Ett besök vid fästningen i Chotyn

Förutom de två resorna med konstnären Ljubkivs’kyj gjorde jag under mitt senaste besök i Bukovina ytterligare en dagstur från Tjernivtsi. Jag blev bjuden att följa med till den legendomspunna fästningen i Chotyn vid floden Dnister (ry. Dnjestr, rum. Nistru) i den del av Tjernivtsilänet som inte är belägen i Bukovina utan i det historiska landskapet Bessarabien. Jag hade länge funderat på att besöka Chotyn och nu uppstod ett bra tillfälle med trevligt sällskap.

Mina värdar under resan var Viktor Pavljuk, Tjernivtsis förste postsovjetiske borgmästare och sedermera viceguvernör för länet, och hans hustru Oksana, litteraturvetare från universitetet och syster till den mycket omtyckte ukrainske vissångaren Volodymyr Ivasiuk.

Ivasiuk slog igenom över hela Sovjetunionen i början av 1970-talet genom folkschlagerroadmovien Tjervona Ruta, där han medverkade tillsammans med tre andra sedermera mycket framträdande sångare från Bukovina: Nazarij Jaremtjuk, Vasyl’ Zinkevytj,och Sofia Rotaru. Inte utan vidare kallas Bukovina ofta på ukrainska för pisennyj kraj, sångernas land. Ivasiuks sånger sjungs ofta och gärna av ukrainare och de finns i otaliga coverversioner. Hans liv slutade dock tragiskt: 1979 hittades Ivasiuk hängd i ett träd i en skog utanför L’viv, och omständigheterna kring hans död är ännu oklara. Den officiella versionen var självmord, men hans familj och många andra är övertygade om att han mördats av den sovjetiska säkerhetstjänsten. På YouTube finns en ukrainskspråkig dokumentär om saken.

Jag mötte tillsammans med mina svenska kollegor för första gången Oksana av en slump i höstas på Ivasiukmuséet i Tjernivtsi. Muséet, som är inhyst i familjens gamla lägenhet, förevisar förutom sångaren även fadern Mychajlo som var en känd författare och översättare. Oksana berättade att det var från ett fönster i Ivasiuks hus som den tidigare strängt förbjudna ukrainska blågula flaggan hängdes ut för första gången under det sovjetiska sönderfallet i slutet av 1980-talet. Oksana och hennes man kan sägas tillhöra kärnan bland lokala nationella demokrater, som från slutet av 1980-talet verkat för ukrainsk nationell pånyttfödelse inom ramen för demokrati och europeisk integration.

Muséet över Volodymyr och Mychajlo Ivasiuk i Tjernivtsi, öppnat 1999. Från ett fönster i detta hängdes för första gången den tidigare förbjudna ukrainska flaggan ut under det sovjetiska sönderfallet i slutet av 1980-talet.

Muséet över Volodymyr och Mychajlo Ivasiuk i Tjernivtsi, öppnat 1999.

Statyn över Volodymyr Ivasiuk i L'viv, rest 2011.

Statyn över Volodymyr Ivasiuk i L’viv, rest 2011.

På vägen ut genom staden passerar vi den kristna och den judiska kyrkogården (enligt uppgift Europas tredje största). Även utanför stadsgränsen gör sig både den historiska och nuvarande etniska mångfalden omedelbart påmind. Jag blir lite förundrad över det första ortsnamnet vi stöter på, Mahala, som leder tankarna till det arabiska ordet för kvarter eller stadsdel. Byn, som ligger bara några kilometer utanför stadsgränsen har rumänsk majoritetsbefolkning. Här börjar Novoselyts’kyjdistriktet där rumäner och moldavier är i klar majoritet (nej, detta är inte platsen för en utredning av de olika användningarna av begreppen rumänsk och moldavisk. Andreas Johansson förklarar här pedagogiskt situationen som den tar sig uttryck i Moldavien).

Bara en kvarts resa från Tjernivtsi ser vi den första byn med tvåspråkiga ukrainsk-rumänska vägskyltar Bojany (rum. Boian). Vi noterar dock att bara de officiella skyltarna är tvåspråkiga; alla kommersiella skyltar är ukrainska och i några fall ryska. Oksana berättar att en stor del av Bojanys befolkning tidigare var polsk och pekar på den romersk-katolska kyrkan vi passerar längs vägen. Hon vet inte vart polackerna i byn tagit vägen nu men berättar att hon haft flera studenter härifrån som identifierat sig som rumäner men haft ett ”karaktäristiskt polskt utseende”. Byns grek-katolsk kyrka, som en gång tillkom på initiativ av byns dåtida ägare, den armenisk-polska adelsfamiljen Stefanowicz, har nu tagits över av den ortodoxa kyrkans Moskvapatriarkat. Den synagoga som byggdes 1898 brändes ner under andra världskriget. Judiska kyrkogården ska dock finnas kvar.

