Positiv antirasism eller kampen om det sunda förnuftet

Jag ska i det följande kort diskutera några observationer kring Expomedarbetarna Daniel Poohls och Alexander Bengtssons nyutkomna (2012) 71-sidors bok Positiv antirasism. Så förnyar vi en debatt som kört fast. Jag valde att läsa boken eftersom den lanserades just som en förnyelseskrift, som ett försök att med nya synsätt idémässigt uppdatera svensk antirasism. Den kan alltså både ses som ett inlägg i debatten om hur mångfald bör hanteras och som ett bidrag till metadebatter om hur mångfaldsfrågor och identitetspolitik diskuteras i Sverige idag. Expos tyngd som  antirasistisk auktoritet på olika nivåer i det svenska offentliga samtalet understryker bokens relevans.

Poohl och Bengtsson beskriver sin huvuduppgift som att förklara för allmänheten inte bara vad antirasismen är emot, på vilket man menar att antirasismens fokus hittills ofta legat, utan också vad den är för. Författarna, som kort beskriver hur de formades som antirasister i det tidiga 1990-talets polariserade svenska skolvärld, vill med sin bok på ett lättillgängligt sätt ge antirasistiska gräsrötter ett positivt budskap att ta till sig och sprida vidare.

Tonläget i boken är på många sätt sympatiskt och självreflekterande, och flera av de ställningstaganden och positionsmarkeringar som Poohl och Bengtsson gör ter sig också fullt rimliga och potentiellt vägvinnande ur ett antirasistiskt perspektiv. Andra perspektiv känns klart mindre genomtänkta, vilket givetvis inte hindrar att de under vissa förutsättningar kan fungera retoriskt, beroende på hur spelplanen ser ut vid ett givet tillfälle.

Utopism, pragmatism och (deras) problem

Poohl och Bengtsson betonar att man inte tror man kan skapa ett utopiskt mångfaldssamhälle där superdiversity fungerar helt smärtfritt och alla är uppriktigt intresserade av alla de andras kulturella olikheter. De konstaterar i stället att samhället idag redan är i hög grad mångfaldigt och att man därför måste göra det bästa av den situation som faktiskt finns genom att bekämpa intolerans. Poohl och Bengtsson gör här den helt riktiga observationen att den invandringskritiska opinionen i sin retorik genom inverterad begreppsanvändning ofta håller upp skrattspeglar mot mångfaldsretoriken från politisk och medial mainstream, så att t.ex. 1990-talets berikningsdiskurs kunnat parodieras genom att kriminella invandrare på forum och i kommentarsfält blev kallade för ”kulturberikare”. Frågan är dock om inte författarna är lite väl sena med den slutsatsen; det var nog åtskilliga år sedan som ”kulturberikare” som epitet ersattes av t.ex. ”pensionsräddare”, som har samma funktion av skrattspegel mot 00-talets retorik om invandring som nödvändig för att rädda välfärden. Själva reaktionsmönstret består alltså men dess uttryck förändras. Men likväl, det är sannolikt på många sätt strategiskt riktigt av Poohl och Bengtsson att rekommendera den antirasistiska rörelsen att överge den utopiska retoriken till förmån för ett pragmatiskt förhållningssätt till ett mångfaldssamhälle som bör fås att fungera även om alla inte behöver gilla alla. Författarna försöker kort sagt underminera det invandringskritiska motspråket, så att antirasister till vardags ska kunna bemöta påståendet ”ni trodde man skapa ett underbart samhälle där alla håller varandra i handen men se hur det blev” med ett enkelt ”nej, det trodde vi inte alls, men nu måste vi få det hela att fungera, och ni bara skapar motsättningar i stället för att söka samexistens på lika villkor”. Därmed söker författarna tvinga ut invandringskritiken i en redan i utgångsläget defensiv position.

Dock följer med det pragmatiska avståndstagandet från utopier också konstaterandet att även ett mångfaldssamhälle har problem som inte genom ett trollslag kommer att upphöra. Här bygger författarna sitt befästningsverk längs försvarslinjen ”alla samhällen har problem, och problem i ett mångfaldssamhälle är av samma slag som de som tidigare funnits i samhället”. Antirasismens uppgift är då att förhindra att dessa problem etnifieras av illvilliga aktörer (s. 17-18). Författarna anammar alltså, liksom den brittiska sociologen Mary Hickman, en syn på konflikt som en naturlig del av samhället, och inte som något som kan vändas specifikt mot ett mångfaldssamhälle. Poohl och Bengtsson påpekar följdriktigt att det svenska samhället på 1950-talet (ett årtionde som definitivt emellanåt tenderar att idealiseras i invandringskritisk retorik) inte var konfliktfritt. Att 1950-talets Sverige inte var befriat från konflikter är ju i sig odiskutabelt, men frågan är hur stabil denna försvarslinje är. Är verkligen alla konflikter i dagens svenska mångfaldssamhälle av samma slag som i 1950-talets mer enhetliga Sverige, och är konfliktnivån alltid densamma? Detta är alltså empiriska frågor, öppna för samhällsvetenskaplig forskning, och inte något som oproblematiskt kan tas för givet.

