Comparing the incomparable: multicultural Swedishness versus national statehood of the Baltic States II

Här följer den andra och avslutande delen av mitt och statsvetaren Andreas Johansson Heinös samtal med den litauiske filosofen Tomas Kavaliauskas om Sverige och de baltiska staterna, som finns publicerat i boken Conversations about European Transcultural Memory (Vilnius 2014).

Frågorna och titeln på samtalet har formulerats av Tomas Kavaliauskas.

Första delen kan läsas här, och hela boken kan laddas ner här.

T. Kavaliauskas

The ethnic tensions in the Baltic States also revolve around the issue of occupation or liberation in 1945 on May 9th. Memory politics whether May 9th denotes liberation or occupation do not coincide in Russia and the Baltic States. Neither Polish nor Lithuanian national narratives coincide on Vilnius territory and its cultural heritage. Recently Belarusians are active claiming the rights of Lithuanian Grand Duchy and there are ideas of changing the name of the state from Belarus to Litva.

Thus, on the one hand, having in mind the significance of memory politics for the Baltic States, it would be unwise to conclude that the Baltic States should copy/paste Swedish effort to deconstruct essentialism of the fatherland as the context here is very different; but on the other hand, nationalism is a myopic ideology that often promotes xenophobic views, therefore, its tolerance is also unwise no matter what the context is. Justification of nationalistic sentiments sooner or later lead to territorial disputes and destructive desires to restore “justice” of the distant past, which leads Europe nowhere. Thus, if we agree that the prerequisite for peaceful Europe is transcultural memory politics, then the Baltic States should be more open for a new way of identity construction.

But the challenge is to overcome conflicting memories between the Baltics and Russia, between Lithuania and Poland and Belarus. Could Swedish case provide examples of successful management of historical self-contradictory narratives?

A. J. Heinö

To some extent, I guess it is fair to describe Sweden as a success story in this field. While century-old grievances still haunt large parts of the continent, few in Sweden even have the most basic knowledge about 17th and 18th century wars with Russia and Denmark. The fate of the Swedish minority in Finland is politically dead. In most European countries, the loss of rights for co-ethnics in a neighbouring country would cause a political reaction but Sweden is probably the only country in Europe totally lacking of what Rogers Brubaker once termed ”homeland nationalism”, i.e. nation-states acting in the name of the nation, even outside of its borders.

But there is a downside to this as well. No society can do without the tools necessary for handling group related conflicts. ”Memory politics” is a peaceful tool for this. In Uppsala, the fourth biggest city in Sweden and home to quite a large number of Kurdish immigrants, there have been several attempts to erase a monument for Fadime Sahindal, a young Swedish-born women of Kurdish background who was the victim of a high-profiled honour killing in 2002, being shot dead by her father. The Kurdish groups have protested against this, claiming that although it was wrong that she was killed, she should still not be regarded as a role model for young women and that a monument celebrating her work – she was politically active, once even holding a speech in the national parliament – would be regarded as an institutionalized disrespect for the Kurdish minority.

This is a type of conflict common in all multicultural immigrant societies. The values of minority and majority sometimes clashes, and in a democracy you can deal with it in a peaceful and hopefully constructive way. But the problem in Sweden is that we lack the tools for a constructive dialogue. Instead of learning to deal with difficulties, Sweden has chosen to neglect the problems.

Remember, even though the ‘official’ self-image of Sweden is that of a multicultural society, Swedishness is not being regarded as a part of that cultural pluralism. Instead, Swedishness is understood as something ‘un-cultural’, as a progressive and modern identity having been transformed beyond the state of being a particular culture, instead now being a reflection of universal ideas. And that is a very troublesome starting point if you want to formulate a common, inclusive narrative.

N. Bernsand

In terms of relations with countries which historically have been Sweden’s significant others with repeated wars and changes of common state borders, first and foremost Russia and Denmark, the legacy of the past has been largely successfully overcome. Toxic memories from 20th century wars and expulsions on the former Eastern border are rather part of the complex of Russo-Finnish relations. In the case of the Southern border you could indeed find a few regional patriots somewhere around Lund who would argue that the former Danish provinces should be awarded cultural autonomy based on history and ethno-regional cultural specificities. In this province, starting in the 1980s a local memory literature has emerged describing the atrocities associated with the Swedish take-over in the 17th century. This literature is widely available in local public libraries all over the region of Skåne – and nowadays on websites – and is certainly read by some; but this nascent regional movement has failed to gain any political weight whatsoever and is represented to a much lesser degree in local public debates than 15 or 20 years ago. In short, the debate space that theoretically could have been awarded to these issues from the 1990s has been taken up by larger Swedish identity politics relating to national identity, immigration and integration. To put it a bit crudely, the potential political exploitation of regional past grievances in Skåne was killed off by immigration without any real battles ever being fought.

It is more questionable, however, whether Sweden has been successful in overcoming internal toxic memories. The Swedish Travellers, a group of Sinti Roma origin that in 2012 celebrated its 500th anniversary in Sweden and was one of the few ethnic minorities in the country before the large-scale immigration waves took place in the late 20th century, is a case in point. Although historically the relations between this group, the Swedish peasant population and local and state authorities have been, to say the least, complex, during the 20th century Travellers were most severely affected by the darker aspects of the establishment of a modern, rational welfare state. Travellers were greatly overrepresented among children that forcefully and often on dubious grounds were taken by the authorities from their families to be placed in foster homes or orphanages, where they often faced abuse and humiliation. Although laws and regulations did not specifically single out this group, in actual practice Travellers were also overrepresented as victims of sterilisations, enforced or “voluntary”, from the 1930s up until 1975. Traumatic individual and family memories are abundant in this group. On the collective level, Travellers showed remarkable strength in keeping the group intact as an ethnic community in times of acute assimilatory pressure. However, intergenerational cultural transmission, not the least in the field of language, was significantly disturbed, resulting in often weak knowledge of Traveller Romani among the younger generation. In fact, the Travellers I have met personally who have a native command of the language learnt it growing up with their grandparents.
At the moment some progress has been made in the field of transitional justice in relation to the Travellers, as e.g. some individual victims of enforced adoptions are finally granted economic compensation. Work is ongoing, with the involvement of representatives of Travellers, on a White Book (Truth Commission) on the abuse of Roma and Travellers by Swedish authorities, although some of the assumptions behind this endeavour have been questioned. However, the lack so far of a thoroughly popularized, properly contextualised and specific apology from the Swedish state for historical abuse and injustice against Travellers causes resentment in the community.

Again, as for drawing on the Swedish experience as a source of inspiration for the management of Baltic memory conflicts, it is not obvious how this experience would be relevant. Firstly, as was seen in the example of the Travellers, Sweden cannot be said to have handled the more acute and vivid memory issues in an exemplary way. Secondly, whereas in the Baltic States the most toxic memory conflicts relate to events of the 20th century, Sweden’s wars of the 17th and 18th centuries were fought before the advent of modern mass politics and the political instrumentalisation of national identities. Thirdly, as for possible later instrumentalisation of historical conflictual relations with external others it is disputable to which extent the historical legacies have been overcome by specific memory policies. They were indeed affected by the advent of modernist Swedish identity, which in general terms was forward-looking and discarded the past as irrelevant. For sure, there has since the 1990s been an upsurge of interest in Swedish history, including the Great Power era, and in 2011 came the first modern book, written not by a professional historian but by journalist John Crispinsson, on Swedish historical memories from the eastern shores of the Baltic Sea. However, this has not had any political implications, and even marginal Swedish ethno-nationalist discourses are thoroughly focused on the territory of contemporary Sweden.

I share your arguments about intolerance, and perhaps indeed a peace-building memory politics, e.g. in the Baltic States, would be facilitated by the search for new ways of identity construction. Certainly, a proper discussion of this aspect of your question would demand at least an article of its own. Just a short suggestion that might work with the hermeneutic perspective you propose in your article about Russian and Baltic narratives on the May 9th Victory Day celebrations: perhaps it would be productive to build on the identities that already exist and are truly felt by individuals and groups in society. At least one might be careful with the lurking Utopian temptation, underpinned by universalist liberalism or whatever else, to crusade against the plurality of meaningful identities and self-images – be they ethnic, religious, regional, national or imperial – in the hope of engineering new and better ways to identify and connect. As with modernist Swedish identity, when the larger circumstances change the assumptions supporting them, such identities might change anyway. Perhaps trust in the positive qualities of collective identities combined with a smaller degree of situational policing would be preferable to radical reform requiring major policing and system-level social engineering.