Byarna längs vägen ger generellt ett välmående intryck, inte minst Bojany, som är känt för välstånd och företagsamhet. Många invånare är eller har varit gästarbetare och har tjänat ihop pengar att investera i sina hus. I flera av byarna är både hantverk och handel uppenbart välutvecklade, och vi stannar till för att titta på flätade korgar och trä- och järnsmide, varav det mesta uppges vara tillverkat i byn. Viktor berättar att många bybor använde sin entreprenörsanda redan på den sovjetiska tiden, då de i Moskva och Leningrad sålde frukt och grönsaker odlade på den del av jordbruksarealen de kunde använda för eget bruk. Två av länets första framgångsrika affärsmän kom härifrån och började tillverka fönster och dörrar men senare investerade vidare i hotell, restauranger och bensinmackar.

Vägen österut mot Bessarabien är ganska högt belägen, och på andra sidan det bördiga landskapet skymtar söderöver på en tätt skogbevuxen bergskam någon mil bort det stora ortodoxa klostret i Banceni. Banceni ligger i det efter förintelsen nästan helt etniskt rumänska Hertsadistriktet som kontrolleras av den ortodoxa kyrkans Moskvapatriarkat (värdparet tillhör den ortodoxa kyrkans ukrainsksinnade Kyivpatriarkat). Klostret anses vara mycket rikt och är känt för sitt arbete med att vårda sjuka barn.

När vi efter en stund kommer in i Bessarabien sker omedelbart en förändring i kulturlandskapet: hustomterna längs vägen börjar kantas av täta vackra stenmurar. Mitt värdpar berättar att de sett liknande murar både i Turkiet och i Armenien, och att dessa därmed är ett kulturellt vittnesbörd om den täta historiska kontakten området haft med det Osmanska riket. Och mycket riktigt ligger i närheten av Chotyn byn Anadoly (Anatolien).

Chotyn har ca 10000 invånare och är centrum för länets bessarabiska delar. Om Bukovina alltid definieras som västukrainskt och av lokala politiker och intellektuella betraktas som en del av Centraleuropa uppfattas Bessarabiens kulturella tillhörighet inte som lika klar. Viktor och Oksana pekar på de i jämförelse med Bukovina ”östliga” valresultaten i området, och menar att invånarna har en eklektisk identitet bestående av olika till synes svårförenliga kulturella avlagringar. Längre österut finns i länet t.ex. en helt ny sovjetisk stad, Novodnistrovs’k, byggd kring ett nytt vattenkraftverk på 1970-talet, med lika många invånare som Chotyn. Att döma av det lilla vi hann se av Chotyns centrum tycks stadens minneslandskap snarast vara ganska genomsnittligt ukrainskt ambivalent, med sovjetiska monument över segern i andra världskriget och stupade i Afghanistan inte långt från ukrainska monument till minnet av den stora svälten i det sovjetiska Ukraina.

Sovjetiskt monumentalmonument över segern i andra världskriget, Chotyn.

Sovjetiskt monument över segern i andra världskriget, Chotyn.

Stadsfullmäktiges sympatiska byggnad från den rumänska tiden är belägen vid en huvudgata omgärdad av lummig sommargrönska. Chotyn är en mycket gammal stad, ett handelscentrum som ingick i det gamla Kyivriket och formellt tillhörde det moldaviska furstendömet 1359-1812, men under 180 års tid styrdes av det Osmanska riket. Staden blev tillsammans med övriga Bessarabien en del av Tsarryssland 1812, men tillhörde Rumänien under mellankrigstiden innan den införlivades med det sovjetiska Ukraina 1940 och återigen efter 1944 efter ett kort men blodigt rumänskt mellanspel under andra världskriget.

Stadshuset i Chotyn,

Stadshuset i Chotyn.

