukovina ytterligare en dagstur från Tjernivtsi. Jag blev bjuden att följa med till den legendomspunna fästningen i Chotyn vid floden Dnister (ry. Dnjestr, rum. Nistru) i den del av Tjernivtsilänet som inte är belägen i Bukovina utan i det historiska landskapet Bessarabien. Jag hade länge funderat på att besöka Chotyn och nu uppstod ett bra tillfälle med trevligt sällskap.

Mina värdar under resan var Viktor Pavljuk, Tjernivtsis förste postsovjetiske borgmästare och sedermera viceguvernör för länet, och hans hustru Oksana, litteraturvetare från universitetet och syster till den mycket omtyckte ukrainske vissångaren Volodymyr Ivasiuk.

Ivasiuk slog igenom över hela Sovjetunionen i början av 1970-talet genom folkschlagerroadmovien Tjervona Ruta, där han medverkade tillsammans med tre andra sedermera mycket framträdande sångare från Bukovina: Nazarij Jaremtjuk, Vasyl’ Zinkevytj,och Sofia Rotaru. Inte utan vidare kallas Bukovina ofta på ukrainska för pisennyj kraj, sångernas land. Ivasiuks sånger sjungs ofta och gärna av ukrainare och de finns i otaliga coverversioner. Hans liv slutade dock tragiskt: 1979 hittades Ivasiuk hängd i ett träd i en skog utanför L’viv, och omständigheterna kring hans död är ännu oklara. Den officiella versionen var självmord, men hans familj och många andra är övertygade om att han mördats av den sovjetiska säkerhetstjänsten. På YouTube finns en ukrainskspråkig dokumentär om saken.

Jag mötte tillsammans med mina svenska kollegor för första gången Oksana av en slump i höstas på Ivasiukmuséet i Tjernivtsi. Muséet, som är inhyst i familjens gamla lägenhet, förevisar förutom sångaren även fadern Mychajlo som var en känd författare och översättare. Oksana berättade att det var från ett fönster i Ivasiuks hus som den tidigare strängt förbjudna ukrainska blågula flaggan hängdes ut för första gången under det sovjetiska sönderfallet i slutet av 1980-talet. Oksana och hennes man kan sägas tillhöra kärnan bland lokala nationella demokrater, som från slutet av 1980-talet verkat för ukrainsk nationell pånyttfödelse inom ramen för demokrati och europeisk integration.

Muséet över Volodymyr och Mychajlo Ivasiuk i Tjernivtsi, öppnat 1999. Från ett fönster i detta hängdes för första gången den tidigare förbjudna ukrainska flaggan ut under det sovjetiska sönderfallet i slutet av 1980-talet.

Muséet över Volodymyr och Mychajlo Ivasiuk i Tjernivtsi, öppnat 1999.

Statyn över Volodymyr Ivasiuk i L'viv, rest 2011.

Statyn över Volodymyr Ivasiuk i L’viv, rest 2011.

På vägen ut genom staden passerar vi den kristna och den judiska kyrkogården (enligt uppgift Europas tredje största). Även utanför stadsgränsen gör sig både den historiska och nuvarande etniska mångfalden omedelbart påmind. Jag blir lite förundrad över det första ortsnamnet vi stöter på, Mahala, som leder tankarna till det arabiska ordet för kvarter eller stadsdel. Byn, som ligger bara några kilometer utanför stadsgränsen har rumänsk majoritetsbefolkning. Här börjar Novoselyts’kyjdistriktet där rumäner och moldavier är i klar majoritet (nej, detta är inte platsen för en utredning av de olika användningarna av begreppen rumänsk och moldavisk. Andreas Johansson förklarar här pedagogiskt situationen som den tar sig uttryck i Moldavien).