T. Kavaliauskas

Carl Ulrik Schierup and Aleksandra Ålund in the article ”The end of Swedish exceptionalism” identify the year 2008 as the end of peaceful multiculturalism due to riots that disclosed incongruities and ethnic tensions. Gottsunda area in Uppsala was creatively called as Ghettosunda. If Sweden ends being a role model for multicultural success story, and for that we do have a date – the year 2008, then should we conclude that we should be even more careful introducing Swedish anti-essentialism to the Baltic States?
Is it possible to find here sort of Aristotelian golden mean between extreme multiculturalism and ultra-nationalism blending the two into sort of ethnic-cosmopolitanism? Ethnic cosmopolitanism then would mean ethnic diversity and heterogeneous society with such a respect to the individual‘s cultural context that his or her ethnic essentialism would be cherished, however, on the condition that this individual and his/her group does the same regarding other ethnic cultures in overlapping neighbourhoods, thus, maintaining cosmopolitan diversity and integrity.

To what extent has Swedish multiculturalism crossed the balance between national identity and cosmopolitan culture building? Do you accept the thesis of C. U. Schierup and A. Ålund that 2008 is the year of backward multiculturalism? What does it mean then for Swedish identity memory of its 20th and 21st centuries? Is it somehow reflected in school history books?

A. J. Heinö

Standing in the middle of the action, it is always tempting to over-emphasize the historical importance of what is going on. No, I don’t see 2008 as a turning point. Five years on, few in Sweden even remember the riots in Gottsunda, and there have been other similar events during the last decade.

If one should identify one event that marks the beginning of something new, it is the murder of Fadime Sahindal in January 2002. She was a Swedish-born woman of ethnic Kurdish background who was active in the case of honour culture and eventually was shot dead by her father. Just two weeks earlier, Mrs Gudrun Schyman, the leader of the socialist Left Party held an infamous speech at a party congress there she argued that women in Sweden lived under similar patriarchal structures as the women in the Taliban ruled Afghanistan (her speech afterwards being remembered as ‘The Taliban Speech”). Although attracting immediate criticism, it was still something that a leading Swedish politician could say, and get away with. Many leading intellectuals at the same time argued along similar lines that it was racist to claim that certain cultures treated their women worse than others, and that the whole concept of ”honor killings” were racist. But the murder of Sahindal did change all that. It opened up for a more critical discussion on the downside of cultural relativism, such as the alleged reluctance of authorities to act in cases where the perpetrators belonged to ethnic minorities. To some extent, it was our Ground Zero for Multiculturalism and the start of a return of more open discussion on assimilation (although it is called ‘integration’ in the Swedish discourse).

But, the question is whether Sweden ever really did enter the multicultural way. I wrote an article a few years ago with the title ”We have never been multicultural” – meant as a paraphrase to Nathan Glazer’s classic “We are all multiculturalists now”. My argument was that although Sweden adopted a multicultural policy towards immigrants in the mid 1970s not that much changed in reality. Yes, non-citizens achieved the right to vote in municipal and regional elections, and yes, immigrant children were offered a few hours of free education in their mother tongue every week. But Sweden never truly became multicultural in terms of offering minority cultures a specific role in Swedish society. Except for the Sami minority, no immigrant groups of minorities have held any group rights. The state did expect immigrants to assimilate, or return to their homelands, the legislation was merely meant to offer equal rights for the immigrants while they remained in Sweden. No Swedish political party have ever argued for a multiculturalism that would give group rights to minorities, or that would truly challenge the monocultural model of the Swedish society.

N. Bernsand

The most interesting thing about the quoted article is the authors’ concerned predictions about the end of the Swedish Sonderweg, and, as has already been mentioned in this conversation, Swedish society is clearly much less sure of itself and its ability to handle present challenges. In some policy areas discussed in the article, such as citizenship, Swedish exceptionalism is however alive and kicking: no language tests for citizenship, contradictory laws granting asylum-seekers who are denied residence permit and expected to leave the country far-reaching social rights and benefits if they chose to hide from the authorities, bizarrely enough with the simultaneous risk of being deported by other Swedish authorities at any moment.

As for the riots in the suburbs, I wouldn’t say that 2008 was such a fundamental year, and I doubt it is remembered in school text books. What the suburbs reveal is a tendency of various groups and individuals in Sweden to vote with their feet. Suburbs in Stockholm, Gothenburg, Malmö, and in later years also in many mid-size cities originally constructed for migrants from the Swedish countryside, have in the last decades seen rapid out-migration of ethnic Swedes, as well as of many others who have been able to move up the scale socially. Predictably the newcomers often tend to settle in those areas where their ethnic kin and relatives already live, however many Swedes, if they can afford it, also tend to settle in socially and fairly ethnically homogenous Swedish middle-class areas. Often this social act is coded in terms of ‘safe area for the kids to grow up in’, ‘good schools’ etc. This tendency points to an important way Swedish society deals with large-scale immigration outside of the political field and beyond surveys on toleration.

Your proposed ideal of a blend between multiculturalism and nationalism uniting recognition of cultural diversity, harmonious inter-group relations and, I suppose, respect for individual freedom, sounds on the first glance not very different from some common academic varieties of normative multiculturalism. It is noteworthy in this regard that high-lighting similarities between multiculturalism and nationalism is a key feature of the pro-immigration liberal critique aimed at multiculturalism (i.e. not at cultural diversity itself but at certain normative conceptualisations) that has been a common feature in the Western European, including Swedish, political and medial debates. To provide an academic example, I recently visited a conference on the future of multiculturalism in Great Britain where multiculturalism was challenged by some participants under the banner of interculturalism, a term that occasionally can be heard in various Swedish contexts as well. Normative multiculturalism was in this liberal discourse portrayed as groupist, essentialist and disrespectful of human rights discourse, as engendering alienation rather than integration and as driving otherwise liberally inclined citizens in the hands of the critics of immigration. Basically, liberal discourse on nasty nationalism here reoccurs as discourse on nasty multiculturalism.

T. Kavaliauskas

How does fiction literature, documentary films or entertainment films or art exhibitions reflect transformations of Swedish multiculturalism or shifts in national self-perception? For instance, if the word “fatherland” has become derogative, perhaps there is postmodern intertextual usage of this word in an ironic and playful way, be it in art exhibitions or in literature or in film?

A. J. Heinö

It used to be, in the 1960s at least, but today, I hardly think that many Swedes even would understand a reference to the word ”fatherland”. It is something related to American movies, but totally absent in Sweden. It is now so old-fashioned, it is even too old for irony.
But instead, we see the emergence of a discourse on Swedish racism which demonstrates quite an impressing naivety among Swedish intellectuals. As many other European nations, we have had our own debate on Hergé’s infamous colonial narrative about “Tintin in Congo”. The trouble with these debates is that the arguments are not homegrown but imported from America. Of course it would be wrong to only look at the national context, but the problem is that artists and intellectuals are looking to far away for inspiration and thus drawing the wrong conclusions. White and Black are not relevant identity categories in Sweden, as they are in the United States or even Great Britain. But due to the lack of understanding of how categories of nationality and ethnicity function – a direct result of the anti-nationalist norm – many are left with just the simple categories of skin colour. When the Swedish prime minister commented on mass unemployment in Sweden and claimed that there was not mass unemployment since unemployment among “middle aged ethnic Swedes” were very low, he was just making a basic fact. Sweden has, comparative to other European countries, a high unemployment for youth and for immigrants, but comparatively low for other groups. But the comment triggered a totally senseless debate on the word ”ethnic Swedes”. Many, otherwise intelligent people, were arguing that there was no such thing as an ethnic Swede, and that the prime minister was racially dividing the population into the categories of us and them.

N. Bernsand

A fairly large corpus of books and films exploiting themes of multiculturalism and ethnic relations has emerged in the last decade, in different genres and styles. While some of these books and films, like Marjaneh Bakhtiari’s Shibboleth, Jonas Hassen Khemiri’s Ett öga rött or Ruben Östlund’s Play are intelligent and thought-provoking, they often engender debates of a more dubious quality, taking interesting and complex works as starting-points for high-pitched and predictable discussions.

Furthermore, changes in and challenges to prevalent concepts of national identity can be portrayed more or less overtly. It has e.g. been argued that the huge popularity (in Sweden too, by the way) of British crime series like Midsomer Murders can partly be explained by a kind of pre-super diversity escapism, seen in their overwhelmingly traditional English scenery with few references to current everyday multi-ethnic realities. Maybe, in a similar vein, it is no coincidence that the most prominent authors of the Swedish crime fiction boom (often with books subsequently being made into films and TV series and exported to international markets) focus on ethnically Swedish characters and settings. From this perspective, it does not really matter that the protagonists of quite a few of those books join the fight against prejudice, intolerance, and the fictionally omnipresent old Swedish village Nazi. What does matter is that the protagonists and the milieus are predominantly Swedish. If the bad guys are Swedish racists the good guys are Swedish anti-racists (sometimes with the token non-Swede of course). And that is indeed a very Swedish story.