Vid stadshuset träffar vi den trevlige vice borgmästaren Mykola, som följer med och guidar oss på fästningen. På vägen dit passerar vi stadens enda öppna synagoga – Mykola berättar att stadens judiska församling idag omfattar sju personer. Liksom många städer i Bukovina förändrades Chotyns etniska befolkningsstruktur dramatiskt under och efter andra världskriget.  Enligt den rumänska folkräkningen 1930 utgjorde ryssar och judar var sin dryg tredjedel av befolkningen medan 16% var ukrainare och knappt 10% rumäner. Bara 500 av stadens 5700 judar överlevde kriget, och många lämnade staden för Israel eller USA. Precis som i Tjernivtsi kom i deras ställe ofta rysktalande judar, som i sin tur stegvis i stor utsträckning kom att emigrera från och med 1970-talet.

Enligt vice borgmästare Mykola bodde Steven Spielbergs mormor/farmor (babtsia kan betyda båda) i detta hus, som under den ryska tiden var en synagoga.

Enligt vice borgmästare Mykola bodde Steven Spielbergs mormor/farmor (babtsia kan betyda båda) i detta hus, som under den ryska tiden var en synagoga.

Staden domineras idag av etniska ukrainare, men den lite mer ”östliga” prägeln märks i att alla människor jag pratar med talar en ordförrådsmässigt med ryska mer uppblandad ukrainska än vad jag brukar höra från motsvarande människor i Tjernivtsi. Detta sätt att prata ukrainska kan vara kontroversiellt för dem som betonar vikten av en ”renare”, mer standardspråklig ukrainska. För den intresserade finns en länk till en av mina akademiska artiklar i ämnet här.

Fästningen, målet för vår resa, ligger vid stranden av floden Dnister. Utanför ingången med utsikt över floden reste de ukrainska myndigheterna 1992 ett monument över slaget vid Chotyn 1621, då en numerärt underlägsen kristen här bestående av ukrainska kosacker, polacker och litauer besegrade en turkisk-tatarisk armé. Viktor skriver, liksom även utställningen inne på fästningen, på ett förvisso ganska lågmält sätt in segern i en välbekant berättelse om den långa europeiska kampen mot turkiskt och islamskt inflytande. Chotyn blir i denna klassiska östeuropeiska berättelse en plats där tre östliga nationer räddade västra Europa från främmande ockupation.

Segermonumentet över den ukrainsk-polsk-litauiska segern över den osmanska armén fokuserar på kosackhetmanen Petro Sahajdatjnyj och ett kristet kors.

Segermonumentet över den ukrainsk-polsk-litauiska segern över den osmanska armén i slaget vid Chotyn 1621 fokuserar på kosackhetmanen Petro Sahajdatjnyj och ett kristet kors.

Under mellankrigstiden tillhörde fästningen Rumänien, men på den smala Dnisters motsatta strand började det sovjetiska Ukraina, och strax norr om fästningen låg gränsen mot det då polska östra Galizien. Det sades att Aleksandr Nevskijkyrkans klocka ljöd över tre riken.

På mellankrigstiden kunde man här från den rumänska sidan se över till Sovjetukraina och norrut mot Polen. I förgrunden syns förutom fästningenAleksandr Nevskijkyrkan och resterna av en moské som turkarna lät bygga.

På mellankrigstiden kunde man här från den rumänska sidan se över till Sovjetukraina och norrut mot Polen. I förgrunden syns förutom fästningen Aleksandr Nevskijkyrkan och resterna av en moské som turkarna lät bygga.

Fästningen i Chotyn.

Fästningen i Chotyn. På andra sidan floden Chmelnyts’kyjlänet i landskapet Podolien, redan centrala Ukraina.

Staden Chotyn använder på alla sätt fästningen för att locka till sig investeringar och turister. Vice borgmästaren berättar om de många och ofta framgångsrika ansökningar man lämnat in till olika europeiska strukturer (och ofta i samarbete med de rumänska och moldaviska grannarna) för att restaurera fästningen och utveckla olika typer av verksamhet kring den. Viktor och Oksana intygar hur mycket som gjorts de senaste 10-15 åren. Och de historiska utställningarna och tavelgalleriet visar kanske att man är på rätt väg.

På väg mot själva gångbron till fästningen tittar vi in i den lilla vackra Aleksandr Nevskijkyrkan som byggdes av ryssarna 1832.

Aleksandr Nevskijkyrkan byggdes under den ryska tiden 1832.

Aleksandr Nevskijkyrkan.