När Poohl och Bengtsson tar avstånd från utopier för de alltså in antirasismen på en spelplan där aktörer, även från mittfåran, kan kräva att påståenden beläggs empiriskt. Avståndstagandet från utopismen gör det lättare att avvisa viss kritik från mer marginaliserade positioner (vilket kan ha betydelse till vardags i det antirasistiska arbetet), men detta kan ske till priset av att man bidrar till att öppna upp till en bredare och mer förutsättningslös mainstreamdebatt där t.ex. nuvarande eller framtida borgerliga kritiker av invandrings- eller integrationspolitik inte kommer att behöva acceptera rent normativa motargument utan empirisk förankring. Pragmatismen ställer jämfört med den antirasistiska utopismen högre krav på starka och empiriskt hållbara grundargument, alternativt lika höga krav på kontroll över det offentliga samtalet. En antirasism som väljer den första vägen skulle då ha förutsättningar att verkligen bli en positiv och konstruktiv samhällskraft.

Det där med gruppidentiteter

Ett rimligt försök att uppdatera antirasismen från Poohls och Bengtssons sida är att de otvetydigt utgår från att svenskhet och svensk kultur är sociala realiteter. Man avvisar därmed den selektiva dekonstruktivism som i mer eller mindre explicit form sipprat ut från politik, media och organisationsvärld och som i olika sammanhang gett invandringskritiker åtskilliga möjligheter att enkelt inta sunt förnuftspositionen i debatten (det föregivettagna). Detta är strategiskt riktigt av författarna, eftersom det kanske är här antirasistiska debattörer mest konsekvent har fallit på eget grepp. En multikulturalism som genom dekonstruktion förnekar existensen av svenskhet och svensk kultur samtidigt som den oproblematiskt lyfter fram och värnar andra kulturer uppfattas sannolikt av många som orimlig och extrem, och evakuerar därmed frivilligt hela mittfåran till förmån för vilken aktör som helst som förmår gå in och säga ”jo det finns visst en svensk kultur”. Detta tycks Poohl och Bengtsson ha fattat. Man har inte råd att halka ur mittfåran på det sättet.

Den positiva antirasismen föreslår i stället att man betonar svenskhetens föränderlighet och inneboende mångfald, ända ner på individnivå (”alla har var sin svensk identitet”). Detta kontrasterar man mot identitetskonstruktioner som ser svenskhet som något enhetligt i tid och rum. Ibland får man här god hjälp av invandringskritiker som verkligen resonerar enligt Poohls och Bengtssons uppställda halmgubbar. Författarnas kritik mot sverigedemokraten Erik Almquists förhoppningar om att kulturföreningen Gimle ska väcka svenskarnas ”sanna” identitet är t.ex. välförtjänt. Så länge antirasismen håller fast vid att svenskhet inte finns som en social realitet kommer dock ändå hårdfört essentialistiska argument att vinna matchen, vilket alltså är en slutsats som föranlett Expos uppdatering i frågan.

Vi kan också konstatera att författarna har lärt sig göra den fundamentala distinktionen mellan mångfaldsnivån (ibland kallad deskriptiv multikulturalism) och nivån där mångfalden konceptualiseras (ibland kallad normativ multikulturalism). De använder denna åtskillnad för att hävda att Sverige ”i princip alltid varit ett mångkulturellt land” (ett i sig problematiskt påstående som kräver betydande kvalifikationer) men samtidigt, i likhet med många liberala debattörer, markera mot normativ mångkulturalism vars grupptänkande gör den alltför lik nationalismen. Man går så långt som att hävda att i denna bemärkelse är ”extremhögern och multikulturalismen två sidor av samma mynt”. Om författarna således här accepterar den liberala (eller för den delen den ”interkulturalistiska”) kritiken mot den normativa multikulturalismens gruppfokus fortsätter man dock att markera mot försök, i Sverige oftast men inte alltid framförda av borgerliga debattörer, att söka ”stärka medborgarskapet” eller förespråka en ”öppnare nationell identitet” (underförstått att alls hävda fördelarna med nationella identiteter). Sådana visioner faller enligt Poohl och Bengtsson ofta in ”i samma hjulspår som tidigare” (s. 54, underförstått de är i grunden assimilationistiska): ”Människor som kommer till Sverige ska bli svenska. I bästa fall får de vara både turkar, irakier och somalier samtidigt som de är svenskar” (s. 55).