Comparing the incomparable: multicultural Swedishness versus national statehood of the Baltic States I

2014 har för min del främst ägnats åt Ukrainarelaterade saker, både medialt och populärvetenskapligt kring den nu pågående konflikten i landet, och forskningsmässigt om minnet av förkrigstida kulturell mångfald i en stad i västra Ukraina. Det har inte funnits mycket tid att fundera över ett annat av bloggens huvudfokus, nämligen tankar om den svenska utvecklingen och de ideologiska och identitetsmässiga landskap som avtecknar sig här.

Jag publicerar därför nu på bloggen i två avsnitt ett kapitel ur den litauiske filosofen och författaren Tomas Kavaliauskas bok Conversations about European Transcultural Memory (Vilnius 2014). I boken samtalar Kavaliauskas med forskare och intellektuella från olika europeiska länder om minnespolitik, identiteter, och politiska och socio-kulturella transformationer.

I nedan publicerade kapitel diskuterar han Sverige och Baltikum, men nog i första hand Sverige, med mig och statsvetaren Andreas Johansson Heinö. Kavaliauskas ställde fem frågor och här följer samtalet kring de två första. Den avslutande delen publicerar jag om någon vecka. Frågorna och titeln på samtalet har formulerats av Tomas Kavaliauskas.

Samtalet ägde rum under våren 2013.


Conversations about Transcultural European Memory

Hela boken kan laddas ner här.


Comparing the incomparable: multicultural Swedishness versus national statehood of the Baltic States. Tomas Kavaliauskas conducts an academic conversation with Andreas Johansson Heinö and Niklas Bernsand

Tomas Kavaliauskas

Let me start this intriguing conversation with a reference to Andreas’ article “Democracy between collectivism and individualism: De-nationalization and individualization in Swedish national identity.” There we learn that the discourse of Swedish cultural and political elite has been anti-nationalist and pro-multiculturalist. The article emphasizes that Swedish national identity has been deconstructed and the words like “patriotism” or “fatherland” have acquired a negative meaning. Thus, if “patriotism” and “fatherland” have a negative connotation, how do we then explain Swedish love for the royal family and monarchy, which represents Swedish honour?

Andreas Johansson Heinö

First, one has to understand that there are at least two competing, or rather, unrelated but co-existing, discourses in Sweden when it comes to the question of the monarchy. There is an elite discourse, which I mention in the article you refer to, which strongly rejects the monarchy and despises the whole idea of royalism. The monarchy is repeatedly described in terms such as ”reactionary”, ”old-fashioned”, ”un-modern” and not seldom understood to be shameful for a country that in so many other aspects are considered to be very modern and progressive. It is for Swedish intellectuals an annoying distortion to the otherwise beautiful self-image of Swedes.

But at the same time there also exists a completely opposite attitude. Although the rates are decreasing, the royal family is still very popular among Swedes and a stable majority of them wants to maintain the monarchy. That is of course the only reason why almost no politicians seriously advocate to get rid of the monarchy.

In fact, pictures of the royal family are one of very few nationalist symbols that are available for use in Sweden. These pictures are common on birthday greeting cards, many people in middle-class neighbourhoods hoist their flags on the birthdays of the members of the royal family and they are always on the front pages of the best-selling weekly magazines.
What is interesting from a multicultural perspective is that the official Swedish discourse is out of touch with large parts of the new Sweden. The national holiday, introduced as lately as the 1980s and not becoming a work-free holiday until the 2000s are in fact celebrated more among non-native Swedes. So when intellectuals in Sweden ridicule the royal family, they are playing a risky game of offending immigrants who appreciate one of the few available symbols for national integration. In fact, immigrants trying to integrate into Sweden face a real choice, not between the ethnic and the civic, but between the elitist and the popular.

Niklas Bernsand

As you mention in your question, our fellow conversationalist’s article focuses on elite discourses of national identity, which might or might not coincide with popular views. The monarchy in Sweden as an institution has a very stable level of support, while personal trust in the king and other members of the royal family shows more variation over time. Although support for abolishing the monarchy has increased somewhat since the mid-1970s, in the most reliable survey only about 20% of the population were in 2011 in favour of such a reform, and the monarchy was supported by a majority of respondents from all sociological categories. Interestingly, surveys also show that support for and trust in the monarchy is significantly lower among elite groups such as parliamentarians and journalists than in the population at large. So there seem to be a disagreement between elite and popular views on this matter, although many critics of the monarchy argue in terms of principle and do not see this as an issue of immediate political importance. Since the monarchy is a genuinely popular institution with functions restricted to the symbolic and ceremonial sphere the passive republicanism of important political actors does not translate into political action, and there are few signs that the long-established political consensus on the monarchy will be seriously challenged in the foreseeable future.
Some researchers have argued that Swedish political and media discourse on national identity and multiculturalism long remained inside the framework of a hegemonic multiculturalism, while others have pointed to the comparatively low level of actual institutionalisation in Swedish society of multiculturalist policies. Andreas Johansson Heinö argues that “tolerant” Swedish political and media discourse celebrating cultural diversity and the cultural contributions of immigrants to Swedish society and fighting to keep xenophobic rhetoric out of public space to a large extent has masked expectations that immigrants eventually will succumb to progressive and modern Swedish norms and values. In this view, the Swedish self-image of tolerance while not being outright false is a serious distortion that prevents a better understanding of the changes Swedish society is going through.

This Swedish anti-nationalist discourse should rather be understood as a modernist Swedish nation-building that included nationalist assumptions about the specific moral content of Swedishness. If earlier conservative and particularistic versions of Swedishness were based on a perceived unity of monarchy, church, fatherland and people, modernist Swedishness had universalist ambitions, and was seen as reflecting the building a new democratic and progressive Sweden that was to be a role model for other countries and peoples. Modernist Swedish national identity was conceived as rational and modern, with no need for old-school national self-aggrandisement and explicit nationalist manifestations, and it was, paradoxically, implied that Swedes carried those virtues to a larger extent than other nations, and thus had been able to move exceptionally far on the road to a mature, decent and fair society.

As for pro-multiculturalism, if you allow me to paraphrase the famous slogan from Soviet nationality policies, much Swedish discourse praising cultural diversity can be seen as multiculturalist in form, but the expectations and assumptions behind it have often rather been Swedish modernist in content. Diversity in terms of food, music and other safe markers of ethno cultural otherness was encouraged, but it was expected that newcomers eventually would embrace the hegemonic rational and progressive norms of modern Swedish society.

Modernist Swedishness took shape in an ethnically homogenous society where ethnos and demos to a very large extent overlapped – with the exception of a few small ethnic minority groups – and the actual experience of handling widespread everyday ethno-cultural diversity was limited. This is still felt even in debates on immigration and cultural diversity in the profoundly heterogeneous Swedish society that has emerged over the last decades. Obviously, today national identity discourses are much less stable and homogenous then during the heyday of modernist Swedishness in the 1970s or 1980s, with both new evolving postnational elite discourses on Swedishness and anti-elite counter discourses emphasising ethno-cultural notions of Swedishness. All those visions of Swedishness seem, though, to conceive of Swedishness as a one-layered identity. Johansson Heinö in fact is one of the few participants of contemporary Swedish identity debates who sometimes argue in terms of the parallel existence of two layers of Swedishness – an ethno-cultural one being the equivalent of the various immigrant ethnic cultures, and an inclusive civic form encompassing all Swedish citizens irrespective of ethno-cultural background. It is quite amusing to see how almost everyone – anti-immigration activists, pro-immigration multiculturalists or liberals – is united in a complete lack of understanding of such an identity concept. Even now, when Swedish identity discourse slowly grows accustomed to the fact that otherness actually can mean something and that not everyone wants to identify with (all the more divergent) Swedish norms, Swedish thinking on cultural diversity is still structured by assumptions inherited from the not too distant past when there was much less diversity to deal with.

T. Kavaliauskas

By comparing Swedish anti-essentialist politics with the Baltic States – Estonia, Latvia and Lithuania – where politics are based on essentialist ethnic-national identity, we face a striking cleavage. On one coast of the Baltic Sea we have dismantled (or an attempt to dismantle) essence of national identity, on the other shore we have a continuous tradition of ethnic essence. Then the question is: should the Baltic States take lessons from Sweden?

If yes, then we run into major problems, for instance, what to do with the legacy of the Singing or Velvet Revolutions of the 1989? What I mean is that 1989 is the sacred year for the entire East Central Europe that celebrates the fall of the Berlin Wall/Iron Curtain, which was accompanied with patriotic-fatherland symbolism and national movements claiming independence. The second independence of the Baltic States signified the end of the Soviet Union. The collapse of the latter is unimaginable without National fronts of Latvia and Estonia and of Lithuanian Sąjūdis just as Solidarność in Poland. Moreover, the second independence is understood as a restoration of the independence of the interwar period between1918-1939. Needless to say, this period is very nationalistic as at the time national projects were flourishing as a modern idea.