Bara en kvarts resa från Tjernivtsi ser vi den första byn med tvåspråkiga ukrainsk-rumänska vägskyltar Bojany (rum. Boian). Vi noterar dock att bara de officiella skyltarna är tvåspråkiga; alla kommersiella skyltar är ukrainska och i några fall ryska. Oksana berättar att en stor del av Bojanys befolkning tidigare var polsk och pekar på den romersk-katolska kyrkan vi passerar längs vägen. Hon vet inte vart polackerna i byn tagit vägen nu men berättar att hon haft flera studenter härifrån som identifierat sig som rumäner men haft ett ”karaktäristiskt polskt utseende”. Byns grek-katolsk kyrka, som en gång tillkom på initiativ av byns dåtida ägare, den armenisk-polska adelsfamiljen Stefanowicz, har nu tagits över av den ortodoxa kyrkans Moskvapatriarkat. Den synagoga som byggdes 1898 brändes ner under andra världskriget. Judiska kyrkogården ska dock finnas kvar.

Byarna längs vägen ger generellt ett välmående intryck, inte minst Bojany, som är känt för välstånd och företagsamhet. Många invånare är eller har varit gästarbetare och har tjänat ihop pengar att investera i sina hus. I flera av byarna är både hantverk och handel uppenbart välutvecklade, och vi stannar till för att titta på flätade korgar och trä- och järnsmide, varav det mesta uppges vara tillverkat i byn. Viktor berättar att många bybor använde sin entreprenörsanda redan på den sovjetiska tiden, då de i Moskva och Leningrad sålde frukt och grönsaker odlade på den del av jordbruksarealen de kunde använda för eget bruk. Två av länets första framgångsrika affärsmän kom härifrån och började tillverka fönster och dörrar men senare investerade vidare i hotell, restauranger och bensinmackar.

Vägen österut mot Bessarabien är ganska högt belägen, och på andra sidan det bördiga landskapet skymtar söderöver på en tätt skogbevuxen bergskam någon mil bort det stora ortodoxa klostret i Banceni. Banceni ligger i det efter förintelsen nästan helt etniskt rumänska Hertsadistriktet som kontrolleras av den ortodoxa kyrkans Moskvapatriarkat (värdparet tillhör den ortodoxa kyrkans ukrainsksinnade Kyivpatriarkat). Klostret anses vara mycket rikt och är känt för sitt arbete med att vårda sjuka barn.

När vi efter en stund kommer in i Bessarabien sker omedelbart en förändring i kulturlandskapet: hustomterna längs vägen börjar kantas av täta vackra stenmurar. Mitt värdpar berättar att de sett liknande murar både i Turkiet och i Armenien, och att dessa därmed är ett kulturellt vittnesbörd om den täta historiska kontakten området haft med det Osmanska riket. Och mycket riktigt ligger i närheten av Chotyn byn Anadoly (Anatolien).

Chotyn har ca 10000 invånare och är centrum för länets bessarabiska delar. Om Bukovina alltid definieras som västukrainskt och av lokala politiker och intellektuella betraktas som en del av Centraleuropa uppfattas Bessarabiens kulturella tillhörighet inte som lika klar. Viktor och Oksana pekar på de i jämförelse med Bukovina ”östliga” valresultaten i området, och menar att invånarna har en eklektisk identitet bestående av olika till synes svårförenliga kulturella avlagringar. Längre österut finns i länet t.ex. en helt ny sovjetisk stad, Novodnistrovs’k, byggd kring ett nytt vattenkraftverk på 1970-talet, med lika många invånare som Chotyn. Att döma av det lilla vi hann se av Chotyns centrum tycks stadens minneslandskap snarast vara ganska genomsnittligt ukrainskt ambivalent, med sovjetiska monument över segern i andra världskriget och stupade i Afghanistan inte långt från ukrainska monument till minnet av den stora svälten i det sovjetiska Ukraina.

Sovjetiskt monumentalmonument över segern i andra världskriget, Chotyn.

Sovjetiskt monument över segern i andra världskriget, Chotyn.

Stadsfullmäktiges sympatiska byggnad från den rumänska tiden är belägen vid en huvudgata omgärdad av lummig sommargrönska. Chotyn är en mycket gammal stad, ett handelscentrum som ingick i det gamla Kyivriket och formellt tillhörde det moldaviska furstendömet 1359-1812, men under 180 års tid styrdes av det Osmanska riket. Staden blev tillsammans med övriga Bessarabien en del av Tsarryssland 1812, men tillhörde Rumänien under mellankrigstiden innan den införlivades med det sovjetiska Ukraina 1940 och återigen efter 1944 efter ett kort men blodigt rumänskt mellanspel under andra världskriget.