Mitt emot kyrkan ligger också ruinerna efter fästningens moské som byggdes under den turkiska tiden på 1700-talet. Så sent som i början av 1900-talet var byggnaden i betydligt bättre skick med en bevarad minaret. Moskén började användas som lagerlokal av den ryska militären på 1800-talet och ska slutgiltigt ha sprängts av den retirerande Röda armén 1941 för att den inte skulle användas som utkikspunkt. I samband med det större postsovjetiska intresset för andra kulturella influenser har man på senare år genomfört arkeologiska undersökningar av platsen.

Ruinerna av fästningens moské som byggdes under den turkiska tiden. Så sent som i början av 1900-talet var byggnaden i betydligt bättre skick, och den ska slutgiltigt ha förstörts under andra världskriget.

Ruinerna av moskén.

Apropå orientalisk kulturell påverkan hävdar den lokala traditionen att kaffe kom till Ukraina för första gången i slutet av 1400-talet när osmanska trupper efter ett misslyckat erövringsförsök lämnade kvar säckar med kaffebönor. Efter en serie akuta kulinariskt-kulturella missförstånd ska en bybo som tidigare befunnit sig i turkisk fångenskap förklarat för fästningsfolket att bönorna ska rostas, kokas och avnjutas som dryck. Annars hör man ibland i västra Ukraina historien om hur ukrainaren Kultjyts’kyj från L’viv ska ha öppnat Wiens första kafé 1683, i samband med det berömda slaget. Den kaffekultur som kom med habsburgarna till västra Ukraina ska alltså på något sätt ha ukrainskt ursprung. Nåja.

Bron över ravinen in till fästningen.

Bron in till fästningen.

Från bron in till fästningen visar Viktor på platsen där lokala män, kvinnor och barn som tagits till fånga av osmanerna förvarades i väntan på att säljas som slavar, och om de många ukrainska, moldaviska och polska kvinnor som hamnat i fångenskap på andra sidan Svarta Havet. Det förtjänar kanske att påpekas att detta inte är moderna islamofobiska fantasier: åtskilliga gamla ukrainska dumy, episka folkballader från stäppområdet, handlar om lokala kvinnor och män som hamnar i turkisk fångenskap.

Tidigare förvaringsplats för slavar.

Tidigare förvaringsplats för slavar.

Det första som slår en besökare är hur filmisk både fästningen och landskapet runt om är. Och mycket riktigt har många filmer spelats in här, inte minst sovjetiska filmer på historiska teman. Sovjetiska filmatiseringar av De tre musketörerna, Ivanhoe och Robin Hood, samt sovjetukrainska epos som Zachar Berkut, men även postsovjetiska ryska Taras Bulba (efter Gogol) har spelats in här. Idag används också fästningen av lajvare för att iscensätta gamla fältslag. Under två år anordnade ukrainska, polska, ryska och litauiska medeltidslajvare det s.k. Nationernas slag (Bytva natsij) här. Se här för engelsk text och bilder. Medeltidsfestivaler arrangeras regelbundet på platsen.

Huvudbyggnaden i fästningen, som även rymmer de viktigaste historiska utställningarna. På den vänstra gaveln fanns under den turkiska tiden en minaret.

Huvudbyggnaden i fästningen, som även rymmer de viktigaste historiska utställningarna. På den vänstra gaveln fanns under den turkiska tiden en minaret.

Ett exempel på platsens symboliska vikt i tidigare konflikter mellan ideologiskt muslimska och kristna stater är korset på fästningstornet som står på en besegrad halvmåne.

DSCN3519

Ett liknande kors finns på Chotyns moderna stadsvapen:

Coat_of_arms_of_Khotyn

På hemvägen från fästningen stannade vi till i en de rumänska byarna i Bukovina och köpte körsbär. Efter en öl på en krog i Tjernivtsi skiljdes vi åt för denna gång. En annan gång tänker jag ströva omkring en del i själva stan som är intressant i sin egen rätt.