However, in Sweden already in the 1960‘s national identity was under criticism, whereas in the Baltic States a critique of nationalism even today is precarious, since national identity here is directly linked to sovereignty discourse and statehood. The Russian language referendum in Latvia in 2012 that raised so many tensions between Latvian Russians and ethnic Latvians sheds light on how mentally and politically the Baltic States are unprepared for multiculturalism. The word “unprepared“ is misguiding, since the issue here is not only psychological, but also geopolitical. Any linguistic or cultural cleavages between Latvians and Latvian Russians or Estonians and Estonian Russians (suffice to recall riots in Tallinn in 2007 due to the removal of Alyosha monument) has been instrumentalized and over politicized by Moscow, which leads to geopolitical games of protecting Russian minorities in “hostile” Pribaltika. The same problem was facing Lithuania between 2010 and 2012 having a cold war with Lithuanian Polish over “w” letter, street names, and bilingual education programs.

Would you see then the Baltic States and Sweden as living in different paradigms and in even different time horizons (using Hans George Gadamer’s term)? If so, is it because of a different history or is it because of different levels of open-mindedness? After all, it probably also has to do with a sense of security – insecure nations are reluctant to abandon their national identity based on fatherland’s essentialism? So where does the secret of Sweden lie?

A. J. Heinö

Indeed, the differences between Sweden and the Baltic States are huge. One way to illustrate the cleavage is to look closer at the Swedish nationalist party, the Sweden Democrats, that entered parliament in 2010 after five failed attempts, the longest road to a European parliament for any – eventually successful – anti-immigrant party.
The Sweden Democrats are regularly described as an extreme party in Sweden. And the distance between them and the other established parties in terms of both ideology and policy is huge. In fact, the Sweden Democrats are commonly rejected as being ”un-Swedish”, due to their intolerant attitude towards minorities, in particular Muslims, and their support for ethnic nationalism. You still cannot find a singular leading Swedish intellectual who even with reservations would say that this party is not bad in all respects. I think Belgium is the only country where the established parties have successfully maintained a similarly clear distance towards an anti-immigrant party. In other cases – Denmark, Netherlands and Austria for example, these parties have been able to influence policy through direct cooperation and negotiation with other parties.
But, and this is my point, if you really look at the ideas and policies of the Sweden Democrats, from a Baltic perspective you would have a hard time to find any extreme standpoints. I would rather claim that in a Central and East European perspective, they represent a mainstream centre-right attitude towards nationalism. When it comes to immigration policy, citizenship laws and minority policies, they argue for what is already the norm in the Eastern half of Europe: restrictive asylum laws, language test for citizenship.

To understand the anti-nationalist norm in Sweden, you have to look at our history. The main reason is fairly simple and has to do with the homogeneity of the Swedish society up until the 1960s. Few other European countries could compete with Sweden in the first half of the 19th century in terms of ethnic homogeneity – Iceland of course, and maybe Portugal among similar-sized nations. Frankly, the degree of ethnic homogeneity made political nationalism irrelevant. There was a quite strong rightist nationalist movement in the first decades of the century, but already in the 1920s and the 1930s, Swedish nationalism became obsolete. With no obvious threats to the national sovereignty, there were no incentives to mobilize around the nationalist issue. And then, in the late 1960s, anti-nationalism came to accompany multiculturalism as the new ideology of the political and intellectual elites.

So before even considering whether Sweden might be a normatively attractive model for the Baltic States, I think one has to realize that it is only in a context where all threats against both the national sovereignty and the ethnic homogeneity have been removed, that such an attitude may become the norm. This is, of course, the main reason why Sweden has seen an increase in political nationalism the last decades. The Sweden Democrats are a reaction against increasing cultural diversity.

N. Bernsand

No, the starting points when it comes to national identity discourses differ so profoundly between Sweden and The Baltic States that is hard to conceive of how the former could function as a role model for the latter. There might also be a time lag inherent in the posing of such a question, since it seems to be inspired by how Swedish identity discourse worked under previous conditions of comparatively high levels of perceived cultural security, a factor which you correctly bring into the game. In contemporary culturally diverse Sweden, however, public discourse reflects a society being very much at loss as for how to deal with national identity. If you feel you need a role model maybe you should look somewhere else.

But if we start with the notion of Swedish anti-essentialism, in connection with the previous question we saw that the modernist project on the one hand was critical to more conservative projections of Swedishness but on the other hand was not anti-essentialist in the sense that Swedishness and the Swedish nation as such were deconstructed. Swedishness was perceived as very real and tangible, although its content was supposed to differ radically from earlier models. Modernist Swedishness really did emerge in conditions of great cultural security: it was connected to social optimism and widespread faith in a bright future, and was born in a time of rapid and stable economic growth and greatly increased living standards for ordinary Swedes. It also took place in a society which was only accepting the first waves of work immigration from various European countries, but was still very ethno-culturally homogenous. In such conditions this kind of national identity could, for several decades, thrive.

Modernist Swedishness lingers on as a deeper cultural text, but it is increasingly challenged by various competing liberal universalist, postmodern and postcolonial strands and by ethno-cultural anti-elite discourses. Swedish identity discourse is presently in a state of flux, and if modernist Swedishness emerged in conditions of cultural security now the context is rather marked by deep-felt cultural insecurity, triggered by processes of economic and cultural globalisation and the loss of faith in ever-increasing prosperity, the transfer of significant powers of the Swedish nation-state to the European Union, large-scale immigration transforming the ethno-demographic make-up of the country, and last but not least individualisation and subcultural and socio-economic fragmentation.

In this context, anti-essentialism in the sense of a more fundamental deconstruction indeed has become an important component of political and medial discourses in the last 10 or 15 years. This happened after the breakthrough of social constructivism, first in academic circles, and then, often in strikingly superficial and inconsequential interpretations, in political and media discourse. The notion that national identities are socially constructed is unfortunately here often misunderstood as if such identities are less ‘true’, something that better informed people know does not really ‘exist’, but, that in any case ought to be properly managed by the social engineering of language use. Here the linguistic turn in the social sciences enters Swedish public debates as a kind of magical thinking.

Constructivist thinking is selectively applied to those social occurrences which are found to be, for various reasons, unpleasant or dangerous. What is worse, the actual social rootedness in Swedish society of various national identity constructs as, in Brubaker’s terms, ‘categories of practice’, are sometimes poorly understood, which is not helpful for coming to terms with the complex realities of contemporary culturally diverse Sweden. Furthermore, constructivism is often selectively applied to some groups but not to others, as in a well-known case when the chairman of the Swedish National Heritage Federation a few years ago in a debate with a representative of the nationalist Sweden Democrats political party deconstructed the notion of (ethnic) Swedish culture because of the multiple origins of its various expressions, while taking the existence of a – seemingly holistic – immigrant Kurdish culture for granted. Certainly, in the self-image of some participants in the public debates on Swedish identity one could trace continuity back to modernist Swedishness, as they perceive themselves as being the bearers of the most advanced social visions, both in relation to those whose sense of Swedishness is more traditionally rooted, and to some immigrant groups who still are perceived to ‘have’ a culture which should be supported by society in the name of diversity. The chairman of Religious Social Democrats of Sweden recently argued that organizations for young Muslims, Catholics and Christian Orthodox cannot at the moment be expected to show the same degree of tolerance towards sexual minorities as the Swedish majority ought to show, but implied that those groups can change thanks to cooperation with progressive believers from the majority.

To borrow another concept from Soviet nationality policy, the majority should here allow minority cultures to flourish in order for the latter, dialectically, eventually to overcome their backwardness. Simultaneously, many younger representatives of immigrant communities, who were born or raised in Sweden, not any longer seem to accept the implicit leading role of progressive Swedes in managing and conceptualizing cultural diversity. They insist on having their own voices. In my opinion, rightly so.

So, the national identity concept that worked well for several decades now is challenged since society has changed and grown more diverse. It has become more individualistic and less confident in eternally never-ending progress and prosperity.

You are very much to the point when you mention how national liberation and democracy were intertwined as parts of the same struggle in large parts of Central and Eastern Europe in the 1980s and early 1990s. The movement for democracy and for national liberation in the Baltic States went hand in hand, and the same can be said about e.g. Ukraine. This movement is inconceivable without nationalism, and could not have stood as firmly on purely liberal grounds. And, as you mention, since statehood was re-established in the Baltics, there has not – even after NATO membership was won – emerged a sense of security that would have allowed for a real weakening of the link between ethnic nationalism and statehood.