Stadshuset i Chotyn,

Stadshuset i Chotyn.

Vid stadshuset träffar vi den trevlige vice borgmästaren Mykola, som följer med och guidar oss på fästningen. På vägen dit passerar vi stadens enda öppna synagoga – Mykola berättar att stadens judiska församling idag omfattar sju personer. Liksom många städer i Bukovina förändrades Chotyns etniska befolkningsstruktur dramatiskt under och efter andra världskriget.  Enligt den rumänska folkräkningen 1930 utgjorde ryssar och judar var sin dryg tredjedel av befolkningen medan 16% var ukrainare och knappt 10% rumäner. Bara 500 av stadens 5700 judar överlevde kriget, och många lämnade staden för Israel eller USA. Precis som i Tjernivtsi kom i deras ställe ofta rysktalande judar, som i sin tur stegvis i stor utsträckning kom att emigrera från och med 1970-talet.

Enligt vice borgmästare Mykola bodde Steven Spielbergs mormor/farmor (babtsia kan betyda båda) i detta hus, som under den ryska tiden var en synagoga.

Enligt vice borgmästare Mykola bodde Steven Spielbergs mormor/farmor (babtsia kan betyda båda) i detta hus, som under den ryska tiden var en synagoga.

Staden domineras idag av etniska ukrainare, men den lite mer ”östliga” prägeln märks i att alla människor jag pratar med talar en ordförrådsmässigt med ryska mer uppblandad ukrainska än vad jag brukar höra från motsvarande människor i Tjernivtsi. Detta sätt att prata ukrainska kan vara kontroversiellt för dem som betonar vikten av en ”renare”, mer standardspråklig ukrainska. För den intresserade finns en länk till en av mina akademiska artiklar i ämnet här.

Fästningen, målet för vår resa, ligger vid stranden av floden Dnister. Utanför ingången med utsikt över floden reste de ukrainska myndigheterna 1992 ett monument över slaget vid Chotyn 1621, då en numerärt underlägsen kristen här bestående av ukrainska kosacker, polacker och litauer besegrade en turkisk-tatarisk armé. Viktor skriver, liksom även utställningen inne på fästningen, på ett förvisso ganska lågmält sätt in segern i en välbekant berättelse om den långa europeiska kampen mot turkiskt och islamskt inflytande. Chotyn blir i denna klassiska östeuropeiska berättelse en plats där tre östliga nationer räddade västra Europa från främmande ockupation.

Segermonumentet över den ukrainsk-polsk-litauiska segern över den osmanska armén fokuserar på kosackhetmanen Petro Sahajdatjnyj och ett kristet kors.

Segermonumentet över den ukrainsk-polsk-litauiska segern över den osmanska armén i slaget vid Chotyn 1621 fokuserar på kosackhetmanen Petro Sahajdatjnyj och ett kristet kors.

Under mellankrigstiden tillhörde fästningen Rumänien, men på den smala Dnisters motsatta strand började det sovjetiska Ukraina, och strax norr om fästningen låg gränsen mot det då polska östra Galizien. Det sades att Aleksandr Nevskijkyrkans klocka ljöd över tre riken.

På mellankrigstiden kunde man här från den rumänska sidan se över till Sovjetukraina och norrut mot Polen. I förgrunden syns förutom fästningenAleksandr Nevskijkyrkan och resterna av en moské som turkarna lät bygga.

På mellankrigstiden kunde man här från den rumänska sidan se över till Sovjetukraina och norrut mot Polen. I förgrunden syns förutom fästningen Aleksandr Nevskijkyrkan och resterna av en moské som turkarna lät bygga.

Fästningen i Chotyn.

Fästningen i Chotyn. På andra sidan floden Chmelnyts’kyjlänet i landskapet Podolien, redan centrala Ukraina.