Annonser

Bukovinska utflykter: polska Huta och rumänska Crasna i ukrainska Karpaterna

Den utflyktsvane konstnären Ljubkivs’kyj ringde mig dagen före min avfärd från Tjernivtsi och frågade om jag hade lust till en avslutande expedition till Karpaterna. Han hade tänkt sig en busstur åt sydväst nästan fram till den rumänska gränsen. Där i ett mjukt böljande skogsgrönt bergslandskap vid Karpaternas fot ligger Krasnojil’s’k (rumänska Crasna), ett stort samhälle nästan uteslutande bebott av rumäner, och några kilometer därifrån en liten polsk by, Huta, eller som den officiellt heter Stara Krasnosjora. Mellan dem går en vanlig landsväg, men konstnären föreslog att vi skulle gå vägen över kullarna i stället. Efter att ha förvissat mig om att det gick en buss tillbaks så jag skulle hinna med nattåget till L’viv mötte jag upp konstnären vid Kinoteatr Tjernivtsi, alltså den av sovjetmakten till bio förvandlade f d reformjudiska synagogan i centrum. I folkmun kallas den Kinagoga.

I Tjernivtsi inhandlades för utflykten torkad fisk, ukrainsk salo (späck) och lite bröd, tomater och vitlök, sen tog vi länsbussen ner genom Starozjynets’kyjdistriktet där byarna är belägna. På bussen stötte vi på tyska sällskapets sympatiske ordförande, som eskorterade en väns dotter till ett sommarläger i Karpaterna.

Storozjynets’distriktet är ett av Bukovinas mest multietniska:

Etniska kartor ljuger alltid, men denna karta ger en viss illustration till bosättningsmönster i ukrainska Bukovina och Bessarabien. Den röda fläcken söder om Starozjynets' ska föreställa polska Huta.

Etniska kartor bör man alltid ta med en stor nypa salt, men här får man en viss illustration till bosättningsmönster i ukrainska Bukovina och Bessarabien. Den större röda fläcken sydväst om Starozjynets’ ska föreställa polska Huta. Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Bucovina-ethnic.png

Själva Storozjynets’, som var det enda längre uppehållet på vägen, är med 15000 invånare den näst största staden i ukrainska Bukovina. Liksom Tjernivtsi är Storozjynets’ som urbant centrum i allt väsentligt en produkt av den österrikiska tiden, och den blev liksom länshuvudstaden också snabbt multietnisk. Till den ukrainska och rumänska befolkningen fogades många tyskar, och under 1800-talet växte den judiska och den polska befolkningen snabbt i antal. Enligt den rumänska folkräkningen 1930 var 32% av stadsborna judar, 31% ukrainare, 11% polacker och 4% tyskar, medan i hela länet ukrainarna var 45%, rumänerna 34%, judarna 9%, tyskarna 5% och polackerna 4%. I den senaste folkräkningen, den ukrainska från 2001, identifierade sig 60% i länet som ukrainare, 37% som rumäner, 1.5% som polacker och 1.4% som ryssar. Den judiska befolkningen blev svårt decimerad under andra världskriget och området har sedan 1970-talet liksom Tjernivtsi präglats av judisk utflyttning.

Detta sagt som allmän orientering; etnisk statistik, inte minst folkräkningar, ska naturligtvis hanteras försiktigt och kritiskt.

Vi hann med en rekordsnabb sightseeing i staden, och förutom det vackra rådhuset från 1905 fann vi några tilltalande postsovjetiska hybrider, som nedan där en butiksägare i en symbolisk lek med klassiska bilder frestar med europeiska kläder till sovjetiska priser. Originalets ”Du! Har du skrivit in dig i Röda Armén” har här ersatts med ”Du är vår kund!”.

Europeiska varor för sovjetiska priser. Butiksägare i centrala Storozjynets' leker med symbolspråket.

Flera byar passerades på vägen från Storozjynets’, bland dem tvåspråkiga ukrainsk-rumänska Budenets’ och Tjudej, där en av de värsta lokala pogromerna ägde rum under andra världskriget. Flera vackra kyrkor och slott som tillhört framträdande adelsfamiljer som ukrainska Vasyl’ko och rumänska Hormuzachi susade förbi. Det hör till den postsovjetiska folkloren att den ryske poeten Pusjkin ska ha haft en kärleksaffär med en dotter till den senare familjen i samband med poetens berömda vistelse i Bessarabien. De var ju ändå grannar, som konstnären uttryckt det. I varje fall jämfört med S:t Petersburg.

Efter en timme var vi framme i Crasna, som alltså är en rumänskbefolkad småstad med 9000 invånare, ca åtta kilometer från gränsen till Rumänien. Enligt god tradition är huvudgatan i samhället uppkallad efter minoritetens störste författare, Mihai Eminescu, som föddes och växte upp i Bukovina och gick i skolan i Tjernivtsi.