Sure, Sweden and the Baltic States live in different paradigms in these issues. Furthermore, the paradigm of the Baltic States is more recognizable in a wider European context, not only in an Eastern Central European. Indeed, if you look into some specific cultural skirmishes of recent years between Swedish journalists and their Norwegian or Danish colleagues, Swedish exceptionalism is sometimes felt to such an extent that it seems as if Sweden lives in a different paradigm also from our Scandinavian neighbours.

Gästinlägg: Nationell och kosmopolitiserad historiesyn

Här kommer ett tredje gästinlägg på bloggen av FD Kristian Nilsson, även han från Tankesmedjan Verklighetens Tolk.


Den här bloggposten introducerar begreppet kosmopolitisering i en diskussion som handlar om två olika förhållningssätt till nationell historia. Som exempel används två artiklar: ett inlägg i Aftonbladet av kolumnisten Johan Hakelius, Att läsa DN är som att se en hund gräva i sanden samt en kolumn av Mona Masri, Varken förr eller senare har svensk export gått lika bra som under slavhandeln i Dagens Nyheter. Hakelius inlägg var en kommentar till Masris artikel.

Masri berättade i sin kolumn att hon utifrån en längre vistelse i Los Angeles börjat fundera kring svensk historia. I mötet med amerikaner beskrev hon Sverige och den svenska modellen i ljusa färger, men hon fick en mörk historia i retur från en man med delvis skandinavisk bakgrund:

Höjden av min svenska själv­godhet fick jag erfara när en amerikansk man berättade för mig att han har skandinaviska rötter, varpå jag ställde entusiastiska frågor i ett försök att hitta något gemensamt att knyta kontakt kring. Snabbt förstod jag dock att hans skandinaviska blod inte var en källa till stolthet. Det skandinaviska blodet betyder för honom i stället slavägarblod. Att han sitter framför mig på ett kafé i östra Los Angeles är troligtvis ett resultat av en våldtäkt för några generationer sedan. Alla skandinaver som tog båten över till Amerika var tydligen inte lika oskyldiga som Mobergs Karl Oskar och Kristina. Även skandinaver ägnade sig åt att köpa och sälja människor som boskap.

Utifrån detta samtal började Masri fundera kring svensk historia i en större global, men framför allt amerikansk historiekontext. Äldre svensk historia sattes in i den större historien om det transatlantiska slaveriet. Masri upptäckte ett för henne okänt kapitel i svensk historia och frågade sig:

Varför fick jag i skolan aldrig lära mig något om Sveriges koloniala historia? Att Sverige under 1700-­talet var världens största exportör av järn som användes för att tillverka slavbojor är knappast något vi diskuterar i Sverige. Varken förr eller senare har svenska exportaffärer gått lika bra som under slavhandeln.

Förslagsvis borde då enligt Masri den svenska historien inordnas i en större historia där slavhandeln står i centrum. Med anledning av Masris text vände sig Johan Hakelius i sin kolumn dock mot idén att svensk historia inordnas i ett amerikanskt historienarrativ:

 det [är] förstås en kittlande, men helt skev beskrivning att ­göra slaveriet till huvudsak i svensk ekonomi. Det är ideologi. Det är ett sätt att amerikanisera svensk historia.

För att visa hur orimligt Masris påstående var angående slavhandelns betydelse i svensk ekonomisk historia jämförde Hakelius 1700-talets svenska ekonomi med dagens:

Att ungefär 200 miljarder i handelsöverskott, en BNP på 3 600 miljarder och en BNP per skalle som, i fasta priser, åtminstone är 30 gånger högre än på 1700-talet, visar att det inte helt gått utför.

Masri och Hakelius skriver från två helt olika positioner. Hakelius utgår från Sverige när det handlar om svensk, ekonomisk historia. Masri utgår från en amerikaniserad historia och inordnar Sveriges ekonomiska historia i denna historia. Dessa positioner kan betecknas som nationell historieskrivning och kosmopolitiserad historieskrivning.

Uppluckring av indelningen mellan inrikes historia, utrikes historia och världshistoria

Försvagningen av nationalstaterna genom globalisering och ökad EU-integration innebär att tidigare centrala ämnen och verksamheter på nationell nivå luckras upp. Ett sådant ämne är inrikes historia/svensk historia som varit ett för nationalstaten Sverige mycket prioriterat ämne. Redan under tidigmodern tid förstod myndigheterna att det var viktigt med att ge Sverige och svenskarna en historia, som kunde både användas internt för undervisning och externt i en historisk kraftmätning med konkurrerande stater. Sverige fick storslagna historieskrivningar av Johannes Magnus och Olof Rudbeck. Efter stormaktstiden blev historieböckerna mindre fantasifulla, men syftet att förmedla en tydlig svensk historia förblev viktig.  Med folkskolans införande och en ökande nationalstatlig konsolidering blev skolans och de allmänna historieböckerna viktiga för en svensk samhörighetskänsla. Samhörighetskänslan skapades och betonades bland annat genom att inrikes historia sågs som ett ämne skiljt från allmän historia/ världshistoria. Vår historia var vår och utomlands hade andra folk sina egna historier.

Denna historiska samhörighetskänsla producerades även i folkhemmets Sverige, men med kommunismens fall försvann ett yttre hot och med globalisering och EU-inträde började skillnaden mellan en distinkt svensk historia i kontrast till i vidare bemärkelse ”världshistorien” suddas bort.  Med värnpliktens avskaffande, eliternas ökade globalisering och en större rörlighet av människor över statsgränserna har under 2000-talet viktiga element för en renodlad nationell historia försvagats. Fundamenten för inrikes historia luckras upp och konceptet inrikes historia kan utmanas. En utmanare är den process som kan kallas för kosmopolitisering.

Inrikes historia utmanas av kosmopolitisering

Kosmopolitiseringen är enligt sociologerna Daniel Levy och Ulrich Beck en process som sker lite i skymundan av kosmopolitismen, som huvudsakligen är ett elitprojekt. Kosmopolitisering är däremot ett mer spontant förlopp som uppstår av de stora förändringar som skett med globalisering, internetifiering och migration i olika riktningar. Kosmopolitiseringen sker oberoende av ifall de kosmopolitiserade är positivt eller negativt inställda till en världsordning där nationalstaternas (och deras specifika historier) betydelse marginaliseras av globalisering och uppluckrade gränser. Beck & Levy skriver:

Whereas normative cosmopolitanism is a voluntary choice and often an elite affair, cosmopolitanization draws attention to the fact that an increasingly cosmopolitan reality produces side effects that are often not wanted and even go unobserved. A ‘banal’ and ‘coercive’ cosmopolitanization unfolds beneath the surface of persisting national spaces. Globalization provides a new context for the transformation of national identifications. And cosmopolitanization is the mechanism through which nationhood is reimagined. (Beck & Levy 2013:5-6)

Begreppet kosmopolitisering kan utifrån citatet uppfattas både kvantitativt och kvalitativt. Det är även tänkbart att en kraftig kosmopolitisering kan ge upphov till motreaktioner utifrån den nationella historiebeskrivningen. Det relativa maktförhållandet mellan nationalstatsbaserad historieskrivning och kosmopolitiserad historieskrivning kan bero, dels på nationalstatens styrka och dess instrumentella skäl till att stödja nationell historieskrivning, dels på hur omfattande kosmopolitiseringen är. I ekonomiskt och politiskt isolerade länder med liten migration behöver företrädare för en nationell historiesyn inte anstränga sig lika mycket för att producera en övertygande nationell historieskrivning som i globaliserade länder med kosmopolitiserad befolkning.

Avslutning: Kommer nationella historieskrivningar att försvinna i en kosmopolitiserad värld?

Frågan är drastisk men det verkar inte vara särskilt sannolikt att historier om inrotade och framgångsrika enheter som nationalstaterna kommer att försvinna på ett bra tag. Nationella historier bygger inte enbart på föreställda gemenskaper eller konstruerade narrativ utan även på institutionella, demografiska, sociala och geografiska kontinuiteter. Den svenska nationalstaten är organiserad enligt ibland flera hundra år gamla principer och institutioner – dessa grunder raseras inte helt enkelt av ökad kosmopolitisering. En stabil institution som till exempel kungahuset verkar inte särskilt hotad av ens något slags Europas förenta stater.

I Masris text kommer de nationella institutionerna fram:

I ena sekunden kan jag prata på om hur modernt och progressivt Sverige är – föräldraledighet, välfärd, gratis utbildning – för att i nästa stund få frågan: Är det sant att ni har prinsessor och kungar i Sverige? ”Ja”, piper jag fram.

Dessa prinsessor och kungar bidrar dock till att även Masris kosmopolitiserade historiesyn kan verka utifrån nationell grund.