Staden Chotyn använder på alla sätt fästningen för att locka till sig investeringar och turister. Vice borgmästaren berättar om de många och ofta framgångsrika ansökningar man lämnat in till olika europeiska strukturer (och ofta i samarbete med de rumänska och moldaviska grannarna) för att restaurera fästningen och utveckla olika typer av verksamhet kring den. Viktor och Oksana intygar hur mycket som gjorts de senaste 10-15 åren. Och de historiska utställningarna och tavelgalleriet visar kanske att man är på rätt väg.

På väg mot själva gångbron till fästningen tittar vi in i den lilla vackra Aleksandr Nevskijkyrkan som byggdes av ryssarna 1832.

Aleksandr Nevskijkyrkan byggdes under den ryska tiden 1832.

Aleksandr Nevskijkyrkan.

Mitt emot kyrkan ligger också ruinerna efter fästningens moské som byggdes under den turkiska tiden på 1700-talet. Så sent som i början av 1900-talet var byggnaden i betydligt bättre skick med en bevarad minaret. Moskén började användas som lagerlokal av den ryska militären på 1800-talet och ska slutgiltigt ha sprängts av den retirerande Röda armén 1941 för att den inte skulle användas som utkikspunkt. I samband med det större postsovjetiska intresset för andra kulturella influenser har man på senare år genomfört arkeologiska undersökningar av platsen.

Ruinerna av fästningens moské som byggdes under den turkiska tiden. Så sent som i början av 1900-talet var byggnaden i betydligt bättre skick, och den ska slutgiltigt ha förstörts under andra världskriget.

Ruinerna av moskén.

Apropå orientalisk kulturell påverkan hävdar den lokala traditionen att kaffe kom till Ukraina för första gången i slutet av 1400-talet när osmanska trupper efter ett misslyckat erövringsförsök lämnade kvar säckar med kaffebönor. Efter en serie akuta kulinariskt-kulturella missförstånd ska en bybo som tidigare befunnit sig i turkisk fångenskap förklarat för fästningsfolket att bönorna ska rostas, kokas och avnjutas som dryck. Annars hör man ibland i västra Ukraina historien om hur ukrainaren Kultjyts’kyj från L’viv ska ha öppnat Wiens första kafé 1683, i samband med det berömda slaget. Den kaffekultur som kom med habsburgarna till västra Ukraina ska alltså på något sätt ha ukrainskt ursprung. Nåja.

Bron över ravinen in till fästningen.

Bron in till fästningen.

Från bron in till fästningen visar Viktor på platsen där lokala män, kvinnor och barn som tagits till fånga av osmanerna förvarades i väntan på att säljas som slavar, och om de många ukrainska, moldaviska och polska kvinnor som hamnat i fångenskap på andra sidan Svarta Havet. Det förtjänar kanske att påpekas att detta inte är moderna islamofobiska fantasier: åtskilliga gamla ukrainska dumy, episka folkballader från stäppområdet, handlar om lokala kvinnor och män som hamnar i turkisk fångenskap.

Tidigare förvaringsplats för slavar.

Tidigare förvaringsplats för slavar.

Det första som slår en besökare är hur filmisk både fästningen och landskapet runt om är. Och mycket riktigt har många filmer spelats in här, inte minst sovjetiska filmer på historiska teman. Sovjetiska filmatiseringar av De tre musketörerna, Ivanhoe och Robin Hood, samt sovjetukrainska epos som Zachar Berkut, men även postsovjetiska ryska Taras Bulba (efter Gogol) har spelats in här. Idag används också fästningen av lajvare för att iscensätta gamla fältslag. Under två år anordnade ukrainska, polska, ryska och litauiska medeltidslajvare det s.k. Nationernas slag (Bytva natsij) här. Se här för engelsk text och bilder. Medeltidsfestivaler arrangeras regelbundet på platsen.

Huvudbyggnaden i fästningen, som även rymmer de viktigaste historiska utställningarna. På den vänstra gaveln fanns under den turkiska tiden en minaret.

Huvudbyggnaden i fästningen, som även rymmer de viktigaste historiska utställningarna. På den vänstra gaveln fanns under den turkiska tiden en minaret.