I Crasna kompletterades provianteringen med öl och en liten flaska sådant som hör dagsturer i bergiga skogslandskap till. Tyvärr glömde vi köpa vatten till kaffekoket vilket senare tvingade fram ännu en kulinarisk kraftansträngning hos konstnären. I de två affärerna vid ändhållplatsen talade alla rumänska. Vår ukrainska besvarades vänligt med ryska som den lokala befolkningen läst i skolan och kan bättre än ukrainska. Den artige konstnären valde att språkligt ackommodera expediten och gick över till ryska. Utanför butiken åt vi torkad fisk och drack var sin öl i väntan på att regnet skulle upphöra.

Konstnären vid matbordet i Krasnojil's'k.

Konstnären vid matbordet i Crasna.

När regnet upphört konstaterade vi att vi hade sex och en halv timme på oss före bussresan tillbaks till Tjernivtsi. Vi begav oss omedelbart mot polska grannbyn Huta, och valde att ta den längre vägen över via bergsslänterna som går i en båge från den rumänska till den polska byn. Här börjar de riktiga Karpaterna:

DSCN3570

Vi stannade till på en kulle där vi hade utsikt över rumänska Crasna till höger och polska Huta till vänster. Inspirerade av den vackra utsikten tog vi en lunchpaus bestående av salo, tomater, rå vitlök och eldvatten. Eftersom vi glömt köpa vatten och prompt ville ha kaffe efter maten blev nödlösningen att koka drycken på öl, genom vilket konstnären alltså ytterligare expanderade sin kaffekokarrepertoar (trogna läsare vet att repertoaren sedan tidigare består bland annat av vin). Lustigt nog visade sig improvisationen vara en kulinarisk fullträff.

Konstnären Ljubkivs'kyj kokar kaffe på öl.

Konstnären Ljubkivs’kyj kokar kaffe på öl.

Polackerna bosatte sig i Huta från 1803 när polska goraler (högländare från då likaledes habsburgska Tatrabergen i nuvarande Slovakien) flyttade till Bukovina. Byn har funnits sedan 1400-talet, och hade sedan 1793 haft en stor sudettysk befolkning. De bukovinska Karpaterna lockade alltså från tiden för Bukovinas införlivande med det habsburgska riket till sig både västslaviska och tyska bergsbor. Byns tyska namn Althütte kommer av ett glasbruk som fanns här på den österrikiska tiden, och polska Huta eller Stara Huta är översättningar av den tyska benämningen. Mycket riktigt hade konstnären med sig 150 år gamla snapsglas från just denna fabrik.

Tyskarna var i den österrikiska folkräkningen från 1900 i klar majoritet i byn, betydligt fler än polackerna, men gruppen försvann när den, liksom de flesta etniska tyskar i Bukovina, efter en överenskommelse mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen 1940 ”evakuerades” till Tyskland. Bara rester finns kvar av den en gång stora etniskt tyska befolkningen i Bukovina. Därefter har polackerna utgjort ungefär 70% av byns invånare. Att det idag finns en by med polsk majoritet i ukrainska Bukovina är alltså paradoxalt nog ett resultat av en gemensam tysk-sovjetisk etnisk rensning av byns tyska befolkning.

Kors rest på ett berg ovanför Huta.

Kors rest på ett berg ovanför Huta.

Goralerna i Huta, som är katoliker och identifierar sig som polacker, talar än idag en mycket speciell dialekt. Under min intervju med professor Strutynski, polska sällskapets ordförande i Tjernivtsi, berättade denne att byborna förstår standardpolska och läser det i skolan, men att de alltid frågar utomstående polacker om de talar gwara, dialekt. En romersk-katolsk kyrka byggdes här 1825, och en polsk skola inrättades några år senare. Huvudreligionen för de två största etniska grupperna i Bukovina,  ukrainare och rumäner, är annars ortodox kristendom, som också dominerar i Crasna.

Kristus på korset vid en av de polska gatorna i Huta.

Kors vid en av de polska bygatorna i Huta.

Själva byn är ganska prydlig, även om inte alla hus är i bästa skick, och bygatan längs ån närmare bergen ger ett lite fattigare intryck. Många invånare befinner sig dock permanent eller regelbundet i Spanien, Portugal och Italien som gästarbetare och tjänar ibland ihop rätt bra med pengar för att rusta upp och bygga till sina hus.

Gård i utkanten av Huta.

Gård i utkanten av Huta.

Grusvägen längs ån leder snart fram till byns ståtliga romersk-katolska stenkyrka, byggd 1825.