Hakelius och Masris artiklar representerar två olika historiepositioner: nationell historiesyn och kosmopolitiserad historiesyn. Artiklarna är goda exempel på hur globaliseringen håller på att luckra upp tidigare tydliga uppdelningen mellan inrikes/ nationell historia, utrikes historia och världshistoria. Svensk inrikes historia har inte saknat internationella perspektiv och har aldrig varit kontextlöst renodlat nationell. Svensk historia har dock ställts i tydlig kontrast till internationell historia. Det är denna gräns som försvagas av kosmopolitiseringen.


Ulrich Beck & Daniel Levy, Cosmopolitanized Nations: Re-imagining Collectivity in World Risk Society Theory Culture Society 2013 30: 3

På nedanstående länkar kan man läsa Kristians två föregående texter på Österifrån:

Multiculturalism in Scandinavia. Vytautas Magnusuniversitetet i Kaunas, Litauen

Jag lägger här upp en länk till ytterligare en video, från en föreläsning jag höll i september 2012 på Vytautas Magnusuniversitet i Kaunas, Litauen, inför magisterstudenter på fakulteten för social och politisk teori.

Multiculturalism in Scandinavia

Mitt föredrag på Filosoficirkeln i Lund 5 november 2013

Jag postar här mitt föredrag 5 november på Filosoficirkeln, den mest välrenommerade populärvetenskapliga föreläsningsserien i Lund. Temat var Globaliseringens vinnare och förlorare. Föreläsningen följdes av en längre frågestund och en trevlig sittning på Bishops Arms.

Att störa homogenitet

Recension av Att störa homogenitet. Anna Furumark (red), Nordic Academic Press, Lund 2013

Ideologiska paradigmskiften tycks ofta ha den egenheten att striden mot värderingar och antaganden knutna till en tidigare hegemoni pågår långt efter det att denna brutits och en ny linje börjar etableras. Det betyder att det ofta är den föregående periodens idéer och praktiker som dekonstrueras och nagelfars som bundna till en tidigare rådande maktordning, medan den maktordning vars tillblivelse kritiken legitimerar i stället tas för given och undgår motsvarande genomlysning. Åtminstone i väntan på nästa skifte.

Under senare decennier har forskare inom flera humanvetenskapliga discipliner med all rätt lyft fram hur framväxten av deras fält under 1800- och det tidiga 1900-talet formats i samspel med den politiska och ekonomiska maktens behov av kunskap, legitimitet och förankring. När t.ex. moderna nationalstater växte fram kodifierades standardspråk som idealiserade och avgränsade enheter av språkvetare, för att sedan spridas och populariseras genom utbildningssystemet och användas som kommunikativt redskap och identifikationsmässigt kitt för nationen. På samma sätt förankrade nationalstaternas kulturarvsinstitutioner starka föreställningar om nationens historiska arv, kultur och identitet. Här betonades gärna nationens långa historiska kontinuitet från forntid till nutid liksom ett tämligen enhetligt folks rika kulturtraditioner, samtidigt som etniska minoriteter och de identiteter och erfarenheter som idag lyfts fram ur olika intersektionella perspektiv ofta hamnade i skymundan.

Det är mot föreställningar om det svenska kulturarvet rotade i denna fram till de senaste årtiondena dominerande institutionella tradition den nyligen utkomna antologin Att störa homogenitet (Nordic Academic Press) vänder sig. I boken diskuterar såväl forskare som företrädare för kulturarvsinstitutionerna hur verksamheten vid de senare kan göras relevant i ett alltmer globaliseringspräglat, multikulturellt Sverige. Utgångspunkten är att det traditionella kulturarvsperspektivet idag inte har samma relevans som tidigare, och dessutom riskerar att bidra till diskriminering och utanförskap i ett Sverige där stora delar av befolkningen har utländsk bakgrund. I stället betonar boken andra perspektiv – antingen i form av enskilda grupper (funktionshindrade, homosexuella, resande, invandrare) eller ett mer övergripande perspektiv på det svenska kulturarvet som tar tydlig ideologisk ställning för förändring mot kontinuitet, för ”öppenhet” mot ”slutenhet”, och för fötter mot rötter.

Den infallsvinkel boken erbjuder lär knappast överraska någon som under de senaste decennierna verkat vid högre lärosäten eller med någon regelbundenhet följt svensk debatt. Vi fokuserar i denna recension därför inte på de bidrag till boken som skrivits utifrån ett mer renodlat forskar- eller journalistiskt perspektiv, t.ex. av Heléne Lööf, Mattias Gardell eller Magnus Linton. Intressanta för bloggen är snarare de kapitel som skrivits av aktörer inom svensk kulturarvsförvaltning, alltså av forskare och tjänstemän på Statens historiska muséer, Riksantikvarieämbetet, Statens kulturråd, enskilda muséer o.s.v., då dessa personer i sin dagliga gärning bidrar till att forma det offentligstödda svenska kulturarvets teori och praktik. Dock kommer vi kort även att belysa några texter som diskuterar kulturarvsarbete i förhållande till de nationella minoriteterna.

Tillkomst och syfte

Bokens tillkomst och syfte förklaras i förordet av redaktören Anna Furumark, som lett projektet Norm, Nation och Kultur vid Örebro läns museum, ett projekt som ligger till grund för boken. Furumark beskriver hur hon blev intresserad av att titta närmare på nationalism, främlingsfientlighet och föreställningar om homogenitet efter att ha kommit i kontakt med SD:s hemsida liksom nätsidor som Nationell Idag, Flashback och Avpixlat, som förvisso stod för olikartade positioner men förde fram farhågor om att det svenska folket och svenska värderingar var hotade av invandring och degenererade eliter. När hon sedan började arbeta på Sveriges Hembygdsförbund hittade hon ”snarlika formuleringar om behovet av att skydda den svenska kulturen” (s.7), om än utifrån andra målsättningar:

”Här var förstås syftet ett annat än hos de främlingsfientliga rörelserna. Men man byggde samma föreställningar om svensk kultur, drivna av en rädsla för att något höll på att gå förlorat. Det var tydligt att i det mest otippade politiska fältet, där fanns politiken.” (s. 7-8)

Detta är också en – förvisso principiellt fullt rimlig – utgångspunkt för boken: kulturarv är politik, och kulturinstitutionerna är ideologiproducenter som bidrar till att forma normer och värderingar om kulturarv, folk och samhälle. Det finns därför inget, som Fredrik Svanberg, forskningschef på Statens historiska muséer uttrycker det, ”neutralt sätt att berätta på” om kulturarvet, utan medarbetarna måste välja perspektiv. Det finns alltså en stark medvetenhet hos de tongivande kapitelförfattarna om att boken genom att dekonstruera gamla föregivettaganden och utgå från nya syftar till att påverka nationella självbilder och berättelser.

Mer problematiskt blir det när kulturarvsmedarbetarnas belägenhet av Furumark beskrivs i binära moraliska termer som ett val mellan gott och ont. Kulturarvet är visserligen i sig varken gott eller ont, men det kan användas antingen på ett gott sätt för att ”skapa gemenskaper, inkludera och överbrygga skillnader” eller på ett ont sätt ”för att exkludera, stänga ute och skapa ett vi och ett dom och dra gränser mellan människor” eller som ”effektivt bränsle i en intolerant retorik” (s. 8). Beklagligt nog genomsyras boken av sådana enkla, pamflettartade motsatspar. Det gäller inte minst de teoretiskt och konceptuellt inriktade kapitel som inte fokuserar på enskilda minoriteter. Furumarks resonemang här bygger på den sociologiskt och antropologiskt rätt hopplösa utopin om den gränslösa gemenskapen, som är öppen, vidsynt och inte på något sätt organiserar sig i in- och utgrupper.

Kulturarvet och de nationella minoriteterna

Detta är desto mer olyckligt som bokens strävan att inkludera tidigare mindre synliga minoriteter – ”det där som skaver och stör” – i kulturarvsberättelserna är sympatisk. De texter som utgår från specifika minoritetsperspektiv är också generellt de mest givande.

I två kapitel diskuteras kulturarv och homogenitet i förhållande till de nationella minoriteterna. Om etnologen Britt-Inger Lundqvist, verksam vid RUNG, levandegör hur hon som resande ”stör homogenitet av födsel och ohejdad vana”, berättar Johan Loock, antikvarie vid länsstyrelsen i Jämtland, om kulturarvspolitik i Jämtland och Härjedalen i förhållande till områdets samer. Lundqvist uppmärksammar hur resande t.ex. genom sin syn på familjesammanhållning över generationerna kan utmana den moderna individ- och kärnfamiljsinriktade svenskhetens invanda normer. Samtidigt betonar hon också att traditionella resandenormer inom gruppen kan störas t.ex. av enskilda individers avvikande sexuella läggning. De homogena normer som störs kan för Lundqvist alltså både vara det större svenska samhällets och resandegruppens egna. Loock nämner länsstyrelsens försök att bredda det fjällbondecentrerade kulturarvsarbetet i Härjedalen, och beskriver lokala stridsfrågor kring den samiska kulturens närvaro i området, som reaktioner på de nya ortsnamns- och myndighetsskyltarna på det officiella minoritetsspråket sydsamiska och markkonflikter mellan renägare och bönder. Både Lundqvists och Loocks texter är läsvärda och rymmer intressanta resonemang. Att ”störa homogenitet” genom att lyfta fram hittills mindre synliggjorda historiska nationella minoriteter är ur bloggens synpunkt rimligt och på ett principiellt plan oproblematiskt.