Dessa positioneringar visar på ett viktigt element i den uppdatering av Expos antirasistiska vision som Poohls och Bengtssons bok utgör. Författarna rör sig bort från kollektiva ideologier, inklusive normativ multikulturalism som alltför starkt betonar grupprättigheter, och stöder en multikulturalismkritik som bygger på individualistiska premisser. I denna kritik mot alla starka gruppidentiteter tycks alltså författarna ha svårt att godta ens en modell där en somalisk invandrare kan förbli somalier samtidigt som vederbörande accepteras som svensk. Nätets många kritiker av Expo bör nog notera och reflektera över denna tydliga positionsförskjutning i liberal, anti-kommunitär riktning.

I stället gör Poohl och Bengtsson ett stort nummer av att varje individ bär på många parallella identiteter. Man betonar alltså att svenskarna inte bara ser sig som svenskar utan också har många andra identiteter, som de delar eller inte delar med andra svenskar. Lösningen på problemet med faran i starka gruppidentiteter och individens behov av tillhörighet är alltså att betona multipla identiteter, ett begrepp som kanske inte känns jättefräscht då det var mycket populärt inom akademin i slutet av 1990-talet, men som nu används bl.a. av den akademiska s.k. interkulturalistiska kritiken mot normativ multikulturalism. Vi kanske försiktigt kan gissa att författarna under senare år låtit sig inspireras av detta tänkande.

Tanken är alltså att antirasismen ska ”förändra synen på hur vi förstår vår identitet” (s. 57), så att vi ser varandra som bärare av många olika etniska, språkliga, yrkesmässiga, intressegrundade, sexuella eller rent konsumtionsorienterade identiteter. Därmed låser vi inte fast en individ i en identitet utan ser att hon är en del av flera gemenskaper, vilkas vikt för individen kan variera situationellt. Jag framförde vissa invändningar mot detta tänkande (som det presenterades av den brittiske interkulturalisten Ted Cantle) här. I detta sammanhang är det mer fruktbart att se hur Poohl och Bengtsson genom att resonera utifrån individens multipla identiteter ifrågasätter Sverigedemokraternas betoning av nationell identitet som socialt kitt (”att det är svenskheten som gör att människor håller samman och känner gemenskap”, s. 58).

Man illustrerar sitt resonemang genom att konstruera ett exempel som får anses vara bokens absoluta stilistiska höjdpunkt. Poohl och Bengtsson lyfter fram en rad multipla identiteter hos två Football Manager-beroende svenska antirasister och kommer fram till att Daniel och Alex delar ganska många identiteter, och frågar sig då om det var just den svenska identiteten som förde dem samman. De erinrar sig hur en bekant sverigedemokrat för några år sedan frågat om de vid möten med okända svenskar utomlands inte känner någon gemenskap med dessa. På detta svarar Daniel och Alex efter åtta års betänketid jakande, åtminstone vad gäller första intrycket, jo, en viss gemenskap skulle de nog känna. De menar dock att om dessa svenskar vid det andra intrycket visat sig vara ”salongsberusade sverigedemokrater” (s. 60) så skulle den gemensamma svenska identiteten inte vara en tillräcklig grund för vidare bekantskap. Om det i stället handlat om en Football Manager-beroende argentinsk antirasist menar Daniel och Alex att mötet, som hade det uppstått på en rökig bar i Casablanca, skulle kunna utvecklas till en vacker vänskap.

Slutsatsen här är alltså att det inte är svenskheten som för människor samman, utan det är ett samspel av flera andra identiteter som gör att människor börjar interagera mer långsiktigt, m.a.o. ”vår förmåga att se varandra som de komplexa individer vi är och att vara öppen för de likheter vi har (ibid)”.

Problemet med att använda konceptet multipla identiteter som utgångspunkt för kritik mot tanken på starka kollektiva identiteters betydelse som socialt kitt är dock att resonemanget förs ner till individnivå vilket får kritiken att skjuta bredvid målet. Få hävdar sannolikt att svenskhet alltid är det viktigaste inslaget som för människor samman i olika privata sociala sammanhang till vardags. Vad i det här fallet Sverigedemokraterna (som alltså är målet för den antirasistiska kritiken här) menar är sannolikt snarare att en stark nationell identitet har betydelse som socialt kitt i en situation där både parlamentarisk demokrati och välfärdsstat omfattar föreställda gemenskaper där de flesta medlemmar aldrig någonsin upprättar någon personlig relation. En stark nationell identitet skulle enligt detta synsätt här kunna bidra till att upprätthålla förtroende för offentliga institutioner och solidaritet mellan medborgarna. Huruvida och i vilken utsträckning denna vanliga och i sig knappast särskilt sverigedemokratiska uppfattning är berättigad kan diskuteras, och detta blogginlägg är knappast platsen för en sådan diskussion. Det viktiga här är att Poohls och Bengtssons användning av multipla identiteter som kritik av kommunitära paradigm missar poängen eftersom de inte tycks kunna operera med dem på kollektiv eller institutionell nivå, vilket alltså är den nivå där deras motståndare rör sig.