Ett exempel på platsens symboliska vikt i tidigare konflikter mellan ideologiskt muslimska och kristna stater är korset på fästningstornet som står på en besegrad halvmåne.

DSCN3519

Ett liknande kors finns på Chotyns moderna stadsvapen:

Coat_of_arms_of_Khotyn

På hemvägen från fästningen stannade vi till i en de rumänska byarna i Bukovina och köpte körsbär. Efter en öl på en krog i Tjernivtsi skiljdes vi åt för denna gång. En annan gång tänker jag ströva omkring en del i själva stan som är intressant i sin egen rätt.

Bukovinsk tolerans: vad betyder kulturell mångfald i Tjernivtsi, Ukraina

Bukovinsk tolerans: vad betyder kulturell mångfald i Tjernivtsi, Ukraina?

(ursprungligen publicerad 1 juni 2012 på Världen i Öst)

”Många års samlevnad i denna mångfald av nationer, kulturer och religioner skapade en särskild sorts européer: en stolt gemenskap som kallade sig Tjernivtsibor.”
Citat från staden Tjernivtsis officiella turistportal

Staden Tjernivtsi (ca 240000 invånare) är idag huvudort i den ukrainska delen av det historiska landskapet Bukovina. Den södra delen av Bukovina, med huvudort i Suceava, tillhör Rumänien. Tjernivtsi, som under mellankrigstiden som Cernăuţi ingick i Rumänien, införlivades efter andra världskriget tillsammans med norra Bukovina i den ukrainska sovjetrepubliken. Sedan 1991 tillhör området det självständiga Ukraina. Stadens framväxt är dock förknippad med den österrikiska tiden (1774-1918), då staden under namnet Czernowitz växte fram som ett expanderande, dynamiskt och allt mer multietniskt industriellt, handelsmässigt och administrativt centrum för det habsburgska kronlandet Bukovina.

Inte så mycket den ofta skiftande statstillhörigheten som just den framförallt under 1800-talet framväxta mångfalden av etniska grupper, språk och konfessioner och deras jämförelsevis fredliga om än knappast konfliktfria eller nödvändigtvis särskilt vänskapliga samexistens har gett upphov till föreställningar om det habsburgska Czernowitz som en förlorad multietnisk centraleuropeisk möjlighet. Denna transnationellt spridda läsning av det förflutna, ibland sammanfattad i uttrycket Bukowina-Mythos, har kanske främst odlats i det tysktalande Centraleuropa, och här kan det multietniska habsburgska Czernowitz ses som en förebild för ett möjligt kulturpluralistiskt Centraleuropa idag – i uppfattad bjärt kontrast till senare tiders homogeniserande nationalstater (t.ex. Rumänien under mellankrigstiden, eller potentiellt dagens Ukraina). Denna bild, som aktualiserades främst efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, har starkt påverkats av minnet av 1900-talets folkmord, etniska rensningar och befolkningsutbyten i centrala och östra Europa i allmänhet och Bukovina i synnerhet. Myten om det toleranta multietniska Czernowitz har dessutom sina motsvarigheter i föreställningar om andra städer som också en gång tillhörde det gamla Österrike, liksom i imperienostalgiska narrativ om det habsburgska riket som sådant.

”Czernowitz – halvvägs mellan Kiev och Bukarest och Krakow och Odessa var Europas hemliga huvudstad, där trottoarerna sopades med rosbuketter och det fanns fler bokhandlar än bagerier” Bukovinamyten uttryckt på tyskt originalspråk med ukrainsk översättning i ett klassiskt citat på en skylt uppsatt av stadsförvaltningen 2008 vid Litteraturkaféet nära Rådhuset vid stadens centrala torg. Foto Niklas Bernsand