Den tidstypiska betoningen av rörelse

Mer problematiska är som sagt de texter i boken som söker föra mer generella diskussioner och riktar in sig på att kritisera gamla kulturarvsparadigm och, mer eller mindre explicit, föra fram nya.

”Men vi har aldrig varit det där blåögda folket, vi har alltid rört på oss och vi har alltid blivit mottagna på andra platser. Att säga något annat är att förespråka en fördummande historieskrivning” (s. 118).

Om vi lämnar halmgubben om blåögdhet åt sidan ser vi i citatet från intervjun med Kennet Johansson, generaldirektör på Kulturrådet, en mycket tidstypisk betoning av rörelse på bekostnad av platsbundenhet. Det är naturligtvis sant att det alltid funnits svenskar som rört på sig, mer eller mindre under olika tider och i olika sammanhang. Dock tror jag att detta resonemang starkt underskattar hur knutna till ett mindre geografiskt område många svenskar länge faktiskt varit. Bloggens ägare har t.ex. ägnat sig en hel del åt släktforskning och kan konstatera att sju av åtta släktgrenar (med utgångspunkt i mor- och farföräldrarnas föräldrageneration) så långt tillbaks man kan finna dem i kyrkböckerna vuxit upp, bildat familj och levt sina liv inom några mils omkrets. En gren har historiskt sin hemvist på Skaftö i Bohuslän, en i västgötska Kinnekulle, en på Falbygden, en i ångermanländska Ådalen o.s.v. Denna starka platsbundenhet tycks gälla fram till årtiondena runt förra sekelskiftet, då många släktmedlemmar började röra på sig i större utsträckning och korsa såväl kontinenter som läns- och statsgränser. Frågan är dock hur rimlig en historietolkning är som så enkelt avfärdar en platsbundenhet som torde vara den huvudsakliga erfarenheten för den stora massan svenska bönder och fiskare.

Vidare kan vi fråga oss följande: om den maktordning som kulturarvsinstitutionerna understödde genom att betona plats och kontinuitet var den moderna svenska nationalstatens, vad är det då egentligen för en maktordning som skrivs fram genom frasen ”vi har alltid rört på oss”? Och vad är det för värden som åker ut med det homogena badvattnet här?

Ett kulturarvsarbete som inkluderar alla

I Svanbergs kapitel ges ett mer genomarbetat teoretiskt och ideologiskt perspektiv än i de andra texterna, även om utgångspunkten också här är både analytiskt och moraliskt binär. Svanberg menar, i likhet med vad som även förs fram av Furumark och Johansson, att kulturarvsarbetet i det mångkulturella Sverige bör ”berätta om och iscensätta en mångfald av identiteter samt rörelser, kulturell förändring och människors band till flera platser” (s. 27). Denna goda triad ställs mot den onda motsvarigheten kontinuitet, hembygd och ursprung. Människan antas här i enlighet med det populära talesättet ha fötter, inte rötter. Att människan möjligen kunde tänkas ha både fötter och rötter skulle kanske störa, om vi får vara lite polemiska, bokens homogena retorik. I Svanbergs text sägs det också allra tydligast att det inte är tillräckligt att lyfta fram nya grupper och arbeta utifrån minoritetsperspektiv. Det viktiga är i stället att ”motverka själva det essentialistiska gränsdragandet i sig” (s. 28).

Svanberg framhåller särskilt att kulturarvsarbetet i det nya multietniska Sverige inte får bedrivas enligt ett äldre ramverk som skulle kunna exkludera andra än etniska svenskar:

”Ett falskt val sätts upp mellan svenskhet som ett uppmålat historiskt och kulturellt ”vi”, som enligt dem finns i kulturarvet, och nutidens komplexa mångfald av ursprung och identiteter, religioner och sexuella läggningar” (s. 19-20)

Det falska valet mellan kulturarv och mångfald är farligt eftersom idén om svenskheten som långt historiskt arv inte kan kopplas till alla svenska medborgare. Svanberg tar här liksom Furumark fajten både mot näthatare och mot tidigare generationers homogeniserande svenska kulturarvsarbete. Försök att avgränsa kulturarvet ses både som en del av ett större motstånd i olika europeiska länder mot ökande mångfald och globalisering, och som ett problematiskt internt arv inom kulturarvsinstitutionerna. Dessa har tidigare haft som uppgift att bygga arv och gemensamma berättelser, men det som tidigare byggts riskerar nu att slå tillbaks mot det nya Sverige:

”I en tid av globalisering, ökad mänsklig rörlighet samt religiös och sexuell frihet kan de skapade arven i stället få en söndrande och diskriminerande effekt.” (s. 21).

Kulturarvet blir då till en ”innanförskapsmagi” där vissa inte får vara med eftersom deras förfäder inte bodde i Sverige och därför inte kunnat medverka till att sätta prägel på det Sverige som historiskt vuxit fram. Kulturarvspraktiken blir här för Svanberg åter något som är antingen öppet eller uteslutande; antingen så formuleras ett kulturarv som stängt eller som mångfaldigt. Mellansteg, som kanske kunde utformas efter vad det faktiska historiska material kulturarvsinstitutionerna har att bygga med inom olika teman och områden, får inte plats i den binära modellen.

Hur ska då kulturarvsinstitutionerna göra för att upphäva det falska valet mellan kulturarv och dagens mångfald? Först och främst bör de enligt Svanberg lyfta blicken och se det Sverige som nu verkligen finns därute:

”För Sverige är idag rent faktiskt mångfald, inte homogenitet, och har egentligen alltid varit det. Svenskarna har olika historiska erfarenhet, band till många olika platser i världen, föredrar olika sorters kultur, traditioner religioner, familjemönster och sexuella läggningar och så ska det vara” (s. 26).

För att alla, alltså även de vilkas förfäder inte levde i Sverige, ska kunna inkluderas och känna sig delaktiga i kulturarvet, bör kulturvårdsinstitutionernas berättelser inte ta fasta på kontinuitet, hembygd och ursprung utan just ”iscensätta en mångfald av identiteter” och betona kulturell förändring. Och ur ett strikt synkront perspektiv är det förmodligen heller inte särskilt problematiskt att förevisa och iscensätta de livsstilar och kulturmönster som finns hos de människor som lever i Sverige idag, vare sig dessa har lång historia i landet eller upprätthålls av nyanlända somalier eller irakiska kurder. Det ligger dock i sakens natur att förvänta sig att kulturarvsinstitutionerna ska erbjuda historiska perspektiv och faktiskt kunna säga något även om kontinuitet, om hur dagens Sverige vuxit fram och hur det är historiskt förankrat, vilket ju inte på något sätt hindrar att förändring och impulser utifrån lyfts fram. Här måste Svanberg göra något som är svårare än att bara dekonstruera, nämligen konstruera, och därmed ta hänsyn till de tillbakahållande faktorer och ramar som inte kan ignoreras om ett trovärdigt narrativ ska kunna förmedlas. Det är som sagt konceptuellt oproblematiskt att i överblickar över Sveriges framväxt ge mer uppmärksamhet åt de historiska nationella minoriteterna. Deras förfäder har levt och verkat här precis som majoritetsbefolkningens förfäder. De finns i kyrkböckerna, i soldatlängderna, och har påverkat utformningen av såväl de urbana landskapen som landsbygdsnäringarna. Samma sak kan dock – ännu – inte sägas om de mer nyligen invandrade etniska grupper som saknar historiska band till Sverige. I det svenska fallet finns inte ens några koloniala relationer att falla tillbaka på som byggmaterial. Så länge de svenska kulturarvsinstitutionerna inte förvandlas till världsarvsinstitutioner som inte antas ha någon särskild anledning att fokusera just på Sverige är det svårt att se hur individer från nyanlända etniska grupper ska kunna känna sig inkluderade i det svenska kulturarvet annat än indirekt genom abstrakt fokus på just ”öppenhet”, ”blandning”, ”rörelse” och ”förändring”. Däremot kan förstås nya berättelser skapas i det samtida som sedan blir en del av ett framtida svenskt kulturarv, men frågan är om författarna till boken är så fria från nu-fixering att de kan acceptera att Kulturarv 2.0 är en process som tar århundraden att förankra.