Det finns anledning att tvivla på huruvida konceptet multipla identiteter, åtminstone använt på detta sätt, kan hålla den organiserade antirasismen i mittfåran.

Tolerans vs intolerans

I bokens tredje kapitel manar författarna politiska och mediala aktörer till konsekvens i sin antirasism, så att ”vänstern” och ”högern” inte använder begreppsparet tolerans-intolerans som slagord mot varandra i syfte att plocka lätta retoriska poäng. Poohl och Bengtsson ger många och välkända exempel på när under de senaste åren så faktiskt har skett. Man idkar här även självkritik och hävdar att de själva varit för dåliga på att se antisemitism hos vissa muslimer. I stället för att slarva bort antirasismen i skyttegravskrig mot sina politiska motståndare, eller ännu värre, låta den kidnappas av intoleranta grupper, bör man se att intoleransen är en del av samhället som yttrar sig på olika sätt. Intolerans är alltså ett ”ständigt närvarande samhällsproblem” (s. 44), och riktar sig mot minoriteter, mellan minoriteter och mot majoriteten. I stället för att bara reagera vid extrema yttringar (t.ex. Utöya), menar författarna att samhället bör konsekvent reagera mot yttringar av intolerans till vardags.

Tolerans, detta mångtydiga begrepp, ses av författarna som centralt för den samexistens man förespråkar. Tolerans definieras som ”att man tolererar det faktum att människor är olika och att man dömer dem efter deras handlingar och inte efter vilken grupp de tillhör. Med toleransen följer respekten för människors lika rättigheter och möjligheten att få leva som den man är (s. 18-19)”. Enligt en undersökning (s. 21) man citerar uppfyller ca 75-80% av befolkningen detta toleranskriterium, medan 15-20 är ambivalenta (”vacklar när de ställs inför intoleranta påståenden och saknar ett tydligt förhållningssätt till fördomar och stereotyper”) och 5-10% är intoleranta. Vi tillhör alltså alla någon av dessa tre grupper, och antirasismens uppdrag blir då att stärka de tolerantas tolerans, få de ambivalenta att förstå ett antirasistiskt helhetsperspektiv och långsiktigt arbeta med de intoleranta inte minst för deras egen skulle så de kan vidga sina vyer och ”utvecklas” (s. 22).

Ett problem här är att det i skriften, kanske av utrymmesskäl, inte förekommer någon mer inträngande analys av vad intolerans är, hur den bör förstås och hur den uppkommer. Än framstår intoleransen som ett slags djupstruktur som alltid finns i samhället och slår åt olika håll med varierande intensitet, än som en serie individuella tillkortakommanden som är oproportionerligt representerade hos 5-10% av befolkningen. Intolerans finns och intolerans är ett problem, men vad är det som föder intolerans? Boken ger tyvärr inget annat svar än just ”intolerans”.

Ganska lustigt, apropå tolerans, är för övrigt att författarna ingenstans argumenterar för varför den positive antirasisten alltid måste vara positiv till invandring i en situation där Sverige redan en gång för alla är befäst som ett land med en stor etnisk och religiös mångfald. Kanske tycker Poohl och Bengtsson att detta är så självklart att frågan inte ens uppkommer. Frågan är alltså om en positiv antirasist enligt författarna kan anse att Sverige idag 2012 bör minska asyl- och anhöriginvandringen per capita till en mer genomsnittlig europeisk nivå? Skulle det omgående placera vederbörande i den intoleranta kategorin, även om hon bejakar mångfaldssamhället som sådant och inte förespråkar vare sig återflyttning eller assimilation, och gärna lyfter fram sina medmänniskors olika identiteter? Att den multipelt identifierande positive antirasisten inte kan välja att vara intolerant är logiskt utifrån modellen, men måste vederbörande alltid välja att förhålla sig positivt till just migration av alla de identitetsskapande processer som påverkar samhället?

Positiv antirasism är som sagt ofta ganska sympatisk i sitt tonfall och rymmer också idéer och positionsförflyttningar som kan vara konstruktiva för svensk antirasism och som även invandringskritiker bör kunna förhålla sig till. Poohl och Bengtsson har uppenbart lagt ner en del möda på att uppdatera sin position och boken visar ganska tydligt både på styrkan och svagheten i den nya modellen.