Den romersk-katolska kyrkan i Huta skymtar bakom grönskan.

Den romersk-katolska kyrkan i Huta skymtar bakom grönskan.

Alldeles ovanför kyrkan ligger byns administrativa centrum, byrådet, i en byggnad vars arkitektoniska särdrag påminner om polska huset i Tjernivtsi, som i sin tur sägs vara inspirerat av traditionen från Kraków.

Byrådets byggnad i Huta.

Byrådets byggnad i Huta.

Förutom kyrka, skola och stadshus tjänar den kombinerade affären och krogen (som mycket riktigt kallas Affären ”Krogen”) som byns kommunikationsmässiga medelpunkt. Ett gäng ungdomar som drack öl vid ett av de två borden på verandan betraktade oss roat när vi klev in i butiken. Vi satte oss vid grannbordet och kunde konstatera att några av killarna pratar polska, någon en polsk-ukrainsk blandning och ytterligare någon rumänska. Jag fick här en modern illustration till berättelserna om den gamla flerspråkigheten hos vanligt folk i Bukovina som många informanter i Tjernivtsi har berättat om. Vi prövar hälsa på folk vi möter på polska och får svar på både polska, rumänska, ukrainska och ryska.

Affären "Krogen", Huta.

Affären ”Krogen”, Huta.

Enligt expediten är bara två av byns drygt 200 hushåll ukrainska. De flesta är polacker som bor längs två bygator, medan rumänerna bor längs en tredje. Precis som huvudgatan i den rumänska byn är uppkallad efter nationalskalden Eminescu bär huvudstråket i den polska byn författaren Adam Mickiewiczs namn. Fast skylten är fortfarande skriven på ryska:

Hus på Mickiewiczgatan i Huta (notera att förkortningen för gatan är rysk). Enligt konstnären är byggnadsstilen typisk för byar på Karpaternas sluttningar oavsett deras invånares etniska bakgrund.

Hus på Mickiewiczgatan i Huta (notera att förkortningen för gatan är rysk). Enligt konstnären är byggnadsstilen typisk för byar på Karpaternas sluttningar oavsett deras invånares etniska bakgrund.

På väg tillbaks mot bussen passerar vi byskolan som är inhyst i en kanske mindre smakfyllt renoverad österrikisk stenbyggnad.

Byskolan, Mickiewiczgatan, Huta.

Byskolan, Mickiewiczgatan, Huta.

På skolbyggnaden hänger en minnesskylt till minne av en ung polsk man från byn som stupade i Sovjetunionens krig i Afghanistan.

Minnesplakett till tidigare eleven Tomas Vladyslavovytj Drozdyk, som stupade 1980 "när han uppfyllde sin internationalistiska plikt i Republiken Afghanistan". Den unge mannen, polack från byn, tilldelades postumt Röda Stjärnans orden. Skolbyggnaden, Huta.

Minnesplakett till tidigare eleven Tomas Vladyslavovytj Drozdyk, som stupade 1980 ”när han uppfyllde sin internationalistiska plikt i Republiken Afghanistan”. Den unge mannen tilldelades postumt Röda Stjärnans orden. Skolbyggnaden, Huta.

Vi tar byvägen tillbaks till rumänska Crasna där bussen väntar. Vi passerar åter ån och i branta uppförsbackar i gassande solsken möter vi både hästskjutsar och rätt nya Mercedesar på väg till Huta. Konstnären berättar om den intressanta polska kyrkogården och ett kapell för fyra bybor som 1939, när norra Bukovina ännu var rumänskt, lämnat byn och stupat för den polska armén i strid mot den anfallande tyska krigsmakten. På något sätt lyckades byborna föra tillbaks deras kroppar till Huta. Dessvärre fanns inte tid för ett besök på polska kyrkogården, så det får anstå till en annan gång.

På vägen noterade vi att var och varannan husägare i sin trädgård byggt ett litet kapell:

Kapell vid hus, Huta.

Kapell vid hus, Huta.

När vi kom fram till Crasna var affärerna vid busshållplatsen fyllda med rumänsktalande besökare (av vilka några var romer). Vi träffar åter vår bekant från tyska sällskapet och satte oss på bussen till Tjernivtsi.

Dagen avslutades på en irländsk pub (jo jag vet) där konstnären överräckte den tyskspråkiga versionen av den bok om den multietniska bukovinska litteraturen som han designat och illustrerat.