Saken är nämligen den att Svanberg har markkänsla nog att se nationen som något som är ”här för att stanna” ”under överskådlig framtid” (s. 29). Den svenska nationen kommer alltså inte att försvinna med globalisering och invandring. För Svanberg bygger då en god nationell identitet på mångfald och kulturell frihet, men det är lättare sagt än gjort att hantera den historiska kontinuiteten i bygget. Boken löser inte dilemmat utan spänningen mellan ett synkront mångfaldsvänligt nationsbygge och denna nations historiska förankring finns i högsta grad kvar. Svanberg har säkert  rätt i att det inte handlar om ett val, men det finns stora frågetecken kring många av de perspektiv som förs fram i boken.

Och, för att anknyta till recensionens inledning, den kritiska udden i boken är helt inriktad på det språk makten tidigare talade och vad det språket idag kan ha för konsekvenser i termer av diskriminering och sociala orättvisor. Det finns ingen analys alls över vilka större maktordningar och politiska, sociala och kulturella förändringar det egna analytiska språket är kopplat till. Kanske måste man stå med åtminstone en fot utanför paradigmet för att ana det.

Etnokulturell och medborgerlig svenskhet

Likt gamla veckotidningars säsongsbundna kåserier om den höstlövkrattande hustrun tycks nationaldagen regelbundet ge upphov till ansträngda ledarartiklar, krönikor, bloggtexter o.s.v. på temat svenskhet. Om kåseriernas ”hustrun” är ett namnlöst men dock sinnevärldsligt, tryggt och förutsägbart attribut som ständigt möter världen i bestämd form är nationaldagsgrafomanins svenskhet ofta obestämd och vag, i bästa fall kanske en social ritual man inte riktigt kan bli av med, ungefär som en långdragen svettig handskakning, (eller måste vi verkligen ta i hand?). Tydligen finns nu även en metagenre, som denna på en bukovinsk hotellsoffa snabbt ihopskrivna text inledningen till trots inte är en del av.

Bland de mer konstruktiva inslagen i de svenskhetstextmassor som framvärkts med anledning av detta års nationaldag hör Andreas Johansson Heinös distinktion mellan midsommarafton som en de etniska svenskarnas exkluderande högtid och nationaldagen som en inkluderande högtid förknippad med det officiella Sveriges politiska gemenskap.  Resonemanget kring de olika konnotationerna hos midsommarafton och nationaldagen återfinns även i Johanssons Heinös bok Gillar vi verkligen olika? (Timbro 2012). Tanken är inte på något sätt uppseendeväckande då den går tillbaks till en välkänd idealtypisk motsatsställning inom nationalismforskningen mellan å ena sidan etnisk eller etnokulturell och å andra sidan medborgerlig eller politisk nationalism. Den utgår från två sätt att konceptualisera svenskhet, som båda är förankrade i social praktik och alltså finns där ute.

I det gamla Sverige som fanns före efterkrigstidens stora invandringsvågor sammanföll i stort sett den etniska och den politiska gemenskapen, etnos och demos, med ett fåtal bekanta undantag, och en distinktion dem emellan var inte med nödvändighet socialt meningsfull för särskilt många svenskar.

Johansson Heinös poäng är att i ett alltmer etniskt och religiöst heterogent Sverige kan det vara en god idé att lyfta fram medborgarnationen som en gemensam plattform för alla svenska medborgare oavsett etnisk bakgrund, och det är här resonemanget kring nationaldagen kommer in. I sig är det inte ovanligt i svensk debatt att ta den ökade kulturella mångfalden som intäkt för att omkonceptualisera svensk nationell identitet. Detta görs ofta, som påtalas i Lars Anders Johanssons bloggtext, antingen genom att svenskhet förnekas eller tonas ned, eller genom att det istället talas om nödvändigheten av att skapa en ny svenskhet i den gamla svenskheten ställe. Som jag uppfattar det förespråkar Johansson Heinö här en mer realistisk, om man så vill mognare, variant, där den etnokulturella svenskheten erkänns och kan utvecklas i sin egen takt, medan det offentliga Sverige bygger en övergripande politisk svenskhet. På en nivå har vi då etniska gemenskaper (i varierande utsträckning öppna eller slutna) för etniska svenskar, kurder och finnar bosatta i Sverige, på en annan en svensk politisk gemenskap för alla svenska medborgare.

Det lustiga med denna i akademiska sammanhang synnerligen traditionella modell är att många i svensk debatt inte riktigt tycks förstå resonemanget. Sannolikt beror det på att nästan alla positioner i svenska identitetsdebatter ser svenskhet som ett endimensionellt fenomen.  Det finns då bara en svenskhetsnivå att förändra, eller bara en svenskhetsnivå att försvara. I det första fallet blir erkännandet av den etnokulturella svenskheten problematiskt eftersom det, kan det hävdas, är den som måste förändras för att alla ska kunna känna sig inkluderade när Sverige blivit kulturellt mångfaldigt. Exakt vad detta innebär preciseras dock sällan. I det andra fallet, inte minst bland explicit nationalistiska debattörer och invandringskritiker, tycks man emellanåt inte riktigt se att det här faktiskt lämnas utrymme för etnokulturell svenskhet, alltså att modellen är tvåledad, medan man i andra fall kanske inte är intresserad av att alls ackommodera den etniska mångfalden – man ser att modellen är tvåledad men är kallsinnig till en sådan konstruktion.

Svårigheterna att göra en tvåledad modell begriplig i vårt länge så etnokulturellt homogena land kanske förklarar att samme Johansson Heinö i en debattartikel om svenskhet i Expressen snarast gör det etnokulturella inslaget i modellen implicit. Det finns där, t.ex. när Johansson Heinö avvisar en antirasistisk motdebattör som hävdat att det är rasistiskt att påstå att alla människor inte är lika mycket svenskar. Men det är nog svårt att tala om dessa ting med så små bokstäver. När den etnokulturella beståndsdelen inte uttrycks tillräckligt explicit blir konsekvensen sannolikt att modellen inte förmår uppnå sin faktiska potential att överbrygga förtroendeklyftor inom svensk identitetspolitik.

Pedagogiskt och tydligt framställd har nämligen den konceptuella uppdelningen i en etnokulturell och en medborgerlig svenskhet klara fördelar. Främst handlar det om att modellen faktiskt erkänner etniska identiteter utan att ge upp tanken på ett gemensamt politiskt rum. Ett svenskt rum erkänns dit identitetspolitikens sociala ingenjörskonst inte når. Här bestämmer människor själva, varje dag, över gemenskapens gränser, och vilka kriterier som är relevanta för att upprätthålla dem. Detta rum är lika föränderligt som andra sociala rum, men det är en förändring som sker nerifrån i den takt gemenskapens medlemmar själva bestämmer. Man bjuder vem man vill till sitt midsommarfirande helt enkelt. På samma sätt avvisas tanken på invandrares fullskaliga eller huvudsakliga assimilering. Man förväntas vilja anpassa sig till en politisk svenskhet (vars innehåll måste definieras tydligare, men där ett på språkliga och historisk-kontextuella grundkunskaper byggt medborgarskap kan tänkas ingå), men det fordras inte att invandraren ”blir svensk” i djupare mening. Om vederbörande vill detta och accepteras i den svenska etnokulturella gemenskapen är det utmärkt, om inte så går det ändå om den politiska lojaliteten finns. Ingen förväntas lämna sina traditioner i en resväska på Öresundsbron. Kort sagt, modellen är mer tillåtande inför kulturell mångfald, både etniska svenskars och nyinflyttades, samtidigt som den inte ser dessa som färdiga paket utan är tillräckligt öppen för att kunna hantera förändring. 

Sverige är som bekant en mycket gammal europeisk nationalstat och inte ett invandrarland som t.ex. USA. Invandrarland blev Sverige när den svenska nationen redan var socialt formad, och huvudsakligen på ett sätt där bindestrecksidentiteter inte var nödvändiga. Därför kan man inte bygga medborgarnationen från noll i ett rent synkront perspektiv, utan den måste konceptualiseras utifrån hur Sverige historiskt vuxit fram och ta hänsyn till etablerade identiteter. Precis hur medborgarnationen ska utformas får bli föremål för  förhandlingar där öppenhet och välvilja anbefalles på den tecknade grunden. Alternativen är rätt dystra: fortsatt socialt sönderfall, orealistiska och orättfärdiga förväntningar på svenskars eller invandrares assimilation, eller den radikala högerns repatrieringspolitik.

I vilken mån den framgångsrika och stabila, av social tillit präglade medborgarnation som Johansson Heinö vill bygga är förenlig med den liberala högerns fria rörlighetsmaximalism kan dock sannerligen diskuteras.