Föreställningen om den toleranta mångetniska atmosfären i staden odlas inte bara i det tysktalande Centraleuropa utan även lokalt i Tjernivtsi. Citatet ovan från stadens turistportal som erbjuder stadsvandringar i stadens multietniska förflutna under rubriken ”Tjernivtsi – toleransens stad” visar hur dagens ukrainska Tjernivtsi precis som många andra städer söker marknadsföra sig för turister och investerare genom att betona internationellt gångbara troper som kulturell pluralism och tolerans. Talet om mångfald tjänar här som en profileringsstrategi för lokala aktörer som söker skapa en tydlig image för och en berättelse om en historiskt förankrad stad med platskänsla och tradition. Det passar då utmärkt att anspela på Bukowina-Mythos med sina kodord som mångfald och tolerans och sin förankring i en kommersiellt och identifikationsmässigt potentiellt lukrativ centraleuropeisk kontext.  Om motsvarande västeuropeiska urbana mångfaldsdiskurser kanske lägger stor vikt vid modern migration är den utåtriktade mångfaldsdiskursen i Tjernivtsi starkt historiskt inriktad och betonar inte så mycket den postsovjetiska etnokulturella mångfald som idag faktiskt finns i staden. Föga förvånande är den mer lokalt inriktade diskussionen kring kulturell mångfald mer sammansatt.

Frågan är då vad som händer med talet om historiskt förankrad kulturell mångfald och tolerans i en stad som liksom Tjernivtsi bytt statstillhörighet och befolkning så ofta och i sådan grad att den historiska kontinuiteten på många områden – utom kanske vad gäller det välbevarade habsburgska arkitektoniska arvet – framstår som problematisk? Det framgår t.ex. inte i citatet ovan vad som hände med den åberopade mångfalden eller om även dagens stadsbor kan anses utgöra en lika stolt, lika tolerant, lika mångfaldig och lika ”europeisk” gemenskap.

Det multietniska Czernowitz växer fram och går under

Bukovina har historiskt vuxit fram som ett ortodoxt kristet ukrainskt-rumänskt (för att använda de moderna etnonymerna) gränsland, men här fanns sedan medeltiden också mindre grupper av ortodoxa judar och tyska bosättare. Dagens Tjernivtsi har rötter i en gammal moldavisk tullstation och var fram till det habsburgska övertagandet en relativt obetydlig handelsplats. Den mytomspunna mångkulturella staden skapades under Habsburg, förvisso inte som ett självändamål eller som en övning i tolerans, utan som en konsekvens av ett politiskt och ekonomiskt moderniseringsprojekt för att omforma nyligen erövrade områden till dynamiska delar av imperiet. Czernowitz byggdes som en wiensk utpost i öst, vilket än idag märks inte minst i stadens arkitektoniskt välbevarade centrum, och kom följdriktigt också ofta att kallas för Österns Wien.

Förutom av ukrainare och rumäner kom den snabbt växande staden att bli hemvist för stora och kulturellt heterogena grupper av tyskar och judar, och här fanns även en stor polsk och en mindre men livskraftig armenisk gemenskap. Storleksförhållandena skiftade mellan folkräkningarna, men vid flera tillfällen fram till och med stadens rumänska mellankrigstid utgjorde judar (tysk- eller jiddischtalande) och rumäner de enskilt största grupperna i själva staden, medan ukrainare var den största gruppen i den ”norra” och den rumänska i den ”södra” delen av Bukovina som helhet. Tyska var i staden det viktigaste språket, inte bara som administrations- och affärsspråk utan som Umgangssprache över de etniska gränserna, och behöll den informella rollen ända fram till andra världskriget.

Popkulturellt monument över imperiets tekniska landvinningar. Rest i samband med stadens 600-årsjubileum 2008. Foto Niklas Bernsand

I samband med och efter andra världskriget skedde omfattande etnodemografiska förändringar i staden. Många polacker hade lämnat staden redan under den rumänska mellankrigstiden, medan de flesta lokala tyskar flyttades till Tyskland efter en överenskommelse mellan Tyskland och Sovjetunionen, som tagit över norra Bukovina från Rumänien 1940. Bara omkring hälften av stadens judar överlevde förintelsen, och majoriteten av dessa flyttade snart efter kriget till Israel, Västeuropa eller USA. Många rumäner och polacker flydde eller deporterades österut av sovjetmakten, vilket även gällde åtskilliga personer ur den politiskt aktiva delen av den försovjetiska ukrainska befolkningen.

Rådhuset i Tjernivtsi från 1848. Foto Niklas Bernsand

Det multietniska Tjernivtsi tar vid

Efter 1945 fylldes det sovjetiska Tjernivtsi (eller Tjernovtsy i den ryska varianten) liksom så många andra städer i östra och centrala Europa med till stor del ny befolkning. Bara en minoritet av dagens invånare har rötter i staden i tre generationer, och även den efterkrigstida befolkningsutvecklingen har präglats av stora förändringar. Den lilla kvarvarande judiska befolkningen utökades av främst rysktalande judar från andra delar av Ukraina eller från Ryssland, så att judar i slutet av 1950-talet utgjorde så mycket som 20% av stadsbefolkningen. Samtidigt fick staden snabbt genom inflyttning från den intilliggande landsbygden en stor ukrainsk majoritet, liksom för första gången en numerärt betydande etniskt rysk befolkningsgrupp bosatte sig i staden (sedan 1700-talet lever dock ryska gammaltroende i byn Bila Krynytsia alldeles vid den nuvarande gränsen till Rumänien). Under den postsovjetiska tiden har staden präglats av en omfattande utvandring av yngre och välutbildad befolkning till Kyiv och utomlands, och bara små åldrande spillror återstår idag av de judiska och tyska grupperna, som också i stor utsträckning flyttat under den postsovjetiska tiden. Många bukovinier arbetar utomlands, ofta i Italien eller i Portugal, och deras transfereringar är av stor betydelse för den lokala ekonomin. Samtidigt har migrationen till Tjernivtsi av ukrainare och rumäner från landsbygden fortsatt, inte utan sociala spänningar mellan dem och något mer etablerade stadsbor. Etniskt domineras staden idag helt av ukrainare (79.8% enligt folkräkningen 2001) med rumäner (6%) och under sovjettiden inflyttade ryssar (11.3%) som största minoritetsgrupper, medan rumäner och moldavier utgör ca 20% av hela länets befolkning.

Under sovjetisk och postsovjetisk tid har staden blivit långt mer homogen än under den habsburgska tiden, men ett multietniskt Tjernivtsi har uppstått, där grupper som haft en central betydelse för framväxten av Czernowitz, som tyskar, judar och polacker, idag inte är numerärt särskilt mycket större än t.ex. vitryssar, azerier och koreaner, och där ukrainska och ryska är de helt dominerande språken.

Gammal och ny marknadsföring samexisterar ibland på husfasader och skyltar i Tjernivtsi. Foto Niklas Bernsand

”Bukovinsk tolerans”

När lokala aktörer talar om staden som präglad av mångfald och fredlig samlevnad mellan olika befolkningsgrupper används ofta uttrycket bukovinsk tolerans (bukovyns’ka tolerantnist’). Det används av ledande politiker, tjänstemän, affärsmän och intellektuella. Begreppet är så etablerat att en internetsajt om etniska relationer i Bukovina som drivs av radikala ukrainska etnonationalister kallas Det toleranta Bukovina – Bukovyna tolerantna.  Tolerans- och mångfaldsbegreppet projiceras som nämnts ofta till den österrikiska tiden som lyfts fram som en guldålder för staden, och knyts samman med föreställningar om stadens ursprungliga europeiskhet. Många av de mediapersoner och representanter för etniska organisationer jag talade med i Tjernivtsi spann generöst vidare på begreppet bukovinsk tolerans, även om här fanns betydande skillnader i hur det uppfattades och framställdes. Vissa tycktes se begreppet som närmast naturgivet och redogjorde utförligt för de lokala historiskt vänskapliga etniska relationerna i Bukovina, medan andra snarare menade att den bukovinska toleransen är en myt (i meningen något osant), och att de verkliga historiska relationerna var betydligt mindre hjärtliga och mer konfliktfyllda. Ytterligare andra såg den bukovinska toleransen som en positiv myt (i meningen användbar berättelse) för att uppnå goda etniska relationer och en positiv samhällsanda i dagens ukrainska Tjernivtsi oavsett hur de etniska relationerna på den habsburgska för att inte tala om den rumänska tiden såg ut.

Att mångfalds- och toleransbegreppet projiceras bakåt handlar inte nödvändigtvis om att den gamla mångfalden till skillnad från dagens nu är ofarlig, för det kan verkligen diskuteras med tanke på de uppslitande minnespolitiska strider främst kring händelserna under andra världskriget som rasat på de politiska, mediala och intellektuella fälten i Ukraina de senaste åren. Politiker, tjänstemän och affärsmän kan dock genom att spela på positiva bilder av den gamla mångfalden både lokalt och utomlands visa på stadens centraleuropeiska förflutna och därmed presentera staden som en naturlig del av Europa. Tjernivtsi kan här konstrueras som slags ukrainskt fönster mot Europa, så att stadens multietniska österrikiska förflutna blir ett redskap för att knyta det postsovjetiska ukrainska nationsbygget till de svallvågor av de större europeiska integrationsprocesserna som når fram till floden Prut.

Monument till stadens 600-årsjubileum 2008 med texten Till min hemstad på åtta språk. Foto Niklas Bernsand

Avslutningsvis kan man i lokalt bruk se begreppet bukovinsk tolerans som ett uttryck för en multikulturalistisk diskurs som knyter samman firandet av stadens multietniska förflutna med dagens strävanden att lansera den postsovjetiska ukrainska staden i ett framåtblickande europeiskt perspektiv. På ett plan är denna multikulturalism så öppen och så tänjbar att både liberaler och radikala nationalister, ukrainare och minoritetsrepresentanter kan hänvisa till den. Samtidigt är det jämfört med vad vi är vana vid från dagens västeuropeiska debatter fråga om en generellt konservativ form av multikulturalism vad gäller de värden och perspektiv den fokuserar på, nämligen (essentialistiskt definierade) etniska kulturer och traditionella religioner, medan t.ex. homosexuellas rättigheter eller feminism sällan kommer till uttryck genom den. Den är  inte med nödvändighet positivt inställd till immigration av nya grupper. Den implicerar att ukrainare, rumäner, judar, tyskar o.s.v. ska blomstra i sin respektive egenart samtidigt som grupperna lever harmoniskt vid varandras sida och samarbetar, tar intryck av och i viss mån blandar sig med varandra. Denna bukovinska multikulturalism firar och naturaliserar etniska grupper som självändamål snarare än dekonstruerar dem. Den dekonstruktion som faktiskt sker är nationalistisk, som när rumänska nationalister inte erkänner existensen av en moldavisk etnisk grupp. En populärkulturellt bevandrad läsare kommer kanske att tänka på relationer mellan arterna i Tolkiens värld, och denna bukovinska multikulturalism har mycket riktigt klara etnopluralistiska drag.

Kanske kan man beskriva denna bukovinska form av multikulturalism som icke-transformativ. Den etniska mångfalden erkänns som något gott och en självklar del av det lokala livet, men hyllandet av etnisk mångfald ses inte som ett sätt att moraliskt omforma den ukrainska majoritetsbefolkningen. Här saknas starka postetniska eller postnationella inslag. Det kan förekomma stora skillnader i historieuppfattningar och framföras högljudda ömsesidiga anklagelser om historiska oförrätter bland aktörer som åberopar sig på bukovinsk tolerans, men här finns inte samma övergripande skuldkultur kring den ”giftiga historien” som kan finnas i västeuropeiska länder.

Det ukrainska Tjernivtsi. Staty över nationalskalden Taras Sjevtjenko står i varje ukrainsk stad. Här mitt emot Rådhuset på andra sidan torget. Foto Niklas Bernsand

Den yttre och den mer lokala instrumentaliseringen av begrepp som kulturell mångfald och tolerans vilar i Tjernivtsi ytterst på liknande politisk-filosofisk grund. Däremot finns det mycket starka potentiella konfliktytor mellan dessa två nivåer när diskussionen tar mark och stadens historiska diskontinuiteter kommer i fokus.

Återigen, vad hände egentligen med de där stolta, europeiska Tjernivtsiborna som hyllas på stadens turistportal?

Det subversiva Tjernivtsi? Tant i soffa på trottoar. Foto Niklas Bernsand